Kompensation?!

En gång i världen var jag sugen på att bli jurist. Det var nog tur att det sket sig. Här är ett exempel på historier jag inte begriper. Fotbollsspelaren Alexis Mac Allister var ihop med en tjej i fem år, Camila Mayan. Sedan gjorde han slut och blev kort tid därefter tillsammans med en annan tjej. Mayan hävdar att han var otrogen med den nya medan de fortfarande var ihop. Inte omöjligt, det är många som inte skött den övergången snyggt.

Men vad är det värt då, en ursäkt? Nej, sex miljoner dollar, enligt henne, ”i kompensation”. Kompensation för vad är lite oklart, men siffran har hon kommit fram till genom att hon tycker att det vore rimligt att hon får en kvarts miljon dollar för varje månad de levde ihop utomlands. Bägge är från Argentina, men under förhållandets gång började Mac Allister sparka boll för en engelsk klubb.

Kanske trivdes inte Mayan i England. Det har jag förståelse för, det är ju ett grått land utan matkultur som verkar ha fastnat någon gång på 1800-talet, men det hade varit läge att ta upp med pojkvännen då, inte med ex-pojkvännen fem år senare.

Till saken hör att Camila Mayan verkar ha några egna miljoner, så hon borde ha råd med bröd och potatis även utan exets ersättning. Värdighet verkar hon däremot sakna fullständigt, men det kan inga pengar i världen kompensera.

Lösningen på svensk vårdkris

Ett anonymt tips i kommentarsfältet som jag tycker förtjänar ett eget inlägg. Det handlar om Region Västerbotten som upptäckt att man har 60 chefer utan underställda. Man får väl hoppas att några av dem ändå utför ett arbete, men det är alltså 60 personer som får betalt för att de har personalansvar, utan att de har det.

Hur har det kunnat bli så här? En ledtråd finner vi i Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Anna-Lena Danielssons (s) kommentar:

”Vi har nog inte haft full kontroll på hur chefsstrukturen har sett ut och utvecklats under åren.”

Nog?! Hon är alltså fortfarande inte säker på om hon och hennes politikerkollegor gjort fel eller om det är en slags naturlag i offentlig förvaltning att utse chefer till höger och vänster utan att kolla om de behövs, och sedan låta bli att följa upp. Jag antar att fler än jag sett den här skämtteckningen och tänkt att det var just ett skämt.

Men nu börjar jag bli osäker. Sverige har ganska hög läkartäthet, 3,98 läkare per tusen invånare. Mycket högre än exempelvis Norge där jag bor. Så varför är då vårdköerna mycket längre i Sverige? Det beror antagligen på att svenska läkare ägnar förhållandevis lite tid per patient. Istället lägger man tid på administration och undermåliga IT-system. Så här säger en läkare i den enkäten:

”Jag lägger minst 30 minuter varje dag bara på att logga in i olika system på olika datorer.”

Alltså, om läkare fick vara läkare och ägna sig åt patienter istället för att rapportera om det verkliga arbete de faktiskt hinner utföra mellan datorinloggningarna kanske Sverige skulle ha den ”vård i världsklass” politikerna fortfarande låtsas är fakta. Jag kan inte tänka mig att Region Västerbottens 60 låtsaschefer hjälper till med att få den ekvationen att gå ihop. 

Pruta och förhandla!

Idag ett litet spartips i all enkelhet. För ett tiotal år sedan höjde mitt försäkringsbolag priset på hemförsäkringen med sexton procent. Jag tyckte att det var i saftigaste laget, så jag mejlade dem och berättade att då får jag kolla vad konkurrenterna har att erbjuda. Hastigt och lustigt ändrades ökningen till tre procent istället och jag behöll försäkringen. Det där upprepades sedan år efter år: chockhöjning -> mejl -> rimlig höjning.

Jag kom att tänka på det när jag läser om Siv, som ringde och sa att hennes abonnemang hade blivit för dyrt, och vips så sänktes priset. För mig känns det där fullkomligt självklart nu. Jag har ringt eller mejlat massor av leverantörer, både sådana jag har haft och sådana jag skulle kunna byta till, och berättat att här får ni skärpa till er om ni ska få ha mig som kund.

Det funkar förvånansvärt ofta trots att jag aldrig varit någon storkund, inte någonstans. Ibland har det inte funkat och då har jag funderat en runda till. Ofta har jag inte anlitat dem efter det, men ibland vinner bekvämligheten, och ibland har de varit prisvärda trots höjning. Oavsett vilket har jag aldrig skämts över prutningsförsöken. Man kan ju vända på det också och tänka att de gånger det funkar och företaget utan betänketid sänkt priset med tio procent eller mer, då är det väl inte jag som ska skämmas?

Nu vore det väl inte en riktig Sveriges Radio-artikel om man inte plockat in en expert för att säga något självklart. I detta fall en forskare i företagsekonomi som fastslår:

”Men om alla gjorde det här, då skulle inte företagen ha råd”.

