Jackpot!

Nu låter jag antagligen tråkigt svensk, men när jag läser om en lotterivinnare som sopat in 216 miljoner är min första tanke att det hade varit bättre att ge två vinnare 108 miljoner var.

Jag fattar att själva idén med många lotterier är att sälja in drömmen om att vinna snuskigt mycket pengar, i Eurojackpots fall 10-120 miljoner euro i förstapris. Samtidigt undrar jag hur mycket mindre glad tvåhundramiljonersvinnaren hade blivit om han/hon vunnit hälften. Jag menar hundra millar är ju också ganska mycket pengar.

Jag förespråkar inte ett myndighetspåbud för att begränsa vinststorleken och de får bevisligen kunder med det här upplägget. Så då är det väl bara att köra på, men för egen del hade det räckt med att kunna vinna hundra miljoner.

Nu spelar jag ändå inte eftersom rena lotterier är ekonomiskt förkastliga med mindre än att man tycker sig göra en god gärning genom att köpa en lott (och då kan lotteriet inte arrangeras av multinationella spelbolag), men jag hade inte blivit mindre sugen om jag kunnat vinna 100 miljoner (eller mer sugen om jag kunnat vinna mer än de 1,3 miljarder som nu är taket).

När veckans vinnare var underrättad gjorde Aftonbladets undersökande reportrar ett gräv:

7000 personer svarade ja.

Själv fortsätter jag att ”spela” på börsen istället och är fullt tillfreds med de c:a 7 procent per år som den avkastar. Köper du lotter, och i så fall – hur går det?

Hemnet mot helvetet?

En del företag borde inte överleva. Nu är det femton år sedan hemelektronikkedjan Onoff gick i konkurs och det var inte en dag för tidigt. Av alla företag i den branschen (Elgiganten, Siba, Expert, Mediamarkt...) upplevde jag Onoff som den klart sämsta, och tydligen var jag inte ensam om att tycka det.

Hur stort och framgångsrikt ett företag än är har dess kunder alltid en möjlighet att fälla det, och ett företag jag så länge jag kan minnas tycker har förtjänat det är Hemnet, den digitala marknadsplatsen för svenska bostäder.

Först upplevde jag den som bostadssökande och noterade snabbt att sökfunktionerna på sajten var värdelösa. T ex fick jag upp en obebyggd tomt när jag klickat för ”villor”. Jag mejlade kundtjänst och frågade varför. På den här tiden kunde man nämligen mejla företag, och till och med få svar! I det här fallet var svaret att man ju kunde bygga en villa på tomten, så därför låg den i rätt kategori. Då mejlade jag igen och frågade varför den inte låg under ”gårdsbruk” eller ”slott”, för det hade ju också gått att bygga. Då fick jag inget svar.

Senare skulle jag själv sälja bostäder och då var man snudd på tvungen att annonsera ut dem på Hemnet, vilket var skitdyrt. Hur har de kunnat överleva, tänkte jag, när de är så dåliga. Men om det finns en gud verkar han/hon (såg ni – jämställt!) vara på väg in i matchen. Nu har främst Booli kommit in på marknaden och när ett så dåligt företag som Hemnet får konkurrens kan det gå fort. Värdet på aktien har mer än halverats i år och SVT berättar att Hemnet efter ett tufft år tvingas anpassa sig till Booli.

Tillhör du dem som köper enskilda aktier är mitt tips att du inte bara läser rapporter och tolkar nyckeltal. Företag som nästan haft monopol har inte nödvändigtvis fått sina marknadsandelar för att de är så bra. Det kan också vara för att ingen annan har tagit sig in, men när det väl händer kommer dåliga kolosser bara gå åt ett håll. Själv håller jag tummarna för att Hemnet går hela vägen och ansluter till Onoff i Företagshelvetet där företagsledare sitter och skäms i en nedlagd kyrka under ledning av bröderna Lehmann.

Spela på börsen

Rätt ofta likställs börshandel med bingo och andra spel om pengar. I en reportageserie hos Sveriges Radio jämför Spelberoendes förening börshandel med traditionella spel och ser likheter.

De har en poäng, det finns absolut människor som ”spelar” på börsen. Här hittar de t ex en kille som brände allt han hade på krypto, men nöjde sig inte med att spela bort allt utan tog blancolån på ytterligare en miljon.

Det är ytterligheter, men jag kan villigt erkänna att när jag var yngre fanns det ett inslag i mitt eget börshandlande av att jag ville bräcka kompisar. Det gav en kick att göra en bra affär att kunna skryta med på helgens fest. Det slog inte över till spelberoende eller ens att jag såg börsen som ett spel och började göra våghalsiga köp för att kompensera mig, men jag hade antagligen varit rikare idag om jag inte haft det tänket.

Så passar man på i reportageserien för att varna för att ta råd från ”finfluencers”, men jag vet inte hur vanligt det är att folk ger finansiella tips på nätet. Jag tycker att det är ett evigt friskrivande om att värdepapper kan gå upp och ner i värde och att alla tar ansvar för sig själva.

För så är det ju, var och en gör sina val och allt går att missbruka. En del klarar inte av börshandel, poker, alkohol, socker eller ens att träna eller äta sunt utan att det går överstyr, men myndigheterna kan inte förbjuda fria val för att en del hade klarat sig bättre utan.

