Att strida mot Facebook

I den hinduistiska boken Bhagavadgita finns en historia om en sparv som får sina ägg bortspolade av havet. Fågeln ber havet att lämna tillbaka hennes ägg, men havet vägrar varpå fågeln hotar med att tömma havet. Sagt och gjort, hon fyller näbben med vatten, går en bit bort, häller ut vattnet, går tillbaka och fortsätter. Alla skrattar åt sparvens omöjliga projekt, men till slut får en örn som jobbar åt en av gudarna höra talas om historien och när han ställer samma krav inser havet att loppet är kört och återlämnar äggen.

Nej, jag har inte blivit en Hare Krishna över helgerna, men jag kom att tänka på historien när jag läste att den norske komikern Johan Golden stämt Facebook, en kamp med likvärdiga styrkeförhållanden som sparven och havet. Bakgrunden är att Golden, precis som en del svenska kändisar, fått sitt namn utnyttjat av kryptosvindlare som i annonser på Facebook hävdat att han är en nöjd användare av svindlarnas tjänster.

Facebooks intresse av att stoppa bluffmakarna har varit lika stort som havets intresse av att lämna tillbaka äggen, men till skillnad mot havet har Facebook ett eget vinstintresse, de tjänar sexton miljarder dollar om året (!) på svindelannonser, så de skiter i Goldens mejl och anmälningar.

”Snacka med handen.”

Då kan man göra som Filip Hammar, Camilla Läckberg och andra svenskar som drabbats – gå ut i media och gnälla för att åtminstone få lite reklam. Eller så gör man som Johan Golden, slår tillbaka. I dokumentärserien Golden vs. Zuckerberg på NRK stämmer han Meta, som ju äger Facebook.

För att återkoppla till sparven och havet är inte NRK:s makt direkt gudomlig, men när statliga mediebolag kommer in i bilden höjs ändå insatsen. Precis som örnens ägare hade makt att tömma havet har NRK:s ägare makten att stoppa Facebook och Instagram i Norge. Jag har inga stora förhoppningar, men det ska ändå bli intressant att se om Golden kan komma någon vart med detta.

Åtminstone borde han kunna lyckas med det som de flesta av oss försökt, men som nästan ingen har klarat – att få en reaktion från Facebook. Skulle det dessutom få Meta-aktien att gå ner i källaren vore ingen gladare än jag. Internetjättarna kan tyckas ostoppbara, men utan oss vanliga människor som använder skiten vore de bokstavligt talat ingenting.

Det som händer på börsen stannar på börsen

Nytt år, nya bekymmer. Så här vid årsskifte är det många som reflekterar över sin ekonomi. För mig som dagligen matar in mina siffror i ett kalkylblad blir det då väldigt uppenbart att mina ekonomiska förändringar under året till stor del följer börskurvorna. Går börsen bra går min ekonomi bra, nästan helt oberoende av hur mycket jag jobbat, om jag sålt mycket honung eller gjort en bra affär i ”den riktiga världen”, utanför börsen. Går börsportföljen tvärtom dåligt finns det inget jag gör utanför börsen som kan ändra på det.

Många känner säkert igen sig i det, och då ser jag en uppenbar risk för att börsen ska göra oss liknöjda. Vad är det för vits med att försöka tjäna en femhundring eller spara pengar på att handla kläder på rea när ett hack i börskurvan betyder så otroligt mycket mer för ens privatekonomi?

Tricket är att hålla isär tillgångarna/inkomsterna. Låt oss anta att börstillgångarna stiger med i snitt fyra procent om året. Om du gör något smart vid sidan av som ger dig tiotusen kronor får du tiotusen mer att röra dig med, helt oberoende av börsen. Om du inte behöver dem nu kan du låta dem öka med börsens hastighet. Hittills har jag aldrig träffat någon som sagt sig ha för mycket pengar.

”Fullt på kontot, jag avstår.”

Om du slösat bort pengar, lagt dem på något meningslöst och grämer dig över det – då kan du trösta dig med att förlusten ändå bara motsvarar ett hack i börskurvan. Men först i efterhand, inte för att rättfärdiga nutida eller framtida slöseri.

Gott nytt år!

Mission impossible

Av olika orsaker hamnade jag häromkvällen på fika hos ett äldre par jag känner ganska ytligt. Jag hade fått med mig att de var kristna, men inte förstått nivån på religiositeten. Här snackar vi krucifix i varje rum, bibelcitat i bonader och mängder av kristen litteratur. Det stör inte mig även om jag själv helt saknar religiös övertygelse åt något håll.

Halvvägs in i fikastunden bestämde sig dock mannen för att berätta hur han blev frälst och om Jesus som den enda sanna vägen till lycka. Eftersom jag var den enda okristna i rummet var jag den uppenbara adressaten för vittnesbörden. Då började det kännas lite ansträngt. Men för all del, det var ett intressant livsöde innan han blev kristen och så försökte jag nicka inkännande när han kom in på Bibelns ”bevis” för att han var inne på rätt spår.

Det som slog mig var att kanske är det så här det känns för människor ointresserade av ekonomi när någon FIRE-frälst börjar prata om börsen, aktiefonder, sparkvoter och fyraprocentregel. Och så tänkte jag att det är tur att jag inte (längre) gör det, missionerar om sparande och investeringar. Åtminstone inte utanför bloggen som folk måste söka upp och därmed får skylla sig själva.

För det är nog omöjligt att nå fram till den som inte är intresserad, och då måste initiativet komma från den ofrälste. Jag har nog aldrig lyckats få någon att börja spara som inte själv varit inne på det först. Det märks fort om den man pratar med är oemottaglig och antingen zoomar ut och tänker på något annat eller också desperat försöker hacka hål på historien och hitta anledningar till att inte själv försöka. Den som inte vill spara kommer inte heller lyckas göra det, på samma sätt som jag inte gick hem och bad aftonbön efter mötet.

”Nej, det finns nog ingen färdig väg att gå om man vill bli en upplyst man.
Det är nog upp till alla och envar att hitta fram så gott man kan.
Men det kan ju ta lång tid och livet, det är kort.
Det måste man ta vara på innan det flyr bort,
så jag gick till närmsta krog och fick en öl och två i stop.
Sen gick jag hem och skrev en blogg om alltihop.”

(fritt efter Lars Demian)

Vad sjutton är en frihetsfälla?!

Nu ska jag kommentera en låst artikel och det är alltid knepigt, men jag tror att vi kan diskutera ämnet utan att ha läst just denna text, för vi har kunnat läsa samma tankar så många gånger förr.