Till det har jag två kommentarer. 1. Det skiter jag i. 2. Alla kommer inte försöka få ner sitt pris. De allra flesta sväljer snällt sanslösa prishöjningar utan att ens hota med att gå över till konkurrenten. Det är för övrigt den stora anledningen till att företag höjer priserna. För det ekonomiforskaren indirekt säger är ju att företagare inte är idioter. De höjer priset för att de kan och kommer undan med det. Så hjälp gärna till i kampen för lägre priser. Var den där besvärliga kunden som ifrågasätter prishöjningar och kräver förklaringar till svepande formuleringar om ”ökade kostnader” och ”instabilt omvärldsläge”.

En tanke om rättegångskostnader

För ett år sedan nämnde jag rättssaken mot Gjert Ingebrigtsen, en jättegrej i Norge. Antagligen mindre i Sverige och den som är ointresserad av friidrott kanske missat den helt, så här kommer en kort sammanfattning:

Gjert Ingebrigtsen är en sjubarnsfar känd för att ha tränat tre av sina söner till elitlöpare på medeldistans och sedan dottern till en lovande junior. Bäst har det gått för Jakob Ingebrigtsen som bl a vunnit VM- och OS-guld. Vid sidan av egna barn har Gjert även tränat andra löpare, där Narve Gilje Nordås sticker ut med ett VM-brons. Team Ingebrigtsen blev ett begrepp och en populär tv-serie. Plötsligt satt logistikchefen och självlärde tränaren Gjert i tv-sofforna och han skrev böcker om sin träningsfilosofi som kopierats av tränare från hela världen.

Men så snärtade han till den då sextonåriga dottern med en fuktig handduk i ansiktet under ett gräl. Såväl dottern som de tre löparbröderna bröt med pappan som anmäldes för misshandel av minst tre av sina barn. Två misshandelsfall gick hela vägen till domstol och 3,5 år efter handduksincidenten finns det nu en dom. Misshandelsfallen avskrevs, men Gjert dömdes för kränkning av dottern rörande handdukssnärtningen, till 15 dagars villkorligt samt tiotusen i skadestånd till henne.

Åklagaren hade yrkat på 2,5 års fängelse och tvåhundratusen vardera i skadestånd till dottern och världsmästare Jakob, så det får nog anses vara en fullständig seger för försvaret. Det känns ändå inte som att det finns någon vinnare här och en de förlorande parterna är skattebetalarna.

Här har vi alltså en man som slagit till sin dotter med en handduk. Inte okej någonstans, det är även gärningsmannen med på. Men slaget resulterade i ett års polisutredning och en sju veckor lång rättegång med totalt 24 dagar i rätten. Gjert företräddes av John Christian Elden, som förmodligen är Norges mest framgångsrika och bäst betalda jurist. De både barnen företräddes av ett målsägarbiträde och vidare har en samlad tingsrätt och ett åklagarteam suttit och jobbat med ärendet i månader. Jag vet inte hur många miljoner detta har kostat, men många. Om domen överklagas och tas upp av nästa instans försvinner ytterligare miljoner skattepengar upp i rök.

Rättsväsendet är en del av ett fungerande samhälle. Den som känner sig utsatt för brott har rätt att få sin sak prövad och den som är misstänkt har rätt till en försvarare. Det tycker jag är en jätteviktig princip, men som utomstående betraktare kan jag ändå inte låta bli att tänka att allt detta borde ha gått att lösa på ett helt privat familjeråd, med eller utan lusekoftor.

Nu gällde det en kändisfamilj vars medlemmar antingen är kända på egna meriter eller bedriver influencerkarriärer helt grundade på att de är ingifta i familjen, så en himla cirkus var säkert ofrånkomlig. Men jag vet flera familjer som hamnat i krig och splittrats pga en eskalerande familjekonflikt. Oftast har det varit syskon som känt sig ekonomiskt förfördelade eller sårats av vad ett annat syskon sagt eller gjort, andra familjemedlemmar har valt sida och så är kriget i full gång. Resultatet har blivit livslånga konflikter och helt oskyldiga barn som tappat kontakten med kusiner, far- eller morföräldrar.

Skulle man inte kunna ha en samhällsfunktion som medlade lite grann som byäldsten i gamla dagar? Jag vet inte hur det skulle kunna se ut rent praktiskt, men i alla fall en mindre inrättning än en hel rättsapparat som vevas igång för konflikter som borde gå att lösa på ett tidigare stadium med mindre medel och lyckligare utgång. När det gäller finansiering skulle antagligen en enda avvärjd rättegång av Ingebrigtsen-storlek spara in de pengarna som behövs för flera decennier.

Veden hemma!

Det har nog aldrig dröjt till juni innan jag fått hem årets ved, men egentligen är det inte årets ved utan nästa års. Efter första vinterns vedbrist har jag sett till att alltid köpa ved så att det räcker.

Detta i kombination med att jag fått ved har gjort att jag nu sparat in ett helt år. Under föregående vinter gjorde jag precis av med veden jag köpte 2023, vilket gör att förra sommarens ved står kvar i vedboden och den ved jag precis hämtat hem kommer inte behövas förrän vintern 26/27.

