När skiten träffar fläktremmen

Mycket gammalt skit har jag kört runt i. Ändå är det inte många gånger mina bilar gått sönder under färd så att jag inte ens kan köra hem den. Jag minns en resa till jobbet på 90-talet i en Buick från -75. Plötsligt hoppar bilen till och börjar låta som en stenkross. Vevaxeln hade gått av och då var det färdigsnurrat för den dagen. En annan gång körde jag in i ett träd och fick snabbt lära mig skillnaden på en bil från 90-talet och en bil byggd av plåt. Istället för en buckla på kofångaren fortsatte trädet en meter in i motorrummet. Jag trodde att jag var med i Dolda kameran.

Och nu var det dags igen. Plötsligt smäller det till i motorrummet på motorvägen. Det börjar lysa på hela instrumentpanelen och innan jag hann stanna och köra in till sidan hade tempmätaren gått upp på rött. Fläktremmen hade hoppat av remskivan som stod i en märklig vinkel och jag insåg att det här skulle jag inte fixa själv.

Till skillnad från tidigare incidenter hade jag en försäkring som täcker bärgning hem utan självrisk, så bilen var snart hemma igen, men precis som vid vevaxel- och trädincidenterna stod jag nu i läget att jag saknade en fungerande bil. Jag har visserligen inget jobb jag måste kunna ta mig till, men jag har bikupor som ska tas hem, ett par lass ved i Sverige som jag redan borde ha hämtat och en mil till närmaste matbutik. Kort sagt – jag måste ha bil!

Tidigare har jag ofta löst det genom att köpa en skrothög som inte kommer att klara besiktningen, men det är inte längre så enkelt eller billigt. Till och med 30-40 år gamla Volvos och Toyotor börjar få ett samlarvärde som även gör rena reservdelsbilar attraktiva. Efter min misslyckade trädfällning köpte jag en Saab V4 av en jobbarkompis brorsa. Den kostade 750 kr, det gör de inte nu.

Och hur skulle jag lösa detta? I värsta fall var jag inne på att byta motor. Naturligtvis har jag en extra motor liggande i ladan, den som spar han har. Så det är väl bara att slänga in den istället. Man skruvar ur några skruvar, tar ur den gamla, slänger in den nya, skruvar fast, fyller på olja och kör. Hur det går till i detalj har jag lärt mig i tv-serien Macken.

Jag har ändå aldrig gillat motorn i denna bil (”för du var en sällsynt dålig konstruktion”, för att återigen referera till Macken), så inget ont som inte har något gott med sig. Fast med lite tur kunde det räcka att byta vattenpump, ifall den skurit. En ny vattenpump till min bil kostar 249 kr på Biltema, men det visade sig vara ännu lite lättare den här gången. Remskivan hade spruckit helt på egen hand, oklart varför, så vattenpumpen var intakt. Några timmar i garaget och bilder till människor som förstår på bilar, så satt en ny remskiva på plats och bilen var igång igen. Den här gången, men jag blir ändå orolig för framtiden.

Hur gör ni andra som bor utan kollektiva alternativ eller av andra skäl måste ha tillgång till bil? De flesta har väl bilar lite för nya för att praktiskt kunna eller ha råd att byta motor i. Försäkring med inkluderad hyrbil? Jag skulle gärna ha en startklar extrabil för tillfällen som detta. Eller rättare sagt, varje gång jag hamnar i situationen tänker jag att jag ska ha det, men nästa gång står jag där igen med skägget i brödrosten.

Familj med åtta barn (och två vuxna?)

Den här artikeln är två månader gammal. Jag blev dock nyligen uppmärksammad på den, och eftersom liknande notiser kommer hela tiden tänker jag att åldern kvittar. Vi är trots allt inne i den årliga nyhetstorkan.

Och redan i januari berättade Aftonbladet om åttabarnsfamiljen som inte klarade av sitt bolån, vilket ledde till att Kronofogden sålde deras hus. Till underpris, tyckte familjen, och det förstår jag är frustrerande, men det var ju inte längre deras val. Jag tror förresten att underpris är mer regel än undantag när bostäder säljs på exekutiv auktion, som köpare vet man ju inte vilka knarkare eller torpeder som ska dyka upp efter att man flyttat in.

Pappa Peter blev av med sin provanställning under pandemin och i samma veva kraschade mamma Marias nagelsalong.

”Inte heller hon hade ordnat med något skydd som kunde täcka den förlorade inkomsten.

    -   Jag tänkte inte på det. Allt rullade bara på, säger hon.”

Det får mig att tänka på Peps Perssons textrad ”Var du än släpper slantarna så rullar de åt samma håll”. Om det nu gick så bra, hade det inte varit en bra idé att lägga undan lite pengar? Hon är 45 år gammal, maken 62. De köpte huset 2015 för 2,5 miljoner och hade redan då betalningsanmärkningar så stora att bara Bluestep gav dem lån, mot hög ränta. Rätt beslut av de andra bankerna, visade det sig med facit i hand.

Jag undrar var pengarna är? Peter var 51 när huset köptes. Är man över 50 år och dessutom familjefar ska man väl ha något sparat kapital mitt i livet, inte bara betalningsanmärkningar?! Jag fattar att åtta barn inte är gratis, men det visste de väl redan innan pandemin, då när allt ”rullade på”? För övrigt är det inte en mänsklig rättighet att skaffa åtta barn. Åtminstone något av barnen verkar ha blivit till efter 2021 och antagligen ytterligare ett par mellan husköpet och pandemin. Hur tänkte Peter och Maria där?

