Försäkringspengar att spara

Försäkringar är inget kul. Det är vanligtvis bara pengar i sjön och de gånger det inte är det är det inte heller kul. Men att spara pengar är kul och av den anledningen borde vi alla se över våra försäkringar någon gång om året, för här finns pengar att spara.

De som inte känner igen sig det minsta i detta har nog aldrig funderat över sina försäkringskostnader utan bara betalat och förträngt. Mitt hemförsäkringsbolag har satt i system att chockhöja om kunden inte slår näven i bordet.

Så gå igenom försäkringskostnaderna. Steg 1: Ta reda på vad du har för försäkringar. För mig är det lätt, jag försäkrar bara bilar och bostäder. Det första måste man enligt lag, det andra måste man om man inte är helt dum i huvudet.

Men det finns egentligen inga gränser. Förutom att försäkra sig själv (a-kassa, livförsäkring, olycksfallsförsäkring …) kan man försäkra snudd på varenda ägodel, från hemelektronik till tavlor. Om det är en bra idé beror kanske på hur man är som människa eller hur påverkad ens ekonomi skulle bli om grejerna går sönder.

Är man en familj med villa och normalt många barn och saker kan antalet försäkringar vara tvåsiffrigt. Skriv upp försäkringarna på en lista som du kan spara och fylla på, på papper i en pärm, i en dator eller telefon. Jämför dem med konkurrenterna. Ett enkelt sätt kan vara att skicka hela listan till ett bolag du inte har och fråga vad de tar för samma försäkringar.

De verkar ha tid över.

Jag vet, deras produkter är kanske inte exakt likadana, men det ger ett hum. Är de billigare kan du byta eller ännu hellre kontakta dina nuvarande bolag och kräv en sänkning för att stanna kvar. Troligen får du det, annars får du bedöma om du orkar flytta.

Det här är inte särskilt jobbigt, men om du vill kan du dela upp jobbet över tid. Lägg t ex en kvart om dagen tills det är klart. Det kan sluta med att du likt killen här uppe sparar tiotusentals kronor. I värsta fall blir du bara en person med lite mer koll.

Flerbarnstillägg, borde det inte vara tvärtom?

Stora företag kan pressa tillverkningskostnaden genom att köpa in större volymer och lägga mindre tid per tillverkad enhet. Man kan kalla det för en synergieffekt, men det är samma princip som när en stor familj köper storpack.

Så varför finns det då något som kallas flerbarnstillägg i barnbidragssystemet? Lilleman kan ju ärva storasysters barnvagn och sparkdräkt, så är det något barn man behöver ekonomisk hjälp med är det logiskt sett det första. Och det är inte kattskit, flerbarnstillägget, som märkligt nog blir större per barn ju fler man skaffar.

Jag fattar att det inte täcker upp för en större bostad, men man ska väl ha någon del i familjeskapandet själv också. Nu kanske jag framstår som en bitter barnlös, men felaktigt satsade skattepengar gör mig irriterad oavsett område.

Jag gissar att systemet infördes för att uppmuntra till ett större barnafödande. När Ungern gör likadant genom att locka flerbarnsmammor med skattelättnader har svenska politiker och medier inga problem att jämställa det med Nazi-Tyskland, men den svenska modellen är som vanligt oantastlig.

Annars hade man kunnat utvärdera flerbarnstillägget och fundera över om det ger önskat resultat. Vad det nu är man önskar. Mer än barnfamiljernas röster såklart. Jag vet verkligen inte.

Jobba för ”brödfödan”

Jag har skrivit om tveksamma konstprojekt förut och det brukar alltid landa i samma slutsatser, att jag inte har något emot konstutställningar för maskar eller bananskal i motljus så länge publiken eller konstnären själv betalar för upplevelsen.

Dagens exempel är tyvärr inget undantag mot den vanliga konstnärsnormen. Det är konstnären Louise Waite som byggt ett torn av 12000 skrivor rostbröd. Hon berättar att hon under hela sitt konstnärskap arbetat med bröd som material och att hon denna gång haft ordet dårskap som ledstjärna. Det sistnämnda tror jag på.

Enligt uppgift har Region Östergötland, lagt hundratusen skattekronor på att förverkliga denna dårskap. Regioner är det som tidigare hette Landsting, vars uppgift var att fördela pengar inom vården. När jag hjärtopererades förra veckan kallade en kommentator här på bloggen det för en ”onödig behandling” (oklart på vilka grunder). Här har man alltså lagt ungefär lika mycket pengar på ett formbrödsfort. Vart landar det på onödighetsskalan?

När artister och konstnärer skaffar riktiga jobb för att finansiera sina mindre lönsamma karriärer brukar man kalla det för brödjobb, men denna sammanblandning blev väl nästan för fånig? Annars är jag den förste att erkänna att det går att göra konst av mat. Här är ett lysande exempel.

Det är från tv-programmet Nöjesmassakern från 1985. Enligt de medverkande själva tillkom inslaget när producenten Monica Eek inte ville kosta på redaktionen en avslutningsfest. ”Men om vi gör en sketch om buffén då?” Resten är mathistoria.

Grön aktiebubbla?

Börsen har den sympatiska egenheten att förr eller senare anpassa sig efter verkligheten. På kort sikt kan aktiekurser röra sig alldeles vansinnigt, men om förhoppningarna inte infrias i kronor och ören spricker det till slut.

Det senaste på börsen heter ESG (environmental/social/governance). Man skulle kunna kalla det för en miljötrend också. Eller klimat-, för i Sverige är ju miljöengagemang liktydigt med oro för klimatförändringar. Ifrågasätter man människans påverkan på klimatet är man per definition miljöhatare enligt en infantil mediekår.

