Bakluckeloppis

När jag gav upp idén om att anordna en egen gårdsförsäljning ökade jag istället takten i försäljningen på nätet. Det går iväg lite skräp hela tiden, men nu har jag testat en annan väg parallellt. Några mil bort kör de ett slags bakluckeloppis en gång i veckan hela sommaren. Jag kollade om jag kunde sälja honung där också och det gick fint. Så i helgen packade jag bilen full med honung och släpkärran full med möbler, porslin, CD-skrivor, brädspel, ljuslyktor, tavlor, böcker …

Till skillnad från julmarknaderna då jag mest träffade på professionella eller halvprofessionella säljare var det lite mer blandat här. En del tycktes åka runt på hel- eller deltid och sälja hudkrämer, Tupperware eller solglasögon medan andra verkade sälja av gamla dödsbon eller eget skräp.

Jag har en fot i bägge lägren. Jag är inte proffs på honung, men det är ändå ett område jag börjat behärska. Att sälja loppisprylar på marknad har jag nog bara testat en gång på Täby Galopp. Jag vet inte vilket som är viktigast, att tjäna pengar eller att bli av med grejer, men det hänger ju ihop. Det ska löna sig för att kännas meningsfullt, men alternativet är inte riktigt att åka till tippen. Dels kostar det pengar här i Norge, dels vill jag gärna veta först att det jag har inte betingar ett värde som gör det säljbart.

Hur gick det då? Jag sålde nästan ingen honung, drygt fem kilo för knappt 1500 spänn. Det är pengar, men honung är också en produkt jag vet har ett värde. Då var det mer glädjande att jag sålde ”skräp” för 2500 kr. De sju stolarna högst upp på den översta bilden slapp jag köra tillbaka. Mycket husgeråd gick också, sålde t ex bestick för ett par hundralappar. Och förvånansvärt nog sålde jag CD-skivor för 310 kr. Jag tog 10 kr/styck och hade lämnat några hundra skivor kvar hemma som kom med huset.

Hinner jag ska jag klämma in minst en till sån här dag i sommar. Att fylla släpet blir inga problem. Bara jag slipper ha det fullt på vägen tillbaka för då kommer jag att tröttna fort.

”One man's trash...”

Förr trodde jag alltid att maskrosor var en värdelös växt. Min mamma la varje sommar massor av timmar för att plocka och begränsa återkomsten av maskrosor på tomten. Man fick inte ens brygga maskrosvin. Det var förvisso fascinerande att de kan växa genom asfalt, men det har man ju inte heller någon nytta av, och ärligt talat är det ett väldigt långsamt partytrick.

Men så började jag läsa på och upptäckte att maskrosor är mat. Bladen funkar i sallader, rötterna i rotfruktsgratänger, blommorna i sylt, och sedan 1994 är det återigen tillåtet att brygga maskrosvin.

Som biodlare har jag blivit ännu mer maskrosfrälst. För honungsbin är maskros en utmärkt källa till både nektar och pollen. Just nu, innan vildhallonen blommar, är maskrosor den enda riktigt bra maten för bina, vid sidan av äppelblom. På min tomt har jag lyckligtvis bägge.

Strax innan maskrosorna dök upp klippte jag min gräsmatta och nu låter jag bli tills maskrosorna blommat över. Ser jag en överblommad maskros inom räckhåll för mina bin kan jag inte låt bli att sparka ut fröna för att hjälpa till med spridningen. Om min mamma ser detta från himlen kan jag bara säga: Förlåt!

I praktisk handling

När det kommer till miljö finns det två grupper som sticker ut för mig: De som lever som de lär och de som kräver en massa av andra. Den sistnämnda gruppen limmar fast sig på motorvägen för att hindra andra att köra bil, sätter sig på t-banevagnstak för att hindra andra från att åka kollektivt eller häller färg i fontäner för att hindra andra att... Ja, fan vet varför.

Och så finns de som istället för att vifta med pekpinnar försöker inspirera andra. För några år sedan bloggade jag om en kille som duschar i regnvatten, odlar växter för att använda bladen som organiska dasspapper och tillverkar biogas av sin skit.

Nu läste jag om ett gäng bosatta på Rådmansö som anlägger sin egen våtmark. De skämtar i reportaget om att det inte var någon bra idé att limma fast sig i vägbanan eftersom det är grusväg, men självklart hade de inte gjort det ändå. De jobbar konkret istället för att prata och godhetssignalera.

”Men färgar de håret?!”

Det slår mig att vi alla kan göra likadant. Det är inte bara barn som gör som vi gör och inte som vi säger. Jag skulle aldrig ge ett seriöst spartips utan att testa det själv och varför ska vi lyssna på ”miljöaktivister” som skapar trafikkaos men som inte har gjort ett enda dugg för miljön när vi istället kan lyssna på människor som visar praktiskt vad man kan göra för att påverka på riktigt? Det gäller inte bara miljö utan ekonomi, träning eller vad som helst. Låt oss t ex inspireras av snälla människor istället för människor som bara säger att man ska vara snäll. Skillnaden kan vara milsvid. 

En fantastisk uppfinning

Termos, thermos, TV-kanna ... Kärt barn har många namn. Den uppfanns 1874 och när jag var ung (strax efter) tror jag att varenda familj hade en hemma. På den tiden fanns visserligen inga kapselmaskiner som bryggde kopp för kopp, men jag har en känsla av att ganska många även idag brygger en hel kanna kaffe eller te åt gången.

