Ifrågasatt av varenda jävel

Flera läsare har bett mig att berätta om den flyttprocess jag gått igenom, så här kommer ett inlägg om den.

Jag förstod att det inte skulle bli helt lätt att flytta till ett annat land, även om det i mitt fall var Norge som tillsammans med Sverige haft fri rörlighet inom det nordiska samarbetet sedan innan jag föddes, men det blev betydligt krångligare än jag hade trott.

Jag har tidigare gnällt om att den norska skattemyndigheten behövde tio gånger så lång tid än de först hade sagt för att ge mig ett personnummer. Detta för att jag hade fräckheten att inte kalla mig arbetslös utan hade för avsikt att försörja mig själv utan att vara anställd.

När jag väl fick personnummer var det ingen som berättade det för mig. Det var mer irriterande än problematiskt, men faktum är att det ibland känts som att varenda företag och myndighet motarbetat mig.

Nej, inte den!

Först var det svårt att köpa bostad för utan norskt personnummer kunde jag inte vara med i budgivningarna på vanligt sätt. När jag väl köpt hus kunde jag inte stå för mitt eget elabonnemang och när jag fick en bil med huset blev jag tvungen att även ha bilförsäkring genom ombud.

Bankerna har krånglat både i Sverige och Norge. En av dem, Nordnet, har krånglat över landsgränsen. Eftersom jag var svensk Nordnetkund skulle jag inte få någon inloggning till min norska depå förrän den svenska var tömd. Jag förklarade att den då skulle tömmas till en konkurrent, för jag sätter inte in pengar eller värdepapper på en depå jag inte kommer åt, och väl framme hos konkurrenten är det inte hugget i sten att jag kommer tillbaka. Jag trodde i min enfald att det skulle vara positivt att jag varit kund i företaget i två decennier, men det var tydligen skäl för bestraffning, det med.

”Stamkund säger du?”

Att skaffa konto och bankkort i en vanlig ”bruksbank” var inte heller lätt eftersom jag då saknade norskt personnummer, och när jag så fick det blev det såklart nya blanketter. När jag sedan skulle bli företagskund i samma bank skulle det göras en ny kreditprövning. Att jag 1. inte behövde kredit och 2. precis gått igenom den processen som privatkund spelade ingen roll.

Jag skulle kunna hålla på ett tag. Legitimation har varit en cirkus, det krävde tre besök på Statens Vegvesen för att byta ut mitt svenska körkort mot ett norskt. Att skaffa husläkare är inte lätt, tandläkare, och så vidare, och så vidare... Missförstå mig rätt. Jag har träffat på servicevänliga myndighetspersoner, och åtminstone Nordnet hade viss förståelse för att deras regelverk gör det svårare att bli kund när man redan varit det i ett annat land. Det hade varit bättre om de hade gjort något åt det istället för att beklaga sig, men det är alltid något.

Landsgränser finns av en anledning och jag hade inte räknat med att kunna emigrera i en handvändning, men måste det verkligen vara så besvärligt? Folk flyttar ju mellan Sverige och Norge hela tiden.

”Släpp in oss, vi vill ha del av oljefonden och kan lära er allt om feministisk utrikespolitik!”

Men med det sagt uppskattar jag att såväl banker som myndigheter i Norge går att ringa och besöka. När det gällde Skatteetaten som utfärdade mitt personnummer fick jag visserligen köra bil en hel dag och pga ett förkylningsvirus fick jag stå med munskydd och bakom en gigantisk plexiglasskiva, men det gick.

Vidare har jag aldrig upplevt språket som ett hinder vid dessa möten. Från dag 1 i Norge har jag använt så mycket norska jag kunnat, både i tal och skrift, men känner att om jag velat hade jag kunnat prata och skriva helt på svenska och fått ett korrekt bemötande. Stelbenta regler finna det gott om, här som i Sverige, men den rasism jag var rädd skulle drabba mig har helt uteblivit och hade jag idag bott i Sverige hade jag inte tvekat att göra om processen.

”Inte världens bästa land att bo i längre”

Man kan tro att de svenska offerkoftorna är lite tjockare än övriga världens, men de tycks finnas överallt. Läser i norsk media om Line, 40-årig ensamstående tvåbarnsmor.

Det ska sägas att Line haft en del otur. Först blev hon permitterad, sedan fick hon en brand i huset. Hon söker jobb, försöker få pengarna att räcka och har fått ungarna med på spartåget. Annars verkar det väldigt vanligt att göra allt för att barnen inte ska förstå att familjens ekonomi är tight, vilket de såklart gör ändå.