”Barnen är vårt allt” säger föräldrarna, men det verkar finnas såväl hund som katt och kanin (åtminstone en inredd kaninbur) i hushållet, så riktigt allt verkar de inte vara. Men för ovanlighetens skull får ändå föräldrarna frågan om det egna ansvaret:

”Ja, det hade ju kunnat göras bättre såklart, från början, men banken som vi har haft har inte varit så medgörlig heller. De kunde lätt ha löst det här, om de hade velat bara.”

Så en halv mening om sin egen skuld, utan att precisera vad de hade kunnat göra bättre. Sedan är det offerkofta på och bankens fel. Senare får även Kronofogden en släng av sleven för ”de borde såklart ha gjort rätt från början” (till skillnad från Peter och Maria?).

Om vi börjar med banken hade det varit kul att få höra deras version, men att den inte varit medgörlig beror gissningsvis på att familjen inte betalat ränta och amortering enligt det avtal man kommit överens om. Går jag till mig själv uppfattas jag nog också ibland som omedgörlig när motparten svikit en överenskommelse. Särskilt om personen som svikit/ljugit inte själv tar första steget och kryper till korset utan lämnar det åt mig.

Nu har en okänd välgörare hjälpt familjen att få bo kvar, och därmed slipper barnen flyttas ut till olika fosterhem. Det är säkert det bästa för barnen, som ju är de verkliga förlorarna efter föräldrarnas omdömeslösa leverne. Men jag kan inte låta bli att tänka att Peter och Maria fått mer hjälp än de förtjänat och ändå låter de som om det är dem det är synd om. ”Vi har känt oss attackerade på alla fronter under en väldigt lång tid.” Brist på självömkan lider de åtminstone inte av.

Jag hade så gärna sett en uppföljning av detta, t ex en tv-serie om 30 år där man i åtta avsnitt följer barnen i varsitt program och tittar på deras ekonomi. Jag undrar om de sitter med blancolån och offerkofta, som föräldrarna, eller om de har månadssparande och järnkoll för att aldrig hamna i deras sits. Vad tror ni?

Den som sår får skörda

Det finns många spännande aspekter av biodling, men för mig är honungen det centrala. När det börjar rinna in nektar i kuporna och när ”dragen” efter respektive blomster (i mitt fall främst maskrosor, hallon och ljung i tur och ordning) är igång vill man veta hur länge det ska hålla i sig och hur många kilo det ska ge.

Det sistnämnda är svårt att uppskatta även om jag börjar få en aning när jag ser hur många skattlådor jag kan sätta på kuporna, men helt konkret blir det inte förrän jag börjar skörda honung. Det gör jag sedan förra året tre gånger per säsong – i början av juli, i slutet av juli och i slutet av augusti.

Årets första skörd inbringade elva lådor à tio ramar, alltså 110 stycken. Varje ram borstas ren från bin som sedan får klara sig med lite mindre yta än tidigare, men vid behov ger jag dem nya tomlådor att fylla upp. Fuktkvoten i honungen kontrolleras och de ramar som är för våta ställs på tork i staplar med ett lock täckt av datorfläktar, i ett rum med en avfuktare. Där får de stå tills de är tillräckligt torra.

Sedan är det dags att slunga honungen. Täckvaxet tas bort med en avtäckningsgaffel, ramarna ställs i en slunga, som är en slags centrifug som snurrar ramarnas tills honungen skvätter ut på slungans vägg, rinner ner mot botten och en kran. Därefter silas honungen fri från vaxrester och hälls i tunnor där jag rör honungen morgon och kväll tills den får den krämiga konsistens den ska ha när den är färdig. Detta är känsligt, den färdiga honungen tappas på glas när den är klar, varken för tidigt eller för sent, och har jag något annat i kalendern då får det stryka på foten.

Först därefter, när honungen är buteljerad, vet jag exakt hur mycket honung det blev, men jag har som sagt ett hum redan i bigården och ännu mer vet jag efter slungningen. Den gör jag idag, från tidig morgon till sen kväll (med korta datorpauser). Sedan återstår det alltså ytterligare en slungning innan jag har facit för sommarhonungen. Efter det tar jag med mig bina till ljungtätare nejder där de ska få samla ljunghonung, men dit är det ytterligare någon månad. Idag gäller slungning: Fyra ramar avtäcks och slungas medan fyra nya förbereds och så upprepas processen tills jag är så less att jag kan skrika. Samtidigt är det ju detta jag väntat på sedan i höstas. Äntligen lön för mödan.

Betala för att promenera

Avgifter för att få gå en skogspromenad låter som om dystopisk framtidsroman, men i Holland är privata skogar spärrade med bommar och betalautomater redan verklighet. Och det är inga struntsummor heller! En barnfamilj kan tvingas betala över en femhundring för att komma in i en nationalpark.

System för avgiftsbelagd natur har funnits länge där, men tidigare har avgifterna varit symboliska. Det känner jag förresten igen från Norge där man kan få vippsa en tjuga för att köra in på en privat väg eller parkera sin bil i en grusad skogsglänta. I sig inte upprörande. Jag kan till och med tycka att det är rimligt att en lokal förening tar ut självkostnadspris för sitt arbete att hålla ett område tillgängligt. Men vi måste nogsamt se till att det stoppar där.

För vi lever i en global värld där dumheter från andra länder sprider sig utan bättre argument än att de just finns i andra länder. Möjligen kan man hänvisa till miljö om man behöver, för alla bryr sig väl om miljön och då får man säkert inte ifrågasätta på vilket sätt miljön tar skada av att jag kör några meter på en skogsväg eller går runt i skogen med matsäck eller en termos kaffe.