Det finns mycket bra i denna trend, men som vanligt finns inget facit och långtifrån alla känslor bygger på fakta. Således har t ex vindkraft gått bra på börsen tack vare miljötrenden, trots att ingenting tyder på att vindkraft är ett effektivt sätt att producera miljövänlig el. Tvärtom kostar vindsnurror riktigt med pengar och energi att tillverka samtidigt som de är svåra att återvinna.

Fåglar och insekter är inte heller imponerade.

Eolus Vind halverade vinsten i förra veckan och aktien tuggar bly, men jag tror att många uppvaknanden återstår. Oljan har rasat trots att världen under överskådlig tid kommer att vara beroende av olja. Priset på uran är fortfarande extremt lågt även om det verkar ha slutat att rasa. Tesla-aktien värderas till P/E 700. Alltsammans går ihop fint med ESG-trenden, men går det ihop med verkligheten?

Ingen väljer bidrag?

Ännu ett nedslag på Twitter. Dels för att jag inte hunnit leta blogguppslag i den riktiga världen på sistone, dels för att jag tycker att denna tweet var intressant.

Så tror man att det finns människor som frivilligt lever på bidrag är man i princip inte vuxen? Jag skulle vilja vända på det. Tror man att alla människor vill göra rätt för sig kan man inte ha pratat med många människor.

Jag trodde att alla träffat någon arbetslös som vägrar jobb under sin ”värdighet”. Jag har skrivit om flera tidigare och tusan vet om jag inte var i den kategorin själv när jag var arbetslös en stund på 90-talet. Inte så att jag hade något emot att jobba, men jag höll på att snickra ett hus, hade inte riktigt tid med något annat och fick betydligt mer i a-kassa än jag behövde för att leva.

Om alternativet till bidragsliv är ett välbetalt och fritt jobb kanske de inte vore så många, men har man ingen utbildning, inga meriter eller andra kvalifikationer snackar vi om ett val mellan låglönejobb och bidrag. Det ena kanske kräver att man går upp kl 7, pendlar över hela stan, är borta hela dagen, sliter och fryser för att till slut komma hem efter mörkrets inbrott fem dagar i veckan. Om man netto, efter att arbetsresor, luncher och skatt är betalda, tjänar ungefär detsamma kan jag inte ens klandra dem.

”Ett kungarike för en säng!”

Så ja, jag tillhör definitivt den ”sjuka” skara som tror att fler bidragsmöjligheter leder till mindre arbetslust. Om någon vill bevisa motsatsen med hjälp av statistik eller argument är ni välkomna, men jag lovar att det krävs mer än fördömanden av tanken för att jag ska ändra mig.

Nybygget

Eftersom jag har ett nästan osunt intresse av små hus och är road av tanken på att bosätta mig i ett attefallshus åkte jag till Nybygget i helgen. Det är ett fält utanför Arlanda där man ställt upp visningshus från svenska hustillverkare, allt från attefallshus till stora villor.

De flesta (eller möjligen alla) är färdighus som sätts upp på några timmar och säljs inflyttningsklara. Just den idén är jag inte sugen på. Möjligen skulle jag kunna köpa hus som byggsats. Det handlar inte om att jag tror mig göra det bättre själv utan att man får betala ganska dyrt för bekvämligheten. Här kostade attefallarna över en halv miljon medan byggsatser finns för femsiffriga belopp.

Men jag var inte där för att handla utan för att få inspiration och idéer. Till skillnad från en vanlig husvisning kan man här beta av ett stort antal hus på kort tid. Dessutom vet tillverkarnas representanter mycket mer om husen än fastighetsmäklare som vanligtvis inte ens har koll på de material som syns, och än mindre på isolering och byggtekniker.

Tyvärr blev jag mest klar över vad jag inte vill ha. T ex såg jag några riktigt värdelösa sovloft som skulle ge mig klaustrofobi om jag överhuvudtaget skulle lyckas åla mig in där. Jag är som bekant en man över 40, vilket (åtminstone för mig) innebär att jag varje natt måste ”sträcka på benen” några gånger. Att då vika kroppen dubbel för att sedan baklänges rulla mig ner för en stege känns inte alls lockande.

Det visste jag kanske redan, men på det här sättet blev det väldigt tydligt. Och att ta reda på vad man inte vill är ju inte heller fel. Men detta gillade jag, tvättmaskin-och-handfat-i-ett:

Anställ inte mig som vd

Allt går att visa med statistik, sägs det. Jag hittade en lite lustig notis om en undersökning som visar att vd:ar med ovanliga namn har lättare för att tänka i nya banor än sina kollegor Larsson och Persson (eller kanske Smith & Jones eftersom undersökningen är amerikansk).

Okej, tänkte jag. Människor med typiska polisnamn, som Esbjörn Esbjörnsson och Gunno Gunnmo, borde ha blivit direktörer och inte poliser. Boutros Boutros-Ghali borde inte ha blivit generalsekreterare för FN, de borde ha valt en annan. Dock inte hans efterträdare Kofi Annan för med det namnet vore även han klippt och skuren för vd-jobbet.

Kofi & Boutros

Men ska man försöka dra lite mer seriösa slutsatser är det kanske så att människor som tidigt lär sig att de är annorlunda och att det kan finnas en styrka i detta blir mer självständigt tänkande individer. Det kan vara en dålig egenskap för exempelvis soldater, men för alla som ska utsättas för någon typ av konkurrenssituation är det en tillgång.

Och om vi överför tankarna till det svenska samhället, premieras självständighet och individualism eller likformighet och gruppanpassning? Jag tror att alla vi som genomgått svensk grundskola är på det klara med att där är det flockmentalitet som gäller för guldstjärnor. Ifrågasätt inget, lär dig att bli en välanpassad kugge.