Dock har Line en BMW från 2011 som enligt expertisen på nätet är värd hundratusen eller lite mer. Vad reservdelarna kostar när den går sönder vet jag inte, men gissningsvis 2-5 gånger mer än för nästan alla andra bilar. BMW:n har hon dessutom billån på, men det framgår inte hur stort. Tydligen måste hon skjutsa barnen (7 och 11 år) och även om hon skulle behöva bil till det måste hon knappast göra det i en bil som hon inte ens har haft råd att köpa.

Tur i oturen att hon haft råd med stora blaffiga tatueringar. Dessa kanske hon skaffade när hon hade en annan ekonomi (det är väl få fyrtioåringar som fyller armarna med tatueringar?), men är det inte märkligt ändå? Som jag konstaterat om svenska Lyxfällandeltagare:

”Att vara tatuerad verkar vara en förutsättning för att hamna i ekonomiskt obestånd. Det kan verka som en långsökt koppling, men det är inte många procent av Lyxfällans deltagare som saknat synliga tatueringar, gärna kombinerat med så många ansiktspiercingar att det ser ut som om häftpistolkillen fått fria händer.”

Nej. Bara nej.

Eftersom Line – till skillnad från den genomsnittlige Lyxfällandeltagaren – tycks kunna uppbåda energi är det synd att den läggs på att tänka på att andra har råd med så mycket mer, att hon själv inte får jobb för att hon är kvinna och att Norge blivit ett sämre land att leva i. Även om allt det där, mot förmodan, skulle stämma – vad får hon ut av att lägga energi på det?

Vagnparken är full

Bilar räknas inte längre som flyttgods när man flyttar från Sverige till Norge, och att importera en bil var aldrig aktuellt. Men så fick jag ju en bil med huset jag köpte (och dessutom katter, porslin, möbler, kläder, verktyg, mat …), en Nissan King Cab, min första bil från 2000-talet.

Som visade sig vara alldeles för dyr att äga, över 7000 kr/år i skatt och försäkring. Inte jätterolig att laga heller. En stor bil med fyrhjulsdrift har definitivt sina fördelar, men få vill meka med eländet och delarna är dyra. Den är fortfarande kvar eftersom jag haft stor glädje av den för transporter (förutom att dieseln fram till nyligen varit mycket billigare än bensin här), men snart ska den väck.

Istället införskaffades en Volvo 245. ”Här kommer svensken”, som någon sa när jag mötte upp med den gamla slitvargen. Den är veteranklassad och kostar mig runt en tusenlapp om året att äga, reservdelar är billiga och alla som är lite händiga förstår sig på den.

Så måste jag ha en släpkärra också. Hittills har jag lånat från grannar och vänner när jag köpt ved, byggmaterial och annat, och det är ingen framtidslösning. Jag har en massa byggprojekt i sommar, så det lär behövas transporter. Dessutom tänker jag att biodlingen relativt snart kräver någon form av fraktfordon. Många använder skåpbilar, men jag tycker att en släpvagn är mer flexibel.

Jag har hållit utkik, men problemet är att de nästan aldrig är lagom stora. Norge tycks vara världsmästare på riktigt små kärror som bara är två meter långa och kanske får lasta 500 kilo. Åt andra hållet har vi breda boggievagnar som jag inte får köra eftersom jag saknar BE-behörighet. Det går såklart att skaffa, men då är ju det en kostnad också. Men plötsligt hände det!

Den här får lasta 920 kilo, är helt i aluminium och alltså snudd på underhållsfri, och har den trevliga egenheten att hjulen sitter under istället för att äta upp vagnens bredd med ett par hjulhus i eller utanför lastutrymmet. Den kostade 10000 kr, inte farligt.

Däcken måste bytas, men i Norge är släpvagnar både undantagna skatt och besiktning, så om bara bromsar och lysen håller ska den sluta kosta pengar efter det. Om jag inte får för mig att bygga en kåpa, men det ligger inte högt på prioriteringslistan. Då känns det betydligt viktigare att sälja min Nissan. Det finns ungefär lika många miljöpartister i Norge som i Sverige, så kanske kan jag hitta någon som behöver frakta ”väldigt, väldigt tunga stenar”.

Sänkt av myndigheter eller bidragsbegär?

Läser om järnhandlaren som betalade ut för låg lön till en anställd efter en löneförhöjning, 575 kr/månad. Först efter två år uppdagades felet och då fick den anställde ut lönen retroaktivt.

Där hade historien kunnat vara slut, även om jag personligen är nyfiken på hur det kunde gå två år (var det ingen ny löneförhöjning däremellan och hur kan man som anställd få fel lön 24 gånger utan att uppmärksamma det?).

Men till saken hör att personen var anställd med något slags lönebidrag från Arbetsförmedlingen, och när de fick nys om saken krävde de tillbaka alla bidrag retroaktivt, 578000 kr. Detta trots att felet nu var åtgärdat. Resultatet blir att järnhandlaren går i konkurs och att butiken troligen läggs ner så att alla anställda blir arbetslösa.

