Fungerande marknad kräver fungerande kunder

Sveriges Radio har gjort ett reportage om Åke, 79, som fått en hög tandläkarräkning. Sånt har nog hänt de flesta av oss, om inte hos tandläkaren så hos rörmokaren eller Skatteverket. Plötsligt dimper det ner en räkning vi inte hade räknat med, åtminstone inte på den nivå vi trott.

Men några grejer i reportaget är lite märkliga. Dels journalistens påpekande att detta gäller ”privattandläkare”. Jag gick i många år hos Folktandvården och det är inte precis så att deras kunder är förskonade från höga tandläkarräkningar eller priser högre än referenspriset för respektive åtgärd.

Att Åke ”måste sälja grejer” för att ha råd med räkningen på 16000 kr känns inte heller relevant. Få människor har 16000 kr på ett bankkonto för oförutsedda utgifter. Hade det hänt mig skulle jag ha sålt fondandelar, men jag tror inte att Sveriges Radio hade velat skriva om det. Åke har enligt reportaget sålt guld och klockor, även om det för mig låter osannolikt att han sålt både guld och flera klockor han samlat på i trettio år, för att betala denna enda räkning. Och så detta:

”Åke fick aldrig något kostnadsförslag från sin tandläkare.”

Det hade de sagt att han skulle få, men det fick han inte. Trots det valde Åke ”hemliga lådan”, att sätta sig i stolen och köpa en behandling han inte hade en aning om priset på. Här känner jag att reportern kunde ha gjort sitt jobb och frågat: ”Varför gjorde du det?”

Jag försvarar inte tandläkaren. Har de lovat ett kostnadsförslag ska de såklart leverera det på utsatt tid, men anledningen till att de inte gjorde det är såklart världens alla Åkar, som inte vill vara till besvär, ställa till problem eller skapa dålig stämning. Hoppas att det var värt det.

LO har hittat kullen de vill dö på

Efter LO:s kongress står det klart att arbetstidsförkortning är en fråga man ska börja driva aktivt och hårt. Först genom förhandlingar inom ramen för kollektivavtal, men om inte det lyckas kan man tänka sig tvingande lagstiftning.

Intressant inställning till förhandling. Lyckas de kör de på och lyckas de inte ska de tvinga sin vilja igenom med hjälp av politikerna. Det låter lite som när rånaren drar fram en kniv eller pistol och skriker ”Pengarna eller livet!”. Rånoffret kan då välja mellan att ge ett bidrag helt ”frivilligt” eller att lämna över sin plånbok postumt.

Jag har inte tänkt jobba i Sverige i någon form, men hade jag varit på jakt efter en svensk anställning hade avsaknad av kollektivavtal legat högt upp på önskelistan. Ett sådant avtal skulle jag nämligen se som bevis för att arbetsgivaren lämnat över en stor del av makten över sitt företag till facket. Mina erfarenheter av svenska fackförbund är att det inte kan bli mycket värre.

Själva sakfrågan, att genom tvång eller hot hindra arbetstagare och arbetsgivare från att sluta ett avtal bägge är nöjda med, har jag varit inne på flera gånger förut och jag tror inte att jag behöver berätta vad jag tycker där.

Allt är i jorden

Jag ser bönderna åka runt på åkrarna härikring bokstavligt talat från morgon till kväll, ibland ännu längre. I jämförelse med det är mina odlingsinsatser ytterst begränsade, men i jämförelse med tidigare år har jag aldrig odlat så seriöst som nu och det är stort för mig.

Halvvägs in i maj är allt jag tänkt odla – och lite till – nergrävt. Det började med chili redan i början av mars. Inomhus, där jag senare också satt dill, purjolök, grönkål och broccoli. När vädret tillät (det är ju alltid en chansning) åkte förodlingarna ut i odlingslådorna på tomten tillsammans med morötter, rödbetor, potatis, majrova, spenat, märgärtor och squash.

Vid sidan av grönsaksodlingarna skaffade jag ett par plantor svarta vinbär som jag planterat, men som jag är osäker på ifall de kommer att överleva. Jag berättade det för min professionellt odlande granne som då grävde fram sticklingar av såväl svarta som röda vinbär samt krusbär. Så nu är det hopp om bär på tomten.

Dessutom gav hon mig en påse frön tänkta att förvandlas till rabarber. Det har jag redan på tomten, på tre olika ställen, men jag skulle vilja ha mycket mer. Nu kommer antagligen någon säga att deras rabarber växer som ogräs, att det snarast gäller att begränsa så att det inte blir för mycket. Det är även min erfarenhet sedan tidigare, men inte här. Så nu hoppas jag att fröodlingen tar sig.

Det som återstår fram till skördetid är att vattna och att hålla efter ogräset. Särskilt rensningen var jag lite slarvig med i fjol, jag tog mig inte tid. Planen är att göra det bättre i år så att jag kan återkomma med bilder som skulle göras odlingsgurus som Sara Bäckmo gröna av avund.

För mig är det en skön känsla att allt är igång. Lite som när jag går förbi en bikupa och ser bin som jobbar för mig. En grönsaksodling blir ju inte lika visuell, men naturen, solen, maskarna och mikroorganismerna jobbar nu dygnet runt för att jag ska få mat på bordet.

Den ultimata bärplockningslösningen

Varenda år är det samma visa – utländska (företrädesvis thailändska) bärplockare transporteras till Sverige för att plocka lingon, blåbär och hjortron. Sedan avslöjas att bärplockarna inte fått rätt lön, rimligt boende eller lagstadgad dygnsvila.

