Gott nytt år!

Jag har lovat blogginlägg varje måndag-fredag, men statistiskt sett är ni en exklusiv liten skara som surfar in redan idag på nyårsaftonen, så jag tänkte göra det lätt för mig och bara komma med några fiffiga nyårstips. På så vis straffar jag dessutom läsare som tänker att de kan läsa ikapp nästa år.

Avsluta abonnemang

Är det något du behöver säga upp kan tiden vara inne nu. Själv hade jag ett medlemskap som behövde avslutas före årsskiftet och det gjorde jag redan igår. Kanske har du en prenumeration som tickar och går och om du inte drar i bromsen idag ryker pengarna för en månad, ett kvartal eller ett år på tisdag eller onsdag.

Skärmdumpa

Det här kan låta fånigt, men även om man har flera månader på sig med deklaration och årsbokslut har jag den hårda vägen upptäckt att det alltid är tidssparande att hålla koll på sin ekonomi i realtid just vid årsskiftet. Det började jag med redan innan jag blev ålagd att betala förmögenhetsskatt och hålla ordning på min ekonomi av det skälet. All info finns hos bankerna, så det ska inte vara någon kris att vänta, men idag skärmdumpar jag alla mina konton hos banker, nätbanker och bokföringsprogram. Det tar minuter och kan spara timmar.

Nyårsfirande

Nyckeln till allt framgångsrikt firande ligger i planeringen. Man tycker att alla borde veta om långt i förväg att det är något speciellt med 31 december, men så är inte fallet. En del hamnar i det här läget:

Mitt eget firande är utlokaliserat. Jag är bortbjuden på nyårsfest, så jag behöver varken koka potatis eller grilla kalkon. Mitt enda problem är hur jag ska kunna sitta och konversera under en nyårsmiddag samtidigt som jag smyger upp en hörlur och lyssnar på blixt-VM i schack som börjar vid åttatiden.

Där ingen skulle tro att någon kunde bo

Den norska tv-serien Der ingen skulle tru at nokon kunne bu är en långkörare som hittills är uppe i 23 säsonger, varav många sänts även i Sverige. I varje avsnitt får man följa en person eller familj som valt att bosätta sig så åt helvete att andra varken kan förstå hur de tänkte eller hur det är möjligt. Det kan vara högt upp på ett berg utan bilvägar eller på en ö i Nordnorge där man på grund av eländigt väder blir isolerad från omvärlden i flera månader varje år. Så hur är det ändå möjligt?

Ibland är de helt sanslöst kreativa och hittar sätt. Det som är ren galenskap för de flesta av oss kan t ex funka som turistparadis för människor som under en helg eller vecka vill komma bort från civilisationen. Eller så kan de bedriva jordbruk trots att platsen knappt går att nå för människor, och då är det oftast får eller getter som gäller.

Men inte sällan är svaret på hur det är möjligt att bo så att det inte är det, inte utan bidrag. I ett avsnitt fick en kille betalt för att dela ut post på ön där han bodde – han, hans familj och ett hushåll till. Jag kan tänka mig värre postdistrikt. Men det gjorde å andra sidan att han fick tid över för att agera skolskjuts, i praktiken att med båt köra sin egen dotter till skolan. Barn har rätt till skolskjuts, men enda anledningen till detta något udda behov var ju att hennes föräldrar valt att bosätta sig på en ö utan skola eller andra serviceinrättningar. Lite som att mordbrännaren får betalt för att släcka sina egna bränder.

”Hallå, är det jag själv? Ja hej, det är jag igen...”

Jag är kluven. Å ena sidan älskar jag Norge för att de – till skillnad ifrån Sverige – inte bara pratar om levande landsbygd utan faktiskt är beredda att pytsa in pengar för att få det att hända. Å andra sidan måste det kosta multum att få hemtjänst till en trädkoja förton mil från närmaste plats, och det är pengar som hade kunnat gå till andra – mer rimliga – behov. Vad säger ni? Är det bara jag som fortfarande är lite för svensk för mitt eget bästa eller har jag en poäng här? Jag är osäker själv.

Tugga inte mer än du kan svälja

VM i snabbschack började igår, i år från USA vilket kommer att sabba min dygnsrytm fullständigt eftersom de spelar halva nätterna. Här kommer i alla fall veckans sista blogginlägg.

Elitidrottsmän i konditionsidrotter tränar flera timmar varje dag. På det viset förbränner de väldigt många kalorier, vilket gör att de måste fylla på med lika många nya. Längdåkaren Edvin Anger är 22 år, 190 cm lång och tränar kanske tusen timmar om året. Således behöver han under träningssäsong snitta 7000 kilokalorier. Ingenting konstigt med det.

Konstigt blir det först när SVT:s reporter, en tunn 31-åring som gissningsvis tränar ungefär tusen timmar mindre än Anger, ska ”testa helvetesdieten” och trycka i sig 7000 kcal på en dag istället för de 2000-2500 som hade varit lagom. För den som inte vill slösa åtta minuter av sitt liv kan jag avslöja att han ger upp strax innan 6000 och då har han varit på väg att kräkas åtminstone två gånger.

Jag ska inte spekulera i varför i hela världen SVT fick för sig att göra det här reportaget, men om inte annat är det en god illustration av något som egentligen borde vara självklart – vi människor är olika.

En del mer olika än andra.

Samma med ekonomi. Där har vi olika behov och intressen, och inte minst förutsättningar. Att köpa en semesterresa man inte har råd med bara för att grannen har råd är ungefär lika dumt som att äta tre gånger mer mat än man har behov för. Att skaffa sig vanor man inte nödvändigtvis vill ha, men som andra har, är lite på samma nivå. Det gör väl ingen, kanske du tänker, men det kan du vara lugn för. Kan du ärligt säga att du aldrig skaffat dig något bara för att det var ”the shit” just då? Jag kan det inte.

