Ni stjäl min tid

Jag satt en gång i en ledningsgrupp som möttes en gång i veckan vare sig det behövdes eller inte. Vanligtvis gjorde det inte det. Eller rättare sagt, det hade kunnat vara väl spenderad tid om alla engagerat sig, men varje vecka var det samma visa. Den arbetsledare som skulle titta över sitt underhållsbehov hade inte gjort det, och den som skulle ha en semesterlista klar hade inte det eftersom personalen på avdelningen inte hade lämnat in sina önskemål i tid. Så punkt efter punkt sköts fram, bordlades och återupptogs. Och ältades, ältades, ältades.

Om alla hade gjort vad de skulle och förberett sig inför mötet hade det tagit en halvtimme istället för två timmar, och det hade lett till resultat istället för missad arbetstid.

Nu var detta en sällan skådad dysfunktionell arbetsplats, av en rad olika orsaker. Men knappast unik. Jag tycker att det här drabbar mig hela tiden. Inte bara att folk inte håller tiden för möten och deadlines, vilket är illa nog. Utan också att de inte är klara när de sagt att de ska, och inte heller hör av sig och berättar det. Så då har man ett möte för att ”stämma av” absolut ingenting.

Det behöver inte ens vara människor man känner. Även främlingar kan stjäla min tid och uppmärksamhet. Ta bara internetforumtrådar. Det är ofta en bra kunskapskälla. Men ingen tråd längre än femton inlägg är förskonade från kommentarer av typen:

”Nu har inte jag orkat läsa igenom hela tråden, men är det någon som tagit upp...?”

Ja! Tio stycken har tagit upp exakt det, för de har inte heller orkat läsa igenom det de ska kommentera, vilket i sin tur lett till att tråden blivit ännu längre, vilket gör att ännu fler inte orkar läsa innan de skriver.

Tänk om världen bestått av frågor och svar, och de som har varken eller klivit åt sidan och väntat på sin tur, alternativt skaffat frågor/svar. På en direkt fråga tycker jag att ”Jag vet inte” är en underskattad fras, mycket bättre än att låta käften gå för att täcka över detta faktum. Förutom att det nästan aldrig lyckas är det tidsödande och irriterande.

Sveriges onödigaste glashus

I min barndom var Stockholms busskurer tillverkade i grå, korrugerad plåt. De var inte snygga, men robusta och de höll regn, snö och blåst borta.

Redan när SL började göra vindskydd i glas förstod jag att det skulle bli dyrt. Att inte ansvariga myndighetspersoner och politiker drog samma slutsats är en gåta för mig än idag. Och inte blev det bättre av att övriga Sverige trots det hakade på. Häromveckan kunde vi läsa att 30-35 kurer vandaliserades utanför Göteborg på en enda natt. Säg fem rutor á 1200 kr multiplicerat med 30 kurer och vi har en kostnad på ett par hundratusen på ett bräde i lilla Kållered.

Det här är ju en vansinnigt onödig utgift. Bäst vore såklart om unga ligister gav sjutton i att vandalisera, men det kommer ju inte att hända. Jag har också pangat rutor på ödehus, klottrat och släckt gatlyktor i min ungdom. Barn är idioter.

Mitt förslag är att vi återinför plåtkurerna. Eller byt till trä! En hembygdsförening i Knivsta erbjöd sig i våras att ersätta en sönderplogad kur med en timrad, men Trafikverket och Upplands lokaltrafik tackade nej för att de ville slippa underhålla timmerkuren. Men glas går bra, här är en av UL:s kurer som är nästan helt underhållsfri. I teorin.

Egen havremjölk

Det finns massor av alternativa, veganska mjölkvarianter i butikerna, baserade på havre, soja, ris eller mandel. Gemensamt för samtliga är att de är väldigt mycket dyrare än vanlig mjölk.

Havre är nog billigast, men själv fick jag ändå punga ut med 15,50 kr för en liter havremjölk, alltså nästan dubbelt så mycket som för komjölk, som jag dessutom sällan köper till ordinarie pris utan köper på mig och fryser in när de har rea. Kommentatorn Ingrid berättade om en ännu billigare lösning:

”Jag har slutat köpa mjölk. Gör min egen av havregryn som mixas med vatten, smaksätts med dadel och så tillsätts lite olja. Billigt och bra, slipper bära mjölkpaket och jag har alltid mjölk hemma. Finns flera recept på nätet, går väldigt snabbt att göra. En bra idé är att investera i en nötmjölkspress så att man slipper hålla på med sildukar.”

