Räcker 40 miljoner?

En tweet dök upp i mitt flöde:

Frågan är alltså om en börsportfölj på fyra miljoner dollar (38,5 Mkr) och en i övrigt obelånad privatekonomi räcker för att slippa jobba. Räknar man på fyraprocentsregeln ger det en ”månadslön” på hundratrettio tusen netto. Om någon med den lönen frågat mig om jag tror att de kan gå runt ekonomiskt skulle jag undra om det var dolda kameran och/eller om personen är idiot.

De flesta som kommenterat tweeten tänker som jag, men märkligt många skriver att ”kanske” klarar hon sig eller att ”pengarna borde räcka”, men tänk om hon blir sjuk osv. Jag har sett det där även i svenska diskussioner. Så fort FIRE kommer på tal är det alltid någon som anser att om man inte har minst hundra miljoner på börsen kommer pengarna ta slut innan du hinner säga ”jobbskatteavdrag”, trots att ett sparbelopp långt under det ger en avkastning högre än de flestas vanliga lön.

Varför? Den enda teorin jag kommit på är att det är människor som själva inte kan eller vill gå i tidig pension och det skrämmer dem att de kan ha gått miste om något. Tänk om FIRE är meningen med livet och här sitter de på sidlinjen. De löser samvetsknuten genom att oavsett belopp alltid hävda att det inte är tillräckligt. Därigenom blir målet aldrig nåbart, så då slipper de fundera.

För tillbaka på räkneexempel kan väl alla enas om att en miljonlön livet ut räcker för att leva på. Inte om man vill månadsshoppa jetplan eller ögrupper, men få av oss har det intresset. Jag skulle vilja påstå att de flesta lever väldigt gott på en halv miljon om året (själv klarar jag mig på betydligt mindre). Med fyraprocentsregeln betyder det en förmögenhet på 12,5 Mkr. Man behöver absolut inte sluta jobba för att man har en åttasiffrig förmögenhet på banken, men att påstå att möjligheten inte finns tycker jag blir tramsigt.

Verkar du rik?

Vi ser alla människor med dyra bilar, i dyra kläder och hus, med välbetalda jobb. Det är lätt att tänka att det där är en rik människa. Någon gång stämmer det säkert, men ganska sällan, tror jag. Av två skäl:

1. Sverige har relativt små inkomstvariationer. Du tjänar mer som direktör än som städare, men undantag finns även där, och efter skatt och eventuella bidrag är det inte så stor skillnad (om du inte är chef för en myndighet eller ett stort börsbolag). Det betyder att den som har dyra saker ofta inte har så mycket pengar kvar.

”Tog en sväng med båten.”

2. Jag har aldrig träffat en riktigt rik människa som ansträngt sig för att framstå som rik. Den stereotypa nidbilden av en rik människa med en fet cigarr och en tjock plånbok är just en nidbild. Jag har däremot träffat en hel del inte så rika människor som jobbat hårt för att ge ett rikt intryck.

Så chansen att den tillsynes rika människa vi möter i själva verket är belånad till öronen och att ”Burk-Curt”-figuren vid sidan om har mer pengar på banken och börsen är ganska stor. Går jag till mig själv tror jag att få som träffat mig vid första (eller för den delen tionde) anblicken tänker att jag är tätare än genomsnittet.

Det är för- och nackdelar med det. Man riskerar att få sämre service i butiker när man för ovanlighetens skull bestämmer sig för att spendera och dyker upp i sin femtio år gamla skrothög. På plussidan är det ingen tänker att jag ska ta krognotan för att den märks mindre i min plånbok.

Hur som helst finns inget alternativ för mig. Det är få företeelser jag föraktar mer än människor som låtsas att de är mer lyckade eller framgångsrika än de egentligen är. Och i det moderna samhället förväxlas ju ofta framgång med pengar, trots att det är två helt olika saker.

Halvlögn-på-halvlögn-effekten

Jag är inte dummare än att jag begriper att kvällstidningarnas spar-, ränte- och sparränteartiklar skrivs för att få klick och återbäring till den egna tidningen, men eftersom kvällstidningsjournalistik ändå är en slags journalistisk produkt borde de ge mer av den stora bilden. Exempel:

Varje månad redovisar Aftonbladet sparräntan på konton hos banker som de ingått ett reklamsamarbete med. Så här ser det ut i augusti. ”Sparkonton med hög sparränta i augusti”... nåja. Här tipsas om bankkonton med en sparränta så låg som 0,5 procent. Vilken bra idé... eller inte. Det rimliga vore såklart att dylika artiklar förses med en varningstext av typen:

”Varje krona på sparkonto eller andra sparformer som inte kommer i närheten av att slå inflationen innebär en garanterad förlust varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.”

Men det säljer inga annonser. Och i nästa exempel blir det ännu värre: ”Här får du räntan utbetald månadsvis – tips”:

”Ge dina pengar en chans att växa sig större med relativt låg risk med ränta på ränta-effekten. Här listar vi 11 banker som betalar ut räntan månadsvis.”

Här är alltså en annan lista på konton, med räntor som är ungefär lika dåliga. Särskilt om du inte väljer att låsa dina pengar för en längre tid. Gör du inte det får du ofta en lägre räntesats. Skillnaden på dessa konton jämfört med Aftonbladets ”topplista” är att bankerna på dessa kan betala ut räntan månadsvis, men även här finns undantag.