Andra arbetare med orimlig lön.

Bärföretagen svär sig fria. De har inte haft ansvar för arbetskraften utan bara köpt upp bären. Möjligen hittar myndigheterna en alkoholiserad målvakt man kan ge ett symboliskt straff, men oftast inte. Däremot är man helt på det klara med att problemet är löst, nästa år kommer det inte se ut så här. Men det gör det, igen, igen och igen.

Är det inte snart dags för en permanent lösning? Sverige har hundratusentals människor i arbetsför ålder som helt eller delvis lever på bidrag. Dessa borde varje sommar få ett ultimatum: plocka bär eller bli av med ersättningen.

De skulle givetvis inte att plocka lika snabbt och mycket som thailändarna. Bärplockning är en konst som kräver erfarenhet, men nog borde sextusen thailändska bärplockares arbetsinsats kunna utföras av sexhundratusen arbetslösa som redan är bosatta i Sverige? Och de pengar samhället sparar på att inte betala ut bidrag under bärsäsongen borde kunna garantera thailändarna goda arbetsförhållanden.

Så nu i sommar föreslår jag att Sverige låter bli att utfärda visum för thailändska gästarbetare. Skulle det resultera i syltbrist kanske fler svenskar upptäcker hur enkelt och trivsamt det är att själv gå ut i skogen några helgdagar för att plocka ihop hela sitt bärbehov, det har jag gjort.

Förhandla med banken

Att Riksbanken sänker styrräntan hjälper föga för bolånekunder om de inte försöker förhandla ner sin ränta. I SVT:s reportage verkar ungefär hälften av de medverkande överhuvudtaget ha brytt sig. Dessutom verkar många inte ens veta vad de har för ränta (och då kan man ju undra hur engagerade de är).

Jag är själv en rätt dålig bankkund. Jag har inga lån, inte så många transaktioner och ganska lite pengar på sparkontot. Men jag tror att många attraktiva bankkunder inte ens fattar hur intressanta de är för banken, som inte lär upplysa dem om det. Jag är ingen storkund hos försäkringsbolag eller andra företag heller, men genom att ifrågasätta priser och hota med att byta bolag har jag haft en del framgångar med prispressen.

Jobbet måste dock göras. Varken banker eller andra företag kommer att sänka priset för att vara snälla. Det kan hända att din låneränta sjunker ett litet hack på sikt, men om inte du ifrågasätter priserna och kräver din rätt blir det med all sannolikhet sämre än om du är aktiv.

Du behöver inte hungerstrejka och kedja fast dig utanför banken (det är inte lätt att överhuvudtaget hitta ett bemannat kontor), men lyssna med ett par konkurrenter och kolla på en jämförelsesajt innan du kontaktar din nuvarande bank och upplyser dem om att du ser över dina möjligheter. Det tar dig en halvtimme och är kanske din mest lönsamma arbetstid någonsin.

Företagande – jobb eller hobby

Bloggaren och inflencern Aktiepappa skrev följande på Twitter: ”Om du inte kan leva på ditt företagande så är det en hobby.” Det ligger en del i det, men jag har i långa perioder haft ett företagande jag inte kunnat leva fullt ut på och tycker dessutom att det varit klokt att göra så. Därför vill jag problematisera uttalandet.

Ser man på sitt företag som på vilket jobb som helst vill man såklart att det ger minst lika mycket pengar som en anställning. Så himla kul är det inte att lägga en massa obetalda timmar på bokföring samtidigt som man frånsäger sig den anställdes trygghet. En fast lön är lika hög vare sig det går bra eller dåligt för arbetsgivaren.

Men företagande är en livsstil. Kanske lägger jag ner många timmar, men det är mina timmar, om ni förstår hur jag tänker. Jag bestämmer själv när jag ska jobba och i vilken riktning jag ska försöka ta verksamheten. Sedan måste jag såklart anpassa mig till marknaden, men jag slipper förhålla mig till en chef vars enda argument är att ”så här har vi alltid gjort”.

För mig har företagandet varit en pusselbit av många i tillvaron. Ibland har jag varvat det med tillfälliga vikariat. Dessutom är det lite flytande vad som är jobb och vad som är fritid, hobby för att använda Aktiepappas ord. Poker och förvaltning av pengar är definitivt mer hobby än jobb, men det kan ändå vara mer lönsamt än arbete och därför värt att lägga lite mer energi på än jag egentligen skulle vilja eftersom det samtidigt gör mitt företagande ännu friare.

På sistone har jag t ex skrivit en del artiklar på norska. Jag får inte extra betalt för att språket jag skriver på inte är mitt eget och det tar mycket längre tid för mig att skriva på norska än på svenska. Ingen betalar mig för att lägga timmar på stavningskontroll, att leta efter speciella uttryck och hitta formuleringar motsvarande de svenska som sitter i ryggmärgen. På plussidan är det rena språkkursen för mig att skriva på norska och det har ett ekonomiskt värde för mig.

Jag drar mig till minnes citatet ”Välj ett jobb du älskar och du kommer aldrig behöva jobba en dag i ditt liv”. De lärde tvistar om ifall det var Konfucius eller Mark Twain som sa det, men alldeles oavsett ligger det något i det också.