Varenda modetrend bygger på att vi ska köpa något vi inte vill ha om vi tänker efter, och folk skaffar radhus, hemmabioanläggningar och till och med barn för att passa in i en mall de sväljer med hull och hår. Så när reportern trycker i sig mat tills han storknar är han kanske trots allt inte dummast i världshistorien. Han får åtminstone betalt för dårskapen, de flesta får betala istället.

Var inte en del av problemet!

Läser en artikel om julstress på ett speditionsföretag, men det som beskrivs som julstress handlar om rena lagbrott, att chaufförerna exempelvis ska vara tvungna att bryta mot trafikregler, för att inte tala om arbetstidsregler.

”De chaufförer som SVT har varit i kontakt med säger att det pressade tidsschemat innebär förseningar, vilket har lett till indragna lunchraster och övertidsarbete, som de inte vågat be om betalt för.”

Någon av chaufförerna nämner ordet slav, men som jag minns slaveri ifrån skolböckerna var det tvång inblandat, inte att Kunta Kinte jobbade dygnet runt helt frivilligt bara för att grupptrycket gjorde att han inte bad om att få vara ledig ibland. Dagens ”slavar” är till och med villiga att riskera böter och indraget körkort för att chefen har räknat för tight på transporterna.

Jag har också haft jobb där det periodvis varit helt omöjligt att komma iväg efter åtta timmar och det har hänt att jag jobbat övertid när jag egentligen inte velat, men jag skulle inte drömma om att jobba över utan lön. Man får de chefer man förtjänar. Jag vill inte på något vis rättfärdiga företag som inte vill betala lön för övertid, det är ett svineri som bör bekämpas med alla medel, men de anställda har väl för i jösse namn också ett ansvar att stå upp för sig själva?!

Jag menar inte att man ska släppa pennan eller skiftnyckeln exakt på klockslaget, man behöver inte göra sig omöjlig på arbetsmarknaden. Men om chefen säger att du ska tömma en bil efter arbetstid bör du lugnt och sakligt förklara att det inte kommer att hända med mindre än att han betalar för din tid. Annars är du delaktig i att skapa en hopplös arbetsmarknad. Var inte det.

Misslyckade bröllopsbilder

Jag är ingen stor fotofantast (ni som sett mina bilder på bloggen anade nog det). Jag föredrar att uppleva livet framför att fotodokumentera det. Men folk är olika, och de allra viktigaste bilderna är kanske bröllopsfoton. Därför är världen full av bröllopsfotografer. Fullt begripligt.

Vad som är mindre begripligt är att folk anlitar klantskallar och idioter att fota deras stora dag. Då hamnar man i tidningen istället. Om bilderna är viktiga, anlita någon ni vet är bra! Förutom att man väl känner andra som gift sig och blivit fotograferade är hela nätet fullt av bröllopsforum. Trots att alla har en kamera i telefonen inser de flesta att fotografi är ett svårt hantverk. Säkert är bröllopsfoto en särskild genre som kräver kunskaper och erfarenhet precis som naturfoto eller actionbilder.

Jag hittade snabbt den tråd de pratar om i artikeln. Där framgår att hundratals par blivit lurade av samma fotograf, som antingen lät bli att dyka upp eller kastade in en reserv, eftersom ”vem som helst kan väl fucking ta en bild liksom”, som han själv uttrycker det. I tråden berättar fotografen att han är spelmissbrukare och mer eller mindre medvetet lurat kunder för att få pengar till att fortsätta spela.

Alla har vi väl köpt en tjänst eller vara som verkade lite för prisvärd, men där vi tyckte att det var värt risken. Gissningsvis var denne bröllopsfotograf billig, men är ens bröllop verkligen tillfället man vill chansa med? Ja, tydligen.

Att fotografera den här tavlan på min vägg är så nära bröllopsfotograf jag blir, och känner jag farsan rätt togs bilden kostnadsfritt av någon kompis/kollega som ändå var bjuden på bröllopet.

Juljobb

Jag är inte mycket för att fira jul. Några gånger har jag jobbat på julafton, vilket passar bra för då brukar man få väldigt bra betalt och jobbar jag lika gärna då är storhelgstillägget ren vinst. De senaste åren har jag inte haft någon arbetsgivare och då spelar det ingen roll för ersättningen om jag jobbar kontorstid, nattetid eller storhelger. Något år var det billig ström på julafton så då passade jag på att tvätta mycket, men i år är det ganska dyrt.

Så jag gör ungefär det jag brukar. Bloggar och ägnar mig åt andra skriverier, tar en löprunda, snickrar och murar lite i källaren, och håller på med biodlingen som faktiskt går att pyssla med hela året. På vintern kan man t ex måla lådor och andra kupdelar, smälta ner och göra rent gammalt vax medan nya vaxplattor smälts in i ramar. Det sistnämnda blir det en del av idag eftersom jag har 20 nymålade lådor som ska fyllas med 200 nya ramar som helst ska vara klara med vax på plats innan nästa säsong. Glädjande för mig som ogillar vinter är det inte mycket mer än tre månader kvar innan bikuporna kan inspekteras igen.

För den som inte vill jobba i slutet av året är det i år bättre chans till det än på länge. Med juldag och nyårsdag på onsdagar blir det maximalt antal röda dagar och bara enstaka arbetsdagar som enkelt går att kompa bort.

Oavsett vilket läger du tillhör önskar jag dig en synnerligen god jul. För att göra det enkelt för mig återanvänder jag min julhälsning från ett tidigare år:

Jag tänker som sagt inte göra något speciellt bara för att det råkar vara jul, så i morgon bitti kommer det, som alla dagar måndag-fredag, ett nytt blogginlägg här. God jul så länge!