Okej, det är ju en slags ”ränta-på-ränta-effekt light” när bankerna betalar ut räntan månadsvis, men eftersom sparande på bankkonto ändå är en förlustaffär när ”vinsten” äts upp av inflationen handlar detta enbart om förlustminimering. Riktig ränta-på-ränta-effekt uppnås när du under flera år eller allra helst decennier, har pengar investerade på börsen, gärna i globala indexfonder eller andra ”tråkinvesteringar”, men det resulterar i tama rubriker och ger ingen provision till skvallerpressen.

Räcker verkligen tio procent?

Investera tio procent av nettolönen på börsen. Det är ett råd man läser här och där. Men räcker det? Nej, inte om målet är att bli ekonomiskt oberoende och du inte tänkt vidta någon annan åtgärd.

Jag har i vanlig ordning några invändningar. Tio procent kanske inte räcker så långt, men någonstans måste man ju börja och jag tror att anledningen till rådet är att de flesta skulle kunna klara av tio procents sparkvot, på samma sätt som att kyrkan en gång i tiden krävde sitt ”tionde”. Vore rådet att spara halva lönen är risken överhängande att det istället blev noll.

Har man kommit igång med att spara tio procent kanske man istället upptäcker att det skulle gå att utöka till femton. De flesta får högre lön genom livet och det är heller ingen naturlag att öka sina utgifter i samma takt, så då kanske man kan öka procentsatsen successivt, samtidigt som det blir mer i kronor och ören.

Vidare är det inte poänglöst att spara pengar även om det inte skulle resultera i fullständig ekonomisk frihet. För de allra flesta betyder de där första kronornas sparande mer för välbefinnandet än senare sparande. För den som helt saknar buffert ger det en otroligt bra känsla att komma upp i hundratusen, och det vore väl idiotiskt att inte ens försöka det bara för att det kanske aldrig kommer att bli flera miljoner.

”Började med tio procent, sedan rullade det på...”

Dessutom vet man ju inte det när man börjar spara. Hur många vet i tidig ålder hur deras ekonomiska resa kommer att se ut fram till pensionen? För egen del hade jag aldrig gissat rätt om jag vart femte år fått frågan ”Hur ser din ekonomi ut om fem år?”. Ibland har det gått bättre, ibland sämre. Någon har gett mig affärsförslag som på pappret inte verkade så fantastiska, men som blev det, och vissa börsår har varit helt sanslösa.

Det sägs att ingen ligger på dödsbädden och tänker att de borde ha jobbat mer. Det kan stämma, men jag har heller aldrig träffat någon som ångrat att de kommit igång med ett sparande eller tänkt att de borde ha börjat senare och sparat lite mindre.

Vem ska styra kvinnor?

Jag läser sällan Aftonbladets ledarsida. Oftast räcker rubriken för att förstå vinkeln, och den är nästan alltid tröttsamt förutsägbar. Men när ordet ”fuck off-kapital” fanns med gjorde jag ett undantag och artikeln var faktiskt ganska intressant. Inte för budskapet i sig utan för att förstå hur 23-åriga vänsterbrudar med grönt hår tänker.

Temat är våld i nära relationer och hur det drabbar kvinnor. Eller rättare sagt vad de kan göra åt det. I en låst SvD-artikel ska statsminister Kristersson ha sagt att kvinnor bör ha ett sparkapital för att kunna lämna destruktiva relationer. En som gick igång på det var ledarskribenten Samael Atlagic (för krångligt namn, hädanefter kommer jag kalla henne fröken Grön, vilket hon antagligen blir kränkt över och eftersom sådana som hon lever för att få känna sig kränkta bjuder jag på det).

”Uttalandet visar återigen att Ulf Kristersson lever i en helt annan värld än resten av oss. Våldsutsatta kvinnor ska kunna lämna en relation även utan ett välfyllt sparkonto.”

”Den har axelvaddar!”

Det har hon såklart rätt i, på samma sätt som att berusade kvinnor ska kunna strosa runt halvnakna mitt i natten i socialdemokratiskt utsatta områden utan att riskera att bli sexuellt antastade, men det är inte alltid ”borde” och ”kan” är synonyma. För sedan beskriver fröken Grön en tjej hon kallar Jenny, som var ekonomiskt beroende och utnyttjad av sin senare dömda sambo. Jag ser det som ett bevis för Tuffe Uffes tes och mot fröken Gröns blinda tro, som blir ännu tydligare i ledartextens sista mening:

”Sveriges kvinnor behöver inte 'fuck-off-kapital'. De behöver en regering som bryr sig om kvinnor på riktigt.”

Hade jag varit ung kvinna i Sverige hade jag gärna både haft pengar och en regering som bryr sig. Även om hon aldrig skulle erkänna det är jag övertygad om att det även gäller fröken Grön. Det är faktiskt skrämmande att när kvinnor domineras och utnyttjas av sina män är hennes första tanke att det är statens jobb att styra över dem, inte att alla människor oavsett kön ska få styra sina egna liv.

Och i ett någorlunda marknadsekonomiskt samhälle är pengar en icke obetydlig komponent i den styrningen. ”Kvinnor och barn tvingas bo kvar hos sina förövare”, men hade Jenny haft ett ISK-sparande, om än aldrig så litet, hade hon kunnat ta sina barn bort från den destruktiva relationen och den hotande mannen tidigare än vad som nu blev fallet.

