Securitas?

Trots att stolpskottet Ygeman lämnat regeringen är det rätt lite som tyder på att polisen är på väg att få ordning på säkerheten i Sverige. Erfarna poliser slutar i parti och minut. Om de ledsnat på inkompetenta chefer, de ständiga omorganisationerna, lönen eller själva jobbet är svårt att veta, men varje gång jag ringt polisen för att anmäla brott har en trött handläggare lagt ner ärendet inom en kvart och många verkar dela den bilden. Om man ens kommer fram alltså! 11414 kan ha en telefonkö på över en halvtimme, vilket känns i mesta laget ifall de inte ens försöka lösa brottet om man orkar vänta.

Jag är ändå rätt förskonad. Värre är det för affärsidkare som regelbundet får skyltfönster krossade eller behöver hjälp att freda sin personal. Deras alternativ är att ta lagen i egna händer eller hyra in väktare. Idag berättar Sveriges Radio om akutmottagningar som ringer väktare istället för polis eftersom de inte har tid att vänta. Borde inte Securitas därför vara en kanoninvestering?

Därom råder delade meningar. Deras fyra senaste kvartalsrapporter har gjort marknaden besviken. Dåliga marginaler, för låg tillväxt, lägre vinst än väntat. Samtidigt håller bolaget fast vid sina prognoser och menar att ett ökat inslag av tekniska lösningar ska öka marginalerna.

Jag tror aldrig att jag ägt Securitas, inte mer än någon vecka i alla fall. Har ofta tyckt att den är för dyr. Och visst har de en del att bevisa. Förvärv och nya marknader de inte riktigt fått snurr på, och så dessa ständiga rapportmissar. Men de tjänar ju faktiskt pengar, mer nu än tidigare, och aktien har varit dyrare.

Kanske gör den här dippen att det är läge att köpa in sig nu. Eller ska man satsa på konkurrenten G4S istället? Eller finns det andra sätt att investera i handgriplig säkerhet? Branschen borde gå att tjäna pengar på med ökad terrorism och vandalism samtidigt som rikspolischefen funkade bättre som punkmusiker. Och i ärlighetens namn var han ju inte klockren där heller:

Dan "Punkar-Danne" Eliasson på bas (nu har han slutat basa).

Eget arbete lönar sig

Så här på sommaren är vi många som drar igång projekt. Renovering, byggnation, storstädning, odling... Lönar det sig egentligen? Ibland är det inget snack, som när jag kom fram till att man måste tjäna hundratusen i månaden för att med gott samvete kunna lämna in bilen för däckbyte. När det gäller byggprojekt eller heminredning är det mer tveksamt. Särskilt om man räknar in att yrkesfolk antagligen gör det på en bråkdel av tiden.

Men allt är relativt. Det finns en gammal historia om att Warren Buffett tack vare sin höga inkomst förlorar pengar på att böja sig ner efter en hundradollarsedel. Jag får inte ihop den matten, men en sak är säker, om åttiosexårige Buffett vore för lat för att böja sig hade han fått betala med sämre hälsa – i bästa fall. Inte minst eftersom han enligt egen utsago "äter som en sexåring", alltså läsk och skräp.

När jag sålt saker på Tradera har folk tyckt att jag måste räkna med inlämningen i ekvationen. Nej, för jag tar ändå dagliga promenader. Jag kan lika gärna gå till brevlådan/inlämningsstället som någon annanstans, transportlöpning spar tid, bärplockning är bra motion osv.

Att göra saker själv är även nyttigt för det psykiska välbefinnandet. Att betala för att låta någon annan tvätta min bil eller mina kläder skulle få mig att känna mig som en sämre människa. Jag är frisk, vuxen och vill ta hand om min egen skit.

Det ger dessutom utlopp för min kreativitet att jobba med händerna. När jag kör fast i skrivandet bryter jag ofta spärren genom att diska eller dammtorka. En svår skrivuppgift kan ge en skinande lägenhet som bieffekt (”Och vem tusan har skurat badkaret nu då?!”).

Mer bestående arbetsinsatser skänker mig glädje i flera år. Visst hade jag kunnat tjäna pengar och betala en hantverkare för att lägga ett golv eller sätta upp en list, men då hade jag aldrig gått förbi rummet och myst över hur bra det blev, igen och igen. Sätt en prislapp på den känslan, den som kan!

