Sjukdagar

Jag har haft fyra sjukdagar sedan jag kom ut på arbetsmarknaden för 28 år sedan. Två på en maginfluensa och två till på en rejäl förkylning, bägge på 90-talet. Om jag känt efter mer hade jag fått ihop fler dagar, men jag har alltid levt efter principen att ska jag må dåligt kan jag åtminstone försöka tjäna pengar under tiden.

Jag vet inte hur mycket som handlar om gener, hälsosamt leverne och ren tur. Antagligen lite av varje. Vitaminer, antioxidanter och att undvika mattillsatser, barn och stora folksamlingar tror jag är bra för immunförsvaret, och när jag ändå drabbas av något virus försöker jag ta dalta med mig själv. Ofta är jag tillbaka på banan efter bara några timmar.

Förutom att det är trist att vara sjuk finns det pengar att tjäna här. Svenskarna är i snitt sjukfrånvarande runt tio dagar per år. Friskast är män som jobbar i ideella förening och sjukast är kommunanställda kvinnor (ja, det finns undantag).

För staten och företagen kostar sjukdagarna tiotals miljarder, men även för den enskilde blir det dyrt. Inte minst pga karensen. Förutom att lönekuvertet minskar betyder sjukdom lägre pension så det ger inte bara förlorad ränta-på-ränta-effekt nästa månad utan drabbar dig hela livet.

Hur gör man då för att slippa sjukdagar? Först och främst, skaffa ett jobb du trivs med. Det hjälper inte mot cancer, men nog verkar det finnas ett samband mellan långa sjukskrivningar och jobb som inte känns superinspirerande.

Se till att du mår bra. Lägg tid och energi på det och låt det i värsta fall kosta pengar också. Kroppen är ett svårslaget verktyg. Och sist men inte minst, håll dig undan smittospridande barn. Är det dina egna må det vara hänt, men dra gränsen där.

Begränsning ger möjligheter

Tänk när reklam-tv kom! Äntligen skulle det bli en massa valmöjligheter. Det sket sig lika hårt som när åtta nya reklamradiokanaler ledde till att P3 förvandlades till NRJ och vi fick nio snudd på identiska kanaler som alla spelade ”den bästa blandningen av fyra nya låtar”. Jag har inte hört någon av dem på många år, men jag gissar att de är likadana nu, bara med fyra andra låtar. ”57 channels and nothing on.” En del stationer försöker sticka ut genom att ta in kändis-DJ:s.

Jag är egentligen anhängare till mångfald och valfrihet, men jag tycker ofta att det känns som mer av samma. Fler val, men inte fler möjligheter. Kanske borde man begränsa sig oftare och lägga mer energi där det verkligen gör skillnad. Jag menar inte att man likt huvudpersonen i 80-talsfilmen The Fly bör skaffa sju exakt likadana kläduppsättningar för att spara tiden det tar att välja kläder, men kanske gör för många val att det varken blir hackat eller malet.

Säg åt tio manusförfattare att skriva vad som helst. En film, tv-serie, miniserie. Valfri målgrupp: barn, äldre, gruppen 18-29, kvinnor, män. Samtliga kommer att gå hem med en orolig uppsyn och stirra på ett tomt papper i timmar, dagar eller veckor. Säg istället till dem att göra en ungdomsserie på temat vänskap, som utspelar sig i Dalarna, och du kommer att sätta igång deras hjärnor.

Ibland lanseras börsportföljer med t ex bara kvinnliga företagsledare, eller ”Handbollsportföljen” som Erik Sprinchorn lanserade i EFN Börslunch, med investeringar enbart i vd:ar som tidigare spelat handboll. Dessa experiment går ofta bra och jag tror inte att kvinnor eller handbollsspelare har ett generellt övertag på marknaden i stort. Jag tror att begränsningen gör det lättare att hitta guldkornen.

Troligen skulle man kunna få samma fördel av att bara analysera företag med begynnelsebokstaven S. Bara inte Sveriges Radio för P3 blev verkligen skit när de fick konkurrens.

Från olika håll

Efter att jag intervjuades i Sparpodden tyckte en del – som vanligt – att jag är extrem i mitt sparande. På ett sätt är jag det, men det är därför befriande att bli ”attackerad” från andra hållet. På Twitter fick jag höra åtminstone en person med lägre matkostnad än mina 700 kr i månaden.

Jag har hört andra säga att det annars är jag som fyller den funktionen. När andra sparare fått höra att de är galna har de kunnat peka på mig. ”Titta, jag må vara spritt språngande, men jag är inte värst.” Allt beror på hur man ser på saken. Det finns alltid någon som sparar hårdare, tjänar mer, jobbar flitigare ... Och så någon som verkar göra allt helt bakvänt.

Vi behöver dessa ytterligheter för att se hur vi ligger till. Eller gör vi det? Är det inte rätt mesigt att se sig omkring och agera utefter omgivningen, för att inte sticka ut för mycket? Vi ser/såg det på mellanstadiet och ingen vuxen tycker att det är okej att mobba eller titta snett på andra på det sätt man gjorde där. Men har vi kommit så mycket längre?

Jag räknar in mig själv bland dessa konsensussjuka mesproppar för även om jag på vissa sätt stuckit och sticker ut så vill jag också passa in. Ibland så till den grad att jag gör avkall på min personlighet. Till ingen som helst nytta.

I vissa fall finns det poänger. Man behöver inte röra om i alla grytor bara för att man kan. Man bör t ex inte starta politiska diskussioner på släktmiddagen som resulterar i fullt inbördeskrig, men hur man själv väljer att försörja sig eller spendera sina pengar borde inte vara kontroversiellt. Det finns ändå alltid någon som är värre.

Vad är mellandagar?

Försöker man analysera dessa helgdagar landar man snart i frågan varför i all världen man ska fira en dag som inte fått ett betydelsefullare namn än annandagen. Det är som att döpa en utmärkelse till ”extrapriset” eller kora en världsmästare i medelmåtta.