Det handlar om FIRE, Financial Independence, Retire Early, alltså personer som pensionerar sig helt frivilligt innan de uppnått åldern som berättigar dem till pension. Peter, 62, fick ett tomt och isolerat liv som han fyllde genom att sitta vid datorn dygnet runt, tills han återigen började jobba. Henrietta, 55, har precis lämnat arbetslivet, men verkar också lida av att inte ha en uppgift i livet.

”Tusen varv i timmen, tusen varv i timmen, tus...”

Jag vet inte vad journalisterna vill bevisa. Helt klart hade de kunnat intervjua människor helnöjda med att ha klivit av ekorrhjulet, men detta är som sagt den vanliga vinkeln, att gräset inte var grönare på andra sidan staketet. Vill medierna tillfredsställa avundsjuka människor som inte själva kan eller vill ta FIRE-steget? Eller vill man varna dem som är på väg att göra det? Jag vet inte, men tröttsamt är det.

Dessutom har jag en annan syn på ”misslyckandet”. Jag ser det inte som en felsatsning att komma fram till vad man inte trivs med. Är det inte just det livet går ut på, eller för den delen arbetslivet? Att testa, ramla av, prova något nytt och undan för undan närma sig en optimal tillvaro.

Det verkliga misslyckandet tycker jag är att inte prova. Att sitta på en arbetsplats tills man är någonstans mellan 60 och 70, trots att man egentligen inte trivs med sitt liv. Själv har jag testat några mindre lyckade anställningar och under en kort period (som bl a innefattade 11 september 2001) försökt försörja mig på daytrading. Det var inget för mig och nu vet jag det, men jag ångrar inte att jag försökte.

Avanzastrul och blåögda kunder

Avanza hade ett datahaveri natten mot igår. Irriterande för deras kunder, det fattar jag. Avanza verkar dessutom mer drabbade än andra. Men är inte ”Alla pengar är borta” en väl hysterisk reaktion på ett felaktigt saldo? En halvtimme efter börsöppning stämde alla konton igen.

Men vid det laget hade bankens kunder dampat i flera timmar. En av dem säger att hon nu ska byta bank för ”sånt här klarar jag inte av”. Jag kan förstå reaktionen, men ska hon flytta pengarna till en bank utan dataproblem under jag på vilken planet hon finner den. Jag har åtminstone inte hittat en bank helt förskonad från datorhaverier.

Utan att ha en aning om vad som hänt den här gången kan jag konstatera att allt mer av våra liv finns på internet. Inte nog med att digitaliseringen av samhället tvingar oss dit. Många väljer dessutom av lättja helt frivilligt att spara sin information på nätet, allt från lösenord till bröllopsbilder. När det moderna samhället gör allting mer bräckligt finns det åtminstone ingen anledning att hjälpa till med den utvecklingen.

Så nu tycker jag att vi gör så här. Avanza lägger mer kraft på att stabilisera sina system. Behöver ni pengar till det kan ni dra ner lite på allt hållbarhetstrams ni fokuserat alldeles för mycket och för länge på. Det är inte okej att stänga ner kundernas möjligheter till handel bara för att ni inte håller koll på era datasystem och underleverantörer!

Och spararna slutar ögonblickligen att lita blint på internet. När ni köper eller säljer ett värdepapper – spara informationen utanför nätet, det är ert ansvar! Spar avräkningsnotorna i datorn och/eller på papper, och skaffa en backup på en egen hårddisk, inte i någon dyr och osäker molntjänst, om inte ni också vill tala ut i pressen om att ni inte vet vad som hänt med pengarna ni har på börsen. Med bevis för vad man äger slipper man ångest eller psykbryt bara för att det står fel en stund.

Så. Frågor på det?

Unga mer ekonomiintresserade

Ju äldre jag blir, desto mindre förstår jag mig på ungdomar, men en ny rapport om ungdomstrender ger åtminstone lite hopp.

Dagens 16-24-åringar är mer ekonomiintresserade och handlar mer på börsen än tidigare. 31 procent av unga män har handlat aktier minst en gång i månaden, 18 procent av unga kvinnor, jämfört med totalbefolkningens snitt på 15 procent. Personligen hade jag föredragit en mer allmän fråga som visar hur många som överhuvudtaget bryr sig om privatekonomi, men jag antar att Göteborgs Universitet uppfattar aktieinköp som yuppie-beteende och att det är vad de vill framhålla. Inflationen tycks ungdomarna i alla fall ha fått upp ögonen för och det hade knappast jag vid 16.

Sedan gör SVT en stor grej av att unga litar mindre på andra människor, vilket jag uppfattar som ett sundhetstecken. Å andra sidan har de högt förtroende för den svenska demokratin som de i nästan lika löjligt hög andel som befolkningen i stort anser fungerar bra, det tycker 7 av 10, och över en tredjedel har stort eller ganska stort förtroende för politiker. Så de litar inte på folk i allmänhet, men på politiker?!

Jaja, kanske inget nytt under solen. Vidare ser jag att unga läser allt färre böcker, ser mycket på film och undviker att gå ut i naturen. Jag tror att slutsatsen blir att mitt förtroende för ungdomar åtminstone inte ser en stigande trend, och just det är inget som får mig att ramla av stolen av förvåning.

Ojämlikt sparande

Svenskar sparar och investerar mer pengar än de flesta andra och Sverige ses för en gångs skull som ett föregångsland. Men det finns ett smolk i glädjebägaren som förändrar allt – män och kvinnor sparar inte exakt likadant och lika mycket. Nu raljerar jag lite, men det är ändå det uppdragsanalysföretaget Inderes och den feministiska tankesmedjan Ownershift fokuserar på.

”Vad är då förklaringarna till könsskillnaderna gällande sparandet? Enligt rapporten visar forskningen på tydliga könsskillnader gällande finansiellt beteende. Män är mer optimistiska, handlar oftare värdepapper och tar större risker, medan kvinnor har större självkontroll och hellre fokuserar på trygghet.”

Detta förklaras i sin tur av ”finansiella beteenden som etableras tidigt ofta håller i sig länge”. Inte ett ord om att män och kvinnor skulle vara olika, att könen (ja, alla två) har medfödda skillnader. Istället handlar allt (enligt den extremt politiskt korrekta nationalekonom som citeras) om hur man sporrar pojkar och flickor olika.

Lösningen för att uppnå ”det jämlika sparandet” sägs vara att ”prata med både flick- och pojkbarn” om pengar, ekonomisk risk och olika sparformer. Är det någon som tror att föräldrar eller skolan fram till nu uppmuntrat pojkar att spara och flickor att inte göra det? Såklart inte!