Bygg

För en månad sedan skrev jag om mina innehav i NCC och deras avknoppade bostadsutvecklingsbolag Bonava. Många som kommenterade var ganska positiva till att investera i byggsektorn trots de senaste årens goda utveckling. Sedan dess har bägge bolagen rapporterat ganska dåliga Q2:or (särskilt NCC). Samma med Skanska, för att inte tala om fönstertillverkaren Inwido som klappade igenom ordentligt.

Men det byggs ju överallt! Hus, vägar, tunnlar och hela industriområden. Min egen lilla förort är snart helt fri från grönområden och huvudstaden växer åt alla håll, det ser alla som exempelvis tar E4:an mot Arlanda och Uppsala eller E18 mot Enköping.

En annan paradox: Det pratas vitt och brett om bobubbla och ett förestående prisras på bostäder. Samtidigt är bostadsbristen enorm i storstäderna. I en marknadsekonomi sätts priset på en vara eller tjänst av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Visst, när räntorna går upp (och det lär ju hända) sjunker köpkraften, men ordet ”ras” är starkt när man pratar om en av de mest eftertraktade och nödvändiga produkter som finns.

Det betyder visserligen inte att byggbolagen tjänar pengar, eller att de – som ju börsen försöker bedöma – kommer att tjäna pengar de närmaste åren. Så vart ska vi nu? Är detta början till slutet för byggbranschens högkonjunktur eller en tillfällig korrigering av högt ställda förväntningar?

Hemmafixartrenden verkar i alla fall stå sig. Själv håller jag på att renovera arbetsrummet (bilder på eländet kommer så småningom, förhoppningsvis när det inte längre är ett elände) och Byggmax aktie tog ett glädjeskutt efter Q2-rapporten. Så nog tusan byggs det, i alla fall av klåpare som sett för mycket på Martin Timell och Ernst Hirschenkellersteigerberger, men vi borde nog fokusera mer på byggkurser än på aktiekurser.

Hej hej! Tack så mycket!

Jag gick aldrig med i EU (eller EG som det hette den enda gången politikerna frågade oss om saken), men visst lät det lite fiffigt att man skulle kunna åka och jobba i andra länder. Föga anade vi då att den ”fria rörligheten” drygt tjugo år senare skulle resultera i en romsk tiggare utanför varenda affär och serviceinrättning i hela Sverige.

Det kan man tycka vad man vill om. Jag har inget emot välgörenhet, men det här känns inte ens som en god handling. Tvärtom känns risken överhängande att pengarna i själva verket finansierar trafficking, stöldligor och narkotikahandel. En norsk dokumentär bekräftar den bilden och jag har ingen anledning att tro att det är någon större skillnad på Sverige och Norge i detta avseende.

Tiggeriförbud har diskuterats och häromdagen gjorde SvD:s ledarskribent Per Gudmundson ett intressant påpekande, att det redan är förbjudet enligt Ordningslagen, och dessutom i lokala ordningsbestämmelser i bl a Stockholm. Jag kollade vad som gäller för min kommun och det var nästan ordagrant som i Stockholm:

”Polismyndighetens tillstånd krävs för insamling av pengar i bössor eller liknande, om insamling inte utgör led i en tillståndspliktig allmän sammankomst eller offentlig tillställning. När insamlingen ska ske i samband med framförande av gatumusik krävs inte tillstånd.”

Jag kan inte för mitt liv förstå varför gatumusikanter är undantagna, men ett monotont ”Hej hej!” har inte ansetts som musik sedan Hemliga byrån la ner.

Så vad väntar polisen på? Poängen med regler är väl att de ska följas? Är jag bara kall och hjärtlös? Så många frågor...

Utlandsboende

Såväl bekanta som ekonomibloggare och folk i allmänhet diskuterar då och då möjligheten (eller nödvändigheten) av att flytta från Sverige. Det här ämnet lägger jag rätt mycket tid och energi på och eftersom jag har världens bästa läsare vill jag brainstorma ihop med er för att få nya infallsvinklar.

Funderar ni på utlandsflytt eller har ni redan gjort en? Varför/varför inte? Vilket land lockar, vilket skrämmer, och varför?

