Svarta dagar

Har ni hämtat er efter Black Friday? Namnet har en del att önska, men det handlar alltså om att köpa så mycket som möjligt. Det är en tradition från USA där den infaller dagens efter Thanksgiving, och ingenting gör människan mer tacksam än när hon får shoppa loss.

Men har det inte gått inflation i shoppinghelger? Jul, påsk och till och med midsommar har successivt dragits till att handla om konsumtion, men vid sidan av dessa har vi fått temadagar som inte ens låtsas att det handlar om något annat än att förmå oss att konsumera.

Vid sidan av Black Friday har vi fått Singles Day, Cyber Monday och andra idiotdagar. En anledning är att varje lokal konsumtionsdag i globalismens tidevarv ska firas globalt. Därför har asiatiska Singles Day och amerikanska Black Friday bägge landat i Sverige. Och inte nog med det, motreaktionsdagar introduceras, som White Monday.

Behjärtansvärt kan tyckas, men genom en misslyckad Streisandeffekt bygger det antagligen bara upp hajpen kring konsumtionsdagarna. Det är fint att inte handla när man inte behöver, men har världens galenskap nu nått den nivån att utebliven konsumtion måste föregås av att man berättar om den på Facebook?

Elsparkcyklar

Idag är det första dagen med snöröjning i huvudstaden. Uppe i norr har väl eländet hållit på ett tag. Jag vet inte hur det ska gå i Stockholm, där det nu ligger elsparkcyklar, eller elscootrar, och dräller på var och varannan trottoar. Man kan tycka att det borde vara uthyrarnas ansvar att få bort dem från gatorna, men det går ju sådär.

Som handikapphjälpmedel skulle de väl gå an, men av någon anledning är det ju (åtminstone fysiskt) fullt friska människor som åker runt på dem. För rätt mycket pengar. De kostar en tia i startavgift och 2-3 kronor i minuten att hyra. Det blir snabbt dyrt.

Och jag förstår inte varför de framhävs som miljövänliga. För det första får väl folk snart lära sig att el inte framställs ur tomma intet. Eftersom Sverige snart avvecklat all kärnkraft är det inte sällan fossila bränslen som ger oss ström i väggen.

Alternativet till elscooter är dessutom knappast bil utan snarare promenad eller vanlig cykel. Scootrarna har batterier som riskerar att läcka ut i naturen, det är ju inte så himla miljövänligt. Dessutom sliter det på miljön att tillverka dem, både cyklarna och batterierna. De som hyrs ut i storstäderna håller i snitt ett par månader. Sedan måste en ny tillverkas.

Och miljön för synskadade som måste hoppa runt mellan kastade elsparkcyklar kan vi andra bara ana. Vi kan vända på det – hur många cyklister som ledsnat på att åka slalom mellan dumpade scootrar på cykelbanorna har börjat ta bilen till jobbet istället?

Och nu ska alltså även plogbilarna ta hänsyn till dessa små helveten. I andra lägen är det populärt att låta tillverkarna stå för samhällskostnaderna deras produkter åsamkar, men elfordon ses ju som rena hälsokuren så då får det bli skattebetalarna istället.

Uppdrag Granskning och SEB

Det händer inte varje år, men nu har jag sett på SVT. Det slogs ju på trumman för att nu skulle SEB följa med Swedbank ner i slukhålet, när Uppdrag Granskning tog sig an banken för att bevisa att de underlättat penningtvätt. Jag har aktier i SEB och ville såklart se om det fanns fog för den höga svansföringen.

Först en reporter klädd som en uteliggare som åkte runt för att leta olika adresser i Estland. Lite oklart varför, men eventuellt kunde det där finnas en man som gjort skumma affärer i en estnisk bank som senare köptes upp av SEB. De kom till en adress där han bott för tjugo år sedan. Starkt jobbat...

Men i brist på scoop åkte en annan reporter till en penningtvättsexpert i London som kunde bekräfta att den skumme estländaren är skum. Troligen sa han inte så mycket mer av värde för i sann public service-anda utgjordes scenen mest av bilder på när experten tittade på sin dataskärm medan en voice-over berättar vad SVT vill att slötittarna ska tänka.

I studion i Stockholm satt tre svenska myndighetspersoner och pratade i så allmänna ordalag om hypotetiska scenarion att jag överhuvudtaget inte förstår varför det kom med i programmet. Kanske för att de inte hade något annat att komma med. Det gick ut på att man kan försöka bedöma helheten utifrån en skärva, ibland går det, ibland inte. Jahaja.

Avslutningsvis ställs SEB mot väggen och det är den enda del av programmet som jag som aktieägare inte är helt nöjd med. Dels att de inte lät vd:n Johan Torgeby vara med. Han är förmodligen inte lika insatt som de två de skickade fram, men det hade sett bättre ut. Sedan tycker jag att främst ”regelefterlevnadschefen” Gent Jansson hade kunnat vara lite tydligare, inte stammat och sett livrädd ut, men jag känner inte honom. Han kanske alltid ser ut så där.

Slutsatsen blir ändå att det var mycket skrik och lite ull, som bonden sa när han klippte grisen. Det som hänt är att SVT:s trailer sänkte aktien från 93 kr till dryga 80, och att den efter programmet börjat sin mödosamma klättring uppåt, 3,4 procent första dagen. Och att SVT undrar varför aktien gått upp trots deras granskning.

Ja, kanske för att ni inte kom fram till särskilt mycket och att marknaden inte dömer ut ett företag bara för att er speakerröst låter allvarlig och att programledaren Ali Fegan ser ut som att han gjort något fantastiskt trots att det var en ganska medioker dag på jobbet.

Journalister utan matlåda

Det här tyckte jag var intressant:

Inte partipolitiken som tråden spårar ur i. Inte heller den galna konspirationsteorin om att SD vill straffa journalister genom att inte ge dem mat. Men resten. SD har alltså haft landsdagar och Kristianstadsbladets redaktör surar över att inte få bjudmat.

