Elda pengar

En del svenskar har pengar kvar så här på årets sista dag, men många av dem löser det genom att bokstavligt talat elda upp dem i kväll. I Sverige köper vi fyrverkerier för några hundra miljoner varje år, antagligen brinner de flesta upp det kommande dygnet.

Utsikt från min balkong ett tidigare år.

Förutom att fyrverkerier är dyra, smutsar ner i naturen, luktar skit och låter illa har de andra nackdelar. I natt kommer minst hundra personer behöva söka vård för att de skadat sig på fyrverkerier. Några fingrar ryker garanterat, troligen någon hand och något öga, förutom att en del blir av med syn eller hörsel. Antagligen kommer ingen dö, men någon hjärnskada är högst möjlig.

Andra får bara huset uppeldat av någon drängfull Dynamit-Harry som skickar in en laddning genom fönstret för att flaskan han ställt fyrverkeripjäsen i välter omkull när han sparkar på den.

Tusentals husdjur kommer att lida stor psykisk stress, i värsta fall så illa att de stryker med. Många hundägare tvingas evakuera sina djur från särskilt utsatta området, andra väljer att ge dem lugnande medicin.

Hur vi än gör kommer det alltid att ske olyckor, och jag accepterar att såväl rådjur och harar som hundar och katter blir överkörda ibland. Jag har känslig hörsel (någon skulle nog kalla mig en hysterisk jävel), men jag har full förståelse för störande ljud när de fyller ett syfte.

Det är just syftet som är min poäng! Om grannarna bilar upp sitt badrum låter det illa, men de behöver renovera. Spädbarn kan skrika i trapphuset, men det är sånt de gör och man kan inte hålla dem instängda för det. Djur skjuts för att ätas upp, människor skadas i arbetsplatsolyckor, det är farligt att leva.

Men kan inte fyrverkerientusiasterna blinka sig i ansiktet med en stark lampa samtidigt som de slår sig själva i huvudet, så uppnår de ungefär samma effekt utan att andra drabbas? Gratis är det också.

Clas Ohlson, besök i verkligheten

Jag och andra brukar ifrågasätta poängen med att exempelvis John Skogman i Börspodden gör debattinlägg av typen: ”Igår gick jag förbi Hemtex och de hade jättemånga kunder i kassan – kööööp!!!”

Är man sugen på en aktie är det ju inte fel tänkt att göra egna observationer på plats i butiker, fabriker och ute på stan, men jag ser det bara som en mycket liten pusselbit för att bedöma aktiens framtida utveckling. Med detta sagt kommer här en mycket liten pusselbit.

Jag behövde en halogenlampa till en spotlight i köket. Sådana har jag köpt på Clas Ohlson förut, vars butik jag ju gillar, så jag tog en promenad dit. Vanligtvis brukar jag kolla på nätet först, deras och andras hemsidor, men nu hade jag en rabattkupong och tänkte att finns den där blir det billigast för annars kommer jag glömma bort kupongen tills den gått ut. Jag vet, det är jag och det här gänget som använder rabattkuponger:

Inte särskilt mycket kunder i butiken för att vara mitt i mellandagsrean, men folk kanske är trötta på shopping. Jag hittade ingen lampa och anade att de troligen utgått, men eftersom jag inte vill byta ut till sterilt kalla LED-lampor letade jag upp en anställd. Eller kanske Den Anställde, för någon annan hittade varken jag eller mina olycksbröder och -systrar som inte heller hittade vad de eftersökte.

Så där stod jag i kön till en kille i tjugoårsåldern som förvisso var artig och trevlig, men som visste förvånansvärt lite om butikens utbud. Han gjorde i alla fall vad han kunde och sprang iväg med kund efter kund medan ännu fler anslöt till kön.

Efter en kvart lyckades jag ändå hitta ännu en medarbetare en bit bort. Kanske hade han gått fel mellan fikarummet och personaltoan och råkat hamna i butiken istället. Så jag sprang dit för att få hjälp av honom innan han insåg sitt misstag. Mycket riktigt, de hade slutat sälja den lampa jag behövde. På plussidan berättade han vilken konkurrent han trodde kunde ha den. Han hade fel, men han försökte ändå.

Vid det här laget hade jag spenderat en halvtimme i butiken på jakt efter en enda vara. På vägen ut hittade jag en braständare jag lovat min mor att hålla utkik efter. Ingen kö, men kassörskan var upptagen med att betjäna en kund som troligen också ledsnat på att inte få någon hjälp i butiken, så där var det stopp. Efter några minuter längst fram i kön la jag tillbaka tändaren och lämnade affären med ogjort ärende. Halogenlampan beställdes istället av en nätbutik och levererades knappt två dagar senare.

Clas, Clas... Kanske tur att du slipper följa bolagets utveckling nu.

Så vad hände? Är jag A: mest besviken för att jag förlorade en massa pengar på mina Clas Ohlson-aktier och eftersom jag gjort mig fri från dessa känner jag inte längre någon lojalitet utan kan se butiken för vad den är?

Eller B: hade jag bara otur med att de inte hade min vara, hade ont om personal och en stillastående kassakö? Jag vet inte, men hade jag haft kvar mina aktier hade de troligen rykt nu.

Allergi?

På tjugo år har antalet glutenallergiker femdubblats. Det finns teorier om mer gifter i luften och i kosten. Kanske får många av oss en överdos av gluten. Förutom att vi äter mer vetemjöl än tidigare tillsätts extra gluten i industribakat bröd. Men ingen vet varför Sverige är världsmästare i glutenintolerans med betydligt högre förekomst än i övriga Europa och USA. Vi har knappast några medicinska eller miljömässiga skillnader mot exempelvis norrmän eller danskar som kan förklara obalansen.

Men det är ändå bara 1-2 procent av befolkningen som lider av glutenallergi. Lite högre siffror hittar vi för laktosintolerans. Åtminstone tror man det, för precis som med gluten är många allergier självdiagnosticerade. 5-10 procent säger sig i alla fall vara överkänsliga för mjölksocker.