Om ens då. Förra året beställde jag femton kubikmeter. I år nöjde jag mig med tio. Det har inget med förbrukning att göra utan handlar om att det var vad jag bedömde att jag skulle få plats med i vedboden. Det var ändå innan jag snubblade över några kubikmeter ved i skogen som grannen och tillika skogsägaren hjälpte mig med.

Det är säkert bra för veden att få stå till sig ett år i vedboden. Jag har tidigare skakat på huvudet åt äldre gubbar som har så mycket ved att de skulle kunna elda dygnet runt tills de själva ska in i ugnen, och där är jag inte (än). Men känslan av att jag skulle kunna hålla mig varm de närmaste 2-3 åren utan att lägga ut en enda krona till gör mig alldeles varm, helt vedlöst.

Glad midsommar på er! Eller som vi säger i Norge: fredag.

Tok-Torsdag!

Nej, inte idag, det var förra torsdagen. Då fick jag ett mejltips från Tobbe om ett event hos Ica i Örebro kallat Tok-Torsdag. Det är en Ica Maxi-butik som har extrapris på ett åttiotal produkter. Det handlar om ”tillfälliga partier” och ”STOR risk för slutförsäljning”.

Vad gör man inte för att handla billigt i dessa tider? En del kunder väljer att sitta i kö hela natten för att inte missa utvalda extrapriser. Jag förstod det lite på Tobbe som att han var tveksam till om det var värt att sitta flera timmar i kö för att exempelvis köpa ett sexpack ägg för 99 öre. Jag är väl också försiktigt skeptisk.

Å andra sidan sitter ju folk i kö en hel natt för att försäkra sig om att få köpa ett speciellt dataspel eller gå på konsert med Taylor Swift. Jämfört med det känns Ica-vakandet faktiskt helt rimligt. Man kan väl kanske se det som en kul grej också. Jag har aldrig legat i en sovsäck på en parkeringsplats för att köpa konsertbiljetter, men jag kan tänka mig att köandet i sig är en happening, och då köar jag hellre för Bregott för 20 kr än för de kulturella exemplen ovan.

Vi är alla olika. Varje dag sitter hundratusentals svenskar i bilkö i Stockholm eller Göteborg. Fem dagar i veckan, c:a 45 veckor om året. Jag har aldrig riktigt prövat det, men jag tror att jag hade känt mig som Michael Douglas i Falling Down när han slår in tänderna på en mottrafikant. Så ja, hade jag bott i Örebro hade jag kunnat tänka mig att sätta mig i denna matkö. Om inte annat hade det blivit ett blogginlägg av det. Fast det blev det ju ändå.

En downsizing-historia

Av en slump (eller logaritm) fick jag upp en video där skådespelaren/komikern Mikael Tornving pratar om hur han gjort en resa i minimalismens tecken. I kommentarsfältet beskrev någon detta som ”6 minuter och 37 sekunder av skitnödig självömkan”, men jag upplevde det tvärtom som intressant. Se själv och gör en egen bedömning!

Jag blir själv trött på när så kallade kändisar berättar om sina liv som om allt de gör vore av allmänintresse, men tänk bort att han är en offentlig person för det har faktiskt ingen relevans här. Det han berättar om att han upptäckte att han jobbade för mycket och med fel saker tror jag att vi är många som upplevt.

Tyvärr tror jag att de flesta i det läget kör på och tänker att det ska lösa sig eller att livet väl inte var roligare än så här. Tornving gjorde något åt det. Han sålde sin bostadsrätt på 83 kvm och bytte ut den mot 38 kvm. Så gjorde han sig av med en massa saker längs vägen, bl a ”lite skog”.

I samband med flytten gick han från styrelseordförande i bostadsföreningen till vanlig medlem och slutade som bataljonschef i hemvärnet. Gissningsvis hade han kunnat göra detta utan att flytta för så mycket pengar tror jag inte att det gav. Att aktivt sänka sina utgifter möjliggjorde däremot att han kunde tacka nej till moderatoruppdrag han inte tyckte var kul. Istället såg han till att ha tid med sommarstugan och att besöka släkt och vänner. Ännu en kritisk kommentar:

”Har man en förmögenhet på 10 mille så kan man göra så.”

Är det inte typiskt att bittra människor alltid lyckas hitta en krok till sin offerkofta?! När andra flyttar, byter jobb eller gör någon annan ansträngning för att ta sig ur ekorrhjulet går det alltid att säga att ”det där funkar säkert för andra, men inte för mig”. Nu säger inte jag att alla borde downsiza (kan man säga ”växla ner” på svenska?), men alla som inte trivs med tillvaron borde försöka hitta vägar till ett bättre liv.

Alla kan inte skaffa sig en lyxvilla eller sluta jobba och segla jorden runt, men är det något alla kan så är det väl just att sälja ägodelar och sänka sina utgifter? Återigen, inte önskvärt för alla, men alla som vill kan, om de vågar. 