Lite fika är väl en sak, men Dahlman preciserar att det var mat hon hade räknat med. Senare skriver hon visserligen att hon menade möjlighet att köpa mat, men eftersom hon inledde med att skriva att det ”inte ens” fanns mat att köpa utgår jag ifrån att hon tänkte bjudmat. När hon ifrågasattes märkte hon väl hur hon framstod.

”Likväl klagas det på maten,

vad snålt det är på faten.

Hur faan kan man bjuda på Alger?!”

Jag hade inte funderat över detta innan. Kanske är det logiskt att politiska partier bjuder journalisterna på mat, men visst är det moraliskt tveksamt? Och jag kan inte tänka mig att någon journalist tar upp det som förmån till beskattning trots att 5-6 måltider helt klart betingar ett värde.

Men det är lätt att anpassa sig. Jag har jobbat på arbetsplatser som bjudit på frukost varje dag – bröd, pålägg, frukt, juice, yoghurt osv. När ekonomin sviktar diskuteras att ta bort förmånen och det blir ett himla liv. För efter ett tag uppfattas förmånen som en rättighet. På samma sätt tror jag att Carolin Dahlman såg det som självklart att bjudas på mat under politiska stämmor, tills hon testade tesen mot sina läsare.

”Mitt namn är Verkligheten!”

Och med det sagt förstår inte jag heller hur SD tänker. Om andra partier bjuder på skaldjursbuffé borde de också göra det. Det vore en god investering och hela partistödet kan väl inte ha gått åt till riksdagsledamöternas taxiresor?

Tillgångarna som gör dig rik

Jag har läst Marcus Hernhags bok med den långa titeln ”Den enkla vägen hitta tillgångarna som gör dig rik”. Den uppmärksamme ser att det saknas ett ”att” där, men med undantag för titeln slås jag av att boken är välskriven. Det kan tyckas självklart att författare har ett språkligt intresse, men så är det verkligen inte och människor som skriver om siffror är generellt inte lika bra på – eller ens intresserade av – språk. Själv är jag överkänslig. Författare behöver inte vara i klass med Shakespeare eller Hemingway, men de måste ha ett språkligt ordningssinne för att inte skrämma bort mig.

Det här är förresten inte en bok om siffror. Författaren har valt bort sifferexercisen, vilket är rätt skönt. Kvartalsrapporter ska rabbla siffror, böcker ska helst inte det. Inga tabeller här. Siffror finns med som exempel, men det här handlar istället om hur man ska tänka kring investeringar. Eller som Hernhag själv skriver:

”Det viktiga är inte att slå börsindex, utan att kunna må bra av ditt sparande så du kan hålla intresset uppe. Ekonomi är en beteendevetenskap, inte en matematisk sådan.”

Det gör det till en bok lämplig för den som tycker att börsen och investeringar verkar krångligt. Därmed inte sagt att den är värdelös för oss som inte gör det! Den handlar om hur man ska tänka kring investeringar, och vem behöver inte reflektera kring det?

Så att det inte blir fel...

Det här börjar redan i första kapitlet som går igenom något vi alla behöver påminnas om, att vi har olika förutsättningar. Precis som citatet säger finns det inte ett givet rätt. Ett sparande är en helhet. Risknivån i varje investering ska inte bara värderas mot den möjliga avkastningen. Man ska också ta hänsyn till sina marginaler, vad man tjänar på sitt jobb och hur säkert man sitter där, om man har barn och familj, fritidsintressen – sitt liv, helt enkelt. Hernhag lär oss på ett pedagogiskt sätt hur vi ska tänka när vi handlar på börsen.

Men inte bara på börsen! Han gör en systematisk genomgång av olika tillgångsslag, som råvaror, bostäder och räntor, och hur man kan tänka när man väljer mellan aktier och fonder. Mest av allt handlar den nog om vår allra ömtåligaste tillgång – tid. Ett litet inhopp i diskussionen kring ekonomiskt oberoende hinner han också med, bara för att påvisa möjligheten.

Det skulle för övrigt kunna vara kritiken mot boken, att den är så mån att få med alla på tåget att den inte hinner djupdyka någonstans. Men jag vet inte, det känns som ett medvetet val. ”Tillgångarna som gör dig rik” är inte en handbok utan mer som en verktygslåda. Köp den som en julklapp till dig själv eller, ännu smartare, till någon som behöver verktygslådan ännu bättre. Sedan lånar du den – sparad krona!

Själv ska jag nu resa mig ur datorstolen och göra mig klar för ett löppass med en annan ekonomiförfattare, Miljonär innan 30. Varför jag ställde upp på det istället för att sitta kvar här hela dagen och dricka te vet jag inte, men det kändes rätt då. Är huvudet dumt får kroppen lida.

”Det är okej när vi gör det”

Det är alltid lika underhållande att lyssna på kritik som i själva verket är en täckmantel för kritikerns irritation över att inte vara först på bollen.

Bitcoin och andra kryptovalutor har i många år irriterat stater och storföretag som med eftertryck fastslagit att en digital valuta baserad på blockkedjeteknik är en usel idé. Bitcoin är ingen riktig valuta, har det sagts, eftersom den inte lyder under någon slags kontroll. En valuta måste ha en stat i ryggen för att kunna anses seriös. Att det i själva verket är valutor som kronor och euro som kan tryckas och skapas ur tomma intet i oändlighet och därmed är verkliga bubblor talar man tyst om.

Jag kan inte heller tänka mig att någon på Facebook haft något gott att säga om bitcoin, åtminstone har jag inte hört det. Samtidigt låtsas Mark Zuckerberg vara en rebell mot globalism som menar att kryptovalutor ”tar makten från centraliserade system och lägger den i händerna på folket”. Att han själv leder det allra största av världens centraliserade system hör antagligen inte hit. Alltså satsar denne sanne rebell och underdog (jag tror ni anar min ironiska ton här) på att skapa en egen digitalvaluta, libran.