Glasjakt

Nästan oavsett hur dålig årets biodlarsäsong blir har jag inte glas för att täcka höstens skörd. Det hade jag kanske kunnat lösa i augusti, men som med det mesta finns inga skäl att vänta. Alltså dammade jag iväg prisförfrågningar till några leverantörer, både norska och svenska. Sedan väntade jag.

Och väntade... Ett par av dem svarade inte alls, eller bara på hälften av mina frågor. Jag ville köpa en pall med glas och då snackar vi ändå om en femsiffrig försäljning med en minimal arbetsinsats. Jag vet inte vad de har för marginaler, men de skulle åtminstone tjäna ett par tusenlappar på affären, plus att det kan bli merförsäljning eftersom jag kanske även köper andra saker och ännu mer glas under många år.

Inte för att det ska spela någon roll, har man ett företag med en hemsida tycker jag att det ingår i arbetsbeskrivningen att svara på kundförfrågningar, men det är nästan som att de inte vill sälja. Här snackar vi om företag vars hela verksamhet är att producera eller köpa in saker som de sedan säljer vidare. Jag kanske är otålig, men jag tycker faktiskt inte att det är för mycket begärt med ett utförligt svar inom en arbetsdag på kundmejl.

Efter diverse påstötningar hittade jag till slut ett bra pris. Frakten blev så pass dyr att det lönade sig för mig att koppla släpvagnen på bilen och hämta pallen själv, men det är ingen stor uppoffring att köra lite bil när solen skiner och fåglarna kvittrar.

Transport är för övrigt en otrevligt stor kostnad i min binäring, inte minst i tid. Många timmar har lagts på att flytta utrustning och honung. För att spara lite tid lyckades jag gasa upp ekipaget på ladans övervåning.

Men någon truck har jag inte, så de sista metrarna, från kärran till golvet, fick jag förflytta glasen medelst handkraft.

Nu har jag glas så det räcker till ett drygt ton honung. Hade jag gjort som de flesta gör, mesat på och från närmaste leverantör köpt precis så många glas som går åt i höst, hade jag fått betala nästan dubbelt så mycket per glas, men det lönar sig att ha en stor lada, framförhållning och möjlighet att ligga ute med pengar.

Så tänker jag med det mesta. Jag vet att jag kommer att äta, tvätta mig och gå på toa även nästa år, därför köper jag storpack av sånt som går åt. Vad utgiften anbelangar gör inflationen att pengarna räntar sig ganska bra i mat och hygienartiklar. För att inte tala om honungsglas.

Haveriet Casino Cosmopol

Staten skaffade genom sitt bolag Svenska Spel fyra casinon 2001-2003. Sverige har ju spelmonopol och då verkade det väl rimligt att också erbjuda casinospel eftersom man insåg att folk kommer att spela alldeles oavsett. Det gick bra ett tag även om man redan från början var ganska tondöva för spelarnas önskemål.

Inte bara spelarnas förresten. Lönerna var bedrövliga. Jag spelade på flera svartklubbar i Stockholm och de dealers som jobbade där jobbade ofta på CC också, men staten hade väl inte precis köpt deras lojalitet. Inte min heller förresten. Jag var under en kort period krönikör för Svenska Spel, men inte betalade de så bra att jag fick moraliska problem med att spela hos konkurrenter.

När pokerboomen var över sjönk lönsamheten och 2020 la man ner Casino Cosmopol i Sundsvall. Plötsligt var Stockholm landets nordligaste lagliga casino. Jag antar att man räknade med att två tredjedelar av Sverige skulle åka ner till Stockholm om spellusten infann sig.

I februari i år hade tondövheten för marknaden gjort att inte heller casinona i Malmö och Göteborg gick att driva med tillräcklig vinst för att köra vidare och nu har precis regeringen bestämt sig för att lägga ner även Stockholmsfilialen, och Svenska Spel delar deras bedömning.

Resonemanget är dock skrattretande när man skyller allting på konkurrensen från nätet. Visst, den finns, men det är en helt annan grej att spela poker live och det finns en marknad för det med. Bara fråga konkurrenterna, för de finns där fortfarande även om Svenska Spel låtsas som motsatsen. Visst, man kan tillåta internationella spelbolag att driva livecasinon, men den marknaden lär väl ändå regleras sönder på svenskt manér.

Svartklubbarna jublar säkert över beslutet. Casinospel, inte minst poker, kommer inte sluta bara för att staten vill det, eller för att de inte ens lyckas bedriva verksamheten med vinst uppbackade av ett spelmonopol! Jag hann aldrig besöka CC i de övriga tre städerna, men i Stockholm har de haft fina lokaler på Kungsgatan mitt i centrum. Om de inte lyckas gå med vinst där trots statliga muskler och lagstiftning är det sagolikt uselt jobbat!

Hyra ut till Taylor Swift?

Bara lugn, det här inlägget ska inte handla om musik. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin hört Taylor Swift, men jag inser att hon är framgångsrik även utan min support. Nu ska hon ge tre konserter i Solna vilket fått människor att köa efter biljetter. Och inte bara det, sedan ska man ju bo någonstans också. Hotellen höjer priserna, men blir ändå utsålda. Därför hyr privatpersoner ut sina bostäder. En del kanske hade gjort det ändå, men slänger in Taylor Swifts namn i rubriken för att göra annonsen mer sökbar.

Det är något jag absolut skulle kunna göra. En kille jag känner hyrde ut sin lägenhet på Airbnb eftersom han själv var på resande fot i jobbet väldigt mycket. Några gånger ”dubbelbokade” han, kom hem och insåg att han hyrt ut trots att han var ledig, så då fick han sova i bilen. Om det är värt det är en prisfråga, totalt tjänade han som mest 70000 kr på ett år och det tycker jag skulle vara värt några nätter i bilen.