Sverige har till skillnad från våra grannländer förbjudit hemskolning och nu ligger ett S-förslag ute om att göra förskola obligatorisk från två års ålder! Men är mänskligheten så svältfödd på självständighetsmorötter att en så liten grej som ett udda namn gör skillnad borde vi göra allt för att främja egenheter. Applådera fria val, stötta barn som går sin egen väg, mammor och pappor runt jorden – döp era söner till Greger.

I'm back!

Här är jag igen, om jag har några läsare kvar. Fast det verkar så. Stort tack för alla värmande ord, både här och på Twitter. Här följer en lång historia om hälsa och lite annat.

I somras kände jag hjärtklappning några gånger. Eftersom jag har ett pulsband till min löparklocka kopplade jag upp mig på det när jag satt vid datorn. Pulsen låg runt 60 slag/minut, helt normalt. Men plötsligt var jag över 150 på bara någon minut, och ett par minuter senare nere på 60 igen. 150 kommer jag upp i efter några minuters lätt löpning och håller mig sedan på 150-180 tills jag stannar, oavsett om jag springer en kvart eller i fyra timmar, så det är ingen extrem puls i sig, men för att sitta på en stol och knappa på en dator är det skyhögt.

Så jag tog kontakt med min husläkare, gjorde EKG som var helt i sin ordning, men jag remitterades för långtids-EKG och arbets-EKG. Den förstnämnda innebar 24 timmar med mätning av hjärtat och den var helt okej. Några extraslag och någon rusning, men troligen inget som någon hade försökt åtgärda.

Arbets-EKG är EKG under motionscykling. När jag kopplats upp fick jag prata med en läkare innan jag hamnade på cykeln. Hon ställde kontrollfrågor om mina levnadsvanor, alkoholintag, rökning och sånt. Men under samtalet, som fördes när jag låg på en brits, steg pulsen till 161 slag. Det slutade med att jag inte behövde cykla för att jag skulle diagnosticeras med förmaksflimmer.

Eftersom jag inte tillhör någon riskgrupp var Region Stockholms lösning på detta att skicka hem mig med medicin som jag skulle ta om hjärtrusningarna höll i sig i flera timmar. Hittills hade anfallen hållit sig på ett par minuter, men hjärtläkaren sa att rubbningarna i hjärtrytmen troligen skulle öka. Jahaja...

Det var allt hon tänkte berätta för mig, så jag gick hem och konstaterade att mer och fler rubbningar i hjärtfrekvensen var att vänta. Till slut kan tillståndet bli permanent. Då kan man möjligen göra en konvertering med elchocker, dvs man stoppar hjärtat och startar om det. Lät inte så kul.

Som om inte det räckte ökar hjärtproblemen risken för blodproppar som kan leda till en stroke. Och strokes man får av hjärtflimmer blir vanligtvis kraftiga. 40 procent av patienterna blir i bästa fall sängliggande resten av livet. Det läkaren menade men inte sa var med andra ord: ”Gå hem och ät piller i väntan på en för tidig död.” Det ska sägas att jag varken är kardiolog eller annan typ av läkare, så det är möjligt att jag drar en väl hård slutsats där, men så kändes det.

Kan man då inte göra något annat? Jo, det visade sig att man kan göra en flimmerablation. Enkelt uttryckt kör man in en elkabel till hjärtat genom ett hål i ljumsken (jag antar att det finns någon poäng med omvägen). Väl framme provocerar man hjärtat till att flimra och de onödiga/felaktiga kopplingarna bränns bort tills det till slut bara återstår de vanliga slagen. Runt 80 procent av de som abladeras (älskar att det finns ett eget verb för detta!) blir friska på första försöket. Om man som jag haft symptom mindre än ett år, är under 50 och frisk i övrigt ökar chanserna troligen ytterligare.

Det här är min ljumske idag och längst ner till höger är min hand, inget annat.

Landstinget gör sådana här operationer, faktiskt på just det sjukhus där jag träffade en hjärtspecialist, men av någon anledning tyckte hon inte att jag förtjänade varken operationen eller att upplysas om den. Det fick jag istället ta reda på själv genom att ringa andra läkare. En hjärtläkare på en privatklinik sa att jag lät som klippt och skuren för ingreppet och att jag enligt vårdgarantin har rätt att få det. Men han sa också att Region Stockholm inte remitterar patienter till honom.

Att Region Stockholm själva skulle göra den verkade också omöjligt. Min husläkare (nu före detta, som ni förstår) sa att jag redan fått träffa en kardiolog, så det fick räcka. ”Ät dina piller och dö”, alltså. Jag hade dessutom tagit reda på att om jag skulle lyckas tjata till mig operationen var kön 12-15 månader. Chansen för ett lyckat resultat är som sagt bäst om man haft symptomen mindre än ett år, så ingen patient får den möjligheten i Stockholms Landsting eftersom bara kön är längre än så.

”Jag är landstinget.”

Funderade på att skriva mig på en annan adress i en annan del av landet samtidigt som jag kollade vad övriga världen, utanför Annika Strandhälls ”vård i världsklass”, kunde erbjuda. Indien är duktiga på detta, Thailand är billiga och antagligen bättre än Sverige.

Då hittade jag ett kryphål. Enligt EU-lag kan inte Sverige hindra mig från att göra ingreppet i ett annat EU-land, på Sveriges bekostnad. Då betalar inte regionen utan Försäkringskassan, men det är ju skattepengar det med. Jag hittade ett sjukhus i Danmark som kunde göra detta för ungefär 30 procent mer än det hade kostat att skicka mig till en privatklinik i Stockholm.