I Sverige och Norden gör allemansrätten det möjligt att gratis få tillgång till i stort sett hela naturen mot att vi lämnar området i samma skick som när vi kom, tar hand om våra sopor osv. För oss är det en självklarhet, men mycket skit från andra länder införs även här, så bara för att vi kan njuta avgiftsfria skogspromenader idag är det inte givet att det är så även i morgon. Skyll på miljöskäl så ställer svenskarna upp på det mesta av dårskap. Att ”vi” dessutom älskar digitala system och ny teknik tror jag underlättar ytterligare. En del skulle nog se det som festligt och exotiskt att det dyker upp en betalstation mitt i skogen.

Exotiskt är det ju, men i förlängningen skulle det leda till sämre folkhälsa och att ännu mer makt flyttas från folket till de redan mäktiga. Nu låter jag dystopisk, och till viss del är jag det. Ingen vet hur framtiden blir, men är det någon som tror på mer frihet av allemansrättstyp, och färre avgifter i vardagen?

Gratis dusch

Sedan i höstas betalar jag 50 öre/kWh inkl moms för min ström. I vintras lönade det sig bra att ha låst priset, men nu på sommaren kan ju elen vara billigare ibland, så då snålar jag gärna lite för att kompensera. Värme kommer man undan nu, AC använder jag inte och mat blir oavsett elpris billigare på spisen än på grillen (som jag för övrigt tycker är ett alldeles för krångligt och tidsödande sätt att laga mat).

Men dusch kommer jag inte undan, särskilt inte när jag iklädd bidräkt stått och lyft tunga honungslådor i stekande sol i flera timmar. Hur funkar en sån där campingdusch egentligen? Ni vet, en sådan där svart påse som man hänger upp ute och som värms upp av solen. Jula och Biltema har varsin tjugoliters duschpåse för en hundring, men jag har en ännu billigare eftersom det följde med en påse med huset.

Idén är ju smart. Vattnet värms upp helt strömfritt genom att påsen och därmed dess innehåll värms upp av solljus. Har man inte sönder påsen är det en evighetslösning och allt som behövdes var en spik lagom högt upp på ladans södervägg. Sedan var det bara att vänta till eftermiddagen.

Jag vet, jag var inte med när Gud delade ut muskler, men låt oss fokusera på duschen istället. Efter en solig dag blev vattnet absolut tillräckligt varmt. Ballofixkranen var lite mekig att vrida på högt upp på väggen, men jag satte spiken där jag visste att jag hade en regel på baksidan. Påsen väger trots allt tjugo kilo och jag ville inte få den i huvudet. Vattentrycket hade gärna fått vara lite hårdare, men det hänger ju ihop med storleken och även om jag sett campingduschar på 40 liter tyckte jag att den här var tung nog att hänga upp (det är ju det där med muskler). 20 liter räcker dessutom gott till en dusch.

Slutsatsen blir att det skulle gå att hålla sig ren med en sån här påse, åtminstone tre månader om året. Men särskilt behagligt var det inte. Inte någon större ekonomisk vinst heller, tror jag. Jag är inte den långduschande typen utan brukar använda principen blöta ner – tvåla in – spola rent. Jag ska pröva igen, men för att få till en dusch värd att använda får jag nog sikta in mig på Ingvar Hirdwalls lösning från Potatishandlaren (och ett redigt duschdraperi för att inte skrämma grannarna):

Moralkaka till kaffet

Jag lever mitt liv med mina val och om någon vill inspireras är det upp till dem. Vill de se mig som varnande exempel är även det deras rätt. Jag försöker däremot vara försiktig med att säga hur andra ska leva, det har nämligen en tendens att slå tillbaka.

Kändisar är inte alltid lika återhållsamma och då är det viktigt att tänka på att den som pekar mot andra bör hålla rent framför egen dörr. Det mest aktuella exemplet är från politikerveckan i Almedalsveckan, där Thomas Stenström, som titulerar sig ”rockstjärna”, arrangerade ett event för ”en kraftfull klimatpolitik” tillsammans med bland andra skådespelaren Gustaf Skarsgård, som gjorde ett utspel om att ”vi” borde sänka vår konsumtion med 80 procent.

Stenström, rockstjärna.

Oklart vad han baserar den siffran på, men direkt efteråt satte sig Stenström på ett flygplan till USA för att gå på fotboll medan Skarsgård antagligen tog sin fyrhjulsdrivna diesel-SUV på drygt 200 hästkrafter hem till sin 143 kvm stora Södermalmsvåning värd femton miljoner. Det där med konsumtion och klimat var nog inte så viktigt när allt kom omkring.

Stenström kanske borde ta kontakt med de 87 influencers som skrev en debattartikel där de uppmanade statsminister Löfven att tvinga folk att flyga mindre. Även det hyckleriet uppmärksammades och när journalister började ställa frågor om influerarnas egna flygvanor var de inte så talträngda.

Men de är varken först eller värst. Ett annat exempel på hög svansföring jag minns är artisten Timbuktu som angrep näringslivet som han menade ”maximerar sin tillväxt och undviker samtidigt att betala skatt och bidra till att göra ett bättre samhälle”. Knappt hade etablissemangets applåd klingat ut innan det uppdagades att hr Timbuktu själv inte bara håller på med grötrim utan också är en fena på skatteplanering.

Det finns ingen lag som säger att man måste leva som man lär, men vill man i framtiden bli tagen på allvar (och vem vill inte det?) tror jag att det är klokt att sänka svansen ett hack och att inte leva stick i stäv med det liv man uppmanar andra att leva. Varför man överhuvudtaget ska utfärda råd till andra om hur de ska leva sina liv bara för att man själv har en känd pappa eller råkar kunna spela elgitarr.

Som ett brev på posten... sa man förr

Här kommer en tänkvärd historia om den lilla människans kamp mot maktens dårskap. Jan Backman i Skellefteå har haft sin brevlåda på samma plats i 30 år, men plötsligt har Postnord kommit på att det är alldeles för jobbigt att köra fram till den. De kräver att Jan flyttar sin brevlåda två meter, men han vägrar.

