Höjd eller sänkt pensionsålder?

Rätt intressant att politikerna höjer riktåldern för pension samtidigt som allt fler svenskar planerar för allt tidigare pension.

Visst, människor blir äldre, så det finns en logik i att vi bör jobba längre för att ekvationen med pension ska gå ihop. Men samtidigt talas det om att ungdomar inte släpps in på arbetsmarknaden, att fyrtiotimmarsveckan bör minskas för att vi ska dela på jobben och att AI kommer att göra oss alla arbetslösa. Vem ska man tro på?

Över hälften av svenskar över 50 planerar för pensionering innan riktåldern, alltså i förtid utifrån politikerperspektiv. Fast vad människor planerar är ofta något helt annat än vad de sedan gör, så i första skedet tror jag politikerna går vinnande ur striden. I nästa skede tror jag folk kommer att bli förvånade när pensionerna sänks och på sikt behovsprövas och/eller avskaffas.

I slutändan måste allt finansieras och det är märkligt med ett system som likt ett pyramidspel bygger på att fler och fler måste in för att få matematiken att gå ihop på sista raden. Så kanske får bägge grupperna rätt, både politiker och vanligt folk. Det kommer bli möjligt att sluta jobba tidigare, men då måste man fixa finansieringen själv.

De som inte kan eller vill det kommer att jobba längre. Det behöver inte vara det sämsta om samhället (i detta fall staten, arbetsgivare och inte minst fackförbunden) lär sig att tänka i nya banor och möjliggör flexibla lösningar för äldre som vill och kan jobba lite grann, förutsatt att de får göra det på sina egna villkor. Det kan jag själv tänka mig att göra. Samtidigt finns det arbetande 75-åringar jag gärna hade sett gå i pension innan 50.

Hur är den finansiella hälsan?

Läser en rapport om finansiellt välbefinnande och är inte alls så negativ som andra tycks vara. Till att börja med tycker jag att det är bra att Finansinspektionen och Folkhälsomyndigheten samarbetar om detta. Det visar att myndigheterna förstått det många inte tycks fatta, att ekonomisk otrygghet är en stor hälsorisk.

SVT väljer sin vinkel: ”Miljontals svenskar har svårt med ekonomin” och ”en tredjedel av alla vuxna i Sverige har svårt att betala löpande utgifter som hyra och mat”, men det hade också gått att säga att undersökningen ”visar att svenskar överlag har ett högt finansiellt välbefinnande”. Det beror på om man vill se glaset som halvfullt eller halvtomt.

Visst är det skit om en tredjedel sliter med att betala hyran eller att fyra av tio inte klarar en oförutsedd utgift motsvarande en månadsinkomst, men det hade varit intressant att veta varför. Hade intervjuaren följt upp med ”Oj, hur kommer det sig att du försatt dig i den situationen?” tror jag att de flesta inte hade förstått frågan. För många med bräcklig ekonomi är inte hushållsekonomi något man skaffat sig utan något som blivit.

Självklart finns det riktig ekonomisk misär och människor som exempelvis pga sjukdom inte kan ta kontrollen över sin privatekonomi, men jag är övertygad om att minst 95 procent kan skaffa en buffert på över en månadsinkomst. Men inte genom att sitta på arslet och vänta på att det ska hända.

Det ska inte vara för lätt

Jag såg en video med en tjej som bor i sin bil (någon gång hoppas jag få betalt för att skriva en bok om udda bostäder, otroligt intressant!) och hon fick en fråga om hon inte hellre skulle bo i en större van än i sin lilla Honda Element. Hon svarade att hon hade ratat en Ford Transit med förhöjt tak för att den var för välutrustad. Den hade ett kök, isolering, luftkonditionering, ståhöjd och hon menade att all denna lyx gjorde att hon gick miste om äventyret i att bo i bil.

Honda Element och Ford Transit High Roof.

Jag hade valt annorlunda, men förstår hur hon menar. Mina föräldrar valde bort el och rinnande vatten i sin sommarstuga eftersom de ville uppleva något annat där än hemma. Detta ”annat” innefattade utedass samt hämtning av vatten i en brunn några hundra meter bort där man fick pumpa upp vatten i dunkar och bära hem.

Bekvämlighet har många positiva aspekter, men jag tror också att det kan bli för bekvämt. Med risk för att låta som gubbarna i Monty Python-sketchen Four Yorkshiremen som skattade sig lyckliga över att ha växt upp i en hoprullad tidning i en septitank är även jag övertygad om att materiellt välstånd inte är liktydigt med lycka.

”Va?!!”

Visst är det praktiskt att hyra in hushållsnära tjänster så att andra både renoverar och städar våra bostäder, maten köps färdig och förströelse tankas ner i datorn och spelas upp på hemmabion. Men så ska man ju leva också? Själv har jag starkare och ljusare minnen av att pumpa upp vatten från en grävd brunn än av fina viner och catering. Jag strävar efter ett enkelt liv, men inte efter ett lätt.

Linssoppa

Röda linser kan vara det billigaste livsmedlet man kan köpa om man räknar ”kronor per näringsenhet” eller vad man skulle kunna kalla det för. Det är 26 procent protein och väldigt mättande. En påse med 800 gram torkade röda linser av märket Eldorado kostar 31,90 kr, vilket ger ett kilopris på strax under 40 kr. Men då är de torkade. Tillsätt vatten och det blir mer mat.