Hade jag bott nära en konsertarena eller mässanläggning skulle jag ha kollat på den här möjligheten och slängt ut min bostad till uthyrning vid stora evenemang. Skulle jag få napp hade jag sovit i garaget, om inte också det skulle gå att hyra ut. Det är ju lite det som är grejen med sådana här evenemang. Om folk laddat ett år för att gå på konsert och betalat snuskigt mycket för biljetterna kommer de vara villiga att betala ganska hysteriskt även för möjligheten att sova någonstans i området.

Så bor du i Solna med omnejd (den ena annonsen ovan ligger trots rubriken nästan en mil från konsertlokalen) eller i närheten av en arena där det ska spelas fotbollslandskamp eller på en populär semesterort kan du damma ut en svinigt dyr annons och hoppas på tur. Det är ju ändå gratis att försöka.

En trasig värld

Jag har alltid använt trasor, men hade ingen aning om att det beror på att jag är svensk. Det säger Expressen som berättar att vanliga wettexdukar säljs i USA under namnet ”Swedish dishcloth” och att det är en trend bland ”Tiktok-kreatörer” (som jag tror är det som fram till i förrgår kallades influencers.

Jag som trodde att det där med miljö var viktigt för folk sedan några år tillbaka. Inte för att man behöver tänka miljömässigt för att använda trasor, det räcker med att vara ekonomisk. Jag tror inte att jag köpt hushållspapper eller pappersservetter i hela mitt liv. Behövs papper använder jag toalettpapper som är mycket billigare än hushållsvarianten, men helst använder jag trasor som går att återanvända.

Förutom ett par vanliga trasvarianter återvinner jag lakan, örngott och t-shirts genom att riva dem i lagom stora bitar och använda som trasor. Dem använder jag tills de är slut och så slänger jag dem för gott och de har då inte kostat mig en krona.

Köpetrasor slänger jag i tvättmaskinen när de börjar se tråkiga ut. Jag vet inte hur många tvättar en wettexduk klarar, men garanterat ett tiotal även vid hård användning. Och den hårdaste användningen försöker jag skona dem, då kör jag med utnötta lakan istället. Hur ofta ska man då byta ut den? För att få svar på det får vi gå till norska rockgruppen Black Debbath som också har handfasta råd om användningen:

”Bakterier florerer om du ikke flittig bytter kjøkkenklut.
I verste fall kan du bli syk og sengeliggende hele uken ut.
En tommelfingerregel er å aldri putte kjøkkenklut i munn
og ei heller benytte den til rengjøring av toalett og hund.”

Det är fanimej poesi!

Statliga chefslöner rimliga?

Då och då ifrågasätts hur världens rikaste företagsledare dragit ihop sina förmögenheter, enkelt uttryck om personer som Elon Musk och Bill Gates har förtjänat sina pengar. Det lämnar jag till en annan diskussion. Istället tänkte jag lyfta frågan om statliga direktörer har rimliga löner. Vi utgår ifrån en topplista:

1. Anna Borg, Vattenfall, 1450000 kr
2. Annemarie Gardshol, Postnord, 935000 kr
3. Monica Lingegård, SJ, 512000 kr
4. Jonas Abrahamsson, Swedavia, 480000 kr

Anna Borg, vd Vattenfall

Det här hade varit bra årslöner, men det är alltså de belopp de får varje månad! Jag missunnar inte hårt arbetande människor att tjäna bra pengar, men jag kan inte låta bli att undra vad de här människorna gör för att förtjäna dessa löner. Vad gör exempelvis Anna Borg för att rättfärdiga en årslön på sjutton miljoner? Vattenfall är ett företag jag har viss insyn i och det låter inte som att de anställda upplever att effektiviteten i kärnverksamheten har stigit under hennes ledning. Tvärtom kan hon ha omvandlat ett välfungerande företag till ett wokedagis.

Postnord och SJ slår mig inte heller som mönsterföretag. Sedan Annemarie Gardshol tillträdde som postchef för fem år sedan har hennes månadslön stigit från 583000 till 935000 kr, drygt fyra miljoner om året – bara i ökning. Samtidigt har inrikesportot dubblats från 9 till 18 kr och leveranstiderna gissningsvis försämrats mycket mer än så.

Återvinning.

Tankeexperiment: Vad skulle hända om dessa chefers löner halverades? Facket skulle gå i taket, men om vi skiter i det och tänker att när nuvarande förordnande går ut omförhandlas avtalen ner till hälften. Hade de slutat? Skulle Borg, Gardshol och de andra hitta bättre betalda jobb någon annanstans? Och i så fall, skulle deras efterträdare på de statliga bolagen göra ett sämre jobb? 

Inte ett odlingsinlägg

Jag har skrivit en del om odling på sistone, men ännu bättre är ju mat man inte ens behöver odla utan bara kan skörda utan tidigare arbetsinsats. Då behöver man heller inte mark, det här är ett tips som funkar lika bra för den som bor i lägenhet.

Gratismat finns under stora delar av året, men kanske är det allra bäst nu på våren. Först kommer nässlorna, de växer lite överallt och man behöver inte precis slåss om dem. Eventuellt får man slåss med dem, om man är sent ute. Då bränns dem vilket gör dem svåra både att plocka och att skörda. Bäst är ändå de spädaste nässlorna, så plocka i tid.