Mina krav:

• Jag vill kunna driva företag i en form som åtminstone påminner om enskild firma i Sverige, och detta vill jag kunna göra utan att anställa en jurist på heltid för att ta hand om administration och myndighetskontakter.
• Snabbt och stabilt internet.
• Begripligt språk, antingen redan nu eller möjligt att lära sig hyfsat snabbt. Svenska, övrig skandinaviska, engelska – inga problem. Tyska, spanska – har läst och bör kunna plocka upp igen. Övriga språk: jag är en jävel på att plugga och har hyfsat språköra, men jag tänker inte lägga tio år på att göra mig förstådd, så mandarin och swahili går bort.
• Möjligt att kunna handla med svenska värdepapper, gärna från Avanza eller Nordnet.
• Natur och miljö. Jag vill kunna besöka skogar och öppna landskap om inte dagligen så nästan. Gärna någon form av vattendrag också. Tre buskar, en fontän och fyra träd i en stadspark räcker inte, så då kan vi nog helt stryka små öar förutsatt att de inte är obebodda. Vidare vill jag kunna andas utan gasmask, hänga ut kläder utan att de blir svarta av föroreningar osv.
• På samma tema: vädret måste vara okej. Temperaturer motsvarande norra Norrland går bort, liksom thailändsk hetta. Årstider är ingen nödvändighet och definitivt inte snö, men jag kan leva med det i Stockholm, så det funkar.
• Vet inte om det ens behöver sägas, men det får inte vara svindyrt. De flesta städer jag jämfört Stockholm med (exempelvis här) är billigare, vilket såklart är att föredra för någon som kommer att ha alla utgifter i det nya landet, men många kunder i det gamla. En viss ökning kan jag leva med i rätt stad, men det går att hitta städer som är 40-50 procent dyrare än Stockholm och då är jag inte intresserad oavsett.

Sedan finns det såklart en massa annat som spelar in. Skattesatser, lagar, kultur, sjukvård och annan samhällelig service, bara för att nämna några. Men vad mer borde jag fundera på? Vad skulle krävas för er att lämna Sverige – tillgång till svenska köttbullar, att det är ett annat EU-land eller att de saknar utlämningsavtal med Sverige ;-)? Jag vill inte stå där och tänka: "Oj, det här blev dumt..."

Du blir vad du heter

I diskussioner om de strejkande sopåkarnas löner har många använt argumentet att sopåkarna behöver bra betalt eftersom få orkar jobba som sopåkare till de fyller 65. Det är väl inget självändamål att man ska jobba på en och samma arbetsplats med en och samma arbetsuppgift hela livet? Sopåkare är kanske inte ett jobb för 60-åringar. Detsamma gäller telefonförsäljare och skolpoliser.

Och det är inte första gången jag hört argumentet. En del får förslitningsskador som omöjliggör deras yrkesutövning, antingen rätt av eller också måste de först gå ner på deltid för att sedan bli sjukskrivna eller förtidspensionerade.

Jag hade en klasskompis som drev en pizzeria tills han blev allergisk mot mjöl. Läkaren föreslog att han kunde gå runt på jobbet med någon slags mask. Inte så säljande, så självklart sålde han pizzerian istället. ”Självklart”, säger jag, men tydligen inte för alla. Varför fortsätta på en väg som blir smalare och smalare?!

Många företagare jag känner har en mer öppen syn på arbete än anställda. Vi tänker inte att nu jobbar vi och nu är vi lediga, det här ingår i arbetsbeskrivningen och detta inte. Det flyter ihop. På gott och ont, det gäller ju att dra gränser också. Men lite mer flexibilitet tror jag att fler skulle må bra av. Svenskar presenterar sig ofta med sin yrkestitel, som om det vore den viktigaste pusselbiten i vår identitet.

Jag har nog aldrig riktigt gått i den fällan. När jag var anställd kallade jag mig sällan kontorist, speditör, ekonom eller produktionsplanerare. Hade någon tvingat mig att välja titel på den tiden hade jag nog sagt gitarrist eller låtskrivare trots att den ”karriären” dog på spädbarnsstadiet.

Som företagare försöker jag bärga pengar där de finns och det råder jag alla att göra. Sluta tänk på dig själv som revisor eller glasmästare, det begränsar. Kanske borde alla svenskar få en F-skattesedel på 18-årsdagen, så att vi börjar se oss själva som varumärken. När folk frågar vad jag kallar mig brukar jag säga Micke.

Dags att kliva av?

Det sägs att när alla jävlar pratar börs är raset nära. Det kan vara ett sjukt överlägset sätt av börsintresserade att se på sina medmänniskor, men grovt förenklat ser jag två trender nu:

1. Fler nybörjare som räknar med några procents kassaskåpssäker avkastning varje månad, stärkta i sin tro av kompisar som tjänat storkovan på Fingerprint.

