Summering

Ännu ett år är över. Jag är antagligen inte den enda som har en retlig förmåga att fokusera på det som sprack, misslyckades eller bara inte blev av. I mitt fall ett par jobbgrejer och ett par byggprojekt. Men dessa ska jag inte fördjupa mig i för de kan ännu bli verklighet. Byggprojekten måste bli det under 2023.

Som sagt...

Och lite hann jag med. I januari blev jag folkbokförd i Norge. Visserligen retroaktivt från september -21, men det går inte att fira retroaktivt. Med personnumret i handen kunde jag starta ett norskt företag och efter det lägga ner mitt svenska företag. Under våren bytte jag ut mitt svenska körkort mot ett norskt. Något av en milstolpe, men ingen praktisk betydelse mer än att jag då fick ett ID-kort med personnummer, istället för att alltid behöva visa upp svenskt pass i kombination med ett papper från staten.

I våras startade jag en biodling med fyra samhällen. Dessa har överraskat både positivt och negativt under året. Det blev mer jobb och mer utgifter än jag förutsett, men också mer honung än jag vågat hoppas på. Under november och december har jag sålt merparten av skörden på julmarknader, men också till bekantas bekanta i ett kontaktnät som i stort sett var obefintligt förra nyåret.

”Okej, låt oss ta med den där dåren med flaggorna.”

Några byggprojekt hänger som sagt var i luften, men en del fick jag gjorda. Bl a ett isolerat garage med betonggolv integrerat i ladan där jag också bytt ut halva golvet i bottenvåningen och byggt en lokal till biodlingen. I boningshuset blev det två nya ytterdörrar och en ny kamin.

Avslutningsvis flyttade jag pengar från Sverige till Norge för att hinna köpa in mig i marknaden innan årsskiftet och på så vis få ner förmögenhetsskatten. Sista avslutet gjordes igår, på årets sista börsdag. Man får inte extrapoäng för marginaler, men mina stresshormoner låter hälsa att de inte skulle ha något emot en lugnare start på det nya året än avslutningen av detta.

Gott nytt år, gott folk!

Kris!!!

En enda dag återstår av året och det enda vi med säkerhet vet om 2023 är att det är krisrubrikernas år, åtminstone innan det börjat.

Jag tänker inte låtsas som att el-, mat och drivmedelspriserna är historiskt normala eller att vi inte är på väg in i en global lågkonjunktur, men det känns också som att det blir något självuppfyllande med alla dessa domedagsprofetior.

Rubrikerna ovan är verkligen bara ett axplock. Jag hade med säkerhet kunnat fylla en kvadratmeter med feta krisvarningar, men till vilken nytta? Ja, det kan bli kärvt framöver, men de flesta kommer att leva oss igenom det här året också. Tittar man tillräckligt noga kan man hitta spår av glädje överallt.

Själv mår jag ganska bra och har en massa idéer om sånt jag vill göra under det kommande året. Jag är övertygad om att det mesta (precis som vanligt) kommer att spricka medan annat går oväntat lätt, man kan inte mer än försöka. Det jag menar är att den som säger sig kunna göra något har en god chans att lyckas. Den som säger motsatsen, att det kommer att gå åt skogen, får nästan garanterat rätt.

Det betyder inte att vi kan tänka bort den ekonomiska krisen, men just nu vet vi t ex inte att börsen kommer att backa eller arbetslösheten stiga 2023, men genom att tjata om hur himla tufft det kommer att bli lär vi förstärka krisen. Livet är fullt av möjligheter, kan vi inte fokusera lite på dem istället?

Disclaimer: I morgon kommer säkert ett lika bittert och gnälligt blogginlägg som vanligt. Just nu blev jag bara så less, och inte på inflationskrisen utan på krisinflationen.

Last terror?

Förra året chockades vi av nyheten att Lasse Lindbom tjänar tvåhundratusen om året på kräkmedlet Tänd ett ljus. I år en mer positiv julplågenyhet, nämligen att ett svenskt par försöker samla in pengar till rättigheterna för kräkmedlens kräkmedel Last Christmas. Ni vet, den där Whams sångare George Michael konstaterar att han ”gäääv” sitt hjärta till någon som inte ville ha det.

Målet är givetvis att se till att låten aldrig mer ska spelas, vilket vore en välgärning för hela jorden. Tyvärr verkar det inte bli av. De har samlat ihop en miljon, men det krävs ungefär hundra miljoner. Logiskt, för om man tänker på att Tänd ett ljus med idiotgruppen Triad drar in tvåhundra papp om året lär ju Läääst Christmas dra in mångdubbelt.

Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det, konstaterade Stefan Sauk i Lorry för hundra år sedan. Men jag tycker ändå att vi ska se detta som ett positivt hopp för framtiden. Även om man inte når ända fram med Wham nu kommer det säkert komma lägen med billigare låtar lite längre fram.

Själv är jag mer sugen på att köpa företag och lägga ner dem. Främst företag med dålig service där jag önskar att i bästa Joakim von Anka-stil straffa de anställda genom att köpa upp hela rasket. Problemet är att jag inte är Joakim von Anka (eller Onkel Skrue som han heter där jag befinner mig), så jag har inte råd med varken företag eller jullåtar.

Jag löser detta genom att inte lyssna på melodiradio. Glädjande nog har jag inte hört Läääst Christmas en enda gång i år, och det är ingen idé att ni försöker lura mig genom att skicka tillsynes osmittade länkar. Jag kommer inte att klicka på dem.

Säng, slöseri med plats

Jag är ett stort fan av kompaktboende och det är lite trist att jag just nu bor större än jag önskar. Tricket, men också svårigheten, med att bo trångt är att inte slösa bort kvadratmeter. Alla ytor måste ha ett syfte, eller helst fler.

Sängen är en sådan kritisk yta, kanske främst eftersom det är en plats vi bara använder den understa metern av. Med normal takhöjd vaskar vi då 3-4 kubikmeter ovanför en enkelsäng och uppemot 6 kubik för en dubbelsäng.

Enklast är väl att skaffa en bäddsoffa eller annan lösning där man vid behov kan trolla bort sovplatsen, som en loftsäng med skrivbord under, antingen separat eller en färdig lösning med säng och bord i ett.

Men det går att vara mer kreativ. Jag har själv haft två lösningar. Min allra första säng av vuxenstorlek var en så kallad murphy-säng, alltså en säng som när man inte använder den vinklas upp mot väggen med hjälp av gångjärn.

Det var en innovation av min far som gjorde mitt pojkrum lite större på dagtid. I ett av mina första egna boenden hade jag en slags våningssäng där jag sov i den nedre och hade garderob i den övre. Hade jag byggt detta nu skulle jag nog ha vänt på det genom att sätta sängen överst och garderoben under.

Ett alternativ är att frigöra ytan under genom att hissa upp sängen i taket när den inte används, med vev eller någon form av elhiss.

Ska man ändå bygga en fast möbel kan man tänka sig en variant där man har en arbetsplats ovanför sängen. Med normal takhöjd på c:a 240 cm får man kanske inte ståhöjd ovanför sängen, men det behövs ju heller inte där man bara ska sitta.

 

Här var det en platsbyggd lösning, men jag har sett mobila varianter också. Det är ju egentligen inte mer komplicerat än att man bygger en robust låda. Ovanpå lådan placerar man ett kontor (skrivbord, stol, bokhylla) och inuti lådan en säng på hjul.

Och så är det med många platssparande multifunktionsmöbler. De finns att köpa, men de går också bra att bygga själv med några reglar, mdf-skivor, skruv, spik och en burk färg. Det du behöver i verktygsväg är hammare, tumstock, fogsvans och skruvdragare. Om inte allt det redan finns längst in i någon skrubb bör du ändå överväga att skaffa det.

Bytt blir bytt

Mellandagar. Nu ska hundratusentals julklappar bytas. Fel storlek, fel färg eller bara fel grej för fel mottagare.

För mig visar detta en sak. Att vuxna människor borde sluta att ge andra vuxna presenter. Kanske kan man få det att funka till en födelsedag. Då är det bara en person som ska ha present, och i bästa fall kan flera gå ihop om att köpa en lite dyrare grej som man vet att födelsedagsbarnet behöver.

Men denna hysteri kring jul när man köper julklappar till personer man knappt ens känner, bara för att man ska fira jul ihop, kan ju knappast gå någon annanstans än åt skogen. Jag klagar inte i de fall jag har fått sälja honung som till slut blir en julklapp (och den typen av gåvor äter man ju upp även om det inte var vad man önskade sig), men håll med om att det är en dum tradition att vuxna ska ge andra vuxna julklappar.

I min familj avskaffade vi julklapparna för många år sedan och jag är säker på att alla inblandade såg det som en börda som lyftes från våra axlar. Jag tycker att det är rimligt att bara barn får julklappar, men andra gör naturligtvis som de själva vill. Och byter klappar i mellandagarna medan resten av oss istället kan köpa andras secondhand-felköp.