Det är farligt att gå på gatan.
Det är farligt med nitrit.
Det är farligt att ha roligt
och det är farligt med kredit.
Det är farligt att gå på krogen.
Det är farligt att ha glöd
och det är farligt att leva, man kan dö.
                    - Magnus Uggla

Skönt att slippa ISK

När ordningen med investeringssparkonto och kapitalförsäkring infördes 2012 handlade jag aktivt på börsen och det var en no-brainer att flytta pengarna från den vanliga depån med reavinstskatt på varje affär. Inte för administrationens skull (jag har alltid bokfört mina affärer och att föra över dem till deklarationens K4-blankett gick ganska snabbt även när jag hade tusen avslut) utan för att det blev mycket billigare.

Men i takt med att jag gått från ”flippa random teknikaktie fyra gånger innan lunch” till ”köpa indexfond och behålla” är valet inte lika givet, utöver den skattefria delen. Nästa års ISK-skatt beror på statslåneräntan 30 november och inte minst på vad en ny regering kan koka ihop. Alldeles oavsett hur det blir hade jag fått räkna noga på detta.

Jag gillar matematik, men vad som lönar sig bäst beror på hur börsen kommer att gå, ekonomin i övrigt och när man behöver ta ut pengar ur systemet. Den första punkten vet ingen och resten vet de flesta av oss inte heller. Detta var ju argumentet för ISK, att det skulle bli förutsägbart med en ”fast” skattesats.

Lyckligtvis slipper jag bry mig. Mina investeringar ligger i ett norskt aksjesparekonto, ASK. Där skattar jag ingenting (utöver förmögenhetsskatt) förrän jag tagit ut mer pengar än jag satt in. Då betalar jag å andra sidan svindlande 37,84 procent på vinsten, men för mig som flyttat hit som vuxen tar det gissningsvis en himla massa år innan jag gjort större uttag än jag hade med mig från början, och då har den uppskjutna skatten nog gett mig så mycket ränta-på-ränta-vinster att jag överlever det med.

Det värsta är att många som skulle behöva bry sig om ISK-skatten inte heller kommer att göra det. Det vet man utifrån historiska exempel. Bara se på alla gratis- eller enkronasabonnemang som övergår i dyra avtal. En stor andel konsumenter gör ingenting även om de ställda inför faktum absolut inte skulle ha velat fortsätta prenumerera. Människosläktet är bekvämt, det är lätt att intala sig att redan gjorda val även funkar i framtiden när bonusen är att man då inte behöver göra någonting.

Jag avundas inte svenska sparare, men uppmanar er ändå att sätta er ner och räkna på det. Är det i ditt läge klokt att använda ISK fortsättningsvis? Bör du sluta att sätta in mer pengar i ISK:n och kanske även flytta allt utöver det skattefria beloppet till en vanlig aktiedepå med 30 procents kapitalvinstskatt? För många som investerar på börsen finns stora pengar att spara här – eller förlora!

Ansträngd ekonomi

Som barn spelade jag schack. Mina klasskamrater frågade förundrat ”Hur kan man träna schack?” och menade inte ”Hur kan man träna något så erbarmligt tråkigt?” (den frågan hade jag förstått) utan snarare ”Vad kan man träna på, att flytta pjäser?”. Till deras försvar var de tio år och begrep inte bättre, men ibland verkar vuxnas fattningsförmåga vara på samma nivå, som detta:

För det är väl ingen ansträngning att investera på börsen, bara att pytsa in pengar och vänta in vinsten? När denne skribent sedan fick mothugg hävdade han att det var ett skämt. Jag tvivlar. Jag har nämligen hört det förut. Människor som själva inte sparar pengar menar ofta att de som gör det är födda med guldsked i mun, eller som i detta fall ”några slags guldbyxor”.

Om man tycker att det inte kräver ansträngningar eller uppoffringar att spara pengar, varför gör de inte det själva då? Eller tänker de att ett ISK-sparande är förbehållet en elitklass av rikingar som fått ärva miljarder och badar i champagne? Det är ju bara fel, det finns mängder med människor från knapp ekonomisk bakgrund som skaffat sig stabil ekonomi genom att gneta, ibland med ganska små inkomster.

Ansträngningen är såklart inte att ”stoppa in några tusen i månaden”. Det ansträngande är att tjäna de där tusenlapparna och sedan hålla fast vid dem genom att prioritera sparande framför konsumtion. Inte heller det är någon omöjlighet, men få om ens några pengar kommer gratis.

Det är ett fritt val, jag har inga problem med att folk väljer att inte spara. Men lev inte loppan för dina egna pengar för att i nästa andetag låtsas ha moralisk rätt till pengarna som tillhör den som valt att spara dem.

I Pojken med guldbyxorna (som jag antar att tweeten refererar till) hittar en kille pengar (tiolappar i originalversionen från 1975) i sin byxfixa och hur många sedlar han än plockar upp tar det aldrig slut. I verkligheten måste man tjäna sina egna pengar och staten tar runt hälften. Sätter man resten i ISK får man skatta igen, även om investeringarna går med förlust. Men Love nöjer sig inte med det. Undrar om han någonsin nöjer sig.

Beskattning till samhällsdöd

När det snackas ”miljardärsskatt” förs debatten ofta av personer som inte berörs. De som vill införa den drabbas definitivt inte, men inte heller motståndarna brukar själva vara miljardärer. Därför tyckte jag att det var intressant att läsa en debattartikel av mångmiljardären och Spotifygrundaren Martin Lorentzon.