Sedan får jag bita mig i läppen för att inte gapskratta åt den skitnödiga formuleringen ”flick- och pojkbarn”. Könen blir hur som helst inte identiska för det. Män har i sin medfödda könsroll genetiska skäl till att ta större risk och kvinnor lika genetiska skäl att fokusera på trygghet. Det handlar om artens fortlevnad och kan inte tänkas bort av feminism.

Sedan har jag en känsla av att varenda undersökning visar att skillnaderna minskar. Fler kvinnor än tidigare investerar på börsen och det lär fortsätta. Det enda hotet mot utvecklingen jag ser är maktens otålighet och tro på att man genom politiska beslut och riktade åtgärder ska skynda på förloppet.

Ett exempel på det: Ekonomi är ett av få områden där kvinnor inte är i majoritet inom högre utbildning. När Handelshögskolan i Stockholm införde krav på högt högskoleprovsresultat vid sidan av höga gymnasiebetyg ledde det till att färre kvinnor kom in på utbildningarna. Vad det berodde på att kvinnliga studenter favoriserades av gymnasiebetygssystemet kan kvitta, men så fort man blev klar över att kravet på högskoleprov fick motsatt effekt tog man bort kravet. Snart kommer det nya idéer om hur man kan skruva på parametrarna för att åter gynna kvinnliga ekonomer – tills det får ett bakslag och man får tänka om.

Som sagt, jag tror att det vettigaste man kan göra för jämn könsfördelning är att ge så många som möjligt så stora chanser som möjligt. Blir det inte exakt 50-50 beror det på att män och kvinnor är olika. Låt oss få vara det!

Lita inte på mig!

Att lita på andras garantier är aldrig en bra idé. På norska sägs att man ”ikke bør ta noe for god fisk ”. Det är lika dumt, men håll med om att det låter väldigt mycket roligare!

”Finfluencers”, influencers på finansområdet har funnits så länge det funnits en finansmarknad, men självklart har sociala medier fått fenomenet att explodera. Nu varnar Finansinspektionen för att det kan vara farligt att följa investeringsråd från konton på nätet.

”Man behöver veta om att det krävs ingen licens eller utbildning eller särskilt tillstånd för att få vara finfluencers, utan vem som helst kan bli finfluencer, och det är inte alltid att de råd och tips som ges är för ditt bästa utan det kan handla om väldigt många olika saker.”

”Det är bergsäkert!”

Det stämmer såklart, med risk för att låta som Morgan Pålsson när han sa till programledaren för Klartext att ”om man inte vet att Thailand är ett land kan man juför fan knappt sätta på en radio”. Det borde inte finnas en enda människa som tror att ekonomibloggare eller -twittrare har någon slags investerarlicens.

Men bankens rådgivare har minst lika mycket egenintresse. Bankrådgivare (eller försäljare, som är en mer korrekt benämning) kommer aldrig ge sina kunder råd som främst gynnar kundens ekonomi. De kommer alltid att i första hand sälja de produkter som gynnar bankens ekonomi och den egna provisionen. Här är några tips du aldrig kommer att få av banken:

Kund: ”Jag vill börja handla på börsen.”
Säljare: ”Då borde du flytta över pengar från ditt lönekonto med skitdålig ränta till en nätmäklare som har en bättre plattform och lägre avgifter än vad vi har.”

Kund: ”Jag vill köpa bankens Europafond.”
Säljare: ”Är du säker på det? Långsiktigt är en indexfond bättre eftersom avgiften i vår Europafond äter upp stora delar av vinsten. Förresten är vår Europafond nästan som en indexfond eftersom den är ganska passivt förvaltad. Vill du prompt ha en aktivt förvaltad fond har två av våra konkurrenter Europafonder med högre historisk avkastning, men dem kan du inte köpa här. Då måste du först flytta ut dina pengar från vår bank.”

Kund: ”Fond-i-fond låter som ett bra sätt att sprida riskerna, att köpa en fond som investerar i andra fonder.”
Säljare: ”Men i första hand är det ett sätt för vår bank att maximera våra avgifter eftersom du först betalar en avgift för fonden och därefter avgifter för alla fonder den investerar i. Egentligen borde produkten heta Avgift-på-avgift.”

Det betyder inte att jag tycker att man ska undvika råd från ”bankrådgivare”, lyssna på dem! Och på fondförvaltare, börsanalytiker, ekonomijournalister, poddare, bloggare och till och med anonyma konton i sociala medier om det verkar som att de vet vad de snackar om. Men var medveten om att ingen av dem sitter på sanningen och den enda som tvingas ta ansvar för dina ekonomiska handlingar är du själv.

Behövs bankkontokörkort?

Dagens inlägg kommer från ett anonymt tips i kommentarsfältet (tack för det!). Det handlar om Mirja som plötsligt upptäckte att hennes bankkort var tomt trots att hon var säker på att det skulle finnas pengar. Det visade sig att det dragits pengar från kontot utan hennes vetskap, 157 gånger på ett halvår, totalt över femtiotusen kronor!

De felaktiga dragningarna har gått till Uber, i snitt 335 kr per ”köp”. Från början någon hundring åt gången, men ju mer bedragarna kommit undan med desto mer har de öst på. Till slut försvann det pengar upp till nio gånger samma dag, den högsta siffran jag såg var 843 kr.

Självklart är det inte Uber som företag som stulit, men det skulle förvåna mig om inte någon av deras anställda är inblandad. Jag tänker ändå på uttrycket ”Tillfället gör tjuven”. Mirja har blivit av med tiotusentals kronor i helt felaktiga transaktioner utan att märka ett enda dugg förrän hon till slut nekas att själv handla. Hur är det möjligt?!