Sverige vill såklart inte vara bättre. Kunde svenska staten förbjuda bitcoin skulle det ske idag, tro inget annat, men en egen digitalkrona har man jobbat på sedan 2016 eftersom så få använder kontanter. En annan väg vore att ta de näringsidkare som vägrar kontanter i örat. Det gör man inte för det vill man inte.

Och nu ger sig ECB in i kampen för det de var emot några veckor tidigare. Nu finns ju redan bitcoin, ethereum, litecoin, ripple, ether och en massa andra digitala valutor. Så vad är det som får så många som tycker att de inte behövs att vilja starta egna alternativ? Lite som att skräpmatsentusiaster skulle låta bli McDonald's i väntan på att McDowell's öppnar.

Kanske borde man starta det sociala nätverket Phase Book med den tillhörande kryptovalutan liberon och kolla om världens ledare skulle svassa lika mycket för oss som de gör för Zuckerberg. För visst gillar de väl mångfald och valfrihet?

Jag har inte tid!

När mitt försäkringsbolag tidigare ville något skickade de ett brev. I fredags fick jag ett mejl där jag upplystes om att ”ett nytt digitalt dokument” upprättats. Men inte vad det innehöll, inte ens en hint. För att få veta det ombads jag surfa in på deras hemsida och logga in med bank-ID på ”Mina sidor”.

”Det gäller din försäkring. Eventuellt.”

Det kunde ju vara vad som helst, att de sagt upp min hemförsäkring eller kräver mig på pengar för en räkning jag inte betalat. Jag var väl inte jätteorolig, men tänkte att det måste vara något extraordinärt, för jag har aldrig upprättat ett konto eller elektronisk postbox där, så jag gjorde som det stod.

Väl framme fick jag leta en stund. Först gick jag till ”Meddelanden”, men där var det inget. Gick tillbaka till mejlet för att se om det verkligen kom från mitt försäkringsbolag eller om det fanns en länk där någon skumraskare i tredje världen skulle försöka lura av mig mitt lösenord. Nej då, en rimlig mejladress och ingen länk, så jag letade vidare.

Nu ramlade jag ur ”Mina sidor” och fick logga in på nytt. Sedan upptäckte jag att det låg under rubriken ”Dokument”. Följande text möter mig:

”I detta försäkringsbrev finns viktig information om din försäkring. Vi rekommenderar dig att läsa igenom försäkringsbrevet noga och kontrollera att ditt fordon är rätt försäkrat.”

Tre A4-sidor med tätskriven text. Ingen ledtråd om att något skulle vara nytt. Kanske förväntades jag leta upp det gamla försäkringsbrevet och jämföra mening för mening. Det skulle ta en kvart. Alltså ytterligare en kvart för vid det här laget hade jag nog redan lagt en kvart på det här tramset.

Det må vara ett I-landsproblem, men varför kan de inte bara mejla ut dokumentet?! Istället för att säga: ”Psst, vi vet en grej, men vi säger inte vad det är. Vill du veta får du leta.” Är det utveckling?!

Skuldkollen

Någon i kommentarsfältet bad mig kommentera Kronofogdens skolmaterial Skuldkollen. Kanske för att jag kallade deras tidigare kampanj ”Koll på cashen” för världens fånigaste utbildningsmaterial.

Mina förväntningar var inte högre nu, men det här var faktiskt helt okej. Skådespelarinsatserna är kanske inte på topp, men ett klart steg framåt. Dessutom har de Bengt Järnblad som speakerröst och efter att jag sprang ihop med honom på Stadsteatern för ganska exakt hundra år sedan och han berömde mitt manus kommer han undan med vad som helst. Dessutom var han klockren som präst i Tre kronor.

Då är det värre med textmaterialet. Det här vänder sig alltså till normalbegåvade barn på högstadie- och gymnasienivå, det är svårt att tro det ibland. Den elev som nickar instämmande till påstående 3 och 5 borde få en hård linjal över fingrarna.

Sen undrar jag lite över utgifterna – dyra mobiler, fika med kompisarna och skadestånd efter skadegörelse. Om jag (som knappt träffat barn i den här åldern sedan jag själv var det) skulle kläcka tre förslag på typiska utgifter som kan drabba unga hade det blivit dessa. Antingen är jag ”down with the kids” eller också är manusförfattarna inte heller det. Jag tror på det sistnämnda, får lite Staffan Hildebrand-vibbar av hela det här undervisningsmaterialet.

Men på det hela taget tycker jag detta var ett stort kliv åt rätt håll, och ett myndighetsproducerat informationsmaterial som får godkänt hör inte till vanligheterna. Däremot hade jag gärna sett ett positivt budskap också. ”Det här ska du göra när det gått åt helvete” är inte så uppbyggligt.

Aktiv dödshjälp

För några dagar sedan dömdes Richard Lundgren, 63, för att ha hjälpt sin fru att dö, något hon ville och hade försökt att göra själv, men inte lyckats med pga sina kroniska smärtor.

I Sverige har vi inga problem att låta våra husdjur somna in när det bedöms att de inte längre har någon glädje av att leva. Eller för att ägarna inte har råd med behandlingen eller har ledsnat, där är det inte så noga. Och vad vet man om vad ett djur känner, de kan ju inte berätta det. Men en dödssjuk människa som uttryckligen ber om att få slippa fortsatt lidande har inte rätt till den tjänsten.

Det man kan göra är att betala runt 70000 kr till en schweizisk självmordsklinik, men förutom att människor för sjuka för att själva gå på toa har ett visst slit med att ta sig till Schweiz tillkommer en massa kringkostnader. Resan dit, för sig själv och kanske för anhöriga, kremering eller hemtransport av kroppen, för att nämna de mest uppenbara. Alla kan inte slänga upp sexsiffriga belopp för att dö.

Sedan kan man ju fråga sig om det är värdigt. Ska vi inte få välja själva när och var vi ska dö? Frågan är inte helt enkel, det finns definitivt gränsfall, men många som tar beslutet är långt över den gränsen.

Om domen står sig hela vägen ska Richard sitta ett år i fängelse. Varför? För att han inte ska göra om det? För att visa andra att inte hjälpa de människor de älskar med det de önskar allra högst? Har inte den här stackars saten lidit nog?