Det kan tyckas som en skitsak, men det tycker inte jag. Tvärtom tycker jag att det är viktigt att vi står upp för vår rätt. Det får mig att tänka på den underbara Lars Molin-filmen Midvinterduell. Se den om du inte gjort det. Eller om du gjort det. Har du barn – tvinga dem också att se den, och/eller kräv att deras lärare visar den i skolan.

Den handlar nämligen också om stelbenta makthavares försök att köra över medborgare, i det fallet mjölkbonden Egon, spelad av Ingvar Hirdwall. Mjölkcentralen och Vägförvaltningen beslutar att upprätta en central mjölkpall, men Egon vägrar att gå de extra hundra meterna. Inte så mycket för sträckans skull som för att makten har bestämt utan att fråga.

”Frågar de oss inte om en sån skitsak som en mjölkpall, då kommer de inte fråga oss när de skär ballarna av oss. Men man är ingen stut...”

I fallet med Jans brevlåda är det ännu fånigare. Brevbäraren behöver bara vrida på ratten. Det klarade lokaltidningen när de var dit och gjorde ett reportage., men Postnord hävdar att deras minibil inte klarar det utan att backa ut därifrån. Jan påpekar att brevlådan funkat för Postnord i 30 år och undrar varför den plötsligt blivit ett problem.

Jag tror att svaret på frågan är att brevbärarna blivit så bekväma att de inte orkar cykla längre, och nu verkar de knappt klara att köra bil heller. Postnords distributionschef kanske skulle fundera över vem som betalar hennes lön och vara tacksam över att det fortfarande finns kunder som vill anlita dem.

I denna konflikt är jag definitivt Team Jan. Vill Postnord absolut att hans brevlåda flyttas två meter föreslår jag att de ödmjukt frågar om de kan få slå ner en ny stolpe och flytta den åt honom. Det tror jag absolut att Jan hade gått med på. Fast det viktiga för Postnord kanske inte är att flytta på brevlådan utan att få visa sin makt.

Låda på låda

Låda på låda blir nog aldrig samma hit som ränta på ränta, men inte så dumt ändå. Förra året odlade jag kål i en av mina odlingslådor, närmare bestämt grönkål och broccoli. För att slippa kålfjärilar hängde jag ett kålnät över lådan, men i takt med att grödorna växte passade nätet allt sämre. Till slut blev det glipor i nätet varenda gång det blåste.

Kålfjärilslarver.

Så i år tänkte jag göra en seriösare lösning. Istället för ett löst nät bygger jag en låda, ett nätbeklätt tak att ställa på den odlingslåda där jag odlar kål. För att någorlunda praktiskt kunna lyfta på och av lådan delar jag den i två om vardera c:a två kvadratmeter.

För att effektivisera ytterligare sätter jag luckor på sidorna. Jag vill ju kunna springa ut och hämta grönsaker i samband med varje måltid eller rensa ogräs när jag har några minuter över. Då får det inte ta en kvart att ta mig in till grödorna.

Själva lådorna bygger jag med 2tum2-reglar, luckorna byggs med läkt, nätet är vanligt kålnät och de gångjärn jag inte hade hemma köpte jag på Jula. Alltsammans behandlar jag med samma slipersolja som odlingslådorna är målade med, så smälter det in.

Jag har ingen totalsumma för detta bygge eftersom jag i vanlig ordning bygger med restprodukter, men virket är köpt från en bondsåg, gångjärnen kostar 15 kr/st och nätet 20 kr/kvm, så det är inga våldsamma kostnader. Hoppas och tror att jag kan återvända det i många år till skillnad från det lösa nätet som nog hade börjat blåsa sönder redan i år.

Bra att vara dollarmiljardär?

Jag har inga illusioner om att bli så mycket rikare än jag är. Jag hoppas att jag har så jag klarar mig, men jag kommer inte kunna köpa allt jag pekar på. Det hade varit kul att äga en egen semesterö eller att kunna köpa och lägga ner företag med dålig service. Som andra kan.

Arvid Lunnemark, 26, var med och grundade mjukvarubolaget Anysphere. I höstas lämnade han företaget, men har behållit 4,5 procent av aktierna, vilket kom väl till pass när Elon Musk köpte företaget för 60 miljarder dollar. Omräknat i kronor ger Lunnemarks andel drygt 25 miljarder.

Eftersom han är skriven i USA har jag ingen aning om hur mycket av pengarna han måste skatta bort, men han kan ha varit dollarmiljardär redan innan detta och det är väl en rimlig gissning att han inte behöver titta på kontoutdrag eller räkna på extrapriser någon gång mer i sitt liv. Med fyraprocentsregeln borde han kunna ta ut en miljard om året i avkastning utan att bli fattigare.

Han har redan startat ett forskningslabb inom AI och det skulle inte förvåna mig om han kommer att fortsätta att tjäna pengar. Kanske drivs han inte alls av pengar (även om jag hittills inte har träffat någon som inte gjort det), men det borde ändå vara ganska skönt att veta att ekonomi inte kommer att bli ett problem framöver.

Eller är det ett himla slit att hålla ordning på investeringarna vid sidan av risk för utpressning och kidnappning? Kanske är ”har så jag klarar mig” mer eftersträvansvärt än snuskrik i dollar. Eller också är jag bara bitter nu och präglad av min uppväxt i Landet Lagom. Hur som helst ger det perspektiv att läsa om människor på andra nivåer i näringskedjan. Är du nöjd där du är, vill du bli Lunnemark-rik eller nöjer du dig någonstans mittemellan?

Hela världen som sin trädgård?

Den här tiden på året funderar många över semester och hur de skulle kunna få mer semester eller åtminstone känsla av semester under resten av året. Jag läser om Andrea som sedan sex år tillbaka bor i en van.