Jag utgick ifrån Ingrids recept, men skippade dadlarna:

havregryn, 2 dl

vatten, 1 liter

olja, 2 msk

salt

Mixa havregrynen.

Tillsätt vatten, olja och salt. Blanda noggrant och sila bort ”bottensatsen” som går att använda till gröt, bröd, pannkaka eller vad som helst med mjöl i.

Köpehavremjölk vs egenmixad.

Färgen är likvärdig, det är inte priset – 15,50 kr mot c:a 2 kr. Då återstår smaken. Jag föredrar nog köpemjölken. Inte så att den är värd åtta gånger mer, men bättre. Kanske borde jag dra ner på vattnet, så att min blir lite starkare. Jag är inte sugen på Ingrids smaksättare dadlar, finns det andra förslag?

Skuld privat och på firman

John Skogman tog upp ett intressant ämne i Börspodden, avsnitt 250. Ungefär så här:

Många varnar för att köpa in sig i företag med hög skuldsättning, med nettoskuld högre än EBIT (rörelseresultat) gånger fyra. Om man översätter det till privatpersoner innebär det att den som kan sparar 5000 kr i månaden, eller 60000 kr om året, är högt skuldsatt med en skuld på över 240000 kr.

Johns slutsats var att eftersom väldigt många människor har betydligt högre skulder än så kan man lugnt fortsätta att köpa aktier i Hexpol, Nibe, Hexagon och andra bolag som presterat bra trots hög skuldsättning.

Jag har ett par invändningar. Den första är att ett företag inte är en privatperson. Därför finns det många jämförelser dem emellan som inte funkar. Men min stora protest bottnar i att ett beteende kan vara helt fel trots att det är utbrett. Många människor röker, kollar på Melodifestivalen och gillar fotboll. En icke obetydligt del av svenska folk gör allt det där, men det är ändå förkastligt.

Multinationella storföretag är som sagt inte privatpersoner. Hexagon har ett börsvärde på nästan tvåhundra miljarder, en omsättning på tretton miljarder och åttatusen anställda. Detta gör verksamheten stabilare än låt oss säga Robert Lind i Kramfors. Så om Hexagon har en nettoskuld på fyra gånger EBIT gör det mig inte särskilt bekymrad.

Robert däremot, han kan bli sjuk, få en depression, bli uppsagd, råka ut för en trafikolycka eller något annat som gör att intäktssidan försämras radikalt och utan förvarning. Så när John Skogman indirekt säger att en skuldsättning på fyra gånger årsvinsten för privatpersoner är låg och inget att oroa sig för säger jag tvärtom. Ingen, inklusive Robert, vet vad som kan hända under dessa fyra år.

”Jag köpte repen på Lidl!”

Ska han kunna köpa en bil och ett radhus kommer han med största sannolikhet behöva skuldsätta sig betydligt värre än så, men då är vi där igen. Bara för att andra är beredda att ta ett redigt banklån för att finansiera 85 procent av sin bostad måste Robert också göra det för att bli konkurrenskraftig. Det betyder inte att det är vettigt.

Politisk betting

Jag har aldrig satsat pengar på valresultat, men hade rätt både ifråga om Trump och Brexit, så kanske borde jag det. Särskilt Trump ångrar jag. Jag funderade länge på att först spela på att Trump skulle vinna det republikanska primärvalet, ett val som i mitt tycke kändes ganska säkert. Sedan hade jag kunnat satsa vinsten på att Trump skulle slå Clinton och i sämsta fall behålla pengarna jag gick in med, och i bästa fall (och som det blev) vinna ganska stort. Lite beroende på när och var jag spelat hade jag kunnat få 6-10 gånger pengarna.

"Pålitliga" Huffington Post dagen innan valet!

Men man ska aldrig gråta över spilld mjölk. Funderar däremot på svenska riksdagsvalet nu. Det går att satsa på allt möjligt. Vem som ska bli statsminister, vilka partier som kommer ingå i regeringen eller vilket parti som ska bli störst har alla minst tre möjliga utgångar och därför går de bort. Om ett parti kommer över en viss procent är lite lättare, och särskilt sugen är jag på:

• Kommer miljöpartiet klara fyraprocentsspärren?
• Kommer kristdemokraterna klara fyraprocentsspärren?