De bygger – du betalar

Förespråkare av vindkraft hävdar ofta att vindkraft är billigare än kärnkraft. Det stämmer visserligen bara vid härdsmälta, men det är inte förbjudet att ljuga. Däremot blir det lite väl uppenbart ibland. Som nu när regeringen av outgrundlig anledning godkänt två havsbaserade vindkraftsparker.

Svensk vindkraft 2026.

De hade tretton ansökningar om havsbaserad vindkraft på bordet. Elva fick nej, men två fick tummen upp av miljöministern. ”Sätt igång och bygg”, sa hon. ”Nej”, svarar bolagen som ansökt och fått tillstånd, för ”i dagsläget saknas dock förutsättningar för investeringar i havsbaserad vindkraft i Sverige”. När de säger att det är ekonomiskt lönsamt att bygga vindsnurror menar de nämligen att det är lönsamt ifall staten går in och finansierar och ger bankgarantier.

Och det är klart, om någon annan tar notan och risken är ju nästan allt lönsamt. Då var till och med Northvolt lönsamt, visade det sig. I alla fall för vd:n som drog in ett par hundra miljoner på batterifabriken som i princip inte producerade ett enda batteri. Tv-serien Exit om norska börshajar var visserligen fiktion, men som jag förstått det var beskrivningen av norsk vindkraft helt och hållet verklighetsbaserad.

Om jag fick bestämma skulle nu de ansökande och godkända bolagen diskvalificerats från framtida kraftprojekt, alltså KonTiki Vind, Vattenfall, Zephyr, Østfold Energi, Vardar, Fyrskeppet Offshore och Skyborn Renewables. De fattar bevisligen inte hur upphandling funkar, alternativt så har de skickat in rena plojansökningar. Väck med dem!

Men om två månader får Sverige en regering där möjligen både MP och C ingår, två partier som aldrig sett ett enda problem med vindkraft. Så det lär inte hända, och låt oss vara ärliga – det hade inte hänt med den här regeringen heller. Ny chans 2030?

Elfel för VW

”Volkswagen går mot hårda tider” och hundratjugotusen bilarbetare riskerar att bli av med jobbet. Varför? Enligt SVT är det Kinas fel. Dels för att Volkswagen inte säljer lika mycket bilar i Kina som tidigare, men också för att kineserna säljer fler bilar i Europa. Det kan ligga något i det, men är det i så fall Kinas fel?! Här kommer några skäl som inte passade in i SVT:s agenda.

• VW har satsat på elbilar som ingen vill ha. 2024 (och kanske ännu tidigare) reade man ut elbilar med förlust. De gick iväg i privatleasingavtal så dåliga för Volkswagen att de förlorade pengar på varenda bil, men det hade blivit ännu dyrare att låta bli.
  
  
• Nedläggningen av tysk kärnkraft har inte bara lett till ökade utsläpp och höjda elpriser. Det har i sin tur lett till stora utmaningar för tysk energikrävande industri. Nu öppnar man precis som Sverige upp för att bygga ny kärnkraft, men det kommer att ta tid och det kommer att bli dyrt. Men samma sak här – alternativet är troligtvis ännu dyrare.
  
  
• I år kom nyheten om att 5400 VW-elbilar återkallades bara i Sverige eftersom de riskerade att börja brinna. Ett tillverkningsfel gör att de kan fatta eld och ägarna uppmanades av det skälet att parkera bilarna utomhus.

Vi kan stoppa huvudet i sanden och kollektivt intala oss att allt beror på kineserna, men Kina stängde inte ner kärnkraften eller ändrade Volkswagens produktion till en blind satsning på elbilar. När man gjort fel är det minsta man kan göra att stå för det, så kan man åtminstone få behålla sin värdighet.

Taskiga tider?

Läser en artikel om Kronofogdeskulder som fick mig att tänka. Tydligen har antalet ärenden hos Kronofogden ökat markant de senaste fem åren. Det i sig är inte anmärkningsvärt. Jag upplever att jag läst sådana rubriker under hela mitt liv. Kanske är det helt enkelt så att antalet skulder och skuldsatta ökar hela tiden, i takt med fler möjligheter att låna och folks mer och mer skruvade förhållande till krediter.

Det jag reagerar på är istället formuleringen ”de senaste årens ekonomiskt instabila tider”. Jag hade inte ens förstått att det varit, eller är, ekonomiskt instabila tider. Visst, ett par segdragna krig drar upp priserna på bl a olja och mat, och innan dess var det Covid. Men går inte lönerna också upp?

Om jag ser på min egen ekonomi sedan 2021 blomstrar den som aldrig förr. Detta eftersom jag har pengar på börsen och inga skulder. Nasdaq har stigit med 88 procent och Oslobörsen med 89. Det här säger jag inte för att slå mig själv för bröstet, vilken idiot som helst kan ha indexfonder.

Det visar bara hur olika verkligheter folk lever i. Har man inget kapital och kanske lever på relativt konstanta bidrag är det såklart ett stort problem att inflationen stigit med runt 25 procent, att mat stigit med 30 procent, olja och elenergi ännu mer.

På ytan kan det verka som att samhället är till för ”lånarna”. Lån subventioneras, sparande beskattas och politiker tävlar om nya sätt att straffa oss som ligger på plus i vår ekonomi, men i praktiken är vi vinnare eftersom vi – bokstavligt talat – ligger steget före. Så hur hamnar man i ”vinnargruppen”? Man konsumerar mindre än man tjänar och ser till att överskottet genererar passiva inkomster. Så lätt, kan tyckas. Ändå är vi som gör det en försvinnande liten grupp.