Mediestöd ger mediedöd

En professor, en medieanalytiker och en journalist som levt hela sitt liv med snabeln i skattebetalarnas skattkista ondgör sig över det nya mediestödet som de menar kommer leda till mindre mångfald i Mediasverige.

Presstödet kom ju till för att ortens andratidning skulle överleva. Alla skulle inte få sin sanning från Knäckebrödhults Allehanda, den skulle kunna utmanas av Knäckebrödhultskuriren. Kanske var det en bra idé för 60 år sedan, men är den eventuella förlusten ett problem år 2024? Idag har dessa tidningar troligen samma ägare, eller också tillhör bägge varsitt mediekonglomerat med tjugo andra tidningar runtom i landet, och det enda unika för utgåvan i Knäckebrödhult är ledarsidan och tre korta notiser.

Dessutom är inte media längre liktydigt med papperstidningar samt ett statligt företag som gör tv och ett annat som gör radio. Vi kan själva hitta fakta och nyhetsanalyser på internet. Det finns nättidningar som inte ens övervägt att trycka sin produkt, youtubers med större genomslag än stora mediekoncerner, poddar som drar miljonpublik, bloggar och forum med betydligt fler och mer insatta röster än en gammal trött tidning vars enda försök till rättfärdigande är ”Grundad år 1830”.

Jag lutar åt att det bästa vore att låta marknaden bestämma. Om SVT, SR och UR är så älskade som de tror kommer de inte ha några problem att crowdfunda ihop de tio miljarder om året som den moderatledda regeringen bestämt att de ska ha. Samma sak med tidningarna. Sälj nätprenumerationer, lägg ut ett Swishnummer, lås och ta betalt för de artiklar ni anser är bäst. Vill läsarna ha er kvar kommer ni att överleva, och om inte – vore det en förlust för journalistiken eller tvärtom en vinst?

Årets grönsak

Den här tiden på året utses årets julklapp, årets nyord och årets [en massa annat]. Jag tänkte inte vara sämre utan härmed kora årets grönsak – grönkål.

Inte bara för att den är god och nyttig, rik på vitamin A, B, C och E. Den visade sig också vara ganska lättodlad. Jag var lite rädd för kålfjärilar, men odlade den utan nät utan större angrepp. Det bästa av allt är kanske den långa skördesäsongen. Det är nu andra halvan av december och jag går fortfarande ut till mina odlingslådor och skördar färsk grönkål. Ibland i minusgrader, ibland med snö på.

Väl inne sköljer jag kvistarna, torkar i durkslag och förvarar i en påse i kylen. Om jag inte tillagar den direkt. Jag använder allt utom stammen som jag lämnar ute i lådan, och åtminstone fram till början av oktober började det växa ut nya blad där de gamla skurits bort.

Tio minuter efter skörd i december.

Jag har upptäckt att grönkål funkar till nästan allt. I grönkålssoppa eller andra soppor, kokt eller stekt som tillbehör istället för mer kolhydratrika alternativ som ris och potatis, men framför allt hackar jag ner grönkål i såser och annan mat. När jag steker potatis slänger jag med lite grönkål för färgens och den goda smakens skull och jag tror banne mig att grönkål skulle funka som en helt egen rätt, stekt och kryddad med citronpeppar, kanske med en klick smör till.

Av allt jag odlade i somras var grönkål den roligaste överraskningen och tillsammans med potatis, morötter och squash det jag redan nu är säker på att jag ska odla nästa år.

Godhetssignalfel

Vi får se om vi lyckas hålla oss ifrån frågan om elbilens förträfflighet i kommentarsfältet, för den aspekten är jag rätt less på, ointresserad av och det slutar ändå alltid med tycke och smak. Det som intresserar mig är hur opinionen verkar ha svängt. Ett par exempel för att visa vad jag menar.

Vi börjar med företaget Ørland Transport AS som vill bli Norges första fossilfria transportör, genom att helt lämna konventionell diesel och bara ha lastbilar som går på el eller biodiesel.

Jag gissar att företaget hade räknat med idel lyckönskningar, men när nyheten presenterades på Facebook blev de hånade. Så här löd några av kommentarerna:

”Ännu en konkurs att vänta då.”

”Klimatfanatiker förnekar sig inte.”

”Går väl bra så länge staten subventionerar skiten.”

”Grattis! Ni bidrar nu till den totala raseringen av naturen och havsbotten på jakt efter mineraler.”

”Never underestimate the power of stupid people in large groups.”

Lite på samma tema skrev en av Scanias största norska kunder en avsiktsförklaring om att köpa 54 ellastbilar och de fick ungefär samma reaktioner på Facebook. Eller faktiskt ännu elakare. Några kallar chefen dum i huvudet och en konstaterar att han själv ”inte hade klarat att dricka så mycket alkohol som hade krävts för att signera ett sånt avtal”.

Hur det går vet ingen av oss, men jag är helt säker på att om dessa nyheter kommit för bara ett år sedan hade den absoluta majoriteten kommentarer varit positiva och den som sagt något om de ekonomiska riskerna eller ifrågasatt miljönyttan hade bombats med svar om konspirationsteorier och kallats klimatförnekare, putinist eller varför inte nazist? Nu är förhållandet det omvända, minst tre fjärdedelar av tyckarna är kritiska och/eller hatiska.

Min profetia är att den som vill godhetssignalera år 2025 bör komma med något annat än det gröna skiftet. Exakt vad vet jag inte, men eftersom jag inte försöker vinna popularitetstävlingar eller riksdagsval behöver jag inte heller veta, det lär visa sig.

Kunden har inte alltid rätt

En notis om ett sönderslaget hus fångade mitt intresse. Det vi vet utifrån artikeln är att två hantverkare, sannolikt polska, jobbat åt en husägare i Sverige och ansåg att ägaren var skyldig dem 220000 kr efter utfört arbete. När han inte betalade enades de om en avbetalningsplan som innebar en delbetalning på 30000 kr/månad. Fyra månader senare hade bara en betalning gjorts varpå mannens hus slogs sönder medan han var bortrest med familjen.

