Värmeslag på börsen?

Det sägs att börsen är nära toppen när taxichaufförer snackar aktier. Jag har inte fattat varför den yrkeskategorin skulle vara markör för någonting annat än trafik, men poängen är att när ”alla” är på börsen, eller på väg in, brukar det vara tid att kliva ur.

Jag ser helt andra indikatorer för börskrasch. En av dem är när ”alla” tror att det bara kan fortsätta upp och ser allt annat än branta uppförsbackar av innehavens utveckling som galet, när sanningen snarare är tvärtom.

Häromdagen öppnade LeoVegas aktie upp 6,5 procent för att aktien skulle börja handlas på en amerikansk lista. Det var dessutom en sur börsdag då Stockholmsbörsen gick ner någon procent. Jag antar att glädjeskuttet bottnar i att bettingaktier generellt är högre värderade i USA, så med amerikansk draghjälp kan det fortsätta uppåt. Jag hoppas det, jag äger själv aktien, om än med fingret på avtryckaren.

Men åter till kraschteorierna. I Avanzas forum kommenterades uppgången med följande replik:

”Snacka om ljummen reaktion på en sådan fantastisk nyhet.”

Vad som är ljummet är förstås en subjektiv bedömning, men 6,5 procent är inte kattskit i min värld. Till råga på allt hade Leo redan stigit nästan 50 procent på ett kvartal, så vi pratar inte om en nedtryckt aktie som studsar tillbaka lite när det efter år av väntan kommer en positiv nyhet.

Om det är där vi är nu, att till och med uppgångar i den storleksordningen möts av otåliga gäspningar, tror jag att man ska iaktta viss försiktighet. Eller springa i vild panik.

Kidnappning som PR

Musikbranschen är tydligen något helt annat än den var för bara några år sedan. Hårdrockare tatuerade upp till hakan kunde säkert få människor att gå över till andra sidan gatan, men vann de priser kom de och hämtade dem, de satt inte häktade för mord eller människorov. Det är inte utan att jag förstår bitterheten från äldre artister.

Rapparen Haval Khalil, som sitter häktad ihop med den mer framgångsrike Yasin Mahamoud, är kanske den artist som jobbar hårdast med sin image. Jag tror inte att han vunnit några statsmediala priser, men han kunde få ett diplom för ”Mest aggressiva marknadsföring” efter sin idé att kidnappa en P3-medarbetare om de inte spelar hans musik minst var tredje timme.

Förundersökningen är givetvis redan nedlagd. Möjligen för att poliserna trots upprepade genomläsningar inte lyckades utröna vad fan karln egentligen menar. Åtminstone hade jag det problemet.

Ännu svårare har jag att förstår hur Haval Khalil tänker. När en låt spelas i P3 får artisten 52,67 kr/minut förutsatt att han också är upphovsman. Om vi räknar med tre minuter långa musikstycken gör det 1264,08 kr/dygn om de spelar hans låtar enligt önskemål. Med skatt och egenavgift får han kanske loss en femhundring.

Artisten med ett av sina instrument.

Jag vet väldigt lite om kidnappningsbranschen, men med ej avdragsgilla kostnader för hyra av en lämplig lokal, lön till vakter och till dem som utför själva kidnappningen kan jag inte tänka mig att man kommer så långt med 500 kr per dag. Det blir nog till att lägga till minst två nollor.

Dessutom bygger min matematik på att han inte redan spelas i P3, fast det gör han. Sveriges Radios områdeschef Anna-Karin Larsson låter meddela att Haval redan finns på rotation i kanalen P3 Din gata och att man inte kommer att ändra på det bara för att artisten vill kidnappa deras medarbetare. Kurden har alltid rätt?

Stötta det du gillar

Karl Hedin, som åtalades för jaktbrott, har gjort en aktieutdelning på 100 miljoner och är tydlig med att han nu ska kämpa mot det system som försökte sätta dit honom. Det är ingen vågad gissning att vi snart ser ett enskilt åtal mot den åklagare som drev denna fars till åtal.

Jag har ett väldigt litet behov av byggmateriel, men om det ändrar sig kommer jag att försöka handla av AB Karl Hedin. Det är ett företag med högt anseende, men främst skulle jag välja det för att stötta hans kamp för rättsstatens återupprättande, mot myndigheters maktmissbruk och tjänstemäns privata korståg mot oliktänkande.

Det kan verka högtravande, men jag tycker att detta är viktigt. I den mån mina shoppingvanor frångår rent affärsmässiga principer brukar det vara för att bojkotta ett eller annat. Det tycker jag också är viktigt, att inte ge pengar till människor och organisationer man ogillar, men det kan lika gärna göras genom positiv särbehandling.

Därför kvalar Karl Hedin in på min lista ihop med storheter som Bahnhof, den enda internetoperatör som tar strid för sina kunders integritet gentemot staten, och Dollarstore, vars styrelseordförande hånat statsfeminismen och uppfostrande medier.

Jag uppmanar alla att stödja det de tror på, vara sig det är företagsledare som tar strid mot makt och media eller om det är småföretag med god service på den egna orten. Eller vad som helst! Är AIK viktigast i världen för dig, försök stödja andra AIK:are. Det är så lätt att stötta med ord, men ingen kan leva på ”gillanden” på Facebook, företag behöver kunder. Och om du, som jag, tycker att det är synd att allt fler fogar in sig i tystnad och passivitet för att slippa stormar, se till att det lönar sig när de tar dina strider.

Boendekris, massflytt och hemlöshet?

Såg rubriken ”4 av 10 pensionärer säger sig inte ha råd att bo kvar”. Det låter dramatiskt, men här har vi inte bara att göra med självrapporterade uppgifter utan om självrapporterade uppgifter om en potentiell framtid. Många ”om” där.