När jag var liten fanns fem partier uppdelade i två ”lag”: S+VPK och M+FP+C. Nu har vi åtta riksdagspartier och Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling som trycker på utifrån. Gränsen är fortfarande fyra procent och alla kan inte klara den varje gång. Så här ser oddsen ut.

Unibet

Miljöpartiet åker ut, 2.40

Kristdemokraterna åker ut, 1.72

Betsson

Miljöpartiet åker ut, 2.30

Kristdemokraterna åker ut, 2.00

Bethard

Miljöpartiet åker ut, 2.50

Kristdemokraterna åker ut, 2.00

Paf

Miljöpartiet åker ut, 2.40

Kristdemokraterna åker ut, 1.72

Alltså är Bethard bäst för bägge (när jag kollade i söndags), eller Betsson i KD-fallet. Spontant tycker jag Miljöpartiets frånfälle ger bäst avkastning. De har visserligen högre siffror i opinionsundersökningarna. Så här ser en sammanvägning av sju opinionsinstitut i maj ut, enligt sajten Val.Digital:

Men då ska vi komma ihåg att Miljöpartiet nästan alltid värderas högre i opinionsundersökningarna än i valen. För fyra år sedan, sommaren innan förra valet, trodde MP:s företrädare med visst stöd av opinionsmätningarna att de skulle kunna bli det tredje största partiet, i kamp med SD som tvärtom brukar underskattas i mätningarna. Det kan vi se i statistik från samma sajt:

Tabellen visar alltså avvikelser mellan opinionsinstitutens mätningar och det faktiska valresultatet. KD överskattas visserligen också genomgående, men där hamnar avvikelserna under en procentenhet medan MP överskattas ända upp till 3,6 procent av Sifo som sticker ut som det sämsta bolaget att bedöma.

Även om MP låg efter SD i varenda undersökning inför valet var de ibland inom felmarginalen. I slutändan blev de bara hälften så stora och hade mycket väl kunnat släppa förbi sig både C och V också. Håller trenden i sig kanske årets 3,8-4,5 procent i mätningarna blir under 3 procent i valet och då hjälper inga stödröster i världen.

Språkrören med sin partisekreterare Promoe.

Och vem skulle stödrösta på MP? Många socialdemokratiska väljare ger mp skulden för S-tappet i opinionen och är ganska less på att regera med dem. V fick inte vara med i regeringen och chansen lär väl inte öka om deras väljare stödröstar på MP. Då återstår väljare som tänkt rösta på Feministiskt Initiativ, men hur många är de? I de tre mätningar som gjorts i juni ligger F! på 0,6-2,3 procent, så även om så mycket som var tionde F!-väljare stöder MP i riksdagsvalet handlar det antagligen inte om mer än någon tiondel.

Då är jag mer rädd att KD stödröstas in. Åtminstone moderatväljarna, men antagligen även en och annan liberal och centerpartistisk väljare vill ha med KD i en M-ledd regering. Dessutom känner jag att KD inte riktigt kommit fram i debatten på sistone. Om Ebba Busch Thor får chansen att sjunga i tv igen eller om Alf Svensson dammas av för att mobilisera sistagångsväljarna kan vad som helst hända.

Jag ska grubbla någon dag till, men jag lutar åt att åtminstone skicka in en slant på att MP åker ur riksdagen. Och det har ingenting att göra med att Gustav Fridolin en gång spillde en drink på mig ;-).

Lidl

Min närmaste Willysbutik har lagt ner. Jag veckohandlar på den näst närmaste, men tänker att jag borde vidga vyerna. Lidl är ju känd som en lågprisbutik, så det var värt ett försök. Den Lidl jag handlat mest på tidigare har jag aldrig gillat. Dels är det för rörigt i butiken, dels har de för litet utbud.

Fast det kan ju bero på att jag inte lärt mig hitta. Det tar ett tag och vissa affärer får jag aldrig någon riktig kläm på. Så jag provade en ny Lidl nu. Samma resultat. Allt ligger huller om buller. Frukt, grönsaker och rotfrukter är inte uppdelade. Kött, mejeri, lite mer kött, strumpor och underkläder och så ännu mer mjölk... Allt ligger i backar på pallar, ungefär som att de nyss öppnat.