Kanske var de inte överens om priset, att jobbet var korrekt utfört eller så gjordes avbetalningsplanen under pistolhot och i så fall blir läget ett helt annat, men om vi utgår ifrån att allt som står i artikeln är sant har jag viss förståelse för hur hantverkarna tänkte.

Tänk dig själv. Du jobbar i flera veckor åt en villaägare och när jobbet är klart skickar du en faktura som inte betalas. Du konfronterar kunden som då lovar att varje månad delbetala en knapp sjundedel av totalbeloppet, men under lite längre tid. I hotelsebrevet (som såklart inte heller är okej) framgår att han har 300000 kr kvar på skulden. Har han betalat 30000 blir det ett påslag på 50 procent.

Torped eller bloggare?

Ockerränta? Nja, ett blancolån hade nog kostat mer, och då hade det upprättats med en långivare som varit okej med det. Nu tvingade han till sig ett lån av två hantverkare som inte själva valt att ligga ute med pengarna.

Nåväl, hur parterna kände inför det nya avtalet kan vi bara spekulera i. Det upprättades hursomhelst, men efter en enda delbetalning bryter villaägaren även det. Fyra månader efter avbetalningsplanen (minst ett halvår efter utfört arbete) har kunden bara betalat ynka 30000 kr och då drar fanskapet på semester med familjen! Det är fel att slå sönder någons egendom och ännu mer fel att hota dennes familj. Hantverkarna dömdes också till både fängelse och utvisning, men är det någon som inte har förståelse för att sinnet rann över?

Dags för millennieskifte

Jag har varit på många läkarbesök. Lyckligtvis inte så många som patient, men som anhörig. Så länge jag kan minnas har jag irriterat mig på vårdinrättningarnas oförmåga att kommunicera med varandra. ”Vi har olika datasystem” fick jag höra så många gånger att jag undrade om det fanns en lag för vårdcentraler att man inte fick köpa in ett datasystem som fanns på någon annan vårdcentral i hela landet.

Remisser skickades med telefax tio år efter att faxen försvunnit i hela det övriga samhället. ”E-post är inte patientsäkert”, hävdades det, och jag funderade på hur mycket sämre det var med ett krypterat mejl än ett papper som poppade upp i en fax i en obemannad reception. En gång skulle en remiss skickas med post åtta kilometer och den skickande läkaren sa att jag kunde kontakta mottagaren en vecka senare för det var så lång tid det brukade ta för remissen att hamna rätt. Givetvis erbjöd jag mig att springa med pappret och leverera det 40 minuter senare, men det var antagligen inte heller patientsäkert trots att det i det fallet var jag som var patienten.

Ibland försöker svensk vård samordna sina system så att de ska kunna prata med varandra. Det lät t ex bra med datorjournalsystemet Millennium som har börjat införas runt om i Sverige, men redan efter några dagar kräver läkarna att det avskaffas. Notera, de ber inte att det ska anpassas eller förbättras, de kräver ett totalstopp.

Vad har det kostat? Och vad kommer det kosta? Det är det nog ingen som vet, men att man lagt 800 miljoner på konsulter, och det bara i Västra Götaland, är inget bra tecken. Är det korruption och mutor inblandat eller var det bara ren och skär dumhet som gjorde att politiker och andra utan praktisk erfarenhet trodde att de skulle kunna rodda ihop detta själva?

Den viktigaste jultraditionen

Julotta, dopp i grytan och Svensson Svenssons julspecial i all ära. Den allra starkaste jultraditionen måste väl ändå vara tidningarnas årliga artiklar om att handla julklappar på kredit, i SVT:s version från i år handlar det om att skuldsättning är extra jobbigt för unga kvinnor. Visserligen är män fortfarande mer skuldsatta, men kvinnorna är på väg ikapp och på detta område är jämställdhet tydligen inte eftersträvansvärt.

Det håller jag i och för sig med om. Att unga människor, oavsett kön, är skuldsatta och trots det tänker tanken att köpa julklappar för pengar de inte har, är alltid tragiskt. En av kvinnorna i reportaget (långt äldre än gruppen 18-25 som artikeln handlar om) svarar följande på frågan om hon skulle kunna tänka sig att ta ett lån för att köpa julklappar:

”Ja, det skulle jag kunna göra. Jag tycker att julklappar är så pass viktigt till nära och kära så... Och i och med att allt har blivit så dyrt är man ju tyvärr tvungen.”

Va?! Har det kommit en tvingande julklappslag som jag inte känner till? Hon tycker alltså att det är viktigare att köpa julklappar till sina nära och kära än att inte rasera sin egen privatekonomi? Känner hennes anhöriga (och eventuellt hennes förmyndare) till det?

Men kanske ska man inte förvånas. Allt fler köper ju allt mer på kredit, så varför ska det inte också gälla julklappar? Snart blir jag k-märkt för att jag äger mina egna bilar och inte heller har jag sett nyttan med att hyrköpa min mobiltelefon, glasögon eller något annat som fram till alldeles nyss var självklart för alla att köpa för egna pengar.

I nästa julrusch kommer vi att läsa nya artiklar om kreditinköpta julklappar och höra en kronofogde eller kredit- och skuldrådgivare förklara vad man ska göra om man saboterat sin ekonomi genom att köpa en massa skit man inte behöver eller hade råd med. Lär sig ingen någonsin någonting?

Att följa med strömmen

Elen har blivit dyrare igen till följd av att det blivit vinter i kombination med att nästan hela Europa satsar på ineffektiva energikällor. Ett jätteproblem för många, jag fattar det, men samtidigt förstår jag inte riktigt SVT:s vinkel.

