Erlanders pennor

Det finns en gammal historia om att statsminister Tage Erlander vid sin pensionering lämnade tillbaka de pennor han tagit med sig från jobbet. Enligt andra uppgifter var det hans fru Aina som lämnade tillbaka pennorna när Tage dött. För den som vill förkovra sig finns en hel bok i ämnet.

Egentligen är det väl att dra plikten lite långt. Jag har fått med mig både pennor och block från arbetsplatser och känner mig inte som en dålig människa för det. Men historien om Erlanders pennor säger en del om utvecklingen.

Jag har tidigare skrivit om fartblinda politiker som inte skäms för att stjäla våra skattepengar till förmån för den egna plånboken, och det tar ju aldrig slut! Det senaste exemplet är moderaten Erik Bengtzboe som varit folkbokförd på två olika adresser i Sörmland samtidigt som han bott i Stockholm. Allt för att få ut bidrag.

Ungefär i samma veva framkom att liberalen Emma Carlsson Löfdahl hyrde en tvåa av sin man för 13000 kr i månaden, för att vi – inte hon – tar räkningen. Men hur vanligt lär inte politikers dribblande med bostadsadresser vara? Två som tidigare haft liknande upplägg som Bengtzboe är partiledarna Göran Persson och Annie Lööf.

”Min bästa bostadsbluff? Jo, nu ska du få höra, Erik...”

Tänk om vi kunde få politiker med Tage Erlanders rättspatos igen. Det vore värt en och annan penna.

Gratis mat

Jag har bloggat om kostnadsfria livsmedel, som bär och maskrosor, men jag har nästan dåligt samvete för att jag pratar mer om möjligheterna än vad jag utnyttjar dem. Självklart plockar jag blåbär, allt annat vore tjänstefel som legitimerad snåljåp, men det finns så stora möjligheter där ute!

Varje år vid den här tiden tänker jag att i år ska jag plocka nässlor. När jag gjort det har jag lagat både stuvning och soppa, men för det mesta hinner den där veckan (?) då man kan plocka dem utan att bränna sönder sig gå utan att jag hunnit reagera. En gång stod jag i köket och rensade dem med handskar på.

Och resten då? Jag vill plocka och äta daggkåpa, kvickrot, röllika, kirskål, ramslök och tjugo grejer till. För att det går, vore roligt och kanske t o m ekonomiskt. Nu har jag i alla fall hittat en webbsida som jag hoppas ska inspirera mig, Skogsskafferiet.se. Det jag gillar är att man lätt kan se vad man kan plocka när, uppdelat på kalendermånad, se hur växterna ser ut, vad man kan använda dem till och – viktigt! – vad man kan riskera att blanda ihop dem med.

Bakom sidan står två privatpersoner som jag inte vet något om och som inte har betalat mig för att länka. Vad jag försöker säga är att tipset inte är ett dugg underbyggt, men lika gratis som vilda växter. Jag ska i alla fall försöka utmana mig själv i år och med hjälp av denna handledning tillaga åtminstone någon ny gratisväxt.

Varför är fonder gratis?

Köper man en aktie tar banken en slant i courtage, och en slant till när man säljer. På fonder betalar man en avgift, oftast löpande. Tidigare funkade det lika bra för banken. Gick man in till sin storbanks kontor för att köpa fonder kom man ut med andelar i den bankens fonder.

Men nu finns det en massa fristående fondbolag och nätmäklare som tillåter oss att välja fonder från olika leverantörer. Hur går det då, inte kan väl bankerna göra oss någon enda tjänst utan att ta betalt åtminstone i den ena änden? Jag såg en intressant Twittertråd om det.

Och nej då, klart att banken inte förmedlar andelar i andras fonder gratis bara för att dessa bolag gör detsamma med den egna bankens. Kunderna ska betala det också. När en av A-bankens kunder köper in sig i B-bankens Gris- och Skridskofond (ja, det är en lite udda nischfond) tar B-banken en avgift, och en del av de pengarna skickas till A-banken som tack för att deras kund valt B-bankens produkt. Det som förvånar mig är hur mycket det blir.

”Du betalar en förvaltningsavgift till fondbolaget. Fondbolaget skickar vidare en del av din avgift till Nordnet, som ersättning för att vi distribuerar deras fond och hjälper dig som sparar i fonden med administrativ hantering och kundservice. Vissa fonder har också köp- och säljavgifter, och då får Nordnet del av dem också. Ungefär 10 procent av Nordnets intäkter kommer från kunders sparande i fonder.”

Nordnet har åtta fonder varav hälften så kallade gratisfonder. Ändå kommer hela tio procent av deras intäkter från fondhandel. Låt det sjunka in och fundera över vad motsvarande siffra är hos Handelsbanken eller Swedbank, som inte har en massa daytraders som sitter och sprutar in aktiecourtage hela dagarna. Och med en så stor del av bankernas vinst som fondhandeln troligen utgör, om rådgivaren föreslår Gris- och Skridskofonden, är det för att den har bra avkastning för kunden eller för banken?

Är det för mycket begärt att bankerna börjar redovisa hur deras provisionsavtal ser ut? Inte för att det lär hända, men jag tycker att det vore rimligt.