”En gratis donation”

Jag har kritiserat MUCF:s bidragsregn förut, men problemet tycks bara bli värre och värre. Den här uppmaningen kommer från Feministiskt Initiativs ungdomsförbund, men kunde komma från vilket håll som helst.

Nog är det lite oroväckande att de som vill bli morgondagens makthavare (och troligen blir det, bara inte i det partiet) kallar statsbidrag för ”gratis donation”. Jag kan ha lite andra invändningar också, t ex slutsatsen att alla som inte är feminister är att betrakta som fascister, men jag skulle i och för sig bli förvånad om de börjar nyansera sin bild av verkligheten just nu.

Men felet är inte ungfeministernas utnyttjande av systemet utan att systemet överhuvudtaget existerar. Man behöver alltså inte ens betala för medlemskapet, det räcker med att klicka på en länk och skriva upp sig på en lista, och du kan parallellt med FI-medlemskapet vara aktiv i feminismens politiska gren Vänsterpartiet.

Om det av någon absurd anledning finns skäl att ge statsbidrag för att en förening har medlemmar måste det självklart kosta något för medlemmen och rimligtvis bör inte staten betala mer än vad medlemskapet kostar. Med ett helt kostnadsfritt medlemskap inbjuder man verkligen till fusk. Jag undrar hur många FI-medlemmar som inte har en aning om att de är med, lite som när minister Shekarabi styrde SSU.

Rimligast är dock att den som vill vara med i en förening, en politisk intresseorganisation eller folkraceklubb, betalar vad det kostar. Så kan skattepengarna istället gå till äldrevård, lärare, järnvägar och annat som hela samhället har nytta av.

Jag var på banken

Ibland räcker det nästan med en rubrik för att förmedla en upplevelse. Ni har alla varit där, så ni anar ungefär vad jag ska berätta nu. En lokal Stockholmsvariant av detta är ”Gröna linjen”. Två enkla ord som förklarar varför man både är försenad och förbannad.

Nyhetsartikel varje år sedan 1982.

Men tillbaka till banken. Ingen går längre på banken för att starta ett konto eller ta ut pengar. Förmodligen går det inte ens. Man går dit när man måste, i ärenden som kräver personlig närvaro. Jag tyckte att det började bra. När jag kom in skulle kunden före mig precis börja betjänas, så jag var först i kön. Eftersom banken var full av personal och det fanns flera kassor hade jag en naiv förhoppning om att någon skulle hoppa fram och hjälpa mig direkt.

Men nej då. Av det tiotal banktjänstemän jag såg var det bara en som tänkte hjälpa kunder vid kassorna. Kunden före mig skulle fixa bank-ID till sina barn som för övrigt var som barn brukar vara, högljudda och jobbiga. Blanketter signerades, kopierades och arkiverades i en ständigt strid ström.

Då och då hade kunden en lunta att skriva på. Under tiden blev kassörskan ledig, men inte tillräckligt ledig för att hjälpa mig. Istället tog hon promenader och flyttade på pappershögar, nästan demonstrativt ointresserad. Så där stod jag (ja, nästan lika demonstrativt valde jag att stå istället för att sitta) och tittade på bankens affischer med två av dess motton:

”Vi gillar att finnas där du finns.”

”Vi tror på det personliga mötet.”

I vilken parallell verklighet då, tänkte jag.

Förbudsregeringen levererar

För oss som följt premiepensionssystemets utveckling (eller avveckling) kommer det inte som någon chock att politiker vill styra vårt sparande. Inställningen kan formuleras: ”Gärna valfrihet – men bara om ni låter bli att välja.”

Nu har vi fått det lite mer svart på vitt när regeringen vill förbjuda sparkonton utan insättningsgaranti. De banker som har insättningsgaranti applåderar naturligtvis att Per Bolund och hans vänner vill förbjuda deras konkurrenter och på så vis sänka kundernas krav på högre sparräntor. Nordnets sparekonom Frida Bratt säger så här:

”Kontona liknar mer en högriskobligation än ett sparkonto, och det är det många inte förstår.”

I princip har hon rätt, men är det verkligen politikernas sak att ha synpunkter på bankkundernas utbildningsnivå? Sätt i så fall hellre regler kring bankers skyldighet att informera. Man kan ju också vända på det och säga att ”Nordnets sparränta är lägre än många av de nya konkurrenternas, det är det många som inte förstår” och kräva att Nordnet m fl informerar om att det finns alternativ som på pappret är mer lönsamma. Äh, låt oss gilla olika.

”Nej, GILLA olika!!”

I slutändan kokar det väl ändå ner till vuxna människors ansvar för sina egna pengar och ekonomiska beslut. Ska vi förbjuda alla svårförståeliga investeringar är det väl lika bra att vi plockar bort biotech-bolagen från börsen? Hur många av oss fattar egentligen hur ett syntetiskt enzym funkar?

Hemlösa hemmansägare

Mitt märkliga intresse för udda bostäder har nu fört mig till den nedre gränsen för vad som ens kan kallas boende. Det sägs att människan är en anpassningsbar djurart, men en del anpassar sig lite bättre än oss andra vad livet än kastar i huvudet på dem. Vi börjar med Anthony som i brist på bostad byggt ett skjul i skogen:

Förutom hans positiva syn på livet roas jag av hans kökskonster. Jag kollar aldrig på matlagningsvideos med proffskockar, men att titta på en uteliggare som lagar mat på spritkök under en presenning är ofta rätt underhållande.

Jag hoppas och tror att jag aldrig blir hemlös, men om så skedde tänker jag att jag också skulle söka mig till skogs hellre än att sova på härbärgen eller i trappuppgångar. Nu över till ett helt uteliggarläger med väntelista i Florida. Ledaren får mig att tänka på hippien Neil i The Young Ones:

En del föredrar att bo mer centralt, och inget kan vara mer centralt än New York City (eller strax under, egentligen):

Det är nog inte meningen att man ska skratta när han stolt visar upp innehållet i den välutrustade kylen, men jag kan inte låta bli. För övrigt otroligt kreativt att dra elektricitet till sin betongkulvert. Men varför inte, han verkar ju ha alla moderniteter som tänkas kan, bara i lite egna utföranden.