Playing with FIRE

Nu är det visserligen helgdag där jag bor, men här kommer ett blogginlägg värdigt en måndag. Dessutom den 25:e, den traditionella lönedagen.

När det snackats FIRE, Financial Independence, Retire Early, har jag ofta sagt att jag inte är säker på om jag vill ha den andra halvan. Jag har velat bli ekonomiskt oberoende och ha möjligheten att gå i tidig pension, men vill jag verkligen sluta jobba?

Det är jag fortfarande inte säker på, men det kan man kanske aldrig veta utan att prova. Nu har jag hur som helst lagt ner mitt företag och eftersom jag inte heller är anställd eller uppbär någon form av bidrag  utan har för avsikt att leva på avkastningen av mitt sparade kapital är jag per definition FIRE.

Att jag valde att dra i spaken just nu har många skäl. AI har inte ökat arbetstillfällena för skribenter och jag hade väl på känn att det inte var det smartaste karriärdraget att som svenskspråkig skribent lämna Sverige. Jag har sedan flytten haft norska, och faktiskt även en tysk, uppdragsgivare, men Sverige har varit min huvudsakliga marknad.

Och så har jag inte tyckt att det här med jobb varit så kul på slutet, annat har känts viktigare. En frilansande kompis sa för många år sedan att ska man välja bort anställningstryggheten och en säker inkomst ska man jobba med sånt som är roligt. Jag håller med och agerar nu därefter.

När jag berättat det här för vänner och bekanta har de frågat vad jag ska göra nu, och jag har blixtsnabbt och bergfast svarat: Ingen aning! Med bra hälsa har jag 40-50 år kvar och det är inte min avsikt att fylla mina dagar med att mata svanar och gå skogspromenader. Inte heller har jag tänkt skala upp biodlingen från hobby till näring. Men på något vis ska jag nog få dagarna att gå, annars får jag helt enkelt jobba med det.

Skattesänkning för rika eller rimlig reform?

ISK-skatt har tydligen blivit en valfråga. Bra! Idag subventioneras lån medan sparande beskattas, det behöver diskuteras. Men sättet man gör det på är som vanligt under all kritik. Så här gör Sveriges Radio:

”Tjänade”, verkligen? Att få behålla mer av sina egna pengar är alltså att tjäna, enligt ”Sveriges Rödio”. Enda sättet att få ihop den logiken är att se alla pengar som Skatteverkets och varje skattesänkning som en stöld från staten.

Jag klickade på länken med texten ”skattesankning-pa-investeringssparkonton-gynnar-rika-mest”. Låt oss börja där. Ja, räknat i kronor är det alltid de rika som gynnas mest av skattesänkningar, men när det skattefria beloppet dubblas till trehundratusen är det den med exakt trehundratusen på sitt investeringssparkonto som gynnas mest i procent. Det är mellanstadiematte.

Men här är det ”de rika” läsaren ska fokusera på, så man gör en lista över välmående kommuner med Danderyd, Lomma och Lidingö i spets där flest människor skulle ta del av skattesänkningen, och en lista med avfolkningsbygder med lägst andel. Sedan intervjuar man ”folk på stan” i Djursholm, en välmående 94-årig tant, en bortskämd överklassunge, en gubbe utan sparande och en som betonar att han gärna betalar mer skatt.

”Vi har det bra här i Djursholm!”

Inte det mest vinklade reportage jag hört, men någon enda gång hade jag velat höra en låg- eller medelinkomsttagare berätta att ISK-sparandet gett barnen möjlighet att utöva sina fritidsaktiviteter, gjort så att familjen haft råd att ta med mormor på semestern eller bara gett dem lite andrum i en pressad vardag. För de finns! Varför lyckas media aldrig hitta dem?

Genvägar är senvägar

Användningen av diabetes- och obesitasläkemedel ökar i Sverige. Att diabetesmedicinkonsumtionen ökar beror knappast på mer diabetes utan att att man kommit på att det funkar för viktnedgång.

Gör det något att användningen av vissa mediciner ökar med 351 procent på några år, eller 48 procent på ett år? Jag ser två problem. Det uppenbara är att alla mediciner har biverkningar och här pratar vi om medicin man kan bli blind av.

Ett annat problem är att ”vi” (människor i de delar av världen med stora ekonomiska möjligheter) allt oftare letar genvägar istället för riktiga lösningar, symptombekämpning istället för att ta tag i orsakerna. För en normalviktig är det mycket lättare att gå upp i vikt än det sedan är att gå ner igen. Framförallt går uppgången mycket snabbare. Det du går upp på ett år kan ta fem år att bli av med, eller hela livet.

Samma sak med ekonomi. Alla vill ha ett sparande, men få vill spara. Jag vet inte hur många jag pratat med som säger att de skulle vilja spara och investera, men de vill inte ändra sin konsumtion för att få pengar över. Och när de får höra hur lång tid det tar att dra ihop exempelvis en miljon tänker de att det måste finnas något snabbare sätt, t ex att öka risken till bingonivå, inte att låta det ta den tid det tar eller att sänka ambitionen. Nej, då struntar de hellre i det och kan (nöjt?) konstatera att det inte går att spara sig rik. För om man vill ha en miljon är en halv inget värd?