Årsskiftespanik

Jag har flera gånger här på bloggen skrivit om vikten att städa sin privatekonomi inför årsskiftet. Ibland är jag duktig på att leva som jag lär, men i år blev det onödigt stressigt.

Eftersom börsen varit som den varit och jag ändå skulle tömma och stänga mina svenska aktiedepåer och flytta pengarna till Norge har jag sålt mina värdepapper och legat likvid. Jag har i lugn och ro växlat pengar och långsamt fört över dem till mitt nya hemland. Jag har inte haft bråttom varken med att starta eller avsluta konton.

Men så kom jag på att jag bör försöka trolla bort lite förmögenhet innan årsskiftet för att minimera min förmögenhetsskatt. I Norge är allt över 1,7 Mkr skattepliktigt, men det finns kryphål. Fastigheter är ett. Ens bostad värderas bara till 25 procent, så köper man en bostad för fyra miljoner slipper man skatta för tre av dem.

Släng dig i väggen, Labero!

Men man kan bara bo på ett ställe i taget. Bara det räknas som primärbostad, för sommarstugor och uthyrningslägenheter är det helt andra siffror som gäller. Hur som helst har jag bara ett hus. Men värdepapper kan jag köpa. Dessa räknas till 75 procent, så då försvinner en fjärdedel. Alltid något.

Alltså behövde mina svenska pengar växlas, pengarna flyttas till min norska bank, en värdepappersdepå upprättas, pengarna flyttas dit, aktier eller fonder inhandlas och bokföras på kontot innan årsskiftet, så slipper jag undan lite skatt. Varje steg tar någon eller några dagar. Särskilt om bankerna vill ha in kompletterande dokumentation (mer om det i ett senare blogginlägg), så det hinner bli mellandagar innan allt är klart.

Återstår att se vad jag gör efter årsskiftet. Jag har svårt att tro att börsen nått botten än och även om jag fått en behagligare börsresa under 2022 än många andra vill jag inte börja 2023 med en stoppsmäll. Nåväl, det året, den sorgen.

Den vanliga visan

Till er som tycker att jag gnäller ofta och mycket på politiker som skor sig på medborgarnas bekostnad kan jag berätta att jag tiger nio av tio gånger för att inte låta som en mp3-fil som hakat upp sig.

Men ibland går det inte, som när jag läser om Trelleborgsmoderaten Ann Kajson Carlqvist (vad är det förresten för urbota fånigt, påhittat namn?!) som på två år får sin lön höjd från 71500 till 125000 kr i månaden. Själv låter hon meddela att hon ”varit felavlönad” eftersom hon har ett så stort ansvar.

Så låt oss titta på det. Vari består detta ansvar som ”vanligt folk” inte har på sina jobb och därför tjänar en fjärdedel upp till hälften av fru Kajsons lön? Tjänstemannaansvaret är avskaffat, så hon riskerar överhuvudtaget inte att straffas personligt för misstag hon gör på jobbet. Sålunda kunde t ex Maud Olofsson klanta bort tiotals miljarder i Nuon-affären utan att behöva ta något ansvar. Hon kom inte ens till Konstitutionsutskottet för att förklara sig, för då hade hon ju avgått.

Men statsrådspensionen tog hon tacksamt emot, så helt hade hon inte klippt banden. Och det är min nästa invändning mot ansvarsargumentet. Politiker brukar anföra att de är extra utsatta eftersom de kan bli av med jobbet hur bra de än jobbat, om väljarna vill. Och? Vem kan inte bli av med jobbet på kort varsel? De flesta av oss har inte jobbet säkrat i fyraårsperioder och den dag vi får sparken finns inte ett avgångsvederlag som tickar år ut och år in. Själv är jag företagare. Den dag ingen vill anlita mina tjänster är jag arbetslös utan uppsägningstid.

När Mona Sahlin använde skattebetalarnas pengar för att handla privat (choklad, hyrbilar mm) blev hon till slut tvungen att avgå (givetvis med ett avgångsvederlag långt högre än vad de allra flesta får för att jobba heltid, och allt hon behövde göra för pengarna var att inte jobba). I ett privat företag hade hon inte bara blivit återbetalningsskyldig utan självklart också polisanmäld.

Värst av allt är att de har mage att klaga för att deras girighet och skamlöshet får reaktioner. Rättfärdigad kritik som de föraktfullt förminskar till ”hat och hot”. Som Kajson Carlqvist nu, men hon har många gråtersko-kollegor av bägge kön i alla partier. Jag uppmanar absolut inte till våld, men jag är förvånad över att en del politiker bara utsätts för drev och elaka kommentarer på nätet. Det är något sjukt med att de fortfarande kan gå till sin lokala matbutik, visa sig på stadens torg eller barnens skolavslutning. Att de vågar bo kvar i landet och inte drabbas av högafflar, tjära och fjädrar.

