Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Att titta på när väggfärg torkar
påstås vara bland det tråkigaste man kan företa sig. Återstår
att se om du efter denna text tycker att honungstorkning verkar vara
lika trist. Det är nämligen något som upptar mitt liv en del nu.
Grovt förenklat drar bin in nektar som innehåller fyra femtedelar
vatten, men när honungen är klar att slunga är förhållandet det
omvända. Bina sköter torkningen ganska bra själva. Står
man bredvid en bikupa kvällstid kan man höra surret av tusentals
vingar som skapar den ventilation som krävs och när cellen är
tillräckligt torr förseglas den med vax. Fast när de har som flest
blommor att vittja hinner de inte riktigt med, eller ifall det är hög
luftfuktighet.
Det här är en ganska typisk
honungsram. De börjar med att lägga honung i överkant och på
sidorna, lite som en solfjäder. Därför blir den också torr tidigare än honungen längst
ner i mitten. Fast man kan heller inte vara bergsäker på den täckta
är tillräckligt torr. Det är där jag kommer in. När honungen är
skördad ur kupan kontrollerar jag fuktkvoten med en refraktometer,
ett litet verktyg där jag med hjälp av en tändsticka placerar en droppe honung och kan läsa av
fukten.
Sommarhonung, som är det jag torkar
nu, får inte ha högre fukthalt än 19 procent, då riskerar den att jäsa.
Men det är snittet. Om några ramar är nere på 16 procent kan jag
med gott samvete släppa igenom en 21:a. Men det gäller att ha
marginal! Jäst honung går bara att använda till bakning eller
mjödframställning, och betingar ett betydligt lägre värde.
Första året ställde jag lådor med
för blöta honungsramar på en torkställning och blåste med en
bordsfläkt under. Nästa år tillverkade jag i bästa Macgyver-anda
en fläktplatta där ett par datorfläktar drog luft genom
honungstornet.
Nu har jag skaffat mig en ordentlig
luftavfuktare, som förvisso går att kombinera med både fläktar
och element, men i det här lilla rummet alstrar avfuktaren så mycket
värme denna årstid att element blir överflödiga.
En behållare i avfuktaren samlar upp
vatten och efter ett par dygns avfuktning är det äntligen dags för
slungning.
Det kommer att bli några hundra kilo i år när allt är klart, men
innan dess ska hela processen upprepas två gånger till. Ett steg i taget mot världsherravälde.
”Är en kille på 19 års ålder som
började med aktier för några år sedan. Har läst din blogg ett
tag och tycker den är helt fantastisk, men tänkte fråga om en
annan sak. Hur ser din aktieportfölj ut? Vilka aktier och fonder kör
du och anser vara bäst?”
Mitt tips är enkelt. Satsa allt (ALLT!!
Följ gärna upp med belåning också) i det tyska företaget
Firimonte som säljer solenergibaserade molntjänster.
Nej då, det
var ett skämt. Jag anser mig inte kompetent att ge aktieråd, men
tänkte förklara hur jag tänker. Mina egna investeringar har under
åren (från 16 till 53) genomgått olika faser.
Fas 1
Ett fåtal aktieinnehav i stora och
medelstora företag, som jag behöll i många månader eller t o m
år.
Fas 2
Började blanda upp de stabila
satsningarna med mer chansartade (”Tänk om Fermenta vänder upp
igen ...”). Det ska sägas att den totala aktieportföljen i kronor var
ganska blygsam.
”Nu vänder det!”
Fas 3
Så kom daytradingen in i mitt liv.
Innehaven behölls i extremfallen i bara några sekunder, sällan i
flera månader. Först bara aktier, så småningom en del warranter
och en och annan ETF. Ibland hade jag över tusen avslut per år.
Fas 4
Efter lite för många träffar direkt
mot plånboken började jag handla aktiefonder. Först som ett
komplement till aktier, men så småningom bestod hela portföljen av
fonder. Några branschfonder, andra var indexfonder för specifika
länder eller regioner.
Aldrig fel att spara i fond.
Fas 5
Indexfonder. I samband med utlandsflytten till nya sparformer och regler slängde jag in allt i ett par globala
indexfonder. Det kräver minst av mig och ger högst troligt bäst
avkastning.