”Förmögenhetsskatter bygger på föreställningen att ekonomin är en kaka som aldrig växer eller krymper. All framgång måste, enligt detta synsätt, ske på någon annans bekostnad. Men ekonomin fungerar inte så, den kan växa och bli betydligt större. Vi kan komma på bättre läkemedel, bättre energisystem, bättre teknologi och bättre sätt att organisera världen. Vi är inte dömda att fördela samma kaka för evigt.”

Pedagogiskt! Argumentet kanske inte spelar någon roll ifall syftet med skatten är att straffa människor man anser vara ”för rika” eftersom skillnaden i förmögenhet skapar ojämlikhet och klyftor. Om målet istället är att de svagaste grupperna i samhället ska få det bättre hjälper det inte att sätta krokben för dem som är rikast. Tvärtom!

”Människor, företag och kapital rör sig. Detta såg vi på 70- och 80-talet när Ikea och Tetra Pak och deras grundare lämnade Sverige. Men vi ser samma sak hända i dag i Norge när exitskatten och förmögenhetsskatten skärptes.”

Här är jag en liten kugge i maskineriet eftersom jag betalar norsk förmögenhetsskatt. Nu är det ju ingen som vet hur en svensk miljardärsskatt kommer att se ut, men även om en sådan inte hade drabbat mig verkar idén faktiskt ännu dummare än den norska förmögenhetsskatten som drabbar runt femton procent.

För mina pengar kvittar såklart i sammanhanget, det är inte jag som bygger upp den norska välfärden även om börsbolagen behöver investerare för att överleva. Jag flyttar om det blir för dyrt att bo kvar, men de som flyttar först är människor på Lorentzons förmögenhetsnivå. Jävlas med dem så finns snart inga pengar att fördela.

”Målet borde därför inte vara att göra de rikaste mindre rika bara för att de är rika. Ojämlikhet är ett fördelningsmått, inte ett välståndsmått. Ett land där alla har 100 kronor var är perfekt jämlikt. Ett land där den fattigaste har 10 000 kronor och den rikaste 100 miljoner kronor är extremt mycket mer ojämlikt. Jag vet vilket samhälle jag hellre lever i.”

Jag med! Men slipper jag betala förmögenhetsskatt vore det ännu bättre.

Är norrmän förmögna?

Norge har förmögenhetsskatt sedan länge. I år beskattas personer med en nettoförmögenhet på 1,9 Mkr eller mer, men allt räknas inte in fullt ut. Pengar på börsen räknas bara till 80 procent, så är du pank i övrigt kan du ha aktier för 2,375 Mkr utan att straffas. Ens bostad räknas bara till 25 procent, så en bostad värd fyra miljoner motsvarar en miljon i förmögenhet. En uthyrningslägenhet eller sommarstuga (riktigt alla norrmän har inte en ”hytte”) beskattas däremot fullt ut.

Medianlönen ligger på c:a en halv miljon netto. Med mitt sätt att se på pengar innebär det att nästan alla vuxna borde ha en beskattningsbar förmögenhet. Åtminstone vi som fyllt 40, som oftast har en okej lön och ordnad ekonomi. Jag menar, hur kan man värja sig mot rikedom när det varje år trillar in en halv miljon på lönekontot?

Jag försökte skämta lite om det där med hytte, men faktum är att 18-25 procent av hushållen äger minst ett fritidshus, så de måste väl åtminstone vara förmögna? Det finns förvisso oisolerade hytter i friggebodsstorlek utan ström och avlopp, men snittkåken ser knappast ut så.

Så hur många hamnar över förmögenhetsstrecket? Femton procent! Bara var sjunde vuxen norrman kommer upp i en samlad förmögenhet på 1,9 miljoner! 40-45 procent av det samlade bostadsvärdet ägs av bankerna, för övrigt ungefär samma som i Sverige.

Jag fattar inte! Mängder av norrmän har dragit in miljonlön vartenda år i decennier, men lyckats konsumera så stor andel att banken äger bostaden och arbetsgivaren tiden. Men visst, allt är möjligt för den som är tillräckligt självdestruktiv. En vanlig utelunch går på över 200 kr och vill du ha en läsk eller flaskvatten till den kostar den lätt över 30 kr. En ny Tesla kostar från 330000 kr upp till 1,4 miljoner. Alla får välja själva, men ibland undrar jag om folk vill ha det svårt.

Med Luther på axeln

Kanske är det typiskt svenskt, men jag är uppfostrad att ta betalt för det jag gör, inte för det jag inte gör. Redan första året avkastningen på börsen översteg löneinkomsten var det något som skavde. Då gjorde jag ändå aktiva placeringar och avsatte tid för att läsa på. Nu lever jag mest på passiva inkomster från indexfonder.

Lotterivinster och arv är andra inkomstkällor som anses skamliga, och när vi väl jobbar för pengarna ska det göras rejält. Som komiker kunde jag göra nästan gratis ”spekjobb” med specialskrivet material för att synas på ”rätt” ställe, för att nästa kväll fakturera tiotusen för en halvtimmes skåpmat jag hade kunnat rabbla i sömnen.

Varför tar det då emot att tjäna så mycket som möjligt med minsta möjliga insats? För jag pratar inte om att andra tittar snett på oss när vi använder de genvägar livet ger oss. Det händer säkert också, men det som verkligen stör mig är när jag lyckas ge mig själv dåligt samvete för att jag har det för bra.