Men så jobbar alltså inte Region Stockholm. De tycker tydligen att det är bättre att pengarna hamnar i Danmark än hos ett svenskt företag som betalar svensk skatt på vinsten och anställer personal på hemmaplan. Vård i världsklass har vi uppenbarligen inte, men feltänk och byråkrati i världsklass har vi alla dagar i veckan.

Så i onsdags opererades jag i Danmark, på HjerteCenter Mølholm, ett fantastiskt sjukhus med underbar personal som jag rekommenderar alla som behöver att ta kontakt med. Det är lite för tidigt att säga att jag är helt fri från förmaksflimmer, men det ser väldigt lovande ut.

Nu över till en plats som ser mindre lovande ut. Jag hade inga stora förhoppningar om Sverige innan detta, men jag måste erkänna att det här ändå blev en chock. Att Moder Svea var SÅ på dekis trodde jag inte. Jag är nu livrädd för svensk, offentlig sjukvård. Om efterkontrollen går i linje med vad jag sett av svensk vård den här sommaren och hösten kanske jag återigen åker 85 mil enkel resa till vårt sydvästra grannland.

Någon nytta ska vi ha av EU och denna EU-lag kan inte svenska politiker välja bort. Ni må tycka att jag är hysterisk nu, men en erfaren svensk kardiolog skickade hem mig med betablockerare i väntan på försämring trots att hon mycket väl visste att det fanns en enkel, relativt riskfri och billig lösning. Det är inte världsklass, det är världskass!

Min kondition är just nu som en genomsnittlig 85-åring. Efter 30 minuters datorjobb behöver jag vila ungefär lika länge. Jag har dessutom en del jobb i pipeline. Så jag kan inte lova att det blir dagliga tweets den närmaste tiden, men jag hoppas på det. Hur som helst blir det en ny tweet imorgon, och jag ska försöka skriva om annat än min vårdupplevelse.

Men om någon har frågor om den länkade kliniken eller om vård i annat EU-land, för egen eller annans räkning, kan ni mejla mig så jag ska jag berätta allt jag vet. Jag är lycklig över att det gick bra för mig, men heligt förbannad över alla där ute som inte får den vård de förtjänar och har betalat för, bara för att verkligheten inte passar in i svenska politikers och makthavares agenda. Vi tar det igen: En erfaren svensk kardiolog skickade hem mig att dö! Det är inte faktaresistens, det är fakta!

Sista bloggen?

Lite av en klickbetesrubrik, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Hade egentligen tänkt skriva ett vanligt inlägg idag med ett avslutande stycke om att jag kommer att ta bloggpaus i några dagar, men insåg att vad jag än skriver om kommer det att drunkna.

Jag ska nämligen åka och hjärtopereras direkt när detta är publicerat. Och givetvis inte i Sverige eftersom vår ”vård i världsklass” hade över ett års väntetid, vilket förutom att sabba ett helt år för mig drastiskt skulle försämra prognosen. Den är för övrigt god, det är inte en slantsingling om jag överlever detta, men när läkare ska in och gräva i ens hjärta finns det risker.

Om allt går vägen är jag tillbaka här i helgen med en förklaring av vad jag gjort och varför. Är jag inte tillbaka, så får ni ha det så bra :(.

Till de av er som känner mig bra och hade väntat sig ett personligt meddelande på mejl eller telefon – känn er inte bortvalda. Jag har i stort sett inte pratat med en enda människa om detta under de knappa två månader jag vetat om problemet. Jag orkar inte vara ”Patienten” under de korta stunder då jag lyckas tänka på något annat.

Jag är livrädd, men har inte för avsikt att kasta in handduken. Jag har massor av planer jag tänkt realisera de nästkommande 50 åren och har definitivt inte tid med döden nu. Håll en tumme, så ses vi om några dagar. Hoppas jag.

Sista droppen

Undrar om det bara är jag som försöker få ut sista droppen ur alla livsmedelsförpackningar. En slickepott är ett utomordentligt verktyg för att enkelt dra ut det sista, både ur förpackningar och kastruller/bunkar. Matoljan ställs uppochned för att med hjälp av tyngdlagen kunna använda allt innehåll jag faktiskt betalat för. Ketchup och senap häller jag några droppar vatten i när det bara är slut kvar. Skakar man duktigt tjänar man en droppe.

Mjölkkartonger håller några droppar bara genom förpackningens utformning. Öppnar man dem i toppen (det ska ju ändå göras för att sopsortera vettigt) trillar det ur en skvätt. Sedan slår jag ändå i vatten för det sista. Nu ska sägas att jag i stort sett aldrig dricker mjölk och inte har det i kaffet, och när det handlar om matlagning gör det inget om det blir lite utspätt.

Filmjölk och yoghurt är ännu värre. Här snackar vi om ganska stora mängder betald mat som riskerar att gå till spillo. Där slår jag mjölk i kartongen när filen slutat rinna. Mjölken löser upp bottensatsen så att den går att hälla ner i en mjölkbaserad sås som därigenom blir tjockare än om jag hade använt ren mjölk.

Jag inser att detta beteende ger mig både dumstrut och knäppisstämpel, men jag vill varken köpa eller tillaga mat för att sedan kasta bort den. Om jag är en 10:a på ”knäppisskalan”, vart skulle du placera dig själv? Har du några tips på temat? Berätta gärna om hur du kavlar ut tandkrämstuben eller lägger sirapsflaskan i vattenbad för att bärga slumpen.