Jag tror att det är ofrånkomligt att
man byter sina strategier med tiden, inte bara på börsen. Mina
faser beror på intresse, talang (eller brist på), hur börsen gått
och vad som parallellt hänt i mitt liv. Hade daytradingen gått så
det visslat hade jag kanske fastnat i fas 3 eller övergått till en
annan fas 4. Alla påverkas vi av egna och yttre omständigheter.
Allt jag vet om ynglingen som ställde
frågan är hans namn, ålder och att han åtminstone delvis har god
smak när det kommer till bloggar, så det vore lite förmätet av
mig att ge honom börstips. Om jag däremot går till mig själv som
nittonåring (fas 2 här uppe) var det en förvirrad kille som
behövde all hjälp han kunde få.
Så med det i minnet skrev jag så
här till frågeställaren:
”När jag flyttade från Sverige
2021 sålde jag allt eftersom värdepapper i ISK och KF var
svårflyttade rent skattetekniskt. Med ett rörigt liv i nytt land
köpte jag globala indexfonder för att slippa bry mig och jag har
nog aldrig presterat bättre jämfört med börsen. I fjol gick
Norgeindexet OBX upp 12 %, Nasdaq Comp +30 % och min portfölj +34 %
utan ett enda enskilt aktieinnehav. Hade jag då försökt hitta bra
aktier är jag övertygad om att jag inte plussat mer än hälften,
kanske inte alls.
Så anledningen till att jag inte pratar så
mycket om innehav i bloggen är att det inte längre finns så mycket
att prata om - jag köper tråkigt och behåller. Att jag slutade
försöka pricka egna vinnare berodde mer på att det inte var roligt
att sitta klistrad vid skärmen än att det inte gick bra (men
givetvis finns det ett samband), men är det något jag hade önskat
vore det att någon tipsat mig i min ungdom om att
'tråkinvesteringar' ofta är bäst. Jag tror knappast att jag kommer
att övertyga dig om det, och det kan ju också tänkas att du har
mer talang för aktiehandel än vad jag har haft.
Men får jag ge ett förslag, så är
det att avsätta en del av dina pengar åt 'säkra' papper: stora
fonder, gärna indexfonder, några olika investmentbolagsaktier eller
en investmentbolagsfond. Sälj och köp nytt om du vill, men behåll
denna andel tråkig och stabil. Så har du något att jämföra mot
resten av dina investeringar. Hade jag gjort så när jag var 19 hade
jag upptäckt tidigare att det var mer lönsamt och förmodligen
blivit fullfjädrad 'tråkinvesterare' vid 22. Då hade jag varit
mycket rikare idag.”
Vad säger ni andra? Recensera gärna
mitt svar eller kom med egna tips till den frågande nittonåringen.
Jag tänker inte i första hand att han behöver tips om specifika
aktier utan lite större, hur man bör tänka eller möjligen vilka
branscher som kan gå bra det närmaste decenniet. Jag passar på att
göra en friskrivning för både mig och hela kommentarsfältet:
Vi är inte finansiella rådgivare och
tillhandahåller ingen rådgivning. Alla finansiella tips ska tas med
en hel tunna salt och jag tar inget ansvar för investeringsbeslut
baserade på tankar om börs och finans från detta blogginlägg med
tillhörande kommentarsfält. Beträffande Firimonte hade det kanske
varit värt en investering om bolaget funnits utanför mitt huvud.
Ett moderat oppositionsråd (artisten
Lisa Miskovskys syrra faktiskt) skrev en debattartikel om att extrapengar i bidrag till fattiga familjer riskerar att låsa
fast bidragstagare i fattigdom. Hon skriver att ”ingen fattig
människa har lyfts ur fattigdom genom bidrag” och att det är
andra insatser som krävs för det.
Något undantag går säkert att hitta,
men i stort tror jag att Nina Miskovsky har rätt. Människor i
arbetslöshet och utanförskap behöver insatser för att ta dem ur
det. Allra helst verktyg att själva skapa sig en meningsfull
tillvaro. Några kommer att behöva bidrag hela livet, men det borde
inte vara normen. Ett ekonomiskt bidrag bör lösa en akut situation,
ge människor mat i magen och tak över huvudet när allt brakat
samman.