Men ännu märkligare är mellandagarna. Mellan vadå liksom, mellan helger? Vad var det i så fall för fel på det gamla namnet vardag? Jag fattar inte vitsen med klämdagar. Jo, att jobba på dem eftersom de är helt vanliga, svarta vardagar. Men det är det ju nästan ingen som gör. Nu har vi två sådana dagar innan det blir helg igen, och jag vet knappt någon som jobbar. Förutom jag då, och andra företagare som inte bara kan vänta till 2019 med fakturering och bokföring.

Annars är det komp, flex, vab eller något annat arbetsbefriat som gäller. Jag har en kompis som jobbar på ett statligt företag. Tror inte att han någonsin jobbat över. Jag är inte säker på att han ens jobbar när det är kontorstid, men är det ”klämdag” eller fredag så tar han ut komptid. Från vadå - skattemedeltidsbanken?!

Eller också ”jobbar han hemifrån”, vilket vi ju alla vet vad det betyder när det kommer från en person med sitt skrivbord på ett kontor hos arbetsgivaren. Han kunde lika gärna säga ”Jag bondar idag” som en kortform för bondpermis!

Äh, jag är väl bara sur för att jag som inte är anställd heller inte kan kompa bort klämdagar. Så därför jobbar jag idag. Hemifrån. God fortsättning (ännu ett märkligt uttryck)!

Vad gör man när börsen rasar?

De senaste veckorna har börsen fallit, sjunkit, tappat och rasat. Vad gör man då? Är det nu man bör engagera sig extra mycket i börsen för att optimera portföljen, förlora så lite pengar som möjligt, eller ännu hellre hitta blankningscasen och istället tjäna pengar när det går ner? Eller gör man klokast i att logga ut, fokusera på andra delar av livet och låta portföljen jobba på bäst den kan?

Själv sa jag ju redan för fyra månader sedan att jag ledsnat lite på att sitta och leta aktier och jag kan väl inte säga att raset gjort mig mer road. Jag har följt börsen mindre än vanligt, men det beror egentligen inte på ointresse utan på tidsbrist. Dock matar jag efter varje börsdags handel in kurserna på mina värdepapper i datamaskinen, så jag har väl följt börsen som Miljonär innan 30:

Och innan ni frågar, självklart hånade jag honom för den dyra ärtsoppan. Jag tror att han skrev det där med en hel del ögonglimt, men jag känner igen mig. Framförallt det där med soppan. En del tycker säkert att om man ändå förlorar tiotusentals kronor på börsen varje dag kan man unna sig dyr mat och andra utgifter, men jag håller inte med. Det gäller att se börsen som en egen del av ekonomin, delvis bortkopplad från resten. Ibland går det upp, ibland ner. Så har det alltid varit och det lär fortsätta.

Men beställer man limo till Stureplan och börjar ta in helrör och rysk kaviar så tappar man både pengarna det kostar och all framtida ränta på dem. När börsen vänder och går upp igen tror jag knappast att man drar ner på utgifterna. Tvärtom kanske, så då förlorar man ännu mer.

I den mån jag ska försöka ge råd blir det alltså att följa börsen ungefär som vanligt. Ta inga extrarisker i desperation, men fega inte heller ur. Blir du helt knäckt av att se dina surt förvärvade pengar försvinna, logga ut och gör något annat. T ex ärtsoppa, så att du slipper betala 8 kr för något som bara ska kosta 1,35.

Energidryck gör mig trött

Den som skummar två avsnitt av Det okända förstår att risken att ens bostad hemsöks av spöken är oändligt mycket större om det sitter stora bokstäver på väggarna med djupa budskap som "HOME" och "LOVE", för det har i stort sett alla. På samma sätt är Red Bull den självklara drycken för Lyxfällan-deltagare.

Lyxfällan, badkar och 700 liter energidryck.

Fullt logiskt. Den kostar från 40 kr litern upp till hundringen. För vad – kicken? Du får mer koffein av att dricka kaffe. Energidryck ger inte heller särskilt mycket energi. Särskilt om man väljer en sockerfri variant är det hjärnsläpp. Lite som att köpa en ”low calorie energy bar”, men även det säljer av någon anledning.

Studier varnar dessutom för att energidryck kan orsaka hjärtproblem. Det var väl inte så det var tänkt med att ”Red Bull ger dig vingar”, att du ska dö, förvandlas till ängel och flyga upp till himlen?

Redbull ger dig inte vingar, de har tillverkaren bittert fått erfara efter en stämning i toklandet USA. Däremot kan stora mängder ge dig hjärtklappning, sömnsvårigheter, diarré och dålig ekonomi.

I Sverige funderar man nu på att sätta en maxgräns för koffein i energidrycker. Detta eftersom ”personer som dricker stora mängder kan uppleva obehag av koffeinet”. Om allt som jag känner obehag för skulle förbjudas... Inte minst känner jag obehag för huvudlösa regleringar. Nej, låt det vara tillåtet att sälja skiten! Var bara medvetna om att det är just skit.

Blev det begagnat?

Svensk Handel förutspådde att årets julklapp skulle bli ”Det återvunna plagget”. Nu kanske jag verkar cynisk (det har hänt förr), men jag kände spontant att det här kommer inte flyga.

Jag är inte motståndare till begagnade kläder. Särskilt barnkläder är ju en jättebra idé att sälja/skänka vidare för ibland hinner ju föräldrarna knappt tvätta kläderna innan de är urvuxna. Jag älskar att sälja begagnade grejer, men jag har aldrig sålt mina egna kläder. Jag skulle absolut kunna köpa begagnade kläder på Myrorna eller liknande, men jag har inte gjort det heller.

Men vuxna människor som får begagnade kläder i present av andra är ju något helt annat. Nu håller jag inte på med julklappar, men skulle nog tycka att det skulle kännas konstigt att få en begagnad tröja eller trenchcoat, oavsett om givaren själv handlat second hand eller plockat plagget från den egna garderoben.

”Har den äran!”