Och innan kritiken börjar hagla. Jag fattar att det säkert finns en massa tragik här. Anthony i Toronto dricker mer öl än vad som är nyttigt, och det är inte otänkbart att det är en anledning till att han bor i ett hemsnickrat skjul. Jag skulle inte vilja byta liv med den demente mannen i lägret och även om killen i tunnelbanan har både kyl och vatten är inte ett hål i marken min tanke om ett bra boende. Men säga vad man vill, de är fria individer med makt över sina egna liv. Hur många kan säga det?

Vad ska staten göra åt det här?!

En medborgare ringde in till ett telefonväkteri för att ställa följande fråga till en politiker:

”Mina barn sitter här i rummet bredvid och tittar på barnförbjuden film. Vad tänker du som politiker göra åt det?”

Jag tror att historien är sann. Åtminstone har jag hört flera politiker referera till den. Okej, jag inser att det knappast garanterar dess äkthet, men den som tvivlar behöver knappast leta länge för att hitta verkliga fall där människor i nutid frågar varför samhället inte har uppfostrat deras barn eller löst de familjeproblem de själva skapat.

Barn gör som sina föräldrar och det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle se barn som pekar ett uppfordrande finger mot samhället för att kräva deras kravlösa hjälp, ivrigt påhejade av såväl lärare som rektorer:

Bakgrunden verkar vara att Göteborgs budget kanske inte räcker för att bemanna lekparker. Jag kan inte riktigt ha en åsikt om den avvägningen. När jag var barn var inga lekparker bemannade, men det kanske behövs idag för att barn ska begripa hur man använder en gunga. Det jag reagerar på är hur det kan vara samhällets ansvar att det här barnets föräldrar skaffat åtta barn utan att ha plats för dem.

De få som i den länkade Twittertråden ödmjukt undrar om inte föräldrarna har något ansvar här får svar på tal, som: ”Gör alla en tjänst och dra åt helvete”, ”Är du på riktigt?”, ”Du är en vuxen utan empati”, ”Vilken absurd inställning du har till barns rättigheter”.

Jag tar sällan politiker eller staten i försvar, men om de ska krävas på ansvar för att stora familjer är trångbodda måste de först ges rätten att återinföra tvångssterilisering. Jag tror inte att det är en framkomlig väg. Betydligt bättre vore om samhället jobbade aktivt med att få människor att ta ansvar för sina egna liv.

Världen är galen

När internet kom såg jag det som ett gigantiskt uppslagsverk. Sen har det utvecklats. På gott och ont, men om någon 1995 hade berättat för mig vad som skulle komma i framtiden hade jag inte trott dem. Nu är det många år sedan jag tjänade pengar helt utanför internet, oavsett om det gäller aktier jag handlar, texter jag skriver, secondhandförsäljning, nätpoker eller något annat. Men hur märkligt det än känns finns det alltid någon som dragit det längre.

Känner ni till fenomenet Mukbang? Det går i princip ut på att youtubers, oftast asiater, äter framför en kamera. Bara äter, jag tror att det är ovanligt att de pratar. Här t ex, en kille som äter lök:

Nästan tre miljoner visningar! Av en man som äter lök! Kanalen har en halv miljon prenumeranter. Jag har inte försökt ta reda på hur mycket pengar han tjänar på att några gånger i veckan vräka i sig mat framför en kamera för jag vill verkligen inte veta.

Fast det är ändå inte galnast på internet. Den här kvinnliga mangaversionen av Pewdiepie filmade ett bad där hon tappade upp det begagnade badvattnet på burkar hon sålde för 30 dollar/styck. 500 burkar, vilket gör en intäkt på nästan hundrafemtiotusen kronor!

Henne tänker jag inte ens länka till. Har ni behov av smutsigt badvatten på burk får ni leta själva. Man brukar ju säga att man inte ska kasta ut barnet med badvattnet. Tidigare tolkade jag uttrycket som att barnet var värdefullt, inte vattnet. Nu vet jag inte vad jag ska tro.

Jag har inget emot fri företagsamhet, men det här är något annat. Jag vet inte om det är äckligt, tragiskt eller bara dumt. Kanske lite av varje. Här är i alla fall en bild på när jag äter, den får ni helt kostnadsfritt.

Vill ni ha mitt använda badvatten på burk – ring psykakuten!

Bostadsmarknad i världsklass

Så länge jag kan minnas har svenska städer haft bostadsbrist, och lika länge har svenska politiker sagt att problemet ska byggas bort genom politiska reformer. När det inte fungerat är lösningen densamma som vanligt när något inte funkat – mer av samma.

De största förlorarna är kanske arbetskraftsinvandrare. I närheten av mig finns Ericsson, som anställer ingenjörer från hela världen, men dessa vill nog inte köpa en lägenhet för 2-4 miljoner precis efter att de landat och kan inte vänta åtta år i bostadskö. Så det slutar med att de istället tar ett jobb i något annat europeiskt land, där de kan hyra en bostad direkt, och så får svenska IT-bolag svårt att rekrytera.

Finns det vinnare är det möjligen jag, som står i begrepp att sälja en lägenhet. Annars är hyresregleringarna på något märkligt sätt av ondo för alla, såväl för hyresgäster som hyresvärdar och för landet i stort. I Sverige är det till och med krångliga regler för att byta lägenhet mellan två hushåll.

Så nu har man för femtioelfte gången gjort mer av samma, ännu fler regleringar. Från 1 oktober riskerar man fängelse om man tar för hög andrahandshyra, även om hyresgästen är nöjd med priset. Detta har resulterat i att utbudet minskat rejält, i storstäderna med runt 20 procent på den dryga månad som gått.