Nu i maj finns kirskål, också den växer i rikliga mängder både här och där. Jag har stora mängder på tomten, vid sidan av och under ladan. Det här brukar folk varna för, kirskål är ett ogräs som gärna breder ut sig om den får chansen. Men det gör mig ingenting, det är en god och nyttig grönsak full av C-vitamin och funkar utmärkt i såser, soppor, sallader, pesto eller vad som helst. Stuva den eller lägg den på pizza. Fermenterad kirskål lär vara ett bra gödsel, men det har jag inte testat.

Så har vi ramslök, men den finns tyvärr inte överallt. Själv har jag t ex inte hittat den, vilket är synd för det är ett ogräs som säljs dyrt i butik. Men snart kommer maskrosen och den tror jag banne mig finns överallt. Bladen funkar i sallad, blommorna till sirap, rötterna i gratäng. Fast själv ser jag dem i första hand som mat åt mina bin, för dem är maskros en utmärkt källa både till nektar och pollen, alltså kolhydrater och proteiner.

Bladen på ramslök plockas bara på våren, men såväl kirskål som maskrosor kan man plocka färsk under hela sommaren. Fast det är ju nu man har tid, sedan börjar bär- och fruktsäsongen. Inte heller där behöver man nödvändigtvis odla själv. Blåbär och lingon finns i skogar över hela landet, även i mitt nya land Norge där också vildhallon är en stor grej.

Äpplen, krusbär, tranbär, slånbär och mycket annat finns på allmän mark, men känner du någon med fruktträd eller bärbuskar brukar det inte vara svårt att få ta del av deras rikedom eftersom nästan ingen orkar ta hand om allt naturen ger. Så gnäll inte på höga matpriser, skaffa en korg och hämta maten gratis med motion på köpet.

Att swisha barn oansvariga

Nyligen kallade jag en av SVT:s journalister för knattereporter och jag undrar fortfarande hur de hittar alla stolpskott som låter som att de knappt lämnat mellanstadiet. Denna gång en 24-åring utan uppenbar kunskap om någonting som helst som tittar lillgammalt in i kameran och berättar att hon gått runt på stan för att ta reda på hur det ser ut ”ijänklien”.

Det är skämskudde på hela reportaget, men ämnet är intressant, nämligen hur Swish möjliggjort för barn att tigga pengar från sina föräldrar på ett mycket enklare sätt än tidigare, och huruvida föräldrarna står emot tiggeriet. Spoiler: det gör de inte.

En femtonåring berättar att hon tiggt upp till femtusen kronor och det låter inte på någon av ungdomarna i reportaget som att det varit några större problem att få pengarna. Jag är nog gammaldags, men jag tycker att 5000 kr är ganska mycket pengar, särskilt för en femtonåring utan egen inkomst.

En av föräldrarna säger att barn tar för givet att de ska få pengar. Samtidigt berättar hon att hennes bägge döttrar brukar få pengar när de frågar, så hon behöver åtminstone inte fundera över varför de frågar eller vem som är ansvarig för att de blir bortskämda.

”Langa hit cashen innan det knasar, gubbjävel!”

Jag fick veckopeng, så småningom månadspeng och till sist hela studiebidraget mot att dessa pengar skulle räcka till kläder, månadskort för kollektivtrafik och alla andra saker jag ville ha i mitt liv. Det var aldrig snack om att skjuta till extra pengar om de inte räckte, då fick jag vänta till nästa utbetalning. Eller jobba – klippa gräset, plocka äpplen, städa... aldrig utan motprestation.

Alla undersökningar visar att barn som tidigt lär sig att hushålla med pengar får bättre ekonomi som vuxna än de som inte får en fast summa eller som lär sig att man alltid kan tjata till sig mer pengar. Innerst inne tror jag att varenda förälder förstår detta. Ändå ser/hör/läser jag ofta sånt här. Det gjorde jag även innan Swish uppfanns, men det har helt klart gett föräldrar ännu ett verktyg för att sabba sina barn.

Taxiförare, bliv INTE vid din ratt!

Att taxichaufförer är en av världens gnälligaste yrkeskårer har jag konstaterat förut, t ex när Stockholmsåkarna skulle starta en egen app. Appen tycks dock inte ha löst problemet för nu är de igång igen.

”I stort sett blir det ingenting kvar”, konstaterar taxichauffören Cathrine samtidigt som hon klickar till sig en resa från Klaraberg till Farsta. Om den resan inte lönar sig, acceptera den inte då! Och om nästan inga resor lönar sig, byt jobb! Allra helst:

Jag kan gott förstå att det är surt om ni inte kan leva på taxilönen, men det är inte unikt för taxibranschen. T ex finns det väldigt många musiker, författare och illustratörer som inte klarar sig på pengarna det ger. När jag höll på med musik var intäkterna inte i närheten av att täcka kostnaderna för instrument och replokalhyra. Knappt att gaget på det fåtalet spelningar jag gjorde ens räckte till gitarrsträngar. Därför jobbade jag på kontor också.

Det kanske verkar konstigt att jämföra garagebandsmusicerande med att köra taxi, men vad är skillnaden? Att det ena är en vanlig hobby och det andra anses vara ett tråkigt jobb? Man får inte alltid bättre betalt ju tråkigare en arbetsuppgift är, det borde alla veta så här i deklarationstider.