Kundklubbar

Jag är medlem, VIP, pluskund och allt vad det heter i några butiker. Antagligen fler än de flesta i förhållande till hur få ställen jag handlar på. Förr hade jag konton på någon matbutik och bensinmack, men nu är jag bara med om jag kan välja betalsätt och slipper öronmärka pengar. Man får specialerbjudanden eller bonus och det kostar inget.

Plånboken i P1 tycker annorlunda. De tycker att det stör att bli tillfrågad ifall man är medlem. Jag ser inte det problemet, jag svarar nej om jag inte är eller vill bli det. Ett ännu mindre problem (men större för Plånboken) är intrånget i den personliga integriteten.

”Hur används exempelvis all data som företagen samlar in om våra köpvanor?”

Ja, t ex rabblar Willys mina vanligaste köp när jag loggar in på deras hemsida. Jag kan leva med det. Är det någon som inte kan det? Jag upplever inte att de säljer mina personuppgifter eller spammar min inkorg. Bara att de känner till min mörka hemlighet, att jag köper tomatkross.

Vi lever i ett samhälle där staten kräver att få veta vilka webbsidor vi surfar på, filmar oss med fler och fler övervakningskameror och betalar massor av pengar för att hålla koll på att vi inte skriver något i konflikt med deras högst odefinierade ”värdegrund”. En värld där Google lagrar våra sökningar och kortföretagen våra transaktioner. Facebook anser sig äga rättigheterna till våra semesterbilder. Banken vill veta varifrån våra pengar kommer... I det ljuset känns det rätt fjuttigt att Willys vet att jag handlar tomater. Eller till och med sparris!

Engångsköp

Jag vill alltid handla billigt, men inte nödvändigtvis billigt i inköp utan billigt på sikt. Jag vill köpa grejer som håller i decennier. Hur vet man då om de gör det? Det vet man inte. Ibland lönar det sig att lägga lite extra pengar, ibland inte. Ett sätt att lyckas är att genomgå en omfattande köpprocess och låta den ta tid. Att springa iväg och köpa första bästa lyckas nästan aldrig. Att inte låta sig stressas har främst två vinster:

1. Man hinner känna efter vad man har för behov. Om något alls. Bara för att en hushållsmaskin, möbel eller mojäng går sönder är det inte säkert att den måste ersättas. Men om den gör det är det viktigt att utvärdera sina behov. Rätt mobiltelefon för dig är inte rätt för mig osv.

2. Man hinner gå igenom marknaden, kolla vad som finns och ta reda på vad andra konsumenter har tyckt. Fråga vänner och bekanta vad de valt för lösning, om de är nöjda och varför (inte). Släng ur dig frågan i sociala medier och fikarummet på jobbet också. Har du tur får du också hjälp med fråga 1, behovet: ”Jag köpte en bensindriven och är helnöjd för den är mycket starkare än min gamla som dessutom lät så mycket högre att grannarna hotade att ringa polisen.”

Läs undersökningar du tror på, men också kundrecensioner. Tänk bara på att recensionerna kan vara skrivna av uppfinnaren eller personalen på företaget som säljer den. Och det finns sajter och grupper med namn som ”Buy it once” eller ”Buy it for life”, som gjort det till sin grej att leta upp hållbara köp. Men återigen, du vet ju inte deras motiv. Skadar inte att lyssna, kritiskt.

Ibland spricker det ändå, men har jag gjort min hemläxa känns det åtminstone bättre än om jag har slarvat, och ibland blir det helrätt. Min brödrost (Salton, varumärket försvann 2007) använder jag varje dag sedan minst femton år, fortfarande som ny. Min kaffebryggare (Bosch) fick jag av en kompis när han skulle emigrera och inte ville släpa en bryggare över Atlanten. Måste vara tio år sedan. Och så har vi den här:

Denna hushållsassistent använder släkten för produktion av nyponsoppa. Min moster köpte den i mitten av 1950-talet. Fast då var den begagnad.

Är reklam hela världen?

Kanske är det överspelat nu, men jag vill gärna ge en kort kommentar till sponsringsdiskussionen i samband med gårdagens inlägg.

Jag började blogga här för lite drygt tre år sedan och i takt med att läsekretsen blivit större har flera läsare uppmanat mig att ta betalt, att skaffa Swish, Paypal eller Patreon. Jag har inget emot dessa betallösningar, men de har inte känts rätt för mig. Den läsare som betalar pengar för att läsa min blogg skulle ju med viss tyngd kunna ha åsikter om innehållet.

Jag är frilansskribent och har under hela 2000-talet tagit betalt för det jag skrivit, men jag har sett bloggen som en lekstuga snarare än en produkt. Ibland har jag gjort reklam för tjänster, företag och fenomen jag gillar, som Portionen Under Tian och Alternativ.nu, utan att ta betalt, bara för att jag gillar dem. Ingen har klagat, varken i kommentarsfältet eller i mejl.

Men ett sponsrat inlägg var mer än vad några kunde stå ut med. En av de första kommentarerna igår löd: ”Reklam?! Nu tappade du en läsare, tyvärr.” Okej, det är en (någorlunda) fri värld och jag respekterar beslutet, men undrar samtidigt om personen läser andra bloggar eller tidningar på nätet, lyssnar på ekonomipoddar, ser på tv, åker kollektivt... Och återigen, inga klagomål när jag gjort gratisreklam, så "problemet" måste vara att jag tjänar pengar.