Byggde ett växthus

Växthus för husbehov är kanske inte dyrare än att man kan köpa dem nya, men jag tänkte ha det på på ladans södervägg och där är det bara ett par meter till en åker som jag inte äger, så jag tänkte att det skulle vara smart att bygga måttanpassat. Dessutom vore det inte riktigt jag att inte bygga mitt eget växthus. Först en ritning.

Det gör jag alltid när jag bygger något. Inte så att det skulle hålla för en bygglovsansökan, men i samband med att jag ritar upptäcker jag nästan alltid något jag inte tänkt på. Det blir billigare och enklare att kasta pappret än att bygga om halvvägs in i skapandet. Steg 2: Lägga ut materialet på marken.

Här är framsidan i mitten omgiven av de bägge kortsidorna. Färgen är min nya favorit slipersolja. Genom att måla allt i förväg får färgen tränga in även på sidor jag inte kommer åt när det är hopsnickrat. Det är särskilt viktigt på ändträ, som blir extra utsatt för fukt. Här är väggarna på plats.

Själva odlingslådan gjorde jag ungefär som mina stora odlingslådor på tomten, bara mindre.

Att den inte går ända in till väggen är dels för att odlingsytan blir lättare att nå, dels för att i en framtid kunna förlänga växthuset om jag känner för det. Har jag tid och lust kan jag ha ett tjugo meter långt växthus längs laduväggen.

Dags för glasväggar. Jag hade för ändamålet samlat på mig två spröjsade fönster och fem glasskivor, alltsammans gratis från människor utan visioner och/eller utrymme. Måttet på växthuset bestämdes utifrån glaslagret.

Nu börjar det likna något! Och det är bra, för vid det här laget visade mina förodlade tomatplantor tecken på att börja blomma i sina krukor. Väggen med dörren fick bli i plexiglas. På själva dörren var det nästan tvunget, annars hade den blivit onödigt tung för gångjärnen.

Då återstod taket. Från början tänkte jag plexiglas där med, men det visade sig att kanalplast var billigare (för här blev jag tvungen att betala pengar). Kanalplasten rekommenderas dessutom på växthus eftersom luften i den isolerar och ger en jämnare temperatur.

Även här var vikten viktig eftersom jag bestämt mig för att ventilera huset genom taket. Blir det för varmt inne (och det kan det fort bli en varm sommardag i ett inglasat hus på en södervägg) lyfter jag taket som sitter med gångjärn mot framväggen, och jag måste med enkla handgrepp kunna justera taket själv.

Så var det bara planteringen kvar. Arton tomatplantor som växt till sig inomhus. De tre längst till vänster i bild är av arten Rio Grande, de övriga hette Moneymaker – vad kan gå fel liksom … Det återstår att se. Jag har aldrig lyckats med tomater, men den här gången känns det bättre än någonsin.

Pengar? Plexiglas, glas och fönster var som sagt gratis. Virket kostade väl några hundralappar. Förutom framsidan är det egentligen bara korta spillbitar som nästan kan ses som gratis. Oljan kostade 67 kr litern. Jag har inte räknat på åtgången, men kanske gick det en liter. Kanalplasten kostade 645 kr, så för enkelhets skull kan vi väl säga att hela bygget kostade en tusenlapp. Det får man visserligen ganska mycket tomater för, men min tanke är att detta ska stå i många år och vara i stort sett underhållsfritt.

Tramp eller trams?

Arbetsmarknadspolitisk åtgärd – vad är din första association? Själv tänker jag tyvärr meningslös fasadputsning, en kostnad utan långsiktig vinst. Dagens exempel, Luleå kommuns cykelkurs.

”För sjunde året i rad arrangeras cykelskolan i Luleå – och hittills har ett 40-tal vuxna och barn deltagit. Syftet är bland annat att öka chansen till jobb.”

 

Om syftet vore jobb, varför har då även barn deltagit? Jag trodde barnarbete var förbjudet. Men såklart har detta ingenting med jobb att göra. Vi kan dessutom vara ganska säkra på att om tidigare deltagare fått jobb genom att gå denna kurs hade man trummat ut det i den helt okritiska artikeln. Men det gör man inte. Istället talar man i flummiga ordalag om den frihet cyklandet ger, under den ännu flummigare parollen ”integration, jämställdhet och hållbarhet”.

Jag missunnar ingen att lära sig saker, men är det verkligen ett av kommunens kärnområden att lära vuxna människor att cykla? ”Skolan kostar ingenting”, står det i artikeln. Men jo, det gör den, bara det att de som betalar inte har någon glädje av den. Och på vilket sätt hjälper cyklandet kursdeltagarna att komma närmare en anställning? Hur många cykelbud behövs det på Foodora i Luleå? När jag ser reportaget tänker jag att det hade varit mycket bättre att lära ut begriplig svenska.

I Sverige kan nästan alla sexåringar cykla. Jag vet inte vad ni andra säger, men mina färdigheter i cykling har aldrig kommit upp i en jobbsökningsprocess. Jag vill till och med gå så långt som att säga att det antagligen hade motverkat sitt syfte och minskat mina chanser att få jobb om jag skrivit ”Jag kan cykla” på mitt CV.