Blåbärsknäck

Jag är ingen stor julentusiast. Idag blir det t ex pizza precis som vanligt på julafton, som en slags antitradition. Men andra firar ju och jag har fullt av vänner och grannar jag känner tacksamhetsskuld till för att de under året hjälpt mig med byggprojekt, biodling, bilar, myndigheter osv. Så en liten julklapp kunde vara på plats, och då tänkte jag att hemlagad knäck är gott och blåbär är gott. Det borde man kunna göra något med.

Jag är osäker på om jag någonsin gjort knäck. Möjligen hjälpte jag mamma med det i min barndom, men det var ett tag sedan. Det visade sig dock enkelt. Detta behövdes i min variant:

ljus sirap, 6 dl
vispgrädde, 6 dl
strösocker, 6 dl
blåbär, 3 dl
knäckformar, 150 st

När man väl kokar knäck är man fullt upptagen med att röra i kastrullen, så det gäller att förbereda allt annat innan. Först formarna.

Se till att ha plats för dem, det här var onödigt tätt. Att ställa dem på plåtar var däremot ingen dum idé eftersom visst dräll är ofrånkomligt och det är smidigt att kunna flytta dem medan de svalnar. Vidare behövs en kanna med pip om du inte investerat i en knäcktratt. Slå lite vatten i kannan så kan du använda den till ett kulprov längre fram i processen.

Blåbären mixar jag frysta, så blir det inte så kladdigt (man får ändå nog av kladd innan detta är klart). Efter mixning ser det ut lite som malet kaffe.

Dags att koka knäck. Häll sirap, grädde och socker i en kastrull. Den får inte vara för liten för då kommer det att stänka.

Koka på ganska hög värme, men lämna aldrig kastrullen. Rör med en slev, hela tiden. Det tar minst en kvart innan det är tillräckligt tjockt. Hur vet man då det? Det är här kulprovet/dropptestet kommer in. Slå några droppar av smeten i kallt vatten. När smeten är klar kommer detta bli en formbar klump i vattnet, innan dess späs det bara ut i vattnet.

Start.

Varm.

Klar.

När det är färdigt slår du blåbärsmixen i smeten. Fortsätt rör och låt det koka några minuter. Särskilt om du kör med frysta bär tar det en stund innan temperaturen är uppe igen.

Slå av plattan och häll över lite av smeten till kannan (töm kannan på vatten först om du använde den till kulprovet). Ta lite åt gången medan resten får stå kvar på spisen, för när smeten svalnar blir den trögflytande och svår att jobba med.

Full formarna, men inte ända upp. Åtminstone inte över kanten får du blir det bara kletigt.

Låt knäcken svalna och stelna. Har du bråttom använder du frysen, annars funkar det i rumstemperatur. När det är klart funkar de att hälla upp i en skål eller över i cellofanstrutar om de ska ges bort. I mitt fall lade jag upp dem på spillvirke som mottagaren lämpligen eldar när brädan är tom. Igår kväll åkte jag runt likt Karl-Bertil Jonsson med mina knäckbrädor för att sprida lite julglädje i grannskapet.

De blev som vanliga knäck, men med en tydlig blåbärssmak och en rolig färg. Rekommenderas, eventuellt som ett familjeprojekt någon gång under julhelgen när själva firandet börjar kännas segt. 

God jul, gott folk! Själv har jag nu en pizza att förbereda.

”Folk är jättearga”

För ett par veckor sedan arrangerade ”folkrörelsen” Skiftet protester mot höga priser. Med krav på frysta hyror, frysta matpriser och elsubventioner. Tänk, borta är ”Putinpriserna”, för att inte tala om ”Magdapriserna”. Nu är det ”Ebbapriser” som gäller.

”Vi protesterade redan under den förra regeringen”, påstår organisationen. Konstigt, det hörde aldrig jag. För inte kan det väl vara så att Skiftet, en socialistisk lobbyorganisation som hette ”Alliansfritt Sverige” ända tills den dåvarande alliansregeringen föll, har en partipolitisk agenda?

Jag har inte för avsikt att försvara regeringen, så vi går på sakfrågorna istället. Vad vill demonstranterna (mer än att låtsas som att allt är högerns fel)? De gnäller på att maten är för dyr. Vad ska regeringen göra åt det då? De skulle kunna jobba för att få ner drivmedelspriserna, men dessa demonstranter gnäller inte på att bönderna får betala dyrt för dieseln.