Flera andra hade problem med vad jag skrivit och mitt sätt att svara på kommentarer. Det är jag van vid, jag formulerar mig gärna lite spetsigt i detta forum där jag har den möjligheten. Jag lyssnar på kritik, men nog känns det som att de starka reaktionerna hängde ihop en del med orden ”sponsrat” och ”reklamsamarbete”. Och dessa ord vill jag ha med, inte bara för att följa lagen utan för att jag tycker att det är rimligt att berätta om jag får betalt för att redovisa en åsikt.

Tråkigt om läsare väljer bort min blogg pga sponsrade inlägg, men jag kan inte förstå hur något enstaka reklamsamarbete kan provocera så till den milda grad. Jag bloggar normalt varje dag och så länge jag gör fler icke-sponsrade inlägg än nästan alla andra ekonomibloggar skulle jag önska att ni åtminstone tänker efter ett ögonblick innan ni kastar första stenen.

Varning – obegriplig referenshumor

Vissa företag, produkter och tjänster passar en del, andra inte. Många gillar jag inte alls och dessa kommer jag inte marknadsföra oavsett. I alla inlägg strävar jag efter intressant och tänkvärt innehåll, men vill ni hitta en webbsida där ni håller med om allt är detta fel ställe att leta. Ni är välkomna att kritisera allt i kommentarsfältet. Jag försöker hålla en hög diskussionsnivå med högt i tak, så bered er på mothugg. Men den som vill kritisera att det finns människor i världen som tjänar pengar får gärna redogöra för alternativet.

Robothandel – sponsrat av Fundler

I somras skrev jag ett inlägg jag kallade ”Less på aktier” som gick ut på att jag inte längre tycker att det är så kul att följa enskilda aktier och leta efter bra affärer, och att jag tror att man ska låta bli om man inte lockas av det. Så vad gör man istället, köper indexfonder? Eller låter någon annan göra jobbet, i investmentbolag eller aktiva fonder.

Eller robothandel! Fondrobotar har blivit en stor grej de senaste åren. Enkelt uttryckt låter man en datamaskin bestämma investeringarna. Utifrån ens egna behov och önskemål, men man slipper ta vartenda litet beslut själv.

Det man gör i Fundler, som är den svenska fondrobot jag gillar bäst, är att svara på frågor. Dels allmänna om hur rik man är, om man har familj, hur man bor, vad man har för bil osv. Därefter för det specifika kontot (som man kan starta hur många man vill), vad man ska ha pengarna till, på vilken sikt, vilken ränta man vill uppnå och till vilken risk. Det är ju skillnad på ett barnspar tänkt att användas till en lägenhet om tjugo år och resekontot ”Ayia Napa”, vars utveckling avgör vilka drinkar man har råd med på höstens semester.

Den stora vinsten som jag ser är att slippa fokusera på investeringarna, som jag själv inte längre tycker är så kul. Robotiserad handel är också tråkig, men det gör inget om jag slipper göra det tråkiga. Det finns en annan poäng med det. Robotar dras inte med i hysteri eller försöker kompensera sig för tidigare uteblivna vinster. De tar matematiskt korrekta beslut utifrån känd information.

Fast nu är ju inte Fundler i första hand robotiserad förvaltning. De automatiserar långt tidigare genom att automatisera själva rådgivningsprocessen. Det en bankrådgivare/-säljare gör vid ett fysiskt möte (fast vanligtvis har ju bankerna knappt öppet, om de ens har ett kontor att ha öppet i) gör Fundlers robotrådgivning digitalt.

Men ska man verkligen våga låta Fundlers robot bestämma sånt här? Pengar är ju viktiga grejer. Tittar man på utvecklingen hittills i år borde man kanske snarare ställa sig frågan om man vågar låta bli.

Man kan också välja ett mellanting, att sätta in en del av sina pengar i detta. Tycker man att det är kul att investera kan man ju fortsätta att göra det och satsa på tillväxtaktier, warranter eller vad som helst med en mindre andel av sitt kapital. Om inte annat har vi väl alla ett underpresterande fondinnehav eller pengar på ett konto med usel eller ingen ränta i väntan på... någonting. Detta kapital kan man ju med fördel flytta över till Fundler för att få lite stabilitet i sitt sparande.

Apropå stabilitet, trovärdighet osv ska det påpekas att Fundler inte får betalt av någon annan, affiliateersättning av fondbolagen eller annat som skulle kunna påverka investeringarna. Kunden betalar 0,49 procent, det är allt. Vidare övervakas de av Finansinspektionen och omfattas av Riksgäldens insättningsgaranti. Och är man inte nöjd tar man ut pengarna, det är inte svårare än så.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Fundler, men åsikterna är mina.

Bostäder med lån på lån

Om du bor i bostadsrätt, vet du hur högt belånad föreningen är? Jag har själv ett hum, men jag vet inte. Min gissning är att många köper bostadsrätt utan att ha en aning om hur mycket lån de därigenom köper in sig på, trots att den uppgiften är viktigare än exakt hur många år sedan det gått sedan stambytet.

Det handlar om mycket pengar. Stockholms högst belånade bostadsrättsförening har lån på 70294 kr/kvm. För min 2,5:a skulle det bli drygt fyra miljoner. Nu kan man ju hävda att lägenhetspriserna anpassas efter skulden, men gör de verkligen det? Inte om nästan ingen bostadsspekulant läser årsredovisningen, än mindre begriper den.