Det är inte bilen på bilden som... Äh, ni fattar.

Från bilen jobbar hon på distans över nätet och verkar trivas med sitt liv, vilket hon inte verkade göra innan. Egentligen är det allt som betyder något, att hon är nöjd med sina val. Vi andra kan tycka vad vi vill. Men jag hakar upp mig på en sak hon säger:

”Jag har hela världen som min trädgård. Jag kan åka vart som helst, när som helst och ställa mig vid ett hav eller vid en sjö. Vill jag gå och vandra kan jag åka till bergen. Jag kan vara var jag vill, när jag vill och så länge jag mår bra av det.”

Gollum på tur.

Det låter praktiskt, men jag kan inte låta bli att vända på det. Samtidigt som hela världen är hennes trädgård har hon ingen trädgård för den är inte hennes. När som helst kan det dyka upp en högljudd barnfamilj och spela krocket i ”hennes” trädgård utan att hon kan göra något åt det, och själv kan hon inte ens ställa en blomkruka i trädgården utan att det kan bedömas som ett brott.

Visst, jag går promenader, springer eller plockar bär i ”min skog” utan att jag äger en kvadratmeter av den och tycker att det är väldigt lyxigt att kunna utnyttja ett område och till och med få mitt behov av bär tillgodosett utan att behöva köpa, odla eller göra någonting annat än att skörda, men ytan är inte min.

Mina bin, annans skog.

Det är inte bara jag som tänker så här. Jag har sett många Youtubers gå från att bo på heltid i sin husbil eller buss till att köpa sig ett hus, skaffa lite mark eller åtminstone hyra en lägenhet. Inte för att de vantrivdes i bilen, många fortsätter att leva ett kringflackande liv. Men vid sidan av det vill de ha sin plats på jorden, inte bara en jord där de får plats.

Jag drar själv mer och mer åt det minimalistiska hållet och behöver sannerligen inte en massa prylar för att vara lycklig, men samtidigt vill jag ha mina grejer. Jag vill kunna ta en biltur utan att hyra en bil, dra igång ett bygg- eller odlingsprojekt utan att anpassa mig eller vara beroende av världen runt omkring. Var och en blir salig på sin tro.

Nästan inga konstigheter alls

Igen och igen visas undersökningar som säger att korruptionen i Sverige är mycket lägre än i nästan alla andra länder. Inte bara lägre egentligen, man kan i princip säga att korruption inte existerar i Sverige.

Ändå dyker det regelbundet upp artiklar om personer i maktposition som tillförskansat sig jobb, pengar och fördelar på otillåtna eller tveksamma sätt utan att det avslöjandet drabbar dem det allra minsta. Som politikerna som får köpa kommunala fastigheter trots att de inte har högsta budet.

En professor säger att det inte får gå till så, men bevisligen får det ju det. Hur ska man annars tolka det faktum att politiker får köpa trots att andra lagt högre bud? Om man ens kör budgivning och inte bara slumpar iväg objekten till sina kompisar istället för att riskera att det hör av sig ”oseriösa köpare”. Vad gör man då åt oseriösa säljare, politiker och tjänstemän som slarvar bort skattebetalarnas egendomar? Ingenting.

Ekot hittade 300 fall där politiker eller politikers bolag fått köpa mark eller hus från de kommuner de själva är verksamma i. Det kan ju ha gått rätt till någon gång, men uppenbarligen är det fusk, mygel och korruption i många av fallen och jag vet inte om något enda fall fått juridiska följder. Eller politiska, de borde åtminstone ha röstats bort. Men det är klart, vad gör man när hela nämnder eller kommunstyrelser är inblandade i att slussa bort skattepengar från dess rättmätiga ägare?

Vi kommer säkert få höra många gånger till att Sverige är förskonat från korruption innan korthuset fallit, men jag tycker att dessa och andra exempel talar sitt tydliga språk. Jag vet hur det hade låtit i media om det skett i Italien, Polen eller Ungern, för att inte tala om Trumps USA. Men nu är det i trygga, hederliga Sverige där allt alltid går rätt till. Eller ja, nästan i alla fall.

Annorlunda prissättning

Vi har nu kommit fram till del 100 i serien ”Jag förstår inte min samtid”. Denna gång handlar det om bilvärdering. Jag är egentligen inte på jakt efter en ny bil (det kommer för övrigt ett inlägg om mitt senaste inköp, om den någonsin blir klar), så jag är inte sugen på någon av de två bilar jag nu ska visa. Jag har hittat bägge på Facebook Marketplace och de är till salu i Sverige.

Bil nr 1, en Oldsmobile från 1955. Det står att den är i originalskick och formuleringen ”mycket bra” återkommer inte mindre än tre gånger i annonsen. Förutom att den ska vara ”mycket bra” i kaross och inredning sitter det ett slutsteg av typen ”Herrejösses” i skuffen.

Bil nr 2, en Chevrolet från 1962. Den beskrivs som en ”skitbra raggarbil som bara går”. Att den släpar i backen är inte så illa som det ser ut eftersom den har luftfjädring som gör att den kan höjas vid behov (t ex om man skulle få för sig att vilja köra med bilen på en väg). Jag kan dock inte låta bli att notera att karossen är något anfrätt, att motorhuv och dörrar har en annan färg än resten, att bakluckan är bucklig och att någon tuggat på kofångaren.

Vad får man då betala om man vill bli ägare av något av dessa bägge fordon? Oldsmobilen säljs för 150000 kr. Mycket pengar för en bil om den bara ska köras på sommaren och kanske knappt ens då. Jag har alltid varit av åsikten att bilar ska användas, men de flesta som är intresserade av bilen kommer nog att åka fina sommardagar, kanske på några bilutställningar eller på sin höjd på en veckas bilsemester.