Betala för skit?

Jag skriver ofta om folk som köper skit, men nu menar jag det bokstavligt. Under sommarhalvåret säljs jordförbättringsmedel av olika typer, men för oss som inte planterat på tjugo hektar är det inga större problem att skaffa gratis gödsel.

En gödselsort har vi allihop tillgång till, den som på svenska kallas guldvatten (jag föredrar det mer rättframma norska ordet tissevann). Blandningen ska vara nio delar vatten och en del … guld, så urinera en deciliter och du har en liter ypperlig näring.

Ett annat medel som är lätt att få till är nässelvatten. Nässlor är kväverika och uppskattade av andra växter. Fyll en hink eller tunna med nässlor och täck dem med vatten. Låt blandningen ruttna i två veckor. Sedan används det på samma sätt – nio delar vatten och en del av denna illaluktande sörja. Fyll på mer vatten i nässelhinken efterhand så kan du vittja upprepade gånger.

När det gäller organiskt gödsel som koskit eller hönsskit tror jag inte att det finns en bonde som inte kan erbjuda dig en skvätt av dessa undermedel om du knackar på med några hinkar eller en släpkärra. Själv är jag så lyckligt lottad att grannbonden kommer över och ger mig en skopa skit ibland. I detta fall koskit blandat med halm.

Längst ner i bild har jag fyllt en plastlåda med detta. Planen är att använda det på samma sätt som nässelvatten och se om jag märker någon skillnad. Gödseljämföring är den typen av stimulerande hobbies jag håller på med. Inte bara för att det är kul utan också för att näringsrik jord ger näringsrik mat.

Arbetsmo... blubb-blubb-blubb

Arbetsmoralen bland unga sjunker, toleransen för bidragsfusk ökar. Det visar en rapport om ungas normer i Sverige, skriven av Nima Sanandaji. Fler människor än tidigare har inga problem med att ta emot bidrag de inte har rätt till och ser inte poängen med hårt arbete på samma sätt som tidigare generationer.

Jag tror att det stämmer, och hoppas att det inte bara beror på att jag själv blivit gubbe och gillar att se min egen grupp hamna i bättre dager. Vad beror då detta moraliska förfall på? Hur kommer det sig att dubbelt så många unga på 80-talet ansåg att det alltid är fel att ta emot pengar man inte har rätt till?

Eftersom jag redan fackat in mig som grinig gubbe går jag hela vägen och säger att sociala medier är en anledning. Vi som växte upp på 80-talet såg hårt arbetande människor eftersom vi levde i verkligheten. På nätet tar man del av en mycket begränsad del av verkligheten som fokuserar på framgång. Vad som inte visas är kampen, skitjobben och misslyckandena på vägen dit. Ungdomar vill inte bli industriledare, de vill bli artister och influencers.

Förebild?

Dessutom finns det mer och fler bidrag nu, vilket gör att fler lever på dem. Det är ju bra för dem som verkligen behöver, men jag tror att ett samhällsbygge som utgår ifrån att staten har huvudansvaret för allt helt enkelt har normaliserat bidragsberoendet. Som man ropar får man svar, heter det ju, och det tänker jag även om denna formulering:

”I rapporten framhålls att det inte bara är arbetsnormerna som försvagats, utan även tilltron till att följa samhällets spelregler.”

Inte minst när det kommer till arbetsmoral blir det tydligt för oss att politiker och makthavare inte är föredömen. Riksdagsmän jobbar tredagarsvecka utan närvaroplikt, med hög lön och många förmåner. När de slutar kan de få mångmiljonbelopp, även om anledningen är att de ruskat tupp i kollektivtrafiken. Det ger knappast en ökad arbetsmoral bland vanligt folk, eller gör oss mer sugna på att följa samhällsreglerna, när de som ställt upp reglerna beter sig så.

Vad gör vi åt detta då? Det sistnämnda kräver ”bara” några politiska beslut, men det lär inte hända. Och resten … Sociala medier lär inte försvinna. Bidragen kanske stramas åt, men jag tror inte att man kan tvinga fram arbetsmoral. Jag har fler frågor än svar alltså, som vanligt. Vad tror ni?

Sopigt rykte

Ett gott renommé kan vara viktigt. Jag har tydligen etablerat mig som ”søppelmannen” i mitt bostadsområde och nu ska jag förklara varför det är bra. Jag hjälpte den nya grannen att lägga tak. Gammal råspont bröts bort och byttes ut, läkt sattes upp och skarvades på takstolarna. Det blir mycket skräp och grannen började lasta en släpkärra för ändamålet. Han skulle slänga det gamla taket på soptippen, så jag sa: ”Släng det hos mig!”

Ingen som känner till min hangup på spillvirke blir förvånad. De två senaste vintrarna har jag fram till nyår endast eldat med sågade trävaror, men nu har jag möjligen gått ett steg till. Häromdagen fick jag ett sms från grannen med texten ”Vill du ha brädorna?” och en bild.