Ärtor och bönor finns möjligen konserverade. Torkade – inte alls. Linser såg jag heller inte till. Lidl tycks verkligen vara en butikskedja för dem som ska ha de allra vanligaste matvarorna. Men även de flesta av de varor jag hittade fick ligga kvar, för de var inte tillräckligt billiga. Jag har många av Willys kilopriser i ryggmärgen, så där ligger ribban för den butik som vill konkurrera om mina pengar. Av de 10-15 varor jag hade skrivit upp på önskelistan handlade jag bara två på Lidl innan jag åkte vidare. Äpplen och margarin, och de var i ärlighetens namn inte heller några fynd.

Jag gick in på Lidls hemsida för att se om jag missat något, men den håller samma nivå. Inga prisuppgifter och inga varor finns där! Bara varumärken med spridda floskler som ”Hög kvalitet och bra pris”, men vem går in på en matkedjas hemsida för att få veta vilka varumärken de säljer?! Lidls reklamslogan ”Allt annat är olidligt” är slagkraftig, men de lever inte upp till den. I nuläget har jag svårt att tänka mig en mer olidlig köpupplevelse än att gå just på Lidl.

Choklad eller silver

Jag såg en Youtubevideo. Inte purfärsk, men intressant på något vis.

Okej, man vet ju att videor som går ut på att hitta idioter på stan är manipulerade. De kan ha ställt samma frågor till flera tusen människor innan de fick ”rätt” svar. Fast i det här fallet kostade ”fel” svar ganska mycket pengar. Tio uns silver kostar i dagsläget 167 amerikanska dollar, eller 1456 kr.

Så om tusen personer valde silvret innan de hittade dessa Nobelpristagarämnen skulle det ha kostat nästan en och en halv miljon. En Youtubekanal med över en miljon prenumeranter har nog en skaplig budget, men någon gräns måste det finnas.

Kan intervjuoffren ha trott att hela upplägget var fejk? Kanske, men då vore det mer logiskt att gå därifrån än att välja chokladen. Kan de ha trott att silvret inte var äkta? Åtminstone var det ingen som ställde den frågan högt. Däremot var det en som ifrågasatte chokladens äkthet. Vad skulle det annars ha varit, sojaprotein? Erbjudandet om att få silvret verifierat tackade hon bestämt nej till.

Och så tjejen som väljer chokladen för att hon är tjej ”and it's been a cranky day”. Det är fan så att jag känner mig förolämpad och då är jag inte ens tjej!

Kan det vara så enkelt att mjölkchoklad ger omedelbar tillfredsställelse medan silver inte gör det? Kvinnan som ifrågasätter chokladkakans äkthet väljer chokladen för att hon inte vet vad hon ska göra med silvret. Jag kan förstå att hon inte vet det, men det går ju att ta reda på. Fast choklad är ju alltid choklad...

Samma för alla jämt – och hör sen!

SVT har kommit på att olika kommuner har olika kommunalskatt. Jag tror inte att det här är en chock för någon utanför tv-huset. Det märkliga här är istället att SVT ser det som en solklar orättvisa att två personer med samma jobb och bruttolön får olika lön i handen.

Så här funkar ekonomi. Nettovinst är differensen mellan bruttoinkomst och utgifter. Vi väljer själva våra kommunala företrädare, och kommuner väljer sina utgifter. En attraktiv kommun som drar till sig skattebetalare kommer ha lättare att dra in skattemedel och kan därför ha lägre kommunalskatt med samma utgifter. De aktuella kommunerna Dals-Ed och Österåker har ungefär samma politiska partier vid rodret, en borgerlig allians med Moderaterna som största parti.

Sedan finns det andra parametrar. En villa i Österåker kostar många gånger mer än en i Dals-Ed. Om det är orättvist att Beatrice och Thomas i artikeln betalar olika mycket skatt är det väl lika orättvist att de inte har samma bostadsmarknad? Fast det har de. Ingen förbjuder Beatrice att flytta till Åkersberga eller Thomas till Dalsland.

Men det räcker liksom inte. För när en del människor pratar om jämlikhet menar de att alla ska ha samma resultat, inte samma möjligheter. Om jag vräker i mig allt lördagsgodis före frukost medan min syrra segdrar på sitt hela helgen betyder det inte att jag borde få hälften av hennes godis. Jag är ledsen att jag drar ner detta till dagisnivå, men det var faktiskt SVT som började.

Kollektivtrafik i rusning

Det är inte ofta jag åker kollektivt i morgonrusningen. Jag försöker undvika det så långt det är möjligt, och har nästan aldrig åkt mycket kollektivt i rusning. Merparten av mina jobb under kontorstid har varit på landsbygden, långt från pendeltåg och tvärbana. Där är det helt andra fordon som gäller.