Idag tänkte jag hälla på så mycket vatten att jag kallar det för soppa. I en linssoppa kan man hälla i lite av varje – grönsaker och kryddor man gillar. Jag skulle t ex kunna tänka mig spenat, broccoli, bladselleri och nästan vilka rotfrukter som helst, men här är en minimalistisk variant där du behöver:

Röda linser, 250 gram
Gul lök, 1 st
Krossade tomater, 250 gram
Buljongtärningar, 2 st
Matolja, 1 msk
Vatten, 1 liter

Grovhacka löken och fräs den i olja i en stor kastrull. Efter ett par minuter tillsätter du alla andra ingredienser, kokar upp och rör om så att buljongtärningarna löses upp. Låt puttra i 15-20 minuter. Klart!

Ryktet (nej, min moster faktiskt) säger att man kan servera med en klick crème fraiche, men jag är inget stort fan. Däremot tar jag gärna ett par knäckebrödsskivor till. Inga kryddor? Nej, jag tycker att kryddorna i buljongtärningarna räcker, ihop med löken. Annars hade jag kunnat tänka mig exempelvis basilika eller oregano som bägge funkar bra ihop med tomat. Chili om man vill ha det starkare. Och tar man min idé om rotfrukter hade nog lite extra salt passat bra, men i den här versionen var det tillräckligt salt för mig.

Jag gillar mat, så för mig räcker det här receptet bara till två måltider, men jag gissar att det skulle stå ”fyra portioner” i en kokbok. Mitt tips är att inte göra för lite. Överbliven soppa håller minst en vecka i kylen och flera månader i frysen.

Bolånetaket höjs och ingen vinner

I Sverige får man ”bara” låna till 85 procent av sin bostad. Att många sedan tar ett blancolån för att låna till kontantinsatsen är allmänt känt, men att förhindra detta genom att höja tillbaka bolånemöjligheten från 85 till 90 procent som regeringen nu föreslår känns helt meningslöst. Finns det någonting som tyder på att folk då inte lånar fem procent från 90 till 95 istället för från 85 till 90? Det blir antagligen ännu mer i kronor och ören än idag för alla sådana här åtgärder höjer bostadspriserna.

En av dessa är finansmarknadsminister.

Något som möjligen kan leda åt andra håll är regeringens föreslagna nedtrappning av ränteavdraget för blancolån. Varför man överhuvudtaget vill ha kvar ett ränteavdrag för lån utan säkerhet är oklart för mig. Eller för lån överhuvudtaget! Jag har länge propagerat för att ta bort ränteavdraget. Allra lättast hade det såklart gått när räntan var som lägst, men när det inte ens gjordes då är nu det bästa tillfället, strax bättre än imorgon osv. Men det finns ingen politisk vilja.

”Ränteavdragen är mycket betydelsefulla för hushållen, att ta bort eller trappa av dem skulle vara väldigt dyrt för hushållen.”

Så säger Niklas Wykman, killen till vänster här uppe. Eller om det var till höger. Självklart, ge hushållen ett incitament att låna så kommer de att göra det. För när alla andra kan göra det pressar det upp priserna och ska du vara med i boracet blir du nästan tvungen. Att lån subventioneras och sparande beskattas kan jag inte tolka på annat sätt än att politikerna – av alla färger! – vill att väljarna ska vara belånade och ofria.

Alltid senare, lååångt senare.

Det är logiskt, ekonomiskt pressade människor är lättare att styra, vare sig det är politiker, arbetsgivare eller någon annan som försöker göra det. Kanske är det också därför statstelevisionen gjort otaliga reportage om hur tråkigt det verkar vara att kunna pensionera sig tidigt.

Men lyckligtvis kan vi göra motstånd. Även om så alla makthavare jobbar för att vi ska leva ett ofritt liv på lånade pengar är det möjligt att göra tvärtom, att leva ett fritt liv med egna pengar. Det är inte lätt, men helt omöjligt är det bara om man intalar sig att det är det.

Medelinkomst och minimal tankeverksamhet

Pantbankerna har fler kunder än någonsin. I reportaget säger man bl a att många kommer in och pantsätter för första gången för att klara vardagskostnader.

”Man har insett hur låga marginaler man har för oförutsedda utgifter, som en dyr tandläkarräkning, säger Annette Karlberg, VD på Sefina Pantbank.”

Att skaffa en buffert (och inte genom att panta sina saker!) känns som det mest grundläggande i varje privatekonomi och ett tips som det tjatats om ända sedan finansminister Anne Wibble tyckte att alla borde ha en årslön sparad. Det är möjligt att hon tog i lite, men att klara en plötslig tandläkarräkning tycker jag borde vara ett absolut minimum för alla ansvarskännande vuxna. Ansvar tycks dock förlegat när man hör detta uttalande från pantbankens värderare:

”Den vanligaste kunden är ändå en medelålders medelinkomsttagare. När ekonomin är bättre så kanske man lånar för att åka på en semesterresa. Nu lånar man mer för att täcka vardagliga kostnader.”

Rimlig pant för vardagskostnader.

Så inte nog med att man går till pantbanken för att få råd med tandläkarräkningen, man går dit för att ha råd att dra på semester – ”när ekonomin är bättre”! Jag antar att hon pratar om den allmänna ekonomin och inte den personens privatekonomi. Att panta sina smycken eller klocka för att ha råd att åka till Mallis vittnar inte direkt om en bättre ekonomi.

Ibland undrar jag om folk ens vill ha det bra. Det finns fattiga människor som inte har så stora möjligheter, men för en medelålders medelinkomsttagare att se till att ständigt ligga på minus eller i bästa fall noll känns som ett medelålders sätt att likt tonårstjejer skära sig i handlederna. Egentligen värre, tonårstjejernas handling kan jag på något sätt förstå och sympatisera med, men den som stampar sina ägodelar för att lägga på något onödigt får leta sympati annorstädes. Kanske på pantbanken.