Vad lär vi av detta? Att Arbetsförmedlingen har stelbenta regler och ondsint personal som kan driva ett företag i konkurs till ingen som helst nytta? Tveklöst, men jag drar också slutsatsen att man som företagare gör klokt i att stå på egna ben. Har man inte råd (eller anser det vara en dålig affär) att anställa en person utan att myndigheterna betalar hela eller delar av lönen bör man låta bli.

”Jag blir ruinerad. Företaget var min pensionsförsäkring. Jag var inte skyldig ett öre på företaget innan det här, men nu skulle jag behöva driva företaget vidare i flera år för att ha råd att betala av den här skulden, men det är inte möjligt. Jag är 69 år med skulder. Det var inte så det skulle bli.”

Järnhandlaren ville nog bara hjälpa till. Lovvärt, men att dansa med myndigheter har sitt pris.

Tur att jag gillar skräp

Välstånd skapas av skillnaden mellan inkomster och utgifter. Ingen har obegränsade inkomster, så det gäller att rätta mun efter matsäck. En del shopoholics klarar inte det. Andra får slita. För mig kommer det naturligt eftersom jag nästan alltid föredrar billiga alternativ. Det är alltså inte så att jag accepterar eller ”står ut”, jag vill inte ens ha.

Exempel. När jag köpte min första och hittills enda ”smartphone” kostade den knappt 1400 kr. Egentligen skulle den ha kostat runt 2000 kr, men jag köpte ett exemplar som varit ute och vänt hos en tidigare kund, vilket gav en rejäl rabatt. En ny Samsung-lur av toppmodell kostar runt 10000 kr, beroende på utförande. Samma med iPhone 13. De har helt säkert en massa fantastiska funktioner som jag nu gått miste om, men de hade bara stört mig. Att jag inte köpte en sådan telefon beror alltså inte på snålhet, jag vill verkligen inte ha dem.

När jag köpte min Volvo hade den tidigare ägaren satt på flashiga lättmetallfälgar med lågprofildäck. Tack för det, tänkte jag, skaffade riktiga plåtfälgar med riktiga däck och sålde aluminiumskiten för mer än dubbelt så mycket som de nya kostade. Det är inte en kompromiss, hade de kostat lika mycket hade jag ändå valt plåtfälgarna.

Jag skulle kunna nämna tio exempel till, som hela den där bilen som såklart kostade en tiondel av en ny Volvo och jag hade inte velat byta rakt av, förutom för att kunna sälja den nya och köpa tillbaka min gamla.

Intalar jag mig själv att jag föredrar gammalt och billigt framför nytt och dyrt? Jag tror inte det. Jag vill bara ha ett så okomplicerat liv som möjligt. I det ingår att helst inte betala för saker, tjänster och funktioner jag inte finner glädje i.

Om någon vill hånle åt att jag inte har den senaste bilen, telefonen, storbilds-tv:n (jag har inte ens en småbilds-tv), dammsugaren, soffgruppen, gräsklipparen eller badrumsinredningen är de välkomna att göra det så länge de står ut med att jag svarar med att skratta hela vägen till banken.

Money for nothing

Ännu ett fördelningspolitiskt orakel har uttalat sig:

Den här killen är chefredaktör på en socialdemokratisk ”idétidskrift” (S har som bekant två idéer: 1. att ta makten och 2. behålla den) samt ”filosof med licentiatexamen”. Han borde med andra ord vara lite för vuxen och genomtänkt för att komma med tankar av typen ”Om jag fick en krona av alla i hela världen...”, men jag tänkte ändå försöka ta honom seriöst.

För det första låter det som att han vill beskatta en grupp som idag är skattebefriad, men min gissning är att dessa 542 personer redan betalar mer skatt om året än de flesta av oss gör under en hel livstid. Man kan argumentera för att de ska betala ännu mer, men inte under förevändningen att de ”kommit undan” hittills, för det har de inte.

För den andra. Vad har artonåringarna gjort för att förtjäna trehundratusen rätt in på kontot? De flesta har just genomgått tolv år av avgiftsfri utbildning och inte betalat en enda krona till statskassan. Jag vill inte straffa dem för det, men jag ser heller inte nyttan av att redan vid ingången till vuxenlivet lära dem att pengar är något som kommer utan motprestation, som en gåva från skattekollektivet.

För det tredje undrar jag om det ens är att göra ungdomarna en tjänst. Några kommer såklart investera pengarna i sig själva, skaffa körkort och kanske en internationell utbildning de inte hade kunnat få på annat sätt, men många kommer garanterat slöa till och festa tills pengarna är slut.

För det fjärde. Vad vet Payam om vad hans 542 största hatobjekt märker eller inte? De har nog inte blivit rika för att de struntar i pengar. Om så bara en handfull bestämmer sig för att lämna landet till följd av denna tillsynes helt irrationella straffbeskattning blir det en minusaffär för staten.