I Norge hamnar en andel av föreningens skuld motsvarande lägenhetens storlek som personlig skuld för innehavaren. Det kallas fellesgjeld (=gemensamhetsskuld). Lånet är föreningens, men det är du som får amortera ned och betala ränta. Vad det innebär för räntesatser och annat har jag ingen aning om, men det borde göra att man fattar vad man köper. Eller kanske ska jag säga ”köper”.

För har du inte betalat äger du inte och det händer att brf:er går i konkurs, ungefär 30 svenska föreningar om året. Så nästa gång du lägenhetsshoppar, fråga inte bara om tvättstugan och ekparketten:

Robotdammsugare

Städrobotar är populära. Kanske är de bra för dammallergiker, barnfamiljer eller för den som har hårande husdjur. Själv dammsuger jag kanske en gång i månaden och det tar mig 10-15 minuter. Tidsbesparande åtgärder i all ära, men det är inte här jag ska sätta in stöten.

Andra är annorlunda och för de allra annorlundaste finns Bosch Roxxter BRS1ACAM som städar din bostad för det facila priset av 16999 kr. Då kan du styra den via din smartphone om du är ute på stan och tänker att just exakt NU vore det bra att dra igång dammsugaren.

Det finns robotdammsugare för några hundralappar också, men ska man ha något som håller, städar och inte slår sönder hemmet verkar man få ge ett antal tusenlappar.

Som med all ny teknik står jag vid sidan om och har fullt upp med att skaka på huvudet, men jag blundar inte för möjligheten att vi alla sitter med en sån här maskin så småningom. Tills vidare kör jag på med min gamla maskin från 1900-talet. Den suger (vilket i detta sammanhang är något bra). Städrobot vill jag inte ha, men jag kan tänka mig en lågbudgetvariant, mopptofflor:

Mina pengar, andras stålar

Ibland använder jag riktiga människor som exempel i mina bloggtexter. Vanligen handlar det om någon som talat ut i media om sin ekonomi och där jag känner att en fördjupning kunde vara relevant. Antingen saknas det fakta i artikeln eller så drar man (i mitt tycke) helt galna slutsatser.

Men generellt bryr jag mig inte så mycket om andras privatekonomi, om det inte är människor jag känner och bryr mig om som tar dåliga beslut och hamnar i problem. På uppsidan är jag ännu mindre intresserad. Jag struntar i vad andra tjänar eller hur mycket aktieutdelning de fått i år. Andra bloggares månadsrapporter skyr jag som pesten.

Det är nog lite som uttrycket ”Mina barn, andras ungar”. Man står sig själv närmast. Jag är egentligen bara intresserad om det ger mig råd jag själv kan ha nytta av eller om någon säger sig ha sparat pengar på att följt mina råd, men annars kvittar det.

Jag tror inte att jag är unik på något sätt, jag tror att de flesta har nog av sin egen ekonomi för att hänga med i andras siffror, men kanske är jag ännu mindre intresserad av andras plånböcker än genomsnittet, trots att jag har ett stort ekonomiintresse.

Betyder det att jag är mer självupptagen än andra, eller bara mindre nyfiken? Vet inte. Jag saknar inte empati och bryr mig om andra människor, men decimaltecknen i deras bankkonton är lika oviktiga för mig som deras sexliv, vad de har för favoritfärg eller namnen på deras farföräldrar.

Det handlar aldrig om miljön

Jag kan tycka att Skattebetalarna är lite överspända ibland, men här har de en poäng. Elskatten har fyrdubblats sedan avregleringen. Ändå låter politiker av alla färger som elkonsumentens bästa vänner i kampen mot de elaka elbolagen.

Faktum är att man ofta passar på att höja skatter för att främja miljön. Ibland kallar man det ”skatteväxling”. Det låter bra, högre skatt på något dåligt, lägre på något annat. Bara det att det där ”något annat” sällan eller aldrig gynnas lika mycket som det första missgynnas.

Ta trängselskatterna som exempel. Man inför en straffskatt för bilpendlare med idén att satsa pengarna på järnväg och kollektivtrafik. Det låter ju bra, men inte ens politikerna bryr sig längre om att låtsas som att merparten av pengarna ska gå dit. Om någon trodde på politikernas goda intentioner borde den illusionen ha släppt när S/MP-regeringen tvingade igenom skatt på solenergi.

Är det något politiskt parti eller någon enskild politiker som bryr sig om miljön på riktigt? Så länge vi betalar skatt verkar de sitta lugna i båten. I värsta fall kan de sälja lite utsläppsrätter till de största miljöbovarna. Eller låta dem ”klimatkompensera”. När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi bara hade en jord, men så länge vi betalar tillräckligt med skatt har vi tydligen en till.

Buffert för lönefria

Min bloggkollega Money Cowboy skrev häromdagen ett inlägg där han ifrågasatte om de som räknar på hur mycket de behöver för att vara ekonomiskt oberoende har tagit höjd för renoveringar av sitt hem.

Jag skulle vilja gå ett steg till. Vill man vara ekonomiskt fri när man t ex är 50 år ska kapitalet kanske räcka för ytterligare 50 år. Jag skulle omöjligen kunna planera ens för fem år utan att missa en massa utgifter. Om jag backar fem år var jag en helt annan människa och jag skulle bli förvånad om inte det gäller även för nästa femårsperiod. Jag kanske är extra ombytlig (vet inte, har inget annat liv att jämföra med), men gissar att ingen någorlunda frisk människa under 80 år kan fastslå alla sina framtida utgifter.