Inte heller hör jag dem gnälla över att kärnkraften lagts ner i halva Europa och därmed sett till att göra Europa beroende av rysk gas i väntan på att vindkraften ska börja generera mer el än kostnader. Med höga elpriser och räntor är det kanske inte så konstigt att hyrorna höjs. Det är ju inte så att de som äger sitt boende heller fått minskade utgifter.

Fast äger man sitt boende är man nog värd allt elände på jorden i Skiftets svartvita värld. Så fortsätt gnälla ni, det blir det säkert bättre av. Eller inte. Jag kan också gnälla, men jag är glad att jag insett att jag är ansvarig för mitt liv, och när det är något jag är missnöjd med gör jag bäst i att försöka göra något åt det. Och då menar jag inte att gå ut och kräva pengar av andra.

Slut på skumpa!

Moët Hennessy med märken som Dom Pérignon börjar lagom till nyår få slut på champagne. Detta, som så mycket annat, skylls på Covid. När restriktionerna blåstes av skulle detta tydligen firas friskt, och politiker som Boris Johnson och Barack Obama firade rätt friskt redan under pandemin.

Själv tycker jag att champagne är en extremt överskattad dryck. Skulle jag av outgrundlig anledning vilja dricka vin med bubblor funkar vilket mousserande tjut som helst, men godast är vin som varken är sötsliskigt eller sticker i näsan.

Så jag klarar mig, vare sig det beror på att jag inte druckit tillräckligt fin/dyr champagne eller om jag bara har ett sunt förhållande till pengar. Men den som prompt måste dricka skumpa på nyårsafton bör nog ta varningen på allvar för på Systembolaget.se står det ”Ordervara, tillfälligt slut hos leverantör” på det mesta.

Systemet har champagne som kostar flera tusen per helrör. Jag misstänker att det inte går så många sådana pavor i mitt kommentarsfält, men ni som betalat några hundra för en flaska vin (champagne eller annat), har det varit värt det? Jag kan själv uppskatta ett gott vin, men inte till priset av en bättre begagnad bil.

Kaminkokning

Erkänn att du läste kanin och tänkte att inlägget skulle handla om så kallade ”kaninkokerskor”? Nej då, det är jag som är galen här. Eller smart, beroende på hur man ser det.

Jag har alltid en stor kastrull med vatten på mina kaminer. Vatten har väldigt bra värmebevarande egenskaper, så om jag eldar på kvällen är kastrullen fortfarande varm på morgonen och höjer således temperaturen i rummet. Dessutom gör upplägget att jag denna årstid alltid har varmt vatten att använda till att diska eller tvätta något, fotbad osv.

När jag kokat chaga-te av sprängticka har jag också gjort det på en kamin för det tar någon timme och när jag ändå har en varm platta kan jag lika gärna låta teet stå och puttra som att koka upp en gryta som sedan får kallna.

Men igår drog jag detta ett steg till när jag skulle koka ärtsoppa. Det gör jag i en stor gryta eftersom jag brukar koka soppa på ett kilo ärtor åt gången, och koktiden brukar ligga runt två timmar. Onödigt att göra det på spisen för 6 kr/kWh när kaminen ändå är igång.

Så medan jag satt vid datorn puttrade soppan i bakgrunden. Hur länge vet jag inte, men eftersom det tog längre tid än på spisen innan soppan nådde kokpunkten fick den stå längre än vanligt. Tre timmar? Det spelar ingen roll, få maträtter är så lätta att lyckas med som ärtsoppa. Efter ett dygns blötläggning får ärtorna koka tills konsistensen är den rätta. Under tiden har jag också hällt i buljongtärningar, timjan, lök och eventuellt någon rotfrukt i små bitar, som morot.

När soppan var klar lyfte jag av den från kaminen och lyfte på den vanliga ”kamingrytan” igen. Soppan häller jag över i plastburkar som får svalna till rumstemperatur (och på så vis värma upp rummet), sedan fryser jag ner burkarna genom att ställa dem utomhus så att de redan är frusna när de ska in i frysen.

Veden kostar, men det gick inte åt en enda träpinne mer än jag ändå eldat för att hålla huset varmt. Det kan tyckas lite knäppt att koka soppa i sovrummet, men jag gillar låga elräkningar bättre än höga, så det struntar jag i.