Taxi-appar, och gigekonomi i stort, tycks göra det svårare att jobba heltid som taxichaufför. I gengäld har det antagligen möjliggjort för människor att ha det som sporadiskt extrajobb, perfekt för studenter eller heltidsjobbare med behov för extrapengar att dra in extradeg en ledig dag genom att köra runt människor eller mat.

Till slut kommer kanske självkörande bilar döda den typen av arbete helt, på samma sätt som AI kommer att sänka behovet av exempelvis revisorer och webbdesigners. En del av de skrivjobb jag gör, t ex översättning, kommer också ryka. Det kan man tycka vad man vill om, men jag får väl hitta något annat att göra då, det är inte mer komplicerat än så. Mitt tips till Cathrine och hennes taxikollegor är att se er omkring nu. Ni blir inte mer attraktiva på arbetsmarknaden ju längre ni sitter på ett jobb ni ändå inte vill ha.

Nationell kris eller nyttigt stresstest?

Jag välkomnar inte högre konsumentpriser, men ibland undrar jag om det inte också finns fördelar med stigande priser. I DN:s artikel om skenande elpriser berättar man om Britt-Inger, 63-årig förtidspensionär. I vanlig ordning får vi inte reda på någonting om hennes utgifter och ganska lite om inkomsterna också, men det verkar tight.

För att minska elräkningen har hon därför köpt en ny luftvärmepump, tilläggsisolerat vinden och eldar i braskaminen för att avlasta luftvärmepumpen. Jag ser allt detta som sunda reaktioner på en omvärld i förändring, men DN:s reporter verkar lida allra mest över att hon inte strör pengar ikring sig. Lyssna t ex på detta:

”De senaste årens kostnadsökningar på bland annat boende, mat och energi har gjort att Britt-Inger Karlsson utanför Hörnefors, Umeå kommun, har börjat jämföra erbjudanden mellan olika elbolag.”

Då låter det ju som att så länge hon inte var absolut tvungen valde hon första bästa bolag och körde vidare med dem av gammal vana. Att jämföra erbjudanden mellan konkurrerande bolag på el, telefon, försäkringar och andra större utgiftsposter är något jag gjort helt naturligt sedan jag flyttade till min första egna bostad.

Det gör mig inte till ett offer utan till en hushållsekonomisk vinnare. Hade Britt-Inger också gjort det hade hon troligen haft en rejäl buffert att möta prisökningarna med. Och inte bara hon. Enligt DN-artikeln skulle 57 procent av svenskarna inte klara en energiprisökning på 10 procent utan att dra åt svångremmen.

Nu är detta egenrapporterade uppgifter och jag är övertygad om att de flesta inte hade börjat svälta ifall de dragit ner lite på fredagsmyset, men mer än hälften har alltså nästan ingen säkerhetsmarginal (=sparande) för att klara minsta lilla prishöjning. Undrar hur de skulle klara en procents räntehöjning på bolånet eller 5 kr högre bensinpris. Jag sänder en tanke av tacksamhet till mina föräldrar som lät mig gå på Sparo School of Economics. Annars kanske det varit jag som vid 63 års ålder berättat i tidningsreportage att jag precis börjat läsa prislappar.

Arbetsförbud för dömda?

Många tycker att straffen är för låga. Jag tror att det är orsaken till att det ofta höjs röster för att slänga in lite ”sidostraff” också. Ett av dem är att svartlista dömda brottslingar. Det råkade t ex den gamle filmstjärnan Paolo Roberto ut för.

Det är alltså inte skådespeleriet i denna scen det handlar om utan att han 33 år senare köpte sex av en prostituerad kvinna. Det kostade honom 25000 kr i böter. Sedan kostade det honom hans pastaföretag eftersom matbutikerna började kasta ut hans produkter. Det kanske var marknadsmässigt klokt, men när han ett par år senare började sälja olivolja på nätet höjdes nya röster för att ingen borde handla där och helst skulle han inte ens få jobba utan borde skämmas på heltid.

Man får absolut tycka att 25000 kr var ett för lågt bötesbelopp. Nu blev det ju i praktiken mångdubbelt mer, men det hade det ju inte blivit om han inte vore en offentlig person med sig själv som varumärke. Man kan tycka att han borde ha fått fängelse, men när han straffats enligt gällande lagstiftning och avtjänat sitt straff, ska han då inte få försörja sig? Alternativet är att vi andra ska göra det åt honom, det tycker jag är sämre.

Ett aktuellt fall i Norge är Gjert Ingebrigtsen som tränat tre söner till internationella mästerskapsmedaljer på medeldistanslöpning. 2022 bröt sönerna med honom som tränare, men poängterade att de var tacksamma för den tid som varit. Henrik Ingebrigtsen, Europamästare på 1500 meter:

”Han är vår pappa. Vi har enormt mycket att tacka honom för, som far och tränare. Men till slut kom han och vi till skärningspunkten där vi och han måste välja: far-son eller tränare-utövare. Efter så många år i bägge roller gick det inte längre.”

Men det ryktades även om våld, dottern som han också tränat valde i samma veva att helt sluta med friidrott trots lovande resultat, och Gjert som fortfarande har andra adepter fick inte längre tillträde till arenorna eftersom sönerna inte ville det. En av dem han tränar, Narve Gilje Nordås, tog brons på 1500 meter i VM 2023, men tränaren fick alltså inte vara på plats.