2. Gamla rävar som var och varannan mening pratar om förestående sättningar, krascher, bubblor och ”slut på festen”.

Jag är med i ett par Facebookgrupper med börstema. Där ser jag den första kategorin. ”Jag har haft mina aktier sedan april och är back på allt, totalt tre procent. Ska det vara så? Jag är på väg att sälja rubbet.”

Får man sömnsvårigheter av att tappa tre procent av kapitalet ska man absolut sälja, eller – ännu hellre – aldrig köpa. Ofta handlar det inte ens om att de gått sämre än snittet utan bara kommit in i ett sådant läge att det började åt fel håll. Det gör ju som bekant det på börsen ibland.

Och så grupp 2, ”bubbelprofeterna”. Jag ser jag dem överallt, kanske för att jag själv är en sådan (med den väsentliga skillnaden att jag inte är en gammal erfaren räv) och vill få min världsbild bekräftad. Här är det senaste tillskottet, ett par fondförvaltare som backar upp sin bottenkänning med lite statistik.

Nu är det ju så att statistik går att hitta lite vad man vill i, men helt klart har uppgången hållit på längre än vanligt. Det främsta argumentet emot en större dipp (såg ni hur snyggt jag förvandlade ”kraschen” till en "dipp”?) har varit att med så här låga räntor finns inget bättre att göra med sina pengar än att plöja ner dem i börsen. För mig är det argumentet i klass med Jens Spendrups gamla argument för att få in Sverige i valutaunionen: ”Det är roligare att säga ja.”

Så vad tror ni? Ska börsen ner snart eller är det roligare om den går upp?

Bärstatus

Nu när bärsäsongen är i antågande var det dags att inventera för att se om jag siktar på rätt lagernivåer.

Vinbär

En av de tidigaste bären. Jag har redan plockat röda vinbär i år. I frysen har jag en påse svarta vinbär från förra året, men den gör jag snart slut på. Vinbär är perfekt i sylt eftersom deras gelerande egenskaper gör sylten tjockare. På det sättet slipper jag köpa syltsocker.

Rabarber

Varför gör ingen som odlar rabarber av med dem själva? Jag kan ju inte säga nej, så det fyller hela frysen! Jag skulle nog klara mig flera år utan att ta emot mer.

Blåbär

Jag har några liter kvar i frysen, så det räknade jag ut rätt bra förra året. Tyvärr ser det ut att bli ett svagt blåbärsår. Det finns bär, men om de inte gör ett ryck de närmaste veckorna är de klart färre än vanligt. Jag skulle behöva runt tjugo liter, men det finns gränser för hur många timmar och dagar jag är beredd att lägga på att hitta dem.

Hallon

Som barn åt jag mycket hallon, men ledsnade märkligt nog inte trots att vi hade hela tomten full. På senare tid har det blivit dåligt med hallon för mig, men i år har jag hittat vildhallon på fler ställen än någonsin, så kanske kan jag bärga någon liter.

Äpplen

I höstas fick jag för mig att koka äppelmos. Troligen delvis för att kunna göra ett blogginlägg. Jag har ett par kilo kvar, så nu blir det till att äta gröt för att komma ner på noll.

Nypon

Årets sista bär som i mitt fall förvandlas till nyponsoppa som är något av den optimala sportdrycken på de långa löppassen. Kanske är det pga att skador, sjukdomar och trassel förhindrat långpass som jag har rätt mycket soppa kvar i frysen. Men nu är jag efter vårens helvetesförkylning och revbensbrott på väg upp på två mil och längre igen, så kanske hinner jag ner på noll till oktober.

På det stora hela kan jag konstatera att jag prickat ganska rätt i mina bärbehovsprognoser, så nu är det bara att damma av bärplockaren för en ny säsong.

Mycket vill ha mer

När jag jobbade natt på ett kontor var dealen att jag kunde komma när jag ville och gå hem när jobbet var klart även om jag enligt avtalet skulle jobba till 21.00-7.30. Jag kunde inte styra det helt själv, det berodde mycket på andra människor i världen, datorer och flygmaskiner om jag skulle få gå hem klockan 5 eller halv 8. Det visste jag aldrig i förväg, men det var en sporre att veta att jag kunde gå tidigare om jag jobbade snabbt och hade lite tur. 