Jag kan förstå om någon sväljer en märklig transaktion på några kronor, men 157 stycken på flera hundra var det värsta jag hört, och då har jag ändå läst om rätt många människor som är slarviga med sin ekonomi. Själv är jag extrem åt andra hållet och drar mig till minnes tre märkliga räkningar den senaste tiden:

• Min teleoperatör drog 13 kr för ett samtal till ett ”specialnummer” trots att jag hade fria samtal inom landet. Det visade sig vara till en optiker och det var inget speciellt med det. Jo, det speciella var att operatören drog pengar felaktigt och de betonade gång på gång att detta var ett mycket ovanligt fel. Jag svarade att jag skiter i hur ovanligt det är, mig drar ni inte felaktiga pengar ifrån! Till saken hör att jag hade ett autogiroavtal med dem (i strid med mina principer, men det fanns inget alternativ), så pengarna var redan borta när jag märkte det och nästa månad hade de kunnat dra mångdubbelt. Jag spärrade mitt abonnemang för samtal till ”specialnummer”. Idag har jag en annan operatör.
• Min bank drog 80 kr i en ospecificerad avgift. Jag var ganska säker på att det var korrekt, men eftersom det gällde mitt företagskonto ville jag vara säker på att kostnaden hamnade på rätt ställe i bokföringen. Även detta visade sig dock vara felaktigt. Avgiften skulle inte dras och precis som i fallet med teleoperatören kan jag bara gissa hur många andra som fått betala och som inte opponerat sig.
• Min elräkning hade en post på 487 kWh x 0,01 öre som elbolaget fick till 6,08 kr. På min räknare blev det knappt fem öre, så jag mejlade elbolaget och frågade hur de räknade. Det visade sig att korrekt specifikation hade varit 487 kWh x 0,01 krona, plus att det skulle tillkomma moms hopbakat i priset och då blev det faktiskt 6,08 kr. Alltså stämde slutsumman, så jag betalade trots att specen var åt helvete.

Om jag bara svalt dessa siffror hade jag varit 93 kr fattigare, men hade sluppit tre mejlkonversationer. De allra flesta gör så och jag kan inte klandra dem, men jag tänker att om inte jag ser om mitt hus, vem ska då göra det? En annan grej jag gör är att hålla kontot kopplat till mitt bankkort relativt tomt. Vanligtvis finns det bara ett par tusen där, och då kan jag heller inte bli av med mer pengar. Jag hade också gärna spärrat mitt kort för nätköp. Jag har bara träffat på en bank som gett den möjligheten, svenska Handelsbanken. Då fick den kund som ville utnyttja den möjligheten logga in på nätbanken och lyfta spärren inför varje internetköp. Det tar kunden tjugo sekunder och den gång man likt Mirja ska bråka med företag för att få tillbaka sina pengar tar det minst tusen gånger så lång tid, för att inte tala om all ilska och ångest det kan ge.

Var och en gör som den vill, men ingen (!) borde som Mirja undvika sitt kontoutdrag i sex månader. Den som vill handla med värdepapper hos exempelvis Avanza eller Nordnet får svara på några kunskapsfrågor för att visa att vi fattar vad vi håller på med. Jag har fått göra det flera gånger och kan tycka att alla som föräras med ett bankkort på samma sätt borde förbinda sig att hålla koll på kortet, koden, saldot och transaktionerna. Att som Mirja blunda i ett helt halvår och sedan säga att ”Jag kanske borde kolla mitt konto mer, men jag gjorde inte det” är inte i närheten av den koll jag förväntar mig av en vuxen.

Bättre eller sämre?

Indikator Opinion har för Ekots räkning frågat folk om de fått det bättre sedan valet. Eller mer ordagrant:

”Tänk tillbaka till valet 2022. Skulle du säga att din livssituation har förbättrats, försämrats eller förblivit densamma sedan dess?”

”Lite stressigt.”

Självklart försöker man göra politik av det diffusa begreppet ”livssituation” och inte helt oväntat svarar regeringsväljare att de har fått det bättre medan oppositionsväljare säger att de fått det sämre. På samma tema svarar kvinnor (som ju oftare röstar vänster) att de fått det sämre, jämfört med vad männen anser, under ”Tidö-gängets” tre år vid makten.

Jag försvarar sällan politiker och tänker inte göra det nu heller, men lyckligtvis tror jag inte att politikerna har så mycket makt över våra liv att de mer än i undantagsfall bestämmer om livssituationen blir bättre eller sämre. Att pensionärerna fått det sämre tror jag t ex inte beror så mycket på uteblivna pensionshöjningar som att deras kroppar blivit tre år äldre, vilket sällan är positivt när man är 80 år.

Det säger inte heller så mycket om hur vi kommer rösta. I Norge har det varit ett våldsamt gnäll i fyra år om hur mycket sämre och dyrare allt har blivit, men i stortingsvalet nyligen gav man ändå det djupt kritiserade regeringspartiet förnyat förtroende.

Om vi skiter i politiken tror jag att det här är ett nyttigt tankeexperiment vi alla borde göra med jämna mellanrum, ställa oss frågan om våra liv har blivit bättre. Hur har din livssituation förändrats sedan september 2022? Vi som har skapligt mycket pengar investerade på börsen borde ha svårt att säga att vi fått sämre ekonomi i alla fall. Nasdaq har nästan fördubblats och Stockholmsbörsen stigit med drygt en tredjedel – långt bättre än historiska kurvor.

Men pengar är som sagt inte allt. Vi har t ex fysiskt tillstånd och mentalt välbefinnande. Varken det ena eller det andra gynnas av mindre pengar på kontot, men vi kan heller inte köpa oss hälsa. Den kanske allra viktigaste frågan är vad vi kan göra för att våra liv ska bli bättre de kommande åren. Jag tror banne mig att jag ska formulera några punkter för egen del, men dessa hamnar inte på bloggen.

När staten går in i näringslivet

Vinnova, Verket för innovationssystem, satsar varje år tre miljarder på att stötta nya idéer ekonomiskt. I Norge har vi Innovasjon Norge. Det är ungefär samma sak, bara det att de skickar ut över nio miljarder på samma tid.

Kan det inte vara bra med en myndighet som hjälper igång nya företag? Nej. Enkelt uttryckt finns tre kategorier av företag. De som klarar sig på egen hand, de vars affärsidé är så dålig att de aldrig blir konkurrenskraftiga oavsett hur mycket hjälp de får och avslutningsvis de som inte klarar uppstartsfasen själva, men kan göra det med statens hjälp och därefter bli lönsamma.

Bara den tredje kategorin har ens nytta av Vinnova/Innovasjon Norge och de skattepengar detta kan ge på sikt väger omöjligen upp förlusterna man får när man satsar i de övriga två. Dessutom får vi inte glömma bort att statens riskkapitalistlajvande med stor sannolikhet stjälper företag som hade klarat sig själva om inte staten hjälpt deras konkurrenter att köpa marknadsandelar.