”Ööh... Har den trådlöst wifi?”

Trots det är termosen betydligt ovanligare. Jag vet många som låter kaffet stå på varmhållning en bra stund, och andra som häller bort kaffet som inte dricks första halvtimmen. För mig är det obegripligt. En bra termos kostar några tior och den håller kaffet varmt i många timmar.

Sedan är jag så funtad att jag inte skulle kasta kaffet eller teet ens om det vore iskallt. Försiktig värmning i mikron funkar alldeles utmärkt, och även om drycken börjat kallna i termosen har man nytta av värmen som är kvar när det ska värmas på nytt.

Förutom att termosen håller värmen hemma gör det också att man kan ta med sig varm dryck, på bilresan, skogspromenaden eller fisketuren. Ska jag på dagstur har jag nästan alltid med mig kaffe. Ute på stan kostar kaffet 10-50 kr/kopp. Motsvarande kostnad för en hembryggd kopp är under kronan.

Ja, det kräver framförhållning, men om jag ska sitta i bilen i många timmar – för att inte tala om jag, som idag, ska stå på en marknad och sälja honung en hel dag – så vet jag att jag kommer bli kaffesugen och då ser jag bensinmacksautomatkaffe som ett personligt misslyckande.

Postens vägar äro outgrundliga

Jag skickade en burk honung med Posten till en annan del av Norge. Beställer man inte någon expressvariant tar transporten 2-4 dagar inrikes. Nu var väl inte detta så bråttom, men knappt två dygn efter att jag lämnat in paketet fick jag ett mejl från Posten som sa att den nu kommit till en distributionsterminal 7 mil bort. Då kom jag att tänka på den här scenen från Beckfilmen Polis polis potatismos.

Och framförallt Gunvalds (Rolf Lassgårds) matematiska uträkning:

"En abborre gör två kilometer i timmen, det är den långsammaste fisk som finns. Ändå skulle den med lätthet ha tillryggalagt den där sträckan på kortare tid än ni."

I detta fall stämde det även in på Posten. På de 40 timmar som gått hade en abborre (förutsatt att abborrens hastighet verkligen är 2 km/h) simmat åtta mil medan Posten bara klarade sju. Nu var det inte panik, men någon gång är det ju det. Och någon gång (i Sverige) har jag dragit Lassgårds abborrliknelse med kundtjänster. Jag tycker faktiskt att man i ett modernt samhälle kan kräva snabbare transporter än 2 km/h.

Det här får man inte göra med brevbärare.

En annan egenhet med Posten är att det är lite bingo hur paketen levereras. Jag har varit med om följande:

1. Brevbäraren levererar försändelsen i eller vid brevlådan.
2. Jag får en talong i brevlådan som säger att jag får hämta ut paketet på Postens närmaste utlämningsställe.
3. Brevbäraren åker fram till huset och levererar paketet på gårdsplanen.
4. Jag får ett sms att paketet ska levereras i brevlådan, men senare ett nytt som säger att paketet istället ska hämtas ut på Postens utlämningsställe.
5. Jag får ett sms att paketet finns att hämta i en utlämningsbox i samma samhälle där de också har ett utlämningsställe, men att jag först måste ladda ner en jävla app till min telefon.

Brevlåda i min smak.

Man vet aldrig vilket alternativ som gäller och framförallt får man aldrig välja. Jag föredrar alternativ 1 eller 2, men 3 och 4 funkar också. Alternativ 5 får mig att skrika rakt ut i vredesmod och det företag som väljer det (om det inte är Posten som själva väljer beroende på dagsform) får räkna med en recension surare än ättika.

Men med det sagt har inte detta gjort att jag ångrar flytten från Sverige. Inget av de fem alternativen är sämre än svenska Postnord som jag ju tyvärr tvingats testa i Norge med, och den gången blev 5-10 dagars leveranstid 26 dagar i verkligheten. Abborrarna skulle antagligen kunna simma i åttor kring Postnords bilar.

Nya bostäder, gamla misstag

Sveriges Radio kör en artikelserie om hur synd det är om människor som köpt nyproducerade lägenheter. I en av dem skriver man: ”När Victor skrev på för sin lägenhet kunde han inte förutse det krig som skulle komma och påverka räntorna.”

Möjligen är reportern så pass obildad att han tror att räntehöjningar är ett krigsfenomen, men troligen är det bara ett sätt att försöka avskriva bostadsrättsinnehavarens egna ansvar. Victor kunde ju inte förutspå Ukrainakriget, men att nollränta inte var ett permanent tillstånd kan jag tycka att både han och reportern ska begripa.

Jag har aldrig sett nyproducerade lägenheters fördelar. Tvärtom, det verkar ju alltid bli en massa byggmissar, felaktiga material som leder till mögel och efterarbete, för att inte tala om att budgetarna alltid spricker. Hur någon kan välja det när man istället kan flytta in i en bevisligen fungerande lägenhet i en lika fungerande bostadsrättsförening med stabil ekonomi är obegripligt.