Chevan då? Bilen som ser ut att ha krockat med en elefantfamilj som hoppat på den i takt med en remix av Eddie Meduza. Den kan bli din för det facila priset av 275000 kr, alltså nästan dubbelt så mycket som Oldsen som i mitt tycke är en ungefär hundra gånger ballare modell som jag lätt hade föredragit även om bilarna varit i samma skick.

Är då inte bara Cheva-ägaren en galning utan koll? Troligtvis inte. Jag letade upp dessa bilannonser för att illustrera ett fenomen jag kände till sedan tidigare. Av någon för mig okänd anledning är vanskötta eller medvetet förstörda Chevor av ganska vanliga modeller attraktiva på veteranmarknaden.

Det är faktiskt så illa att jag tror att man skulle kunna tjäna pengar genom att köpa in en fin Cheva Impala från början av 60-talet, pensla den mattsvart, hoppa in taket, slå sönder bakluckan, sätta in luftfjädring, sänka den och köra några mil med karossen släpandes i backen, byta ut originalfälgarna och sätta på sådana här fula lättmetallfälgar med stötiga lågprofildäck och sedan sälja bilen till ett högre pris än innan du förstörde den.

Jag har sagt det förut och säger det igen – folk är tamejfan inte kloka någonstans!

Dags för ett slöseriministerium?

Ända sedan Trump införde DOGE, Department of Government Efficiency, har det föreslagits liknande åtgärder i flera andra länder, t ex i Sverige och Norge som redan har varsin ”slöseriombudsman” som uppmärksammar när skattepengar slarvas bort. Så det var väl ingen högoddsare att det skulle komma ett konkret förslag nu i valrörelsen.

Om vi försöker att inte göra partipolitik av detta, förtränger att grundidén kom från Elon Musk och genomfördes av Donald Trump eller att det liggande förslaget kommer från SD om vi nu inte gillar dem, utan bara ser till behovet, så kan jag inte förstå hur någon enda människa kan motsätta sig en effektiviseringsminister.

Vill man ha en liten stat med lågt skatteuttag kräver det att skattepengar används på ett effektivt sätt. Vill man tvärtom ha en stor och stark stat är det viktigt att människor känner ett förtroende för denna stat och då bör den inte slarva bort våra pengar. Det blir dessutom självuppfyllande. Vad folk än säger tror jag ingen gillar att betala skatt och glädjen blir inte större om pengarna används till annat än de var avsedda för.

Och jag tror att vi – återigen oavsett vad vi anser om staten och behovet av den – kan enas om att det slösas bort skattepengar. Jag har själv gett flera exempel genom åren, och skummar man igenom de senaste inläggen från Slöseriombudsmannen eller Sløseriombudsmannen får man mer vatten på kvarnen.

Här borde samtliga partier resa sig upp ur bänkraderna, applådera och bifalla. För en sak kan de vara säkra på. Det är fler än jag som upprörs när pengar som kunde gått till att rädda och förbättra liv istället används till ren skit.

Bimboavgifter

Carolina Gynning. Jag minns inte vilken dokusåpa som blev hennes genombrott och har inte fattat vad hon gör nu, någon slags konstnär tror jag. Och kronofogdeklient eftersom hon ”har svårt med räkningar”.

”Brev från Kronofogden, då tänker man nu är det kört, nu kommer de hit och tar hela huset, och så öppnar man brevet och så bara: 'fyra kronor'. Skojar de? Ska de sätta en prick i registret för fyra kronor?”

Om hon regelbundet får ”små trevliga lappar” från fogden tror jag inte att hennes första tanke är att hon ska bli av med huset. Människor anpassar sig till sin verklighet och hör det till vanligheterna att få påminnelser, inkassokrav och brev från Kronofogden blir även det vardag.

Jag förstår att det är surt att få en straffavgift på flera hundra för en ursprunglig räkning på fyra spänn. Lyckligtvis finns det en väldigt enkel lösning – betala räkningarna när de kommer! Eller bestrid dem om du anser dem felaktiga, men att rycka på axlarna, förtränga och ignorera är fel metod.

Istället nappade hon på ett erbjudande från ett företag som sa sig kunna ”hjälpa henne att inte hamna hos Kronofogden”. Givetvis utan att först kolla villkoren. Ja du, Carolina, vad trodde du att du skulle få för hjälp av ett företag som riktar in sig på skuldsatta människor med dålig koll? Att de skulle hjälpa dig helt gratis? Det gjorde de inte, de tog 16000 kr för det. Varför tror en del att det finns någon slags genväg för att slippa undan allt vuxenansvar?! Men om någon tänker att Gynning deppat ihop över sitt korkade beteende kan jag lugna er. Hennes slutsats:

”Jag är lurad av staten och av det här företaget.”

Nej, Carolina. Du har lurat dig själv att du kan glida genom livet utan att ta vuxna människors ansvar bara för att du är blond och storbystad, men livet funkar inte så. Du är en snart 50 år gammal kvinna med fyra barn och – även om det låter osannolikt – fans som vill kunna se upp till dig som en slags förebild. Dags att börja öppna breven när de kommer och ta hand om din egen skit! Nästan som en riktig människa.

Budgetreportage om budgetsemester

När jag ser SVT:s reportage om budgetsemester i tält kommer jag att tänka på jordgubbsodling. Låt mig förklara.

SVT fick så här i nyhetstorketider idén att skicka ut två knattereportrar för att campa. Men med en twist! De skulle fokusera på priset och visa att det är möjligt att campa billigt. Så i inslaget får vi först se att de lånar tält, sovsäckar och stormkök hos ”en gratisaktör”. Därefter köper de mat och rödsprit till stormköket.