Är det jag som är särskilt bakåtsträvande eller tänker jag som folk gör mest angående detta? Fick eller gav du bort ett begagnat klädesplagg i julklapp? Eller har du hört talas om någon annan som fått/gjort det? Jag gissar på rätt många nej här.

Ekonomisk nyårsstädning

Jaha, då var det jul igen. Eller (den här har jag snott från Morgan Paulsson) som de säger i Pakistan: måndag. Men nu skiter vi i det och spolar framåt.

”Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.”

Nej, Tennyson hade fel. Eller rättare sagt, när han skrev Ring out, wild bells, eller Nyårsklockan som den heter i svensk översättning, hade han troligen ingen tanke på svenska skatteregler. För ska man utgå ifrån dem behöver mycket av ”ringandet” göras före årsskiftet.

Innehav i investeringssparkonton och kapitalförsäkringar kommer att beskattas utifrån nyårssaldot. Har man värdepapper man tänkt sälja kan det därför vara en god idé att göra det i tid för att både få in pengarna på kontot och sedan skicka ut dem till ett sparkonto före nyår. Har man kontanter i ISK eller KF kan man låta dem åka samma väg. Kanske ska du handla värdepapper för dem senare och då kommer du ändå få skatta för dem, men så länge du inte vet det kan du lika gärna ta det säkra för det osäkra.

Handlar du på en vanlig aktiedepå är det hög tid att kvitta ut vinster och förluster i syfte att hålla nere reavinstskatten. Har du reavinst – sälj förluster, har du reaförlust – sälj vinster. Har du inte egna kan du trixa ihop med andra. Om t ex en familjemedlem har en stor reavinst, men inga förluster kan du ge bort en surdeg så övertar han/hon ditt anskaffningsvärde. Har ni dem hos samma bank/nätmäklare är det bara att fylla i en blankett och låta dem göra jobbet. Fast har ni inte gjort det än är nog loppet kört i år. Slå dig då i huvudet tre gånger och gör en anteckning inför nästa höst.

I mitt företag ser jag till att köpa sånt som ändå ska köpas och inte behöver periodiseras. Tonerkassetter, papper, kuvert, frimärken ... I mitt fall inga jättepengar, men varje utgiftskrona som kan läggas före nyår innebär uppskjutna skattepengar. För att citera en annan stor poet, Thore Skogman:

"Man måste vara om sig och kring sig
för att man ska få något i sig och på sig.
På den lata sidan får man inte va',
man jobbar både natt och da'."

Men nu blir det traditionellt julfirande, vilket i mitt fall betyder ett löppass i den eländiga kylan följt av hembakt pizza. God måndag på er!

Låt stå eller betala

Papper, duk, masonit, mdf... Det finns massor av vettiga underlag att måla konst på. Ett mindre vettigt material är hud. Jag tycker att det säger sig självt man inte ska fästa kemiska färger på kroppen, förutom det uppenbara problemet att man kanske inte vill ha kvar motiven några decennier senare, oavsett hur mycket eller lite underlaget skrumpnat.

Men nej då. Ibland känns det som att jag är den enda människan i Sverige som valt att inte ägna mig åt kroppsmålning, och nu är det tydligen fler och fler som känner att det där kinesiska tecknet i motljus inte var så kul, trots allt.

”Merparten av de som kommer hit har ju ganska fula tatueringar.”

No shit! Varför skulle just de som vill ta bort sina missfärgningar ha snygga sådana? Alltså, om någon vill ha en diskret delfin eller gåspenna på någon undanskymd plats är det såklart upp till dem, men förvänta er inte att bli tagna på allvar om ni spökat ut er helt hejdlöst!

Bra business är det tydligen. Att ta bort dem alltså. Så om andan faller på och du vaknar upp en morgon och tänker att idag vill jag bränna pengar på något helt värdelöst, färga håret eller motivlacka naglarna. Det går nämligen att ångra helt gratis.

Mitt liv 2022?

Jag fastnar ibland i märkliga Youtubekanaler som handlar om folks boenden och sätt att leva. Jag har tidigare berättat om tanten som bor i sin bil, tältare och husbilsboende. Kul och intressant alltihop, men inga liv jag skulle vilja ha mer än några dagar åt gången (personbilsboende inte ens det).

Men här är en kanal om ett liv jag på riktigt kan bli lite avundsjuk på. Det är en man som byggt ett timmerhus för 40000 kr i den kanadensiska vildmarken där han går och skrotar, startar lagom stora byggprojekt som får ta den tid de tar och lever i samklang med naturen. Han har visserligen både hund och fru, men inget liv är ju fulländat. Det här huset skulle jag kunna bo i:

Fast inte i Kanada, tror jag. För kalla vintrar och för många grizzlybjörnar. Men invändigt är det helt okej:

Kök, matbord, arbetsbord och sovloft. Det enda jag hade valt bort är ”tavlorna” i form av hudar av döda djur. Lite väl makabert för min smak. I gengäld älskar jag att allt är galet robust, som fönsterfodren i stockformat.

Men som vanligt kan jag inte riktigt förstå allmänintresset. Han har från några hundratusen upp till 5-6 miljoner tittare per film. Det är betydligt fler än Melodifestivalen eller Lennart Hyland när han var som störst. Och vi sitter alltså och tittar på en gubbe som snickrar, hugger ved eller drar ihop en middag.

Jag hade satsat på ett större skrivbord.

Jaja, kanske mänskligheten trots allt inte är helt förlorad. Själv föredrar jag alla dagar i veckan att titta på när den här gubben gräddar bröd i sin egenbyggda vedugn framför någon menlös refrängsångerska som sjunger schlager.

Ingves kan inte vinna

Jag tycker lite synd om Riksbankens chef Stefan Ingves. Han har fått en del skit här, och det ska han ha. Inte minst när han lägger näsan i blöt där han inte borde.