Foliehattarnas upprättelse

I åratal har staten, ivrigt påhejade av EU och en rad andra internationella maktcentra, jobbat för att svenskar ska sluta att använda kontanter. Bankerna har hjälpt till genom att ständigt ifrågasätta dem som vill sätta in eller ta ut sina egna pengar, och trots att lagen tydligt säger att kontanter ska vara ett giltigt betalningsmedel har det inte blivit några repressalier för de företag som vägrat att ta emot vanliga pengar, däribland en filial av statens egen butik Systembolaget.

Samtidigt har de som påvisat negativa konsekvenser med det kontantlösa samhället förlöjligats och kallats ”foliehattar” av de medier som direkt eller indirekt betalas av staten för att utföra sin nyhetsrapportering. Kort sagt har hela etablissemanget gjort allt de kan för att svenskarna ska sluta använda sedlar och mynt.

Till stor del har kampanjen lyckats. Mängder av människor betalar allt i sin vardag med kort eller Swish. De har anammat det nya, moderna samhället och förhoppningsvis är det pga detta, inte för att de blivit maktens lydiga verktyg, som de med stolthet berättar att de inte ens har cash. Jag kan inte döma dem, det kostar på att simma motströms.

Plötsligt kommer dock makten på att även digitala betalningar har nackdelar. Inte att det gör oss lättkontrollerade och lättmanipulerade, det ses som en ren fördel. Men vid en kris som drabbar elleveranser (vare sig det är en maktposition för Miljöpartiet eller ett världskrig) blir det bräckligt om alla ska betala med kort. Därför ombeds privatpersoner ha en reserv av kontanter hemma, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap listar fördelar med kontanter.

Lika skamlöst hakar statstelevision på och intervjuar en myndighetsperson på Länsstyrelsen som konstaterar att unga människor är rätt dåliga på att använda kontanter. Ja, vad i hela friden hade ni väntat er?!

Den snälla delen av min personlighet vill glädjas åt att myndigheterna tycks komma till insikt, och låter mig välkomna nya medlemmar i foliehattarnas förening. Mina mer illvilliga hjärnceller hoppas att de som med hull och hår svalt maktens befallningar och skrattat överseende mot oss som kämpat emot påbud från överheten ska drabbas av sju svåra år, och att de som ändå hävdar att staten alltid vill oss väl får äta upp sina ord under återstoden av sina liv.

Den här gången gäller det kontanter. Nästa gång är det livsmedel, vaccin, vedeldning, bensindrivna gräsklippare eller något helt annat. Du väljer om du vill vara ”Lag Vad Var Det Vi Sa” eller ”Team Naiv”.

Unga syn på privatekonomi

Jag har inga unga personer i mitt liv, i alla fall inte så nära att jag har koll på deras ekonomiska tänkande. Som grinig gubbe utgår jag ifrån att varje generation blir lite dummare och ansvarslösare än den tidigare, för det är i den riktningen jag upplever att världen gått ungefär sedan när jag själv var ung (ren slump såklart).

Men jag vet inte säkert. Därför tyckte jag att det var skoj att läsa en rapport om nordiska ungdomars syn på privatekonomi för att se om det är så illa som jag tror. Både ja och nej. Här är några siffror.

• 74 procent tycker att privatekonomi är intressant.
• 72 procent sparar regelmässigt.
• 77 procent säger sig ha bra koll på sin privatekonomi.
• 28 procent köper saker de inte har råd med.
• 22 procent har köpt något bara för att en influencer har rekommenderat det!

Här ska sägas att det är självrapporterade siffror, det brukar betyda att man framställer sig lite bättre än man är. Alltså tror jag att det där regelmässiga sparandet kanske inte var så regelmässigt när allt kom omkring, eller att det varje månad följs upp med lika regelmässig konsumtion.

Jag hade gärna sett en uppdelning per land för att se om något sticker ut. Då hade det varit lättare att se vad som gick att göra åt det som är dåligt. Tydligt är att alla länder vill lära sig mer för inte mindre än 93 procent vill ha mer privatekonomi i skolan.

En könsuppdelning görs dock. Undrar hur den är gjord i Sverige, om det är könet personen de facto har eller det den känner sig som just idag. Nåväl, här vi se en kraftig överrepresentation av killar som handlar med värdepapper eller läser på. Detta trots att tjejer tänker lika mycket på pengar och kollar sina saldon oftare än killarna. Jag vet inte om vi därigenom kan dra slutsatsen att tjejer vill ha resultat medan killarna ser till att få det, eller är det för sexistiskt? Samtidigt kan konstateras att fler killar får betalningsanmärkningar och det kommer inte heller som en chock.

Något annat som inte förvånar mig är att unga har usel koll på krediter. Inte nog med att de inte vet hur inkasso och betalningsanmärkningar funkar, de verkar knappt veta hur lån och köp på avbetalning går till. Var femte vet inte skillnaden på ett betalkort och ett kreditkort. Hade det varit siffran för tolvåringar hade det väl varit okej, men här snackar vi om vuxna som antagligen har åtminstone den ena kortvarianten själva.

Och för att spä på mitt ego tycker jag mig ändå få rätt i att unga är dumma:

”Som vi har nämnt flera gånger i rapporten kolliderar ungas ansvarsideal ibland med verkligheten. Därför är det egentligen inte så konstigt att andelen som t ex har köpt något på avbetalning är dubbelt så hög som andelen som menar att det är acceptabelt.”

För mig är det här främsta tecknet på dumhet, att göra en sak trots att man vet att det är dumt. Å andra sidan, ser man till ökad fetma och ”naiva” politiker hade det varit märkligt om just ungdomar visat ett rimligt konsekvenstänk.