Så varför finns dessa myndigheter? Är det för att staterna inte begriper förklaringen ovan? Till viss del kanske. Det går ju aldrig att sätta siffror på detta eftersom vi inte har en parallell verklighet där vi kan simulera ett friskt näringsliv utan statlig inblandning. Men mest tror jag att det handlar om politikers och myndighetspersoners klåfingrighet. De tror att allt blir bättre med statlig styrning när sanningen ofta är den motsatta. Dessutom tycker de att det är kul att leka företag, deras personliga risk är obefintlig. Det kostar visserligen pengar, men inte deras.

Marknaden gör detta bättre. Ett företag som behöver pengar för att utvecklas går till börsen och säljer andelar. Tror jag på idén köper jag aktier för mina egna pengar. Om företaget lyckas får jag del av vinsten, om det går sämre får jag inte det. Riktigt så enkelt är det såklart inte, men den så kallade marknaden är inte ett månghövdat odjur som lever på andras misär och producerar ondska.

I banken efter tre

Jag brukar alltid säga att banker ska man äga, inte vara kund i. Alltså är det bättre att köpa bankaktier för sina pengar än att ha dem på ett bankkonto. Banker skor sig alltid, tar betalt för allting och drabbas de av problem söker de hjälp hos Pappa staten.

Ett av många sätt att pissa på sina kunder är att inte vara tillgängliga. Jag läser en nyhet om ett bankkontor som bara har öppet för drop-in-besök tio timmar per vecka. Det är i och för sig skitdåligt, men SEB:s lokalkontor närmast min sista adress i Sverige har öppet noll timmar för den kund som inte beställt tid. Lyssna på detta:

”Vi finns här för att hjälpa dig och ge råd när händelser i livet påverkar din privatekonomi eller när ditt företag behöver stöd, oavsett i vilken fas. Våra rådgivare finns här för att skapa rätt förutsättningar och hjälpa dig att nå dit du vill. Vi har öppet för tidsbokade möten.”

Alltså, ”Vi finns här för dig”, men har ingen öppettid. Och pengar slutade de med för många år sedan, de har en insättningsautomat öppen på kontorstid (ja, inte deras kontor då, det har ju inte öppet). Man kan tycka att kunderna får boka tid till banken, precis som de får göra om de ska till tandläkaren eller juristen. Men banker låtsas ju ändå vara någon slags serviceinrättningar.

Detta är något jag uppskattar med Norge. Häromdagen besökte jag biblioteket i min lilla by och när jag ändå var där passade jag på att besöka såväl banken som försäkringsbolaget, utan att ha bokat tid. På banken fick jag vänta två minuter innan en rådgivare hjälpte mig och utifrån tidigare besök skulle jag säga att det var ganska genomsnittligt.

På försäkringsbolaget kom jag mitt i lunchen, så först fick jag vänta medan den enda medarbetaren på plats avslutade ett telefonsamtal. Han jobbade dock bara med företagskunder, så då fick jag följa efter honom till lunchrummet där en av hans kollegor helt självklart reste sig upp från matbordet för att gå tillbaka till sitt kontor och kämpa för att behålla en gnällig svensk kund. Efter att ha prutat tretusen spänn på min hemförsäkring fick hon gå tillbaka till lunchen.

Kanske ser infödda norrmän detta som självklart, precis som jag hade gjort för några decennier sedan, men för mig är det smått fantastiskt med företag som inte med hela sitt väsen signalerar att jag som kund är ett problem de helst inte vill befatta sig med. För även om banker gått i bräschen för pissa-på-kunden-policys är de ju inte längre ensamma på den arenan. Och fler strömmar till, särskilt om vi som konsumenter inte straffar dem genom att prioritera riktig och rimlig service. 

Skattefritt sparande

Ett mejltips från Johan. Från och med nästa år ska man kunna ha ett större skattefritt sparande i ISK än idag. När glasögonsmurf... förlåt, statsministern ska det vara, berättade det reagerade en läkarstudent så här:

Ja, var ska vi börja? Kanske med matematiken. Det är riktigt att 1000 kr i månaden i 25 år blir trehundratusen, men då bortser Alma från att man drar nytta av reformen redan tidigare. Dessutom utgår hon ifrån att hennes ISK ska ha exakt noll procents avkastning under de 25 åren. Även om man räknar med en modest värdestegring på fyra procent per år borde hon ha drygt en halv miljon vid det laget. Brytpunkten trehundratusen når hon på knappt 18 år. Men sju procents avkastning redan efter femton år. Nu är även femton år en ansenlig tid, men det förutsätter också att Almas fiktiva ensamstående mamma inte har en krona nu utan börjar från noll.

Och är verkligen en tusenlapp i månaden ett rimligt sparande för en arbetande människa? Jag är medveten om att det finns de som inte kan spara mer, kanske ingenting, men eftersom jag själv ligger många tusenlappar under existensminimum bara på min konsumtion av mat och kläder tänker jag att andra kanske också kan få loss en slant där – om de prioriterar det. Den som sparar 2000 kr med sju procents avkastning når brytpunkten redan efter nio år, den som spar 3000 kr efter knappt sju. Det är också tid, men klart mindre än 25 år.

Hon har dock rätt i att Ulf Kristersson kan spara mer än genomsnittet. Alla skattesänkningar kommer att gynna rika höginkomsttagare i större utsträckning, räknat i kronor. Vad ska man göra åt det då? Gissningsvis är Almas svar att höja skatterna och dela ut mer bidrag. Det går att avskaffa allt privat ägande och göra staten allsmäktig, men det blir kanske inte ett drömsamhälle för särskilt många.

Men nu spekulerar jag. Det går tyvärr inte att ta reda på hur hon tänker kring detta. Fler än en har försökt i hennes kommentarsfält där man hittar frågor/invändningar som:

”En positiv aspekt av ISK är att det faktiskt är ett av få sätt för låginkomsttagare att ta sig ur fattigdom och förbättra sin socioekonomiska situation.”

”Grejen är att det är fel att anta att ensamstående mammor nödvändigtvis skulle ha lite pengar.”

”2019 hade 60% av svenskarna 0-300.000 sparat varav ungefär 25% av befolkningen hade mellan 150-300.000 (enligt SBAB). Så förutsatt att siffrorna ser liknande ut idag, så gynnar det en stor del av den sparande befolkningen, och inte enbart de riktigt välbeställda (även om de också gynnas av förslaget).”

”Frågan är ifall man ska avstå reformer som gör att nästan 4 miljoner sparare i Sverige ska få mer förmånliga villkor med anledning av att cirka 30 000 ensamstående mammor i Sverige har en svag ekonomi.”