En av mina första lärdomar i arbetslivet var att muntliga överenskommelser är värdelösa. Efter ett tag var jag tvungen att komma i tid varje kväll och om jag hann klart i förtid fick jag hjälpa dagskiftet fram till att min arbetstid var slut. Detta betydde i praktiken att jag fick tid att läsa på natten och såg till att varje morgon bli klar med mina egna arbetsuppgifter exakt kl 7.29.

Det är möjligt att lönen och jobbet var okej ändå. Jag var t ex den enda i bekantskapskretsen som kunde läsa in hela körkortsteorin på betald arbetstid. Men jag var besviken eftersom det hade varit mycket bättre innan.

Förra veckan gick Reno Nordens sopåkare i Stockholm ut i vild strejk efter att arbetsgivaren krävt att de ska jobba 34,5 timmar/vecka istället för nuvarande 29,5 för att få behålla lönen på i snitt 35000 kr/månad. Å ena sidan är det en fjortonprocentig lönesänkning och precis som jag blev sur när jag tvingades vara på jobbet fler timmar fattar jag att det svider för sopåkarna.

Å andra sidan, företaget håller på att gå i konkurs och åkarna har fortfarande en lön som motsvarar över 40000 kr för heltid. Det är mer än väldigt många yrkesgrupper som behöver både 3 och 4 års högskolestudier. Om vi jämför med andra chaufförer har runt 30 procent av landets piloter lägre lön och det är ju inte heller en yrkeskår känd för låga löner.

Vad behövs för att köra sopor, C-kort, YKB och hyfsad fysik. Något mer? Efter ett par ordväxlingar med sopåkare vet jag att social kompetens inte står på kravlistan.

Nu har många av förarna sagt upp sig och jag satt ju nyligen i Onkel Toms podd och propagerade för att fler människor skulle säga upp sig istället för att svälja sin stolthet. Jag undrar ändå hur många av Reno Nordens sopåkare som kan förvänta sig ett jobb med tillnärmelsevis så bra villkor som det de nu lämnar.

Nu sitter jag på en tiger

Jag tillbringar mycket tid i min kontorsstol. Nya stolar är rätt dyra och jag är en kinkig kontorsstolskonsument. När jag väl hittar en bra stol som varken ger träsmak eller ryggskott segdrar jag på den så länge det går, men nu går det inte längre.

Eller? Jodå, enda felet är att stoppningen är synlig vilket får mig att känna att jag är med i ett avsnitt av Albert & Herbert när jag sätter mig tillrätta på morgonen. Men den borde väl gå att klä om? Sagt och gjort, jag hittade en handduk som borde passa. Handdukar har jag många, kontorsstolar bara en... knappt.

Så här ser den ut lagd över stolen där jag nu monterat bort arm- och ryggstöd. Får inte riktigt plats, men det kan nog bli bra.

Fasthäftad och fastspikad:

Fullt medveten om att det inte ser klokt ut från undersidan, men det fina är att den enda som ser det är jag när jag ligger under bordet och försöker koppla in någon sladd i datorn. Det som räknas är det synliga resultatet:

Helnöjd! På någon timme lyckades jag förvandla min kontorsstol från nött och utsliten till nyskick, och alltihop med material jag redan hade: en handduk, häftpistol och lite spik. Märkligt nog spikade jag mig inte ens på tummen, trots att den sitter precis mitt i handen.

Nyttan av feedback

Jag vet inte vad jag ska tycka om de där ”responslådorna” som ofta står i entrén till butiker och serviceinrättningar och ger kunderna möjlighet att berätta om sin kundupplevelse genom att trycka på den smiley som passar bäst.

Å ena sidan är det bra att de bryr sig. Å andra sidan, bryr de sig inte mer kan de lika gärna låta bli. Smileymaskinen blir nästan en symbol för ointresset. Och det är viktigt att ta intryck av kunderna. När jag funderar på att köpa aktier är såklart god ekonomi, vinst, kassaflöde och nyckeltal viktiga, men allt vägs upp (eller rättare sagt ner) av dålig kundservice.

Runt 2003 lämnade jag Nordnet som kund pga en personlig kontakt på Avanza som gav mig en för bra deal för att inte ta. Vad som hände då var att Nordnet ringde upp mig för att höra varför jag lämnade dem och ifall de kunde göra något för att ändra mitt beslut. Det kunde de inte, men mina svar kanske gav dem kunskaper de haft nytta av, och många år senare har jag återigen en Nordnetdepå. Kanske lite tack vare det där samtalet för det gjorde intryck på mig.