Att denna siffra stigit är lite begripligare. För att kunna konsumera laktos krävs att kroppen producerar enzymet laktas i tillräckligt stora nivåer och en stor majoritet av världens befolkning har för låga laktasnivåer och fixar därför inte laktos. Det är i princip bara vita människor som gör det, och vi blir ju färre både i Sverige och i världen i stort.

Men nio av tio svenska konsumenter har inga problem med vare sig mjölk eller vetemjöl. Verkar det så i butikerna? Den glutenfria hyllan blir hela tiden större och den laktosfria mjölkkylen är redan gigantisk. En isländsk evolutionsbiolog som jobbar i Uppsala, Oddný Sverrisdóttir, har sammanfattat det bäst:

”Jag har aldrig varit i ett land där så många säger att de är laktosintoleranta som i Sverige, trots att ni är ett av de länder som har lägst andel laktosintoleranta i världen.”

För det här är såklart big business. Specialprodukter i mjölkkylen är nästan dubbelt så dyra som vanlig mjölk, grädde, yoghurt osv. Gissningsvis är även marginalerna klart högre för såväl producent som för grossist och detaljist.

Jag är själv nötallergiker och har kommit in med svår andnöd på akuten, så jag vill inte vifta bort allergi som något påhittat. Jag har träffat människor som helt klart är gluten- och/eller laktosintoleranta, som äter medicin och verkligen mår dåligt om de råkar stoppa i sig fel saker.

Men jag har också träffat människor vars allergi jag inte tror ett dugg på. Min gissning är att inga allergier femdubblas på kort tid och att många köper gluten- och laktosfria varor för att de inbillar sig att de är nyttigare. Det är de inte, men tillverkarna gör allt de kan för att spä på myten genom formuleringar som ”Vi bryr oss” (jag har fortfarande inte sett något företag säga motsatsen) och ”För en lättare magkänsla”. ”För en lättare plånbok” hade varit ärligare.

Vad är grejen med prepping?

Prepping, från engelskans prepare, har blivit ett irriterande vanligt samtalsämne. Kanske är det bara jag som stör mig på självgoda preppers som tycker sig vara lite bättre än alla andra för att de fyllt källaren med konserver. Kanske har jag haft otur med samtalspartners, men det verkar inte normalt bland preppingentusiasterna att bunkra ödmjukhet.

Generellt gillar jag att förbereda mig för olika situationer, men prepping har jag inte fallit för. Hur många av er är beredda på Den Stora Zombieapokalypsen, har mat, vatten och alternativa värmekällor för att klara er i flera månader, och hur har ni tänkt att världen i stort och era egna liv ska fortgå under den tiden? Jag försöker att vara hyfsat oironisk här faktiskt, vill bara veta. Förberedelser är ju just förberedelser, och tämligen meningslösa om man inte kan följa upp dem i skarpt läge.

Och att prata och blogga om att man håller på med prepping är kanske det absolut sämsta man kan göra inför en eventuell samhällskollaps. Det är ju som att berätta för hela världen att här kommer det att finnas ett lager av mat, vatten, drivmedel och annat användbart. Det kan verka som ett långsökt problem, men är krisen tillräckligt utbredd är till sist alla beredda att stjäla, med våld om så krävs. Prepping är att annonsera efter bråkstakar.

Och även om det tjatas om prepping tror jag aldrig att vi varit så dåligt förberedda för krissituationer som nu. Allt fler bor i städer och är beroende av datorer och telefoner för precis allt. Folk kan knappt laga mat med hjälp av induktionshäll och varmluftsugn. Hur ska de då kunna få till en måltid med ved som värmekälla, eller ens i ett stormkök? Ska man förbereda sig för laglös kris borde man kanske fokusera mer på vänner och nätverk än på konserver. Idag har de flesta av oss bara en handfull vänner, ofta långt borta, och hur umgås vi med dem? På nätet. Om vi räknar med att Facebook ligger nere när samhället kraschat, hur många kan ens sina vänners telefonnummer i huvudet?

Jag undrar helt enkelt hur långt preppers har tänkt. Ett tips man av krisskäl hör ibland är ”Ha guld hemma”. Så om vi tänker oss en situation där samhällsfunktionerna har brutit ihop och pengar är värdelösa eftersom den flytande kronkursen sjunkit till botten, där pengar dessutom är sällsynta ifall bankomaterna är tomma och korten har slutar att fungera. Då ska jag alltså ha fysiskt guld hemma? Hur ska jag handla med det då, rent praktiskt? Gå ut på stan och fråga om någon vill byta mjöl och bensin mot min guldtacka?

För mig känns preppingrörelsen i mångt och mycket som ett gäng förvuxna scouter som drömmer om att leva vildmarksliv under oordnade former, men ifall kunskaper om självhushållning och att kunna försvara sig och sin familj ökar är det förstås bra. Kanske håller jag bara på att anamma prepperrörelsens oödmjuka argumentationsteknik ;-).

Detta händer 2018

Nu ploppar det upp årskrönikor överallt där det gångna året ska ältas. Själv är jag av uppfattningen att det man inte kommer ihåg inte är värt att minnas. Därför tänkte jag på kungligt vis vända blad och gå igenom året som kommer istället.

Världen

Det blir inget världskrig nästa år heller. Trump och Putin kommer fortsätta att föra en dialog till vissas förtret, men troligtvis till gagn för världen, och golfentusiasten Kim Jong-un kommer inte starta något kärnvapenkrig. Problemet blir istället Kina där den ekonomiska utvecklingen kommer att dämpas, för att inte säga tvärstanna, pga en allmän bank- och kreditkris.

Börsen

Utvecklingen i Kina gör att den börskrasch jag varnat för i över ett år äntligen kommer. Ungefär vid halvårsskiftet kommer Stockholmsbörsen att tappa 20-25 procent på kort tid. Under hösten vänder det dock tillbaka lite och i slutändan kommer börsen att backa 15 procent under året. Sämsta bransch: fastigheter.