Och för det femte och avslutande. Är problemet i högskattelandet Sverige verkligen att de rikaste inte betalar ännu mer i skatt? Vore det inte bättre att de människor som är satta att fördela statens stora skattebinge tar bättre hand om de pengar de redan fått? Man brukar säga att en idiot och hans pengar snart kommer att gå skilda vägar. Alltså att det inte spelar någon roll hur mycket pengar han har eller får, de kommer ändå ta slut. Det gäller även stater.

Finska rågbröd

När jag bakade glödhoppor i bloggen nämnde Romarillo finska rivna rågkakor i kommentarsfältet, så då blev jag tvungen att testa det. Utifrån de ingredienser jag har eller hade lust att skaffa fick jag ihop följande recept.

pass 1:

filmjölk, 5 dl
ljummet vatten, 5 dl
jäst, 50 gram
rågflingor, 8 dl

pass 2:

ljummet vatten, 5 dl
salt, 1 msk
ättikssprit, 1,5 msk
sirap, 5 msk
vetemjöl, 9 dl
grovt rågmjöl, 18 dl

Som ni ser är detta en tvåstegsraket. Första ingrediensgruppen blandas ihop dag 1. Sedan väntar man två dagar innan man färdigställer brödet.

Jag börjar som vanligt med att blanda ut jästen i vattnet med en visp. Se till att inte vattnet är varmare än 37 grader för då riskerar du att döda jästen.

Mixa ihop jästvattnet, filen och rågflingorna till en kladdig smet.

Sedan ställer vi undan mixen i två dagar. Själv ska jag hitta på något annat att blogga om nu när inte detta blev klart.

På den tredje dagen fixade Gud till ”stjärnorna, solen och månen” i skapelseberättelsen (för tydligen ville han, när han skrev boken, inte spoila att solen är en stjärna). Själv har jag lägre ambitioner med den här dagen, jag ska baka klart rågbrödet. Efter två dygns jäsning luktar det avslaget öl. Så här såg det ut.

I med resten av ingredienserna, mixa och låt jäsa två timmar till.

När det kommer till själva kakorna finns det lite olika varianter på hur de ska se ut. Vanligast verkar vara en rund tunn kaka som påminner om glödhopporna jag gjorde. Man kan också göra ett hål i mitten så att de mer ser ut som runt knäckebröd. Själv föredrar jag någon centimeters tjocklek. Bara att forma en boll, platta till den till önskad tjocklek och nagga den med en gaffel.

Ytterligare en halvtimmes jäsning innan det är dags för ugnen, 200 grader i 20 minuter. Egentligen tycker jag att ett tjockare bröd borde göra gräddningstiden längre, men i stort sett alla recept jag hittade såg ut så här.

Väl ute ur ugnen gör man ett snitt runt hela brödet.

Detta för att det är mycket enklare medan brödet fortfarande är varmt, och poängen är att man innan konsumtion kan riva isär brödet i två delar och breda smör på den rivna ytan.

Jag fick ihop 24 bröd. Det berodde helt på att jag hade en halvliter filmjölk kvar sedan förra bakningen och anpassade receptet efter det. Jag hade inte velat göra en större sats, men eftersom bakningen trots allt tar tre dagar (ungefär 2,9 fler dagar än mina recept brukar göra), så då hade jag inte velat göra för lite heller.

Smaken var helt okej. Lukten efter två dygns jäsning gjorde mig lite rädd, och för mig känns ättika mer som ett rengöringsmedel än ett livsmedel, men det blev ett saftigt, grovt bröd med bra tuggmotstånd. Lite kärvt finskt sådär.

Tvål

Hur kommer det sig egentligen att det för några decennier sedan gick att försörja en hel familj på en lön medan många idag inte ens klarar det på två löner utan att ta lån för allt från bostad till möbler och telefon? Det finns inget enkelt svar på den frågan, men en del i det hela är att ”vi” nästan verkar sträva efter att betala så mycket som möjligt för sånt som egentligen är nästan gratis.

Ta bara tvål. När jag var liten fanns i stort sett bara fast tvål. Jag vet i alla fall ingen som hade flytande tvål hemma. Och nu vet jag nästan ingen som har fast tvål hemma. Förutom jag såklart! Det är väl inget större fel med flytande tvål, den gör jobbet lika bra. Bara väldigt mycket dyrare. En fast tvål kostar fem kronor på Willys, och den räcker i månader.

På flytande tvål finns inget övre tak, men inte heller de billigaste är särskilt billiga. Runt 20 kr litern (och – som vanligt – lite dyrare i refill), så det motsvarar fyra fasta tvålar. Ska vi gissa att det blir fem gånger dyrare att tvätta sig flytande, så tror jag inte att jag tagit i.