Allt bottnar väl i politikernas rädsla för marknadshyra, alltså att man ska få ta ut det pris marknaden vill betala. Så då får bostäder stå tomma istället. När A och B flyttar ihop i A:s lägenhet låter man B:s lya stå tom. För spricker förhållandet kan det ta decennier att få en ny bostad. Enda möjligheten är om B kan sälja kontraktet svart för att därigenom själv få råd med en bostadsrätt eller ett eget svartkontrakt.

Det här är inte kvantfysik och även om man skulle ha en blockering för att förstå hur det funkar är det ju bara att titta på historien. Ju längre in i våra bostäder politikerna sticker sina näsor och fingrar, desto mer trögflytande blir bostadsmarknaden och desto mer öppnar det upp för mygel och fusk, som politikerna försöker lösa genom ännu mer reglering. Som i sin tur...

Swishjournalistik

”Swishjournalist” används ofta som ett föraktfullt tillmäle mot journalister och opinionsbildare som inte har en stor redaktion i ryggen. Oftast från journalister som har det. Antagligen tänker de att potentiella läsare/lyssnare ska se Swishfinansierade konkurrenter som mindre seriösa, men själv tänker jag nog instinktivt tvärtom.

Släng er i väggen, SVT!

Jag håller långtifrån alltid med Joakim Lamotte, Katerina Janouch eller Navid Modiri, men det handlar inte om hur mycket de tjänar eller varifrån pengarna kommer. Samma sak med poddar som Dekonstruktiv Kritik och Haveristerna som drar in över tusen dollar per avsnitt bara på Patreon. Flera av dessa personer kallar sig ”oberoende”. Det kan diskuteras hur oberoende de är, men de är åtminstone oberoende av våra skattepengar, till skillnad från SR/SVT som ska ha 8,5 miljarder varje år - 8500000000 kronor.

Det här med skatt förresten, är inkomster via Swish och Patreon verkligen skattepliktiga? Det är tydligen inte helt glasklart. Nu tror jag inte för ett ögonblick att det är det kritiken från de stora mediehusen handlar om.

Jag tror att det stör dem något alldeles fruktansvärt att journalistik inte längre är förbehållet mediegiganterna, att en enskild människa med en telefon kan gå ut och göra det jobb DN eller Aftonbladet ibland försöker, ibland undviker. Och värre än så, de gör det bättre och de börjar dessutom få en aktningsvärd publik. Borta är den tid då ledarskribenter oemotsagt kunde fastslå hur verkligheten ser ut, och oj vad de saknar den! Nästan lika avundsjuka som jag:
  

Att unna sig ett liv

I förra veckan skrev jag ett inlägg betitlat ”Hur hinner folk göra av med alla pengar?” som var en spinoff på en tänkvärd bloggpost från Att Välja Lycka. Nu tänkte jag göra samma sak med en text från Kronan till Miljonen.

För det här tycker jag är viktigt. De som uppmanar oss snåljåpar att ”unna oss att leva” gör det säkert av välvilja, men de gör det utifrån en grundinställning att konsumtion är livskvalitet och att utebliven konsumtion också betyder ett fattigare liv. Det gör det inte.

Jag trivs med att ha pengar, både för löpande och oförutsedda utgifter, oftast mycket mer än jag skulle trivas med sakerna jag skulle kunna köpa för dem. Dessutom tar konsumtionen både tid och energi i anspråk, som jag hellre brukar på annat.

Det andra ”unnarna” förespråkar är att man ska köpa sig bekvämlighet. Själv är jag av uppfattningen att livet inte ska vara så bekvämt. Jag vill inte köpa ”första bästa”, jag vill köpa bästa. Ja, det kräver mer tid innan man gör köpet, kanske måste jag läsa på, fråga om råd och fundera. Men det är det värt.

Att slippa ha framförhållning och köra bil överallt är ett annat sätt att köpa sig bekvämlighet. Men jag behöver röra mig och är inte ensam om det. Igår tog jag en promenad för att lämna in ett Tradera-paket. På vägen från butiken gick jag förbi min moster. Totalt en dryg mil. Jag hade kunnat slänga grejen istället för att krångla med Tradera, så mycket vinst blev det inte, och sedan ta bilen till moster. Det hade varit bekvämare igår, men på sikt gjort mig till en tjockis med dåliga knän. Är det att unna sig att leva? Knappast.

Jämlikhet är ett knepigt ord

Nicole uppmärksammade mig i kommentarsfältet om en debattartikel av en av mina favoritkomiker, Vänsterpartiets Ulla Andersson.

Först av allt ska jag säga att jag verkligen uppskattar bloggtips i mejl och kommentarer. Dels för att det tyder på att tipsarna tror att jag kan skriva något intressant i ämnet, vilket känns stort. Och dels för att jag (kanske särskilt just nu) knappt hinner hitta på ett eget uppslag varje dag, sju i veckan och 30 i månaden. Att skriva ett blogginlägg kan ta tid, men ofta är det ännu mer tidskrävande att överhuvudtaget komma igång.

Till artikeln då. Ulla ”kräver verklig jämlikhet”, säger hon, men det hon beskriver är samma resultat för alla människor, oavsett arbetsinsats. Det låter inte ett dugg jämlikt i mina öron och det här är vänsterns problem, att man inte skiljer eller ens verkar förstå skillnaden mellan lika möjligheter och lika resultat, eller det som på engelska heter ”equality of opportunity” respektive ”equality of outcome”.

”Rika invånare i Danderyd och Djursholm måste dela med sig av sin rikedom”.

”Okej då, kan vara skönt att bo lite anspråkslöst...”

Den meningen säger en hel del om hur Ulla tänker. Det är som att människorna ”i Danderyd och Djursholm” (för ordningens skull: Djursholm ligger i Danderyd, så det där blir lite som att säga ”folk i Skåne och Helsingborg”) bara hamnat där, i ett dyrt hus och fått ett jobb med hög lön. För det första finns det faktiskt både hyresrätter och fattiga människor även i Djursholm, men visst tjänar Danderydsborna mer än folk i allmänhet. De jobbar också hårdare och mer än genomsnittet, kanske finns det ett samband.