Lohilo – gick som vanligt

Förr tecknade jag många nyintroduktioner. Sällan för att behålla, för det mesta sålde jag aktierna första dagen. Detta eftersom introduktionskursen ofta var lågt satt så att aktien gick upp tvåsiffrigt på någon timme. Således är jag en av få som tjänade pengar på Telia första året, jag ägde dem en timme. Den höll sig faktiskt på plus första dagen, men dagen därpå gick den ner under startvärdet 85 kr. Sedan satt nyblivna ”aktieklippare” med förlust i denna ”folkaktie” i flera år.

På den tiden (2000) fick man ofta de aktier man begärde vid en introduktion. Hade man otur vid lottningen fick man inga alls. Senare började man smeta ut alla aktier, så om IPO:n var övertecknad tio gånger fick man en tiondel av vad man ville ha. Det var ännu sämre eftersom man då kunde få en post värd 1500 kr. Nu kan man tillfälligt sänka courtageklassen, men när man var tvungen att betala 99 kr för att sälja tappade man ofta hela vinsten.

Nu får jag nästan aldrig någon tilldelning alls. I veckan tecknade jag Lohilo och det gick som vanligt – 0 aktier på Avanza och 0 aktier på Nordnet. Det kostar ju inget i pengar, men det känns rätt meningslöst att läsa på om ett bolag och räkna på erbjudandet, och kanske flytta över pengar eftersom det måste finnas pengar på kontot i förväg utifall att man får tilldelning.

För en sak kan man vara säker på. Den gången erbjudandet inte håller och hypen med tillhörande kursrusning uteblir, då kommer man att få precis alla aktier man (inte längre) vill ha och följa med skiten ner i källaren. Jag hade i stort sett redan hoppat av IPO-tåget och denna veckas erfarenhet gjorde mig inte mer sugen.

Vart tog pengarna vägen?

Läser att den gamla trestegshopparen Christian Olsson hoppat in som bilförsäljare efter att pandemin tog hans jobb som idrottsagent, och det är verkligen inget fel med att sälja bilar. Jag stör mig fortfarande på artister och skådespelare som kräver bidrag eller tigger pengar för sitt uppehälle istället för att skaffa sig ny försörjning.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad han gjort av pengarna. Jag har läst flera artiklar om Christian Olssons ”nya liv” och även om det inte sägs rakt ut tycker jag mig förstå att det inte bara handlar om något att göra utan att han faktiskt behöver ett jobb för att ha råd med villan i Göteborgsförorten och mat på bordet.

Han var ett av svensk friidrotts stora affischnamn under ett decennium, hade världsrekord, vann OS och VM. Han skrev sig i Monaco av skatteskäl. Prispengar och sponsorsavtal borde väl ha gjort att han kunnat lägga undan ett par miljoner om året under karriären och aldrig mer göra ett handtag? Han var ung, men de har väl folk som hjälper dem med detta?

Vilket leder oss tillbaka till Olssons senaste anställning, som agent för Sarah Sjöström och andra idrottsstjärnor som ägnar all sin tid åt träning och reser runt med flyg mellan hotell de inte själva betalar för. Om deras agent inte kan förmå dem att hålla i sina pengar är deras arbete med att skaffa inkomster helt meningslöst. Om Olsson hade bytt ut sin egen idrottsagent mot en snåljåpsekonom kanske han hade kunnat vara ledig nu.

Har bistånd någonsin gjort nytta?

Mata inte fåglar om du inte tänkt göra det hela tiden. Matar du dem i november, men inte i december kommer de garanterat dö. Eller:

”Ge en man en fisk och du föder honom för en dag. Lär en man att fiska och du föder honom för hela livet.”

Det här tror jag alla håller med om. Ändå verkar Sveriges bistånd gå ut på att ”skyffla ut fisk”. Tanzania t ex, de har fått bistånd från Sverige sedan 1963, totalt över 60 miljarder. De som var fem år då fyller 62 i år, vilket är medellivslängden där. Det är inte vad jag kallar att lära människor att föda sig själva.

Det tycker förresten inte SIDA heller. Enligt dem försvagas ekonomin och utvecklingen av mänskliga rättigheter går åt fel håll. Det låter som en dålig investering, så då gör det kanske inget att en tredjedel av biståndet försvinner i korruption.

Något annat Sverige gör med sitt bistånd är så kallat ”särskilt demokratistöd”. När andra länder försöker påverka politiken utanför sitt eget land skriker svensk media ”Utländsk påverkansoperation!”, men kanske är det okej när vi gör det? En del av detta särskilda demokratistöd går förresten till att driva opinion i Sverige. Varför lägger vi biståndspengar, nästan hundra miljoner kronor om året, på det?

Ska biståndspengar användas politiskt borde det väl vara som morot/piska när det gynnar oss. Om t ex ett land vi ger bistånd vägrar att ta emot sina egna medborgare skulle vi kunna säga åt dem att pengarna ryker.

Men nej, vi ger dem fisk istället, vilket gör tredje världen än mer oförmögen att ta hand om sig själv. Var det tanken? Om inte ifrågasätter jag om svenskt bistånd någonsin gjort nytta. Utvärderas det någonsin? Förutom av SIDA och politikerna själva, som knappast kommer fram till att deras arbete varit meningslöst eller ännu sämre. Gör pengarna inte världen till en bättre plats är det dags att göra något bättre för pengarna.

Kreditvärdiga tankar

Jag har ett fåtal vänner jag kan ringa när som helst och de ställer upp. En del litar jag på att de gör vad jag ber dem om, eller hör av sig om det spricker. En del litar jag inte på alls. Några litar jag så pass mycket på att jag skulle betro dem med mina pengar. Inte unikt, tror jag. Kräver man att alla vänskap ska vara helt förutsättningslös får man nog inte så många vänner och det är helt okej att det bara är extrema undantag jag skulle vilja låna ut pengar till.