Som företagare suger jag åt mig all feedback jag får från kunder. Kommer de tillbaka har jag väl gjort ett bra jobb och varit tillräckligt billig, men det säger inte allt. En del kunder ger konkret feedback på texter och berättar att de vill ha en mer uppmanande ton eller kortare stycken. Jättebra, då tar jag hänsyn till det. Säger de inget skulle det kunna vara precis tvärtom, omöjligt för mig att veta.

Och lite grann likadant är det väl med affärernas smileymaskiner. Om jag trycker på deras näst gladaste smileyknapp, vad säger det? Inte att det var bättre eller sämre än förra gången för det vet de inte. Inte om det höjda eller sänkta betyget berodde på kassörskan, köns längd, ordningen i hyllan, priserna, prislapparna, öppettiderna... Skrota maskinen och fråga mig istället!

Är du abstraktare eller konkretiserare?

Ja, jag är fullt på det klara med att jag hittat på de här orden själv, men låt mig utveckla. Jag lyssnade på de gamla Lyxfällanprogramledarna Charlie & Mathias podd ”På riktigt”. Gästen Klas Hallberg berättade att han behållit sitt fula, men funktionella kök eftersom han jämför kostnaden med vad han annars kunde göra för samma pengar och inte tycker att det är värt uppoffringen. Charlie Söderberg svarade att han själv jämfört kostnader på samma sätt ända sedan mellanstadiet då allt i hans värld översattes till 50-öres-kola.

Hans teori var att det finns två kategorier människor (det är dessa jag hittat på namn åt i rubriken). Grupp 1 ser pengar som siffror. När de tar slut konstateras att det är tomt på kontot, men hur det gick till har de ganska diffusa uppfattningar om.

Klas, Charlie och även jag tillhör grupp 2. Vi jämför kostnader och investeringar med andra, ofta mer hanterbara utgifter, vilket ofta resulterar i att vi avstår köpet, eller åtminstone tänker ett varv till. Klas får groteska mängder vin och kött att tillreda i sitt gamla kök. Charlie har antagligen hittat nya jämförelseobjekt (även om godis ligger närmare tillhands att tro än att det skulle vara gymkort eller löparskor).

Själv jämför jag med allt möjligt. Bäst funkar det (för mig) att jämföra med något inom samma område. Ska jag köpa mat jämför jag med annan mat jag skulle kunna få för samma pengar. En utelunch för 85 kr är ungefär lika mycket som kostnaden för hemlagad mat, frukost, lunch och middag, i fyra dagar. Jag tar den smällen ibland, men aldrig för att jag inte orkar laga mat utan som en kostnad för ett socialt sammanhang eller för att hemalternativet helt enkelt inte finns just då.

En kaffe på stan för 25 kr är precis lika mycket som ett halvt kilo bryggkaffe som räcker till 70 koppar, alltså drygt två koppar om dagen i en hel månad. Okej, jag kan inte heller visualisera två och en tredjedels kopp kaffe i en månad, men jag fattar att det är väldigt mycket mer än en enda kopp.

Men är det alltid bra att konkretisera pengar på detta sätt? Jag kan komma på åtminstone ett exempel där det inte är det – poker. Skickliga pokerspelare har förklarat hur de tänker kring pengar på pokerbordet och för de allra bästa är pengarna bara siffror eller marker så länge spelet är igång. Jag har själv aldrig spelat på någon högre nivå, men jag har spelat händer med några månadshyror i potten och då kan inte jag koppla bort det faktum att om jag vinner den här handen är min boendekostnad säkrad fram till... senhösten. Den tanken är måhända naturlig och kanske till och med sund, men den gagnar inte mitt spel.

Jag misstänker att detsamma skulle gälla om jag vore daytrader. Att skicka in en gigantisk summa i en termin eller aktie för möjligheten att tjäna motsvarande en halv årslön för en undersköterska på några minuter... Låt mig konstatera att jag inte har de egenskaper som krävs.

Extrapris på offerkoftor?

"Fattigpensionär” är ett populärt ord bland politiker och journalister, så därför används det flitigt under Almedalsveckan. Expressen skrev häromdagen en snyftare om Birgitta, 74 som jag skulle vilja nyansera en aning.