”En tio minuter lång dusch i Malmö kostade under onsdagseftermiddagen 23,57 kr.”

Om man är tvungen att duscha just under den timme när det är som allra dyrast på hela veckan behöver man kanske inte duscha i tio minuter. Jag har nog extrema vanor, men att duscha så länge som tio minuter gör jag bara om jag bor på hotell och dessutom är uttråkad. En vanlig dusch där jag själv står för elen är snarare två minuter. Är strömmen tokdyr blöter jag ner kroppen under max en halvminut, tvålar in mig med kranen avstängd för att sedan skölja bort tvålresterna för en totaltid på under minuten, vilket i SVT-exemplet hade sparat över 20 kr.

Andra elintensiva verksamheter som tvättning, bakning och långkok (såvida det inte görs på vedkamin) väljer jag också bort på dyra dagar. Såga upp spillvirke till ved gör jag bara när elpriset är riktigt lågt. Jag har en liten hög som ligger och väntar nu, men fortsätter det att vara dyrt framöver får den vänta till i vår.

Jag menar, visst svider elräkningarna nu när strömmen är dyr, men till skillnad från människorna i reportaget behöver man inte bara fortsätta att leva exakt som tidigare och ta hela smällen. Det kostar nästan ingen bekvämlighet att tänka till och anpassa sig lite, och känner jag behov för att dra ner mer rejält finns det möjligheter.

Günthers spartrappa

Jag fick ett tips i kommentarsfältet:

”Sparo, kanske något du vill skriva om - här är det Günther M som tycker man ska ha 200.000:- i buffert, ja det är klart att det är ett klickbete, men som faktiskt verkar även ha både krok och lina.”

Jag tycker att Günther Mårder ger ett sympatiskt intryck, men ibland får jag känslan av att han gör vad som helst för att komma i tidningen. Här var det mycket märkligheter, där han bl a uppmanar rika pensionärer att hjälpa sina barnbarn med bostadslånen. Om de inte samtidigt lär barnbarnen att tänka smart ekonomiskt och bygga upp en egen rikedom tror jag att det rådet enbart kommer leda till att de säljer sina bostäder, maxar lånen och köper dyrare. Vem ska hjälpa dem med det lånet, jultomten?

Över till ”Günthers spar-trappa”:

”Steg 1: Betala av konsumentlån, kreditköp och sms-lån.”

Ja, det är väl rimligt. Det steget borde varje vuxen människa begripa helt själv.

”Steg 2: Om så önskas kan du ta lån som billån, eller andra lite större lån. 'En snöscooter till exempel'.”

Är det jag som inte förstår hans humor eller är han full?

”Ränta på ränta ...”

”Steg 3: Här är det dags att bygga upp en trygghetsbuffert. Hur stor den ska vara beror på hur många oväntade kostnader du kan råka ut för. Ju mer saker som kan gå sönder eller kräva olika typer av investeringar, desto större buffert. Ett hushåll med villa och bil bör ha minst 200 000 kronor.”

Vaneläsare vet vad jag anser om exakta belopp, men han har såklart rätt i att större hushåll kräver större buffert.

”Steg 4: När trygghetsbufferten finns på plats kan du börja investera i sådant som på lång sikt kan leda till färre kostnader. 'Alla typer av underhållsarbeten, som att investera i ett mer värmeeffektivt hus.'”

Inte helt galet tänkt, även om investeringar i den riktningen också går att överdriva. Ärligt talat känns denna punkt mest som något han säger för att bygga upp sin image som ansvarstagande kille eller för att det är sånt journalister vill höra.

”Steg 5: Här är det dags att amortera bostadslånet. Viktigt att komma ihåg är att du var femte år har rätt att omvärdera din bostad, som kan möjliggöra en sänkt månadskostnaden för bostadslånet. Vid detta steg kan det också vara dags att börja investera i värdepapper.”

Så det kunde man inte ha gjort redan vid steg 3 (eller steg 2 som jag fortfarande inte begriper)? Eller innan det där luddet om investeringar för att minska kostnaderna. Ändå friskt att han till slut kom fram till amortering av bostadslånet. Sitt eget då, inte barnbarnens som han tog upp redan innan trappan.

Steg 6: “'Lyxa till det! Nu kan du köpa ostron och champagne. Bara fantasin sätter gränsen', säger sparprofilen.”

”En portion snömos, tack!”

Så tog han till flaskan igen. Nu kanske jag framstår som tråkig, men vad jag hör är: ”Skaffa ett förbannat tråkigt liv i punkt 1-5 så att du behöver regelbundna pauser i punkt 6 för att orka med.” Det är inget fel med att unna sig ostron och champagne om man har det intresset, men är det inte bättre att skapa ett liv man vill leva istället för ett man behöver pausa ifrån? Om vi snackar hållbara förändringar, liksom.

Slutar frilansa?

Fördelen med att frilansa, att inte ha ett fast jobb eller fasta kunder, är valfriheten. Jag kan inte välja mina uppdrag helt fritt, men jag kan välja inriktning, vilken typ av texter jag helst vill skriva och vilken typ av kunder jag helst vill ha. Funkar det försöker jag få mer, funkar det inte ser jag mig omkring.

Det blir förmodligen också skälet till att mitt liv som frilansskribent så småningom tar slut. Jag trodde dock att det skulle dröja länge, men i takt med ökad ålder, förbättrad ekonomi, men kanske främst ren bekvämlighet, blir jag allt mindre benägen att ta skit. Jag tar såklart kritik för dåligt utförda jobb även om det svider, det är inte det jag pratar om.