Om man av medicinska skäl vill ha en speciell tvål fattar jag det, men för oss som bara vill hålla oss rena och samtidigt dofta lite parfym fungerar vanlig, hederlig tvål fortfarande utmärkt. Att inte frakta runt vatten är bättre för miljön också, men det skiter ju det flesta i förutom när deras konsumtion råkar vara miljövänlig för då kan de skriva om den i sociala medier.

Jag har en fast tvål på handfatet i badrummet, en i duschkabinen och en i köket, och ska jag tvätta mig någon annanstans än hemma, exempelvis vid träning, stoppar jag en tvål i en tvålkopp.

Och för den som undrar har jag naturligtvis aldrig köpt Lagerfeld eller annan märkestvål. Faktum är att jag nästan aldrig köpt tvål eftersom andra köper flytande även om de redan har fast. Därför ärvde jag tvål av min mor, och när det lagret var på väg att ta slut köpte jag ett hus där det ingick en massa tvål. Sinar lagret köper jag ny fast tvål, och slutar de tillverkas tror jag banne mig att jag ska koka egen.

Tjäna pengar på samarbete – sponsrat av Addrevenue.io

Får jag intressera er för ett affiliatenätverk? Jag anar vad ni tänker, att låter inte detta som något ”reklamigt” man helst bör undvika? Inte nödvändigtvis.

Tanken med all reklam är att det i slutändan ska mynna ut i något bra för både köpare och säljare, och lyckas det bör även marknadsföraren tjäna på det. Egentligen är det ju en bra idé att sammanföra de som behöver marknadsföring med de som kan marknadsföra, och i förlängningen också med deras publik. Jag gör bara reklam för sånt jag tror kan intressera den som är intresserad av börs eller ekonomi, inte för hallonsylt (då får den vara väldigt billig).

För många fritidsbloggare kan affiliatemarknadsföring bli första steget mot företagande, eller åtminstone ett sätt att börja tjäna pengar på sin blogg. Annonsören väljer vilka affiliates den vill jobba med och vad det är värt. Affiliaten väljer vilka grejer han/hon vill marknadsföra, och om affiliatens läsare/lyssnare nappar på ett erbjudande blir alla tre parter vinnare.

När denna typ av marknadsföring var i sin linda i början av seklet hade jag en hemsida för mitt företag. Den hade en del trafik varpå jag fick för mig att hoppa på ett av de kändaste nätverken, men då tyckte jag att det var mer bök än det var värt. Låg ersättning och konstiga regler för utbetalning.

Så jag var på min vakt när min bloggkollega ”10årsplanen” berättade om sitt affiliatenätverk Addrevenue.io. Nu är det ju ganska nytt, men ersättningarna verkar mycket bättre och det är inte en massa bök med html-strängar som ska klistras in på rätt ställen. Man premierar annonsörer som gör snabba utbetalningar. Dessutom växer Addrevenue så det knakar med ett ständigt inflöde av nya annonsörer.

Men loggan kanske de borde jobba lite på...

Det fiffiga är att om du tycker att min blogg är läsvärd och dessutom har behov av ett affiliatenätverk i egenskap av bloggare, webbredaktör, influencer eller annan person med en plats på internet kan du använda den här länken när du registrerar ett konto, så blir vi kanske nöjda bägge två. Win-win, som kidsen säger.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Addrevenue.io, men åsikterna är mina.

Dina pengar = statens uteblivna skatt

Andreas Cervenka håller jag inte alltid med, men han är en skribent som både fattar ekonomi och kan skriva, vilket är ovanligt. I den här krönikan känner jag dock att det gick överstyr. Lyssna bara på den här inledningen:

”90 000 miljoner kronor. Så mycket kostade sparformen investeringssparkonto ISK förra året i form av utebliven skatt.”

Så alla pengar som inte går direkt och oavkortat till staten är förlorade skattepengar? Jag lyckas inte hitta någon annan innebörd av citatet. Om skribenten hetat Göran Greider hade jag inte lyft på ögonbrynet. Greider som tillsynes helt oironiskt skrivit ”Varje krona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma”. Men jag har inte uppfattat Cervenka som fullblodssocialist.

Det hade jag för övrigt inte gjort om Ivar Arpi heller. Ledarskribenten vars enda avstickare från det dukade, skattefinansierade smörgåsbordet gick till Bulletin och det slutade inte helt lyckat. Han har en podd som heter ”Rak höger”. Jag har aldrig hört den, men trodde i min enfald att titeln hade med politisk inriktning att göra, tills jag såg detta:

En okritisk kopiering av Cervenkas trolleriberäkningar ihop med epitetet ”en vanlig löntagare”. Jag är nästan förvånad att han inte löpte hela linan och valde begreppet ”arbetare”.