Så kallad journalistik

Elsa Alm är tydligen ett nytt stjärnskott på Aftonbladets ledarredaktion. Tidigare har hon bl a jobbat på LO:s tankesmedja Tiden och andra organisationer finansierade av tvångsindrivet kapital. Det kan vara viktigt att ha med sig när hon nu i en ledare försöka sätta klorna i Nordnets sparekonom Frida Bratt.

Frida Bratt

Alm är sur på Bratt för att hon startade en kampanj mot den dåvarande S-regeringens planer på att höja ISK-skatten. Det är tillåtet och det hade jag säkert också varit om jag vore sosse in i märgen. Men ska man kritisera ska man göra det med ärliga medel. Hör t ex på detta:

”Den så kallade sparekonomen Frida Bratt (Nordnet) startade en namninsamling där man menade att det här skulle sända signaler om att sparande är fel.”

Vadå ”den så kallade sparekonomen”? Bratts titel är sparekonom. Denna formulering är ett försök att ifrågasätta detta, som att det skulle finnas mygel i botten. På samma sätt skulle jag kunna skriva ”den så kallade människan Elsa Alm”. Sakligt korrekt måhända, men inte särskilt trevligt.

Också människa.

Det faktum att regeringen ville beskatta sparande hårdare medan man fortfarande subventionerar lån, hur ska man kunna tolka det på annat sätt än att det signalerar att sparande är fel? Det är knappast deras avsikt, på samma sätt som man säkert inte vill sända signaler om att Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Fast det har Sverige även om Elsa Alm kallar Sverige för ett skatteparadis. Som medborgare måste vi ta fasta på vad politiker gör, inte vad de säger. För det har ju många gånger (i alla partier!) visat sig vara helt olika saker.

På slutet av denna partipolitiska partsinlaga till ledartext kommer skribentens egen syn på privat ägande fram:

”Trots att det bästa för nästan alla hushåll i Sverige hade varit en bättre omfördelning av våra gemensamma resurser.”

”Hon har helt rätt!”

Det Elsa Alm kallar ”våra gemensamma resurser” avser pengar politikerna med våld tagit från folket. Eller egentligen pengar politikerna ännu inte hunnit ta eftersom de sitter kvar på folks investeringssparkonton.

Att det bästa för de flesta skulle vara att de som skapar förmögenheter blir av med ännu mer pengar är långt ifrån hugget i sten. För då kanske de lämnar landet med resultatet att det varken finns pengar eller arbetstillfällen att ”omfördela”. För att parafrasera Olof Palme: Strunt är strunt och socialism är socialism, om än i snusförnuftiga ledartexter.

Privatekonomisk coachning

En känd bloggprofil (ni får googla, jag tänker hålla detta inlägg namn- och reklamlöst, och kommer att radera de kommentarer som inte respekterar det) har startat ett privatekonomiskt program. Det handlar om att ta fram en personlig handlingsplan, utföra övningar och genom tematräffar lära sig att ta privatekonomiska beslut. Helt uppenbart ska detta ses som en slags träning med personlig tränare, bara inte på gymmet. Även priset (549 kr/månad eller 6588 kr/år) jämförs i marknadsföringen med gymkort.

Finanstwitter rasar och på ett sätt förstår jag det. Personen som säljer detta har gjort en del moraliskt tvivelaktiga saker förut, och formuleringar som ”Jag har historiskt gjort det här jobbet individuellt med lite mer förmögna klienter med framgångsrikt resultat” får även mina varningslampor att lysa.

Men om vi lyfter detta från personnivå, är det helt galet tänkt med en personlig tränare i privatekonomi? Gud vet att många skulle behöva det och att det, precis som i fallet gymträning, är svårt för många att komma igång. Man tycker att investeringar är svårt, saknar självförtroende och lyssnar i bästa fall på sin storbanks råd om att köpa bankens överprisade aktie- och blandfonder, kanske någon fond-i-fond med hutlösa avgifter. Inte heller ser man hur man skulle kunna pressa sina utgifter. Man sitter fast och behöver en PT (eller vanlig människa som kommit lite längre i sin privatekonomiska resa) som kan visa att det inte behöver vara så himla komplicerat.

Ingen ser några konstigheter med att köpa böcker om hur man blir rik eller finansiellt oberoende. Okej, de kostar ett par hundralappar, inte 6588 kr, men är det verkligen där skon klämmer? Jag anar Jante bakom hörnet, att det anses fult att ge kurser i personlig utveckling på det ekonomiska eller materiella planet, till skillnad från en psykolog, parterapeut eller att stå bredvid en maskin på gymmet och skrika ”Kom igen, Bodil, bara en till, ända ner nu...”.