”Alla skattelättnader gynnar låginkomsttagare. Sen är nog inte detta främst riktat som ett stöd till ensamstående mammor. Problematiken där är oftast större än bara det ekonomiska. Ex. Vart är pappan i bilden? Har mamman jobb? Att spara 3000 i månaden kan alla. Mamman i fråga kanske sparar i ISK 10 år innan hon blir morsa. 3000 i månaden i 10 år blir minst 500Ksek.”

”'Skattebefrielsen' drabbar förstås även rika människor, men för dem är skattebesparingen knappt märkbar, medan det blir en otroligt kraftfull start för unga människor i Sverige.”

Samtliga dessa och många fler har fått höra att de har fel, saknar läsförståelse och/eller empati samt är allmänt dumma i huvudet. Tyvärr är det väl ofta där dylika diskussioner landar, att den som inte delar offerkoftan eller fokuserar på lösningar istället för gnäll ovänligt och bestämt ombedes att hålla käften samt dra åt helvete.

Jag är helt med på att olika politisk syn ger olika svar. Några tycker att höjden av rättvisa är att alla ska få behålla sina egna pengar medan andra tycker att rättvisa är när alla har lika mycket pengar. Men att först göra ett inlägg med tydliga sakfel och sedan vifta bort all kritik med att den som inte håller med är för dum för att förstå är inte bara korkat utan också ohederligt.

Själv håller jag mig alltid för god för personangrepp, men om Alma trots sina intellektuella utmaningar fullföljer läkarstudierna håller jag tummarna för att hon inte börjar praktisera i Norge.

Äntligen måndag?

En del börjar kanske jobba idag, men många har semester och en del av dem förverkligar sånt de inte hinner i den vanliga vardagen, vare sig det är att åka ut och resa, ligga i hängmattan utanför sommarstugan eller fixa till den där väggen som väntat på kärlek efter en tidigare renovering.

Allt det kan vara bra. Jag tror att de flesta behöver bryta sina rutiner ibland och kanske också ett miljöombyte. Problemet är om det känns som att det bara är semesterlivet man lever för medan övriga året är en transportsträcka av vardagstristess och snart ska man in i ekorrhjulet igen.

Men även den känslan kan leda till något bra. Det ger en möjlighet att lokalisera missförhållanden. Det viktiga om man inte lever sitt drömliv (och är det egentligen någon som gör det fullt ut?) är att göra något åt saken. Ställ dig själv frågan vad du rent konkret gör för att få ett bättre liv. Att se brister är bara första delen, men utan att följa upp med en handlingsplan blir det som att läsa självhjälpsböcker och sedan leva på som förr. Drömlivet kommer väldigt sällan knacka på dörren, det måste skapas.

Så mitt tips till dig som under sommaren upptäcker att du inte är nöjd är att sätta dig ner (eller sätta er ner om du bor familjevis) och speca upp vart du vill komma och hur du ska komma dit, vare sig det är att byta karriär, leva FIRE-liv, flytta eller något annat. För de flesta av oss är det en kombination av flera mål och lösningen är en kombination av flera åtgärder. Det blir inte klart på en helg utan måste bli ett pågående projekt. Men se till att det blir just pågående, inte en dröm vid horisonten.

Vad hindrar ditt drömliv? Brist på pengar, kunskaper eller utbildning, åldrande föräldrar, ett sjukt förhållande, sviktande psykisk eller fysisk hälsa? Det vet bara du och kanske inte ens det. Handlar det om pengar behöver du antagligen en ekonomisk handlingsplan som kan innefatta en budget, ett månadssparande på börsen, att sänka din ekonomiska levnadsstandard eller hitta nya och större inkomster. Är det annat som trycker ner dig krävs andra lösningar, men den gemensamma nämnaren är att du måste agera, inte bara drömma.

Börstips till mig själv, 19

Jag fick ett mejl från en läsare. Han skrev:

”Är en kille på 19 års ålder som började med aktier för några år sedan. Har läst din blogg ett tag och tycker den är helt fantastisk, men tänkte fråga om en annan sak. Hur ser din aktieportfölj ut? Vilka aktier och fonder kör du och anser vara bäst?”

Mitt tips är enkelt. Satsa allt (ALLT!! Följ gärna upp med belåning också) i det tyska företaget Firimonte som säljer solenergibaserade molntjänster.

Nej då, det var ett skämt. Jag anser mig inte kompetent att ge aktieråd, men tänkte förklara hur jag tänker. Mina egna investeringar har under åren (från 16 till 53) genomgått olika faser.

Fas 1

Ett fåtal aktieinnehav i stora och medelstora företag, som jag behöll i många månader eller t o m år.

Fas 2

Började blanda upp de stabila satsningarna med mer chansartade (”Tänk om Fermenta vänder upp igen ...”). Det ska sägas att den totala aktieportföljen i kronor var ganska blygsam.

”Nu vänder det!”

Fas 3

Så kom daytradingen in i mitt liv. Innehaven behölls i extremfallen i bara några sekunder, sällan i flera månader. Först bara aktier, så småningom en del warranter och en och annan ETF. Ibland hade jag över tusen avslut per år.

Fas 4

Efter lite för många träffar direkt mot plånboken började jag handla aktiefonder. Först som ett komplement till aktier, men så småningom bestod hela portföljen av fonder. Några branschfonder, andra var indexfonder för specifika länder eller regioner.

Aldrig fel att spara i fond.

Fas 5

Indexfonder. I samband med utlandsflytten till nya sparformer och regler slängde jag in allt i ett par globala indexfonder. Det kräver minst av mig och ger högst troligt bäst avkastning.

Jag tror att det är ofrånkomligt att man byter sina strategier med tiden, inte bara på börsen. Mina faser beror på intresse, talang (eller brist på), hur börsen gått och vad som parallellt hänt i mitt liv. Hade daytradingen gått så det visslat hade jag kanske fastnat i fas 3 eller övergått till en annan fas 4. Alla påverkas vi av egna och yttre omständigheter.

Allt jag vet om ynglingen som ställde frågan är hans namn, ålder och att han åtminstone delvis har god smak när det kommer till bloggar, så det vore lite förmätet av mig att ge honom börstips. Om jag däremot går till mig själv som nittonåring (fas 2 här uppe) var det en förvirrad kille som behövde all hjälp han kunde få.

Så med det i minnet skrev jag så här till frågeställaren:

”När jag flyttade från Sverige 2021 sålde jag allt eftersom värdepapper i ISK och KF var svårflyttade rent skattetekniskt. Med ett rörigt liv i nytt land köpte jag globala indexfonder för att slippa bry mig och jag har nog aldrig presterat bättre jämfört med börsen. I fjol gick Norgeindexet OBX upp 12 %, Nasdaq Comp +30 % och min portfölj +34 % utan ett enda enskilt aktieinnehav. Hade jag då försökt hitta bra aktier är jag övertygad om att jag inte plussat mer än hälften, kanske inte alls.