Kanske finns det något bra med detta, men så länge man inte tar resultatet för givet är det väl bra med högsta möjliga avkastning? På börsen strävar vi efter hög procentuell vinst till låg risk och egentligen går det igen i allt från träning till odling. Jag tror inte att någon får dåligt samvete över en bra skörd eller nytt rekord i bänkpress. Men så fort det liknar jobb måste vi liksom lida för att det ska vara okej. Varför då?

Räcker 40 miljoner?

En tweet dök upp i mitt flöde:

Frågan är alltså om en börsportfölj på fyra miljoner dollar (38,5 Mkr) och en i övrigt obelånad privatekonomi räcker för att slippa jobba. Räknar man på fyraprocentsregeln ger det en ”månadslön” på hundratrettio tusen netto. Om någon med den lönen frågat mig om jag tror att de kan gå runt ekonomiskt skulle jag undra om det var dolda kameran och/eller om personen är idiot.

De flesta som kommenterat tweeten tänker som jag, men märkligt många skriver att ”kanske” klarar hon sig eller att ”pengarna borde räcka”, men tänk om hon blir sjuk osv. Jag har sett det där även i svenska diskussioner. Så fort FIRE kommer på tal är det alltid någon som anser att om man inte har minst hundra miljoner på börsen kommer pengarna ta slut innan du hinner säga ”jobbskatteavdrag”, trots att ett sparbelopp långt under det ger en avkastning högre än de flestas vanliga lön.

Varför? Den enda teorin jag kommit på är att det är människor som själva inte kan eller vill gå i tidig pension och det skrämmer dem att de kan ha gått miste om något. Tänk om FIRE är meningen med livet och här sitter de på sidlinjen. De löser samvetsknuten genom att oavsett belopp alltid hävda att det inte är tillräckligt. Därigenom blir målet aldrig nåbart, så då slipper de fundera.

För tillbaka på räkneexempel kan väl alla enas om att en miljonlön livet ut räcker för att leva på. Inte om man vill månadsshoppa jetplan eller ögrupper, men få av oss har det intresset. Jag skulle vilja påstå att de flesta lever väldigt gott på en halv miljon om året (själv klarar jag mig på betydligt mindre). Med fyraprocentsregeln betyder det en förmögenhet på 12,5 Mkr. Man behöver absolut inte sluta jobba för att man har en åttasiffrig förmögenhet på banken, men att påstå att möjligheten inte finns tycker jag blir tramsigt.

Verkar du rik?

Vi ser alla människor med dyra bilar, i dyra kläder och hus, med välbetalda jobb. Det är lätt att tänka att det där är en rik människa. Någon gång stämmer det säkert, men ganska sällan, tror jag. Av två skäl:

1. Sverige har relativt små inkomstvariationer. Du tjänar mer som direktör än som städare, men undantag finns även där, och efter skatt och eventuella bidrag är det inte så stor skillnad (om du inte är chef för en myndighet eller ett stort börsbolag). Det betyder att den som har dyra saker ofta inte har så mycket pengar kvar.

”Tog en sväng med båten.”

2. Jag har aldrig träffat en riktigt rik människa som ansträngt sig för att framstå som rik. Den stereotypa nidbilden av en rik människa med en fet cigarr och en tjock plånbok är just en nidbild. Jag har däremot träffat en hel del inte så rika människor som jobbat hårt för att ge ett rikt intryck.

Så chansen att den tillsynes rika människa vi möter i själva verket är belånad till öronen och att ”Burk-Curt”-figuren vid sidan om har mer pengar på banken och börsen är ganska stor. Går jag till mig själv tror jag att få som träffat mig vid första (eller för den delen tionde) anblicken tänker att jag är tätare än genomsnittet.

Det är för- och nackdelar med det. Man riskerar att få sämre service i butiker när man för ovanlighetens skull bestämmer sig för att spendera och dyker upp i sin femtio år gamla skrothög. På plussidan är det ingen tänker att jag ska ta krognotan för att den märks mindre i min plånbok.

Hur som helst finns inget alternativ för mig. Det är få företeelser jag föraktar mer än människor som låtsas att de är mer lyckade eller framgångsrika än de egentligen är. Och i det moderna samhället förväxlas ju ofta framgång med pengar, trots att det är två helt olika saker.

Halvlögn-på-halvlögn-effekten

Jag är inte dummare än att jag begriper att kvällstidningarnas spar-, ränte- och sparränteartiklar skrivs för att få klick och återbäring till den egna tidningen, men eftersom kvällstidningsjournalistik ändå är en slags journalistisk produkt borde de ge mer av den stora bilden. Exempel:

Varje månad redovisar Aftonbladet sparräntan på konton hos banker som de ingått ett reklamsamarbete med. Så här ser det ut i augusti. ”Sparkonton med hög sparränta i augusti”... nåja. Här tipsas om bankkonton med en sparränta så låg som 0,5 procent. Vilken bra idé... eller inte. Det rimliga vore såklart att dylika artiklar förses med en varningstext av typen:

”Varje krona på sparkonto eller andra sparformer som inte kommer i närheten av att slå inflationen innebär en garanterad förlust varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.”

Men det säljer inga annonser. Och i nästa exempel blir det ännu värre: ”Här får du räntan utbetald månadsvis – tips”:

”Ge dina pengar en chans att växa sig större med relativt låg risk med ränta på ränta-effekten. Här listar vi 11 banker som betalar ut räntan månadsvis.”