Politikerna festar, du betalar

Ulf Kristersson fyller 60, vilket han firar med skattefinansierad baluns på Rosenbad. 350 inbjudna, jag gissar på en slutnota på knappt en miljon och det är såklart inte jättepengar i det stora hela, men det säger en del om hans syn på skattebetalare.

Och inte bara hans. Den gängse ”förklaringen” att man låter folket betala en fest till statsministerns ära att Stefan Löfven och möjligen andra har gjort samma sak. För egen del är jag föga imponerad av ”Amendurå”-argument. Det finns svenska politiker som mördat andra och det är inte heller okej.

Regeringskansliet svarar inte ens på frågor om hur mycket det kostar, det angår tydligen inte oss. Men det kommer ut vad det lider och då lär man återigen peka på att Kristersson inte var först med att stjäla skattepengar till liknande fester, även om man nog inte kommer att använda de orden.

För om vi blickar ut från politikernas skyddade verkstad är det såklart helt orimligt att fira chefen för flera hundratusen kronor av andras pengar. ”Mottagningen äger rum inom ramen för rollen som statsminister”, säger regeringskansliet, men han fyller väl inte år i rollen som statsminister?!

För övrigt tror jag inte att Kristersson fattar hur mycket svenska folket hade uppskattat om han hade sagt att allt festande i samband med hans födelsedag skulle betalas av honom själv, men det hade kanske blivit gliringar i riksdagskorridorerna och någonting säger mig att den gruppen är viktigare för honom än vad vanligt folk tycker.

Tidstjuv stämd

Den vanligaste stölden är inte av pengar eller kapitalvaror. Det som oftast stjäls är tid, en tillgång som inte går att återvinna (möjligen med undantag för fysisk träning, som ger mer tid tillbaka) och därför bland det värsta man kan göra.

Tid är pengar.

Jag är inte skuldfri i det avseendet, men jag har blivit bättre, och precis som de flesta har jag stått och väntat på människor som inte tycks kunna komma i tid hur de än bär sig åt. Alla kan ha otur, men när man gång efter annan dyker upp för sent beror det på att man inte värderar andras tid tillräckligt högt för att anstränga sig. De kan tvärtom tycka att det är smart att komma sent för att inte riskera att själva få vänta.

Förstår de själva vad de gör är det ett svinigt beteende. Därför gläds jag – som numera alltid strävar efter att vara i tid – åt att två konsertbesökare stämmer Madonna när hennes spelning började mer än två timmar senare än utsatt. Att hon fattar problemet och i min bok därigenom gjort sig skyldig till grovt svineri står bortom allt tvivel eftersom hon stämts tidigare i precis samma läge.

Men hon skiter i det. Antagligen tycker hon att fansens tid är mindre värd en hennes och att det kanske till och med blir lite exklusivt av att hon släntrar in flera timmar för sent. Det tycker inte jag och hoppas därför att hon tvingas vara med på rättegången och att den tar extremt mycket av hennes tid.

Vem är svensk?

SVT är ett av alla medier som den senaste tiden rapporterat om ”svenskar i Gaza”. I den länkade artikeln säger UD att det är ”osäkert om alla svenskar kommer få lämna Gaza” och sedan intervjuar man ”Malmöbon Loai Alsaqqa”. På engelska.

Sveriges Radio vill inte vara bättre. De intervjuar svenska Minna Abo Watfa, även det på engelska. Hennes familj bor inte ens i Sverige längre, men hon är svensk medborgare, vilket enligt rubriken gör familjen ”svensk-palestinsk”.

Men kanske kom det extremaste exemplet nu i januari:

"Tvillingsystrarna Rima och Manel Klai flyttade från Sverige till Gaza för tolv år sedan. I slutet av december träffades Rimas hem av en raket. Hon skadades och hennes 8-åriga dotter Khadija dog. Nu vädjar släktingar i Sverige att UD ska hjälpa kvinnorna och deras barn att ta sig hem."

”Hem till Stockholm ige-äää-eeen ...”

Hem?! I artikelns allra första mening framgår att de flyttade från Sverige för tolv år sedan! Enda kopplingen tycks vara de släktingar som nu sitter i Sverige och gnäller på att UD gör för lite för icke-svenska medborgare bosatta i utlandet!

Men visst, varje gång ett flygbolag går i konkurs sitter mängder med strandsatta ”svenskar” i exempelvis Somalia eller Irak, inget av länderna kända för sin charterturism, men populära resmål för människor bosatta i Sverige. Väldigt många medier och politiker ifrågasätter aldrig detta.

Miljöpartisten Åsa Romson sa att hon såg alla hon möter i Stockholms tunnelbana som svenskar (som om hon någonsin åkt annat än taxi). Undrar om hon också anser att alla som någonsin varit i Sverige är svenskar. Det gör åtminstone media. De berörda ”svenskarna” tror jag absolut inte ser sig som svenskar, men ändamålen helgar medlen. Nu går det såklart bra att ropa på svenska myndigheter och hjälp att ta sig ”hem”. En av de som lämnade Gaza var skitsur över att inte UD betalade hans hotellrum.

Jag har en mycket enkel syn på detta. Om UD av säkerhetsskäl avrått från resor till Gaza i tio år och du dessutom sökt asyl i Sverige för att du är flykting, men sedan väljer att åka till landet du tvingats fly ifrån – då är du inte flykting.

”En flykting är, enligt 1951 års Genèvekonvention, en person som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politiska åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan begagna sig av det landets skydd.”

Är du palestinier i Sverige – svensk medborgare eller inte – och väljer att åka till Palestina tycker inte jag att du förtjänar UD:s hjälp att ta dig från Palestina tillbaka till Sverige. Tvärtom bör ditt svenska uppehållstillstånd rivas. Sedan kan vi diskutera om platsen bör fyllas upp av en riktig flykting eller lämnas vakant, men låt oss åtminstone vara överens om detta.