Till slut fick vi då veta något mer om anledningen, när Gjert i förra veckan åtalades för misshandel av ett av sina barn som han ska ha slagit med en handduk. Jag kan inte ta gift på att det handlar om dottern, som nu fyllt 18, men uteslutningsmetoden säger att så är fallet. Och nu ifrågasätter media om VM-medaljör Nordås kan fortsätta att ha honom som tränare.

I det här skedet är Gjert Ingebrigtsen alltså inte dömd för någonting alls, men låt oss säga att han snärtat dottern med en handduk upprepade gånger och döms för det. Då får han betala böter och skadestånd samt motta ännu mer kritik från friidrottsförbundet, kvinnorörelsen och media. Han kommer aldrig mer bjudas in till tv-sofforna, oavsett vad domstolarna kommer fram till, och resten av livet få utstå hat från människor som precis som jag inte har en aning om vad som egentligen har hänt.

Räcker inte det, måste han göras arbetslös också? Även om han, i likhet med Paolo Roberto och tiotusentals svenskar och norrmän, gjort något fullkomligt förkastligt och omdömeslöst är han antagligen en av världens bästa friidrottstränare. Nordås och de andra i hans träningsgrupp ska väl inte straffas för att de vill ha en bra tränare? En tränare de för övrigt fick redan innan allt detta, medan Gjerts egna barn också tränades av honom.

Vi kan kritisera domstolarna när vi tycker att de dömer fel, och lagstiftarna när de stiftar dåliga lagar och sätter för låga straff, men är det rimligt att ersätta dem med folkdomstolar i form av en pöbel som vill se blod? Livslångt yrkesförbud gagnar ingen. Det är klart att vi inte vill ha gamla styckmördare som läkare eller (på förekommen anledning) gängkriminella poliser, men om någon vill äta på Paolo Robertos restaurang eller låta sig tränas av Gjert Ingebrigtsen ser jag faktiskt inga problem med det. Gör du?

Läggmatch mot spelfusk

Eftersom jag är helt ointresserad av alla lagsporter (och de flesta andra också) har jag i stort sett aldrig ägnat mig åt sportsbetting, men jag har förstått att matchfixning är en stor grej. Man ser till att ett favoritlag förlorar och vinner pengar genom att spela på motståndaren.

När jag tippade senast kunde man i stort sett bara spela på Allsvenskan och Engelska ligan i fotboll. Nu kan man satsa pengar på flera sporter, betydligt längre ner i divisionerna och på hundra spelbolag parallellt. Självklart kämpar idrottsförbunden emot. Det här ödelägger ju tippandet och med det den mediala bevakningen, så får de inte bukt med fusket är det till slut bara de närmast sörjande som intresserar sig för matcherna, och då lär inte fotbollsspelarna kosta flera miljoner längre utan får nöja sig med gratis läsk i pausen.

Kanske har branschen kommit längre än vad som framgår i den här artikeln. Annars skulle jag säga att de är illa ute. I ett enda fall har Svenska Fotbollförbundet satt dit spelare. Då hade två fotbollsspelare i division 2 spelat under eget namn, vilket känns ungefär lika smart som att skriva avsändaradress på hotbrev.

Det den här killen på Fotbollförbundet säger är i princip att det ”nya vapnet”, att spelbolagen är skyldiga att lämna ut information vid en direkt fråga om en persons spel, är enkelt att kringgå genom att anlita en bulvan.

”Ja, jag spelar inte fotboll. Tror jag.”

Så vad hände då med de påkomna spelarna? Dryga böter och skadestånd? Fängelse? Nej, de blev avstängda i två respektive fem månader. Wow, hade de inte kunnat få en symbolisk smäll på fingrarna med en fjäder också? Men inte för hårt, kanske med en fjäder. Jag tycker att det hade varit ett fint sätt för Svenska Fotbollförbundet att manifestera sin fullständiga tandlöshet.

Vad får kommunerna för pengarna?

Gissningsvis i likhet med de flesta kan jag inte bedöma om tre miljarder på hyrpersonal hos kommunerna är anmärkningsvärt mycket, borde jobbas emot eller rentav är önskvärt. Det är en mångdubbling på några år, kranarna tycks öppna.

Det jag reagerar på är att majoriteten av kommunerna inte ens räknar på utgifterna. Det minsta man kan begära är väl att de som använder skattepengar regelbundet ska följa upp alla kostnader och hela tiden överväga de olika alternativen. Det gör jag ständigt med mina egna pengar och skulle göra det ännu mer om jag använde andras.

Jag har såklart ingen aning om det är bättre att hyra in personal i social- och hemtjänst än att anställa egen, men så länge pengarna inte räcker till precis allt man vill måste man räkna på det för att få så mycket som möjligt. Prioritera, effektivisera, optimera ...

Är det så enkelt att orsaken till att offentlig verksamhet ofta blir ofantlig verksamhet, men inte särskilt bra, är att man struntar lite grann i utgiftssidan så länge det finns pengar kvar? Och finns det inte pengar höjer man skatten för alternativet är att skolklasserna sväller och åldringarna svälter, och det är det ju ingen som vill. När det egentligen kanske hade räckt med att personer med offentligt budgetansvar då och då ställt sig frågan vi andra ställer: ”Vad fan får vi för pengarna?!”

Semester är för folk som är missnöjda med sina liv

Rubriken är tillspetsad, men inte bara till för att reta upp folk. Det är klart att många både förtjänar och behöver semester ibland och det är inget fel med det. Men den här tiden på året hör jag många som är helt uppspelta över sommarens arbetslediga veckor och inte i första hand för att de ska få uppleva Rhodos eller en fjällvandring utan mest för att få slippa jobbet, chefen, lämning på förskolan osv. Vardagslunken alltså.