Vi måste sluta att applicera just-in-time-samhällets principer på våra egna liv. Det lönar sig att tänka rätt från början, men när vi inte klarar det bör vi kavla upp ärmarna och göra jobbet istället för att leta möjligheter att slippa.

Svältuppföljning

I samband med måndagens inlägg om Eva som fick akut kris med medicin- och matbrist när hennes bostadsbidrag blev några dagar försenat fick jag följande frågor på Twitter.

Längre ner i tråden bad hon om länkar och jag skrev att jag nog utvecklat svar på dessa frågor hundra gånger, men jag kom på att jag lika gärna kan göra det en hundraförsta gång. Med det sagt har ni som följt bloggen sett mig föreslå föräldrar att tidigt lära sina barn om ekonomi genom att låta dem tjäna egna pengar. Jag har skrivit om olika sätt att spara ihop en tusenlapp, min och Anne Wibbles syn på behovet av en buffert och om hur viktigt det är att göra prioriteringar.

Där kom det trots allt några länkar, men nu tänkte jag försöka svara på fråga för fråga.

”Hur ser du på de som är dåliga på ekonomi? Är de helt enkelt födda så?”

Där finns det nog många svar. Jag tror inte att någon har med sig ett gott ekonomiskt sinnelag ända från födseln, men många får tidiga vanor eller ovanor tack vare sin omgivning. Mest får det tillskrivas föräldrarna, men träffade vi inte alla en släkting eller farsans kompis och tänkte att ”jag vill ha det han har” eller ”så där vill jag aldrig bli”?

Så föds vi ju också med egenskaper. Någon har hög IQ, någon annan låg impulskontroll. Det sistnämnda forskades på i samband med Marshmallow-testet där psykologen Walter Mischel upptäckte att barn på 3,5-5,5 år med dålig impulskontroll tjugo år senare i anmärkningsvärt hög grad hade blivit vuxna med dålig ekonomi och utbildning samt hög BMI.

”Tror du att de kan bli bättre?”

Ja! Hade jag inte varit övertygad om att människor, inklusive jag själv, kan förbättra sina förutsättningar för god ekonomi hade jag aldrig startat den här bloggen, och under de tio år som gått har många i kommentarsfältet vittnat om att de genom livet gått från ointresserade och dåliga på ekonomi till intresserade och bättre. Några har till och med hävdat att den här bloggen haft positiv inverkan på deras ekonomiska sinnelag, vilket såklart är fantastiskt kul att höra!

Ett parallellt exempel: Som ung var jag helt ointresserad av idrott och motion. Jag växte sent, var liten och klen, typiskt en sådan som blev vald sist i skolgymnastiken oavsett sport. Då får man inte direkt blodad tand. När jag växt till mig (185 cm idag) hade jag sedan länge gett upp. På gymnasiet hängde jag med musiker istället för med ”sportfånar”, under många år var jag en lätt överviktig rökare och enda gångerna jag sprang var för att hinna med bussen.

Hade någon då sagt att jag runt 40 skulle bli intresserad av hälsokost och springa maraton – inte som ett dumt vad på fyllan utan flera gånger och frivilligt – hade jag inte trott dem. Men vi människor kan utvecklas, även de som tidigt lär sig att ekonomi och börsinvesteringar inte är för dem.

”Är det lathet, okunskap? Finns det olika kategorier av personer som är dåliga på ekonomi?”

Återigen tror jag att det finns olika svar för olika människor. Definitivt går de att kategorisera, men människan är mer komplex än så. Vad är lathet egentligen? Jag tror att få människor vill göra de uppoffringar som skulle krävas för att bli ekonomiskt oberoende, men det betyder inte att man är lat, bara att det väntade resultatet inte är värt insatsen.

Men här kommer också okunskapen in. Många ser inte kopplingen mellan egna handlingar och resultat lika tydligt. Som Eva i artikeln, hon verkar anse att hennes bräckligare ekonomi och minskade marginaler beror på staten. Jag anser att det till största del beror på henne själv. Det positiva med det är att det går att göra något åt saken.

”Tror du det [är] några som har en dålig ekonomi men faktiskt är bra på ekonomi?”

Ja, men här beror det lite på vad man menar. Som jag tidigare skrivit om är det sällan de med högst inkomster som har minst ekonomiska problem. Man kan vara bra på att gneta ihop pengar, kanske även genom börsinvesteringar och andra passiva inkomster, men samtidigt vara usel på att hålla i pengarna. Kan man ändå ses som bra på ekonomi? Ja, åtminstone i teorin.

När jag skriver om Eva eller andra som inte kan hålla i pengar är det inte för att gnida in deras hopplöshet. Tvärtom tror jag att det finns en väg ut ur misären för de allra, allra flesta. Den som ändå väljer att se mig som en hjärtlös mobbare (och jag kan inte för mitt liv begripa varför ni då vill följa min blogg) är fria att göra så – det är ert val.

Stå i klaveret

Har vi hört den här förut: Börsen går ner, småsparare tar ut sina pengar, börsen stabiliserar sig på en högre nivå, småspararna köper tillbaka (om de inte konsumerat upp allt i väntan), men nu till ett högre pris.

Samma sak varje gång, det är bara att kolla på historien. Depressionen 1929, oljekriserna på 70-talet, IT-kraschen vid millennieskiftet, finanskrisen 2009, Covid 2020 ... Först går det ner, folk blir rädda och säljer i panik bara för att missa hela eller delar av uppgången.