Valet

Det är valår i Sverige. Jag skulle kunna helgardera och bara säga att inget av blocken får egen majoritet och att det återigen blir en bräcklig minoritetsregering, men jag ska vara mer specifik. Inte sedan 1994 har något parti ramlat ur riksdagen (Ny Demokrati den gången), men 2018 åker inte mindre två partier ut. Det är KD och MP som inte klarar fyraprocentsspärren.

Ebba Busch Thor skyller på att man inte lyckats förmedla sin politik till väljarna, och ingen journalist frågar varför de inte klarat denna enda och enkla uppgift eller ifall det inte skulle kunna vara precis tvärtom. Gustav Fridolin har svårt att hålla tårarna tillbaka och skyller allt på väljarkåren och politiska motståndare. När röken har lagt sig blir centerpartiets Annie Lööf statsminister, men eftersom alla kvarvarande sex riksdagspartier tycker nästan likadant i alla frågor spelar det ingen större roll.

Övrigt

Själv kommer jag att under 2018 sänka min aktieexponering ytterligare, och öka råvaruinvesteringarna, men med tanke på det tuffa börsklimat jag nu bestämt att det ska bli får jag vara nöjd om jag lyckas hålla min förmögenhet +/-0. Inte inräknat bostaden, för priserna på bomarknaden kommer att rasa rejält under året.

Skulle det visa sig att jag har fel i någon av mina förutsägelser kommer jag att skylla på yttre omständigheter och med emfas hävda att jag egentligen menade tvärtom.

God fotsättning!

Sverige ”bäst” på ekonomisk jämställdhet

Påståendet i rubriken kommer från Sveriges Radios Plånboken. Kanske inte så konstigt att statsstyrd media vill klappa sig själva på axeln, men det märkliga är att hela reportaget egentligen är kritik mot att det inte är mer jämställt.

Och med ”jämställt” menar SR och deras inbjudna professor från Genusvetenskapliga (smaka på det ordet) institutionen vid Stockholms universitet att svenska män tar ut förhållandevis mycket föräldraledighet, men att idealet skulle vara 50/50. Varför det?

Är det någon som tror att mamman inte vill vara hemma mer än pappan? Då menar jag generellt alltså, hur enskilda par väljer lägger jag mig inte i, och det tycker jag ingen annan heller ska göra. Visst, för många familjer skulle det innebära lite sämre ekonomi under en tid, men skillnaden är sällan så stor att man inte skulle ha råd att omfördela – om man vill.

Nu låter det ju som att det inte blir någon utvidgad kvotering av föräldraförsäkringen, den här gången, men varför inte i så stor utsträckning låta familjer välja själva, och dela både inkomster och föräldraledighet som man vill? 

(Blev påmind om denna intervju i gårdagens kommentarsfält)

Är man betrodd att sätta barn till världen (socialdemokraterna har ju lagt ner sina steriliseringslagar) borde man ha rätt att leva det familjeliv man vill i så stor utsträckning som möjligt, och än så länge har väl ingen kunnat visa att kvoterad pappaledighet gynnar barnen.

I Plånbokens inslag påpekar man helt riktigt att män har statistiskt högre pension, bl a just eftersom kvinnor oftare är hemma med barn. Ja, men återinför då sambeskattning som övriga Europa och justera pensionerna på ett sådant sätt att mammorna inte straffas för att de tagit hand om sina egna barn! Men nej, i Sverige vill man tvinga in alla människor oavsett kön i samma fålla. Bäst vore väl om man lämnade sina barn till staten vid sex månaders ålder och fick tillbaka dem färdigindoktrinerade lagom till studenten?

Det kom ett brev...

Avanza hörde av sig och lät meddela: ”Vi vill informera dig om att det efter årsskiftet endast kommer vara möjligt att sälja befintligt innehav i ett antal värdepapper, främst utländska ETF:er.”

Detta skylldes på MiFID 2, regelverket som verkar vara den nya vargen som man kan skylla all världens elände på. Och så skickade de med 44 tättskrivna A4-sidor med mestadels amerikanska börshandlade fonder som de inte längre anser sig ha rätt att förmedla. Och avslutningsfrasen: ”Återkom gärna om du har några frågor kring detta.”

Det har jag faktiskt. Jag undrar vad som skulle hända om ni fortsatte att låta era kunder köpa utländska ETF:er? Skulle ni få böter, en tillsägelse eller en snigel på ögat? Nordnet låter samtidigt hälsa att man minskar ETF-utbudet från 4500 till 1300, men ingen av dem berättar om det fanns något alternativ till att försämra utbudet för kunderna.

Tydligen behöver vi fr o m 2018 mer information för att kunna handla med dessa ETF:er, så mest av allt undrar jag kanske vad som hände med det gamla uttrycket "På egen risk". I mitt fall betyder det här att jag antagligen inte kommer att kunna köpa de guld-, silver- och uran-ETF:er jag för närvarande innehar. Synd, jag som trodde att jag var vuxen.

Finns det någon ljusning då? Varken Avanza, Nordnet eller någon av de andra bankerna som vikt sig dubbla för att vara överheten till lags säger något om det, men Marcus Hernhag på Privata affärer säger: ”Alla jobbar på en lösning, men till en början blir det köpstopp.” Mm, vi får väl hoppas på det, men fan tro't.

En liten jävla julhälsning

Klapparna är inte köpta, granen inte klädd, pyntet inte uppsatt, och så ska det förbli! Julafton känns alltid lika meningslös. Själv ska jag ägna dagen åt bokföring, skriva lite och springa en tur. I eftermiddag blir det hemlagad pizza, som traditionen bjuder.

Snickrade ihop en film där jag sammanfattar vad julen betyder för mig:

I morgon blir det ett vanligt ekonomiinlägg igen.

För snål för effektiva bojkotter

När Richard Gere sa ”We're going to be spending an obscene amount of money in here” fick han service därefter. Själv är jag definitivt Julia Roberts i Pretty Woman. Nej, vänta nu... Det där lät inte bra. Vad jag menar är att ingen butik bryr sig om mina futtiga små inköp och lär inte fjäska för att få mina pengar.