Men vad jag inte förstår är varför
Moderaterna resonerar helt annorlunda när det gäller ekonomiskt
stöd till andra länder. Akut u-hjälp vid naturkatastrofer är en
sak, men det finns länder som fått svenskt bistånd varje år sedan
1970-talet. För en del länder i ”tredje världen” är
u-landsbistånd en av de största intäktsposterna i statsbudgeten. Det
skapar såklart samma situation som Miskovsky varnar för med svenskt
försörjningsstöd inom landet. Handlingsförlamning, inte
handlingsfrihet.
Om vi tror på människor – och gör
vi inte det kan vi ju lika bra lägga ner hela skiten – bör vi
försöka hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem kunskaper och
möjligheter! Sluta att strö kravlösa pengar över människor, vare
sig på hemmaplan eller i andra världsdelar. Det ger dem varken
människovärde, självförtroende eller möjligheter att komma på
fötter.
Jag har sett bostadsannonser där
man köper ett hus som står på arrenderad mark och funderat över
hur det funkar. För mig känns det som det sämsta av två världar.
Du äger inte marken, men kan heller inte säga upp kontraktet och
flytta vidare utan att lämna kvar ditt hus.
När jag nu läser
att kungen chockhöjer tomtavgifterna på Djurgården förstår jag att mina farhågor varit riktiga. Som en av de drabbade
säger: ”Vad ska man göra, man kan ju inte ta sitt hus och gå?”
När jag läser på ser jag också att om inget annat är sagt råder fullständig avtalsfrihet. Kungahuset har alltså rätt att höja avgifter med 600
procent, motsvarande sexsiffriga belopp om året. Att pensionären
Karl Gunnar Holmqvist tvingas flytta när tomtavgiften ökar med mer
än hela hans pension är inget kungen behöver ta ansvar för.
Apropå kungen och ansvar arrenderar
han själv ett slott för en tusenlapp om året, men underlät under
minst femton år att betala fastighetsskatten, totalt 1,8 miljoner.
Jag var motståndare till monarkin redan innan jag läste detta, men
Bernadottarna samlar inte precis poäng.
Men tillbaka till ämnet. Jag kommer
även fortsättningsvis undvika bostadsannonser där man inte antingen äger
allt eller inget, men även vi som har våra hus på egen mark kan
drabbas av obligatoriska kostnadshöjningar i form av kommunala
VA-avgifter, slamtömning, elnätsavgifter och skatter. De där som
säljer allt och flyttar in i en husbil är kanske inte så fel ute.
”Frihet är det bästa ting som köpas kan all världen kring.”
Robin Hood är intressant. Hyllad av
vänstern för att han tog från de rika och gav till de fattiga, och
av högern för att han tog från staten och återförde till
skattebetalarna. Men nu ska inte detta handla om Robin Hood utan om
kungens förtvivlan när han insåg att guldet var på väg att
försvinna.
Mina bin har nämligen fått mig att
förstå hur han kände det. Honungsbin förökar sig genom
svärmning, oavsett om de bor i en bikupa av frigolit eller i ett
ihåligt träd. När bisamhället är tillräckligt starkt försöker
de skapa en ny drottning och när den nästan är kläckningsklar tar
den gamla drottningen med sig en stor del av kupans bin för att söka
sig en ny boplats.
I år har jag drabbats av minst fyra
svärmar, antagligen fler. En av dem såg jag inte alls, men det
gjorde grannen när den blåste förbi hans tomt och då var det redan för sent. En annan svärm såg jag
själv, men den drog direkt iväg bortom synhåll.
Innan de lämnar kupan äter de så
mycket honung de orkar, men även utan svullandet hade det varit dålig ekonomi för
biodlaren eftersom försvunna bin är dåliga på att samla ny
honung. Alltså är det med viss frustration man ser sina husdjur i
samlad tropp försvinna från bigården.