Cervenkas siffror må till stora delar stämma, men här kommer några påpekanden det är ohederligt att inte nämna i sammanhanget:

1. En person med hundra miljoner i sparkapital har oftast betalat väldigt många fler miljoner i skatt. Om personen inte är yrkespolitiker eller journalist har den kanske också skapat bra saker och arbetstillfällen som i sin tur genererat skatt.

2. I år går börsen än så länge ned. Det lyckas Cervenka få till att en person med 100 miljoner i sin ISK kan få betala 14,7 procent i skatt. På vadå, den uteblivna vinsten? I det gamla systemet hade man vid minskande kapital inte bara sluppit skatt. Man hade också fått kvitta reaförluster mot andra inkomster. Investeringssparkontot beskattas lik förbannat.

3. Avslutningsvis den mest uppenbara invändningen mot Cervenkas och Arpis skattevurm. När man jobbar och tjänar pengar blir man beskattad, Sverige har en av världens högsta inkomstskatter. Sätter man återstoden av pengarna på ett sparkonto och får ränta blir man beskattad igen, och när pengarna så småningom används till konsumtion blir man beskattad en tredje gång.

När är det nog? Jag tror att det är en tidsfråga innan svenskarna även beskattas när de lämnar pengarna vidare till sina barn, oavsett om det händer före döden (gåvoskatt) eller efter döden (arvsskatt). Hur i all världen kan Cervenka och Arpi kalla den spillra av en människas inkomst som blir sparkapital för en statlig kostnad i form av utebliven skatt?!

Vad var det egentligen som hände?

En del nyhetsreportage ger fler frågor än svar. P4 Göteborgs intervju med ”Samir” är ett sådant. Samir (som av någon anledning uppträder under pseudonym – fråga 1) har fått ett brev från socialtjänsten.

Vad det stod i brevet vet han inte, men valde att pga brevet skicka sin fru och sina fyra barn till Mellanöstern. Varför inte först läsa brevet eller få det översatt (fråga 2)? Samirs familj är enligt uppgift etablerad i Sverige sedan många, men verkar inte läsa svenska, och när han intervjuas görs det på ett annat språk, så på vilket sätt är de etablerade (fråga 3)? Och om familjen kommit hit som flyktingar, hur kan frun och barnen åka till hemlandet, om det nu är dit de åkt (fråga 4+5)?

Nu slår Samir näven i bordet! Under dessa förutsättningar tänker han minsann inte vara kvar i Sverige. Nej, varför är han det (fråga 6)? Det hade varit mycket mer logiskt att följa med sin familj, till hemlandet eller någon annanstans.

Åtminstone, säger han, kommer de att byta kommun för att komma ifrån den rasistiska socialsekreteraren. Fast hur kan man fastslå rasism utan att ha läst brevet (fråga 7)? Och hur kommer det sig att han känner sig vara i position att ställa ultimatum? Om familjen inte pratar svenska, är de verkligen nettobetalare till statskassan (fråga 8)? Jag menar inte att de saknar människovärde om så inte skulle vara fallet, men det tar ju liksom lite hårdare när Ingvar Kamprad eller något idrottsproffs med mångmiljonlön hotar att sluta betala skatt än en familj som ändå inte gör det.

Men de kanske mest uppenbara frågorna är (fråga 9) varför reportern inte ställer någon av dessa frågor, och (fråga 10) varför man envisas med att låta reportern Noor Bolad göra radiointervjuer? Han må vara en kanonsnubbe (det vet jag inget om) och han pratar mycket bättre svenska nu än 2020 när en av hans intervjuer blev viral just för det faktum att det nästan var omöjligt att förstå honom, men han låter fortfarande som en buggig Google Translate-röst. Äldre människor med dålig hörsel (alltså P4:s stamlyssnare) har antagligen ännu svårare att förstå honom än vad jag har.

Jag betvivlar inte att någon kommer att dra rasistkortet åt några av dessa tio frågor, men fundera då först på om det verkligen är rasistiskt att vilja veta vad som hänt. Det är väl ändå det nyhetsreportage är till för? Här får vi höra mer eller mindre irrationella reaktioner på ett brev vars innehåll är okänt, istället för det som väl skulle vara nyheten – huruvida svensk socialtjänst håller på med något fuffens. Lite underligt är det ändå.

Utan elektriker stannar Sverige

Sverige har vid sidan av den höga arbetslösheten stor brist på elektriker och elinstallatörer, och nu finns helt enkelt inga att anställa. Problemen beskylls att alla gymnasieprogram inte gett behörighet till högskole- och universitetsstudier.

Jag tror att det snarare är tvärtom. När jag gick på gymnasiet var yrkesutbildningar generellt tvååriga medan teoretiska program var treåriga. Sedan la man till ett år på de praktiska programmen. Jag vet inte om de lärde sig mer på det eller om det ens var tanken. Som jag minns det var det viktigast att ”byggarna” inte skulle känna sig underlägsna.