Som yrkesarbetare löser man detta genom att tjäna mer än man behöver. Helst för att skapa en buffert, men i annat fall för att kunna bränna överskottet under de månader och år man inte får oförutsedda utgifter. Jag föreslår att man gör likadant som ekonomiskt fri (för annars är man inte fri), antingen genom att räkna med lägre procentuell avkastning på det sparade kapitalet än vad man tycker är rimligt eller med högre kostnader än man egentligen har.

Vi kanske inte bara vill renovera i framtiden, vi vill kanske ha ett helt annat boende eller ett helt annat liv. Jag är i och för sig av uppfattningen att man alltid kan anpassa sina utgifter eller inkomster vid behov, men jag skulle ändå inte försätta mig i en situation där jag nödvändigtvis måste ha en viss utveckling på mina börsinnehav och där varje oväntad utgift försätter mig i problem.

Svenska folket är inte kända för att skaffa sig buffert och marginaler, men de som skapat en ”frihetsbudget” tillhör antagligen undantagen, så jag förutsätter att de inte ändrar på det bara för att kunna be chefen fara och flyga. Den känslan är förvisso underbar, men omöjlig att kapitalisera på.

Kändisekonomi

Då och då bestämmer sig kvällstidningarna för att fläka ut någon känd persons privatekonomi. Den här gången gjorde podden Radio Redgert jobbet genom att intervjua Camilla Henemark och det kunde varken Aftonbladet eller Expressen motstå utan skrev varsin artikel. Jag ska inte vara bättre.

Henemark, här med en slags fruktsallad på huvudet.

Även om min och Henemarks förhållningssätt till privatekonomi skiljer sig rätt mycket (eller vad säger ni om formuleringen ”Jag sprutar pengar som en fontän när jag har dem”?) blev jag positivt överraskad. Jag hade i vanlig ordning väntat mig en offerkofta av den typ Anita Lindblom sydde när hon inte förstod hur hon skulle ha råd att behålla slottet i Monaco och huset i Schweiz om Sverige envisades med att hon skulle betala skatt för sina gamla inkomster (att jobba var tydligen inget alternativ).

”Och så är det fastighetsskatten...”

Henemark konstaterar att hon aldrig haft så dålig ekonomi, bara har några tusen på kontot och normalt har 3000 kr kvar varje månad efter att alla räkningar är betalda. Men hon skyller inte på någon annan och säger dessutom att det går att överleva på mindre än så. Och inte bara överleva:

”Jag mår bättre nu, jag skulle rekommendera denna livsstil till folk. Du blir tacksammare för småsaker.”

Hon kanske borde åka runt och hålla föredrag om vett och sans i privatekonomin. Om jag minns rätt var sång ändå aldrig riktigt hennes grej.

Äntligen gjutjärnspanna!

Åtminstone sedan jag skaffade induktionsspis för snart ett decennium sedan har jag tänkt att jag borde skaffa gjutjärnspanna, men varje gång mina billiga teflonpannor fallit för åldersstrecket har det passat dåligt att ta tag i det, så det har slutat med att jag köpt en ny lågprisstekpanna för en hundring eller två.

Men nu var det dags! Den gamla pannan har blivit rund i botten, vilket lett till att det bränner fast i mitten, och nu gav jag mig fan på att köpa gjutjärn. Och eftersom jag tänkt att den ska hålla livet ut ville jag inte låta priset styra, jag vill ha den bästa.

Tester, forum och recensioner pekade entydigt på att jag borde köpa en Skeppshult. Nästa steg var att bestämma modell – det är en djungel! Raka eller vinklade kanter, låga eller höga? Stål- eller trähandtag?

För att bli lite klokare frågade jag en kompis som jag tänkte skulle ha koll om han hade gjutjärnspanna. Jodå, han hade stekpanna, traktörpanna, äggpanna, grillpanna, pannkakspanna, takpanna... Samtliga från Skeppshult, som han också tyckte var bäst. Nu föll det sig inte sämre än att en av hans kompisar skulle åka till Skeppshult outlet i just Skeppshult (förlåt, alla smålänningar, hade ingen aning om att det var en ort, jag trodde att det var en cykel) om någon månad.

Jag bestämde mig för en traktörpanna eftersom jag inte vill köpa flera utan sikta på en enda allroundpanna. På nätet hade den kostat mig 889 kr. Hanterbart om jag får glädje av den i 40 år eller så, men genom att invänta den här shoppingrundan fick jag köpa samma panna för 349 kr. Nu går jag och steker.

”Men de har ju bra utdelning!”

Det är ett argument för varför en aktie skulle vara bra som man hör ofta. Jag har definitivt sagt det, i alla fall om H&M. Kanske också om Global Gaming, men det argumentet dog igår när styrelsen drog tillbaka hela utdelningen.

Annars hördes det utdelningsargumentet friskt vid förra rapporten, 28 februari, då aktien tappat halva värdet på några minuter. Igår tappade aktien dock både det argumentet och ytterligare 40 procent. Det ledande (enda?) köpargumentet nu är att Global Gaming är en intressant uppköpskandidat.