Klart jag ville det. Här snackar vi helt spikfritt virke, lätt att såga upp och hantera. Kanske använder jag till och med en del av det som virke. Det visade sig att grannen var hemma hos sin svåger i en närliggande by och antagligen var svågern på väg att göra samma resa till tippen, men nu slängde grannen det på sin bil och tog hit det istället. Allt för att jag likt Eddie Murphy i En prins i New York fastslagit att det är mig man ska tänka på när man tänker sopor:

Svågern blev av med sitt skräp, grannen gjorde både honom och mig en tjänst och själv sitter jag nu med ännu mera ved. Alla får göra sina bedömningar. Jag har förståelse för att man kör uttjänt virke till soptippen, särskilt om man har ont om plats. Men när grannen kom med en säck korta läktbitar som inte ens behöver sågas utan kan kastas direkt i kaminen kunde jag inte låta bli att fråga varför de inte behöll detta själva. De har öppen spis, vedspis, kaminer och till och med en fast eldningsplats utomhus för korvgrillning eller samling runt lägerelden.

Men nej, han förklarade att de nu var i städfasen, att ta hand om skräpved får komma senare. Jag tror aldrig att den dagen kommer, men jag klagar inte. Blir det en mild vinter kanske jag kan värma mig fram till februari innan jag börjar nöta på det vedlager jag själv har betalat för.

Barn ute och cyklar

Ett inlägg på Twitter fick mig att fundera.

Om jag vore tolv år hade jag varit likadan och ägt eller sparat pengar till en elsparkcykel. Det är ännu en fördel med att inte växa upp nu. För 40 år sedan fanns varken elcyklar, elsparkcyklar, segways eller andra motordrivna fordon förrän man fick köra moped. Ja, jag vet att det gick att köra moppe innan femton, men jag var ett laglydigt barn.

En annan skillnad var att skulle man någonstans fick man ta sig dit. Visst skjutsades barn även på 80-talet, men inte alls på samma sätt som nu. Jag flängde själv runt i min barndom och tränade schack varenda vecka och tävlade varenda helg, och var då hänvisad till buss, pendeltåg, tunnelbana, cykel och promenader. Skolparkeringarna var heller inte fullproppade med curlingföräldrars bilar morgon och eftermiddag.

Vad var det för bra med det då? För det första att dessa transporter var den motion jag fick. Nästan inget svenskt barn var överviktigt. Titta in på en skolgård idag. Skillnaden går inte att blunda bort. Så ointresserad av idrott som jag var hade jag nästan garanterat varit ett tjockt barn. Dessutom låg det ett ansvar inbäddat i logistiken. Det gällde att hålla koll på både klocka och tidtabeller.

Innan mobiltelefonen kunde man varken kolla resrutter på nätet eller skicka ett sms för att berätta förväntad ankomsttid. Det är stor skillnad på att ställa sig vid busshållplatsen för att ta bussen till tåget till bussen, en kort promenad över till tvärbanan och mer buss, jämfört med att bara sätta sig i baksätet på en bil och låta andra sköta resten.

Jag förstår inte min samtid

Att jag är i otakt med tiden är ingen nyhet, men nyligen hörde jag en podcast (länk till 38 minuter norsk ekonomipodd för den som orkar). Gäst var en influencer känd från Paradise Hotel, så jag tänkte väl inte precis att detta skulle vara min själsfrände. Men hon har ändå startat ett par företag, så hon kan väl inte vara helt puckad, tänkte jag. Jodå.

Bl a framgick att hon under ett års tid gjort 404 besök i matbutiken (jag var ute och sprang när jag hörde detta och höll bokstavligt talat på att ramla omkull). Där hade hon under året handlat för 240000 kr till sig och sin sambo, alltså tiotusen per person och månad, och det såg hon fortfarande som helt rimligt (”Vi var ju två”). Min månadssiffra är 864 kr, knappt 9 procent eller en elftedel av hennes, och på antalet butiksbesök blir skillnaden ännu större. Gissningsvis besöker jag inte en matbutik oftare än två gånger i månaden, så 24 om året istället för 404 (= 6 procent).

”När man handlar handlar man, och då handlar man rejält!”

Men den extrema skillnaden slutade inte där. Hon berättade att hon skulle flytta ihop med en kille på en (för bägge) ny ort, Stavanger. Istället för att hyra något till att börja med bestämde de sig för att bygga ett hus, lyxigt och handikappanpassat för att hennes MS-sjuka mor skulle kunna hälsa på under längre perioder. Den blivande sambon flyttade i förväg, men innan huset ens var färdigt var förhållandet det. Huset såldes för 2,7 miljoner under utropspriset.

Tror ni att hon lärde sig något av det? Nej, sådana människor gör ju aldrig det. Nästa gång hon köpte hus slutade det med att hon fick betala 140000 per månad bara för lånet, varav 90000 kr i räntor! Det var allt vi fick veta (förutom att hon inte hade råd att skaffa möbler), men lånet måste ha varit på 20-25 miljoner.