Faktum är att vi människor klarar att anpassa oss till väldigt mycket trots att vi slagit på stora trumman om motsatsen. Varje gång bensinpriset når en ny toppnivå säger drivmedelskonsumenten att ”det här var droppen, blir det en höjning till så ställer jag bilen”, men inte gör han det. Han anpassar sig.

Men okej, det stämmer säkert att många människor inte skulle klara sina boendekostnader med 68 procent av sin nuvarande lön, och många kommer att få mycket lägre pension än så. Det betyder dock inte att Sverige kommer att ”stå inför en stor boendekris för blivande pensionärer som har låg eller saknar tjänstepension och privat pensionsförsäkringssparande” (även om jag också skulle säga det ifall jag sålde pensionsförsäkringar).

Däremot betyder det att människor måste anpassa sig genom att byta till ett billigare boende när de blir pensionärer, alternativt sluta att maxa sina utgifter dessförinnan. Alternativ 2 är vettigt även av andra skäl. Det kan dyka upp betydligt mer svårförutsedda privatekonomiska händelser än pensionering. Huset kan brinna upp, man kan få sparken, bli sjuk... Faktum är att det nästan inte borde finnas något så förutsägbart som just att man ska fylla X antal år.

Ändå beter sig märkligt många människor som att ingenting var svårare att se. Jag antar att de ”varit naiva”, den nya folksjukdomen. Var inte det. Naivitet är gulligt fram till tioårsåldern, vid 60+ blir det bra fånigt.

Lägg skulden på den skyldige

Det är lätt att få en uppfattning att människors privatekonomi blivit bättre tack vare alla nedstängningar som gör att vi helt enkelt inte kan göra av med pengar på lika många ställen som tidigare. Så är det kanske, men en idiot och hans pengar kommer alltid att gå skilda vägar.

Klarnas kunder har en halv miljard i skulder, i de flesta fall skitsummor. Jag tror inte alls att det beror på att folk förlorat sitt jobb och därmed också möjligheten att betala sina lån. Det beror på att en del människor är oförmögna att sysselsätta sig med något vettigt om de inte måste, så då shoppar de.

Många kritiserar Klarna för att de möjliggör handel på kredit. Jag är inte heller imponerad av dem och stör mig på att jag som näthandelskund ofta aktivt måste välja bort Klarnas kreditalternativ, och ibland går köpet genom Klarna även när jag väljer direktbetalning.

Men det är ju faktiskt inte Klarnas fel att människor handlar när de inte har råd. Vi kan väl se dem som knarklangare. Illa att det finns en marknad för dem, men i samma stund som alla narkomaner väljer att sluta knarka kommer langarna bli arbetslösa.

Så varför handlar människor tvångsmässigt för pengar de inte har? Det kan vara ett självskadebeteende som bottnar i ett trauma i barndomen, dåliga kunskaper om privatekonomi eller att de helt enkelt är dumma i huvudet. Det är där insatserna måste sättas in. Klarna, sms-låneföretag och skumma inkassobolag kommer alltid att finnas, så länge kunderna vill.

Hur mycket marknadsföring tål Aktiespararna?

Jag har aldrig varit medlem i Aktiespararna. Det är inget principiellt, men när jag var tillräckligt ung för Unga Aktiespararna var jag för ointresserad av nätverkande, och ”gamla” Aktiespararna känner jag mig för ung för. Visst borde man väl engagera sig och se till att sänka medelåldern med några decennier, men jag har aldrig orkat.

På senare tid börjar jag dock undra om jag ens hade stått ut med ett medlemskap. Det började med Gamestop-gate, där Aktiespararna som den naturligaste sak i världen slöt upp bakom hedgefondförvaltarna i kampen med småspararna och släppte det för en småspararorganisation smått unika uttalandet:

”Jag tycker det är ganska otäckt att småsparare kan påverka marknaden på det här sättet. Det här ifrågasätter ju hur hela börsmarknaden fungerar.”

Vem behöver motståndare med sådana företrädare? Det senaste exemplet som får mig att vilja springa åt andra hållet är när vd:n Joacim Olsson säger:

”Jag varnar för de snabba klippens logik som följer av att kvällstidningarna skriver om 19-åringar som är tradingproffs. Det riskerar att bränna väldigt många som nu har fått ett intresse.”

Okej, med lite välvilja förstår jag hur han tänker. Att det kan bli en osund hype när traders hyllas som rockstjärnor. Men så led folk rätt då! Det här låter lite som det gnäll som kan uppstå i en frikyrkoförsamling när nya själar ansluter varpå de gamla inte längre känner igen sig på kyrkkaffet utan helst skulle vilja att allt blev som vanligt.

Lägg därtill podden med allt glesare utgivning där Dag Rolander, 120(?), med hjälp av helt omotiverat Trump-hat (japp, trots att han är avsatt handlar snudd på varje avsnitt ändå om hur dum i huvudet Donald Trump är) försöker skapa den mest politiskt korrekta podden utanför statsmedia. Troligen har han lyckats vid det här laget, jag gav till slut upp hoppet om motsatsen.

De får driva sin organisation hur de vill. Eftersom jag inte är medlem kan jag såklart inte kräva någonting, men jag ställer mig ändå frågan: Vem behöver Aktiespararna? Det påstås att deras medlemstal växer, vilket är konstigt när de beter sig som att de helst skulle vilja slippa medlemmar överhuvudtaget.

Hyllning till ett par gamla skor

När jag köper löparskor är det alltid ett noggrant jämförande. Jag räknar på vikt och värderar märken. Eftersom jag gärna köper förra årets modell (att skor är en färskvara är en seglivad myt) ska det sedan till lite tur. Det är inte alltid storlek 46,5 finns kvar på hyllan när rabattnivån drar iväg.