Och inte blir det bättre av att man måste beställa bostaden flera år i förväg. Förutom att det är bökigt att vänta på just en bostad (man lär ju behöva bo någon annanstans medan man väntar) hinner såklart de ekonomiska förutsättningarna ändra sig. Både ens egna och omvärldens, ränteläget och annat. Så nu sitter Victor där och har betalt femtio papp i förskott för något han inte längre vill ha. I Västerås försöker William och hans framtida, ofrivilliga grannar häva sina avtal.

Kanske lyckas de. Det verkar ju inte som att någon längre ska behöver stå för sina beslut. Själv skulle jag vilja vända på frågeställningen. Om de var beroende av fasta ramar utan oförutsedda överraskningar, varför bestämde de sig för att köpa nyproducerat, bostadsbranschen ”hemliga låda”?

”Jag fattade ingenting!”

Jag köper i princip inte kläder på nätet. Enda undantaget är löparskor där jag skulle få betala 2-3 gånger mer i butik. Av de 15-20 skopar jag köpt på nätet har jag returnerat ett. Så jag är inte målgruppen och jag ska väl egentligen inte försöka sätta mig in i hur ungdomar handlar kläder.

Men det stör mig rejält när jag hör unga köpa en tröja i fyra storlekar för att sedan returnera minst tre, istället för att använda ett måttband och ta reda på vilken storlek de ska ha. En annan metod är tydligen att köpa fem plagg trots att man vet att man bara har råd med ett. Så skickar man tillbaka de fyra man gillade minst.

Eller så skickar man tillbaka kameran.

Så när nu näthandlarna reagerar kan jag bara applådera. Det gör däremot inte Emelie, som blockats av Nelly, men även av andra nätbutiker.

”Det känns ju som att man gjort något dåligt liksom.”

Mm, det kan du fethaja att du har! Hittills i år fram till blockeringen hade hon returnerat över 92 procent av de kläder hon köpt! Hennes skamkänsla går dock snabbt över och då försöker hon rättfärdiga sitt beteende utifrån ett miljöperspektiv. För tänk om hon inte kryssat för halva katalogen utan istället beställt en vara, får hem den, inser att den inte passar och lägger en ny beställning:

”Då har du plötsligt gjort två beställningar och påverkar miljön på ett helt annat sätt.”

Skyll på att ditt fullständigt galna köpbeteende är bra för handeln, börsen, minderåriga skräddare i tredje världen eller vad som helst annat, men säg aldrig, aldrig, aldrig att du har miljön i åtanke. Någonsin!

Hade hon haft det hade hon inte köpt 5-10 plagg i månaden (som vi väl får utgå ifrån varit 62-125 plagg där sedan minst 92 procent returnerats). Då hade hon använt upp de kläder hon redan har och skaffat sig en annan hobby än att beställa hem hela världen, fota sig i kläderna på sin blogg och sedan skicka tillbaka skiten.

Lite odling

Jag har beställt material till odlingslådor, men i väntan på det har jag tjuvstartat lite med trädgårdsodlingen. Grannen frågade om jag inte vill ha lite plantor av henne och när det är gratis är jag sällan svårövertalad. Så nu spirar det både inne och ute.

Luftlök var en ny bekantskap för mig. Som jag förstått är det lite som gräslök (som jag också fick), men på luftlök skjuter det ut lökar ur stjälken som man antingen kan äta eller plantera och därigenom utöka odlingen.

Libbsticka är en växt jag hört talas om, men jag tror banne mig aldrig jag hade ätit den. Selleri har jag ätit mycket av och libbstickans smak och konsistens påminner om selleri (libbsticka kallas tydligen också för selleriört). Är ni fortfarande osäkra har jag ett trumfkort: Ernst Hirchenkellersteigerberger tycker att den är ”fantastiskt god”:

Förutom att jag fick rejält med plantor passade grannen på att skicka med flera kilo skördade libbstickor eftersom hon hade så mycket, så Ernsts tal om dess frodighet tycks stämma. Grannen sa att de går att torka. Det måste jag testa, så jag hängde dem i knippen på glasverandan där det kan bli rejält varmt när solen ligger på.

Eftersom jag skaffat jord och virke, men inte vet exakt vad jag ska odla i odlingslådor har jag tills vidare valt att plantera en del ute och en del i krukor. Pepparmynta har jag förstått att man alltid bör odla i kruka eftersom den annars kan ta över hela tomten.

Det känns skönt att åtminstone ha kommit igång, så får det bli ett nytt inlägg när odlingslådorna är på plats, och eventuellt när allt har dött alternativt ätits upp av de orädda rådjuren som stryker runt på och kring tomten. Jag börjar förstå hur Runar tänkte. 😉  

Klokt om barnsvält

Jag har inte varit imponerad av författaren Lena Anderssons böcker. Däremot högaktar jag henne som krönikör. Hon är en intellektuellt hederlig vänsterdebattör och sådana går det inte tretton på dussinet av. Spontant kommer jag bara på Widar Andersson och alldeles för tidigt bortgångne Sören Wibe.

Lena Andersson har en förmåga att hålla två tankar i luften samtidigt och tycks inte så brydd över vilka reaktioner hon ska få. Den här gången har hon granskat begreppet barnsvält i en krönika i Svenska Dagbladet:

Jag länkar inte till den eftersom SvD numera tycks sätta t o m ledarsidan bakom betalvägg, men eftersom jag och merparten av er har försörjt SvD hela eller stora delar av våra liv har jag inga moraliska problem med att klistra in texten.