AB för ÖB

Överbefälhavare Micael Bydén är ännu en gubbe jag inte trodde att jag skulle försvara. Jag tycker att han har varit usel som ÖB och visat dåligt omdöme både i jobbet och utanför det. Det tyckte tydligen regeringen också, så därför får han sparken i oktober.

Och nu kritiseras han! Inte för att han som andra avpolletterade myndighetschefer tänker leva på bidrag utan för att han inte tänker göra det. Han har nämligen startat ett aktiebolag tillsammans med sambon Linda Staaf (ja, den Linda Staaf) för att ”bedriva konsultverksamhet inom strategisk omvärldsanalys, företagsutveckling och ledarskap”.

Verksamheten är inte igång, han har bara registrerat bolaget. Ändå är det många som hävdar att redan det strider mot hans förbud att ha en bisyssla. En expert på arbetsrätt som SVT hittat säger:

”Det krävs tankeverksamhet och engagemang för att starta ett bolag, och det har han uppenbarligen ägnat sig åt. Det är i sig, enligt min bedömning, en bisyssla som mycket väl kan betecknas som förtroendeskadlig.”

Vänta nu, även en ÖB måste väl få använda hjärnan på fritiden? Och vadå kunna sabotera ”medborgarnas förtroende för Försvarsmakten”? Vem tusan som har förtroende för svenska försvaret?! Nej, till skillnad från i stort sett alla jag sett uttala sig välkomnar jag Bydéns planer på att försörja sig själv. Sedan kan man undra vem som vill anlita Bydén och Staaf för att bedriva någon typ av strategisk analys, men det lägger inte jag mig i.

Variera maten efter priset

Apelsinbrist pga bakteriesjukdom. Sånt händer, det är inget nytt. Skördar går fel, det blir torka eller en köldknäpp precis när naturen är som mest sårbar. Det som händer då är att priset på produkten drar iväg. Inget märkligt med det heller, det handlar ju om tillgång och efterfrågan.

Men för egen del påverkas mitt intresse av priset. Det är frukt, för guds skull, inte medicin! Jag gillar apelsiner, men är de dyra köper jag något annat. Samma sak när min blåbärsskörd uteblivit pga av att blommorna fryst. Då får det bli äppelmos på morgongröten istället för blåbärssylt, jag tänker inte ens tanken att köpa blåbär om jag inte hittar egna.

Det är ju det fina med frukt och grönsaker, att man lätt kan ersätta dem med något annat, och köpa det som är i säsong och därför billigt. Det fanns en tid då det inte var självklart att kunna köpa apelsiner eller bananer i mataffären året runt, men nu verkar vi ha blivit så vana vid att allt alltid ska vara tillgängligt att många inte kan improvisera. Eller helt enkelt inte reflekterar över vad saker kostar utan bara slänger ner det man vill ha i matkorgen.

Förmodligen är det därför jag tycker att mat är billigt och inte alls känner igen mig i bilden som förmedlas, att många gnäller över matpriserna och säger sig knappt ha råd att äta. Anpassa kylen efter priserna istället för att försöka anpassa plånboken efter inköpslistan.

Fritt jobb och bättre betalt

Det här reportaget tycker jag var intressant eftersom den samlade journalistkåren antagligen bara står och gapar, medan landets fackförbund skakar på huvudet av vrede och misstro. Vi tar det från början. Ann-Sofie jobbar som barnmorska, men retade sig så mycket på arbetstiderna att hon valde att bli timvikarie, och det i Umeå trots att hon själv bor i Strängnäs 65 mil därifrån.

Nu jobbar hon varannan vecka och bor på hotell på fritiden, och varannan vecka lever hon heltid med barnen som hon verkar ha delad vårdnad om. På frågan om hon känner sig otrygg utan fast anställning svarar hon att hon hela tiden har mer jobb än hon kan ta och att hon aldrig vill tillbaka till ett fast jobb.

Det där låter lite som min första anställning, där jag jobbade natt 62,5 timmar varannan vecka och var helt ledig varannan. Undantaget somrarna då jag vanligtvis bytte bort en arbetsvecka så att jag och den som jobbade på mina lediga veckor fick tre veckors sammanhängande semester (så kunde vi spara alla semesterdagar och få ut dem i pengar). Skillnaden mot Ann-Sofie var att jag ung och ensamstående, inte 50+ med betalningsansvar för flera barn.

Men det kanske inte spelar så stor roll. Mina senaste anställningar har varit behovsanställningar som jag uppfattat varit helt på mina villkor. Inget långsiktigt ansvar, jag har berättat när jag kunnat jobba och så har jag jämkat ihop det med arbetsgivarens önskemål. Både vid löneförhandling och under arbetets gång har arbetsgivarna vetat att mig kan de inte bossa runt med, då drar jag. Fast anställning betyder att man sitter fast.

”Jag lovar, det är en vanlig halsduk!”

Den eventuella nedsidan med timvik är att jag hade kunnat hamna i ett läge då de inte ville ha mig. Å andra sidan, vill man verkligen jobba hos en arbetsgivare som helst vill att man slutar? Genom att ta jobben på allvar och göra mitt bästa har jag känt precis som Ann-Sofie, att jag fått jobba så mycket jag vill. Någon gång bokstavligt, jag fick nycklar och larmkoder av en chef som sa att jag fick jobba precis så mycket jag vill, och då blev det ungefär som på det där första jobbet, att jag jobbade runt elva timmar per dag. Inget jag hade velat göra långsiktigt, men det var heller inte aktuellt.