En annan egenhet som framkom var hennes förkärlek för abonnemang. Det var tusentals kronor som varje månad gick till tidningsprenumerationer hon inte läste, astrologitrams hon glömt bort, appar och inte minst ett gymkort på SATS som hon inte använde överhuvudtaget. Programledaren, som tidigare gjort ett slags Lyxfällan-program med gästen, hade konstaterat att det skulle gå att spara 50000 kr om året på hennes onödiga abonnemang och det tror jag på. Det billigaste SATS-abonnemanget jag hittar (och något säger mig att ”billigast” aldrig är aktuellt) går på 789 kr/månad, så bara där är det nästan tiotusen att spara.

Det märkligaste av allt är att om man skulle ställa upp min ekonomi bredvid hennes är jag inte alls säker på att hon skulle ses som den mest extrema. Hon är inte normen (ens i Norge), men om gemene man fick jämföra hennes mat-, abonnemangs- och lånevanor med min odling av grönsaker, frihet från streamingtjänster, gamla bil och återanvändning av allt från papper till gamla lakan vågar jag nästan sätta en slant på att det är jag som får UFO-stämpeln. Jag bär den inte med stolthet, men med förundran.

Undvik den lokala specialiteten!

I sommar kommer många av er resa på semester och uppleva nya saker, oavsett om ni åker till Asien eller till Askersund. Gör gärna det, att resa kan vara ett bra sätt att vidga sina vyer. Jag vill däremot slänga in en brasklapp – undvik den lokala grejen, vare sig det är en omtalad smaksensation på den lokala restaurangen eller en sport som inte finns någon annanstans.

Jag ska förklara varför. Nästan allt i vår samtid började som en lokal specialitet. Pizza och sushi fanns inte plötsligt i vartenda gathörn. Det började någonstans i världen (Italien respektive Japan i de fallen) med att driftiga människor testade något nytt, fick positiv respons, fortsatte, fick efterföljare, och till slut växte det okontrollerbart över världen.

Den lokala specialiteten på ditt resmål i sommar kan förvisso vara en sådan sak och så kan du i framtiden skryta med att du spelade falbly eller käkade forackor medan de var helt okända fenomen. Men troligare är att de inte blivit internationella succéer av en anledning – att det inte var särskilt bra. Om detta vore Beatles hade ni aldrig hört talas om det bandet:

Så skippa den där drinken bestående av mesost och vodka. Lokalbefolkningen kan vara hur stolt som helst över den, men vore den god hade den varit en internationell succé. Att den bara finns på ditt semestermål är ingen exklusiv kvalitetsstämpel, det är en överlevnadsinstinkt.

Miljonregn över student

Här är en nyhet jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om, så låt oss se om vi kan bli klokare ihop.

Mykale Baker, 18, gick ut highschool och gick direkt efter det till jobbet på Burger King. En kund noterade hans examensutstyr, började prata med killen och fick höra att han ville plugga vidare, men var osäker på om han skulle ha råd. Det var anledningen till att han tog ett arbetspass på examensdagen.

Detta tyckte kunden var så fint att hon la ut ett klipp på TikTok och startade en insamling som senast jag kollade var uppe i nästan tvåhundratusen dollar. Blir det mycket mer behöver han kanske ingen utbildning. Då kan han gå i pension, leva FIRE-liv från arton års ålder och de kommande åttio åren livnära sig på avkastningen från insamlingspengarna.

Det är klart att det är fint med arbetsmoral och att en ung kille från en fattig familj kavlar upp ärmarna istället för att gnälla över hur tufft han har det. Kanske är jag cynisk nu, men det enda denne artonåring gjort är ju faktiskt att ta ansvar för sitt liv. Är det inte ungefär vad som borde förväntas av oss alla? Hans arbetsvilja bör absolut uppmärksammas och jag unnar honom gärna ett ekonomiskt tillskott för att uppnå sin dröm. Men två miljoner?!

”Fuck CSN!”

Samtidigt är jag en blödig typ och förutom att det var en fin historia har vi kanske alla något att lära här. När livet går oss emot är det en sak vi kan vara säkra på – det finns alltid någon som har det värre. Varje år gnäller svenska studenter över att de inte hittar en studentbostad på gångavstånd till den utbildning de kostnadsfritt mottar från de svenska skattebetalarna. De kan också behöva bli påminda om att skattefinansierad utbildning, studiebidrag och studielån inte är förutsättningar givna av Gud. Något säger mig att Mykale Baker skulle gå eller lifta flera mil till skolan fem dagar i veckan utan att gnälla över det. Om han inte hade blivit mångmiljonär alltså.

Pengabekräftelse

Money affirmation, eller pengabekräftelse, är tydligen populärt i dessa tider. Det går enkelt ut på att man ska tänka sig till rikedom genom att återkommande skriva en positiv mening eller sjunga med i en extremt fånig ramsa om pengar.

Jag är inte säker på att jag kan döma ut allt paranormalt, men det här tror jag extremt lite på. Att exempelvis tänka till sig en lägenhet tror jag är väldigt mycket mindre effektivt än att spara till den genom att avsätta och investera pengar på börsen.