Det pratas mer och mer om barnsvält i Sverige. Politiker av olika kulörer lägger förslag om att bjuda barn på frukost i skolan, eftersom de inte får någon hemma. Andersson berättar om artiklar som beskrivit hur barn äter extra mycket på måndagslunchen eftersom de är hungriga efter en hel helg hemma.

Allt är Ebbas fel.

Det stämmer säkert att det finns hungriga barn, precis som det stämmer att en del barn gruvar sig inför julen eftersom mamma och pappa mest super och slåss då. Både det ena och det andra är förstås fruktansvärt, men som Andersson påpekar beror det bristande matintaget knappast på att föräldrarna inte har råd. Jag tycker att hennes exempel är klockrena:

”En femkilossäck med ris kostar 170 kr. Den innehåller dryga 17 000 kalorier. Dagsbehovet för en vuxen utan motion är 2 000. Potatis, mättande i alla former utom som chips och pommes frites, går lös på 130 kr för 8 000 kalorier. Ett kilo hushållsost för 110 kr med 2 700 kalorier och 290 gram protein ger ytterligare mättnad och smak.

Havregryn har det närmast ofattbart låga priset åtta kronor för 2 000 kalorier. En normalportion gröt kostar 70 öre, sockret att strö på 20 öre. På samma sätt är mjöl, jäst och vatten så billigt att det närapå kan betraktas som gratis.”

Jag vill ändå råda Lena Andersson att hitta en annan butik att handla i. I en lågprisbutik i Rissne, några kilometer från hennes bostad i Tensta, kostar femkilossäcken med ris 83,90 kr istället för 170 kr och hushållsosten 89,90 kr istället för 110 kr. Kan hon leva med den betydligt godare Goudaosten (hörs ju t o m på namnet) är hon nere på 71,90 kr.

Men vi förstår hennes poäng ändå. Är det mättnad man är ute efter går den att hitta långt under existensminimum. Önskar man näring också får man anstränga sig lite, men det är fortfarande billigt. Andersson igen:

”Hunger är ett ord med reell betydelse. Svält är ett ohyggligt tillstånd. Men att inte ha råd med hämtpizza, halvfabrikat och frysta färdigrätter ska inte beskrivas som att barnen hungrar. Att sakna grundläggande kunskaper om matlagning är något annat än att inte ha råd med mat.”

”No soup for you!”

För nog är det väl där skon klämmer. Man vill inte bara köpa sig mat, man vill få frihet på köpet. Att lära sig laga mat från grunden tar lite tid, men informationen finns att få överallt. Läs recept, be någon du känner om hjälp, pröva! Har man satt barn till världen kan man inte kräva att samhället ska ta hand om dem, det är föräldrarnas förbannade skyldighet!

Nödvärnsrätt även i Sverige?

Få rättigheter borde vara mer givna än den att man själv väljer vem som ska komma in i ens hem. Den som tvingar sig in där tycker jag att man ska ha rätt att avvisa med alla tillhands stående medel, även med våld. I stora delar av världen har man den rätten. En inbrottstjuv eller angripare som trots avvisande vägrar att vända om kan i värsta fall skjutas utan att bostadsinnehavaren straffas.

”Varning för krokodilen!”

I Sverige är det inte så. Minns exempelvis den äldre mannen i Vallåkra som sköt ihjäl två knivbeväpnade bröder som sökt upp honom i hemmet, helt uppenbart för att (minst) misshandla honom och som dömdes trots att rätten konstaterade att mannen handlat i nödvärn. Han fick ändå ett anmärkningsvärt milt straff, för att vara Sverige.

Men nu ser vi kanske en liten ljusning, efter att en 22-årig man dödat två maskerade inkräktare med en jaktkniv när de krossat en ruta och tagit sig in i hans lägenhet. Han friades nämligen helt i tingsrätten. Det återstår (kanske) att se om hovrätten gör en annan bedömning. Jag har inte läst domen, så med reservation för att det där framkommer något som inte skrivits i media hoppas jag att 22-åringen inte döms i högre instans.

Äganderätt är inskriven i grundlagen och att man har rätt att freda sitt hem borde vara självklart ända sedan Magnus Ladulås för snart tusen år sedan fastslog att inte ens kungen hade rätt att våldgästa bönderna. Mitt hem är min borg, och den som inte respekterar det bör tvingas att ta konsekvenserna.

Koll på matpriser

På 70-talet fick Olof Palme frågan vad en liter mjölk kostar. Svaret var 2,15 kr, men det visste inte han. På den tiden blev det en nyhet att statsministern inte visste vad den vanligaste basmatvaran kostade i butik. Det säger en del, 45 år senare tror jag att han har det gemensamt med nästan alla.

Inte ens jag vet längre. Eller jo, just mjölk eftersom jag handlar mjölk direkt från min närmaste mjölkproducent. Men andra varor har jag inte längre samma koll på som jag hade tidigare. Dock ska sägas att jag kollar priserna innan jag kommer till butiken och jämför med andra kedjor. Men om jag skulle väckas på natten och bli tillfrågad vad rödbetor, matgrädde eller krossade tomater kostar är jag inte säker på att jag vet.