Birgitta har jobbat som tandtekniker och kommuntjänsteman i c:a 40 år. Ändå har hon bara 9206 kr i nettopension och det kan man ju ha åsikter om, men själv undrar jag ändå mest var hennes fyrtio årslöner tagit vägen. Hon tycks bo i hyresrätt och det enda kapital hon verkar ha är ”en del pengar i fonder efter sina föräldrar”. Synd att föräldrarna inte också lämnat några sparkunskaper i arv.

Men nu är det som det är. Birgitta har 3000 kr i månaden att leva för när hyran är betald och själv säger hon: ”Det kan vem som helst räkna ut, att det inte går ihop.” Ledsen, Biggan, men jag är inte vem som helst.

Min matkostnad ligger på knappt 700 kr/månad. Med el, försäkringar, internet och telefon borde hon klara sig på en tusenlapp utöver hyran. Jag vet inte om hon äger en bil, men jag är generös och räknar en tusing till där. Då borde hon kunna spara den sista tusenlappen till oförutsedda utgifter, som den tandläkarräkning hon nämner. Men nej då, oväntade utgifter sparar hon inte en krona till, det säger hon själv.

Vidare säger hon: ”En del avundsjuka personer påpekar att jag har pengar sparande. Men skulle jag göra allt de föreslår skulle jag sitta här utan ett öre.” Ja, hur många har råd att göra precis allt de själva och omgivningen föreslår? Livet innebär prioriteringar och under sina yrkesverksamma år var uppenbarligen bostadsköp, buffertsparande eller något sparande överhuvudtaget inte prioriterat i Birgittas liv.

Synd för henne. Jag lider med Birgitta för hennes kategoriska felprioriterande, men mitt hjärta gråter ännu mer för människor med riktiga problem, som de inte orsakat själva.

Paradox köper Triumph Studios

Spelbolaget Paradox köper en holländsk spelutvecklare, är det bra?

Inte en aning! Först och främst är priset lite luddigt. 4 miljoner euro, men ”utöver det får ägarna en prestationsbaserad summa på upp till 21 miljoner euro som ska betalas ut över flera år”. Jag vet inte ens om någon journalist försökt ta reda på villkoren för denna ”prestationsbaserade summa”. Jag hittar dem i alla fall inte. I måndagens Prata Pengar sa Volati-grundaren Patrik Wahlén: "Min erfarenhet av tilläggsköpeskillingar är att det ofta leder till att man blir lite osams, faktiskt." Låter rimligt.

Triumph Studios storsäljare Overlord och Age of Wonders säger mig ingenting, men av det jag ser på Youtube är deras storhet begripligare än de flesta av Paradox egna spel. Och vd Fredrik Wester låter hoppfull. Triumph Studios är ”världsledande inom sin nisch” och ska fortsätta precis som tidigare. Då borde åtminstone Wester (som väl känner till köpevillkoren) kunna bedöma värdet på affären och eftersom han äger en tredjedel av Paradox har han nog gjort sin läxa.

Ännu mer gillar jag uttalandet om framtida köp. ”Vi har en lista på bolag som vi uppvaktar och som vi tror passar bra under Paradox förlagsparaply, men det får ta den tid det tar.” Det är inget självändamål att köpa bolag, men det här låter som sunda förvärvsplaner i ett företag som har råd att handla. Lite som Nibe – inga jämförelser i övrigt.

Jag är lite kluven till mitt Paradox-innehav. Jag har varit med nästan från starten och tänker ibland att den här posten kan jag spara i decennier och sälja med när kursen tiodubblats. Men så tappar aktien tio procent och jag tänker att det är väl klart att jag borde ha tagit hem vinsten när den gick så bra och P/E-talet var över 30. Kanske är det därför de tog namnet Paradox...

"Nej, det kan inte gärna ha varit, nej..."

Dagens matsedel

Senast jag räknade efter (2015) la jag 663 kr i månaden på mat och förbrukningsvaror, alltså allt man köper i mataffären. Inklusive alkohol, men den kostnaden är sällan hög för mig.

Jag har skrivit en del om mina matkostnader, bl a här, men jag får ganska ofta frågor om detta eftersom det i mångas ögon verkar helt sjukt. För ett tag sedan fick jag detta önskemål i kommentarsfältet. ”Snälla lägg ut en matsedel för en vanlig dag som det ser ut hos dig!” Jag är inte säker på att jag har ”vanliga dagar”, men jag ska försöka.