Och så detta med att ta betalt. Förenklat resonemang: Är man så framgångsrik att man kan hålla en sån här kurs borde man bada i pengar och inte behöva någon ersättning för kursen. Fast varför då, egentligen? Blir ens tid mindre värd om man är rik? Känner du själv att du kan jobba billigare ju mer pengar du har på banken? Jag köper inte det.

För tydlighets skull: Jag rekommenderar ingen att gå denna kurs och har själv inga som helst ambitioner att ge personliga råd till någon, knappast ens den närmaste vänkretsen. Varken gratis eller avgiftsbelagt.

Oanvända kläder

Det pratas mycket om kris och fattigdom nu, men ibland undrar jag om folk har det för bra. När jag ser att många renoverar fullt fungerande kök och badrum för stora pengar, köper bilar med funktioner de inte behöver och inte minst kläder de inte använder.

Jag vet inte om det stämmer att vi i genomsnitt använder våra kläder sju gånger. Det låter extremt. Hur som helst kan vi nog konstatera att kläderna borde brukas betydligt mer, och jag känner mig inte särskilt träffad. Jag har t-shirts som varit med sedan 80-talet och kan garantera att jag inte har något plagg i garderoben som kommer att pensioneras efter sju dagars användning.

Som jag ser det har kläder olika användningsområden. De här 80-talströjorna jag pratade om skulle jag inte bära på fest, men under en tjocktröja funkar de så länge de håller ihop, och den här årstiden har jag flera klädlager från att jag går upp på morgonen tills jag ska sova.

”Vad är det för fel på den här då?!”

Med ett stort klädintresse får man rimligtvis ett större klädkonto, men för mig känns det inte klokt att kassera kläder efter sju användningar. Eller ännu värre, vi har väl alla hört talas om eller sett kläder hänga i garderoben med prislappen kvar i åratal. Kanske ända tills de kastas eller skänks bort. Det kan väl ändå inte vara kul hur klädintresserad man än är?

Årets sista marknad

Sista helgen innan julafton och också den sista marknaden för året där jag ska sälja honung. Hittills har jag i stort sett dubblat försäljningen varje gång, men nu är det inte möjligt. Faktiskt inte, på förra marknaden sålde jag 50 kilo och jag har inte 100 kilo kvar. Då tog dessutom hösthonungen slut så nu har jag bara sommarhonung kvar, och det här är säkerligen en mindre marknad.

Det som talar för ännu en succé är att det bara är en vecka kvar till jul. Jag tänker att honung på många sätt är den optimala julklappen. Inte något man ger bort till sina minderåriga barn, men till den ytligt bekanta, jobbarkompisen eller julfestvärden. Roligare än blommor och personligare än Aladdin-askar.

Första julmarknaden var ett test, då var jag egentligen glad att sälja så pass att jag gick med vinst, men efter ytterligare ett par försök börjar det kännas som ett rimligt sätt att få avsättning för årets honungsskörd. På den senaste marknaden gick det iväg honung för över 1000 kr i timmen och då vaknar kapitalisten i mig.

Nu börjar jag dessutom bygga upp ett kontaktnät i ”Knalle-Norge”. Säljare av lakrits, ljusstakar och tofflor frågar mig vad det kostade att ställa ut på ett ställe eller tipsar om andra marknader. När jag kommer till en ny marknad är jag självklart intresserad av om den plats jag tilldelats verkar bra ur försäljningssynpunkt, men också om vad det är för folk som ska sälja vid sidan av mig. Ska jag stå och frysa i 2 x 7 timmar är det himla mycket roligare att göra det ihop med kul folk.

Samtidigt hoppas jag att årets försäljning ska ge en kundbas för nästa år så att jag då ska sälja en del honung av bara farten, utan att huttra i duggregn under tiden. Fast med ökande produktion kanske jag alltid kommer känna att jag ligger steget efter. Nåväl, det är i så fall ett lyxproblem, och ett framtida sådant. Nu ska jag fokusera på helgens marknad och kränga så mycket honung jag kan. Varje sålt halvkilo betyder ett halvkilo mindre i lager.

Skräpmatbolag

Jag läser att matkedjan Phil's Burger är konkursmässig. Många restauranger hade det ju motigt under den värsta pandemihysterin. Att det verkar ha drabbat den här typen av syltor extra hårt, exklusiva/dyra hamburgerkedjor, kändes som en lågoddsare.