Sedan får vi en inblick i deras campingvana och ordförråd när de berättar att de ”köpte vårt fucking T-röd, men vi har ingen jävla tändare”, vilket är ”depressing”. Strax efter att de berättat att de inte ens tänker sova i tältet utan bara sätta upp det och laga en måltid på stormköket innan de åker hem får vi siffrorna.

Mat och rödsprit gick på 124 kr och eftersom en liter T-Röd kostar 40 spänn innebär det 42 kr per person för en måltid bestående av en färdig pastarätt serverad i pappmugg. Vidare gör de av med 5,75 liter bensin till ett värde av 110,92 kr som de i sann knattereporteranda avrundar till 110 kr. Så deras ”campingtur” på c:a en timme gick lös på 234 kr. Är det billigt?

Det är nu jag tänker på jordgubbsodling, närmare bestämt radioreportaget ”Vem blir årets jordgubbsodlare?” i Nilecity där en jury bestående av några reggaemusiker fastslog att nr 3 var bäst. Det var all info tittarna/lyssnarna fick, att odlaren bakom kartong nr 3 hade de bästa bären. Skämtet var att det ju inte säger ett skit eftersom vi inte vet vilka som tävlade, vad lådorna kostade, vem som vann eller enligt vilka kriterier. Skämt 1995, SVT 2026.

Vad SVT hade kunnat göra vore att låta dessa två skjutjärnsjournalister vandra från SVT-kontoret i Östersund (1,5 km till närmaste skog), berättat vem "gratisaktören" var, troligtvis Fritidsbanken, konstaterat att vanlig hemlagad mat (man måste inte ha frystorkade färdigrätter för en kort tur) funkar på stormkök eller över öppen eld, så att hela campingen kunde ha blivit kostnadsfri (möjligen med undantag för en deciliter rödsprit). Men vad kan man begära för 5,7 miljarder skattepengar...

Mera bin

I år ska jag faktiskt fira midsommar för första gången på många år, i Norge ihop med norrmän och svenskar. Men eftersom det trots allt är en vanlig vardag kommer här ett blogginlägg om min vanliga vardag som denna tid på året handlar mycket om surrande steklar.

Som någon kanske kommer ihåg gick bigården från tio till sex samhällen i vintras och strax efter var jag nere i fem, så nu tyckte jag att det var hög tid att vända uppåt igen. Jag kör några parallella metoder.

Ett stort steg för mänskligheten och så vidare...

Först byggde jag fem avläggare, avyttringar av befintliga samhällen genom att flytta några ramar med yngel och foder till en ny låda. Där kan man tillsätta en ny drottning eller göra som jag gjorde nu, låta bina dra upp sin egen drottning. Jag ger avläggaren ägg från moderkupan och i samband med att dessa övergår från ägg till yngel väljer bina ut några drottningkandidater. I äggstadiet är en bidrottning ett vanligt arbetarbi, men genom att få särskilt foder, kallat drottninggelé, växer hon bättre och snabbare än de andra, utvecklar reproduktionsutrustning (kön på ren svenska) och blir drottning.

Avläggarna flyttas med fördel. Flyttas de mindre än tre kilometer kommer de bin som redan varit ute flyga hem till originalkupan där de bodde tidigare. Jag känner en familj fyra kilometer bort där jag ställt kupor tidigare och det gick bra den här gången också.

Där har de förhoppningsvis redan fött upp varsin drottning som inom kort ska flyga ut och para sig för att så återvända till kupan och börja lägga ägg. När jag hittar ägg vet jag att de har en fungerande drottning och kan ta hem kupan igen. Där letar jag upp och märker drottningen, så har jag ett nytt samhälle.

Men med lite otur är det kanske bara i fyra av fem avläggare det föds en drottning, och så kanske ytterligare minst en försvinner vid parningen eller av någon annan anledning inte börjar lägga ägg, så då blir det kanske bara 2-3 nya samhällen på fem försök, så varför inte bränna av en metod till?

Man kan själv välja ut dygnsfärska yngel, med hjälp av en nål flytta dem till en artificiell drottningcell ihop med lite drottninggelé och hoppas att bina bygger vidare på dem. Förutom att det är ett pillrigt jobb att flytta yngel som jag själv inte lärt mig än är det mer som ska till. Bina börjar nämligen inte försöka skapa drottningar om de inte tycker att de behöver det. Därför gör jag dem drottninglösa i en dag genom att flytta bort drottningen. När de väl börjat bygga på drottningcellerna kan man ge dem tillbaka drottningen för har de väl börjat kommer de att fortsätta.

Och det gjorde de bra denna gång! Hela nio av tio celler täcktes för att kläckas som drottningar sexton dagar efter äggläggning, det är bara koppen längst till höger som ratats. Men knepigheterna slutar inte där. Drottningar har inget kollegialt samarbete. Hade jag låtit dessa celler vara nu hade den drottning som först kläckts haft sönder sina ofödda systrars celler. Om två fötts samtidigt hade minst en av dem också dött. Så när cellerna täckts, 4-5 dagar efter omlarvningen med nålen, sätter jag en bur över dem så att drottningen blir kvar i buren.

Om hon är kvar i den kupan, men det bästa är att flytta hela cellen först. Även om hon nu är drottning måste hon alltså först ut och para sig innan hon kan lägga ägg, innan dess gör hon ingen nytta för samhället. Ett sätt att komma dit är att sätta henne i en parningskupa tillsammans med någon deciliter kompisar. Det visade jag i mitt första biodlingsinlägg här på bloggen, flera år innan jag själv skaffade bin.