Då lever jag ändå för att spara. Det är säkert någon i kommentarsfältet som slår mig, men jag har nog mer koll på priset på mina vanligaste matvaror än 95 procent av konsumenterna. Ändå har jag alltså inte järnkoll.

”Nej, vänta här nu...”

Jag har en teori om varför konsumenter i allmänhet har dålig koll på matpriser trots att ”Vad dyrt allt har blivit” är det nya ”vädret” vid släktmiddagar och runt fikabord. Jag tror att det handlar om avsaknaden av prislappar. Och pengar. Det sägs att användandet av betalkort gjort pengar abstrakt för barn, men det gäller nog även vuxna. Nu ser vi priset på hyllkanten, men det har vi glömt när vi kommer till kassan. Och väl där är de enda siffror vi behöver komma ihåg pin-koden till bankkortet, om vi inte kan ”blippa” för då behöver vi inte den heller.

Prislapparna lär inte komma tillbaka. Kontanter har jag lite mer tro på (eftersom de ju faktiskt inte försvunnit helt), men mest tror jag att enda chansen till förändring är att vi som konsumenter ser till att hålla koll. Vi får helt enkelt lära oss vad det vi köper kostar, låta bli att handla för dyrt, hitta andra leverantörer och helt enkelt vara besvärliga kunder. Annars får vi de priser vi förtjänar – dyra.

Forskningsförmynderi

Forskningsinstitutet RISE har i en undersökning konstaterat att folk har fler plagg i garderoben än de tror. Eller ja, åtminstone en majoritet av undersökningens 340 deltagare som loggat sitt klädanvändande under hundra dagar.

23 procent av kläderna i undersökningen användes bara en gång under perioden. Gissningsvis användes väl de flesta plagg inte alls. Under ett normalt kvartal skulle jag tro att jag bara använder en bråkdel av mina kläder överhuvudtaget. Men så jobbar jag också på att banta garderoben genom att varje dag använda kläder samtidigt som jag låter bli att köpa fler. RISE forskare säger att andra också önskar få ner antalet plagg:

”Man tycker att det är ett onödigt arbete och liksom jobbigt att hålla reda på mycket kläder.”

”Jag har redan en träningsoverall!”

Så långt allt väl, men min kommunistmätare slår i taket när de föreslår att klädbutiker och producenter ”bör erbjuda tjänster så att kunderna bättre ska kunna hitta favoritplagg som verkligen blir använda”. Detta genom att ”kartlägga och studera” kunderna.

Stopp nu! Det måste väl ändå vara konsumentens uppgift. De som vill kan precis som jag förbruka mer kläder än de köper så ska de se att det blir luftigare i garderoben. Om de önskar hjälp med det (varför i all världen psykiskt friska människor skulle behöva det) får de väl skaffa sig en personlig assistent av något slag, men jag får inte känslan av att RISE tycker att den fria marknaden ska lösa detta.

Eller så mycket annat heller för den delen. Hemsidan som berättar att RISE är ”ett oberoende, statligt forskningsinstitut” (alltså ännu en organisation som låtsas att det inte finns någon motsättning mellan orden ”oberoende” och ”statlig”) är full av pekpinnar som berättar hur folk ska leva, hyllningar till globala byråkratikolosser och ”normkritik”.

I organisationen jobbar 3000 personer (!) med renodlad indoktrinering. Bara personalkostnaden är på 2,6 miljarder om året och de har mage att kritisera andra för resursslöseri. Jag vågar knappt tänka på hur många sådana här skattefinansierade uppfostringsanstalter det finns, utan någon som helst nytta för för landet eller folket.

Är det inte synd om någon?

Jag vet inte om jag lever för dåligt eller för bra (jag får kritik åt bägge håll), men efter klassiska snyftreportage går mina samlade tankar ofta att sammanfatta med: ”Och?”

Som när jag läser om Marianne som är sjukskriven på halvtid. I reportaget sägs att hon får ut 14000 kr netto i månaden. Det låter märkligt lågt ifall hon har halv sjukpeng och halv minimilön, men vi får väl köpa siffrorna då. Hennes hyresrätt i Husby kostar henne 7785 kr, så när hyran är betald har hon drygt 6000 kr kvar att leva på.

”Bara ett SL-kort kostar 1 000 kronor, så det är tufft att få det att gå ihop.”

Utöver det nämner hon telefonkostnad och hemförsäkring, så jag drar slutsatsen att hon inte har så många fler fasta utgifter. Men:

”Redan idag måste hon titta noga på prislappen innan hon handlar mat. De höga matpriserna gör de redan små marginalerna ännu mindre, och en hyreshöjning skulle göra att matkontot krymper ytterligare.”

För mig låter det som att hon utan problem skulle kunna lägga fyra tusenlappar i månaden på mat. Vad äter hon, rysk kaviar? Hennes matkonto ligger åtminstone klart över snittet för en 64-årig kvinna. Väldigt många har det väldigt mycket bättre och själv skulle jag inte vilja bo i Husby om jag så fick betalt, men att hon ”vänder på varje krona för att få ekonomin att gå ihop” får åtminstone inte jag ihop.