Själv tror jag att Trisslotter har högre sannolikhet att slå in, men var och en blir salig på sin tro. Jag är inte ute efter att strö salt i såren för den som till äventyrs sitter kvar. Jag vill mest peka på att aktieutdelning faktiskt bara är en omfördelning av kapital.

Jo, sitt lottlös i detta fall!

Och så är utdelningen ett kvitto på att det finns pengar att dela ut, vilket det tydligen inte gör i Global Gaming. Jag skrev så här efter rapporten:

”På plussidan hittar jag just nu en enda post, den höga utdelningen. 3 kr för en aktie som står i 15 kr verkar vansinnigt bra, men då ska man betänka att strax innan utdelningen får vi nästa delårsrapport. Plötsligt kommer jag att tänka på barnprograminslaget 'Gissa bajset'.”

Trots att vi vet hur det gick med utdelningen kan vi fortfarande vara med och ”gissa bajset”, men själv kan jag tänka mig roligare sysselsättningar än att titta på spillning så jag begraver nog mitt intresse i aktien nu.

Påsk, vad ska det vara bra för?

Så är det påskvecka då. Som barnlös egenföretagare kommer nästan alla högtider som en överraskning för mig. Inte jul och nyår, men de andra.

Och inte firar jag heller, men kan inte låta bli att reflektera över det. En del högtider har syrat bröd och fasta i grundkonceptet, men i Sverige slutar det alltid på samma sätt. Vi firar med godis och sill.

Jag vill inte pissa på traditioner, men förstår inte varför allt ska uppmärksammas med hjälp av konsumtion, oavsett om Jesus föddes, dog eller återuppstod. Presenter, frossa i mat och godis, shopping, shopping, shopping...

Enligt Wikipedia vinner Thanksgiving mark i Sverige, men det blir väl samma sak där - ”Skulle man inte kunna byta ut kalkonen mot sill...?” Kan vi inte ägna en högtid åt att tänka efter, förverkliga oss själva, träna och spara pengar? Stryk första maj eller ytterligare någon menlös annandag, och ge oss en pynt- och köpfri helgdag, ”a festivus for the rest of us”:

Statlig badbollsbonus

I förrgår skrev jag om en låneförmedlare som använder samma taktik som gamla TV-shop – släng med en badboll på köpet för att lura folk att ta ogenomtänkta beslut. En badboll är ju aldrig fel!

Det slog mig att det finns en organisation med betydligt högre renommé som ägnar sig åt ett liknande trick – Skatteverket. Godkänner du alla förtryckta uppgifter och inte har några ändringar eller invändningar får du skatteåterbäringen innan du hunnit blinka. Om du deklarerar på nätet! Vill du använda pappersblanketter ska du såklart straffas och hånas. Det slösar ju på myndighetens resurser som de annars kan ägna åt att jaga dig och dina avdrag.

Och nog verkar det fungera. Som vanligt handlar nyhetsflödet mycket mer om att få så snabb skatteåterbäring som möjligt än att nogsamt kontrollera att man inte betalar för mycket skatt. Sedan jublas det över skatteåterbäringen trots att den bara betyder att du 1. ofrivilligt lånat ut pengar till staten och 2. till slut fått tillbaka dina egna pengar.

De som kräver icke-förifyllda avdrag och klagar på att de fått betala för mycket skatt återfinns i mycket högre utsträckning i gruppen som får kvarskatt än de som får tillbaka. Detta trots att ingenting säger att de är mer förfördelade. De flesta som fått pengar tillbaka är nöjda. Inte för att de betalat in rätt skatt (det vet vi inte) utan för att de får tillbaka – sina egna pengar.

Körkortsfoto

Jag fick ett brev att det var dags att förnya mitt körkort eftersom det gått tio år sedan senast. Själv är jag av uppfattningen att hela utbildningen borde behöva förnyas vart tionde år, men det innebär inte att jag gillar kostnader.

Kortet kostar 250 kr och det låter väl som ett rimligt självkostnadspris. Och även om det inte vore det kan jag inte vända mig till en privat transportstyrelse i en parallell verklighet, så det är bara att hacka i sig.

Men så behövs det ett nytt foto och där finns alternativ. Att fotografera sig i fotoautomat kostar 100 kr. Det tycker jag är rätt dyrt. Särskilt om man jämför med att gå till en fotograf, för där har jag sett priser på 175 kr. Visst, ännu mer, men resultatet blir bättre och fotografer har högre lön än maskiner.

Man kunde ju raka sig lite först...

Men så såg jag att Trafikverket erbjuder fotografering i anslutning till sina förarprov. Då skickas bilden vidare digitalt och jag får inga egna bilder, men jag vet ju redan hur jag ser ut och noterade att de dessutom hade ett kontor på gångavstånd. Avgjort... eller? Nej, det visar sig att de också tar 100 kr för att producera ett körkortsfoto. Fetglöm!

Vid något av de första körkortsfotograferingarna tog jag kortet hemma med en vanlig kamera och framkallade på papper. Man gjorde så på den tiden. Det är möjligt att jag kan hitta ett fotoföretag som kan papperifiera (nej, det ordet finns inte) en digitalbild jag tagit själv, men numera finns det en gräns för hur mycket jag orkar krångla med detta.

Hitta någon annan som lyfter inflationen åt dig!