Men kanske går vi för hårt på honom ibland. Igår var det dags för ett räntebesked där utgången för ovanlighetens skull inte var helt given. Det kunde bli räntehöjning (om man nu kan kalla det höjning när en minussiffra sjunker) eller oförändrat. Det som däremot var säkert var att han skulle bli väldigt kritiserad.

Och det blev han. Höjningen borde inte ha skett eller också borde den ha varit större. Ingves är en diktatorisk despot, men samtidigt en viljelös marionett. Hur försvarar man sig mot den kritiken? Det gör man inte, och får därigenom höra att man gör sig otillgänglig och inte vågar stå upp för sina beslut.

Jag har som sagt själv kritiserat Ingves. Jag tycker att Riksbanken bryr sig alldeles för mycket om inflationsmålet, att man i alltför stor utsträckning följer efter FED och ECB, och att planerna på att ta fram en särskild e-krona i ett försök att haka på eller eliminera trenden med kryptovalutor är fullständigt huvudlös.

Men jag undrar om inte det mesta av den kritik han får just nu bottnar i att ingen av oss är förtjust i tanken på att Sverige och världen är på väg in i en lågkonjunktur, och det kan inte Stefan Inves förhindra.

”Nyttig mat är dyr”

När jag hade skrivit om kvinnan som riskerade vräkning fick jag höra att det fanns en Flashbacktråd om artikeln. Det lilla jag läst av den höll inte i närheten samma höga kvalitet som mitt kommentarsfält, men jag hittade en kommentar att reta mig på:

”Faktiskt är det lättare att äta sig fet på liten summa än äta nyttigt.”

Göran Greider, sockerskattsentusiast och lösgodisaktivist.

Det här hör man både nu och då, men det gör det ju inte mer sant. ”Faktiskt helt fel” som ett nyligen avsomnat medieprojekt skulle ha sagt.

hemma – restaurang

hemlagat – färdigmat

vatten – läsk

matbröd – wienerbröd

grönsaker – grillkorv

Gissa vilken kolumn som är billigast och vilken som är nyttigast. (Ledtråd: Det är samma kolumn.) Jag erkänner att det här inte är ett vetenskapligt test av all världens mat och att det finns motstridiga exempel, men på det hela taget är det rent trams att skylla dåliga matvanor på att man inte har råd med bättre.

Ofta tror jag inte ens att det är mat som sabbar hälsan utan snarare chips, godis och McDonald's (nej, det är inte mat, knappt föda). Snackar vi mat kommer rotfrukter och baljväxter alltid att vara billigare och hälsosammare än kebabpizza med bearnaisesås.

Sparpodden

Idag tänker jag att många läsare hittat min blogg för första gången efter min medverkan i gårdagens avsnitt av Sparpodden med programledaren Alexander Gustafsson och Patrick Boström bakom spakarna.

(ljudfil här)

Så nu har du klickat dig hit via en länk i någon programbeskrivning och undrar vad det här är för jävla tomte. Bra fråga! Jag är före detta ekonom, före detta kontorschef och före detta ståuppkomiker (väldigt mycket ”föredetting” över denna presentation). Jag får tiden att gå som frilansskribent bosatt i Stockholmsområdet.

En snabbintroduktion går att hitta under rubriken Presentation, men jag tänkte nu presentera min syn på pengar genom att dra fram några av de knappa 900 blogginlägg jag skrivit sedan april 2016.

Självdisciplin ger rikedom är en text om att rikedom är möjlig för alla och snarare kräver rätt inställning än hög lön.

Plastpåsar eller rikedom är ett av mina allra första inlägg och en illustration över uttrycket ”många bäckar små”.

Det som utmärker mig som sparare är nog ändå främst mina låga utgifter när det kommer till mat. Vad kostar mat? är en fråga där mitt svar sticker ut.

Lite mer konkret visar det sig i inlägg om mat och bakning. Middag om ett halvår är ett exempel på det, som också plockar in mitt intresse av hemmaodling.

Nu är det ju snart jul och den som är osäker hur denna högtid ska firas kan med fördel testa ett Sparocertifierat julfirande.

Jag önskar mig ett par nya skor...

Ibland granskar jag ekonomiartiklar i media. Jag är ofta kritisk eftersom de, rent objektivt, är skitdåliga. I Staffan var en slösare ger jag också uttryck för min önskan om personligt ansvar, något jag tycker har gått förlorat under decennier av välgörenhetscurlande.

Ingen börs? Jodå! Här är ett tidigt inlägg om ett aktiebolag jag sedan följt och kommenterat regelbundet.

Viktigast av allt tycker jag är dialogen. Det som skiljer en blogg från exempelvis en tidning eller ett tv-program är att den är ett samtal mellan skribent och läsare. Tyck gärna till i kommentarsfältet med förslag och idéer, eller när du inte håller med mig.

Apropå dialog hade jag nyligen ett intressant samtal med författaren och bloggaren Miljonär innan 30, som går att hitta här.

Hoppas att det gav något. Annars kommer ett nytt inlägg här i morgon, och vanligtvis alla andra dagar.

Mama mia, hundar prata politik!

Jag försöker undvika politik, särskilt svensk inrikespolitik, men ibland går det inte! En del tycker att det är tramsigt när politiker drar in sina barn i politiken och berättar vad sjuåringen på perfekt myndighetssvenska sagt vid frukostbordet. Jag ber särskilt er om ursäkt när jag nu ger er ingen mindre än Jan Eliassons hund:

Jag tänker företräda den kontroversiella inställningen att det i själva verket är husse som står för åsikterna. Man kan raljera över språket och fråga om han verkligen menar att hunden är gift med Kerstin och att han hoppas att en ny budget inte ska innehålla flyktingar, men det vore ju lågt av mig att hacka på syftningsfel på Twitter.

Istället tänkte jag fokusera på den sista meningen, att paret Eliasson inte behöver skattesänkningar. Detta är skrivet av en man som försörjts av skattepengar sedan 1965! Många av dessa 53 år har han jobbat för FN, en organisation så välkänd för sin korruption att dåvarande generalsekreteraren Ban-Ki-moon 2007 uppmanade ledande personer att redovisa sina privatekonomiska intressen. Några få vägrade. Jag ska inte peka ut någon, men en av dem har en hund som heter Leo som gillar att spisa Bach och uttala sig om budgetar.