Jag tror att jag berättat förr att jag har en frilansande kompis som har som motto att ska man jobba med osäker inkomst och utan skyddsnät ska man åtminstone ha kul på jobbet. Jag lyckas inte alltid och tror inte att han heller gör det, men målsättningen är rimlig. Hittills är det bara en gång jag officiellt brutit med en kund, där jag efter flera års samarbete fick en rabiat kontaktperson och det slutade med att jag berättade för chefen att jag inte ville jobba med dem, eftersom det inte var kul längre och då får det hellre vara.

Det är enda gången jag riktigt satt ner foten. Det var tvunget att vara tydlig eftersom jag skrev ganska mycket för dem. I andra fall har det mer runnit ut i sanden. Jag har kanske upplevt att jag fått tjata för att få svar angående uppdraget, eller för att få betalt. Kunden har möjligen i sin tur uppfattat mig som tjatig eller gnällig (med all rätt) och så har ingen av oss tagit upp tråden igen.

Mitt senaste exempel är ett fenomen jag inte bara upplevt i jobbsammanhang, men särskilt där är det förödande. Jag hade en textidé och skickade en förfrågan till en redaktör jag skrivit en del för. Jag berättade vad jag ville skriva, skickade med ett par länkar och frågade om det var något hans tidning ville publicera. Jodå, ”Det høres ut som en god idé”, vi enades om en prislapp och så skred jag till verket. Ovetandes om att han inte klickat på länkarna eller funderat så noga över saken utan mer tänkt ”Skriv på, så läser jag sedan”.

Så jag skrev artikeln och fick först därefter reda på att det här ville de absolut inte publicera med mindre än att jag gjorde ändringar han mycket väl hade kunnat berätta redan innan (om han lagt mer än fem sekunder på att fundera). Fast när jag pressade lite framkom att den här texten inte hade släppts igenom oavsett hur mycket jag ändrade, så jag fick betalt för det jag gjort och om så Helvetet fryser till is kommer ingen av oss kontakta den andre igen.

Det känns bra att jag kan våga välja bort, men tråkigt att det ska behövas. Om jag inte haft möjlighet att sätta gränser kanske det kunnat bli långa och fantastiska samarbeten, det kan jag omöjligt veta. Å andra sidan brukar stängandet av dörrar i sig öppna nya. En liten identitetskris då och då piggar upp i det långa loppet och jag vet fortfarande inte vad jag ska jobba med när jag blir stor.

Miljardärshem

Hanna uppmärksammade mig på en artikel i Expressen där Elon Musks pappa Errol Musk pratar om sonens billiga hus som han för övrigt verkar hyra från SpaceX.

Helt klart en blygsam bostad för världens rikaste man även om pappans omdöme ”Det är som att vara ute och campa” är att ta i. Samtidigt inte helt ovanligt. Warren Buffett är känd för sitt relativt enkla hus där han bott sedan 1958.

Inte heller svenska rikingar bor alltid så lyxigt. Så här skrev man om Jonas Birgersson medan han rattade Framfab: ”Samtidigt som han är god för miljarder bor han kvar i sin studentlägenhet i Lund.” Och så här bodde Ingvar Kamprad på slutet:

Min teori är att alla ovannämnda miljardärer saknat behov för att skryta med sin rikedom och därför valt att bo där det passat dem, ointresserade av omvärldens syn på saken. I Musks och Birgerssons fall tror jag att det är praktiskt. Jobbar man jämt är det viktiga med bostaden att den ligger nära jobbet. Buffett verkar älska sitt hus och då finns alla skäl i världen att bo där även om han har råd med något mycket dyrare.

Det här är något vi alla kan lära av. Det är nämligen inte bara miljardärer som kan släppa på prestigen och göra ekonomiska val som passar dem och inte alla andra. Det finns ingen anledning att köpa saker man inte behöver med pengar man inte har för att imponera på människor man inte gillar.

Din idag, någon annans imorgon

För ett år sedan skrev jag om att Kronofogden kan utmäta lånade bilar och att det var oklart vilka regler som gällde. Kronofogdemyndigheten själva verkade dock övertygade om sina rättigheter och kanske visste de åt vilket håll vinden blåste för nu läser jag om en tjej som lånat ut sin bil till en skuldsatt och denna bil har fogden bestämt sig för att sälja.

Varje gång politiker gör utspel om att nu ska kriminellas egendomar kunna beslagtas om man bedömer att de inte har haft råd att köpa dem lagligt, eller att man som i detta fall utgår ifrån att föraren äger bilen även om den står skriven på någon annan, så hyllas det i sociala medier. ”Kläm åt dom jävlarna!”

Problemet är att det har en baksida att tumma på rättssäkerheten. Ebba, 25, ger inte intryck av att vara målvakt i ett kriminellt nätverk. Hon är antagligen bara en schysst kompis som lånat ut sin bil, men bevisbördan ligger tydligen inte på myndigheterna. Istället är det hon som måste kunna bevisa det. Det har hon försökt att göra med hjälp av sms-konversationer, men då kräver KFM ett pantbrev? Har du skrivit pantbrev eller kontrakt när du lånat ut din bil eller något annat? Jag har inte gjort det.

Torsk.

Jag gillar inte heller att skuldsatta ska kunna skriva över sina ägodelar på någon annan i väntan på att skulden skrivs av, eller att brottslingar kommer undan i brist på bevis, men det är priset för rättsstaten. Alternativet (att staten kan hitta på vad som helst för att visa sin styrka, agera innan domar vunnit laga kraft och gräva och filma vem de vill, när de vill) är så mycket sämre, även om det sker till folkets jubel.

Inte alltid som man tänkt sig

Jag fick en oväntat klen honungsskörd i år, 220 kilo. Enda uppsidan med låg produktion är att det går snabbare att sälja. Men det verkar som förgjort i år. På en riktigt bra höstmarknad sålde jag över 30 kg på några timmar, och första julmarknaden gick bättre än tidigare år, men efter det har det gått trögt.