En och annan börshaj drunknar också, men då inte pga panik utan för att de handlat för lånade pengar och drabbas av tvångsförsäljning när värdepappren rasat så mycket att lånet inte längre har täckning. Så det är till stor del en annan problematik. När det drabbar oss mindre fiskar handlar det nästan uteslutande om börspsykologi. Vi vågar inte vänta och vi glömmer att historien upprepar sig.

Det här är kurvan för Nasdaq i år. Det är inte bilden av en krasch, för det är min nästa invändning mot samtiden – varenda nedgång är inte ett krasch eller ens ett ras. Det ser vi om vi bara zoomar ut lite grann.

Ett rejält hack i kurvan får man ändå kalla en nedgång på 12-13 procent. I genomsnittliga termer är det ett par års uppgång som utplånas på kort tid. Då kan man välja att göra två saker – sälja och hoppas pricka botten eller sitta kvar och inse att den nedgång som redan varit inte går att göra något åt.

Vid lite större nedgångar (och de kommer också komma tillbaka) finns en tredje variant som tragiskt nog är ganska vanlig. Det är att sälja allt, köpa en räntefond eller något ännu sämre och tänka att det här med börsen, det var inget för mig. Den som använder den taktiken ändrar sig inte sällan när folk i personens närhet börjar prata om hur mycket pengar de tjänat på börsen. Alltså lagom till nästa nedgång.

Det sägs att man kan lära mycket av historien och det gäller inte minst på börsen. Tyvärr är det många som varken lär av andras misstag eller ens av sina egna. Gör inte så. Lär av dina misstag, du har redan betalat för dem.

Jag har ingen buffert

I privatekonomiska sammanhang pratar man ofta om vikten av att ha en buffert. Jag har nog också stämt in i talkörerna som tjatat om buffert, men nu skulle jag vilja nyansera lite. Under livets gång har jag mer och mer börjat ifrågasätta det vettiga i att ha en buffert på ett bankkonto med låg eller ingen sparränta, för att inte tala om räntefonder.

Visst kan det dyka upp oförutsedda utgifter och då kan det vara bra att ha lättillgängliga pengar, kanske särskilt för oss som inte har fasta inkomster. Men hur stora och oförutsedda är de där utgifterna? Jag flyttade hemifrån för 35 år sedan och jag kan inte komma på ett enda tillfälle när det plötsligt dykt upp en större kostnad jag inte kunnat förutse och där jag behövt få fram pengarna så fort att det blivit ett problem. Kanske är det därför jag blivit modigare.

Jag har sällan mer än max två månaders förväntade utgifter på banken, och min månadskostnad är nog  oftast mindre än hälften av normala människors månadsbudget, så i kronor är det lägre än alla rekommendationer. Och eftersom jag bara har fonder i min börsdepå räknar jag med att det tar en vecka från försäljning tills jag har pengarna i handen eller på ”lönekontot”. Men som sagt, det är ytterst sällan jag inte kan vänta en vecka och jag är sällan helt barskrapad innan dess heller, om inte tajmingen är maximalt otursam.

Den som skulle gå runt med en ständig klump i magen av oro av att göra som jag ska naturligtvis jobba med större marginaler även om det drabbar avkastningen, men när jag hör människor berätta att de har delat upp sin buffert på flera olika fasträntekonton öronmärkta till olika ändamål tänker jag att det är att krångla till det i onödan. Så tycker jag, vad tycker ni?

Sjukvård kontra friskvård

Att sjukvård är big business är ingen hemlighet, men vi vill väl tro att de som valt att bli läkare, forskare eller läkemedelsbolagsdirektörer valt sina karriärer utifrån ett genuint intresse för hälsa och människor. Kanske var det så, men många av dem upptäckte längs vägen att det är enklare och mer lönsamt att rätta in sig i ledet än att följa sitt hjärta. Kanske var det inte ens ett aktivt val, det bara blev så.

Låt mig ta ett exempel på vad det kan leda till. Cancer är en sjukdom som drabbar nästan alla, som patient eller anhörig. Och alla vill väl lösa cancergåtan? En norsk filmskapare, Terje Toftenes, drabbades av en ovanlig cancer som påstods vara obotlig. Han började jobba med sin kost efter att ha kontaktat människor inom alternativmedicin (alltså behandlingar som ännu inte accepterats som en del av skolmedicinen – ibland på goda grunder, ibland inte) och blev frisk!

Lycklig över det tog han kontakt med cancerspecialister och erbjöd dem att ta del av hans berättelse, testa hans kropp och försöka dra nytta av denna medicinska sensation, men möttes av idel ointresse. På Radiumhospitalet i Oslo sa man det rakt ut, ”Vi har ikke tid til å forske på dem som blir friske”, och den smått fantastiska slutsatsen:

”At du ble syk var uflaks, at du ble frisk var flaks.”

Bara så där, utan att undersöka honom. Om det är ”riktig” vetenskap skulle jag föredra den alternativa alla dagar i veckan! Och tyvärr är Toftenes historia långt ifrån unik. Ett svenskt exempel är Sven Erik Nordin, som också han blev frisk från cancer genom att ställa om sin kost och livsstil.

Varför hör vi inte mer om sådant här på de allra största mediekanalerna? Till viss del säkert pga lättja, okunskap och bekvämlighet. Precis som för läkare är det lättare att rätta in sig i ledet. Sedan tror jag inte att vi ska underskatta den ekonomiska aspekten. Under corona-året 2022 satsade Pfizer 2,8 miljarder dollar på reklam. Tjugosex miljarder kronor – från ett enda bolag under ett enda år!