Förresten är arvodena från Förinta Nationerna (pun intended) skattefria. Oklart varför, men den politiska adeln tar alla chanser att sko sig och man ska inte kasta bäver när man sitter i trähus.

Beträffande Eliassons uppdrag var han ordförande i Anna Lindhs minnesfond i fem år under den period när man lyckades med konststycket att tömma fonden på 21 miljoner. Det försvarade Eliasson så här: ”Vi ville hålla en hög nivå på verksamheten så att vi inte minskade chanserna att få in bidrag.” Låter som vilket pyramidspel som helst, så här ligger möjligen en hund begraven. Men inte Leo, han har fullt upp med budgettankar. Och Bach.

Julen tillfälligt inställd

Med risk för att framstå som helt hjärtlös tänker jag nu såga ännu ett tyck-synd-om-mig-exempel. Nästa år kanske jag kan göra en hel julkalender av illa skrivna kvällstidningsartiklar om påstådd nöd. Idag handlar det om Marianne, 38. Tveklöst har hon dålig ekonomi och sitter i skiten. Jag lider med henne, men det är mycket som är märkligt här.

I november förra året blev hon sjukskriven från jobbet pga ryggproblem, har sedan jobbat halvtid, men från oktober i år har hon varit arbetslös och hotas nu av vräkning eftersom hon ligger efter med räkningarna. Så långt fakta, men här kommer några frågor reportern ”glömde” att ställa?

1. Du jobbade fram till september, har fått a-kassa efter det, men du hotas av vräkning tio dagar innan jul. Hur länge har du låtit bli att betala hyra?

2. Du har jobbat i sexton år och trots att du har barn har du under hela denna period valt att spara ihop exakt noll kronor i buffert, så att du direkt hamnar i trångmål när inkomsten minskar. Hur tänkte du?

3. Redan när du blev sjukskriven började du låna pengar för att klara räkningarna. Vad har du konkret gjort under det här året för att inte gräva dig djupare ner i skulder?

4. Du är ensamstående med en dotter och har 7200 kr i boendekostnad varje månad för ett hus du hyr. Du har inte övervägt att flytta från villan till en billigare lägenhet?

5. Du betalar varje månad 2300 kr i avbetalning för en bil och 900 kr för telefon och internet. Har du försökt hitta billigare alternativ?

6. Dagen innan aviserad vräkning mörkar du fortfarande situationen för din dotter och skyller exempelvis uteblivet julgransköp på tidsbrist eftersom du ”försöker skydda henne från den obekväma sanningen”. Hur bekväm tror du hon skulle känna sig om hon får reda på att hon tvingas flytta från sitt hem och att hennes mamma vetat om det, men valt att inget säga?

Detta och mycket annat får vi inte veta eftersom diverse insamlingar gjort att hon fått råd med både räkningar och julklappar. Den här gången, men med tanke på hennes syn på ekonomi och ansvar gissar jag att dottern (henne tycker jag synd om på riktigt!) kommer att få flera spännande överraskningar i framtiden. Och då pratar jag inte om julklappar.

God jul från en surgubbe!

Inte en av alla dessa dagar

Pippi Långstrump började i skolan för att få sommarlov. Lite bakvänt, men ibland måste man uppleva elände för att uppskatta vad man har. Häromdagen åkte jag kollektivtrafik i Stockholms rusningstrafik. Anledningen till resan kommer förresten att avslöjas i mitten av nästa vecka och troligen resultera i ett eget blogginlägg. För det hör inte till vanligheterna att jag gör sådana resor. Jag försöker undvika kollektivtrafik överhuvudtaget, särskilt i rusningen.

Det var ungefär som vanligt – försenat pga tidigare händelser. Varje försening i trafiken hänger med åtminstone en hel dag. Och trångt både på perronger och tåg. Kom att tänka på Lars Winnerbäcks låt Rusningstrafik:

Duvorna går runt och pickar smulor i betongen
där jag står,
väntande i tunnelbanedån.
Ja, dom som skulle vara fredssymboler skiter på perrongen
och jag förstår.
Jag skulle själv gjort samma sak
om jag kunde flyga härifrån.

Nu var det åtminstone eftermiddag. Ibland är det ännu värre, när klockan ringer klockan 6-7 på natten och jag tvingas ge mig ut i mörker och kyla för att passa en tid. Senast var bara ett par veckor sedan för att passa en tidig tandläkartid. Men de allra flesta dagar behöver jag inte ut förrän senare på dagen, då jag oftast gör det helt frivilligt.

Samtidigt inser jag att många människor tvingas stå vid en hållplats och frysa (eller svettas, varför är vädret aldrig lagom?!) fem dagar i veckan, månad efter månad, år ut och år in. Jag har varit i den sitsen och är oändligt tacksam att jag inte är det längre. Så de gånger jag tycker synd om mig själv för att jag drabbas borde jag egentligen glädja mig åt alla dagar jag slipper. Efter regn kommer solsken.

Vad gör extraval för börsen?

Jag har inte trott på nyval och gör det nog inte nu heller, men det börjar ändå bli en reell möjlighet. Vem som styr landet intresserar mig föga, men vad skulle det göra för börsen?

Antagligen inte jättemycket, svenska val brukar knappt påverka, men vi kan ju spåna. Jag är bevisligen inget vidare på att tippa val, men min gissning är att ett nyval skulle gynna V, SD och möjligen S, och missgynna främst L, men kanske också MP och C.

”Jag är en pervers, jag är en pervers poliiiiitikeeer!”

V och SD för att de inte varit särskilt inblandade i regeringsförhandlingarna och L för att de i högsta grad varit det. Trots att Jan Björklund var ganska tydlig redan innan förra valet verkar många av hans väljare förvånade över att han kunde fälla Kristersson utan att blinka.