Men plötsligt händer det. Häromdagen tvingades jag åka både buss och tunnelbana. Varje gång är jag skitsur för att jag inte lyckats styra mina åtaganden så att jag slipper stå där och trängas. Men där står jag och försöker ducka för skrikande barn, deodorantstinkande tanter och sluggande ryggsäckar vars ägare inte fattar att folk flyger som käglor bakom dem när de snurrar runt.

Så jag vrider upp volymen på min mp3-spelare, försöker vända på det och tänka: Stackars jävlar som står här och trängs varenda morgon, fem dagar i veckan, 45 veckor per år, decennium efter decennium.

Jag gjorde det på sommarjobb när jag var runt 15. Alltid sömnig, på väg till ett kontor medan solen sken och temperaturen var på väg upp mot olidliga nivåer. Kanske var det redan då jag grundade min ovilja för 9-till-5-jobb. Precis samma känsla nu, med skillnaden att jag vet att det är tillfälligt. Arbetsskygg har jag aldrig varit, men Storstockholms Lokaltrafik kan verkligen konsten att fylla bröstet med ångest och ovilja. Så tacksam att jag slipper dem för det mesta.

Bra utdelning gör inte en bra aktie

När aktier rasar och utdelningen är oförändrad i kronor blir den hög i procent. I min värld gör inte det aktien attraktiv, för direktavkastning är ju faktiskt bara utdelning av en del av vinsten (om det ens finns en vinst).

Varför jag tar upp detta just nu är för att jag den senaste månaden hört oroväckande många vanligtvis balanserade investerare berätta att de köpt Clas Ohlson-aktier, och de enda argumenten som framkommit är:

1. Den har ju gått ner så mycket.
2. Utdelningen är hög nu.

Jag sålde mina aktier förra året eftersom jag inte ser någon framtid. Jag gillar själv att handla på Clas Ohlson. Vill man slippa vänta är det smidigt att knalla in där, förutsatt att man ska ha något vanligt och billigt att de har den och det inte är dyrare där än att handla på nätet. En liten sladd eller lampa t ex.

Problemet är att väldigt få resonerar som jag, och jag kan tänka mig få saker så lämpliga att köpa på nätet som just Clas Ohlsons sortiment. Kläder vill jag gärna se och prova, apelsiner vill jag klämma på, men en skruvdragare eller lysdiod behöver jag inte hålla i handen innan köp.

I fredags kom facit. Igen. En bedrövlig kvartalsrapport. Läs den själva om ni inte tror mig. Så om vi går tillbaka till de två argumenten ovan kommer svaren här:

1. "Den har ju gått ner så mycket." Tydligen inte tillräckligt. På mindre än ett år hade aktien tappat en hundring, från drygt 170 till drygt 70, men det hindrade den inte från att tappa 12 procent till.
2. "Utdelningen är hög nu." Bara under rapportdagen tappade aktien 9,80 kr, och då blir det svårt att glädjas åt att de delar ut 6,25 kr.

Jag kommer fortsätta handla Clas Ohlson-sladdar, men inte aktier.

Större än lagen

Jag ogillar piratkopiering av film. Filmen finns kvar trots att den laddats ner ”gratis” på nätet, och en del som först laddar ner kommer betala i efterhand, men skulle aldrig köpt grisen i säcken. Jag kan alla de där argumenten, men faktum är att det kostar väldigt mycket pengar att göra bra film, och piratkopieringen gör det svårare för branschen att tjäna pengar.

Julia Roberts och George Lucas kommer kunna försörja sig ändå, men för tusentals manusförfattare, attributörer och inspelningsassistenter är piratkopieringen skillnaden mellan att kunna leva på sitt arbete och att ha en kul hobby.

Med detta sagt betyder inte det att jag vill ha skottpengar på piratkopierare. Det blir fånigt när böterna för fildelning blir flera miljoner.

Men då snackar vi ändå om processer som gått genom rättssystemet. När privatpersoner får kravbrev från advokatbyråer och aktivistgrupper för att dessa inte ska driva rättsliga processer har det spårat ur fullständigt. En 83-åring blev krävd att betala 4500 kr för att ha laddat ner en film. Eftersom hans tekniska kunnande verkar vara på min nivå tror jag på hans oskuld. Och 4500 kr för att ladda ner en film (inte laddat upp och spridit) känns bra orimligt.