Och redan betalar de mest till det kommunala utjämningssystemet, faktiskt mer än dubbelt så mycket som tvåan Solna. Men det räcker inte, för Ulla kräver nu ”myndigheter som tvingas samverka för människors bästa”, ”skattepolitik som omfördelar från höginkomsttagare till låginkomsttagare och med en progressiv och omfattande kapitalbeskattning” samt ”aktiv arbetsmarknadspolitik med riktade insatser som anställningsstöd”.

Alltså högre skatt för dem som jobbar och mer allmosor till dem som inte gör det, samt ännu mer politiska styrmedel för att sådana som Ulla ska förstöra och snedfördela marknaderna. Skapar det fler jobb och minskar andelen fattiga och bidragsberoende? Eller blir det tvärtom?

Näringsdrycksdiet

Näringsdryck finns att köpa receptfritt på apoteket, men skrivs också ut på recept, främst till äldre personer som har svårt att få i sig tillräckligt med mat. Inga konstiga ingredienser, det är kolhydrater, fruktjuice, vassleprotein och vitaminer. Kanske främst en aktuell dryck i media efter att vårdpersonal i somras vägrade en döende patient ett nytt sugrör till sin näringsdryck, av miljöskäl. Till en vikarie ska personalen ha förklarat det hela med kommentaren:

"Dom jävla näringsdryckerna har hållit henne vid liv så länge."

Så de verkar vara effektiva (till skillnad från en del äldreboenden). Nu har det inte burit sig bättre än att jag ärvt ett litet lager. Ja, inte så litet heller. Det råkade nämligen bli en dubbelbeställning pga miss i kommunikationen mellan dietisten och leverantören. Jag vet inte vems felet var, men om jubelidiotsföretaget Sodexo var inblandat har jag mina aningar.

De är i alla fall betalda och ingen vårdinrättning skulle ta tillbaka dem, de vill inte ens ha oöppnade medicinförpackningar. Min inställning är att intet skall förfaras (kan någon berätta vad detta uttryck kommer ifrån, jag har verkligen letat).

Varje flaska är på 200 ml och innehåller 300 kcal. Späder man ut dem smakar de helt okej även om det inte är någon höjdare. Outspätt smakar det som koncentrerad blandsaft. Funkar som sportdryck på långpass, men till dessa hade jag redan nyponsoppa jag tillverkat själv, praktiskt taget gratis.

Dessutom hinner jag knappt springa långpass just nu, och det närmaste halvåret inbjuder inte vädret till några stora vätskeintag när jag gör det. Kanske kan man koka sylt på näringsdryck, eller saftsoppa. Fast då ryker nog vitaminerna.

Svenska Spel har gjort en serie reklamfilmer om vilka problem det kan innebära att vara rik, men även snålhet har sin beskärda del.

”Jävla samhälle!”

Några av mina allra bästa vänner jobbar med kultur. En del tjänar bra på det, andra gör inte det. Jag kan ha respekt för bägge grupperna. Det gäller däremot inte folkmusikern Sara Parkman som till Göteborgspostens kulturredaktion låter meddela:

”De faktiska, ekonomiska förutsättningarna är inte självklara. Senaste tiden har jag gått runt och tänkt: vad händer i nästa val? Får vi en högerregering då lär jag inte få ett jävla stipendium, då får jag knega som speleman på företagsgig.”

Sara Parkman, i huckle och offerkofta.

Med ”ett jävla stipendium” menar hon gissningsvis skattepengar eller ett donerat arv som hade kunnat gå till någon behövande istället för till en bortskämd latmask som vill slippa försörja sig själv. Eller, med hennes ord, ”knega som speleman på företagsgig”. En vis man sa en gång:

”Vad är det som får alla dessa institutionaliserade gubbar och kärringar att tro att det är en mänsklig rättighet att bli försörjd av staten när det de producerar saknar tillräcklig marknad?”

Nej okej, jag erkänner, det var jag. Om marknaden för det man gör inte finns kanske man får anpassa sig till verkligheten, det tvingas ju alla andra i privat sektor. För ”Man blir inte rik på att göra folkmusik” är faktiskt en sanning med modifikation. Nog har väl Hedningarna och Åsa Jinder spelat in en och annan krona? För att inte tala om Håkan Hemlin i Nordman som hade råd att knarka i femton år för pengarna han drog in på Vandraren.

Men Sara Parkman blir tydligen inte rik på det hon gör trots att hon i likhet med undertecknad tycks klippa sig själv. Döm om min förvåning...

Det beror inte på borgarna, att du kan bli tvungen att ”tänka kommersiellt” vid ett eventuellt regeringsskifte. Det beror på att du inte gjort det tidigare. Och kanske på bristande talang. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, så jag är inte målgruppen oavsett, men det där kan vara det sämsta jag hört sedan Carl Bildt sjöng schlager.

Hur hinner folk göra av med alla pengar?

Bloggkollegan Att Välja Lycka gjorde ett inlägg där han grubblade på hur folk bär sig åt för att göra av med sina pengar. Det här är en gåta för mig med. Inte att det går att skaffa utgifter, köp ett dyrt boende och en bil på avbetalning (eller privatleasing) så ska det nog bli snurr på kontot, men de där vardagsutgifterna.

Jag har tidigare konstaterat att min plånbok vilar 5-6 dagar per vecka. Oftast är den inte ens med. Att jobba hemifrån kanske underlättar, men även när jag inte jobbar kommer inte utgifter naturligt för mig. ”I've got shit to do”, som komikern George Carlin konstaterade när han funderade på hur folk har tid att ta livet av sig.

Den senaste tiden har jag för övrigt ägnat mycket tid åt ”döstädning” efter min mor. Lägenheten skulle tömmas och en massa papper bringas ordning i. Inte så att hon var slarvig, hon hade bara inte min ordning och det tar tid att överta någons ekonomi (ska det här abonnemanget sägas upp, är det autogiro på detta...?). Och så är det fullmakter, bouppteckning och sån skit.