Säg att både L och MP åker ur (just nu klarar ingen av dem spärren i några undersökningar) och det bara återstår sex riksdagspartier. Det kanske kan minska mängden tjafs på marginalen och ge lite tydligare styrkeförhållanden. Sånt gillar börsen generellt. MP har varit ett av de mest mest företagsfientliga partierna, så där får börsen ännu mer stöd.

Liberalernas frånfälle kvittar väl? De vill förbättra skolan, men ingen vet hur, allra minst de själva. De vill gå med i Nato, men det vill ju ändå ingen annan. Det lär med andra inte påverka åt något håll. Eller så här. Björklund fick 42 papp när han auktionerade ut sin skjorta. Politiken hade han inte fått många kronor för.

Då är V mer intressanta. De har gått in hårt mot vinster i välfärden. Ett vänsterparti med över tio procent i en riksdag som lutar åt vänster tror jag på allvar skulle kunna sätta käppar i hjulen för både vård- och skolbolag. Attendo, Humana, AcadeMedia, Engelska skolan och allt vad de heter kan få skrämselhicka. Själv äger jag Attendo delvis i förhoppningen om utländska uppköpsintressenter. Med V i regeringen skulle jag säga att den chansen försvinner.

Vad säger ni andra? Vad köper ni och vad säljer ni om talmannen med den besynnerliga frisyren (peruken?) kallar till extraval i vår?

Moderna kommunikationsmedel

Jag anser mig vara extremt bakåtsträvande när det gäller moderna kommunikationssätt, men ibland känns det som att jag ändå ligger i framkant. Precis som man kan känna sig smal om man hänger med tjockisar kan man alltid uppleva sig modern när man drabbas av ännu värre bakåtsträvare.

Ta vården t ex. ”Nej, vi har ingen e-postadress, men du kan faxa till oss.” Nej, jag kan inte faxa! Faxen försvann ju för tjugo år sedan. Kanske finns det kvar någon på Tekniska Museet. Jag kan fatta om det finns information de inte kan ta på mejl pga sekretess, men de agerar som att de inte ens har internet. Och telefonköer har de gott om.

Hantverkare har däremot både e-post, telefon, Facebook och WhatsApp. Tyvärr har de glömt bort det när de är försenade. Ett litet meddelande för att berätta när de kommer så att man slipper sitta och vänta flera timmar tar några sekunder att skicka iväg, men det har aldrig hänt.

E-post är annars ovanligt. Företag i alla storlekar låter meddela att de inte har möjlighet att svara på e-post och lämnar därför inte ut någon adress. Att det går mycket snabbare för kunderna att förklara sitt ärende i ett mejl än det tar att komma fram i telefonkön från Helvetet är inte kundtjänstens problem. Så varför skapas ny teknik om ingen tänker använda den?!

Kanske skulle vi kunna börja använda e-post istället för att hela tiden starta upp en massa nya appar och skit som ingen heller kommer att ha vett att använda på rätt sätt. Jag tar en analog kopp kaffe och väntar på att omvärlden ska hinna ikapp.

Jag tar avstånd

”Du som är gräsätare kan ju gå ut och beta av gräsmattan” var inte roligt ens första gången och jag har alltid varit noga med att inte sjunka till den nivån och börja håna köttätare. Jag skäms när andra vegetarianer ”kräver” än det ena, än det andra. Visst, vi är olika individer och jag kan inte ta ansvar för Hitler, lika lite som köttätare kan ta ansvar för Stalin, men man blir ju smittad.

Den senaste tiden mer än vanligt. Först var det veganmamman som pga att hon måste göra matlådor till sina barn inte kunde jobba. Lite oklart varför, många gör ju matlådor just till sitt arbete, men denna kvinna måste tydligen lägga hela dagarna på att hacka sallad.

I England höjs röster för att uttryck som ”bringing home the bacon” och ”flogging a dead horse” är kränkande mot vegetarianer och veganer. Det fanns en tid när ingen ville låtsas om att de befann sig i en filterbubbla av meningsfränder. Nu koketterar man med det.

Vegetarianer är bara ett exempel. I sociala medier ses hela tiden uppmaningar av typen ”Vänligen avfölj mig om du...” röstat på X, gillar Y eller inte tar avstånd från Z. Förutom att det kostar stora pengar om hela samhället ska anpassas efter varenda kränkt minoritet kommer mänskligheten sänka sig själv genom att inte lyssna på andra åsikter än de man redan har.

Lysande självinsikt

Tidigt 90-tal hyrde jag ett hus på 24 kvm, ett sovrum, ett kök och toa med dusch. Huset stod på hyresvärdens tomt, en familj med två barn. Jag trivdes bra med huset och hyresvärden. Jag varken ville eller kunde köpa något i det läget och huset var precis vad jag behövde med en rimlig hyra. Jag umgicks inte med familjen jag hyrde av och skulle inte rekommendera någon att ha en hyresvärd så nära inpå knuten, men det funkade bra.

Det finns alltid de som har det värre.

Fast det var en märklig grej jag blev påmind om häromdagen. Huset hade direktverkande el som ingick i hyran och en gång lämnade jag en liten springa på köksfönstret när jag gick hemifrån. Dumt, men eftersom jag – då som nu – var sparsam med egna och andras pengar var jag förmodligen den bästa hyresgäst de kunde få och tyckte att hyresvärden överreagerade när han förklarade elförbrukningens inverkan på elkostnaden.

Nu till saken. Redan på den tiden hade familjen anammat det amerikanska julpyntandet med lampor. Ni vet, ljusslingor längs konturerna på huset, runt fönster och och på staketet. Nyligen kom jag förbi huset igen, där föräldrarna i familjen fortfarande bor kvar och nu gått all-in på ljusslingor. Det är lysen nästan överallt på alla hus, runt träd och buskar, på brevlådan... Vidare står det fullt av lysande renar, tomtar och piss i hela trädgården. Denna tomt syns garanterat från månen!