Här är alltså en annan lista på konton, med räntor som är ungefär lika dåliga. Särskilt om du inte väljer att låsa dina pengar för en längre tid. Gör du inte det får du ofta en lägre räntesats. Skillnaden på dessa konton jämfört med Aftonbladets ”topplista” är att bankerna på dessa kan betala ut räntan månadsvis, men även här finns undantag.

Okej, det är ju en slags ”ränta-på-ränta-effekt light” när bankerna betalar ut räntan månadsvis, men eftersom sparande på bankkonto ändå är en förlustaffär när ”vinsten” äts upp av inflationen handlar detta enbart om förlustminimering. Riktig ränta-på-ränta-effekt uppnås när du under flera år eller allra helst decennier, har pengar investerade på börsen, gärna i globala indexfonder eller andra ”tråkinvesteringar”, men det resulterar i tama rubriker och ger ingen provision till skvallerpressen.

Räcker verkligen tio procent?

Investera tio procent av nettolönen på börsen. Det är ett råd man läser här och där. Men räcker det? Nej, inte om målet är att bli ekonomiskt oberoende och du inte tänkt vidta någon annan åtgärd.

Jag har i vanlig ordning några invändningar. Tio procent kanske inte räcker så långt, men någonstans måste man ju börja och jag tror att anledningen till rådet är att de flesta skulle kunna klara av tio procents sparkvot, på samma sätt som att kyrkan en gång i tiden krävde sitt ”tionde”. Vore rådet att spara halva lönen är risken överhängande att det istället blev noll.

Har man kommit igång med att spara tio procent kanske man istället upptäcker att det skulle gå att utöka till femton. De flesta får högre lön genom livet och det är heller ingen naturlag att öka sina utgifter i samma takt, så då kanske man kan öka procentsatsen successivt, samtidigt som det blir mer i kronor och ören.

Vidare är det inte poänglöst att spara pengar även om det inte skulle resultera i fullständig ekonomisk frihet. För de allra flesta betyder de där första kronornas sparande mer för välbefinnandet än senare sparande. För den som helt saknar buffert ger det en otroligt bra känsla att komma upp i hundratusen, och det vore väl idiotiskt att inte ens försöka det bara för att det kanske aldrig kommer att bli flera miljoner.

”Började med tio procent, sedan rullade det på...”

Dessutom vet man ju inte det när man börjar spara. Hur många vet i tidig ålder hur deras ekonomiska resa kommer att se ut fram till pensionen? För egen del hade jag aldrig gissat rätt om jag vart femte år fått frågan ”Hur ser din ekonomi ut om fem år?”. Ibland har det gått bättre, ibland sämre. Någon har gett mig affärsförslag som på pappret inte verkade så fantastiska, men som blev det, och vissa börsår har varit helt sanslösa.

Det sägs att ingen ligger på dödsbädden och tänker att de borde ha jobbat mer. Det kan stämma, men jag har heller aldrig träffat någon som ångrat att de kommit igång med ett sparande eller tänkt att de borde ha börjat senare och sparat lite mindre.

Vem ska styra kvinnor?

Jag läser sällan Aftonbladets ledarsida. Oftast räcker rubriken för att förstå vinkeln, och den är nästan alltid tröttsamt förutsägbar. Men när ordet ”fuck off-kapital” fanns med gjorde jag ett undantag och artikeln var faktiskt ganska intressant. Inte för budskapet i sig utan för att förstå hur 23-åriga vänsterbrudar med grönt hår tänker.

Temat är våld i nära relationer och hur det drabbar kvinnor. Eller rättare sagt vad de kan göra åt det. I en låst SvD-artikel ska statsminister Kristersson ha sagt att kvinnor bör ha ett sparkapital för att kunna lämna destruktiva relationer. En som gick igång på det var ledarskribenten Samael Atlagic (för krångligt namn, hädanefter kommer jag kalla henne fröken Grön, vilket hon antagligen blir kränkt över och eftersom sådana som hon lever för att få känna sig kränkta bjuder jag på det).

”Uttalandet visar återigen att Ulf Kristersson lever i en helt annan värld än resten av oss. Våldsutsatta kvinnor ska kunna lämna en relation även utan ett välfyllt sparkonto.”

”Den har axelvaddar!”

Det har hon såklart rätt i, på samma sätt som att berusade kvinnor ska kunna strosa runt halvnakna mitt i natten i socialdemokratiskt utsatta områden utan att riskera att bli sexuellt antastade, men det är inte alltid ”borde” och ”kan” är synonyma. För sedan beskriver fröken Grön en tjej hon kallar Jenny, som var ekonomiskt beroende och utnyttjad av sin senare dömda sambo. Jag ser det som ett bevis för Tuffe Uffes tes och mot fröken Gröns blinda tro, som blir ännu tydligare i ledartextens sista mening:

”Sveriges kvinnor behöver inte 'fuck-off-kapital'. De behöver en regering som bryr sig om kvinnor på riktigt.”

Hade jag varit ung kvinna i Sverige hade jag gärna både haft pengar och en regering som bryr sig. Även om hon aldrig skulle erkänna det är jag övertygad om att det även gäller fröken Grön. Det är faktiskt skrämmande att när kvinnor domineras och utnyttjas av sina män är hennes första tanke att det är statens jobb att styra över dem, inte att alla människor oavsett kön ska få styra sina egna liv.