För Pfizer ska den satsningen ge avkastning, till aktieägarna, personalen och inte minst ledningen. De tjänar inte en spänn på att du tar stärkande promenader, undviker socker eller äter rödbetor och blåbär istället för kosttillskott. Företagets övergripande mål är att sälja piller.

Kanske inte jättekonstigt ifall stora mediehus som lever på annonsintäkter inte lägger sina anslag på att ifrågasätta en av de branscher som satsar mest pengar på reklam. Och de mindre mediehusen täcker ofta vetenskapsfrågor genom att göra rewrites av de stora mediehusens texter. Där har vi lättjan och bekvämligheten igen.

Innan ni dömer ut mig som foliehatt vill jag inskjuta att jag tycker att vi har läkarvetenskapen och läkemedelsbolag att tacka för mycket. Men om du eller någon du tycker om blir sjuk, var klar över att dina intressen inte nödvändigt sammanfaller med deras. Som Radiumhospitalet konstaterade – de jobbar med sjukvård, inte med friskvård.

Hållbar hållbarhet?

Nordnets hållbarhetschef Marja Carlsson låter hälsa att Nordnet ”är på rätt väg” ifråga om hållbarhet. Detta genom att i större grad än tidigare erbjuda fonder som ”främjar hållbarhet eller har hållbarhet som mål”.

Snömos

Vad är då hållbarhet? Att det i Nordnets definition inte handlar om ekonomiskt hållbara investeringar hade jag nog räknat med, men lite förvånad är jag över att det inte bara handlar om kampen mot koldioxiden utan också om att öka andelen kvinnor bland företagets kunder.

Jag har inget emot vare sig kvinnor eller miljömässig hållbarhet, men tidigare har jag uppfattat Nordnet som en sparplattform och inte som en politisk aktör. Nu vet jag bättre, att ett av Nordnets mål är att minska utsläppen i linje med Parisavtalet och att man startat ett könsdiskriminerande nätverk.

Nästa steg?

Jag vet att jag ibland har orealistiska förhoppningar, men jag drömmer om en värld där företag agerar företag och låter kunder och andra intressenter ha vilka värderingar och samhällsåskådningar de själva önskar, utan påverkan från privata leverantörer av varor och tjänster.

”Finally, Nordnet works to make it easier for our customers to opt out of fossil fuels when making investment decisions. Nordnet offers a large number of sustainable investment alternatives which, combined with various functions on our platform, facilitate environmentally conscious choices for customers, such as filtering out funds and ETFs with exposure to fossil fuels.”

Den som erbjuder sparprodukter får gärna ha riktade erbjudanden och fonder som exempelvis undviker investeringar i vapen eller droger, men att aktivt försöka påverka kunderna att inte investera i fossila bränslen eller kärnkraft känns som ett steg närmare DDR än jag hade önskat. I Nordnets filter kan man välja bort investeringar i kärnkraft och försvarsindustri, men inte vindkraft eller genusexperiment. Så mycket var den mångfalden värd.

Spara inte åt banken

Att aktivt förvaltade aktiefonder som i själva verket är förtäckta indexfonder blir ett kostsamt sparande har jag bloggat om förut och ingenting verkar ha hänt på tio år. När Ekonomibyrån i SVT nyligen ville intervjua storbankerna om vad man egentligen får för pengarna blev det kalla handen överallt.

Det kan inte nog understrykas att bankernas ”kundrådgivare” är säljare, och ofta helt skamlösa sådana. Hade de haft någon heder eller ärlighet skulle de t ex inte sälja på sina kunder den genomusla produkten fond-i-fond som egentligen borde heta skit-i-skit eller blåsning-på-blåsning eftersom hela poängen är att multiplicera bankens avgift för fondsparandet.

Köper man en vanlig (påstått) aktivt förvaltad fond riskerar man åtminstone bara att bli blåst en gång, men visst borde det vara kriminellt att ta minst fyra gånger högre avgift för en aktivt förvaltad fond om det i princip är en automatiskt förvaltad indexfond.

Men har det inte hänt än lär det inte hända i närtid. Min uppmaning till alla är därför att gå igenom ert sparande. Hittar ni en aktivt förvaltad fond – kolla upp hur den gått i förhållande till motsvarande indexfonder, åtminstone om det finns indexfonder som matchar någorlunda. Om du inte har tid eller lust att göra det – bara sälj fonden rakt av och köp något annat.

När du är klar (eller om du inte har några) kontaktar du släkt och vänner och uppmanar dem att göra detsamma. Börja med den äldsta och jobba dig nedåt. Jag misstänker nämligen att ju äldre en människa är, desto större risk är det att han/hon litat på banktjänstemannen, och här i ligger själva problemet! Människor måste sluta tro att bankens personal har vårt bästa för sina ögon. Deras första prioritet är sig själva. Deras andra är bankens (vilket tack vare bonusar ofta sammanfaller). Långt senare reflekterar de över kundnyttan, om någonsin.

Perspektiv

För en dryg vecka sedan, när det återigen vevades om tullar, tappade jag 2,8 procent av mitt börsinnehav på en dag. En rejäl slant, mer än jag gör av med på ett år utanför börsen och kanske den högsta summan någonsin. Fast, tänkte jag, 11 september 2001, när flygplan körde in i World Trade Center och världens börsen tokrasade, det måste väl ha varit värre?