Ingen skulle komma på tanken att föreslå den som vill bli duktig tiokampare att meditera istället för att motionera. Inte heller kan man bli en duktig snickare genom att skriva det på en lapp eller sjunga signaturen till Byggare Bob. Hur kan någon tro att ekonomi funkar annorlunda?

Jag tror däremot att det går att vända på resonemanget. De som intalar sig själv att de kommer att misslyckas får nästan alltid rätt. I en del fall undrar jag vad som är viktigast för dem – att behålla bilden av sig själva som offer utan egen skuld i sitt misslyckande, eller att på allvar försöka få ett bra liv.

Ha lite visioner, människa!

Gårdsförsäljning av alkohol har stötts och blötts. Till slut blev det en urvattnad lösning som till och med de frihetshatande Liberalerna kunde acceptera. Många småproducenter orkar inte dra igång gårdsförsäljning eftersom det är så mycket regler och extra administration, och att uppsidan är för liten. Men så har man också lyckats hitta en liten ölproducent som avstår för att han månar om Systembolagets monopol:

”Att få ha sina flaskor på Systembolagets hyllor är viktigt för lokala bryggerier. På söndagen träder den nya lagen om gårdsförsäljning i kraft och ölbryggaren Håkan Nilsson menar att det kan leda till att Systembolagets monopol försvinner framöver.

– Som en liten aktör skulle det i så fall bli svårare att sälja till detaljhandeln än till Systembolaget, säger Håkan Nilsson, ägare på Remmarlöv gårdsbryggeri.”

Tänk att det finns små vingårdar och ölbryggerier som överlever i länder som inte har ett stort Systembolag som kan värna om den lille producentens rättigheter. Dessutom har jag hört rätt många alkoholproducenter säga att de tvärtom känner sig motarbetade av monopolet. Vem värnar om dem?

Som konsument har jag inga stora problem med Systembolaget även om jag tycker att svenska producenter borde få sälja hur mycket alkohol de vill över disk till vuxna människor (eller så borde även Systembolaget precis som gårdsförsäljarna tvingas ge varje kund ett 30 minuter långt föredrag om alkoholens risker). Däremot stör jag mig på människor som inte vill ha frihet. Eller just det kan jag väl egentligen leva med, men när sådana människor också vill klippa vingarna av sina medmänniskor, bara för att de själva saknar visioner och handlingskraft, bränner en säkring eller två i huvudet.

Så länge det bara finns en grossist kan Håkan sälja sin öl dit. Om denna grossist inte klarar av fri konkurrens förtjänar den inte att finnas, och om Håkan inte kan hitta nya kunder borde han lägga ner eller sälja till någon som kan och vill det.

Samma fenomen ser jag hos biodlare som säljer sin honung till en uppköpscentral för mindre än halva priset man kan få direkt hos slutkund. Vi får den marknad vi förtjänar. Tänk om mjölkbönderna skulle starta egna mejerier istället för att sura över att de bara får några kronor per liter hos Arla. I många fall krävs inga lagändringar, bara en gnutta initiativförmåga och självrespekt. Ölbryggaren Håkan Nilsson må vara ett extremfall, men många jantar och fjantar är honom hack i häl.

E-handelsrekord

E-handeln slår rekord när de kinesiska lågprisbolagen Temu och Shein dumpar sina priser i Europa som följd av de amerikanska importtullarna.

Nu tittar EU på regleringsmöjligheter som till skillnad från Trumps tullar såklart anses som goda handlingar. Världen funkar så, är det inte svart så är det vitt. Det skulle ju bli så bra, det här med global handel. Alla producerar det de är bra på, och med hjälp av just-in-time-konceptet blir det heller inga osålda lager. I teorin.

I verkligheten har det visat sig ganska bra om länder blir relativt självförsörjande på sånt de behöver. Fast i ärlighetens namn är det väl sällan paketen från Kina innehåller sånt vi behöver. Ofta är det klädesplagg som ska pressas in i redan fulla garderober eller den där fiffiga juicepressen som används exakt tre gånger innan den hamnar i slutförvaring längst in i nedersta kökslådan.

Att svenskar köper kinesiskt smäck är faktiskt varken Trumps eller kinesernas fel – det är svenskarnas val. Genom att handla lokalt stödjer man det lokala näringslivet, genom att handla från Kina stödjer man den kinesiska ekonomin, möjligen också en rejäl dos barnarbete och diktatur. Men med det sagt är jag likadan själv och åker och handlar i Sverige trots att jag egentligen vet bättre.

Jag har även försökt handla kinesisk elektronik från Wish en gång, men en vecka efter beställningen fick jag ett mejl att varan inte fanns och att jag så småningom skulle få tillbaka mina pengar, vilket jag också fick. Men det var ju inte för att låna ut pengar räntefritt som jag la beställningen så jag frågade varför de annonserade ut varor som inte finns (annonsen var i det läget fortfarande uppe). Jag fick inget svar, så då gav jag upp. Jag orkar inte med strulet och det känns lite bättre i hjärtat också.