Jag funderar på om inte banker borde tänka lite likadant. Vissa borde de aldrig låna ut pengar till. Det gör de inte heller, men har de rätt kriterier? Borde inte banker göra individuella bedömningar baserat på ekonomiskt beteende? Nu går de ju på inkomst och kollar såklart betalningsanmärkningar, men är det rätt gallringsmetod?

De i min bekantskapskrets jag helst skulle låna ut pengar till är inte de med högst inkomster och i dagens tekniska kontrollsamhälle där nästan alla företag vet allting om oss borde det vara lätt att ta reda på om jag bränner min lön första veckan och sedan lever på nudlar eller rättar munnen efter matsäcken med god marginal.

Jag vill inte ta något lån, men det stör mig att om jag skulle vilja det kommer banken förutsätta att mina utgifter är fyra gånger högre än de egentligen är. I min omgivning finns nästan ingen koppling alls mellan inkomst och kreditvärdighet, men min bankerfarenhet sträcker sig till några veckors sommarjobb på 80-talet så jag ska inte försöka lära bankerna deras jobb.

Lotterijobb

Tänk att Bingolotto tagit ett så starkt grepp kring Göteborg att staden nu beslutat att förvandla även arbetsmarknaden till ett enda stort lotteri. Arbetslösa mellan 18 och 20 kan ”vinna” ett statligt finansierat jobb när Göteborgs stad lottar ut några hundra arbetstillfällen.

Jag fattar att det är smidigt att slippa gallra bland sökande i en utgallringsprocess och gissningsvis handlar det inte om så avancerade jobb att det spelar så stor roll vilka de får. Blir det fel är det ändå den där Någon Annan som betalar, och eftersom det handlar om arbetslösa utan a-kassa så är det ungefär samma pengar som ändå skulle ha betalats ut.

Men vilka signaler sänder det ut att man låter slumpen avgöra?

• Som arbetssökande behöver du inte anstränga dig. Gapa bara stort och vänta på stekta sparvar.
• Får du jobbet kan du fortsätta att inte anstränga dig. Arbetsgivaren bryr sig uppenbarligen inte.
• Det spelar ingen roll vem du är och vad du har för utbildning, jobb är något som bara kommer. Eller inte kommer.

Det finns ett gammalt skämt där arbetsgivaren delar upp bunten med ansökningar i två likadana högar där ena högen går direkt i papperskorgen. På frågan varför förklarar han: ”De som fanns i den där högen är människor med otur och några sådana vill vi inte ha.” Det är som sagt ett skämt, men som med så många skämt har det blivit verklighet. Eller också är det verkligheten som blivit ett skämt.

Tobii + Google = sant

Det är flera år sedan jag skrev om Tobii, men nu har det gått så bra att jag tänkte ta bladet från munnen igen.

Lodrätt 2 = storhetsvansinne.

Det finns ett uttryck som går ut på att den säkraste investeringen under en guldrush är att köpa spadar för satsar man på guldgrävarna kan man ha otur och plöja ner pengarna i en värdelös sådan, men både dåliga och bra guldgrävare kommer behöva spadar.

Det här kanske verkar som en långsökt koppling, men det är anledningen till att jag under flera år ägt eyetracking-utvecklaren Tobii. Jag vet inte om det är deras satsning på handikapphjälpmedel som kommer att bära frukt, att hjälpa förlamade att kommunicera med hjälp av sina ögon, eller om det är när vi kör bil vi kommer ha mest nytta av Tobiis lösningar för att läsa av våra ögonrörelser, eller om det är dataspelen och VR som till slut blir den stora grejen. Men jag tror mycket på tekniken och blir den framgångsrik kommer den stora aktören Tobii tjäna pengar på det.

Till slut kanske någon med samma idé som jag om spadar och guldgrävande (men med större plånbok) köper upp hela klabbet, men hittills har det handlat om samarbetsavtal med andra företag. För tre år sedan integrerade Microsoft Tobiis ögonstyrning i Windows 10 varpå aktien drog iväg runt 20 procent.

I förra veckan kom ett pressmeddelande om att Tobii Dynavox (företagets hjälpmedelsdivision) integrerar Google Assistant (Google är också ett ganska stort företag) i sina hjälpmedel, och aktien steg direkt 17 procent. Då ska sägas att det hade gått väldigt bra hela hösten.

Nu då? Förra kvartalsrapporten var ”utmanande” och pga Tech-delen (konsumentprodukter för vanligt folk) har företaget aldrig gått med vinst. I år är aktien upp över 70 procent. Dags att ta hem vinsten och leta efter nya investeringar? Jag tror inte det.

Jag är själv ingen tekniknörd och kommer antagligen beställa datormöss från någon obskyr nätsajt när alla andra övergått till att styra alla sina maskiner med eyetracking, men jag ser potentialen och tror att Tobii kommer att leda utvecklingen under lång tid framöver. Dessutom växte jag upp med en handikappad far (det hette så då, inte rörelsevarierad eller funktionsutmanad) och har på nära håll sett hur handikapphjälpmedel kan chockhöja livskvalitet.

Sadist-Ebba lurar senil?

Nu ska jag göra något jag kanske aldrig tidigare gjort, försvara en kristdemokrat. Vem som skjutsade vem efter ”Ebbas vilda festnatt” är knappt ens värt att kommentera. Säpo körde hem en full tjej. Jag tycker att det låter som en bra grej, men var det inte det var det åtminstone inte Ebba Buschs fel. Hon kan inte beordra Säpo som en annan taxitjänst.

Skyddsobjekt, inte taxichef.