Det är alltså inte tomten på bilden som... Äh, ni fattar.

Jag begriper att elförbrukningen gått ner om man bytt ut den gamla julbelysningen mot sterila LED-lampor, men när jag tänker på deras kostnad för el och lampor blir mitt gläntade fönster för 25 år sedan (vadå långsint?!) ännu futtigare. Jag undrar om de ens förstår det.

Jag tror – och nu spekulerar jag fritt, det får man – att beteendet är vanligt. Man ser egna utgifter som nödvändiga, andras inte. Den som köper en dyr kaffemaskin, Iphone eller bil tycker att detta är en del av livets nödtorft medan grannens utlandsresor, bubbelpool eller julbelysning är slöseri. Med andra ord ifrågasätter vi alla utgifter utom våra egna, de enda vi faktiskt kan ändra.

Ännu en fattigpensionär?

Så var det dags igen. December är inte bara juletid. Det är också säsong för kvällstidningarnas gnäll om fattigpensionärernas levnadsvillkor. Jag är helt på det klara på att det finns pensionärer som har det riktigt illa. Därför är det ännu märkligare att det nästan aldrig är dessa man pratar med.

Det aktuella gnället handlar om 76-åriga Marianne som har 12000 kr i nettopension och 8000 kr i hyra. Som vanligt får vi inte reda på så mycket mer om hennes ekonomi, men hon bor tillsamman med sin 45-årige son som har asperger och lever på bidrag. Rimligtvis täcker hans inkomst halva hyran och hans egna utgifter.

Men om vi leker med tanken att Marianne får betala hela hyran och alla boendekostnader och av någon anledning inte skulle få bostadsbidrag, så har hon ändå 4000 kr i månaden till mat och övriga utgifter (troligen det dubbla).

Det är tight, men borde inte vara på den soppköksnivå som artikeln anger: ”Med 12000 kronor i pension är besöken till soppköket viktiga för att få ekonomin att gå ihop.” Ännu konstigare blir det när vi får veta att hon jobbat i 30 år, ”alltid varit ekonomisk” och lusläser tidningarna på jakt efter reor och rabatter.

Så vad gör hon med pengarna? Hon har inte köpt en bostad, inte skaffat en buffert trots att hon arbetade i trettio år fram till pensionen och fram till för fyra år sedan bodde hon ihop med en man som gissningsvis hade en egen inkomst. Jag kanske verkar okänslig nu, men jag får banne mig inte ihop det. Det borde däremot Marianne få.

Jag skiter i om de ljuger

Det snackas mycket på Twitter om ”börsprofiler” som påstås ljuga om verksamheten i sina bolag eller utvecklingen i sina portföljer och sedan säljer böcker eller kurser där de redogör för sina strategier. Det verkar finnas två förhållningssätt. Antingen tycker man att de ljuger och borde förskjutas av ”Finanstwitter”, eller också menar man att de talar sanning och är mästerplacerare.

Jag vill lansera en tredje åsikt: Det är möjligt, eller kanske till och med troligt, att de mörkar och snackar skit, men det stör mig inte nämnvärt.

Det finns massor av människor jag inte tror eller litar på och som säljer produkter jag inte vill ha. Det betyder inte att allt de säger är meningslöst eller skadligt att lyssna på. Kanske funkar de som varnande exempel eller får någon annan att ta tag i sin portfölj genom att skapa sig en egen strategi. Det kan också tänkas att de får mig att ifrågasätta mina tankar och val.

Man ska aldrig vara rädd för att lyssna på vad man upplever som rent skitsnack, det går att vaska fram guldkorn även där. Men framförallt förstår jag inte hur man kan engagera sig så mycket i människor/budskap man inte gillar. Man kan argumentera emot dem ett tag, men sedan är det väl bäst att gå vidare?

Dels för att det tar onödig energi att peka finger oavsett om man har rätt eller fel. Dels för att det ofta får motsatt effekt. ”All reklam är bra reklam”, sägs det. En massa människor som annars inte hade känt till de aktuella kurserna och böckerna kommer att bli nyfikna. Vad har man då uppnått? Slöseri med egen tid genom att göra reklam för något man inte vill sprida. Livet är för kort.

Vad tar du med dig om det brinner?

Ett tankeexperiment! Säg att det brinner i din bostad. Du hinner rädda en enda sak. Vad tar du med dig? Du får alltså inte rädda din fru eller liknande. Eller jo, det får/bör du, men frågan gäller saker.

Inte katt heller.

Jag hörde frågan ställas i någon podd och kom inte på en enda ägodel jag inte skulle klara mig utan. Om jag inte får spel, sätter krokben på mig själv, slår huvudet i väggen, svimmar och dör av rökförgiftning skulle jag gissningsvis riva med mig min externa hårddisk eller företagets bokföring, men det är inte vad jag skulle kalla mina allra käraste ägodelar.

Jag har några tavlor målade av min far som betingar ett högt affektionsvärde, men de är ändå bara tavlor. Jag saknar min far, men den saknaden skulle inte påverkas av att tappa tavlorna, så även om de hamnar högst på min lista är de inte extremt högprioriterade.

Kanske borde jag se det som ett misslyckande att jag efter ett halvt liv inte har en endaste ägodel jag verkligen bryr mig om, men jag ser det snarast som positivt.

“The less I have, the less I can lose.”
    Dean Koontz (undrar när han senast blev bjuden på fest, 1982?)

Jag kan inte komma ihåg att jag någon gång i livet haft en ägodel som faktiskt betytt något på allvar, men jag är uppriktigt intresserad om ifall jag är extrem i detta hänseende. Äger ni något ni absolut inte skulle kunna leva utan (pacemakers räknas inte)?

Privatekonomi på gymnasiet

Unga Aktiesparares Elin Agorelius skrev i veckan en debattartikel i Metro om behovet av privatekonomi på skolschemat. Jag håller med om mycket, men inte allt.