Som sagt, jag är emot stöld, men inte förtjust i utpressning heller och tycker inte att det borde vara en laglig affärsidé för jurister att skrämma privatpersoner att betala för att slippa en polisanmälan, oavsett om de är skyldiga eller inte. Det är till detta vi har domstolar.

Det blåser i Europa

”Stigande politisk oro i Europa” har gjort att pengar flyttas från europeiska börser till amerikanska indexprodukter och storföretag, men även till räntor och guld.

Jag är med på att Europa känns skakigt. Italienska bankaktier allra värst, men det kan sprida sig när som helst och hur som helst. Men att Europa skakar gör inte USA till en bra placeringsplats, möjligen mindre dålig. Eller också är det bara en fördröjning, så genom att hoppa över till USA riskerar man att få de två senaste veckornas Europadipp en gång till.

Guld då? Efterfrågan ökar, men det har sannerligen inte varit någon bra placering i år. Så när blir den bra? Kanske när skiten träffar fläkten i Italien. Nyval tror jag inte på, men det enda politisk osäkerhet brukar visa på börsen är ändå att det inte påverkar så himla mycket.

Men en bankkrasch eller två kan vara värre. Om exempelvis Deutsche Bank blir Europas eget Lehman Brothers blir det nog åka av både här och där. Eller ska krisen vidare någon annanstans? Spanien? Frankrike? I så fall lär den inte ge sig förrän åtminstone hela Europa är drabbat, och tusan vet om man då sitter säkert i USA.

Jag vet inte om det är detta som ska sänka världens börser, men den avgörande orsaken brukar man å andra sidan alltid underskatta. Plötsligt händer det bara. Trevlig helg...

Rättvis lön?

Sommaren är här! Jag tror att jag har bloggat varenda dag sedan mitten av augusti 2017, men eftersom besöken blir färre när vädret blir bättre tänker jag upprepa tidigare somrars mönster och halvera antalet inlägg. Fortsätt gärna hjälpa till att hålla liv i kommentarsfältet så att det ändå händer saker här varje dag.

Men idag blir det ett inlägg, trots röd dag:

Det internationella fotbollsförbundet FIFA har höjt ersättningen för herrspelarna i fotbolls-VM, eller rättare sagt ersättningen till deras klubbar. Detta har retat upp den kvinnliga fotbollsspelaren Caroline Seger. ”Tack vare mitt kön tjänar jag mindre pengar”. Nej, tack vare marknaden.

Själv tycker jag att det är obegripligt att någon vill betala för att titta på när andra sparkar boll, så om hela marknaden vore som jag skulle ingen fotbollsspelare få betalt. Men nu är jag inte normen (här heller), så det finns pengar i idrott som underhållning. Men färre vill titta på damfotboll, det blir mindre publik på matcherna och de som kommer är inte beredda att betala lika mycket pengar som de som går på herrfotboll.

Vi tar ett annat exempel. Under många år var Sanna Kallur Sveriges bäst betalda friidrottare. Att hon tjänade mer än den bästa manliga häcklöparen Robert Cronberg är kanske inte så konstigt. Hon blev inbjuden till alla internationella stortävlingar, Golden League osv, medan han en bra dag kunde ta sig till final i de stora mästerskapen, men oftast åkte ut i semi- eller kvartsfinal.

Men Kallur tjänade även mer än Christian Olsson och Stefan Holm trots att de också var bäst i världen i sina grenar. Gissningsvis för att trestegs- och höjdhoppstävlingar tar flera timmar medan Kallur sprang 100 meter häck på tolv och en halv sekund. Dessutom var hon snyggare och mer ”likeable” än Olsson och Holm. De är säkert goa gubbar, men väckte helt enkelt inte samma känslor. Marknadsekonomi!

Vi tar ett exempel till. Kvinnliga porrstjärnor tjänar mer än dubbelt så mycket som sina manliga kollegor, och bägge könen tjänar mycket sämre nu än innan internet dumpade priserna. Här skulle Caroline Segers argument möjligen funka (”Tack vare mitt kön tjänar jag mindre pengar”), men egentligen är anledningen samma marknadsekonomi som ger henne sämre lön än Zlatan, och Christian Olsson sämre lön än Sanna Kallur. Om det är rättvist eller inte kan diskuteras, men världen är inte rättvis.

Återkommer med ett nytt inlägg på fredag. Ungefär.