Löparskor bör hålla 100 mil. Mina brukar hålla uppemot 150 och eftersom jag växlar mellan flera olika par får de hänga med några år. Mitt bästa skopar genom tiderna var ett par Asics Tarther som kändes som gjutna på fötterna från första steget. De vägde 211 gram, men inte ens i riktiga lättviktsskor på under 100 gram har jag känt mig så lätt på foten som i dessa.

Mest tog jag dem på korta och medellånga pass på upp till 15 km, men jag har testat att springa 30 km med dem och det funkade, även om jag gärna har lite mer dämpning då. Så miltalet tickade på, men alla liv kommer till ett slut och vid 200 mil borde jag definitivt ha slängt dem.

Men det blev inte av, och sedan kom 2020 då löpningen drabbades av såväl ett krånglande muskelfäste som av hjärtoperation. Ett tag där var jag inte säker på att jag skulle kunna fortsätta springa, och då är det väldigt dålig ekonomi att köpa löparskor. Men nu gick det inte längre. När jag sprungit exakt 250 mil blev det högtidlig begravning i grovsopcontainern.

Hälkapporna är nötta, men...

… det är ingenting mot sulorna.

Dags att börja jämföra modeller och priser igen. Just nu har jag bara fyra par löparskor i hallen (varav två är oroväckande nära pensionsålder) och så kan jag ju inte ha det.

Hantverkarjävlar

En krönika i Kvartal tror jag får många igenkännande nickar, även om denne skribent tycks ha drabbats mer än de flesta.

”Vid det laget hade vi bara fått träffa den karismatiske svenske arbetsledaren, som ständigt var tillgänglig under införsäljningen, men som efter att arbetet drog igång plötsligt fick väldigt svårt att hitta parkering inne i stan. Parkering var dock inget problem för de 4-8 icke svensk- eller engelskspråkiga uzbeker som de kommande veckorna sprang in och ut ur lägenheten, förstörde hissen, skitade ner trappuppgången, rev en bärande vägg och lyckades göra hål på en vattenledning.”

Uzbekiska hantverkare har inte drabbat mig, men många byggare har en helt annan energi och tidsuppfattning när de väl fått ett jobb än de hade medan de fortfarande behövde övertyga kunden att skriva kontrakt med just honom. När bostaden ligger i ruiner, då blir det plötsligt viktigare att hitta nya jobb än att slutföra det som är påbörjat.

Uzbekisk hantverkare.

Jag håller just nu på att renovera min bostad, men även om jag svär över arbetet, får ont i ryggen och slår mig på tummen är jag rätt nöjd med att slippa vara i händerna på struliga hantverkare som inte håller tiden, inte gör det man kommit överens om, skitar ner och fuskar.

Sedan drabbades skribenten av hantverkare som jobbade med bedrägeri och stöldgods. Det är förhoppningsvis inte lika vanligt, men knappast unikt. Och alltihop bottnar i att man som kund är rätt maktlös.

”Vad säger det om den svenska arbetsmarknaden när det, för en person som jobbar med att göra bakgrundskontroller, är näst intill omöjligt att hitta ett seriöst tjänsteföretag? Och vad skickar det för signaler till de kriminella när det krävs en telefonförsäljares envishet för att väcka polisens intresse för bevisning i en brottsutredning?”

Byggbranschen verkar inte intresserade av att återupprätta sitt förtroende. Under ett par år var jag själv krönikör i en byggtidning och varje gång jag riktade kritik mot något fenomen i branschen (och det var i ärlighetens namn i varje nummer) fick redaktören kritiska mejl från hantverkare som kände sig påhoppade. Det verkade vara ett helt skrå av ofelbara offerkoftor, men redaktören (som inte heller hade byggbakgrund) tyckte bara att det var kul att jag lyckades ”röra om i getingboet”, så han lät mig hållas.

Och att polisen hellre ägnar sina dagar åt att spela innebandy än att lösa brott har bekräftats dagligen i decennier, så då får vi kanske hålla tillgodo med den tjänstesektor vi har. Själv skulle jag må skit om jag tog betalt för ett dåligt jobb, men yrkesstolthet är mer ute än kassettbandspelare och ostfondue tillsammans.

Politikerinvesteringar

Den senaste tiden har politiker fått skit för att deras investeringar går tvärsemot deras politik. Löfven sparar pengar i Swedbank Robur Småbolag Sverige som har ett innehav i Academedia. Stenevi har pengar i Nordea Stratega 50, en blandfond som har larvigt lite pengar i några oljebolag. Bolund har pengar i kärnkraft, Lind i flygbranschen osv.

Jag är inte särskilt upprörd (eller förvånad). Det vore väl en sak om de investerat i enskilda aktier i företag vars verksamhet deras partier vill förbjuda, men om politiker ska förväntas ha stenkoll på samtliga innehav i en aktiefond som i sin tur investerat i hundratals företag betyder det i praktiken fondförbud för politiker.

Då är det värre när miljöpartister åker taxi till Riksdagen när de bor ett stenkast från pendeltåget eller när vänsterpartister vill förbjuda friskolor samtidigt som de sätter sina egna barn i privatskola. Dessa hade jag i minnet, men jag är övertygad om att det går att hitta liknande exempel i alla partier. Hyckleri verkar synnerligen blocköverskridande.

När det kommer till investeringarna är jag mer irriterad över inkompetensen. Löfven har haft miljonlön hur länge som helst, men är enligt egen uppgift inte ens miljonär. Okej, det är nog ingen som tror på det, men om han inte köper knark måste ju hans relativa fattigdom åtminstone delvis bero på riktigt dåliga investeringar. Och vem investerar i blandfonder?! Det är ett investeringsslag för fega pensionärer vars tid kvar på börsen är kraftigt begränsad. Märta Stenevi må se ut som 90 år, men hon är 44!