Och i ett någorlunda marknadsekonomiskt samhälle är pengar en icke obetydlig komponent i den styrningen. ”Kvinnor och barn tvingas bo kvar hos sina förövare”, men hade Jenny haft ett ISK-sparande, om än aldrig så litet, hade hon kunnat ta sina barn bort från den destruktiva relationen och den hotande mannen tidigare än vad som nu blev fallet.

De bygger – du betalar

Förespråkare av vindkraft hävdar ofta att vindkraft är billigare än kärnkraft. Det stämmer visserligen bara vid härdsmälta, men det är inte förbjudet att ljuga. Däremot blir det lite väl uppenbart ibland. Som nu när regeringen av outgrundlig anledning godkänt två havsbaserade vindkraftsparker.

Svensk vindkraft 2026.

De hade tretton ansökningar om havsbaserad vindkraft på bordet. Elva fick nej, men två fick tummen upp av miljöministern. ”Sätt igång och bygg”, sa hon. ”Nej”, svarar bolagen som ansökt och fått tillstånd, för ”i dagsläget saknas dock förutsättningar för investeringar i havsbaserad vindkraft i Sverige”. När de säger att det är ekonomiskt lönsamt att bygga vindsnurror menar de nämligen att det är lönsamt ifall staten går in och finansierar och ger bankgarantier.

Och det är klart, om någon annan tar notan och risken är ju nästan allt lönsamt. Då var till och med Northvolt lönsamt, visade det sig. I alla fall för vd:n som drog in ett par hundra miljoner på batterifabriken som i princip inte producerade ett enda batteri. Tv-serien Exit om norska börshajar var visserligen fiktion, men som jag förstått det var beskrivningen av norsk vindkraft helt och hållet verklighetsbaserad.

Om jag fick bestämma skulle nu de ansökande och godkända bolagen diskvalificerats från framtida kraftprojekt, alltså KonTiki Vind, Vattenfall, Zephyr, Østfold Energi, Vardar, Fyrskeppet Offshore och Skyborn Renewables. De fattar bevisligen inte hur upphandling funkar, alternativt så har de skickat in rena plojansökningar. Väck med dem!

Men om två månader får Sverige en regering där möjligen både MP och C ingår, två partier som aldrig sett ett enda problem med vindkraft. Så det lär inte hända, och låt oss vara ärliga – det hade inte hänt med den här regeringen heller. Ny chans 2030?

Elfel för VW

”Volkswagen går mot hårda tider” och hundratjugotusen bilarbetare riskerar att bli av med jobbet. Varför? Enligt SVT är det Kinas fel. Dels för att Volkswagen inte säljer lika mycket bilar i Kina som tidigare, men också för att kineserna säljer fler bilar i Europa. Det kan ligga något i det, men är det i så fall Kinas fel?! Här kommer några skäl som inte passade in i SVT:s agenda.

• VW har satsat på elbilar som ingen vill ha. 2024 (och kanske ännu tidigare) reade man ut elbilar med förlust. De gick iväg i privatleasingavtal så dåliga för Volkswagen att de förlorade pengar på varenda bil, men det hade blivit ännu dyrare att låta bli.
  
  
• Nedläggningen av tysk kärnkraft har inte bara lett till ökade utsläpp och höjda elpriser. Det har i sin tur lett till stora utmaningar för tysk energikrävande industri. Nu öppnar man precis som Sverige upp för att bygga ny kärnkraft, men det kommer att ta tid och det kommer att bli dyrt. Men samma sak här – alternativet är troligtvis ännu dyrare.
  
  
• I år kom nyheten om att 5400 VW-elbilar återkallades bara i Sverige eftersom de riskerade att börja brinna. Ett tillverkningsfel gör att de kan fatta eld och ägarna uppmanades av det skälet att parkera bilarna utomhus.

Vi kan stoppa huvudet i sanden och kollektivt intala oss att allt beror på kineserna, men Kina stängde inte ner kärnkraften eller ändrade Volkswagens produktion till en blind satsning på elbilar. När man gjort fel är det minsta man kan göra att stå för det, så kan man åtminstone få behålla sin värdighet.

Taskiga tider?

Läser en artikel om Kronofogdeskulder som fick mig att tänka. Tydligen har antalet ärenden hos Kronofogden ökat markant de senaste fem åren. Det i sig är inte anmärkningsvärt. Jag upplever att jag läst sådana rubriker under hela mitt liv. Kanske är det helt enkelt så att antalet skulder och skuldsatta ökar hela tiden, i takt med fler möjligheter att låna och folks mer och mer skruvade förhållande till krediter.

Det jag reagerar på är istället formuleringen ”de senaste årens ekonomiskt instabila tider”. Jag hade inte ens förstått att det varit, eller är, ekonomiskt instabila tider. Visst, ett par segdragna krig drar upp priserna på bl a olja och mat, och innan dess var det Covid. Men går inte lönerna också upp?

Om jag ser på min egen ekonomi sedan 2021 blomstrar den som aldrig förr. Detta eftersom jag har pengar på börsen och inga skulder. Nasdaq har stigit med 88 procent och Oslobörsen med 89. Det här säger jag inte för att slå mig själv för bröstet, vilken idiot som helst kan ha indexfonder.