Och det går igen överallt. Med kortköp för hundratusen i månaden får man VIP-status på banken. Klart som fan att ingen bank vill ha mig som kund. Jag har de billigaste tjänsterna, inget bolån, inga stora pengar på kontot och inte ens ett pensionssparande.

Som snåljåp blir jag helt enkelt en ointressant kund med obefintligt inflytande. Det hot man kan ta till som kund är att ”rösta med fötterna” och gå över till konkurrenten. Det trumfkortet finns liksom inte i den snåles kortlek. Jag vet det, de vet det, jag vet att de vet det.

Det finns en berättelse som jag tror kommer från Bhagavad-Gita (japp, nu går vi all-in Hare Krsna här!) om en fågel som får sina ägg bortspolade av havet. Hon vänder sig då till havet och säger att om du inte lämnar tillbaka äggen kommer jag att tömma dig. Ingen reaktion, så hon doppar näbben i vattnet, fyller den, går en bit bort, häller ut vattnet och går tillbaka för att fortsätta arbetet med att tömma havet, näbb för näbb. Så känner jag mig när jag får dålig service, det är en aning tröstlöst.

I det fallet ställde sig en mäktig gud på fågelns sida och förklarade för havet att han skulle hjälpa till med tömningen om inte äggen kom tillbaka. Havet insåg att nu började det bli jobbigt och gjorde som guden sa. Min motsvarighet är på sin höjd Allmänna reklamationsnämnden – inte riktigt lika mäktig.

Privat ägande är ”statsfinansiella kostnader”

Politiker låtsas ibland att deras beslut är helt oberoende av verkligheten och aldrig har en del i att något går snett, men ibland blir det nästan fånigt. Tillsammans med sin samarbetspartner Vänsterpartiet har regeringen höjt skatten för sparande i investeringssparkonto (ISK) och kapitalförsäkring (KF) samtidigt som man hotar bankerna med en ny skatt och redan har fått en storbank att flytta.

Parallellt med denna utveckling har vi hög arbetslöshet. Skulle det möjligen kunna finnas ett samband mellan att företagen inte får fram kapital och att de inte får fram fler arbetstillfällen?

När Riksrevisionen granskar ISK:n säger de att sparformen ”infördes för att förenkla och uppmuntra hushållens långsiktiga sparande och beskattas därför på ett förmånligt sätt”. Alltså inser de att det finns ett samband mellan skattesatser och folkets incitament. Blir vi tillräckligt hårt beskattade för att vi sparar i aktier kommer vi inte att göra det.

Men där slutar logiken och sista spiken i kistan för statens logiska tankeförmåga slås in när de längre ner i artikeln pratar om de ”statsfinansiella kostnader som införandet av investeringssparkonto har lett till”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att de menar att varje sänkning av skatten är en kostnad för staten, vilket i förlängningen måste betyda att de ser allt privat ägande som en stöld från staten.

Om jag trodde att jag skulle kunna få tillbaka tron på den svenska staten skulle jag be er att föra fram någon alternativ förklaring till citatet. Men ändå, vad kan de annars mena? Jag tycker visserligen att det går för långt när det påstås att all skatt är stöld, men aldrig kunde jag tro att en statlig myndighet skulle hävda motsatsen, att alla pengar som inte lämnas till staten i form av skatt är stöld.

De där grejerna ingen köper

”Jag ska gå och köpa gem.”

Någon måste ju sagt det någon gång, men jag känner banne mig ingen som köpt gem, plastmappar, häftapparat eller hålslagare. Och Seinfeld ljuger, inte tusan har han köpt någon penna!

Jag var anställd på kontor i tio år. Jag hittar fortfarande bläckpennor från min första anställning (men de torkade ut redan på 1900-talet) och jag skäms inte för det. Jag tror att alla som jobbar i kontorsmiljö ser kontorsmateriel som en löneförmån. Behöver man något tar man med det från jobbet.

Det där ses som självklart, men det är först när man inte har det som man ser vidden. Jag kommer aldrig behöva köpa hålslag, de går ju liksom inte sönder. Kopieringspapper köper jag ibland. Det svider, men är oundvikligt även om jag använder bägge sidorna av pappren.

Men min sista musmatta börjar ta slut. En enkel musmatta utan handledsstöd eller annat jox kostar en tjuga, men man kan ju bara inte köpa musmattor! Enda undantaget är om man beställer en med eget tryck, men då kostar det mer och det är det inte värt. Så vad gör man då – syr överdragsklädsel till sin gamla fransiga eller limmar fast ett nytt överstycke? Det vore ju på riktigt sinnessjukt.

Tar ett vikariat för att få en arbetsgivare att stjäla en musmatta av? Inte mycket bättre. Går runt problemet genom att gå över till laptop med pekplatta eller köpa en mousetrapper för tretusen spänn? Nej, det hade jag inte gjort om det så vore gratis. Jag tror att jag får planka in på någon datamässa där musmattor delas ut som reklam.

Det går åt helvete – men alla är nöjda?

En artikel i Placera fångade mitt intresse. Det är H&M:s styrelseordförande Stefan Persson som talat ut i SvD (där nästan allt innehåll är låst för prenumeranter trots att vi betalar miljoner till dem via presstödet, därför ingen länk dit).

Rubriken ”Ingen ägare har krävt Karl-Johans avgång” är lite missvisande för längre ner framgår att han bara menar storägare. Själv har jag inte pratat med storägare, men däremot inte hört någon enda aktieägare som inte åtminstone nämnt möjligheten att H&M skulle tjäna på att byta vd.

Att Stefan Persson missat detta kan väl delvis bero på att ingen människa någonsin sagt: ”Du, jag tycker att din son verkar inkompetent eller möjligen en aning dum i huvudet, alternativt fullblodsidiot.”

Men jag gissar att Stefan har tillgång till internet. Själv har jag krävt KJP:s avgång både nu och då, och även om hans pappa av outgrundlig anledning inte skulle läsa min blogg regelbundet krävs det inte särskilt mycket letande för att hitta liknande röster.