Nu kan jag ha retat upp såväl politiker som politikerhatare, bankanställda och taxichaufförer. Lite så jobbar jag.

Ät potatis!

Jag har förstått att unga människor nästan slutat äta potatis. Obegripligt! Potatis har ju fan allt och kan varieras i oändlighet. De kan stekas, kokas, bakas, mosas... förvandlas till pommes, klyftpotatis, gratänger, raggmunk, potatisplättar, kroppkakor, palt, chips och brännvin.

Och batteri!

Det är nyttig mat och ger högre mättnadskänsla än att äta samma mängd ris eller pasta. Potatis är dessutom billig mat. Normalt under 10 kr/kilo, men runt midsommar mycket billigare än så. Jag har betalt 10 öre ibland, vilket väl i princip får ses som gratis.

Att potatis tappat i popularitet beror förmodligen på att många inte orkar tillaga den. När det finns en marknad för snabbmakaroner är ju 20 minuter koktid alldeles för länge. Dessutom kräver potatis förarbete eftersom de måste tvättas.

Dock tycker jag skalning är överkurs vad man än ska göra med dem. Jag lämnar potatisskalet på både vid kokning, stekning, raggmunk och paltkok. Potatisskal är rika på fibrer och mycket av nyttigheterna sitter precis innanför, som kalcium, järn, zink, fosfor och B-vitamin.

Potatisblast är ett av få rotfruktsblad man inte kan äta. Istället kan man omvandla dem till biogas. Okej, jag är inte heller där. Än.

Bard om dra-åt-helvete-pengar

Jag fick ett tips om en P1-intervju med Alexander Bard, gjord av Katarina Hahr, som är något så ovanligt som en duktig journalist på Sveriges Radio. Trots det lyssnar jag sällan på henne eftersom SR inte finns med i mitt normala flöde, men den här var hörvärd.

Särskilt när Bard kommer in på pengar, närmare bestämt dra-åt-helvete-pengar, eller fuck-off-money, som han kallar det. Ska vi snacka engelska tror jag fuck-you-money är ett vanligare uttryck, men denna blogg är svenskspråkig.

Lyssna gärna på hela intervjun på en knapp halvtimme, men här kommer det bästa citatet:

”Den indirekta makten i vårt samhälle, som är kapitalistiskt, det är att ha pengar. Det enda du inte kan köpa för pengar egentligen är hälsa. Du kan köpa dig sjukvård när du väl blir sjuk, men hälsa är något du måste ha tur med, och du måste ha tur både med generna och miljön och omständigheterna när du växer upp. Du måste också anstränga dig själv, äta rätt, röra på dig för att få bra hälsa. Allt annat i livet kan man egentligen köpa om man vill ha det. Då betyder det att en viss mängd pengar, och det vet alla, det är den där gränsen när du börjar säga nej till jobb som du inte vill göra och inte tycker är kul, och bara säger ja till det som du tycker är spännande eller utvecklande. Då har du egentligen redan där fuckoff-money. Sen är det ingen poäng att bli stormrik utöver det för du kommer inte på något bättre att göra med pengarna, för att shoppa mer saker gör ingen människa lycklig. Det som gör människor lyckliga är frihet, och frihet är att kunna säga nej till det jag inte vill göra.”

Den outfiten hade jag sagt nej till.

Flera viktiga poänger där. Inte minst att dra-åt-helvete-kapital inte måste innebära att du har råd att köpa en armé eller ens en liten skärgårdsö. Det betyder bara att du har nog med pengar för att inte behöva ställa upp på vad som helst, att du har möjlighet att tacka nej till jobb, pengar och människor.

Och så vänder han på det. Om du får en dra-åt-helvete-pengar-innehavares odelade uppmärksamhet beror det på att den personen vill vara där och då, inte av tvång. Jag har träffat högt uppsatta politiker några gånger och upplevt motsatsen. Oj, så intresserade de låtsas vara trots att det uppenbart bara är ett spel.

Därför gillar jag Alexander Bard. Det är inte alltid jag håller med honom, men han har alltid tänkt och verkar genuin i det att han aldrig hymlar om sina åsikter. Den här gången hade han dessutom rätt.

Varning för ”flummig tillväxtpolitik”

Det känns som att jag minst en gång i månaden gör ett blogginlägg om någon politiker som tycks ha noll koll på verkligheten. Idag, och det är inte heller första gången, är det en miljöpartist, närmare bestämt Rebecka Le Moine, riksdagsledamot som nyligen kandiderade till posten som partiets talrör eller fåntratt eller vad de kallar det för.

”Vi behöver basinkomst – inte flummig tillväxtpolitik”. När Miljöpartiet kritiserar andra för att bedriva flumpolitik är det illa. Jag kan respektera idén om medborgarlön, även om jag inte delar den, men att så kraftigt ifrågasätta nyttan av lönearbete får mig att undra om människan är tokig eller bara väldigt, väldigt okunnig.

Var tror hon pengar uppstår, i Riksbankens sedelpress eller i genuscertifierad regndans? Utan lönearbete stannar Sverige, på riktigt. Då har vi varken råd med basinkomst eller canceroperationer. Människan kan inte leva på luft.

Vidare skriver hon ”Eller så värderar Moderaterna vissa inkomster och arbeten högre”, och jag vill varken svara för eller försvara Moderaterna, men ja, ur samhällsekonomisk synvinkel är vissa arbeten mer nödvändiga än andra, nämligen de som finansieras av marknaden. Om alla skulle ha skattefinansierade inkomster, vare sig det är riksdagsarvode, statsrådspension eller basinkomst, så skulle pengarna ta slut direkt. För att ha råd med en stat måste statskassan fyllas på, staten skapar inga egna pengar. Fram till alldeles nyss trodde jag att alla vuxna – i och utanför riksdagen – förstod detta.