Snöblandat regn, dålig marknadsföring och arrangörer som jag på riktigt undrar om de vill ha utställare och besökare eller helst skulle se en helt tom marknad. Årets två sämsta marknader drivs av skattefinansierade verksamheter med kommunalt anställda arrangörer och jag tror inte att det är en slump.

Jag fattar att det är mycket att tänka på när man ska arrangera en marknad. Å ena sidan måste man få intäkter. Å andra sidan gäller det att få nöjda besökare och säljare. Nöjdheten hänger dessutom ihop. Kommer det inga kunder kommer säljarna att svika (och tvärtom) nästa år och när den spiralen väl är igång tror jag att det är svårt att vända trenden.

Samtidigt känner jag att hur svårt kan det vara egentligen?! Se till att ha aktiva konton i sociala medier, pusha för marknaden i Facebookgrupper med namn som ”Detta händer i Knäckebrödhult”, annonsera i lokalpressen, sätt upp skyltar på strategiska platser och underlätta så mycket som möjligt för oss som ska sälja, för utan oss har de faktiskt ingenting.

Förra helgen skulle jag på en marknad för tredje gången. Första gången gick det jättebra, jag har nästan aldrig sålt för lika mycket pengar en enskild helg. Nästa år hade hon som basat över marknaden slutat. Ersättaren hade varit med i organisationen, men han lyckades ändå förvandla marknaden till skit redan första året som chef. Marknadsståndens placering var under all kritik. T ex lyckades han placera fyra av fem honungsförsäljare inom en radio av femtio meter.

Av någon anledning bestämde jag mig ändå för att ge honom en chans till, det hade ju varit så bra året innan. Men i år frågade jag om antalet honungssäljare. Arrangören sa att det bara skulle bli jag och en till. Bra! Nej. Väl på plats insåg jag att det var fem i år igen. Dessutom var det märkbart färre säljare totalt, vilket gjorde att fem honungsstånd blev en ännu större andel av totalen. Det ihop med ytterligare några försämringar gjorde det till årets sämsta marknad och definitivt sista gången jag åker dit även om det så skulle vara gratis (vilket det verkligen inte är, det är en av de dyraste jag åkt på i år).

Så nu sitter jag här med mitt dryga honungslager som aldrig tycks försvinna. Egentligen hade jag tänkt ge mig för säsongen nu, men pga det bedrövliga resultatet blir det två nya marknader i helgen, på två för mig nya orter. Förhoppningsvis blir det bra test för framtida år, eller så får jag se prov på ännu fler arrangörsmissar och lära mig ännu fler norska svordomar.

Student och miljonär

När det pratas om ekonomiskt oberoende i media får vi ofta bara höra om extremerna. Antingen om dem som säger sig inte kunna spara en enda krona eller redan har så mycket skulder att loppet nästan verkar kört, eller om människor som anser att man bör ha 20-30 miljoner för att uppnå ekonomisk frihet.

Därför tyckte jag att det var trevligt att läsa om 28-årige Christofer Rube som fått ihop sin första miljon genom sparande och investeringar, trots att han lever på studiebidrag och extrajobb.

Christofer är något så ovanligt som ganska vanlig (ja, jag hörde motsättningen där). Han är inte extremsnål och strävar heller inte efter lyxliv utan vill bara ha mer frihet i framtiden. Det ovanliga skulle möjligen vara att han trots sin ungdom förstått att sparande tar tid. Han har lärt sig om börsen undan för undan, gått med i Unga aktiesparare och hållit fast vid sin strategi. Jag noterar också att  rutinen att spara kom innan intresset för aktier.

Att bli miljonär i Sverige är inte längre en ouppnåelig fantasi, men för många är det ändå helt otänkbart att spara ihop till en miljon. Det känns så avlägset att de inte ens försöker, och då är det banne mig snudd på omöjligt. Men som Christofer säger:

”Jag började tidigt och har varit just målmedveten, sparat ganska mycket varje månad och placerat pengarna. Om man gör det och har runt 7-8 procent i avkastning varje år så tar det inte så lång tid att komma upp i en miljon.”

Annat exempel.

Tänk om fler unga kunde läsa – och förstå! – det rådet istället för att ryckas med av någon börsinfluencer som lurar dem att satsa allt i krypto eller i ett eller två bolag vars börsvärde redan exploderat trots att de inte tjänat fem spänn. Då skulle fler bli friare, och antagligen lite lyckligare också.

Vinsten med att bunkra

Det kan vara svårt att hamstra mat med begränsad livslängd. Den kräver ofta plats i kyl eller frys, men inte heller där håller den hur länge som helst. Medan annat går att spara praktiskt taget hur länge som helst bara man har platsen. Toapappret du köper idag kommer garanterat att funka om fem år, så är det billigt är det bara att bunkra upp.

Fast inte ens vid pandemier rör sig dasspapperspriset så våldsamt upp och ner. Annat är det exempelvis med kaffe, som ju påverkas av skörden, eller till och med oro för framtida skördar. Går priset upp i några månader kan det vara bra att kunna vänta ut krisen. Själv köper jag kaffe i utlandet, närmare bestämt på Dollarstore vars utmärkta kaffe fortfarande kostar 35 kr för 500 gram. Mitt skafferi är redan laddat för prishöjning.

En vara som håller ännu längre är socker. Även det köper jag i Sverige och här är jag storkonsument. Varje bikupa får 15 kg socker inför vintern. Det betydde 150 kg med årets tio kupor. Nästa år kanske ännu mer. För att slippa åka i skytteltrafik under hösten köper jag därför ett stort antal paket vid varje Sverigebesök under hela året. Jag vet ju att det kommer en ny höst nästa år också och om mina bin skulle självdö i sommar kan jag tack vare den norska sockerskatten utan problem sälja sockret vidare.