Lifta

Att lifta är ju egentligen ett himla smart sätt att ta sig fram. Någon kör, ofta utan passagerare, och någon annan ska samma väg, men saknar fordon. Det kostar inget att plocka upp en liftare, tar ingen tid och kräver ingen planering. Miljövänligt är det också.

Den senaste tiden har jag sett flera exempel på organiserat liftande. Två hippies liftade till Thailand och en finsk tant liftade runt i Finland. Det verkar på ett sätt ligga i tiden.

På ett annat absolut inte! Vägpirater stoppar bilister, rånar eller knivskär dem och snor bilen. Jag skulle aldrig plocka upp en liftare, i stort sett oavsett situation. Jag fattar att varannan liftare inte är Rutger Hauer, men risken är för stor.

Och åt andra hållet. Skulle jag stanna bilen i spöregn och fråga en person som väntar på bussen om han/hon vill ha skjuts skulle jag nog bli anmäld för trakasseri. Det är svårt att glömma den här klassikern:

”Sedan i juni ska kvinnan ha stött på mannen några gånger när hon har varit ute på promenad. Mannen brukar då säga hej till kvinnan – vilket hon nu har anmält till polisen.”

Kanske skulle svenska folket må bra av lite liftarkultur. Fast inte Rutger Hauer-style alltså.

Kundservice 10.30 till halv elva

”Vad i helvete har de för sig inne i banken efter tre?”, frågade sig Hasse & Tage för drygt femtio år sedan. De undrade varför bankerna inte skulle ha samma öppettider som andra butiker.

Häromdagen gick jag till mitt lokala bankkontor för att utföra ett vanligt kassaärende. Klockan var över tre, så det slog mig att de kanske inte skulle ha öppet. Fast inte kan de väl vara lika otillgängliga nu som på 60-talet? Räcker det inte med att de slutat med kontanter, att de ska ha betalt för nästan varenda transaktion och struntuppgift, att de inte betalar någon ränta på sparkontot och att kort och internetbank kostar mer och mer?

Jag borde ha kollat upp det innan jag gick, men behövde ändå röra på mig så jag gick dit. Ni anar nog hur detta slutade. Inte nog med att de hade stängt klockan tre, de bommade igen redan vid lunch. Öppettiden var närmare bestämt 10-13, om man inte hade bokat tid för rådgivning. Men jag behövde inga råd, jag behövde en bankkassörs uppmärksamhet i en minut.

Det fanns en ringklocka för rådgivningskunder och trots att jag insåg att jag var rökt ringde jag på klockan med planen att spela dum och hoppas på tur. Men ingen öppnade. Det såg mörkt ut därinne, så jag antar att personalen gått hem för dagen, en vardag vid halv fyra.

Jag hade inte bråttom med bankärendet, jag behövde promenaden och kunde gå dit igen en annan dag, men jag undrar lite vem banken är till för och om de inte biter sig i foten genom att försöka gömma sig för kunderna. Jag kan gå på banken mitt på dagen, och nu har jag lärt mig deras öppettider också.

Men den bankkund som behöver ta ledigt från jobbet kanske inte är lika överseende. Och i värsta fall kan det gå flera timmar för det finns ju inte längre en bank i varenda kommundel. Det är en annan fråga jag har, är det vettigt att ha kontor mitt i köpcentra? Frisörer och optiker har öppet från tidig morgon till sen kväll och ofta på helgen för att få maximal nytta av lokalhyran. Banken ligger mitt i smeten, öppen för kunder vardagar 10-13.

Betalt beröm blir bättre

Dagens Industri har gjort en undersökning av storbankernas betalda aktieanalyser och kommit fram till att analyserna blir bättre när de analyserade företagen betalar för dem. Nordea såg noll av fjorton aktier som övervärderade. Det här är inget nytt och gäller inte bara storbanker. Jag har tidigare kommit fram till samma sak när det gäller Redeye. Man biter inte den hand som föder en, så funkar alla.

Är det då ens lönt att läsa betalda analyser? Jag tycker det. Siffrorna stämmer troligtvis. Slutsatserna ska man ta med en nypa salt, men det gäller alla analyser. Kanske förtigs siffror som inte stämmer ihop med skribentens tes. Samma där, det gäller alla.

Nu låter det som att jag tycker att det är helt okej att aktiebolag betalar för redaktionell reklam. Det gör jag inte, men de är här för att stanna, de blir fler och det kan vi inte göra ett skit åt. Det vi kan göra är att vara kritisk mot all information, oavsett källa och innehåll. Affärstidningarnas journalister är som bekant inte heller några sanningsvittnen.