”När jag blir 100 år”

Jag har (troligen till någon bloggares och kommentators förtret) precis blivit friskförklarad efter min hjärtoperation och ett hälsomässigt stökigt år. Hjärtat funkar och ser ut precis som det ska, så nu är jag tillbaka på planen att bli 100 år. Väldigt få av oss blir så gamla, men många blir i alla fall så pass gamla att det är dags att summera livet. Snubblade över en intressant video där tre personer över 100 år gjorde just det.

Det är tre sympatiska gamlingar, 101-årige Cliff som lätt hade kunnat säga att han är 77 och kommit undan med det, Tereza som fortfarande lever och nu är 107, och John: ”I'm a hundred and two... and a half.”

Min favoritfossil är Cliff som efter 38 års pension konstaterar: ”It always pleases me though that I can keep robbing the government with my pension.” Han blev 105, så han fick glädjen av att blåsa staten i fyra år till.

Förutom pensionsaspekten och ränta-på-ränta-effekten är det kanske inget självändamål att bli över 100. Jag har träffat rätt många som velat kliva av långt tidigare. Men om man nu ska lyckas leva tresiffrigt, vad är tricket?

Att döma av dessa tre fall är det att leva ett liv man inte ångrar. Klart att de har ånger, men alla tre verkar i huvudsak lyckliga och nöjda. De verkar dessutom inte mätta på livet. Särskilt 102,5-årige John som sitter och beställer mat på sin padda verkar nästan barnsligt exalterad över vad framtiden har att erbjuda.

Och så är de aktiva. 101-årige Cliff bakar sitt eget bröd, och titta på sekvensen i början när han går in i sitt hus. Aningen framåtböjd, men med ett jäkla driv! Jag vet 50-åringar som inte hade hängt med i hans tempo.

När jag blir gammal hoppas jag vara lika nöjd som dessa tre. Det som talar emot att jag lyckas är att jag är en långsint jävel som aldrig glömmer en oförrätt (se inledande parentes), och av naturliga skäl blir de inte färre med tiden. Känns som att jag borde jobba på det. Förhoppningsvis har jag över 50 år på mig.

Att betala för expertis

Jag brukar alltid förespråka att handla till billigast möjliga pris, men det finns undantag. Jag köpte nyss färg för tvåtusen kronor i en färgaffär för att måla mina köksskåp. Hade jag köpt motsvarande färg i en lågprisbutik hade jag nog kommit undan med hälften, men nu fick jag prata med en riktig färgexpert som plockade fram färg utifrån mina förutsättningar och talade om steg för steg hur jag ska gå tillväga.

Maskering inför tak- och väggmålning.

Jag hade kunnat lyssna, skriva upp färgtyperna, bett att få återkomma och sedan handlat exakt samma material för halva priset någon annanstans, men jag tycker inte att man gör så. Ett tredje alternativ vore att anlita en målare. Då hade det antagligen kostat runt tiotusen, fem gånger mer än nu, och om alla utnyttjade experterna till max skulle vi ganska snart hamna där för då skulle bara stormarknaderna överleva. Det finns bra personal även på stormarknader, men deras färgförsäljare är just försäljare och inte målare. Man får vad man betalar för.

Jag har inga problem med det när det gäller mat eller för den delen träningsgrejer. Någon gång har jag gått på Löplabbet eller Runners' Store för att pröva ut löparskor. Då får man springa på ett löpband, personalen filmar ens löpsteg och kommer sedan fram till att man behöver specialskor för att man överpronerar, det verkar de komma fram till att nästan alla gör. Ett alternativ vore att tipsa om hur man ska sluta göra det så att man kan springa i neutrala skor, men det har jag aldrig hört talas om.

Där tycker jag alltså inte att jag får valuta för att spendera 2-3 gånger mer, men i färgbutiken tycker jag det. Ska jag måla ett tak eller en slät vägg funkar alla butiker (utom Byggmax såklart, deras färg innehåller mest vatten), men ska det finliras behöver jag finlirare.

Om jag får problem, att färgen inte fäster eller underlaget reser sig, kan jag ta bilder på förödelsen, visa upp för färgbutikspersonalen som kan berätta vad som händer och varför. Handlar jag på stormarknaden får jag stå mitt kast. En del väljer konsekvent dyra produkter i dyra butiker. Det kommer jag aldrig göra, men ibland är det värt att gräva lite djupare i plånboken. Hoppas och tror att detta var ett sådant tillfälle.

Jorden anropar Regina Lund

Dagens blogginlägg presenteras av Sara. Eller rättare sagt, det var hon som gav mig idén, så tack för det!

För folk i min ålder dök namnet Regina Lund antagligen upp tidigt 90-tal när hon gjorde sketcher i radio och tv, eller kanske som snygg, men väldigt märklig kontorist i Rederiet några år senare. För en yngre publik är hon kanske mer känd som medium i TV4:s knäppisserie Det okända. Själv presenterar hon sig numera som:

”Professional Award winning hard working Swedish Actress, Swedish Grammy nominated Recording Artist with 10 albums in her name, live performer, singer songwriter to over 150 songs, albums out on Spotify and Itunes, author of 3 books, 17 art exhibitions, creator of Regina Records and ReginaSays publishing, CEO of Regina Lund AB/Remembrance AB, performing as an artist with her own material as well as acting lead roles in musicals, films, tv series and at theatres all over Sweden.”

Det låter som minst en framgångsrik karriär, möjligen fyra: skådespelerska, artist, konstnär och författare. Desto märkligare då att hon inte tycks ha fått ihop en enda krona, tvärtom hotar vräkning och ett liv på gatan.