Jag tror heller inte att Stefan Persson missat kritiken från Bornold och andra – han sticker huvudet i sanden istället för att lägga öronen mot rälsen. Jag gillar ju H&M, som kund under hela livet och som aktieägare fram till för några år sedan, och jag hoppas att företaget kommer tillbaka, men det är svårt att göra något åt problem som man varken ser eller erkänner.

”Stefan Persson påpekar för tidningen också att H&M det senaste decenniet investerat runt 10 miljarder kronor i näthandel.”

Jag kan inte bedöma om det är mycket eller lite, men det faktum att han framhåller investeringen snarare än resultatet gör mig inte ett dugg lugnad.

"Lånen har under drygt 40 år växt rejält”

Det här inlägget är baserat på ett mejltips, komplett med research och allt. Därmed inte sagt att ni ska skylla på tipsaren (som på eget initiativ kan avslöja sig i kommentarsfältet, jag outar ingen) om ni inte gillar texten. Den har jag skrivit och hade nog reagerat på samma sätt om jag läst artikeln direkt.

Det är mycket som är konstigt här. I mitten av 70-talet köpte de en villa som rimligtvis måste vara värd miljoner nu. Det verkar stämma för de räknar med uppemot en halv miljon i reavinstskatt. Paret bor i Sundsvall i ett område där liknande hus gått för runt två miljoner.

Jag tyckte förresten att det var konstigt att min tipsare hittat artikeln i en Göteborgstidning när skribenterna bor i Norrland, men det visade sig att den hamnat i minst tre tidningar runt om i landet. Detta faktum är dock inte hälften så märkligt som denna mening:

”Lånen har under drygt 40 år växt rejält, under barnaåren med en inkomst, vid underhåll på huset, vid bilbyten och vid några semestrar.”

Någon borde ha upplyst paret Zetterberg att den gamla telefonkatalogstiteln ”hemmansägare” inte är att likställa med en profession. Det slog dem aldrig in att amortera på lånet, betala bilarna och semesterresorna kontant eller att i samband med minskade inkomster också sänka vardagsutgifterna? För då hade lånet som rimligtvis var max 170000 kr från början inte växt till ett miljonbelopp!

De har helt enkelt levt skyhögt över sina tillgångar, så varför denna orgie i självömkan? Nu vill de ha speciallösningar (=någon annan ska betala) för att inflationen stigit. De hade knappast varit något problem om de inte ägnat hela livet åt att maximera sitt underskott!

Men det visar sig att Lars och Vivi-Ann inte är ensamma. Pensionären Bertils problem är att hans jättevilla stigit flera miljoner i värde och tidningen Senioren tar också upp ”problemet”.

Det är inte gamlingarna på bilden som har skrivit brevet...

Visst är det surt att skatta bort hundratusentals kronor. När mina föräldrar sålde sin villa hade den stigit ungefär 40 gånger, så de fick skatta för nästan hela försäljningsbeloppet. Men efter flera decenniers ägande hade de inga lån på huset trots att de hade förhållandevis låga inkomster.

Det är inte förbjudet att som Lars och Vivi-Ann omvärdera huset och höja sina lån vid varje givet tillfälle, men vill de ha sympati där de sitter och tycker synd om sig själva i matchande offerkoftor får de leta vidare.

Fyndlådor

När alla varor i en hel låda i affären kostar tio kronor styck brukar det genomsnittliga värdet vara typ hälften eftersom det mesta är skit. Det finns liksom en anledning till att de inte gick att sälja till ordinarie pris.

Men det skadar inte att se efter. Bara man inte låter sig luras och köper något man inte behöver bara för att priset är nedsatt. Ett onödigt köp för en tjuga är alltid tjugo kronor för dyrt.

Paket med blandade batterier i olika storlekar har jag fyndat några gånger. Jag tror att köparna låter bli dem bara för att de inser att hälften av batterierna inte passar någon maskin därhemma, men när de är rejält nedsatta kan det löna sig ändå. Litiumbatterier av typen CR2032 passar till elektriska vågar, en och annan klocka och till mina pulsband. De brukar kosta 29,90 kr och får jag två sådana för en tjuga kan jag leva med sorgen av att få fem andra batterier på köpet även om de till slut hamnar i batteriholken.

Men det riktiga fyndet gjorde jag på en Shellmack. Jag skulle inte ens handla, mitt sällskap behövde låna deras toalett. I deras fyndlåda fanns en anslutningskabel till motorvärmare. Vanligtvis kostar de 299 kr. Här gick den för 30 kr. Tusan vet hur de tänkte där, men jag köpte den och sålde på nätet för 175 kr när vädret var marknadsoptimerat. Man får inte vara dum, då kan man bli som Hedlund...

When I'm 64...

Så har sex riksdagspartier (alla utom SD och V) gjort upp om att lägsta pensionsåldern höjs från 61 till 64. Riktåldern höjs från 65 till 66 och högsta pensionsålder höjs från 67 till 69. Den sista ändringen stör mig lite mindre, men varför ska det ens finnas någon sådan gräns? Det verkar lite kontraproduktivt att tvinga folk att jobba samtidigt som man försöker hindra de som verkligen vill.

För gamla för att klä på sig själva, men jobba kan de!

Jag fattar att regeringen och deras stödpartier har panik över att de pengarna börjar ta slut, men tänker man lite längre (och när det gäller pensionsuppgörelser bör man nog göra det) är det inte helt vettigt. Arbetslösheten är hög som den är, och lär inte bli lägre. Är verkligen det mest effektiva vi kan göra då att låta gamlingar jobba tills de frivilligt lägger sig i kistan?

Nåväl, det här kom inte oväntat och är inget jag kan påverka även om jag skulle vilja. Jag har sagt det förut och kan upprepa. Jag tror inte att unga människor (eller ens de i min ålder) ska räkna med pension. Den som vill sluta jobba kommer att få finansiera det själv genom att lägga undan pengar eller sänka sina utgifter, troligen både och.

En av dessa bör snarast gå i pension.

Det positiva budskapet är att det går! Vi är många som visat att man inte behöver belåna sitt boende till 85 procent och i övrigt följa eller spränga riksnormen för utgifterna, köpa en bil på avbetalning och åka på två utlandsresor om året.