Jag hade inte reagerat om det vore ett undantagsfall, men så här ser det nästan alltid ut i artiklar om fattiga. Man skriver om personer som inte har råd att hämta ut sin medicin, men glömmer berätta att högkostnadsskyddet gör att den max kostar ett par hundralappar i månaden. Man berättar om en fattigpension som säger sig ransonera potatis, samtidigt som man inte berättar att han äger en Mercedes värd en kvarts miljon, osv osv.

Det här får mig att undra – är det ingen som lever i ekonomisk misär på riktigt? Eller skäms dessa och håller sig undan, så att media bara får tag i gnälliga medelinkomsttagare? Detta är en ärlig fråga från min sida. Jag tycker mig leva ett rikt liv ekonomiskt, så när människor som tycks dubbla mina utgifter säger att de inte kan äta sig mätta blir jag förvirrad.

Kungens skål

Nu ska jag göra något så ovanligt som att försvara kungen. Jag skulle gärna se att monarkin avvecklades, men när man hävdar att kungen ”kastar ut” en kaféägare tycker jag att man bör ha mer på fötterna än denna artikel.

Det är alltså Indira Alikalfic som drivit kafé vid Ulriksdals slott i 17 år. Hovet basar över området runt slottet. Det ägs av staten, men kungen har dispositionsrätt och är alltså i sin fulla rätt att ”kasta ut” kaféinnehavaren.

Nu låter det ju lite som att att kungens torpeder knackat på och sagt åt henne att ta sitt pick och pack och dra innan månadsskiftet, men faktum är att hon fick uppsägningsbrevet 23 december 2021, alltså för nästan ett och ett halvt år sedan. Enligt ståthållaren (ball titel, vad man än tycker om monarki) var kontraktet utgående, hon fick det bara inte förlängt.

Därmed inte sagt att det inte är synd om Indira. Hon driver en framgångsrik rörelse som nu inte får fortsätta. Surt, men det är risken man tar när genom att hyra istället för att äga. Hon hade inte ett livstidskontrakt, har haft sjutton år på sig att att ta höjd för risken och för sjutton månader sedan visste hon att detta skulle hända. Om det nu gått så bra som det verkar borde hon ha lagt undan pengar så att hon nu snabbt kan flytta verksamheten till nya lokaler, helst ägda.

Ni tycker kanske att jag är känslokall nu, och att döma av reaktionerna på nätet är det inte många som håller med mig, men jag blir trött på människor som är så övertygade om att de är osårbara att de inte gör någonting för att säkra sin position, ens när de får ett brev där det i svart på vitt står att situationen har ändrat sig. För hundrafemtio år sedan hade Indira svultit ihjäl vid nästkommande missväxtår. Då hade det möjligtvis varit synd om henne.

”Nya” utemöbler

Gratulerer med dagen, kjære naboer! Äh, Norges nationaldag kanske inte är viktig i ett internationellt perspektiv, men själv har jag hängt upp flaggor.

Ett grannpar frågade om jag ville ha deras utemöbler. Gamla, fullt fungerande trämöbler. Klart att jag ville. Jag hade mycket möbler med mig hit, men just utemöbler hade jag inte. Jag slängde faktiskt mina utemöbler i samband med flytten. Dessa ärvde jag av min mormor och de hade gjort sitt.

Jag räknade iskallt med att det skulle lösa sig, och det gjorde det ju. Enda kruxet med möblerna mina grannar ville bli av med var att de hade stått och torkat några år, men det gick att åtgärda. Antagligen hade det funkat med ofärgad träolja, men de hade blivit så pass solblekta att jag gärna ville ha dem lite mörkare. Ett par vändor med valnötslasyr som blivit över när jag renoverade mitt vardagsrum i Stockholm, så blev de som nya igen.

Katten hade jag sedan tidigare.

Uppmärksamma läsare noterar kanske att de fyra stolarna är av tre olika typer, men det tänker man inte på när de står på plats, särskilt inte med enhetlig färg.

Möbler går nästan alltid att hitta gratis eller snudd på och utemöbler är inget undantag. Folk har en förmåga att vilja förnya sig. I detta fall tyckte grannarna att de var lite för tunga att släpa fram och tillbaka till förrådet varje år. Det har jag inga problem med. Mitt problem blir istället att hinna sitta i dem.

De där ungdomarna

SVT skriver om Emil, 22-årig mäklare. Han har köpt sin första bostad, en nybyggd lägenhet med havsutsikt. Det är något av en underdrift, han kommer kunna fiska från köksfönstret.

Tidvatten...

När han skrev kontraktet för två år sedan var räntan låg. Det är den inte längre, men Emil har en ”lösning” på det, nämligen att ansöka om amorteringsfrihet, en möjlighet man av någon anledning har just när man köper nyproducerat. På så vis säger Emil att han skulle ”kunna upprätthålla den livsstil som jag lever och kanske kunna ha ett sparande” (notera ordningsföljden).

Han säger att han valt att prioritera boendet och inte vill behöva dra in där, men han öppnar upp för möjligheten att överta sin farmors bil istället för den nya leasingbil han precis beställt. Någonstans här ser vi problemet. Om det nu är ett problem.

Emil är ingen idiot, har säkert en hög inkomst (det har väl alla mäklare?) och på sikt kan han nog bli framgångsrik med ordnad ekonomi och ett lyckligt liv. Men när jag var 22 bodde jag i den sommarstuga jag övertagit av mina föräldrar. Jag körde en rostig Volvo 145 som hade kostat mig 5000 kr och som jag senare sålde för en elgitarr och en förstärkare.