Men helt chanslös är man inte. Först
gäller det att se tecknen på att svärmningen är på gång. Bina
bygger mer eller mindre seriösa drottningceller i kupan och genom
att gå igenom yngelrummet regelbundet och noggrant under den mest
kritiska tiden kan man plocka bort dessa celler på ett tidigt
stadium.
Man kan också dela samhället själv
och på det sättet minimera svärmningsviljan. Man kan bygga en s k
avläggare genom att låta en del av bina starta på nytt i egen
kupa. Jag testar en variant på det i år genom att låta avläggaren flytta till ett rum i samma kupa, men med egen ingång.
Biodlare 185 cm, bikupa ... högre.
Här är det gamla yngelrummet i de två
lådorna högst upp. Drottningen har jag däremot flyttat längst ner
till ett nytt yngelrum i den nedersta lådan och däremellan är det skattlådor med
honung. Ett spärrgaller hindrar drottningen från att komma upp dit. Och på övervåningen skapas en ny drottning, så om allt går
vägen har jag så småningom två och kan välja om jag ska byta den
gamla drottningen med den nya eller ge dem varsin kupa.
Men precis som att
drottningar försvinner och hela samhällen ibland fryser ihjäl på vintern är svärmar något man får
leva med som biodlare. Förr eller senare sker det, ett svart moln
som ”försvinner med allt mitt guld”. Men inte ens då är loppet
helt kört. De brukar inte göra som min svärm ovan och flyga mot
horisonten. Vanligtvis sätter de sig först och väntar i närheten,
ofta i ett träd, medan några spejare flyger iväg och letar upp en
ny bostad. Lyckas jag då lura in drottningen i en låda kommer
resten av bina följa efter och så har jag skapat den där nya
bostaden åt dem, till glädje för både mig och dem.
Två av årets svärmar lyckades jag ta
tillbaka. Den första surrade runt mitt äppelträd, men innan jag
hunnit få upp en stege drog den till en lägre buske och väl
där upptäckte jag att de flesta bina satt i en klump på marken, i
högt gräs, så jag utgick ifrån att det var där drottningen var.
Parade drottningar är ofta dåliga flygare. De är tunga av säd och
har förhållandevis korta vingar. Så jag satte helt enkelt en låda
med vaxramar över högen med bin.
Honung är kortrest mat.
När de var kvar efter en timme och
fler anslöt förstod jag att drottningen var där, så på kvällen
lyfte jag upp lådan i bigården på en bibotten med flygöppning och där blev
de kvar. Den andra svärmen hade en ung jungfrudrottning. Antagligen
gav det henne bättre flygegenskaper för hela gänget satte sig sju
meter upp i ett träd på tomten.
Notera den prickiga himlen.
Jag tog den längsta stegen jag hade
och utrustad med en plasttunna med en sopsäck fastsatt i en lång
stör var jag fast besluten att skaka ner klumpen i säcken, men bina satt för illa till. Istället klättrade jag så högt upp i trädet som
stegen och höjdskräcken tillät och sågade ner grenen de satt på
som då rasade i backen. Fram med en låda och helt klart
var drottningen med där också. Annars hade de varit surrigare än
så här.
Förhoppningsvis är svärmsäsongen
2025 över nu för jag börjar bli less både på att jaga bin och
att se dem försvinna. Planen inför året (efter noggrant övervägande) var att behålla mina tio kupor och inte utöka,
men i det här läget hade jag plötsligt tolv samhällen och det kan nog gå upp ytterligare. Nu har i alla fall ena
svärmen satts ihop med en kupa som förlorat sin drottning (möjligen
i en svärmning, men inte denna) så att jag är nere på elva, och
det skulle förvåna mig mycket om siffran är högre än tio när vintern
kommer. Det är för övrigt inte utan att jag ser fram emot årets invintring, i år blev det mer ”bisyssla” än jag hade tänkt och trott.
Jag har saknat min induktionsspis ända
sedan jag flyttade för snart fyra år sedan. Det fanns betydligt mer
akuta problem att ta tag i, hål i tak och sånt, men från att jag köpte ett hus med glaskeramikhäll har jag tänkt att jag skulle
byta ut spisen.
Där kan du sitta
och skämmas ihop med övriga elsopor!
En utmaning med det är att ugnen var
sammankopplad med hällen på ett sätt som övergick mitt förstånd.