Vi börjar med rubriken: ”Ekonomisk kunskap ska inte vara en klassfråga”. Jag misstänker att hon inte valde den själv utan att det är Metros sätt att röra om lite. För det står inget i artikeln om klass och detta är ingen klassfråga. Det har det inte varit på väldigt många år.

Det finns två typer av föräldrar, dåliga och bra. Föräldrar som själva har usel koll på privatekonomi kommer inte hjälpa sina barn med det, men det säger absolut ingenting om vilken klass de tillhör. Dåliga föräldrar kan vara lådvinspimplande sjukpensionärer eller rika direktörer som curlar sönder sina ungar istället för att ta hand om dem.

Sedan tycker jag att hela artikeln har ett olyckligt fokus på gymnasiet. Det handlar väl om att Ung Privatekonomis målgrupp finns där, alltså de rektorer och lärare som betalar och beställer. Det är fint om man kan banka vett i gymnasieelever, men de är ju snudd på vuxna.

Inte ens på min tid hade det räckt att börja lära ungarna handskas med pengar när de är 16-18, men idag när man kan hinna ödelägga hela sin ekonomi på nolltid genom sin mobiltelefon är det ännu viktigare att hugga dem åtminstone på högstadiet. Eller ännu tidigare. Helst skulle jag nog se att Barnavårdcentralen tar in föräldrarna för en privatekonomisk genomgång redan vid tremånaderskontrollen.

Och har jag nu börjat ”negga” kan jag lika gärna gå all-in gringubbe. Så här står det i slutet av artikeln:

”Att alla kan sköta sin privatekonomi själva borde ligga i hela samhällets intresse. Fler kunniga människor som kan ta vara på sin egen ekonomi leder till ett mer stabilt samhälle med självständiga medborgare.”

Ja, så borde det vara, men finns det överhuvudtaget något som tyder på att staten vill ha självständiga medborgare? Nej, lika lite som att polisen vill se medborgargarden eller storföretagen aktiva och starka fackförbund.

Är det för att få självständiga medborgare man har förbjudit hemskolning? Nej, makthavarna vill så snabbt som möjligt plocka in barnen i sitt nät av statlig värdegrund och undervisa dem i "demokrati" under temat "Pappa staten vet bäst". Som förälder kan du få låna barnen ibland, men staten kan när som helst besluta att lånetiden är över och tvångsomhänderta dem enligt regler de själva har bestämt och tolkar som de själva vill. Stabilt samhälle vill de säkert ha, men självständiga medborgare... Inte en chans!

Min tand är lös

Det var en nedrans halstablett att inte smälta, hann jag tänka innan jag förstod att det var en halv tand som flöt runt i munnen. Hela fronten på tanden hade släppt.

”Fyfan vad dyrt!”

Det var bara att boka en akuttid hos tandläkaren, som kunde upplysa om att det var min enda rotfyllda tand som spruckit i lagningen. Den återstående delen är för ynklig att bygga på, så det får bli en krona med någon slags pelare på. Fråga inte mig hur det går till. Jag vet bara att det kommer att svida (och då är det inte främst tandvärk jag menar). Ett kostnadsförslag ger vid handen att det kommer gå lös på 6000-7000.

Ett par reflektioner. Även om det är trist med en oplanerad utgift är jag glad att jag utan problem kan hosta upp pengarna. Så ska det i och för sig vara, tycker jag. Jag fattar att Sverige är långt ifrån Wibbles tanke om en årslön i buffert, men nog är det märkligt att så få tycks ha en enda månadslön.

Min andra tanke är att jag gärna skulle pressa priset. Tandcharter har blivit allt populärare. Svenskar åker till Polen och Estland för att laga sina tänder. Fenomenet är så utbrett att det finns resebyråer som fixar alltihop – flyg, hotell och tandläkare. Försäkringskassan går in så länge mottagningen ligger i EU/EES, så jag fattar att det lönar sig om man ska laga tänderna för massor av pengar, men min vanliga rutin är att ungefär vartannat år gå till tandläkaren som konstaterar hålfrihet och tandhygienisten som sprättar bort tandsten. Totalkostnaden täcker knappt flygresan.

Med tanke på att snart en majoritet av Sveriges hantverkare är östeuropeiska gästarbetare är det märkligt att inte ett gäng tandvårdare slagit sig samman och startat klinik i Sverige så att vi slipper åka till dem. Gör det, snälla, så kan jag kanske få rabatt för att jag kom med tipset. Balter kan använda sina förnamn i företagsnamnet, för det brukar ju ändå heta typ Karius & Baktus.

Abonnemangskunskaper

I veckans avsnitt av Charlie & Mathias podd På riktigt pratades om hur man skulle kunna sänka sina abonnemangskostnader.

Det finns säkert flera sätt att gå tillväga där, men en fråga jag aldrig hört förut är hur man ska kunna veta vad man har för abonnemang om man inte, som Charlie Söderbergs pappa, fört kassaböcker över alla inköp i decennier. Själv har jag fem abonnemang: mobiltelefoni, internet, webbhotell, webbdomän och hushållsel. Om jag räknar in andra utgifter som går att flytta har jag en bank med betalkort, och försäkring på hem och bil. Totalt blir det åtta löpande utgifter.

Jag misstänker att jag i vanlig ordning ligger under snittet, men även om man skulle ha lyckats skaffa dubbelt så många så blir det sexton stycken. Ska man inte komma ihåg sexton företag som man regelbundet betalar pengar till? Herregud, jag kan fler decimaler på Pi än så och jag är inte Rain Man!

Få människor har pappa Söderbergs koll på räkningar från 1970-talet, men är det inte ganska normalt att sätta in betalda räkningar i en pärm? I företaget är jag enligt lag skyldig att göra det, men privat har jag en bankpärm, en bilpärm osv. Har inte alla det? Eller åtminstone en pärm märkt ”Räkningar” där man sätter in alla fakturor i datumordning och sparar i alla fall ett år?

Dessutom skulle jag lite förenklat vilja föreslå att om man inte är dement har man för många abonnemang ifall man inte kommer ihåg dem.