Sedan har jag ett eget hem att ta hand om. Det behöver städas, det kommer post hela tiden, och disk. Och så är det vänner att hålla kontakt med, någon jag tänkt ringa eller mejla i flera veckor men aldrig hinner. Det blir ju inte mer tid för att jag ska springa och shoppa.

Springa ja! Jag försöker springa tre dagar i veckan. Det hinner jag väl med, men det är rätt ofta jag springer mindre än jag hade tänkt beroende på att jag inte har tid. Lite beroende på lättja, men mest tidsbrist. De dagar jag inte springer vill jag gärna ta en skaplig promenad för att rensa hjärnan och sträcka på benen. Samma där – hinner inte.

Om man bara köper det man måste har de flesta svenskar råd att både bo, äta och spara, det är nog de flesta överens om. Men jag fattar inte hur man kan prioritera övriga inköp så högt att de blir av mer än undantagsvis. Det vore faktiskt intressant att se ett ordinärt kassaflöde för en vecka. Inte Lyxfällandeltagares utan en normal snittsvensks.

Kvällstidningarnas jultradition

Nu är det snart jul igen, en tid då man förvisso kan tänka på dem som har det svårt, men kvällstidningarna drar det alltid ett hack för långt. Förra året skrev de (och jag) om Marianne, 38, som inte hade råd att fira jul med sin dotter.

I år fick jag ett tips i kommentarsfältet om Renée, 50, som känner sig kränkt av Ö&B:s reklamfilm om julklappar. ”Den är ett hån mot oss som inte har råd.”

”Sa du Ö&B?”

Hon lever på 6000 kr i månaden, vilket lustigt nog är ungefär lika mycket som jag själv gör av med, helt självvalt, och även om jag inte har några som helst problem att klara mig på det utan tvärtom skulle kunna dra ner på mina utgifter förstår jag att Renée får slita lite för att försörja sig och sin son ifall det är hennes bruttoinkomst före bostadsbidrag och hyra (jag tror ni anar min tveksamhet här).

Det får vi inte reda på eftersom artikeln i vanlig ordning inte innehåller en enda kritisk fråga. Eller jo förresten – till Ö&B! Japp, de får helt oironiska frågor om sitt ansvar för människor som inte har råd med julklappar och hur Ö&B tror att dessa upplever reklamen.

Tillbaka till Renée. En anledning till hennes låga inkomst tycks vara att Försäkringskassan tycker att hon är arbetsför medan Arbetsförmedlingen inte gör det. Jag kan inte bedöma det, men orsaken till hennes problem är en trafikolycka för 35 år sedan och bevisligen har hon jobbat sedan dess. Hon kanske inte kan dansa balett, men hade hon fått en krona varje gång hon bytt profilbild på Facebook skulle hon bada i pengar. Hon finns också på Instagram när hon inte sitter och självkränker sig framför tv:n.

Vidare har hon haft råd att skaffa sig ett par blaffiga tatueringar, men det kanske räknas som livets nödtorft. Den son som hon inte har råd att ge ”en endaste julklapp” är för övrigt vuxen – ännu en detalj skjutjärnsjournalisten glömde att berätta. Men mycket annat får vi veta, som att Renée verkar kränkas av att andra har kläder:

”Folk köper kläder som de inte ens hinner använda, jag minns inte ens senast jag köpte ett nytt plagg.”

Men offerkoftor verkar hon ha så det räcker och blir över.

Klimatdiktatur

Demokrati hyllas av de flesta. Alla människor tycks villiga att dö för sina meningsmotståndares rätt att uttrycka sina åsikter. Åtminstone så länge sagda motståndare håller käften, för mest verkar det vara idén man gillar. Och för ordningens skull skulle jag inte heller offra livet för att låta någon idiot orera, även om jag är för yttrandefrihet. Skillnaden är väl att jag inte heller påstår det.

Men annars är alla lika goda demokrater. Eller har i alla fall varit, för nu vädras totalitär morgonluft. I klimatets namn är man en god människa om man vill avskaffa marknadsekonomin. Det senaste exemplet jag såg var ”klimataktivisten” Paula Grossmans debattartikel där hon föreslår att kött bör säljas i en statlig butik, möjligen Systembolaget.

Det är något bekant med henne... Nu vet jag!

Att artikeln är full av sakfel och att hon argumenterar som en tolvåring tycker jag illustrerar problemet rätt bra. Ett samhälle där vissa tycker sig sitta på sanningen och vill ha tolkningsföreträde av verkligheten kan aldrig bli bra i längden. När hon skriver att ”ingen argumenterar mot” betyder det bara att ingen hon pratar med på Södermalm i Stockholm tycker annorlunda. När hon fastslår ”Överhuvudtaget borde Sverige förbjuda import av 'orent' kött” låter det som att det finns en tydlig gräns, vilket det såklart inte gör.

Och denna ”klimataktivists” förbudsretorik är inget nytt. För nästan exakt ett år sedan skrev hon en debattartikel i samma publikation där hon även ville trycka in våra flygvanor enligt känd spritförlaga:

”På privatsidan bör en motbok för flygresor införas per omgående, eftersom flygandet är den aktivitet som genererar det mesta av koldioxidutsläppen.”

”Stopp nu! Herr Lindberg har ju redan flugit i år!”

Nu är det ju en gång så att växtligheten kräver den ”hemska” aktiviteten koldioxidutsläpp. Kanske lika bra att vi förbjuder växter eller åtminstone inför regler för hur snabbt de tillåts växa. Innan den här texten blir lika tokig som Grossmans debattartiklar vill jag likt henne peka med hela handen och hävda att förbud är ett trubbigt verktyg, inte en universalnyckel.

Om flyg är så dåligt, skaffa konkurrenskraftiga alternativ. Se t ex till att ordna fram tåg vars tidtabeller inte är slumpgeneratorer! Och om svenskt kött är bättre än hela den övriga världens (tillåt mig tvivla, men jag äter varken eller), döda inte svenskt jordbruk genom att skatta och reglera det till döds. Köp och propagera för sånt ni gillar – så skapas ett i sanning hållbart samhälle.