Är det därför man ser fram emot semestern menar jag att det är hög tid att se över sitt liv. Sätt dig ner med familjen eller dig själv och börja med att erkänna att livet inte är på topp. Det kan finnas många anledningar till det och alla kan man inte lösa på egen hand, men om man inte ens kan formulera vad som är fel lär ingenting förändras.

Mitt liv är absolut inte på topp, men jag jobbar hela tiden på det och semester har jag inget större behov av. I år är det förresten 30 år sedan jag senast åkte på en klassisk sommarsemester. I husvagn faktiskt, vilket var ett bra sätt att slippa undan fotbolls-VM som tog ett larvigt stort medieutrymme den sommaren eftersom det var senaste (sista?) gången Sverige både fick vara med och lyckades ta sig vidare från gruppspelet. Ni vet, Tomas Brolin, mest känd som bakgrundsdansare i succébandet Friends in need.

För den som bara blir stressad av sommarsemester kan jag rekommendera biodling, då har du alibi för att slippa badstrandsbesök, grillaftnar, rosémingel och picknickar. I övrigt tänker jag fylla min sommar med ännu fler vardagsprojekt vilket i mitt fall består av skrivande, odling och renovering. Hur man kan välja bort sånt till förmån för drinkar vid poolen övergår mitt förstånd.

Odling i maj

Andra ekonomibloggare rapporterar om sina månatliga börsresultat. Jag kör på med mina odlingsrapporter istället. I april planterade jag purjolök, dill, broccoli och grönkål i äggkartonger. Det har gått sådär. Broccoli och grönkål har kommit upp och omplanterats i balkonglådor.

Men de ser rätt sorgliga ut. När de kan sättas ut, i maj-juni, är det möjligt att jag kör en mix med frön jag direktsår ute för att se om det lyckas bättre, men det är också fullt möjligt att de jag planterat inomhus tar sig.

Det tror jag dock inte gäller för dillen och purjon. Efter 3-4 veckor är det knappt ett livstecken från de planterade fröerna. Även dessa grödor går att direktså om några veckor. Poängen med att tjuvstarta inomhus är att man ska ha kommit längre tidigare, men det verkar inte funka för mig trots att jag varit noga med vattningen. Kanske har det varit för kallt inomhus, jag trodde ju att våren skulle hoppa igång i april när den nu inte gjorde det i mars.

Chilin jag satte i mars har åtminstone tagit sig och är nu omplanterad i krukor. Om ytterligare några veckor flyttar jag över dem till de krukor de ska få stå i under hela sommaren, och kanske längre än så om de växer bra och slipper ohyra. Att låta chilin övervintra vore ett sätt att kunna lägga energin på andra grödor nästa vår.

Men än är det 2024. I maj ska jag sätta rödbetor, märgärt, potatis och squash. Den sistnämnda kan förkultiveras inomhus, men med tanke på resultatet av inomhusodlingen hittills hoppas jag nog över det steget och kör direktsådd ute. Mer om det senare. I morgon kommer ett garanterat odlingsfritt ekonomiinlägg för er som är helt ointresserade av mat annat än på tallriken eller i butik.

Politikerpetande

Miljöpartiets nya språkrör Amanda Lind säger precis som andra miljöpartister att de vill blanda mer skräp i bensin och diesel så att bilarna drar mer bränsle och motorerna går sönder snabbare. Eller ja, hon använder inte exakt de orden, hon säger att reduktionsplikten bör ökas, men det leder till det jag skrev.

Men det hon också säger är att reduktionsplikten ska differentieras beroende på var i landet man bor. Hur detta ska lösas praktiskt fick vi inget svar på, åtminstone inte i klippet och jag tänker inte utsätta mig för ett helt Agenda-avsnitt. Sannolikheten är dessutom stor att hon ändå inte svarar på det, Agenda är ju inte precis kända för att ställa vänsterpolitiker mot väggen.

Det finns hur som helst två sätt. Antingen tillsätter man mer skrä... biobränsle i olika delar av landet, vilket skulle få folk att vallfärda till de platser som har renast drivmedel. Eller också ger man personer som bor i områden utan kollektiva transportalternativ ett reducerat pris, på macken eller i en återbäring i efterhand. Vi kan väl ana hur mycket ökad administration det skulle ge (kanske en ny myndighet), förutom möjligheten att dessa personer börjar ”sälja utsläppsrätter” genom att tanka kompisarnas bilar.

Det gäller att passa på.

Det är problemet med politiker som inte ens försöker leva i verkligheten, att de kastar ur sig orealistiska idéer och ger dem namn som ”klimaträttvisa” utan att låtsas om de enorma problem genomförandet skulle innebära. Och varför – VARFÖR! –  får hon ingen fråga?! I klippet i reportaget fintar hon enkelt bort Carolina Neurath, som varit ekonomireporter i två decennier. Sorgligt att se.

Får personer som Amanda Lind bestämma har snart hela Europa ett socialt kreditsystem av kinesisk modell, där politiker går in och petar i vad enskilda medborgare ska göra med sina egna pengar. Lyckas de dessutom få bort kontanterna finns inga gränser för vad de kan hitta på i form av förbud och straffavgifter när du handlar något de inte gillar. Givetvis under förevändningen att det är bra för miljön och klimatet, vilket kommer att få obehagligt många människor att klappa händer i extas.