Jag äter inte hamburgare, vare sig billiga eller dyra, men senast jag handlade på McDonald's (ej att förväxla med McDowell's), för c:a 35 år sedan, valde man ”Donken” för att det gick snabbt och de var billiga. Kanske också lite för att man visste vad man fick. En Big Mac var likadan varje gång och överallt.

Men en burgare är trots allt bara en burgare, även om rapparen Petter hittat på den eller om den billigaste burgaren på menyn går lös på över hundringen och lökringarna kostar 39 kr, och det finns en gräns för vad man betalar för detta substitut till en riktig måltid.

Med det sagt är inte jag människan som brukar lyckas spå mattrender. Jag hade inte trott på detta från start och jag trodde definitivt inte på ”matkassarna”, att någon annan ska hitta på vad vi ska laga för mat och att folk betalar extra för den maten trots att de får göra jobbet själva.

Det enda jag hittills fått full pott på är att jag inte tror att det går att tjäna pengar på syntetiskt kött eller larver och insekter utan att staten pumpar in skattemedel. Så det är säkert bara en tidsfråga innan några influensers lurar ”kändiseliten” att köpa odlade skadeinsekter till fantasipriser.

Vill du inte ha barn – skaffa inte barn!

Återkommande läsare vet att jag gärna gnäller på politiker, men politiker varken har eller ska ha ansvar för våra liv. Eller för våra barns. Det finns en gammal historia som jag inte vet om den verkligen hänt, men det var en politiker som under ett telefonväkteri fick en fråga från en inringare som lät ungefär så här:

”Mina barn sitter i rummet här bredvid och tittar på barnförbjuden film. Vad tänker du som ansvarig politiker göra åt det?”

Förhoppningsvis var svaret ”Ingenting!”. För det är såklart föräldrarnas jobb att uppfostra sina barn. Fast en del verkar ha glömt det. Igår fastnade jag för en insändare skriven av en ensamstående förälder som inte ens tycker att det är hans ansvar att skicka med sitt barn en frukt eller mellanmålsmacka till skolan, för ”en trött ensamstående byggnadsarbetare”, till råga på allt ”tung i sinnet av livets allvar” kan inte förväntas klara det.

Och det tycker insändarskribenten inte heller att han ska behöva för han vet ”minsann att skolan ska vara kostnadsfri”. Det är visserligen sant, men föräldrar är väl ändå föräldrar? Oavsett om de är ”tyngda av livets allvar” förväntas de t ex utrusta sina barn med kläder. Om tioåringen tvingas gå barfota till skolan för att föräldern tycker att det är kommunens sak att ge hans barn skor kommer socialtjänsten med all rätt utreda om denna vårdnadshavare inte borde entledigas från hela sitt ansvar.

Sådan far, sådan son.

Insändaren har rätt i att föräldrar har olika ekonomiska förutsättningar. Inte bara det, vissa föräldrar skiter i sina barn, slår dem, dricker sprit hellre än att hjälpa till med läxorna osv. Det är för jävligt! Men att en bortskämd förälder inte vill utrusta sin telning med en frukt för två spänn är inte ett samhällsproblem eller ens ett reellt privatekonomiskt dilemma. Känns det jobbigt – använd kondom.

Spartips för idioter

Vi är många som sparar ström nu och SVT vill inte vara sämre, så de lät sin reporter ”elbanta”. Det gick till så att en ”klimatcoach” bl a berättade för honom att golvvärme i badrummet är lyxkonsumtion när man bor i en lägenhet med fjärrvärme som ingår i hyran.

Nästa spartips var att fylla tvättmaskinen och diskmaskinen istället för att köra dem halvfulla – bra där... Om ni tycker att jag raljerar beror det på att jag gör det. Detta behövde de inte en elexpert för, det hade jag kunnat berätta för reportern – när jag var sju år!

Nytt spartips, för nu är det ingen hejd på de goda (men väldigt självklara) idéerna. Reportern får reda på att han ska koka pasta med lock på kastrullen och det ska tydligen spara 20 kWh under månaden, så jag är förvånad att han ens hade lock till kastrullerna.

Sedan upplyser hr ”Klimatcoach” reportern om att kyl och frys bör vara täta och inte öppnas i onödan. Okej, så man ska alltså stänga kylen efter sig, vem hade kunnat ana det?! Att frosta av frysen är åtminstone ett vettigt spartips, men det hade man ju lika gärna kunnat få här.

Detta hade kunnat vara en rimlig lektion på lågstadiet, lite grundläggande kunskaper om hur man sparar el, något barnen säkert hört vuxna prata om på sistone. Jag vet inte vad SVT har för målgrupp för sådana här reportage, men jag tänker att de nog siktar lite högre.