Jag hade fyra parningskupor, så fyra av dem hamnade där. Så köpte jag precis en ny sort med plats för två till. Ytterligare två hamnade i nya avläggare och den nionde och sista drottningcellen gav jag bort till en biodlarkollega. Jag började som sagt säsongen med fem kupor och ville ha tio, och eftersom jag tappade så många förra vintern tänkte jag väl att det inte vore hela världen om jag invintrar några extra. Det ”värsta” som kan hända är att jag har för många i vår och då får jag väl sälja några.

Fast jag hade ju inte tänkt mig arton som det skulle kunna bli nu. Men av mina fem originalkupor hade två drottningar från 2024 som ändå behöver bytas ut i år. Ytterligare en har en drottning från 2025 som inte heller varit helt lysande, så jag byter ut den med. Femton kvar. Om jag har tur, men det är många ”om” innan dess. Det lär i alla fall inte bli en långtråkig sommar.

Men först blir det midsommar. Jag tror att jag skiter i sju sorters blommor och går direkt på spriten. Glad midsommar!

Hur lågt kan 40 års lidande värderas?

1984 styckmördades Catrine da Costa. Två läkare, Thomas Allgèn och Teet Härm, häktades för dådet. De friades för mordet, men i domskälen stod det mer eller mindre rakt ut att de hade styckat kvinnan. Eftersom de friades kunde de inte överklaga, men alla utgick ifrån att det var sant varpå de blev av med sina läkarlegitimationer och Allgén tappade vårdnaden om sitt barn som han fortfarande inte pratat med 40 år senare. Härm har levt isolerat sedan dess. Ingen av dem har kunnat jobba.

Det här fallet har alltid fascinerat mig. Jag var ett barn när det hände, så givetvis köpte jag historien om att ”allmänläkaren och obducenten” styckmördat kvinnan. Att de inte kunnat dömas var naturligtvis bara en teknikalitet så de förtjänade all skit de kunde få. Tänkte jag. Senare har jag läst mycket om da Costa-mordet, hört intervjuer med Allgén och var nästan med i en filmatisering av rättsprocessen. Eller rättare sagt: jag var med, men blev bortklippt.

Nu vet jag att läkarna nästan säkert var helt och hållet oskyldiga och att Allgéns fru och rättsläkaren som obducerade kroppsdelarna betedde sig helt galet. På den tiden visste jag inte ens att man lugnt kan utgå ifrån att f d justitiekanslern Göran Lambertz alltid har fel. Det här var ju långt innan Tomas Quick-cirkusen.

Regeringen har nu beslutat att ge Härm och Allgén två miljoner var. Kul med pengar och en slags upprättelse, antar jag, men två miljoner måste ändå mest av allt kännas som ett hån. Justitieminister Gunnar Strömmer säger att han hoppas att pengarna ”kan bidra till deras upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet”.

Thomas Allgén är snart 80 och ganska handikappad. Teet Härm har levt som eremit sedan mitten av 80-talet och är gravt hörselskadad efter ett misslyckat självmordsförsök. Hur ska de gå vidare i livet? Vilket liv? Deras lidande kan såklart inte ersättas med pengar, men två miljoner känns mer som en kräkning än ett skadestånd.

Kaj Linna fick arton miljoner efter att ha suttit tretton år i fängelse för ett mord han inte begick. Norske Viggo Kristiansen fick 55 miljoner efter 21 år i fängelse. Det är naturligtvis svårt att jämföra. Allgén och Härm har varken dömts eller suttit i fängelse, men undrar om inte åtminstone Härm känner att han suttit fängslad i 40 år.

Två miljoner blir femtiotusen per år eller en tusenlapp i veckan. För Gunnar Strömmer motsvarar beloppet ungefär en årslön. Undrar hur upprättad han hade känt sig av det. Jag tycker att de borde fått minst lika mycket som Linna. Samtidigt kommer inget belopp ersätta deras förlorade år. Här finns inga vinnare, men vad säger folkdomstolen om siffran? Låt höra i kommentarsfältet.

Taskiga tider?

Läser en artikel om Kronofogdeskulder som fick mig att tänka. Tydligen har antalet ärenden hos Kronofogden ökat markant de senaste fem åren. Det i sig är inte anmärkningsvärt. Jag upplever att jag läst sådana rubriker under hela mitt liv. Kanske är det helt enkelt så att antalet skulder och skuldsatta ökar hela tiden, i takt med fler möjligheter att låna och folks mer och mer skruvade förhållande till krediter.

Det jag reagerar på är istället formuleringen ”de senaste årens ekonomiskt instabila tider”. Jag hade inte ens förstått att det varit, eller är, ekonomiskt instabila tider. Visst, ett par segdragna krig drar upp priserna på bl a olja och mat, och innan dess var det Covid. Men går inte lönerna också upp?

Om jag ser på min egen ekonomi sedan 2021 blomstrar den som aldrig förr. Detta eftersom jag har pengar på börsen och inga skulder. Nasdaq har stigit med 88 procent och Oslobörsen med 89. Det här säger jag inte för att slå mig själv för bröstet, vilken idiot som helst kan ha indexfonder.

Det visar bara hur olika verkligheter folk lever i. Har man inget kapital och kanske lever på relativt konstanta bidrag är det såklart ett stort problem att inflationen stigit med runt 25 procent, att mat stigit med 30 procent, olja och elenergi ännu mer.

På ytan kan det verka som att samhället är till för ”lånarna”. Lån subventioneras, sparande beskattas och politiker tävlar om nya sätt att straffa oss som ligger på plus i vår ekonomi, men i praktiken är vi vinnare eftersom vi – bokstavligt talat – ligger steget före. Så hur hamnar man i ”vinnargruppen”? Man konsumerar mindre än man tjänar och ser till att överskottet genererar passiva inkomster. Så lätt, kan tyckas. Ändå är vi som gör det en försvinnande liten grupp.