Sedan kan det såklart diskuteras om det är vettigt att regioner och andra arbetsgivare i vården ska behöva betala flygbiljetter och hotell för att få personal, men det är inte arbetstagarnas problem. Som anställd jobbar man utifrån den verklighet man lever i. Är det arbetstagarens marknad gäller det att utnyttja det.

Sleepfluencers

Det är nog tur att jag inte känner till all dårskap som finns i världen, men det gör också att jag då och då chockas av en ny dumhet jag inte visste fanns. Idag: sleep streaming.

Det är personer som filmar och streamar sig själva i sömnen och så kan andra människor över nätet se på när de sover. Det blir man väl inte fet på, tänker du? Jodå, det kan man visst bli, om man med hjälp av högtalare, strålkastare och armband med elstötar låter folk som donerar pengar väcka dig på de mest bestialiska sätt.

Först tänkte jag att killen i reportaget måste vara bra skruvad, men snabbt insåg jag att det är människorna som tittar och donerar som är de riktigt sjuka jävlarna. Seriöst, vad är det för fel på folk?! Det här är ju helt på samma nivå som de som betalar pengar för att titta på en livestream av en tjej som idkar lättklädd aerobics i sovrumsmiljö. Skärp er!

Över till något mycket trevligare. I researchen snubblade jag över ett samtal mellan sömnströmaren Mikkel från SVT:s reportage och hans bror. Det är på danska, men eftersom det är textat tyckte jag att det ändå var ganska begripligt. Möt Danmarks Sparo och Slöso.

Rätt intressant med två bröder som har så olika inställning till ekonomi och sparande. Min känsla är att syskon brukar ha ganska liknande syn, precis som att man sällan ser syskonskaror med både soffpotatisar och träningsnarkomaner, ambitiösa och slöa, omoraliska och hederliga osv. Men det kanske bara är mina fördomar att äpplena sällan faller väldigt olika långt från trädet?

Folk ger katten

Hur många människor som bor i Sverige är det ingen som vet. Den senaste folk- och bostadsräkningen gjordes 1990 och det enda jag minns är att många (inklusive mig) lät bli att fylla i den, så att den knappt skulle gå att använda till någonting, och man valde därefter att lägga ner efter det.

Men hur många katter som bor i Sverige är tydligen desto viktigare. Från och med förra året är det obligatoriskt att chippa och registrera sin katt, undantaget rena innekatter. Under det år som gått ”har tusentals djurägare i landet valt att chippa sin katt”, skriver SVT.

Samtidigt konstateras att över en miljon katter inte är registrerade, vilket är fler än två av tre. Jag vet inte hur många innekatter det finns i Sverige, men det råder inga tvivel om att en mycket stor andel kattägare ger tusan i Jordbruksverkets påbud. Är fiasko ett för starkt ord? Alldeles oavsett eventuella fördelar med att vara registrerad ser jag olydigheten som ett sundhetstecken. Kanske är det inte bara katter som har självständighet som ett särdrag utan även kattägare.

”Ser du några myndighetspersoner?”

Till saken hör att det inte är gratis att rätta in sig i ledet. Själva registreringen kostar bara 40 kr om den görs på nätet, men att få chippet kan kosta uppemot en tusenlapp beroende på vem som gör jobbet. En halsband med telefonnummer är betydligt billigare.

Fler Arlandabanor?

Jag är inte väldigt berest, men jag har flugit till och från Landvetter, Sturup, Kallax och Skavsta. Ingen av dem är lättare att ta sig till än Arlanda. När jag bodde utanför Stockholm tog jag ibland egen bil eller fick skjuts, för motorvägen tog mindre än en halvtimme. Mitt andra alternativ var pendeltåg till Märsta och lokalbuss därifrån. Det är nämligen mycket billigare än flygbuss och tar obetydligt längre tid. 1999 kom Arlanda Express som är snabb, men alldeles för dyr för att jag ens skulle ha provat det, och numera stannar vissa pendeltåg på Arlanda, så att man kan åka tåg direkt från både Uppsala och Stockholms pendelstationer längs Märsta-Södertälje-linjen.

Och så taxi.

Jag tror ni ser vart jag vill komma. Vill man inte flyga från Arlanda så beror det åtminstone inte på tillgängligheten. Därför blir jag smått mållös när Arlandas samordnare Peter Norman som svar på minskad trafik föreslår att man ska bygga en ny järnväg och/eller bygga ut Roslagsbanan (Sveriges i särklass osäkraste färdmedel) och köra fler bussar. Ja, att bara köra med en flygbuss i kvarten från Stockholms Central gör ju att resenärer ibland kan behöva titta på klockan.

Om Arlanda vore en lekstuga hade man kunnat skratta åt hela saken, men Arlandabanan kostade över sex miljarder att bygga (ännu mer i dagens penningvärde) och den duger alltså inte längre, enligt Arlandas samordnare? Vad kostar det att bygga en ny, och ska den då läggas parallellt med den gamla eller ska man riva den först?

”Men bestäm er, för fan!”

Jag har en billigare lösning – sparka samordnaren hela vägen till Kastrup och ersätt honom med människor som tar reda på de riktiga problemen. Att minskad flygtrafik via Arlanda skulle bero på att det är svårt att ta sig dit med andra sätt än flyg tror jag exakt inte ett dugg på.

Plastbyttor i köket

Överallt går det att köpa Tupperware och Tupperwareliknande plastburkar för förvaring av mat. Ofta marknadsförs de som en spargris. Genom att skaffa matlådor kommer du att börja laga mer mat och ta med egen lunch till jobbet, sägs det.

Jag ska inte helt döma ut resonemanget. Bra grejer kan absolut inspirera vare sig det gäller verktyg i garaget eller husgeråd och förvaringskärl i köket, men är det verkligen där skon har fastnat? Jag går till mitt eget kök och kollar vad jag har.