Sparo, 22, living the dream ...

Att ta ett miljonlån som jag inte klarat att amortera på eller att leasa en splitter ny bil fanns liksom inte på kartan. Jag känner mig inte gammal, men när jag läser om Emil som ser det som självklart att vid 22 ha sånt jag inte ens unnar mig tre decennier senare känner jag att jag är från en annan tidsålder. På gott och ont, men mest på gott tror jag. 

Håll slussen stängd

Som ni kanske märkt är nästan alla mina filmreferenser från svenska åttiotalsrullar. Så även dagens rubrik. I filmen Göta Kanal tävlar två båtar om att ta sig snabbast genom kanalen med samma namn. Försten vinner en beställning på tusen båtar. Ett av utmaningarna är slussarnas öppettider. En slussvärd berättar att slussen stängde för en minut sedan och att besättningen på Uniship är välkomna följande morgon. De hyr då in en kran som lyfter båten över slussen och skepparen Björn H:son Larsson levererar den dräpande repliken:

”Håll du din sluss stängd. Vi klarar oss bra ändå ser du.”

Jag tänker på den ibland, när människor som tror att de styr världen, kommunen, kulturen eller något annat körs över av verkligheten för att någon ger fan i småpåvar med storhetsvansinne. Det senaste exemplet kommer från medievärlden där Tucker Carlson tills alldeles nyss drev den överlägset största talkshowen i USA, men trots det fick sparken av Fox News.

Kontraktet sa gissningsvis att han inte kunde kliva över till en konkurrent inom överskådlig tid, så vad gör man då? Carlson har knappast några ekonomiska problem, men han är för ung för att mata svanarna (fyller 54 år i morgon). Han fortsätter showen i egen regi och lägger ut den på Twitter.

Men detta ska inte handla om Tucker Carlson utan om fenomenet. När jag var ung dikterade ett fåtal tidningar och en tv-station villkoren och verkligheten i svensk media, som i sin tur tog det mesta internationella materialet från ett fåtal amerikanska aktörer. En del av journalisterna i dessa mediehus intalar sig att det fortfarande är så, antagligen för att de gärna skulle donera organ för att dra tiden tillbaka.

”Varför tror ni jag tröstäter godis?!”

Sanningen är att vem som helst kan starta en blogg, podd eller något annat och till och med bli större än de gamla mediala drakarna. Svenska Jonna Jintons vlogg har 4,62 miljoner prenumeranter. Jag följer andra privatpersoner med flera miljoner prenumeranter, vars videos ses av fler än SVT:s och TV4:s största program inklusive Melodifestivalen. De är inte nödvändigtvis kontroversiella (om nu någon tycker att Tucker är det). Tvärtom, de driver småskaliga biodlingar, bor i husbilar, odlar sin egen mat, snickrar eller gör något annat som intresserar mig tusen gånger mer än käbblet på linjär tv.

Med en dator och en mobiltelefon kan man bli världsstjärna helt utan hjälp från CNN, Schibsted och familjen Stenbeck. Jag brukar säga att jag är tacksam att jag hann bli vuxen innan internet kom, men jag är väldigt glad att det finns nu, med yttrandefrihet, information, fakta och knäppgökar. Låt oss slå vakt om det.

Nervgift och fettspruta någon?

Spelbolag, banker, apotek, restauranger … De tillhör alla branscher som är och ska vara reglerade. Det gäller visserligen även ”skönhetssalonger” som erbjuder allsköns ingrepp där man sprutar fett eller gift rätt in i kroppen eftersom man i vissa kretsar anser att höjden av skönhet är att se ut som en hjärndöd anka, men här kunde betydligt mer göras.

Kvack, kvack!

Nu står visserligen en kvinna åtalad för att ha utfört läppförstoringar under det falska påståendet att hon var sjuksköterska, men hon sitter inte ens fängslad i väntan på rättegång, vilket ger en hint om hur högt man värderar dessa brott. I bästa fall kan hon dömas till sex månaders fängelse, vilket väl är ungefär lika mycket som du kan få om du använder en utdaterad benämning av en etnicitet på Facebook.

Borde man för den allmänna folkhälsan och för enkelhets skull förbjuda ”skönhetskliniker” och deras verksamhet? Jag vet inte om det går och i detta fall var det en privatperson som annonserat på Instagram. Borde folk själva förstå att det är helt galet att spruta in preparat utan bättre anledning än att det blir snyggt? Tveklöst, men det gör de bevisligen inte. Tjejen i reportaget får åtminstone frågan om varför hon inte kollade upp kvacksalvaren. ”För jag visste inte att man skulle göra det.” Ridå.

Borde man låta de drabbade skylla sig själva och få betala självkostnadspris för att rätta till felbehandlingar? Det tror jag är en dålig idé. Vården bör inte vara en domstol som ska ge ekonomiska eller fysiska påföljder till personer som inte tagit hand om sin kropp, rökt, druckit eller tränat för mycket eller för lite. Detsamma bör gälla plastikoperationer.

Så hur kommer man då åt detta. Till att börja med, ge kvacksalvande klåpare ordentliga straff! Minimistraffet i det här fallet borde vara några års fängelse. Men annars? Kanske kunde man lägga pengar på att informera ungdomar om det sinnessjuka här, men tusan vet om det hjälper.