Men nu gäller det ”Ebbas omdiskuterade fastighetsaffär” som jag inte tror ”omdiskuterats” ett dugg mer än i drevande artiklar i slaskpressen. Det som hänt – enligt den länkade artikeln – är att Busch sökt upp en husägare och erbjudit sig att köpa hans hus. Man kom överens om ett pris, han skrev på avtalet och fick in handpenning på sitt konto.

Senare ska den 83-årige säljaren Esbjörn (han har tydligen inget efternamn) ha ångrat sig, han betalade tillbaka handpenningen, dök inte upp för att slutföra affären på tillträdesdagen varpå Busch försökte få tag i Esbjörn och när inte det gick skrev hon till honom att de antingen måste prata eller också lämnar hon över ärendet till sin jurist. Ja, vad skulle hon annars göra?!

Expressens artikel är emellertid full av formuleringar för att få detta till något skumt. ”Mäklaren har juridiskt friskrivit sig från allt ansvar i 'Ebba Busch-affären'” (det betyder på svenska att affären är mellan köpare och säljare), ”Ebba Busch hotar att driva process mot Esbjörn i domstol” (ja, de har ju ett avtal som han brutit) och Esbjörn har ”minnesproblem” (vilket läsaren ska förstå betyder att han inte är en myndig man utan en senil gubbe som lurats till en dålig affär). Han minns inte att han skrivit på avtalet, men däremot mycket väl att han blev pressad att göra det (jag är inte läkare, men för mig låter det märkligt).

Så här _tror_ jag att det gått till. Esbjörn blev impad när Ebba ”känd från tv” bjöd på kaffe. Det slutade med att han sålde den gård han är för gammal för att sköta. Senare har Esbjörn tillsammans med släktingar kommit på att det hade gått att få mer pengar för stället. Möjligen har de redan fått ett erbjudande om ett högre pris. Och eftersom köparen är partiledare kände de att media kunde hjälpa dem att häva köpet om inte Busch backar självmant. Expressen jublar och skriver artikel på artikel om Elaka Ebba som lurat ”stackars hjälplöse, demente Esbjörn som ingenting begriper”.

Hur det slutar vet jag inte, nu handlar det ju inte längre om lagtexter utan om politik. Men vi kan inte ha ett samhälle där äldre människor (var går gränsen, 80, 65?) inte kan hållas ansvariga för sina handlingar utan kan backa och ändra sig närhelst de vill. I så fall måste de omyndigförklaras och utrustas med en förmyndare, annars är alla andra rättslösa vid affärer och kontakter med äldre.

Läsa eller leva

Jag har läst några ekonomiböcker, både konkreta råd om börshandel och mer allmänna. Inget fel i det, men ibland får jag en känsla av att folk läser böcker istället för att ta tag i sin ekonomi. Lite som att det ett tag var poppis med självhjälpsböcker. Man kan läsa om hur man ska leva för att döva sitt dåliga samvete över att man inte lever som man lär, eller ens som man läser. Och tänker att man ska skärpa sig när boken är slut. Eller läsa en till.

Det är bra att läsa. Det kan göra att man slipper göra samma misstag andra redan har gjort. Men till slut måste man ändå agera. Det går inte att lära sig hur man ska hantera sin ekonomi utan att testa. Det är lite som att simma, det går inte heller att läsa sig till.

Så mitt tips till den som vill lära sig att handla med aktier är att börja. Spara ihop en slant du har råd att förlora, gör små inköp på en sajt som erbjuder vettiga avgifter och analysera varje affär både före och efter så att du lär dig av misstagen.

Samma för dig som lära dig att leva. Hitta en bra plats att göra det på, sätt igång och glöm inte att analysera dina handlingar både före och efter. Och håll kostnaderna nere! De som tror att livet blir bättre av höga utgifter är ofta osäkra människor som inte vågar lite till sitt eget omdöme.

Sådär! Nu har ni sparat in kostnaden för minst en självhjälpsbok.

”Behåll din världsbild, jag bygger en egen”

För att förstå sin omvärld, vare sig det gäller börsen, tant Beata eller den knäppa lönekontoristen, är det oerhört viktigt att lyssna in meningsmotståndare. Jag har två exempel som visar hur fel det kan bli annars.

Det första var en paneldebatt i TV4. Eftersom TV4Play är en usel tjänst och jag inte har tv tittar jag i stort sett aldrig på dem, men min känsla av alla paneldebatter i tv är att man samlar tre personer som tycker nästan likadant. Påfallande ofta är en av dem Göran Greider.

Denna gång var det den gamla SVT-chefen Eva Hamilton, Anna Herdy, politisk redaktör på Flamman, och liberalen Jasenko Selimovic, som diskuterade den amerikanska presidentvalsdebatten och Trumps Covid-diagnos. Ställer du 100 frågor om amerikansk politik är de antagligen ense om 97, det gäller även programledarna.

Den enda som visade lite empati med Trump var Selimovic. De övriga i studion skulle jubla om Trump dog idag, det var helt uppenbart. Hamilton t ex var inte ett dugg rädd om presidentens liv. Däremot rädd att smittan skulle kunna gynna honom. Anna Herdy var istället rädd att Biden skulle ha smittats av Trump vid deras debatt (tänk om det var tvärtom då?). Avslutningsvis fastslår Hamilton att ”ingen gillar ju Trump i Sverige”. Att ingen Hamilton umgås med gör det betvivlar jag inte, vilket säger mer om henne. Det bor 10-11 miljoner här. Skulle ingen av dem gilla den president som ungefär hälften av väljarna röstade på senast?