Det visar bara hur olika verkligheter folk lever i. Har man inget kapital och kanske lever på relativt konstanta bidrag är det såklart ett stort problem att inflationen stigit med runt 25 procent, att mat stigit med 30 procent, olja och elenergi ännu mer.

På ytan kan det verka som att samhället är till för ”lånarna”. Lån subventioneras, sparande beskattas och politiker tävlar om nya sätt att straffa oss som ligger på plus i vår ekonomi, men i praktiken är vi vinnare eftersom vi – bokstavligt talat – ligger steget före. Så hur hamnar man i ”vinnargruppen”? Man konsumerar mindre än man tjänar och ser till att överskottet genererar passiva inkomster. Så lätt, kan tyckas. Ändå är vi som gör det en försvinnande liten grupp.

Playing with FIRE

Nu är det visserligen helgdag där jag bor, men här kommer ett blogginlägg värdigt en måndag. Dessutom den 25:e, den traditionella lönedagen.

När det snackats FIRE, Financial Independence, Retire Early, har jag ofta sagt att jag inte är säker på om jag vill ha den andra halvan. Jag har velat bli ekonomiskt oberoende och ha möjligheten att gå i tidig pension, men vill jag verkligen sluta jobba?

Det är jag fortfarande inte säker på, men det kan man kanske aldrig veta utan att prova. Nu har jag hur som helst lagt ner mitt företag och eftersom jag inte heller är anställd eller uppbär någon form av bidrag  utan har för avsikt att leva på avkastningen av mitt sparade kapital är jag per definition FIRE.

Att jag valde att dra i spaken just nu har många skäl. AI har inte ökat arbetstillfällena för skribenter och jag hade väl på känn att det inte var det smartaste karriärdraget att som svenskspråkig skribent lämna Sverige. Jag har sedan flytten haft norska, och faktiskt även en tysk, uppdragsgivare, men Sverige har varit min huvudsakliga marknad.

Och så har jag inte tyckt att det här med jobb varit så kul på slutet, annat har känts viktigare. En frilansande kompis sa för många år sedan att ska man välja bort anställningstryggheten och en säker inkomst ska man jobba med sånt som är roligt. Jag håller med och agerar nu därefter.

När jag berättat det här för vänner och bekanta har de frågat vad jag ska göra nu, och jag har blixtsnabbt och bergfast svarat: Ingen aning! Med bra hälsa har jag 40-50 år kvar och det är inte min avsikt att fylla mina dagar med att mata svanar och gå skogspromenader. Inte heller har jag tänkt skala upp biodlingen från hobby till näring. Men på något vis ska jag nog få dagarna att gå, annars får jag helt enkelt jobba med det.

Skattesänkning för rika eller rimlig reform?

ISK-skatt har tydligen blivit en valfråga. Bra! Idag subventioneras lån medan sparande beskattas, det behöver diskuteras. Men sättet man gör det på är som vanligt under all kritik. Så här gör Sveriges Radio:

”Tjänade”, verkligen? Att få behålla mer av sina egna pengar är alltså att tjäna, enligt ”Sveriges Rödio”. Enda sättet att få ihop den logiken är att se alla pengar som Skatteverkets och varje skattesänkning som en stöld från staten.

Jag klickade på länken med texten ”skattesankning-pa-investeringssparkonton-gynnar-rika-mest”. Låt oss börja där. Ja, räknat i kronor är det alltid de rika som gynnas mest av skattesänkningar, men när det skattefria beloppet dubblas till trehundratusen är det den med exakt trehundratusen på sitt investeringssparkonto som gynnas mest i procent. Det är mellanstadiematte.

Men här är det ”de rika” läsaren ska fokusera på, så man gör en lista över välmående kommuner med Danderyd, Lomma och Lidingö i spets där flest människor skulle ta del av skattesänkningen, och en lista med avfolkningsbygder med lägst andel. Sedan intervjuar man ”folk på stan” i Djursholm, en välmående 94-årig tant, en bortskämd överklassunge, en gubbe utan sparande och en som betonar att han gärna betalar mer skatt.

”Vi har det bra här i Djursholm!”

Inte det mest vinklade reportage jag hört, men någon enda gång hade jag velat höra en låg- eller medelinkomsttagare berätta att ISK-sparandet gett barnen möjlighet att utöva sina fritidsaktiviteter, gjort så att familjen haft råd att ta med mormor på semestern eller bara gett dem lite andrum i en pressad vardag. För de finns! Varför lyckas media aldrig hitta dem?

Genvägar är senvägar

Användningen av diabetes- och obesitasläkemedel ökar i Sverige. Att diabetesmedicinkonsumtionen ökar beror knappast på mer diabetes utan att att man kommit på att det funkar för viktnedgång.

Gör det något att användningen av vissa mediciner ökar med 351 procent på några år, eller 48 procent på ett år? Jag ser två problem. Det uppenbara är att alla mediciner har biverkningar och här pratar vi om medicin man kan bli blind av.

Ett annat problem är att ”vi” (människor i de delar av världen med stora ekonomiska möjligheter) allt oftare letar genvägar istället för riktiga lösningar, symptombekämpning istället för att ta tag i orsakerna. För en normalviktig är det mycket lättare att gå upp i vikt än det sedan är att gå ner igen. Framförallt går uppgången mycket snabbare. Det du går upp på ett år kan ta fem år att bli av med, eller hela livet.