Missriktad reklam

Riktad reklam påstås vara guld värd. Själv drabbas jag bara av felriktad reklam. Det senaste exemplet fick jag på SMS:

”Baserat på en noggrann användarundersökning har vi nu anpassat detta lån för dig:”

Och så en länk jag inte tänker trycka på. Avsändaren är ”Optimera” och internets dom över telefonnumret är ”Jävla bedragare!”. Nu behöver jag inget lån, så därför vet jag att lånet inte är anpassat för mig, men även om jag hade haft ett lånebehov hade jag anat det. Hur skulle en ”noggrann användarundersökning” kunna definiera mina behov? Mig har de inte frågat.

Nigeriabrev är ju utformade för att snabbt hitta de mest lättlurade idioterna, de som går på vad som helst. Det här känns som något annat, att de vill att jag ska känna en trygghet i att de har koll på mina behov. Kanske en del gör det. Det finns ju bevisligen folk som gillar att Google känner till deras intressen och riktar reklamen utifrån tidigare sökningar.

I brist på Googles kunskapsbank får ”Optimera” gissa. Lika träffsäkert som spam-mejl med hälsningsfrasen ”Hi Jim!”. Jättepersonligt till folk som heter Jim, men väldigt förvirrande för alla oss som inte gör det.

Det är lätt att vifta bort reklammakare som stollar, men de gör sällan saker som inte visat sig fungera. Men inte på mig den här gången. Oavsett vad deras ”noggranna användarundersökning” visar vet jag att deras anpassade lån inte passar mig. Men jag hade varit lite sugen på att fråga dem hur den där undersökningen såg ut, vem som har svarat vad för att ”Optimera” skulle kunna utforma det perfekta lånet till just mig.

Hon är död!

Ett långt inlägg om de senaste turerna i min bigård. Jätteintressant, tycker jag, men förstår samtidigt att alla inte håller med. Tillhör du den gruppen lovar jag ett nytt blogginlägg i morgon bitti, garanterat insektsfritt.

Jag är nybörjande biodlare, men vill tro att även jag ibland märkt när något varit fel i en kupa. Det är något med ljudet och sättet bina rör sig, något gör dem oroliga. Men här märkte jag inget sånt. Jag hade gjort en första vårinspektion i tre kupor och det var bättre än väntat. Jag hade tidigare kunnat se att bina dragit in pollen, vilket är ett tecken på att äggläggningen funkar. När jag äntligen kunde titta på ramarna såg jag att jag haft rätt. Pollen, honung, ägg och yngel i alla stadier från små larver i öppna celler till förslutna celler som ska kläckas inom 12-13 dygn.

Den fjärde kupan var lika lugn och harmonisk som de första tre, men jag gick igenom ram efter ram utan att hitta ägg eller yngel. Det är inte alltid man ser drottningen även om hon är märkt med en prick i bakhuvudet, men har man en äggläggande drottning ser man alltid ägg eller yngel. Och det gjorde jag inte.

Nästa steg blev att försöka låta bina själva dra fram en ny drottning. Genom att ge larven drottninggelé utvecklar biet fortplantningsorgan och blir drottning. Det hade bina gjort på egen hand om de hade haft ägg, men nu hade de ju varken ägg eller en drottning som lägger nya. Därför tog jag en ram med ägg från den kupa jag bedömde vara allra bäst och satte in i den drottninglösa. Det hjälpte inte, så jag upprepade försöket med en ny ram. Fortfarande resultatlöst.

Spiken i kistan för samhället var att ett arbetarbi började lägga obefruktade ägg (som därför blir drönare, hanbin). Det är en överlevnadsstrategi, men då är det nästan omöjligt att få samhället att dra fram en ny drottning. Bisamhället är en matriarkal monarki – ingen drottning = inget samhälle.

Eftersom samhället verkade friskt, bara drottninglöst, valde jag att sätta ihop det med ett annat. På våren är bina hyfsat integrationsvilliga, men för att vara på den säkra sidan sätter man ett perforerat tidningspapper ovanpå det ena samhället och ställer det andra ovanpå det. Under den tid det tar för bina att forcera pappret har de hunnit vänja sig vid varandras doft och kan förenas som jämlikas.

Före & efter.

Tre dagar senare gick jag in för att se om de var färdiga med tidningen. Det var de, som synes.

Mellan de gamla samhällena sitter ett drottninggaller som förhindrar den överlevande drottningen att klättra upp i de översta två lådorna som nu blir ”skattlådor”. När alla yngel är utflugna eller bortstädade kommer lådorna att fyllas med honung och ett par dagar senare är det dags för ytterligare en. Med dubbel bistyrka jobbar de dubbelt så fort.

Jag skulle kunna nöja mig med det, men jag vill ha det förlorade samhället tillbaka. I sommar tänker jag därför dela upp det här gänget igen, skaffa en ny drottning och låta henne få ta hand om halva kungariket. Om de inte svärmar dessförinnan, dvs den befintliga drottningen flyger iväg med halva bistyrkan varpå jag får försöka fånga den och ordna min uppdubbling på det sättet. Mycket drabbas man av som biodlare, men sällan tristess.