I en bättre värld skulle jag få mejla in en digital bild direkt till körkortstryckeriet, och så skulle kostnaden för produktionen av körkortet också vara totalkostnaden. Men nu utspelar sig detta i en sämre värld, så då går jag till en automat, betalar en hundring (med kort, även det svider), får ut en karta med fyra bilder, varav en där jag blundar och en där jag gråter, en riktigt dålig och en som jag kan leva med. Lite fattigare, men jag får ju köra bil...

Låneåterbäring

Äldre tittare kanske minns TV-shop, ett program som sändes timme ut och timme in och som gick ut på att sälja en massa skit. Mest städgrejer, det var allt från dammsugare till silverputsmedel. Men det viktigaste var att slå till snabbt för ringde man och beställde inom en kvart fick man en badboll på köpet, till ett värde av fem spänn. Poängen med det var såklart att man inte skulle tänka efter, utvärdera eller jämföra.

Troligen funkade det, reklam brukar utformas så att den gör det. Och förmodligen gäller detsamma för Direkto, som den flitige kommentatorn Wien-Lars gjorde mig uppmärksam på. Direkto är en låneförmedlare som erbjuder lån med en ränta upp till 33,23 procent. Dyrt, tycker ni? Ingalunda! Man kan nämligen få upp till 2 procent i ”låneåterbäring”.

”Få 2% av lånebeloppet tillbaka när du väljer ett lån genom Direkto oavsett långivare. Vi kallar detta för 'Låneåterbäring'.”

Jag kallar det för lurendrejeri. Direkto letar upp ett lån åt dig, tar en bra slant i mellanskillnad och ger dig en ”badboll” för att lura dig att du sparar pengar när du bränner ränta. Namnet Direkto tyder på att det går snabbt, men vill de verkligen beskriva sitt erbjudande tycker jag ”Värdo” vore bättre.

Polisen: Köp inte dyra jackor

Jag har aldrig blivit rånad eller utsatt för rånförsök. En gång var det nära och då fick jag anledning att reflektera över hur jag skulle reagera om det hände.

Omöjligt att veta såklart, men jag tänker mig att det skulle kunna bli en ganska traumatisk upplevelse. Just känslan av att inte vara trygg i sitt eget hem eller sin egen närmiljö vore särskilt olustig om man dessutom skulle känna att man inte hade samhället på sin sida, lite på samma sätt som våldsoffer i efterhand kan vara mer förlåtande mot gärningsmännen än de idioter som stått och tittat på.

Känner ni också på det viset har jag dåliga nyheter. När rån mot skolelever i Huddinge skjutit i höjden har Huddingepolisen ett budskap till offren som skulle kunna översättas: ”Skyll er själva!”. I en artikel uppmuntras barnen att inte gå själva. Bäst är om föräldrar kan turas om att agera livvakt åt barnen. I nästa artikel säger Huddingepolisens brottssamordnare Linda Hellström:

”Föräldrar, köp inte så dyra jackor till er barn.”

Det är alltså så brottsligheten ska bekämpas, genom att ge brottslingarna mindre lust att råna barn? Tanken att polisen – den organisation som faktiskt får betalt av oss för att ta hand om buset – skulle lämna sina fikarum av något annat skäl än för att spela innebandy är naturligtvis helt galen, vad tänkte jag på?!

Garderobsundersökning

En snart två år gammal undersökning från Myrorna, men jag tänker att siffrorna troligen skulle bli desamma idag.

”Hur stor andel av kläderna i din garderob har du, uppskattningsvis, använt det senaste året?”

Det ledande svaret är ”hälften” tätt följt av ”en fjärdedel” och jag tänker att jag nog också ligger där. Rätt uselt. Har man inte användning för plagg ens varje år borde de nog kastas/säljas/skänkas, eller aldrig köpas in.

”Nej, gult är inte min färg...”

”Hur ofta rensar du i din garderob?”

8 procent gör det minst en gång i månaden. Eller: 8 procent har inget liv. Jag tillhör ”vinnargrupperna”som säger max en gång om året. Om det med rensning menas att man ska utvärdera vartenda plagg är svaret att det görs varje gång jag flyttar.

”Vad känner du när du öppnar din garderob?”

Jag är kanske ingen känslomänniska för jag känner (i likhet med 36 procent) ingenting. 3 procent känner skuld. För vadå – att de har kläder? Fjöl av, kliv ner från den höga hästen!

”Världen, förlåt mig!”

”Vad skulle få dig att inte slänga kläderna i soporna?”

Vet inte vad jag ska svara här. Jag tänker att Myrornas kunder inte vill ha mina gamla kallingar med utsliten resår.

”Vad gör du med kläderna du har rensat ut?”

7 av 10 säger sig skänka dem till en ideell second hand, men min mamma har till skillnad från deras sagt åt mig att det är fult att ljuga. Allvarligt talat, såvida undersökningen inte är gjord bland Myrornas anställda tror jag inte ett skit på det.

Avslutningsvis lite ”snabba fakta”:

7 av 10 svenskar handlar kläder en gång i månaden eller oftare
7 av 10 använder hälften av sin garderob – eller mindre
3 av 10 är missnöjda med sin garderob
6 av 10 rensar garderoben en gång om året eller mindre ofta
3 av 10 slänger kläder som de sorterat ut ur garderoben
4 av 10 (av de som slänger kläder) skulle lämna till second hand om det var enklare
6 av 10 lagar sina kläder

Lite snabba reflektioner kring det. 7 av 10 handlar kläder minst en gång i månaden. Det tror jag absolut för jag har sett ännu högre siffror. Märkligt att så många tycks tycka att det är så kul att handla kläder, för det kan knappast vara behovsstyrt att gå så ofta.