Så anledningen till att jag inte pratar så mycket om innehav i bloggen är att det inte längre finns så mycket att prata om - jag köper tråkigt och behåller. Att jag slutade försöka pricka egna vinnare berodde mer på att det inte var roligt att sitta klistrad vid skärmen än att det inte gick bra (men givetvis finns det ett samband), men är det något jag hade önskat vore det att någon tipsat mig i min ungdom om att 'tråkinvesteringar' ofta är bäst. Jag tror knappast att jag kommer att övertyga dig om det, och det kan ju också tänkas att du har mer talang för aktiehandel än vad jag har haft.

Men får jag ge ett förslag, så är det att avsätta en del av dina pengar åt 'säkra' papper: stora fonder, gärna indexfonder, några olika investmentbolagsaktier eller en investmentbolagsfond. Sälj och köp nytt om du vill, men behåll denna andel tråkig och stabil. Så har du något att jämföra mot resten av dina investeringar. Hade jag gjort så när jag var 19 hade jag upptäckt tidigare att det var mer lönsamt och förmodligen blivit fullfjädrad 'tråkinvesterare' vid 22. Då hade jag varit mycket rikare idag.”

Vad säger ni andra? Recensera gärna mitt svar eller kom med egna tips till den frågande nittonåringen. Jag tänker inte i första hand att han behöver tips om specifika aktier utan lite större, hur man bör tänka eller möjligen vilka branscher som kan gå bra det närmaste decenniet. Jag passar på att göra en friskrivning för både mig och hela kommentarsfältet:

Vi är inte finansiella rådgivare och tillhandahåller ingen rådgivning. Alla finansiella tips ska tas med en hel tunna salt och jag tar inget ansvar för investeringsbeslut baserade på tankar om börs och finans från detta blogginlägg med tillhörande kommentarsfält. Beträffande Firimonte hade det kanske varit värt en investering om bolaget funnits utanför mitt huvud.

Pengabekräftelse

Money affirmation, eller pengabekräftelse, är tydligen populärt i dessa tider. Det går enkelt ut på att man ska tänka sig till rikedom genom att återkommande skriva en positiv mening eller sjunga med i en extremt fånig ramsa om pengar.

Jag är inte säker på att jag kan döma ut allt paranormalt, men det här tror jag extremt lite på. Att exempelvis tänka till sig en lägenhet tror jag är väldigt mycket mindre effektivt än att spara till den genom att avsätta och investera pengar på börsen.

Ingen skulle komma på tanken att föreslå den som vill bli duktig tiokampare att meditera istället för att motionera. Inte heller kan man bli en duktig snickare genom att skriva det på en lapp eller sjunga signaturen till Byggare Bob. Hur kan någon tro att ekonomi funkar annorlunda?

Jag tror däremot att det går att vända på resonemanget. De som intalar sig själv att de kommer att misslyckas får nästan alltid rätt. I en del fall undrar jag vad som är viktigast för dem – att behålla bilden av sig själva som offer utan egen skuld i sitt misslyckande, eller att på allvar försöka få ett bra liv.

Holknekt helknäckt

Fånig rubrik, men kan ekonomijournalisterna skriva ”Baisse för Böös” varje gång finansmannen Anders Böös börskurs går ner ska väl inte jag vara bättre.

Det handlar såklart om entreprenören Per Holknekt som de senaste åren mest gjort sig känd som mannen som gett offerkoftan ett ansikte. Detta genom att hans spelmissbruk fått honom att förlora en massa pengar varpå han bestämde sig för att stämma spelbolagen Betsson och Kindred.

Jag sa att det var en dålig idé, men varför skulle Holknekt plötsligt ta bra beslut? Nu har han dömts att betala Kindreds rättegångskostnader på drygt två miljoner och då är det förstås ännu mer synd om stackars Per.

För inte kunde väl han ta ansvar för sina egna handlingar. Till saken hör att Holknekt startat massor av framgångsrika företag genom åren, bl a klädföretaget Odd Molly, och man kan ju i rimlighetens namn inte bara slippa ansvar för de dåliga besluten.

Det verkar inte ens som att Holknekt är motståndare till fenomenet nätkasino för nu ska han istället hjälpa porrkungen Berth Milton att öppna ett nytt kasino! Men det ska vara ett ”hållbart kasino” (oklart om konkurrenterna påstår sig vara ohållbara).

Den som lever får se hur det går. Antingen lyckas de, men det bygger på att andra spelare förlorar pengar, det är nämligen spel som kasinona lever på och alla kan liksom inte vinna. Inte ens en majoritet eftersom det är mellanskillnaden mellan insatser och vinster som blir kasinots marginal. Eller också misslyckas porrkungen och speltorsken och då blir det ännu mer synd om Per Holknekt. Om det ens är möjligt.

FIRE på BBC

Den som är van att höra svensk statsmedias åsikter om personer som går i frivillig pension blir nog positivt överraskad av att se det BBC-klipp jag fick tips om i kommentarfältet. Se gärna hela (8 min). Det är berättelser från ”Mr Money Mustache” och några andra som själva gjort FIRE-resan. Här är det jag tyckte var intressantast i filmen.

”Pensionering betyder, i den nya definitionen, att du har ett val.”

Säger Peter Adeney/Mr. Money Mustache som berättar att han numera jobbar som snickare, för att det är kul, men att han skulle kunna göra det som en profession om han vore tvungen. Precis som de flesta i ”FIRE-rörelsen” har han alltså ingenting emot att jobba, han vill bara inte vara tvingad att gör det. Eller som en av de övriga medverkande säger:

”Det handlar mindre om pensionering och mer om friheten att inte vara beroende av ett jobb för pengar.”

Hur går det då till? Här är några citat om det:

”Istället för att följa det traditionella stigen där du sparar lite under 50 års karriär sparar och investerar du väsentligt mycket mer under en period på 10-15 år och får möjligheten till tidig pensionering.”

”Jag växte upp i ett ganska sparsamt hushåll i Kanada med föräldrar som inte öste ut sin begränsade mängd pengar, och jag trodde att det var normalt så när jag fick ett bra ingenjörsjobb behöll jag samma livsstil, men jag fick en amerikansk lön, vilket gjorde att merparten inte spenderades. Jag tjänade bra pengar vilket ledde till investeringar och gör du det i 7-10 år med merparten av dina pengar har du tillräckligt för hela livet.” 