Det går utmärkt att skaffa sig passiva inkomster istället för alla mer eller mindre passiva utgifter. Valet är ditt, men tänk på att även om du vid 30 tänker att du vill jobba tills du blir 115 kanske du vill något helt annat när du fyllt 60, och då är det så dags att börja planera för ålderdomen.

Träd funkar bäst utomhus

Jag jobbade på ett gransågverk för snart tjugo år sedan. En stor utmaning för träindustrin är att ha så korta ledtider som möjligt från skogen till brädgården. När stockarna väl är på sågverket vattnar man dem för att bevara fukten utan att gå till överdrift och utveckla röta.

Ni fattar vart jag vill komma. Träd ska sitta fast i marken med roten, annars blir det bara skit av dem. Att hugga ner dem utan att samtidigt kvista, barka samt såga eller hugga är en dålig idé. Att släpa in dem i en bostad är en ännu sämre.

Förutom att träd inte får plats inomhus är gran det mest omfångsrika barrträdet. Just det – barr! Vet ni när alla bar från julgranen är bortsopade eller dammsugna? Aldrig! Framåt april är det värsta borta (kanske är det därför man sjunger att ”julen varar än till påska”), men helt av med dem blir du inte förrän du eldar upp huset.

Vilket för oss till nästa punkt. Fråga brandkåren om de tycker att det är en bra idé att släpa in riktigt torrt och brännbart material samt koppla ihop ”vedhögen” med el. Det gör de inte.

Och då har jag inte ens kommit till pengarna. En allergivänlig och ekologisk större kungsgran kan du få hemkörd för det facila priset av 1795 kr. De billigaste granarna går på någon hundring om du släpar hem den själv. Har du ärligt talat ingen bättre användning av pengar än att dra in kompost i vardagsrummet?

Inflationen lever

Det sägs att vi knappt har någon inflation. Förra gången konsumentprisindex steg med mer än en procent på ett år var 2011. Fast inte hindrar det vissa priser från att skjuta i höjden.

När momsen på frimärken togs bort i april 2016 sänktes priset för ett inrikesbrev under 50 gram från 7 kr till 6,50. Det måste väl vara första gången i historien och så kunde vi givetvis inte ha det, så efter bara ett år var vi uppe på 7 kr igen och redan vid årsskiftet höjs det igen, till 9 kr. Alltså en höjning med 28,6 procent.

Vad får vi för det då? Samtidigt med höjningen träder en ny postlag i kraft som innebär att PostNord får ta två dagar på sig att leverera breven. Som om det vore nytt, det var länge sedan man kunde räkna med leverans dagen efter att man lagt det på lådan. Uttrycket ”Som ett brev på posten” måste vara lika obegripligt för unga människor som ”Det går som tåget”. Vadå, kraftigt försenat eller inte alls?

Tåget ja... Lokaltrafiken i Stockholm höjer sina priser både nu och då. Vid årsskiftet höjer Upplands Lokaltrafik priset på sitt månadskort med 5,7 procent. Västtrafik brukar inte heller vara sena att ”justera” sina priser och förra årsskiftet höjde Skånetrafiken priset för vissa sträckor med över 100 procent.

Vad gör vi då åt detta? Gå, cykla, åk bil! Och behöver du skicka brev, räkna ut nästa års frimärksåtgång och köp det porto du behöver före årsskiftet. Frimärken utan valör gäller även efter att priset höjs. Vi kan inte hindra prishöjningarna, men vi kan åtminstone streta emot.

Vems aktieråd tar fart?

En del säger att man inte ska lyssna på börsanalytiker, bara egna analyser är värda något. Då undrar jag om de gör likadant när de träffar tandläkare eller bilmekaniker. Själv tänker jag att människor som utbildat sig och jobbat praktiskt med aktier i decennier, träffat företagsledningar och specialiserat sig på en bransch kan mer än mig som glad amatör.

Men olika analytiker får olika genomslag. Om vi börjar med storbankerna väger en analys från SEB eller Nordea alltid tyngre än Handelsbankens och Swedbanks. Bland övriga analysföretag brukar positiva analyser från Carnegie väga tungt, medan nästan ingen verkar bry sig om Remium och Pareto. Öhman, Redeye och Erik Penser däremellan (i den ordningen, tror jag).

Simon Blecher, Carnegie-guru

Media så. Fick jag välja en tidning/webbsida som ska haussa mitt största innehav skulle jag vilja att det var Börsveckan, även om SvD Börsplus verkar vara på väg ikapp. Privata Affärer och Dagens Industri verkar ingen längre läsa för att få veta vad de bör köpa. I alla fall får inte deras råd aktierna att ta fart på samma sätt.

En positivt omnämnande i en podd får hellre komma från Aktiepodden än Börspodden (det är i stort sett de poddar jag lyssnar på som kommer med regelbundna köp- och säljrekar). Ett historiskt svårslaget rekord är när Tomas Linnala berättade i Placera Stockholmsbörsen att han köpt det lilla casino/odds-mjukvarubolaget SpiffX, som då slog i taket för att Tomas Linnala berättat att han handlat.

Aktiepodden

Detta är mina högst subjektiva observationer, och hur mycket av genomslagskraften i rekommendationerna som beror på att marknaden litar blint på råden, och hur mycket som beror på att analytikerna har gjort ett gediget arbete och faktiskt har rätt i sina analyser är nästan omöjligt att avgöra. Fan, det här med aktier är svårt!

42 kr kort

När det kommer till buffert lutar jag mer åt den gamla finansministern Ann Wibbles idé om att alla bör ha en årslön på banken än senaste mesvarianter på 1-3 månader, men det här kan nog vara det värsta jag har hört.

Kort bakgrund. Jag sålde en bok på Tradera för en femtiolapp. Sedan tillkommer fraktkostnaden som redovisas separat i auktionen. Det här är inga konstigheter, det vet alla Traderaköpare. Definitivt den som köpte min bok, för det var en gammal användare som gjort tusentals affärer under femton år och har ett mycket högt betyg från tidigare säljare.