”Hon berättar att hon inte har haft pengar att betala hyran till sin tvårumslägenhet i södra Stockholm och bostadsföretaget Familjebostäder har vänt sig till inkasso och Kronofogden. Fordran gäller obetalda hyror från augusti till december förra året på totalt 31668 kronor. Regina Lund har sagts upp från sin lägenhet och vräks om hon inte flyttar.”

Inget konstigt med det, kan tyckas. Om någon hade varit skyldig mig över 30000 kr i ett halvår hade jag också gått till Kronofogden, och hade människan bott i en bostad jag äger utan att betala för sig hade jag vräkt henne. Hade hon dessutom – efter att hon skaffat en skuld till mig – publicerat bilder på Instagram från sin semester på Maldiverna, hade det inte gjort mig mer välvillig. Ingen borde vara förvånad, men det är just vad Regina är:

”Det står i papperen att jag måste lämna min lägenhet omgående. Jag trodde inte detta hände i Sverige.”

Varför skulle man inte behöva göra rätt för sig just i Sverige? Och hur har hon, ”professional award winning hard working swedish actress”, hamnat här? En ledtråd får man i snyftartikeln:

”Jag jobbar hårt dygnet runt utan lön. En rätt normal vardag för mig som frilans men nu under pandemin har det varit extra hårt, bortom vad jag kunnat förutspå.”

Att allt tycks komma som en oförutsedd händelse gör inte precis reklam för henne som spågumma, och varför jobbar hon dygnet runt utan lön? Min gissning är att hon jobbar med sånt som saknar marknad. Det är inte helt ovanligt för oss frilansare. Man drar igång projekt för att se om det kan bli något, och kan det inte det tjänar man inga pengar och får antingen släppa det eller göra det vid sidan av något som sätter mat på bordet.

För ett drygt år sedan skrev jag om en annan kulturarbetare, som inte fick ”ett jävla stipendium” och i värsta fall skulle bli tvungen att ”knega som speleman på företagsgig”. Samma förakt där. Det är helt uppenbart att de anser sig för viktiga för att behöva försörja sig. De ska kunna jobba med sin hobby ”dygnet runt utan lön” och så får någon annan ta smällen.

I detta fall ett allmännyttigt bostadsbolag, eller rättare sagt deras övriga hyresgäster och möjligen skattebetalarna. Kommunikationschefen säger att de gett flera anstånd och jobbar med avbetalningsplaner, men det bygger ju på att den skyldige bemödar sig med att kontakta dem, vilket i Regina Lunds fall tog sju månader!

För mig får hon såklart jobba med vad hon vill, men om ingen vill betala för jobbet har hon att välja mellan att dra in pengar på annat sätt eller bosätta sig i en koja i skogen. Hon kan naturligtvis inte välja att bo i hyresrätt om hon inte betalar hyra!

Bulletin, en dåligt utförd dålig idé

Jag har inte nämnt tidningen Bulletin med ett ord på bloggen sedan starten två dagar innan julafton. Jag hade inga stora förhoppningar om den och ett tidigt besök på sajten gav inte mersmak. Tvärtom, jag tyckte att sidan var ful, rörig och ungefär så ointressant som jag hade räknat med. Men jag tänkte, som med alla svenska ”medströmsmedier”, från Expressen till Flamman, att jag säkert skulle återkomma till Bulletin när någon i mitt flöde länkar något intressant.

Men det hände aldrig. Idag gick jag in där för andra gången och det var lika fult och rörigt nu. Fast lite mer intressant har det ju blivit i och med att ägarna och journalisterna haft öppet krig – i andra medier.

Kraschen gick snabbare och värre än vad jag hade trott, men jag är inte förvånad. Här har ett gäng som inte tidigare drivit en tidning köpt över ett gäng profilerade skribenter som Ivar Arpi, Per Gudmundson och Alice Teodorescu. Det är bara det att nästan alla Bulletins journalister är ledarskribenter. Det är lite som att starta ett fotbollslag och bara köpa in högeryttrar eller att starta band med enbart trummisar.

Förmodligen är det denna snedfördelning som gör att Bulletin inte levererat ett enda scoop under de här knappa tre månaderna. Tvärtom har de vid ett tjugotal tillfällen beslagits med plagiat. Ja, vill man framstå som unika kan man inte ”göra en Pascalidou” och definitivt inte tjugo.

Men det märkligaste med den här soppan är ändå att allt görs offentligt. Chefredaktör Arpi talar ut i Journalisten, journalistfackets tidning, där han klagar på människorna som betalar hans lön. Ägarrepresentant Sanandaji kontrar med att kalla sin chefredaktör för lögnare och sin (!) tidning för ”trist sojabaserad lättmjölk”.

Vad hade de trott, att de skulle kunna ställa in skorna och göra Sveriges bästa och mest lästa tidning? Kanske har de blivit så söndercurlade på sina stortidningsredaktioner att de trodde på det själva. Arpi är en erfaren ledarskribent, Teodorescu en erfaren samhällsdebattör och Sanandaji en erfaren forskare, men ingen av dem är entreprenör eller tidningsmakare. Chang Frick gjorde fler avslöjanden i veckan på den tiden Nyheter Idag bestod bara av honom som åkte runt i en skrotbil på nätterna och letade scoop än vad Bulletin gjort på ett kvartal.

Kvartal ja! Äh, nu har jag gnällt nog för idag.

Ofrivilligt sparande

Ordval säger ofta en del om vad man egentligen tycker. I ett reportage på Sveriges Radios Ekonomiekot om konsumtionsvanor i pandemitider pratar man om ”ofrivilligt sparande”, att man är ”förhindrad att konsumera” och diskuterar om vi efter en öppning av samhället kommer att ”ta igen förlorad konsumtion”.

Jag brukar inte lyssna på Ekonomiekot, så jag vet inte hur det brukar låta, men det här reportaget hade rena begravningsstämningen, inte bara för att vi som nation bränner för lite pengar nu utan också skräckscenariot att vi kommer att fortsätta med våra nyvunna vanor. Hela tiden med formuleringar som visar att sparande generellt är något dåligt.