Dock ska det redovisas om det är fråga om en så kallad ”uppdragsanalys”. Annars tycker jag inte att man är seriös någonstans och förtjänar varken läsare eller kunder.

Skit i vad folk tycker

Jag börjar tro att det största hindret för att få god ekonomi är det nästan tvångsmässiga behovet att anpassa sig efter omgivningen och rådande normer. ”Vad ska grannarna tycka?”, är en fråga som aldrig någonsin behöver ställas såvida det inte handlar om vad de ska tycka om att du spelar Crazy Frog på repeat nattetid. Är det ditt problem... så har du fler problem.

Men vad grannarna ska tycka om att du har en ful bil eller inte åker på utlandssemester varje år är ickefrågor. Antingen umgås du med grannarna och har fått möjlighet att utveckla dina val, eller också har ni ingen annan kontakt än att ni morsar på varandra när ni träffas ute på gatan – och då kvittar det fullständigt vad de tycker. Jag vill inte heller bli betraktad som ett ufo, men det betyder inte att jag är beredd att leva mitt efter andras förväntningar, människor jag inte ens bryr mig om!

Dessutom tror jag ärligt talat inte att människor uppfattar andras val i någon större utsträckning, de flesta har nog med sina egna. Jag har ingen aning om vad mina grannar har för jobb eller hur mycket pengar mina kusiner tjänar och tror inte att de har större intresse av mig än jag har av dem. Vi människor är helt enkelt inte så intressanta för andra såvida vi inte påverkar deras tillvaro.

Jag har en kompis som springer, men bara snortidiga helgmorgnar när han inte möter andra människor. Jag vet inte vad han tror att de ska tänka. Kanske att han springer långsamt eller har otrendiga skor och kläder. Visst försöker jag också springa med bra hållning och skapligt tempo när jag möter andra löpare, men inte tusan tror jag att de märker det.

På samma sätt tror jag inte att andra uppfattar mina ekonomiska val, och även om de gör det är det ju omöjligt att veta huruvida de tycker att de är vettiga eller vansinniga. Kanske känner de avundsjuka över att jag lyckas få de marginaler de skulle vilja ha. Om det är ett problem (inte alls säkert, avundsjuka kan vara en fantastisk drivkraft) är det garanterat inte mitt problem.

Och ju mindre vettiga val de tycker att jag gör, desto mindre bryr jag mig om deras åsikter. För meningen måste väl ändå vara att vi ska leva våra liv som vi själva önskar. Att konsumera för att passa in i en mall man inte vill passa in i är galet. Den korrekta medicinska termen tror jag är ”typ helt kokobello”.

Palmeutredningen

Så lanserades en nygammal Palmemördare, ”Skandiamannen”. Tydligen ett stendött spår, men skitmagasinet Filter krängde förmodligen några lösnummer. För staten är det en sämre affär. Enligt SVT kostar Palmeutredningen fortfarande tio miljoner om året. Hur mycket den kostat hittills vet väl ingen, jag har sett alla möjliga siffror från några hundra miljoner till en miljard.

I en statsbudget är det såklart småpengar, men till vilken nytta? Det är 32 år sedan Palme blev skjuten. Att någon gärningsman skulle dömas eller att vi någonsin får reda på sanningen tror nog ingen. Det såg Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Anna-Greta Leijon, Lisbet Palme och en massa andra klantskallar till redan på åttiotalet.

Det här kanske är lite kontroversiellt, men jag har ingen teori. Jag är kanske den ende svensken som inte tänker uttala mig om vem som sköt Palme. Jag har ingen aning om man borde ha satsat på PKK, polisspåret, EAP eller Sydafrika. Förr hoppades jag lite på Christer Pettersson eftersom han satte min hemkommun Sollentuna på världskartan. Lite som en ambassadör för bygden.

Nu är det hur som helst för sent. Tyvärr, jag hade gärna sett att man fått sätta dit någon, men 42-åringen är död och 33-åringen är också det. T o m Ted Gärdestad som felaktigt pekades ut som ”33-åringen” (någon gav sig fan på att Sollentuna skulle ta hem det här) är död. Och alla spår verkar stendöda. Så dagens spartips till politiker och myndighetspersoner: sluta jaga Palmes mördare. Leta efter senare mördare istället, som kanske lever och bör låsas in innan de mördar ännu fler människor.

”Du får jobbet, men kan du tänka dig att byta namn?”