Samma sak med ekonomi. Alla vill ha ett sparande, men få vill spara. Jag vet inte hur många jag pratat med som säger att de skulle vilja spara och investera, men de vill inte ändra sin konsumtion för att få pengar över. Och när de får höra hur lång tid det tar att dra ihop exempelvis en miljon tänker de att det måste finnas något snabbare sätt, t ex att öka risken till bingonivå, inte att låta det ta den tid det tar eller att sänka ambitionen. Nej, då struntar de hellre i det och kan (nöjt?) konstatera att det inte går att spara sig rik. För om man vill ha en miljon är en halv inget värd?

Vi måste sluta att applicera just-in-time-samhällets principer på våra egna liv. Det lönar sig att tänka rätt från början, men när vi inte klarar det bör vi kavla upp ärmarna och göra jobbet istället för att leta möjligheter att slippa.

Svältuppföljning

I samband med måndagens inlägg om Eva som fick akut kris med medicin- och matbrist när hennes bostadsbidrag blev några dagar försenat fick jag följande frågor på Twitter.

Längre ner i tråden bad hon om länkar och jag skrev att jag nog utvecklat svar på dessa frågor hundra gånger, men jag kom på att jag lika gärna kan göra det en hundraförsta gång. Med det sagt har ni som följt bloggen sett mig föreslå föräldrar att tidigt lära sina barn om ekonomi genom att låta dem tjäna egna pengar. Jag har skrivit om olika sätt att spara ihop en tusenlapp, min och Anne Wibbles syn på behovet av en buffert och om hur viktigt det är att göra prioriteringar.

Där kom det trots allt några länkar, men nu tänkte jag försöka svara på fråga för fråga.

”Hur ser du på de som är dåliga på ekonomi? Är de helt enkelt födda så?”

Där finns det nog många svar. Jag tror inte att någon har med sig ett gott ekonomiskt sinnelag ända från födseln, men många får tidiga vanor eller ovanor tack vare sin omgivning. Mest får det tillskrivas föräldrarna, men träffade vi inte alla en släkting eller farsans kompis och tänkte att ”jag vill ha det han har” eller ”så där vill jag aldrig bli”?

Så föds vi ju också med egenskaper. Någon har hög IQ, någon annan låg impulskontroll. Det sistnämnda forskades på i samband med Marshmallow-testet där psykologen Walter Mischel upptäckte att barn på 3,5-5,5 år med dålig impulskontroll tjugo år senare i anmärkningsvärt hög grad hade blivit vuxna med dålig ekonomi och utbildning samt hög BMI.

”Tror du att de kan bli bättre?”

Ja! Hade jag inte varit övertygad om att människor, inklusive jag själv, kan förbättra sina förutsättningar för god ekonomi hade jag aldrig startat den här bloggen, och under de tio år som gått har många i kommentarsfältet vittnat om att de genom livet gått från ointresserade och dåliga på ekonomi till intresserade och bättre. Några har till och med hävdat att den här bloggen haft positiv inverkan på deras ekonomiska sinnelag, vilket såklart är fantastiskt kul att höra!

Ett parallellt exempel: Som ung var jag helt ointresserad av idrott och motion. Jag växte sent, var liten och klen, typiskt en sådan som blev vald sist i skolgymnastiken oavsett sport. Då får man inte direkt blodad tand. När jag växt till mig (185 cm idag) hade jag sedan länge gett upp. På gymnasiet hängde jag med musiker istället för med ”sportfånar”, under många år var jag en lätt överviktig rökare och enda gångerna jag sprang var för att hinna med bussen.

Hade någon då sagt att jag runt 40 skulle bli intresserad av hälsokost och springa maraton – inte som ett dumt vad på fyllan utan flera gånger och frivilligt – hade jag inte trott dem. Men vi människor kan utvecklas, även de som tidigt lär sig att ekonomi och börsinvesteringar inte är för dem.

”Är det lathet, okunskap? Finns det olika kategorier av personer som är dåliga på ekonomi?”

Återigen tror jag att det finns olika svar för olika människor. Definitivt går de att kategorisera, men människan är mer komplex än så. Vad är lathet egentligen? Jag tror att få människor vill göra de uppoffringar som skulle krävas för att bli ekonomiskt oberoende, men det betyder inte att man är lat, bara att det väntade resultatet inte är värt insatsen.

Men här kommer också okunskapen in. Många ser inte kopplingen mellan egna handlingar och resultat lika tydligt. Som Eva i artikeln, hon verkar anse att hennes bräckligare ekonomi och minskade marginaler beror på staten. Jag anser att det till största del beror på henne själv. Det positiva med det är att det går att göra något åt saken.

”Tror du det [är] några som har en dålig ekonomi men faktiskt är bra på ekonomi?”

Ja, men här beror det lite på vad man menar. Som jag tidigare skrivit om är det sällan de med högst inkomster som har minst ekonomiska problem. Man kan vara bra på att gneta ihop pengar, kanske även genom börsinvesteringar och andra passiva inkomster, men samtidigt vara usel på att hålla i pengarna. Kan man ändå ses som bra på ekonomi? Ja, åtminstone i teorin.

När jag skriver om Eva eller andra som inte kan hålla i pengar är det inte för att gnida in deras hopplöshet. Tvärtom tror jag att det finns en väg ut ur misären för de allra, allra flesta. Den som ändå väljer att se mig som en hjärtlös mobbare (och jag kan inte för mitt liv begripa varför ni då vill följa min blogg) är fria att göra så – det är ert val.