Frukost

Jag är ingen frukostmänniska. I sällsynta fall äter jag en rejäl grötfrukost, men bara om jag vet att det kommer att dröja länge till lunch. Vanligtvis blir det en kopp te och två mackor.

Teet köper jag i lösvikt för 19,90 kr för 150 gram. Brödet kostar 24,90 kr för 1,2 kilo (när jag inte bakat själv och får ner det till en tredjedel). Ost köper jag när den kostar 39,90 kr/kilo eller mindre (går utmärkt att frysa om det blir för mycket för att hinna göra av med). Sylten gör jag själv, av egenplockade bär och vanligt strösocker.

Lunch

Här varierar det betydligt mer. Normalt är lunchen det mål då jag sätter i mig flest kolhydrater, ofta i form av pasta, ris eller potatis. Här är en ganska standardiserad pastatallrik, även om det inte alltid ser lika tråkigt ut.

Pastan köper jag i trekilospåsar för 34,90 kr (11,63 kr/kilo) och till den serverar jag en sås bestående av ost, mjölk (gärna med kort datum) och grönsaker. Vilka beror på vad jag har hemma, vilket i sin tur beror på vilka som var billiga just den här veckan, men alltid gul lök och i detta fall också spenat, broccoli, selleri, rödbeta, svamp, squash och persilja. Kryddor, en skvätt senap, och så reder jag av med vetemjöl.

Till detta serveras vatten med citron, som jag tidigare räknat ut kostar ungefär 20 öre litern.

Middag

Middagen ser jag helst är lite lättare än lunch. Mer fokus på protein, som i mitt fall oftast innebär ärtor, bönor eller linser. När jag var tjugo fattade jag varken nyttan med baljväxter eller att de var goda, men nu gillar jag dem verkligen. Som bonus är det väldigt billig mat. Och magen vänjer sig, för den som undrar.

På minussidan är det tidskrävande mat att tillreda, men jag gör ofta storkok för infrysning så att jag slipper stå vid spisen på kvällen, som är min mest produktiva tid på dygnet som jag inte vill bränna på matlagning.

Ärtsoppa har jag tidigare räknat ut kostar 1,35 kr portionen. I den har jag senap (11,90 kr för 500 gram) och till detta serverar jag knäckebröd (Wasa Husman: 8,80 kr för 520 gram) med Lätta (16,50 kr för 600 gram) och ost. Citronvatten till det.

Mellanmål

Utöver frukost, lunch och middag kan det bli ett eller flera mellanmål. Här har jag inga rutiner alls. Det kan bli ett par mackor med te eller kaffe, en tallrik filmjölk med samma sylt som ovan, en frukt, morot eller ingenting. I snitt skulle jag säga att det blir en kopp te eller kaffe och ett äpple eller apelsin. Helst gratis (gratisfrukt är alltid lite godare), men annars köper jag den frukt som för tillfälligt är billigast (7-15 kr/kilo)

Vad totalkostnaden blev just den här dagen vet jag inte. Det beror på portionsstorlek och resultatet av veckans extraprisjakt, men tack vare den billiga middagen hamnar jag nog stabilt under tjugan.

Jobbsnack

Jag fick en fråga från bloggaren/poddaren Onkel Tom om jag kunde tänka mig att prata jobb och arbetsmarknad i ett poddsamtal. Först funderade jag på om jag verkligen hade något att bidra med i ämnet och kom ganska snabbt fram till att jag borde ha det. Arbetsmarknaden drabbade mig för över 30 år sedan. Jag har varit praktikant, visstids-, deltids- och heltidsanställd, arbetslös, chef, företagare och styrelseledamot, och funderat mycket på både arbetsmarknadsfrågor och det sociala spel som äger rum på en arbetsplats, inte minst här i bloggen.

Ett av mina märkligaste jobb.

Till slut blev det ett program där jag och Onkel Tom pratade jobb i en och en halv timme. Allt från egna erfarenheter till politik och människors allmänna syn på arbete. Eftersom vi spred oss över ett stort område hann vi nog bara skrapa på ytan, men å andra sidan hade väl ingen räknat med att vi skulle råda bot på arbetslöshet eller utmattningssyndrom.

Jag ska inte recensera programmet, men tycker att det ibland blev både intressant och underhållande. Bedöm själv, om du vill.

Om du - som jag - föredrar att ladda ner poddar går det att göra här.

Nog med narcissism för idag.