3 av 10 är missnöjda med sin garderob. Undrar om inte samma 3 är missnöjda med sin kropp, att det i själva verket är där valken klämmer. Eller också är det de 3 som inte handlar kläder varenda månad.

”Taskig passform på den här tröjan.”

4 av 10 av de som slänger kläder skulle lämnat dem till second hand ”om det var enklare”. Hur mycket enklare kan det bli? Man stoppar dem i en påse och lämnar in dem på närmaste secondhandbutik när man ändå har vägarna förbi. Frågor på det?

Räkna på böter

BMW räknar med att få böta över en miljard euro för att de ska ha ägnat sig åt ”konkurshämmande aktiviteter”. Swedbank verkar vara inne i ett stim av stämningar och sägs riskera att få böta fyra miljarder kronor bara i USA för misstänkt penningtvätt.

Hur tusan räknar man på sånt här? Man kan såklart dela bötesbeloppet i antalet aktier och se det som en slags omvänd utdelning, men förutom att ekvationernas samtliga parametrar är osäkra känns det som en grov förenkling av tillvaron. Vi snackar trots allt om jättekoncerner med massor av miljarder i omsättning. De har antagligen lite större beredskap för oförutsedda utgifter än vad vi har i hushållsbudgeten.

Sedan kan man också fråga sig hur oförutsedda de är. I fallet BMW känns det nästan som en utgift för inkomstens förvärv, som det heter på deklarationssvenska. Lite böter måste ett företag tåla. Lite på samma sätt som att en speditionsfirma som ställer sin skåpbil på trottoaren femtio gånger per dag för att göra leveranser vid dagens slut räknar med några parkeringsböter. Det är bara antalet nollor som skiljer från miljardstämningar mot storföretag.

Men med det sagt skulle jag i nuläget inte överväga att köpa aktier i vare sig BMW eller Swedbank. Inte medvetet parkera fel heller. Jag vet folk som kalkylerar riskerna och räknar på oddsen för att komma undan med att parkera regelvidrigt, men mitt liv är ingen jävla bingobricka.

Odla med Skägget

Som hemmaodlare ska man antagligen hoppa av glädje när det är dags att dra igång på våren, efter att först ha planerat i ett halvår. Själv är jag mer av odlartypen ”nåt skit borde man väl sätta innan halva sommaren gått”. Jag kan ju alltid blogga om det. Så det gör jag nu.

Ett bra sätt att få till grejer man inte har någon större lust med är att sänka ambitionen till ett minimum. Två grödor borde jag klara av, chili och squash. Hade några gamla squashfrön kvar. Kanske för gamla. Chilifröna är nya, utvunna ur en frukt eftersom gratis är gott.

Det finns ”miniväxthus” att köpa, men gamla matförpackningar är billigare. Gör sedan som det står på fröpåsen (om det finns en sådan). Och notera vad du odlar var. Även med två växttyper går det att röra ihop dem, för det första som når jordytan ser i stort sett alltid likadant ut oavsett växt.

”Det är sådana där vahettere...”

Ställ dem i ljus och var noga med att de har lagom med fukt hela tiden. Se till att det finns hål i botten så att det inte blir för fuktigt. Vänta.

Fördelen med förkultivering är att det spar tid, att man kan få igång växterna inomhus medan det fortfarande kan bli minusgrader ute och att man kan välja ut de plantor som verkar mest livskraftiga. Sedan är det bara att plantera ut dem och vänta på resultatet.

Lita inte på folk!

Jag litar aldrig på människor jag inte känner och lämnar inte mina ägodelar utan uppsyn i en minut även om det är grejer som inte direkt är värda något. Det här kan tyckas lite cyniskt, men hellre det än alternativet.

I alla fall om alternativet är att vara som Jonathan. Han hittade en bil på Blocket som han ville ha och swishade över 10000 kr som handpenning. Efter en stund vill säljaren ha resten av köpeskillingen, 35000 kr, för att ”intresset för bilen var stort”. Så varför ber man då först om en handpenning? Jag är helt med på att han inte kan lova att hålla bilen ifall någon annan hinner före, men inte om han först begärt handpenning.

Men jodå, det kan man visst, man kan begära hela beloppet i förskott. Köparen betalar glatt och har nu swishat 45000 kr för en bil han aldrig sett. ”Man tror att folk är ärliga, men det är de tyvärr inte.” Nej, de är ju inte det, och vad beror det på? Att tillfället gör tjuven. I det här fallet är ”tillfället” människor som Jonathan, som betalar tiotusentals kronor för en bil han aldrig sett till en människa han aldrig träffat.

För nu visade sig annonsören inte vara bilens ägare. Har vi sett den varianten förut? Det har vi. Ibland är det bilar eller andra fordon, ibland lägenheter. Att sälja grejer man inte äger kallas häleri, en brottsrubricering som gissningsvis inte hittats på för skojs skull.

Å ena sidan, klart det är synd om Jonathan och andra som lurats av denna bedragare. Å andra sidan, att tjuvar, hälare och myglare lever och frodas är just tack vare Jonathan som sitter i sin lilla, lilla värld av blommor och enfald och drömmer om en värld där alla är rättskaffens. Skärp dig!