Idag tar vi avstamp
i en debattartikel i tidningen Arbetet med den något krångliga
titeln ”Vi jobbar sönder våra kroppar medan tjänstemännen flexar och spelar pingis”.
Det är den fackligt engagerade muraren Erik som vill … Ja, vad
tusan vill han egentligen mer än att gnälla?
I slutändan vill han ha kortare
arbetstid med bibehållen lön för att orka jobba hela vägen till
pensionen. Men mest tror jag att han vill vädra sina fördomar.
Lyssna på detta:
”Har ni någon gång hört uttrycket: 'Jag jobbar mer med huvudet än med kroppen, och det är slitsamt på ett annat sätt'?
Inte sällan är det samma personer som röstar blått och unnar sig ett gympass eller en utelunch under arbetsdagen.
Och som ser golfrundor som företagsmöten.
Ja, jag tycker att de ska hålla käften.”
Han berättar om sin verklighet där
helgen känns för kort när det plötsligt blivit måndag, där han
ser tjänstemän vara på väg till jobbet när han själv kommit
fram till frukostrasten, att samma tjänstemän spelar pingis under
arbetsdagen som för övrigt är kort eftersom ”de redan ordnat
kortare arbetstid åt sig själva”.
Jag har varit tjänsteman, chef till
och med, men också arbetare. I 25 år var jag frilansande
kulturarbetare. Jag vet inte vilken kategori jag då hamnar i, men
troligen räknar Erik även det som tjänsteman eftersom jag kunde ha
slips på jobbet. Japp, precis så svartvitt tror jag att det är i
hans verklighet.
Nu tänkte jag därför berätta om hur jag uppfattar världen. Under de flesta åren som tjänsteman började jag kl 7.00 och hade ingen flextid. Jag spelade inte golf och den enda gång jag sett bordtennis på jobbet var det lagerarbetare som spelade. Inte ens helgerna var längre i tjänstemannaskrået. Faktum är att LO:s egna siffror visar att tjänstemän jobbar fler timmar än arbetare.
”En jämförelse av vanligen arbetad tid och överenskommen arbetad tid visar att de var nästan exakt lika långa för arbetare, 35,5 timmar per vecka. För tjänstemän var dock vanligen arbetad tid i genomsnitt 1,3 timmar längre än överenskommen arbetad tid.”
Men Sverige har inget kastsystem och utanför kungahuset är det ingen som ärver sitt jobb (även om det
ibland kan verka så när man läser reportrarnas efternamn i public
service). Om Emils fackliga jobb inte leder in till politikens
välbetalda tjänstemannajobb kan han ta del av ett kostnadsfritt
utbildningssystem och bli något helt annat än en gnällande murare
som tycker att alla andra ”ska hålla käften”.
Eller fixa den där
arbetstidsförkortningen själv! Det har jag gjort trots att
jag garanterat hade haft en högre livsarbetsinkomst om jag hade
jobbat heltid som murare från att jag slutade gymnasiet. En murare
tjänar i snitt 42300 kr/månad. Nu är Emil ganska ung, men eftersom
han dessutom är fackpamp sedan flera år ligger han nog över
snittet.
Facklig företrädare 2026.
Med 33000 kr netto borde han kunna lägga tiotusen i månaden i en global indexfond. Jag
hade klarat det dubbla, men jag vill göra en snäll bedömning och
unnar Erik ett rikt liv även i unga år. Om tjugo år har han då
fem miljoner och alla möjligheter i världen att dra ner arbetstiden
till en nivå han trivs med.
Om han vill, det är inte heller för
alla. Jag blir bara så trött på att höra självuppoffrande
martyrer som tycker synd om sig själva trots att de valt exakt vad
de ska göra och var de ska göra det. Det finns miljarder av
människor som inte har den lyxen och hundratusentals bara i Sverige
som pga sjukdom är beroende av omvärldens välvilja. Det
är inte ett dugg synd om Erik! Kanske är det han som borde hålla
käften ett tag, ta av sig offerkoftan och fundera på vad han vill
få ut av livet mer än missunnsamhet.