En del betalar snabbt, andra är segare. Denna köpare väntade över en vecka. Jag hann skicka en påminnelse. Sedan betalade han för varan, men inte fraktkostnaden. Nya mejl och till slut kom svaret:

”Jag betalar in frakten innan julafton då nya pengar kommer.”

Knappt tre veckor innan jul kommer han alltså fram till att det bara inte går att få fram portokostnaden – på 42 kronor! Jag hoppas och tror ändå att släkt och vänner skulle hjälpa till med mat, en bussbiljett eller ett par hundralappar till ett akut sjukbesök.

Med tanke på hur lång tid det tar att gneta ihop ett aktningsvärt Traderabetyg tror jag inte en sekund att han strular av lättja eller illvilja. Just nu är en extra (om än inte oförutsedd) utgift på 42 spänn inte hanterbar för denne man i fyrtioårsåldern. Hör ni ett surrande ljud nu är det nog Wibble som roterar i graven.

Rättigheter/skyldigheter

”Gör din plikt, kräv din rätt”, är en gammal arbetarrörelseparoll, troligen över hundra år gammal. Föga förvånande kallas den ”unken moralism” av Feministiskt Initiativ som tycker att ”kräv din rätt” borde komma först.

Nu har ju inte detta parti mer än någon procents väljarstöd, men på den här punkten känns det som att de har minst halva befolkningen med sig. Folk kräver allt möjligt – respekt utan att respektera, lön utan arbete, bidrag utan motprestation, eller varför inte helgarderingen ”allt åt alla”?

I somras sittstrejkade ett gäng afghanska asylsökande. Ursäkta en dum fråga, men från vadå? Vi som inte har en anställning kan förvisso sätta oss och göra ingenting, men ordet strejk antyder att man uteblir från ett åtagande man åtagit sig, inte att man sitter på en plats istället för en annan.

I David Eberhards utmärkta bok I trygghetsnarkomanernas land berättar han om den somaliske invandraren Ahmed Egal som utbildar invandrare inom områden där det saknas arbetskraft. Egal säger något väldigt sant där:

”Vi måste ta ansvar. I Sverige tar systemet hand om dig, det måste vi försöka gå förbi. Annars förblir vi barn hela livet.”

Detta stämmer för såväl svenskar som invandrare och alla varianter däremellan. Vi är människor, inte fågelungar, och med det kommer ett ansvar. Att kräva rätt utan plikt är lika dumt som en bonde som kräver skörd utan sådd. Visst kan man ge honom ett flak säd och grönsaker, men då blir han aldrig en ansvarstagande vuxen och det år han inte får grödorna till skänks svälter han ihjäl.

”Den där bilen har jag tjänat idag”

På börsen satsas riktiga pengar. Om jag har tusen aktier som en dag går upp 70 öre motsvarar det min matkostnad för en hel månad. Går de upp 3 kr har jag boendekostnaden för samma tid.

Och samma sak åt andra hållet. Istället för att äga AB Sjunkbomben hade jag kunnat åka på semester en vecka. Men tänker man så blir man ju knäpp, och jag tror inte att det leder till något produktivt. Inte heller försöker jag tänka pengar på årsbasis, bara procent. Går börsen upp tjugo procent ett år ska man misslyckas rejält för att backa, och går den ner lika mycket lär även jag förlora pengar. Det jämnar ut sig och slår man index blir det bra i slutändan.

Men ibland är det ofrånkomligt att översätta sina börsposter till pengar. Jag kommer ihåg när jag satt hyfsat tungt i Readsoft och vaknade upp till ett bud från Lexmark. Den dagen dubblades värdet på mitt innehav i aktien. Framåt lunch var jag ute och åkte bil och vid en del möten lyckades jag inte tränga undan tanken att ”den där bilen har jag tjänat idag”. Och inte bara de riktiga rosthögarna. Även om jag vet att det inte var en helt vettig tanke kändes det rätt fint.

Undrar om Warren Buffett tänker likadant: ”Idag gick det bra på börsen. Nu kan jag köpa... Rhodos.”

”Gratis” vinterjacka

Många satsar på att köpa billigt. Jag försöker dra det lite längre. Jag behövde en ny vinterjacka och insåg att jag hade lite poäng liggande på ett av de ställen jag fyller i marknadsundersökning, vilket tidigare gett mig gratis träningskläder.

Så jag gick in och kollade om det möjligen fanns något vettigt. Jodå, de hade en jacka som verkade leva upp till de krav jag ställde. I andra nätbutiker kostade den runt 1600 kr. Mig kostade den bara tid.

Jag fattar att tid också är pengar på något sätt, men allt jag gjort är att då och då lägga några minuter på att tycka till om någon usel reklamkampanj eller berätta hur dum i huvudet jag tycker Stefan Löfven är på en skala. Medan jag sitter och äter eller pratar i telefon.

Bara att klicka hem och få hemlevererad. Passade på att beställa ett par korta löpartights också, när jag ändå höll på. Även om barbent löpning känns ganska avlägsen just nu när man kan behöva slå bort istappar ur skägget på vägen upp i trapphuset.

Lätt fånget, lätt förgånget

”Easy come, easy go”, ”Wie gewonnen, so zerronnen”... Ofta används uttrycket för att döva smärtan när man förlorat pengar på något dumt sätt, men jag tror inte att det är en slump att man håller hårdare i pengar man fått kämpa för att få ihop än om man fått dem till skänks.

Jag har tidigare berättat om min fascination för pengahantering hos pokerproffs, eftersom den skiljer sig väldigt mycket från min egen. Poker blev stort i början av 2000-talet, särskilt på nätet. Då var jag och många av mina kompisar redan i trettioårsåldern, men en del 80-talister som började spela hade aldrig haft ett riktigt jobb med en vanlig lön när de plötsligt började kunna röra sig med miljoner (till skillnad från mig som var helt talanglös).

En av dessa unga fixstjärnor gjorde väldigt bra ifrån sig vid en internationell pokerturnering, så det bar sig inte bättre än att han hamnade i en taxi från kasinot bärandes på en portfölj full med ett par hundra tusen i kontanter. Glad i hågen hoppade han ur taxin, såg den åka iväg och insåg att … portföljen var kvar i bilen, och borta för alltid.