Och varför skulle de göra det?! Elektriker, snickare, betongarbetare osv är hedervärda yrken som krävs för att samhället ska fungera, precis som barnskötare, städare och hemtjänstpersonal. Ta bort landets samtliga genusvetare, jämställdhetssamordnare och mångfaldsanalytiker och testa vad som händer. Troligen inte mer än att det blev lite skattepengar över till annat. Gör sedan samma experiment med målare och rörmokare, och samhället går på knäna inom en kvart.

Yngst på firman.

Sluta låtsas som att alla är lika med likadana behov. En del är bra på att jobba praktiskt med sina händer, en del på att analysera siffror, en del är konstnärliga och en del är fantastiska på att jobba med människor.

Börja nu skapa utbildningar för landets framtida behov och fyll dem med duktiga lärare. Inse att det inte är allas dröm att plugga tills de fyllt 25 och att det heller inte finns någon anledning att de ska göra det. Annars kommer företag efter företag, bransch efter bransch att tappa sin internationella konkurrenskraft tills Stockholmsbörsen är nere på noll. Och hela vägen ner blir det ännu mindre skattepengar att lägga på bra utbildningar.

Jag går och fiskar

Jag har inte fiskat på säkert 30 år. Jag ser inte vitsen att fiska för att slänga i fisken och jag äter inte fisk. Men när jag nu fått katter att försörja med mat (de gånger de inte smaskar i sig traktens möss och fåglar) tänkte jag att fisk väl är populär kattföda. Det har jag läst i Pelle Svanslös.

Så häromdagen var det dags. Med gammal utrustning som jag fått gratis gav jag mig iväg till närmaste fiskesjö. Och plötsligt hände det.

Väl hemma igen ställdes jag inför nästa problem. Hur tusan rensar man fisk? Det har jag förmodligen aldrig gjort, men jag har sett det göras och hur svårt kan det vara? Först huvudet.

Sedan sprättade jag upp den och tog ur inälvorna. Bort med fenor och ryggrad så började man kunna ana en slags filé. När ämnet kommit upp här på bloggen, men även i samtal med IRL-kattägarkompisar, har jag uppmanats att koka fisken innan jag serverar den till katterna, så det gjorde jag.

Jag inser att det hade gått att göra ett seriösare rensningsjobb, men när de ätit andra djur har de inte fått hjälp alls och de brukar ändå slinka ner, så jag kände att det borde duga. Upp till bevis.

”Vafan, äter du den där skiten när det finns våtfoder?!”

Nej, det kan jag inte påstå att hon gjorde. Min mest matglada pälsboll tog ett par tuggor medan den andra fnös. Då testade jag att mosa hela anrättningen med en gaffel. Det fick henne att prova en tugga till innan tallriken lämnades åt sitt öde.

I ett sista desperat försök att blidka mina fyrfota vänner stekte jag fisken. Någon bloggläsare berättade att hans/hennes katt älskade stekt ägg (det gör inte mina), så kanske var det stekyta som saknades? Nej, den här gången var intresset noll, nu fnös bägge.

Vad tror ni, gillar de bara inte abborre eller är det kört med fisk? Jag har fått hela min barndom förstörd nu. För mig är det uppenbart att Gösta Knutsson ljög i Pelle Svanslös. Lögnare, sa Bill. Mytoman, sa Bull.

”Så spenderar du mindre”

SVT vill säkert väl när de gör ett inslag om att spara in på sina matkostnader, men de är bara så himla dåliga! Det börjar med att reportern pratar inflation. Det blir pinsamt uppenbart att hon inte har en aning om vad hon pratar om. Om inte förr så när hon låter genuint förvånad över att hög inflation ger högre priser.

”Det är rekordnivåer, men inte på något bra sätt för nästan allt blir dyrare.”

Istället över till sparexperten Frank. Han må vara en kanonkille som reflekterat mycket över sin hushållsekonomi och trots att han är 23 år och bor hemma hos mamma och pappa kanske han har stenkoll.

Problemet är att det inte framgår. Under det två minuter långa inslaget hinner Frank berätta att han inte dricker kaffe hemma på vardagar eftersom han har gratis kaffe på jobbet och att han inte äter ost på sina smörgåsar. För att inte tala om den prisvinnande slutsatsen att man får mindre för pengarna om man köper färdiglagat och att ”det kan sticka iväg” om man äter ute varje dag en hel månad.

Det enda rimliga tipset Frank presterar i inslaget är att ”en ekonomisk budget kan vara en bra grej”, men jag vill inte rikta min kritik mot Frank. Han träffade säkert reportern i minst en halvtimme och sa nog en massa smarta grejer som gick en kilometer över huvudet på reportern som bevisligen kämpar med att förstå inflation.