Det här ser ut som sånt som marknadsförs på Wish och Temu. Jag vet faktiskt inte varifrån jag fått dem, antagligen är de ärvda. Och ganska bra. Genom att de är genomskinliga behöver jag inte skriva på vad jag har i varje burk, men det hade gått lika bra med fyrkantiga plastburkar av den typ man kan köpa kakor i, t ex pepparkakor som reades nu innan jul.

Klassiska matlådor som jag brukar använda just som matlådor. När jag ska vara borta en hel dag kan jag t ex förvara pastasallad i dem. Möjligen är de också godkända för att värma i mikron, men det skulle jag aldrig göra. Där det finns en mikro finns det alltid tallrikar också.

Detta är vad jag har och använder mest. Till vänster 1,5-kilos syltburkar. Jag köper aldrig sådan sylt längre, men har sparat burkarna eftersom de är väldigt bra till mycket. I frysen just nu har jag t ex äppelmos och ärtsoppa i sådana här, i skafferiet olika typer av mjöl och gryn, men de funkar också för att blanda färg och tvätta penslar i. Efter det pensioneras de dock, även jag har gränser.

Till höger i bild en mindre variant som det ofta varit räksallad och liknande i. Även dessa är arvegods för det har jag aldrig köpt. Dessa har jag ibland hemmagjord sylt i, men jag använder dem nog oftast för att frysa in grönsaksbiffar, som kikärtsbiffar och morotsbiffar. Det går sex biffar i varje burk, vilket vanligen tar mig igenom två måltider.

Man kan inte säga att några av de här burkarna är gratis, men de är trots allt engångsburkar som kanske använts hundra gånger vid det här laget och kommer att räcka livet ut för mig. Hade jag blivit mer inspirerar av Tupperware? Det får vi aldrig veta.

En springnota och polisiära självmål

Det här blir en lite knepig nyhet eftersom de enda som tycks ha skrivit om fallet från början är Sydsvenskan, men de har fått för sig att de ska ha betalt för varenda artikel de skriver, så jag har fått läsa senare nyhetsnotiser hos andra, bl a Expressen, och lagt pussel. Detta verkar i alla fall ha hänt:

På juldagen åt ett sällskap på 35 personer julbord på restaurangen Atmosfär i Malmö för 82157 kr. När de var klara sprang de, utan att betala, ut till väntande taxibilar, en så kallad springnota. Mannen som bokade julbordet hävdade att han kommit överens med restaurangen om att de skulle skicka en faktura. Det kan omöjligt stämma eftersom mannen sedan tidigare utfört imponerande 87 bedrägerier (med reservation för att mångdubbelt fler aldrig anmälts).

Polisen inledde en undersökning, men la i vanlig ordning ner den lika snabbt. Fast när media frågade sa polisen att den inte alls var nedlagd och visste inte varifrån uppgiften kom. Troligen höll de bara på den eftersom de inte ville att det skulle verka som att de inte gör någonting.

Krögaren hade som sagt inte gått med på att skicka en faktura, men när han insåg att polisen inte skulle göra något skickade han den som ett sista halmstrå. ”Perfekt!”, tänkte polisen som då fick ett skäl att lägga ner undersökningen även officiellt. För nu var det fråga om en obetald faktura och inget polisärende. Tyckte de.

Perfekt, tyckte antagligen också hundratals, för att inte säga tusentals kriminella, som nu fick en ny affärsidé – att äta gratis eftersom polisen inte gör något åt det. Men här kommer en liten ljusglimt, åklagaren Henrik Nordquist, som på eget initiativ återupptagit förundersökningen.

Han tänker i helt nya banor, bl a att hålla förhör med de inblandade för att ta reda på vad som har hänt. ”Att vi inte tänkte på det!”, tänker knappast Malmöpolisen. Snarare ”Attans, nu blir det mer jobb, och vi som skulle äta gräddtårta och spela innebandy”. Är jag fördomsfull? Ja. Har jag fel? Knappast.

Avanza, vart tog du vägen?

Efter ännu ett i raden av Avanzas datahaveri såg det igår ut så här när deras kunder försökte logga in.

På Twitter beklagade Avanza det inträffade, men utan att egentligen säga någonting om vad som hänt. Då och då gick man ut och sa att allt skulle vara igång igen, varpå ett flertal kunder i kör svarade att det var det inte alls. Ytterligare kunder sa att nu får det banne mig räcka med datahaverier snart och frågade sig själva och andra vad de skulle byta till.

För det här var ju inte första gången. Några dagar tidigare twittrade den nyligen avgångna vd:n Rikard Josefson självgott om hur bra man är. Hälften av svaren klagar på teknikstrul, den andra halvan på att företaget ägnar sig åt politik. En prickade in bägge varpå grundaren Sven Hagströmer formulerade sig på ett sätt han nog inte hade gjort om han vetat att det bara var fem dagar till nästa stora haveri.

Och jag tycker att Hagströmer har fel. För ett år sedan ifrågasatte jag om Avanza i första hand är nätmäklare eller politisk plattform och sedan dess har fler ställt samma fråga, med all rätt. Nu har ju inte de här två sakerna nödvändigtvis med varandra att göra, men om en fungerande nätsajt lägger energi på klimat, jämställdhet, reduktionsplikt, kriget i Ukraina och annat som borde stå rätt mycket lägre på agendan än de egna tjänsternas funktion, har kunderna antagligen större tålamod än när Avanza gör det. 

När jag svingade senast skrev en kommentator så här:

”Tror det finns en stor risk att Avanza inte finns kvar om låt oss säga 10-15 år. Däremot tror jag att de riktigt stora bankerna finns kvar. Så där lägger jag numera mitt långsiktiga sparande.”