Förutom att det är praktiskt att ha ett välfyllt skafferi finns det alltså pengar att spara på att bunkra mat. Dels genom att köpa mycket vid extrapris och dels genom att man gör sig immun mot pristoppar. Köp när det är billigt, låt bli när det är dyrt. Samma princip som med värdepapper.

Politisk kultur

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om jag inte kunde göra en replik på Göran Greider som tydligen vevat i vänsterpublikationen ETC:s nyhetsbrev om att ”högern” inte kommer att få till någon revolution eftersom de inte har kulturarbetarna med sig.

Jag började skriva ett svar att jag inte har tillräckligt mycket att säga för att det skulle bli ett helt blogginlägg. Men så blev kommentaren så lång att jag insåg att det har jag visst det. Så här kommer det. Vi börjar med Greider i ETC:

”Ett avgörande skäl till varför jag tror att högern i längden inte kan vinna och stöpa om samhället är att den aldrig haft de stora sångarna och diktarna med sig.

Till alla - och där räknar jag in mig själv - som nu känner en oerhörd pessimism över att det här landet är på väg att bli ett bottenlöst högerland, finns ett trösterikt budskap: De som gestaltat och formulerat såväl drömmarna som mardrömmarna om våra samhällen och dess människor, har nästan alltid varit människor med hjärtat någonstans till vänster.”

Jag hade hållit med Greider om detta skrivits för tio år sedan. Vänstern har alltid haft kulturarbetarna i sin ringhörna och kunnat dra nytta av det. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade nästan alla svenska artister på sin sida hade Moderaterna Wille Crafoord, från saligen avsomnade (och helt värdelösa) Just D. Och han var ändå den förste sedan Jokkmokks-Jokke turnerade med partiet på 80-talet. Att Crafoords kampanjlåt för Moderaterna bara finns att hitta på en Youtubekanal som heter Alliansfritt kanske säger något om styrkan i den.

Men det var då. På senare år har det börjat svänga. I det amerikanska presidentvalet såg vi att många kändisar ställde upp på Trump medan de som återfanns på Harris sida inte var lika genuint entusiastiska som tidigare. T ex fick Harris åka ner till Beyonce och hålla tal i hennes hemstad Houston trots att Texas inte var en "swingstate”, istället för att få med sig artisten till en stat där det kunde göra skillnad.

Harris presidentkampanj verkar ha kostat dubbelt så mycket som Trumps. T ex la hon 2,5 miljoner dollar på ett event hos Oprah Winfrey medan Trump istället var med i Joe Rogans podcast som fick 38 miljoner visningar på tre dagar, reklam som inte kostade honom mer än en flygbiljett. Nu är jag inte säker på att Greider räknar in poddar och andra populärkulturella fenomen i sitt kulturbegrepp, men det säger faktiskt mer om Greider än om samtiden.

I Sverige fick Peter Jezewski från Boppers sympatier långt utanför det egna partiet när han fick julshower avbokade efter att ha uttalat stöd för Sverigedemokraterna och när Kjell Bergqvist gjorde en Facebookgrupp för att förmå folk att ta avstånd från SD gjorde partiet en skojig reklamkampanj på hans bekostnad:

”Kändisar, de vet ju saker som vi vanliga människor inte vet, saker som vi inte kan veta för att vi bara är vanliga människor och inte kända kändisar.”

Lite på samma tema gjorde komikern Ricky Gervais en poäng med att skådespelare bör hålla sig till film och utelämna politiken i sina tal:

Varken jag eller Göran Greider kan veta om Sverige ”är på väg att bli ett bottenlöst högerland” och faktiskt inte heller på vilken sida kulturarbetarna återfinns i nästa eller nästnästa val. Eller om väljarna bryr sig. När jag ser en duktig skådis, läser en välskriven roman eller hör ett genialt gitarrsolo är inte min första tanke: ”Undrar vad den här personen tycker att jag ska rösta på?” Och kanske är jag inte ensam om det.

Värre än telefonförsäljning

Vad kan vara mer oetiskt än telemarketing? Inte mycket, men de säljare som antastar kunder vid butiksentréer tycker jag är ännu mer enerverande. Ofta handlar det om mobiloperatörer och insamlingsföretag som Rädda Barnen. Eller Lingon som både säljer mobil- och elabonnemang och som bl a drabbat människor i Uppland.

Mannen bakom konceptet ”Marketing by not asking any questions”.

Jag lider med äldre människor som tanten i reportaget. De är inte vana att kasta luren i örat på någon som ringer och vill inte heller vända ryggen emot en leende person utanför Ica, även om det såklart vore det bästa. Men läraren i reportaget, som berättar om den ”extremt aggressiva säljaren”, är jämgammal med mig, 53, och även om många läsare kan mena att det är ganska gammalt kan jag garantera att vi inte fått artigheten med modersmjölken. Ändå godkände hon på stående fot ett avtal hon uppenbarligen inte förstått.

Vd:n låter som dylika bluffjönsar alltid gör. Deras säljare har varit jättetydliga så inte kan det vara deras fel att just det företaget fått mängder med ARN-anmälningar emot sig, näääeedå! Jag kan inte klandra honom, jag hade sagt likadant även om jag haft som affärsidé att lura människor att skriva på avtal för att slippa undan.

Förbud vore såklart det bästa, men eftersom det inte lär hända måste rådet till alla – inte minst till äldre släktingar – vara att aldrig skriva på eller säga ja till någonting av en uppsökande säljare. När de står utanför butiker, eller till och med inomhus i en butik eller ett köpcentrum, skulle jag också rekommendera en kontakt med det företaget. Berätta att du inte uppskattar abonnemangssäljande hyenor och tänker bojkotta butiken så länge den inhyser sådana.

Till dig som själv jobbar som uppsökande säljare av abonnemang, på stan eller på telefon, och känner dig orättvist påhoppad av mig, vill jag från djupet av mitt hjärta säga: Dra åt helvete!