Jag har facit. Varje års privatekonomi har ett Exceldokument i min PC, så jag kunde snabbt se att den dagen tappade jag 8 procent, nästan tre gånger mer. Jag minns illamåendet som igår. Men det var ju inte igår, det var nästan 25 år sedan! Förlusten i kronor den dagen var en bråkdel av vad jag tappade 21 januari i år.

Jag hoppar inte jämfota av glädje när jag tappar pengar, men jag låg på +1,65 procent sedan årsskiftet innan ”raset” och efter låg jag på -1,20 procent, inte världens ände eller ens i närheten, och jag har faktiskt blivit bättre på att ta börsförluster med fattning.

Åtminstone i mina bästa stunder försöker jag se tiden pengarna ligger i marknaden som bra oavsett hur det går. Om vi räknar med att börsen går upp 5 procent per år i genomsnitt innebär det ungefär 0,02 procent per börsdag. Det skulle innebära 20 öre per tusenlapp eller 200 kr per miljon. Jag är medveten om att det är otroligt teoretiskt, hypotetiskt och abstrakt, men ändå ett rimligare tänkesätt än att gräva ner sig när portföljen faller, eller jubla varje dag den går upp väsentligt mer. Livet är ett maratonlopp.

Att strida mot Facebook

I den hinduistiska boken Bhagavadgita finns en historia om en sparv som får sina ägg bortspolade av havet. Fågeln ber havet att lämna tillbaka hennes ägg, men havet vägrar varpå fågeln hotar med att tömma havet. Sagt och gjort, hon fyller näbben med vatten, går en bit bort, häller ut vattnet, går tillbaka och fortsätter. Alla skrattar åt sparvens omöjliga projekt, men till slut får en örn som jobbar åt en av gudarna höra talas om historien och när han ställer samma krav inser havet att loppet är kört och återlämnar äggen.

Nej, jag har inte blivit en Hare Krishna över helgerna, men jag kom att tänka på historien när jag läste att den norske komikern Johan Golden stämt Facebook, en kamp med likvärdiga styrkeförhållanden som sparven och havet. Bakgrunden är att Golden, precis som en del svenska kändisar, fått sitt namn utnyttjat av kryptosvindlare som i annonser på Facebook hävdat att han är en nöjd användare av svindlarnas tjänster.

Facebooks intresse av att stoppa bluffmakarna har varit lika stort som havets intresse av att lämna tillbaka äggen, men till skillnad mot havet har Facebook ett eget vinstintresse, de tjänar sexton miljarder dollar om året (!) på svindelannonser, så de skiter i Goldens mejl och anmälningar.

”Snacka med handen.”

Då kan man göra som Filip Hammar, Camilla Läckberg och andra svenskar som drabbats – gå ut i media och gnälla för att åtminstone få lite reklam. Eller så gör man som Johan Golden, slår tillbaka. I dokumentärserien Golden vs. Zuckerberg på NRK stämmer han Meta, som ju äger Facebook.

För att återkoppla till sparven och havet är inte NRK:s makt direkt gudomlig, men när statliga mediebolag kommer in i bilden höjs ändå insatsen. Precis som örnens ägare hade makt att tömma havet har NRK:s ägare makten att stoppa Facebook och Instagram i Norge. Jag har inga stora förhoppningar, men det ska ändå bli intressant att se om Golden kan komma någon vart med detta.

Åtminstone borde han kunna lyckas med det som de flesta av oss försökt, men som nästan ingen har klarat – att få en reaktion från Facebook. Skulle det dessutom få Meta-aktien att gå ner i källaren vore ingen gladare än jag. Internetjättarna kan tyckas ostoppbara, men utan oss vanliga människor som använder skiten vore de bokstavligt talat ingenting.

Det som händer på börsen stannar på börsen

Nytt år, nya bekymmer. Så här vid årsskifte är det många som reflekterar över sin ekonomi. För mig som dagligen matar in mina siffror i ett kalkylblad blir det då väldigt uppenbart att mina ekonomiska förändringar under året till stor del följer börskurvorna. Går börsen bra går min ekonomi bra, nästan helt oberoende av hur mycket jag jobbat, om jag sålt mycket honung eller gjort en bra affär i ”den riktiga världen”, utanför börsen. Går börsportföljen tvärtom dåligt finns det inget jag gör utanför börsen som kan ändra på det.

Många känner säkert igen sig i det, och då ser jag en uppenbar risk för att börsen ska göra oss liknöjda. Vad är det för vits med att försöka tjäna en femhundring eller spara pengar på att handla kläder på rea när ett hack i börskurvan betyder så otroligt mycket mer för ens privatekonomi?

Tricket är att hålla isär tillgångarna/inkomsterna. Låt oss anta att börstillgångarna stiger med i snitt fyra procent om året. Om du gör något smart vid sidan av som ger dig tiotusen kronor får du tiotusen mer att röra dig med, helt oberoende av börsen. Om du inte behöver dem nu kan du låta dem öka med börsens hastighet. Hittills har jag aldrig träffat någon som sagt sig ha för mycket pengar.

”Fullt på kontot, jag avstår.”

Om du slösat bort pengar, lagt dem på något meningslöst och grämer dig över det – då kan du trösta dig med att förlusten ändå bara motsvarar ett hack i börskurvan. Men först i efterhand, inte för att rättfärdiga nutida eller framtida slöseri.

Gott nytt år!