Det var alltså ett år sedan, men idag hade frågan kanske formulerats: ”Finns de kvar om fem år?” Jag vet inte, det går fort i hockey. Plötsligt är man Kodak/Facit med en produkt ingen vill ha.

Jobba för konsten eller jobba med den

En kulturkrönika i Expressen blir dagens diskussionsunderlag. Författare är Josefine Jinder som är musikartist under namnet Little Jinder, men trots släktskapet med mamma Åsa Jinder har det tydligen inte gått så bra att hon klarar uppehället på musiken varför hon har skaffat sig ett ”vanligt” jobb, och det är det hennes text handlar om.

”Tyvärr, är det ingen mänsklig rättighet att vara konstnär. Så man måste bestämma sig för hur man ska hantera de ekonomiska utmaningarna som kommer när man inte är populär, business minded, kommersiell, horig eller kompromisskramande nog (det finns många söta små käppar som kan sätta sig i olika hjul) för att bli så rik att man kan slippa this economy som förvandlar kulturutövare till reklampelare och clowner.”

Inte en clown?

Det är inga konstigheter. Som komiker mötte jag den här problematiken ofta. Vi som inte badade i jobb fick ibland välja. I Norge kan nämnas Lars Berrum som vid sidan av komiken är sjuksköterska och Jonas Kinge Bergland som varvar komiken med jobbet som läkare. När covidregler dödade utelivet valde Tommy Steine att ta jobb i matbutik medan andra bad om Vipps (=Swish) för att få slippa, och det hade jag starka åsikter om.

Själv började jag ganska tidigt i artistlivet skriva åt andra för lite extra trygghet, och när jag efter tio år var less på resandet blev det skrivande på heltid. Precis som Josefin Jinder också är inne på ger flera inkomster mer valfrihet. Jag la förresten mer tid på börsen då än jag gör nu, så där hade jag ett tredje ben att stå på. Annars hade jag kanske behövt ta fler standup-gig med dåliga förutsättningar, bara för att kunna betala hyra och potatis, och det är ingen bra känsla att ta jobb man vet kommer vara nästan omöjliga att göra bra.

Ja, jag står på en lastpall med en matta över.

Men där slutar nog det jag är överens med Jinder om. Jag tyckte inte att företagsjobb var prostitution eller att människor med lönearbete är ”töntar och fyrkanter”. Överhuvudtaget stinker hennes text av förakt mot människor som inte jobbar med ”konst”. Tro det om du vill, Jossan, men de flesta som får ditt liv att flyta har inte valt sina jobb som ett sätt att förverkliga sig själva.

Barnskötarna som tar hand om ditt barn, plogbilschaufförerna och bussförarna som ser till att ni ens kan ta er till förskolan och många, många fler jobbar primärt för att tjäna pengar så att de kan göra rätt för sig. De förtjänar inte att bli kallade töntar eller fyrkanter av en bortskämd överårig snorunge som tror att hon blivit Taylor Swift bara för att hon fått ge ut ett par skivor.

Så nej, jag tycker inte att det är synd att det inte är en mänsklig rättighet att vara konstnär. Eller rättare sagt, det är en mänsklig rättighet att få utöva sina konster. Vill publiken betala för dem – bra. Annars, sitt på ditt kontor och skäms! Inte för att publiken inte vill betala eller för att du anser dig för fin för att ”medverka i patetisk tv” eller ta firmagig, utan för att du tycker att det är under din värdighet att ens tillfälligt jobba med något du inte brinner för. Bara skäms!

Vad köper kommunen?

Jag ondgör mig rätt ofta över slöseri av skattepengar, att politiker och tjänstemän på olika nivåer slarvar bort skattebetalarnas pengar. Journalister tycks ofta inte bry sig och även om många uppgifter är offentliga är det rätt bökigt för oss vanliga dödliga som inte jobbar med detta att kontrollera vart skattepengarna tar vägen.

Fram till nu. Jens Nylander som bl a stod bakom varumärket Jens of Sweden har de senaste åren jobbat med programvaruutveckling på det här området. Det har t ex lett till att han satt dit Ica för kartellbildning och alla som jävlas med Ica har min sympati. Nu har han gjort detta:

”Under 1 års har jag kartlagt alla leverantörsregister och leverantörsreskontror (som innehåller fakturorna) från Sveriges 290 kommuner. Materialet avser tidsperioden 1 januari 2022 fram till sista ca okt. 2023. Här https://kommun.jensnylander.com/ hittar du inköp, leverantörer och fakturor som finns hos kommunerna.”

I Jens databas finns 23 miljoner leverantörsfakturor hos 214 kommuner, vilket gör att du och jag enkelt kan se vilka företag som fakturerat kommunen, fakturabelopp och på vilka kostnadsställen de ligger. Hade jag bott i en svensk kommun hade jag antagligen lagt osunt mycket tid på att hitta märkliga utgifter betalda med mina pengar. Jens Nylander själv har redan avslöjat massor av fusk, slarv och korruption.

Jag hoppas och tror att andra kommer att göra det och jag är övertygad om att massor av oegentligheter kommer att upptäckas. Vem vet, kanske till och med någon journalist bestämmer sig för att börja jobba med riktig journalistik tack vare detta verktyg, men mest tror jag att de gamla medierna kommer att få se sig ännu mer omsprungna av alternativmedier, medborgarjournalister och vanligt folk.

De gamla reportrarna kommer nog fortsätta att skriva vinklade reportage och referat från kändisars Instagram och drömma sig tillbaka till en tid när de hade patent på ”sanningen” och sågs som auktoriteter, långt innan ”Är det sant eller har du läst det i tidningen?” blev en stående vits med verklighetsbakgrund.