”För många människor är mat den andra eller tredje största utgiften, så även om man bara kan göra en liten besparing i den budgeten kan de pengarna användas för att betala av skulder eller öka investeringarna.”

”Du behöver inte vara en tuff munk som bor i ett tält i skogen, du behöver bara vara lite mindre larvig än genomsnittet. Jag kände alltid att jag levde ett extremt lyxigt liv. Det vara bara inte riktigt lika fånigt som kollegan som hade en splitter ny BMW när jag hade en gammal Subaru. Dessa små beslut gör en enorm skillnad när det gäller procentandelen av dina pengar som du spenderar.”

Vem kan bli ekonomiskt oberoende? Jag skulle svara att alla kan bli lite mer oberoende än de är, men filmen går djupare in på detta:

”Är detta bara för privilegierade människor? Jag växte inte upp i Kanada, jag föddes i Kina och i ett läge levde min familj på 44 cent per dag, så jag vet hur det är att kämpa.”

Det är ett viktigt påpekande angående en invändning/fördom som är rätt vanlig hos människor som inte lyckas spara pengar. Jag vill gärna koppla ihop det med nästa citat i filmen:

”Ju mindre du tjänar, ju svårare livet är, desto mer värdefulla blir dessa förändringar.”

Att rika människor lättare sparar pengar och blir ännu rikare är givet, men har du ett sämre läge att spara pengar kanske du istället har lättare att uppbåda den vilja som krävs. Kvinnan vars familj levde på några kronor om dagen har gissningsvis lättare att dra åt svångremmen än den som levt ”pappa betalar”-liv under hela sin uppväxt.

Och vad ska du då göra med pensionsmöjligheten? ”Ska du ligga och titta på Netflix hela dagarna?” frågar människor vars fantasi tydligen inte är mer utvecklad än så. Då kommer vi till filmens allra bästa citat:

”Tid är det bästa man kan köpa för pengar.”

Pengar, bilar och till och med människor finns det alltid fler av, men tid har vi i en begränsad mängd. Vi kan inte heller ta igen tid i efterhand. Ett par exempel i filmen är småbarn under uppväxt och gamla, sjuka föräldrar. Förlorad tid med barnen går möjligen att kompensera senare, men småbarnsåren kommer inte igen. De är lika förlorade som döda föräldrar som inte kan kramas postumt.

Mellan dessa citat visas bilder och texter om överkonsumtion och annat dumt mänskligheten håller på med. Fyraprocentsregeln hinner man också med. Det gör reportaget både informativt och positivt. Varken extremsparande eller ekonomiskt oberoende är önskvärt för alla, men att föra fram något på ett objektivt sätt och sedan låta människor själva välja vad de ska ta till sig är vad god journalistik går ut på. Tack för det, BBC!

AI-investeringar

Unga tar ekonomisk rådgivning från artificiell intelligens. Jag är inte förvånad. De flesta jag träffat som är ointresserade av ekonomi har inte velat lära sig hur börsen funkar. De vill bara ha god avkastning.

Det gäller förresten inte bara ekonomi, det gäller det mesta. Den senaste trenden inom viktnedgång är att stoppa i sig ett piller avsett för diabetespatienter. Nog begriper de flesta tjockisar att det är fel väg att gå, men man väljer att ta tabletter som sabbar aptiten istället för att lära sig vad och hur mycket man bör äta och sedan hålla sig till ett kostschema. För att inte tala om träning! Där ”måste” man åtminstone ha en personlig tränare, tänka själv är jobbigt.

Så när AI erbjuder genvägar kommer genvägsmänniskor nappa. För att de är för lata för att göra jobbet själva. AI-robotarna ”har inte alltid ditt bästa i åtanke”, säger Sveriges Radio P3:s tech-reporter och det har hon rätt i. Fast det har ärligt talat inte X-bankens rådgivare heller för då hade de aldrig erbjudit X-bankens egna fond-i-fond-lösning som maximerar bankens vinst på din bekostnad.

Men det största problemet jag ser är AI själv. ChatGPT och allt vad de heter försöker ge de svar frågeställaren önskar, vilket är särskilt olyckligt i börssammanhang där konfirmeringsbias (i brist på svenska ord) är en av de största riskerna för dåliga investeringar. AI är inget sanningsvittne utan jobbar efter de algoritmer den matats med, och som om inte det räcker ljuger den skamlöst.

Så den late får snällt acceptera att han måste göra jobbet själv, även här. Lika bra att inse det så fort som möjligt. Hjärnan förtvinar nämligen av alla genvägar, oavsett om de funkar eller inte.

1-1=0

”Lägg inte alla ägg i samma korg” säger man om börsen. Sprid dina risker! Samma resonemang kan appliceras på mycket, bl a på kommuner som knyter alltför stora förhoppningar till ett företag som tros ska frälsa kommunen och dess invånare. För snart 50 år sedan skrev Mikael Wiehe sången ”När bolaget kom till byn” med refrängen:

”Det är den vanliga visan,
den gamla kända historien
med samma poänger
och samma refräng,
men så länge vi inte
gör nåt åt saken
får vi väl skylla oss själva
om vi får höra den igen.”

Och nu får vi höra den igen, närmare bestämt i Skellefteå där bostadspriserna störtdyker efter att Northvolt varslat tusentals anställda. Att det i detta fall inte rörde sig om ett rikt bolag, som i Wiehes text, utan om ett nystartat företag nästan utan kunder, spelar ingen roll eftersom statliga pengar gjorde det rikt, eller åtminstone ledningsgruppen.

Wiehes säger indirekt att vi måste göra något åt saken. Vadå? Skellefteå är ändå en relativt stor stad med många skattebetalare sedan tiden innan Northvolt. Sverige är fullt av små bruksorter med en enda stor arbetsgivare och om den flyttar eller går omkull gör hela byn det strax efter.

Ett första steg är att politiker och tjänstemän slutar att tro på guld och gröna skogar när ett företag vill etablera sig, oavsett om det är en serverhall för en multinationell mediejätte eller ett av alla dessa företag som låtsas stå för en hållbar ”grön omställning”, vare sig det gäller batterier, återvinning, vindkraft eller något annat.

Sanningen är att det som historiskt funkat för Sverige är industri och smarta uppfinningar, inte sällan har det handlat om metaller och trävaruindustri. Så då är vi kanske trots allt inne på guld och gröna skogar.