SEB:s privatekonom lämnar dock ”lugnande” besked. Han tror på en ketchupeffekt, att vi så snart det går inte bara kommer konsumera som tidigare utan också se till att handla lite extra för de pengar som under 2020 sparats ”ofrivilligt”.

Jag tror att han har rätt, men till skillnad från Sveriges Radio beklagar jag det. Här har många fått ett gyllene tillfälle att lära sig att uppskatta billiga nöjen och märka att det blir pengar kvar i plånboken om man inte konsumerar närmast tvångsmässigt. Uttrycket ”förlorad konsumtion” visar hur galet vårt samhälle blivit.

Om Sveriges och andra länders makthavare inte längre hittar tillräckligt trovärdiga skäl för att tvinga restauranger, butiker och nöjesetablissemang att hålla stängt kommer med all säkerhet de som tidigare saknade marginaler i sin ekonomi återigen maxa sina krediter och vara helt i händerna på yttre omständigheter. Slutet gott, allting gott. Eller i alla fall så gott som helt vansinnigt.

Den som är fri från drömmar kastar första stenen

Både Aftonbladet och Expressen har nyligen skrivit om Amelie Wahlund, 19-årig daytrader. Jag länkar inte till någon av artiklarna eftersom de är låsta, så jag har inte läst dem i sin helhet. Det vi icke-prenumeranter får veta är att Amelie:

• Vill bli miljonär vid 25 och ekonomiskt oberoende vid 50.
• Går i skolan och har inte flyttat hemifrån.
• Tjänar uppemot 40000 kr/månad.

Jag vet alltså inte ett skit om hur genomtänkta hennes strategier är, om hon själv kallar sig daytrader och/eller står för siffrorna ovan. "Uppemot 40000" kan ju också betyda minus en kvarts miljon, i journalisters val mellan klick och korrekt faktaredovisning brukar det förstnämnda vinna.

Men som vanligt slås jag av alla hånfulla kommentarer på Twitter, från andra som troligen inte heller läst artiklarna. Amelies existens är tydligen beviset på att börsen är på väg att krascha. Hur då? Ingen vet vart börsen ska, men den påverkas knappast av att en 19-åring har planer för hur hon vill leva sitt liv.

Minns de inte sina egna liv i den åldern? Jag minns. Jag hade precis gått ut gymnasiet och visste inte vad jag ville göra om ett år, än mindre om 30. Jag hade en vag plan om att bli musiker. Mina förutsättningar var aningen bättre än för Morgan Johansson att bli basketproffs, men inte mycket.

Oavsett om det här bottnar i att en ung tjej vill maxa följarskaran på Instagram eller om kvällstidningarna vill locka pluskunder blir ingens liv bättre av missunnsamhet. Kanske tvärtom.

Kostsam myndighetsaktivism

Sverige slår sig ofta för bröstet om att vara en exemplarisk rättsstat. Här får alla sin sak prövad och döms rättvist, till skillnad från ”de där andra länderna” där ingen går säker.

Men är det så enkelt? Är bara myndighetspersoner tillräckligt engagerade verkar det inte så noga med rättssäkerheten. Ett sånt exempel är jakt och varg. Jag fick ett mejltips från Anna som tyckte att det var anmärkningsvärt att länsstyrelsen uppmanar privatpersoner att anmäla misstänkta jaktbrott anonymt.

Misstänkta brott trodde jag skulle anmälas till polisen, inte till länsstyrelsen. Och även om man kan anmäla anonymt också till polisen tror jag inte att de producerar reklamfilmer där man uttryckligen ber allmänheten att anmäla i postbrev utan avsändare för att det inte ska gå att veta vem som skickat det.

Ett aktuellt exempel på överreaktion inom jaktområdet är Karl Hedin som misstänks ha skjutit en varg, men istället för att ringa Hedin och be honom komma in på förhör åkte nationella insatsstyrkan(!) hem till den 69-årige direktören och körde honom från Bergslagen till Stockholm där man slängde honom i en fyllecell.

Att det blev en fyllecell var inte för att han var full utan för att det inte fanns någon annan cell ledig. Det speciella med fylleceller är att de bara innehåller en plastinslagen madrass, saknar toalett och strömbrytare för lampan, och att de intagna väcks en gång i timmen hela natten så att de inte ska kvävas i sina egna spyor.

Att just den här klienten inte var full gjorde ingen skillnad. Så man väckte den snart 70-årige miljardären varje timme dygnet runt innan man efter fem dagar häktade honom ”på sagolika skäl” (advokatens syrliga formulering) och flyttade honom till en vanlig häktningscell där han fick sitta ytterligare nästan en månad. Är det någon som tror att tillvägagångssättet hade annan avsikt än att bryta ner honom?

Att jag tjatar om Karl Hedins ålder och status i samhället är inte för att jag tycker att människor ska behandlas olika utan för att tydliggöra hur orimligt allt är. En hemlös knarkare misstänkt för brott kan man vara rädd ska fly, återfalla i kriminalitet och vara svår att hitta igen, men en företagsledare med ett tjugotal styrelseuppdrag och en miljardkoncern med tusen anställda kommer troligen inte gå i landsflykt för att slippa böter.

I det läget hade man spanat på Hedin i 2,5 år, avlyssnat hans telefon samt förfalskat utskrifterna från samtalen genom att skriva ”ohörbart” på sånt som hördes hur tydligt som helst, men inte passade in i historien man ville förmedla. Man har inga kvarlevor efter någon varg som skulle ha skjutits och huvudvittnet har för länge sedan tagit tillbaka sina uppgifter. Ändå har man precis genomfört en rättegång för att försöka bevisa att en äldre, etablerad företagsledare skulle ha skjutit en varg. När domen kommit blir det troligen en anmälan mot åklagaren för så kallat obefogat åtal.