Jag tänkte inte att jag skulle behöva engagera en utbildad
elektriker för jobbet, men min ”el i hemmet”-kurs från
högstadiets NO-timmar var definitivt inte tillräckligt för att få
till det.
Och så vill jag ha ett bra pris
för att köpa spis. Jag har köpt en del ”outletvaror” från Power och
Elkjøp, t ex en
mobiltelefon som hade varit ute och vänt hos en kund innan mig.
Tjänar jag pengar på att inte få originalkartongen gör jag gärna det. Jag kan även leva med en liten repa ingen ser, men ofta måste jag då dyka
upp på rätt butik vid rätt tidpunkt. De skickar inte dessa
reavaror mellan olika filialer i samma kedja, så då får man inte ha bråttom utan bör invänta lite
tur.
Vanligtvis har
induktionshällarna legat runt 4000 kr om man inte kan leva med ett
okänt alternativt kasst fabrikat, men så hittade jag en Senz för
2700 kr som jag lyckades få ner till 2400 kr genom att samtidigt
byta elbolag. Nu har jag
fått hjälp med att installera spisen (det var precis så bökigt
som jag trodde), så att jag slipper svära över min usla gamla spis som
dessutom hade en spricka.
Eftersom jag bara lagar mat ett par gånger om dagen tror jag inte att köpet går att motivera med att strömförbrukningen är 20-30
procent lägre med induktion. Tidsvinsten är nog ett bättre skäl,
men vet man på ett ungefär hur snabbt spisen kokar upp en kastrull
eller värmer en stekpanna tar man ju höjd för det och slår igång
spisen i tid till att löken är hackad. Då återstår bekvämlighet,
eller irritationsminimering. Jag tycker helt enkelt att det är
trevligare att laga mat på induktionshäll. Det är värdefullt, om
än svårvärderat i kronor.
Hur definierar man vad som är en
klassfråga? Min spaning är att det ordet används onödigt
frikostigt. Dagens exempel: mopedkörkort.
Tydligen ska den utbildningen fr o m nästa år bli fem timmar
längre, sjutton istället för tolv. Detta bl a för att du idag även får köra mopedbil med
AM-körkort, trots att utbildningen inte omfattar övningskörning
med en sådan.
Jag tycker att det låter vettigt, men
jag tänker inte babbla på om det. Istället fastnade jag för
körskollärarens formulering om att ”den längre utbildningen kan
göra körkortet till en klassfråga”. Verkligen? Enligt en sida med prisuppgifter kostar teoripaketet idag 1500-2000 kr. Om tiden ökar från åtta
till tio timmar borde det bli några extra hundralappar. Enligt samma
sida kostar övningskörningen 1020 kr/timme. Tre extra timmar blir
3060 kr utan mängdrabatt, så då snackar vi totalt om c:a 3500 kr.
Mycket pengar för en femtonåring, men
klassfråga? Vad kostar en moped eller mopedbil i snitt? Det är väl
en relevant fråga ifall en ökad kostnad på 3500 kr förvandlar
moppeåkandet till en klassfråga? Andra frågor som poppar upp i
mitt huvud är vad den genomsnittlige femtonåringens mobiltelefon
kostar, eller om det finns några andra utgifter att spara på för
tonårsfamiljen.
Eller låt oss gå över till
inkomstsidan. Säg att en femtonåring tjänar hundra kronor i timmen
på ett sommarjobb eller kvällsjobb. Om den ökade körkortskostnaden
är en klassfråga betyder det att femtonåringen kan göra en
klassresa genom att en extra veckas jobb i sommar, eller ett par
timmar i veckan under hösten.
Det känns säkert surt att
betala mer för utbildningen, särskilt om man betänker att det
överhuvudtaget inte krävdes något körkort för moped när dessa
körkortsaspiranter föddes. Men den som vill ha det här körkortet
har råd eller kan ta sig råd att skaffa det, även nästa år. Jag
vet inte om det redan höjts röster för subventioner och bidrag för
att alla ungar ska kunna köra moppe, i demokratins namn. Men när de
kraven kommer – för det gör de – har ni min tagning.