Det kunde kanske hända den bäste, men om jag hade gått runt med en väska med pengar (redan det känns som en situation jag inte hade försatt mig i) som skulle ha finansierat hela mitt liv i flera år hade jag inte släppt handtaget om så någon försökt svetsa den ur min hand, och jag tror inte att det var en slump att det drabbade en kille som badade i pengar redan innan han fyllt tjugo. För om man hade fått slita för pengarna och inte drar in dem på att spela spel i några dagar lär man sig pengars värde.

Politiker är en annan grupp som kan göra det mest häpnadsväckande med stora summor pengar. Här är några exempel som Slöseriombudsmannen uppmärksammat den senaste veckan:

• Jönköpings kommun köpte in modulhus för över en miljon. Sedan har de blivit stående och blivit så fuktskadade att de nu får rivas utan att någonsin ha använts.
• Göteborgs stad har köpt en mjölkgård med hundra kor för att ”det är angeläget att visa skolelever hur mjölkproduktion går till”. Tanken föresvävade dem aldrig att det skulle gå att göra utan att köpa en egen bondgård. Hittills har verksamheten kostat skattebetalarna 17 miljoner.
• Statens konstråd vill lägga några miljoner på att livstidsanställa en person som ska gå runt på en tågstation och göra ”lite vad den vill”.

Modern konst...

Jag kan ha fel, men hade det varit beslutsfattarnas egna pengar tror jag inte att de hade spritts för vinden på detta sätt. Ibland finns det helt enkelt ett egenvärde i att pengar inte rinner in för lätt på kontot.

Vem vill inte vara fri?

Sedan en tid tillbaka har nya bolån amorteringskrav. Dessa har dessutom precis skärpts och de nya reglerna gäller från mars 2018.

I samtliga diskussioner på ämnet, oavsett om debattörerna är politiker, låntagare, ekonomer, idioter eller en kombination av allihop talas det alltid om hur mycket man måste betala och från vilken nivå man tillåts sänka amorteringen. Det är kanske ofrånkomligt just vid regeländringar, men jag förvånas över att ingen låntagare själv verkar lida av att vara satt i skuld.

Jag fattar att det är få förunnat att köpa sitt storstadsboende utan bolån, men jag känner knappt någon som ens har som plan att bli av med sitt lån. Till skillnad från många andra i Europa och övriga världen tar svenskar sitt första bolån i avsikt att ha kvar det mer eller mindre hela livet. Troligare mer än mindre eftersom de i takt med högre inkomster vill ha ett dyrare boende och därmed ett högre bolån. Boendet anpassas till det lån man får ta, inte till hur snabbt man kan betala av det.

Nu ropas det att räntorna ska upp, bopriserna ska ner, bankaktierna ska krascha och statsfinanserna implodera. Det enda man vet säkert är att ju mer skulder man har desto mer beroende blir man av regler och krav hos banker och myndigheter. Det är nog tur att jag inte har lånat till min bostad. Jag skulle inte kunna sova innan jag hade betalat av lånet det och fått tillbaka min frihet.

Vad gör en blogg bra?

Bloggkollegan Frihetsmaskinen har hyllat diverse ekonomibloggar, däribland min. Själv är jag alldeles för konflikträdd för att göra något liknande, men jag tänkte berätta vad jag uppskattar i en blogg.

Kommentarsfält

Kanske verkar konstigt att först nämna kommentarerna och inte inlägget, men för mig är det interaktiviteten med läsarna som gör bloggen. Utan kommentarsfält (eller ett kommentarsfält där bloggaren inte själv är aktiv) är det inte en blogg utan en artikelsamling eller anslagstavla.

Allsidighet

En ekonomiblogg behöver inte handla om något annat än ekonomi, men jag uppskattar bloggar med viss ämnesspridning, oavsett profil. Det kan vara recept och spartips på den typiska börsbloggen eller investeringstips på minimalistbloggen, bara det är variation.

Och så vill jag veta lite om personen bakom bloggen. Det behöver inte innefatta namn eller bostadsort, men åtminstone åsikter och känslor. Finansbloggen kan fortfarande fokusera på ekonomi, kostbloggen på mat, trädgårdsbloggen på odling osv, men släng in personliga element. Ett sätt är att använda humor och självdistans, men det finns andra.

Frekvens

Går jag in på en webbsida och upptäcker att inget hänt där sedan förra besöket tvekar jag att gå in där igen. Händer det fler gånger gör jag nog inte det. Därmed inte sagt att man måste spruta ur sig inlägg flera gånger om dagen, men regelbundet. Och viktigast av allt är såklart:

Innehåll

Tala är silver, tiga är guld. Kvalitet före kvantitet. Har du för närvarande inget att säga – gör inte det. Annars blir det bara fel.

Text & format

Jag älskar att läsa böcker på femhundra sidor, men var sak har sin plats. Ett blogginlägg bör gå att läsa på ett par minuter. Är det för långt delas det med fördel upp på flera inlägg. Passar innehållet inte för en uppdelning – då kanske bloggen är fel plats för just denna text. Skitsurt när det händer, för det gör det.

Jag har ett stort intresse för språk. Man måste inte vara professionell skribent för att blogga och det är okej att skriva fel här och där, men för mig är det plus i kanten om man formulerar sig bra. Motsvarande minus (ibland så stort att det räcker för att jag ska rata bloggen) om man slarvar eller särskriver. Jag vet inte hur typisk jag är i det avseendet, men korrekturläs texten en gång eller två. Om inte ens skribenten orkar läsa igenom sin text är det mycket begärt att andra ska göra det.

Jag är fullt medveten om att jag inte alltid lever som jag lär och har själv brutit mot flera av ”kraven”, men jag försöker låta bli. Andra bloggare kanske har helt andra åsikter om vad som är viktigt och då är det såklart dit man ska sträva. Den dag man försöker skriva för att passa så många läsare som möjligt kommer man inte att passa någon.