Detta hysteriska intresse för jägare i Sverige handlar knappast om att det skulle vara särskilt viktigt att stävja illegal jakt, som möjligen var ett större problem på Åsa-Nisses tid. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det handlar om enskilda myndighetspersoners egna intresse.

Denna ”hobby”, personliga vendettor, kostar samhället enorma pengar som hade kunnat täcka riktiga undersökningar, brott och behov, och är bara ytterligare ett i raden av skäl till att återinföra tjänstemannaansvaret.

Nästan som riktig mat

SVT skriver om en ”vegetarisk boom” i mataffärerna. I reportaget framgår dock att det handlar om totalt ett par procent, vilket inte låter lika imponerande som att färsk, vegetarisk mat ökat med 40 procent.

Men okej, vi kan utgå ifrån att fler äter mer vegetariskt. Jag har inget emot det, jag är själv vegetarian sedan 30 år tillbaka. Men vad är det för skit folk äter? Lotta Lundgren säger:

”Det är framförallt en urban, medveten, ung medelklass som köper mycket hel- och halvfabrikat, som löser vardagen med den typen av produkter.”

Jag undrar mest på vilket sätt de skulle vara medvetna. Knappast hälsomedvetna och knappast ekonomiskt. Min gissning är att det är lata människor som aldrig brytt sig om att lära sig laga mat, men deras självbild förbjuder dem att frossa i Billys pizza och Gorbys piroger. Att värma upp processad färdigmat som påstås vara bra för klimatet klarar de och till tofurkyn ovan dricker de brölk.

Och den där vardagen som behöver lösas skulle alltså må bättre med fabrikstillverkad ”fejkon” och sojabiff? Att lägga en kvart om dagen på att laga mat från grunden finns det inte tid till, men Melodifestivalen och Agenda hinner de med. Det är möjligt att den ”urbana medelklassen” lyckas lura i sig själva att den prioriteringen är vettig, men mig lurar de inte.

Tala ur skägget

Jag tycker att det är orättvist att vi skäggbärare tvingas klä skott för den fula ovanan att tiga utan att samtycka för jag tror inte att vi är sämre än de skägglösa. Snarare bättre, för jag gissar att män (grovt generaliserat!) är aningens bättre än kvinnor på att stå upp för sig själva.

Ragnar Svedje i Rid i natt, han stod upp.

Men det är svårt, och de flesta av oss kan bli bättre. När min första chef öste en massa nya arbetsuppgifter över mig, men också över andra, sa jag ifrån att ”nu får du lugna dig”. Jag var ny på jobbet och kände att jag inte skulle klara att ta mer på mitt bord. Det som då hände var att när chefen försvunnit kom kollega efter kollega fram och sa att det var bra att jag satte ner foten. Kul med medhåll, men hade varit ännu trevligare om de själva hjälpt till.

För det är ju så, om vi inte står upp för oss själva kan vi knappast förvänta oss att andra ska göra det. Det gäller för såväl löneförhandlingar och andra jobbkonflikter som för ekonomi i stort. Och även om det kan verka tufft att göra det som ung provanställd tror jag inte att det blir lättare med tiden om man börjar med att fega ur. Tvärtom!

Därmed inte sagt att man ska vara en avig jävel som letar strider för att bråka sig till högre lön och andra fördelar, bara att man ska kräva sin rätt.

Framtidsfullmakt dålig framtidslösning

Tydligen funkar det där med framtidsfullmakt inget vidare. Bankerna vill ha sina egna mallar och rutiner. I Sveriges Radios exempel berättar en kvinna om att hennes mammas bank t ex inte lät henne betala räkningar digitalt. Hon var istället tvungen att ta sig till bankens kontor (med de knappa öppettider de har) och betala räkningar över disk. Vidare kunde banken inte tala om för kundens dotter vilka konton och värdepapper som fanns, det fick hon ta reda på själv.

Mitt tips: Fråga inte. Litar man på någon så pass att man är villig att ge personen en framtidsfullmakt borde man väl också kunna lämna ifrån sig inloggningsuppgifter för en internetbank. Har man det får man ju möjlighet att betala räkningar, flytta pengar osv. Då kan bankerna ha sina regler bäst de vill, de kan omöjligt veta vem som loggat in på kontot.

Min pappa dog 2005. Han hade ingen internetbank. För att ens kunna upprätta en bouppteckning behövde vi veta saldot på hans konton. Det vägrade banken trots att mamma hade fullmakt för hans ekonomi. För hon hade ju inte fullmakt för dödsboet. Jag blev ”Den besvärlige kunden” och då löste det sig till slut.

”Heeeeeeere´s Johnny!”

När min mamma blev sjuk kunde jag logga in på hennes internetbanker, flytta pengar, investera, betala räkningar och ta ut kontanter. Nu säger jag inte att jag gjorde detta för det vore ju inte tillåtet, men möjligheten fanns. Jag säger inte heller att jag någon timme efter att ha hittat henne död gjorde skärmdumpar på alla hennes konton till bouppteckningen, men rent hypotetiskt kan det ha gått till så.

Rent praktiskt, prata inte med banken om vad som händer ifall ni blir sjuka, prata med era anhöriga. Se till att de har tillgång till era konton och bank-ID, att de vid behov kan stoppa autogiron, vet vilka tillgångar ni har och hur de ska få tag i alla uppgifter. Det är ju inte värre än att ni avsätter en halvtimme åt detta, skriver ett utförligt papper och berättar för nära och kära hur de ska få tillgång till det om det behövs. Att vara beroende av banktjänstemän och byråkrater är aldrig kul och blir inte roligare när någon i familjen ligger för döden.