Hamilton vann för övrigt dumskallepokalen (imponerande i ett samtal med Steffo Törnqvist) när hon recenserade debattens moderator Chris Wallace, som är uttalad demokrat och har fått skit från precis hela världen för sin urusla insats att försöka leda debatten någorlunda opartiskt. Hamilton konstaterar ”Jag kan inte se hur han kunnat göra det bättre” och får givetvis inget mothugg. För i deras värld är deras egna åsikter normen, allt annat extremism.

Över till nästa exempel som jag fick tips om från den aktive kommentatorn ”Surgubben”. Det rör sig inte oväntat om Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson som aldrig upphör att förvåna när hon målar upp en alldeles egen bild av världen där alla som inte håller med henne är jättejättedumma rika svin som bär monokel, hög hatt och aldrig missar en chans att trycka till fattiga arbetare.

Hennes budget går som vanligt ut på högre skatter som kommer att resultera i ”färre Porschar i Saltsjöbaden”. För det är såklart (i hennes värld) vad kapital- och fastighetsägare använder de pengar de får kvar när skatten dragits, att köpa Porschebilar i Saltis.

Vad enkelt det vore om de enda som någonsin tyckte annorlunda än jag vore idioter jag slapp lyssna på. På minussidan skulle det innebära att jag aldrig skulle utvecklas eller lära mig något nytt, men det får man ta.

Jag pantar inte

Läser om människors pantvanor. En del pantar varje gång de handlar, andra samlar ihop till en säck i källaren. Jag har en tredje variant – jag köper varken burkar eller flaskor som ska pantas. Inte som princip, det bara blir så. Det verkar finnas en falsk föreställning att man tjänar pengar på att panta, på samma sätt som folk tror att skatteåterbäringen är ”gratispengar”. Har man köpt flaskorna har man lånat ut pengarna, gratis.

Jag köper varken läsk eller saft, jag dricker citronvatten jag blandar till själv. Jag kan dricka läsk eller mineralvatten, men jag köper det inte, det är decennier sedan. Läsk med socker är onyttig, läsk med sötningsmedel är inte god. Energidryck har jag aldrig ens smakat, det kommer inte hända.

Om jag någon gång kommer över en pantburk lämnar jag in den. Jag skulle inte kunna leva med mig själv annars, men det blir ju inga pengar. Vi snackar några kronor om året. Varje gång är automaterna trasiga så att det bara finns en, och varje gång står det minst en person före mig i kön med tvåtusen burkar. Jag har övervägt att skänka mina två spänn till honom/henne (givetvis efter att först kollat att de inte tänker använda sosseknappen).

Men det skulle nog få mig att framstå som en idiot, så istället står jag där och väntar i fem minuter för att kvittera ut mina två kronor. Som om det skulle lyfta idiotstämpeln.

Sverigedemokratiskt valfläsk

Helikopterpengar, att ösa ut pengar lite på måfå för att öka inflationen och konsumtionen, är aldrig en bra idé och det är det är det inte heller nu när Sverigedemokraterna vill dela ut tiotusen till alla svenskar.

Även om jag tror stater gör klokast i att inte manipulera ekonomin på det här sättet finns det kanske lägen för statliga stimulanser, men inte att ge alla pengar vare sig de behövs eller inte. SD skriver i sin debattartikel att regeringen slängt ut miljarder till MP:s meningslösa cykelåtgärder och C:s nyanlända arbetslösa till en hög kostnad per jobb. Ja, men att andra slösar gör inte automatiskt SD:s valfläskpengar effektiva. Det enda bra med detta är förkortningen CASH för ”centralt administrativt stöd till hushållen”. Fyndigt, men man kan inte betala 90 miljarder för en ordvits.

”Med vår åtgärd höjs den ekonomiska standarden mest för hushåll med låg disponibel inkomst, vilka överlag har en högre marginell konsumtionsbenägenhet än hushåll med hög disponibel inkomst.”

Det betyder i klartext att fattiga människor är mer benägna att konsumera än rika, istället för att höja sin ekonomiska standard. Kortsiktigt kommer de troligen slunga iväg mer pengar på skit, vilket ju också är själva idén med bidraget.

Meningen är att få fart på Sveriges ekonomi och minska arbetslösheten. Sänk då arbetsgivaravgiften istället. Min egen statliga tiotusing skulle hamna på börsen, troligen inte den svenska. Inte en krona skulle gå till konsumtion eller nyanställningar. Hur många skulle ni anställa om ni får de här pengarna?

SD tycks ha läst någon nyliberal ekonomiboksförfattare och blandat ihop fiktion och verklighet. Eller också hade de bara tråkigt.

Financial Independence, Retire Never

Det de flesta som snackar om FIRE siktar på är väl inte i första hand att gå i tidig pension utan att kunna göra det. Det är en väldig skillnad. Meningen med frihet måste vara att få göra vad man vill, vare sig det är jobb, betald fritid eller ren semester.

SVT berättar om rörmokaren Kalle som fortsätter att jobba trots att han är 83 år. Det får mig att tänka på Buster Martin, en engelsman jag hörde talas om när jag tränade för mitt första maraton. Han var en av få maratonlöpare över hundra år, men när han inte sprang eller drack öl jobbade också han på en rörmokarfirma.

Det sägs att Buster förhöll sig lite flexibel till sanning, så möjligen hade han lagt på några år för dramatikens skull. Kanske blev han inte 104 utan ”bara” 97, men han jobbade in i det sista eftersom han gillade att hålla igång.

Jag har inga anställda och har inte för avsikt att skaffa det, men skulle jag tvingas ha personal skulle jag alla dagar i veckan hellre anställa Kalle eller Buster än än tjugoåring. Det skulle också kunna funka, men det finns en yrkesstolthet i de äldre generationerna som jag känner inte gått i arv. Det kanske inte ser ut att gå så fort, men de kommer i tid på morgonen och gör sitt jobb tills det är klart.