All skuld till SVT. Ingen skugga på Frank, som mycket väl kan vara ”Sveriges sparsammaste person” som det står i artikeln. Jag har ju flyttat.

Nationaldag!

Sjuttonde maj! Jag behöver knappast säga vad det är för dag för även om man som svensk inte vet något annat nationaldagsdatum så har man koll på det norska. Äntligen ska jag få fira en nationaldag, för i ärlighetens namn gör man ju inte det i Sverige.

Jag gillar det norska firandet, men konstaterar att det också är big business. Det tydligaste exemplet är användandet av folkdräkt, eller ”bunad”. Ofta ärvs den från generation till generation, men familjen är ju ett pyramidspel. Den kvinna som får tre döttrar och sju barnbarn kan inte ge bunaden till allihop, och den som vill köpa in sig i systemet får vara beredd att lägga runt 50000 kr, där tyg och skräddarjobb kostar hälften och silverpyntet resten.

Men det slutar såklart inte där. Även bilen ska pyntas. På 17 maj räcker det inte med nummerskylten för att visa varifrån man kommer, självklart måste Teslan flaggas och pyntas. Här hade man ändå hoppat över de särskilda spegelsockar med norska flaggan som man kan dra över de utvändiga backspeglarna. 

Vidare måste man såklart äta och dricka ute en dag som denna. Det är kaffe, glass och den norska nationalrätten våfflor (den har väl inte officiell nationalrättsstatus, men borde ha det), gärna gräddade med gammaldags våffeljärn över öppen eld. Tårtor garneras med blåbär, jordgubbar och hallon för att tillsammans med grädden symbolisera den norska flaggan.

Som ni förstår är jag som legitimerad snåljåp inte helt komfortabel med alla dessa traditioner, även om jag faktiskt gillar konceptet och har sett fram emot att få uppleva den berömda nationaldagen på plats. I år ser jag mig som en utländsk observatör. Efter ett halvår i landet känns det lite fånigt att linda in mig själv och bilen i Norgeflaggor.

Men nästa år går jag all-in. Gratulerer med dagen, alle norske blogglesere (och alla andra)!

Kvoterad aktie

Jag har aldrig ägt Disney-aktier. I perioder hade det varit väldigt bra att göra det. Dock inte det senaste året då aktien tappat ungefär en tredjedel av sitt värde medan index gått svagt uppåt. Jag har inte följt aktien och tänker inte spekulera i orsakerna.

Jag kan däremot berätta varför jag inte kan tänka mig att köpa aktien idag. En av de viktigaste sakerna med kultur är att den är fri. Att den ska spegla alla grupper och i alla lägen attrahera alla är såklart en omöjlighet, men närmast tror jag att man kommer genom att ge så många filmskapare som möjligt förutsättningar att berätta vad de vill.

Walt Disney gör tvärtom. Disney ser nu som sin främsta uppgift att kvotera in underrepresenterade grupper. Innan året är slut ska 50 procent av rollkaraktärerna bestå av HBTQIA(ber om ursäkt till alla bokstäver jag eventuellt missat)-personer och etniska minoriteter.

Disneychefen Karen Burke berättar också att man i Disneys nöjesparker inte längre använder uttryck som ”damer och herrar, pojkar och flickor”. Det är tydligen alldeles för exkluderande för alla de horder av människor och andra individer som inte anser sig tillhöra någon av dessa grupper.

”Vadå kaktusar? Vi är faktiskt pansexuella pistiller!”

Gynnas publiken? Knappast, den konsumerar inte kultur för att bli en del av ett integrationspolitiskt projekt utan för att ta del av intressanta berättelser. Det ena behöver inte utesluta det andra, åtminstone så länge inte Disneychefer försöker detaljstyra detta. Minoriteterna då, gynnas inte de? Möjligen enstaka skådespelare, men troligen vill de flesta utsatta grupper inte behandlas som utsatta utan som vanligt folk med lika rättigheter. Det var ju liksom det som var problemet.

Dessutom går det aldrig att vinna den leken. Så fort du kvoterat in en grupp kommer en annan att känna sig förfördelad. Till slut kommer gruppen ”enbenta kvinnor som identifierar sig som en traktor vid namn Kjell” (med en enda medlem) kräva en egen film för att åskådliggöra deras vedermödor. Problemet är bara att ingen vill se den filmen.

”Vi har bildat en egen förening, underavdelning till ...”

Vi får se, kanske får jag fel. Kanske blir detta tvärtom starten på Disneys verkligt stora framgångar som får Kalle Anka och Musse Pigg att framstå som kulturella parenteser, men själv skulle jag inte satsa pengar i ett företag som inte kan använda uttryck som ”mina damer och herrar” av rädsla för att inte vara tillräckligt inkluderande. Inte bara för att det är dumt utan främst för att jag tror att det är dålig ekonomi.