Knölig odling

Jag drog mig länge för att odla potatis. Det är ju ändå inte så dyrt i butik, tänkte jag. Men dels har den blivit dyrare, dels har den blivit sämre. Köper jag en femkilospåse hör det numera till ovanligheterna att jag inte tvingas slänga åtminstone en handfull potatisar, ofta för att de blivit gröna och därmed kan vara giftiga.

Förra året testade jag att odla själv. Det gick bra, så i år har jag gått från en odlingslåda till fyra och resultatet blev ännu bättre. Vilket fantastiskt koncept! Man lägger några sättpotatisar i jorden. Sedan behöver man inte göra mycket mer än att vattna vid behov och efter det plockar man upp kilo på kilo!

Det här är en favoritsort att odla, Asterix. Det blev nästan bara stora potatisar och minimalt med skador, i alla fall i år. Jag brukar skörda en hink i taget. Bara vända upp jorden med en grep, plocka upp potatisarna och jämna till marken efteråt.

Innan jag går in grovrengör jag potatis, grep och händer med vatten från regntunnan, även om det tar emot mer och mer på hösten. Inne lägger jag potatisarna i blöt, borstar av dem jorden, sköljer i nytt vatten och lägger på tork.

Det här är ju lite mer komplicerat än att ta hand om butikspotatisen. Även den behöver rengöras, men på den hemodlade kan det sitta leriga jordklumpar och det tar någon extra minut per kilo. Jag gillar inte att kladda ner mig, vare sig med jord, deg eller motorolja, men i detta fall är det värt det.

Obesprutad, smakrik potatis direkt från jorden. Jag gissar att jag skördar ett kilo för runt 5 kr, men jag tycker egentligen inte att det spelar så stor roll om det blir en fjärdedel av butikspotatispriset eller bara halva priset. Jämför jag med ekologisk potatis i butik blir skillnaden ännu större. Och ingen potatis blir mer ekologisk än den jag odlar själv, med grannens kortresta koskit som enda gödsel. När jag sätter mig vid middagsbordet slår det mig varje gång att det här har jag odlat alldeles själv i min egen trädgård. Svårslaget!

Dårpippi

Varumärkesintrång är allvarligt, på samma sätt som när någon stjäl musik, byter ut två toner och kallar verket nytt, men här kommer ett exempel som i mina ögon saknar både rök och eld. Pipi Beverages heter ett kroatiskt företag som sålt läsk i ungefär 50 år.

Nu har Astrid Lindgren AB stämt dem trots att deras företag inte säljer läsk eller något annat som liknar kroaternas produkter. Detta eftersom Astrid Lindgrens jurist (och tillika författarinnans dotterson) Olle Nyman tror att det finns pengar att hämta. Eller kanske tror han sig faktiskt kunna hindra företaget från att sälja läsk i Sverige. ”Argumenten”:

• Namnet Pipi är för lika Astrid Lindgrens karaktär Pippi.
• Kvinnan på läskflaskan har flätor och fräknar.
• För det tredje... Nej, det är allt. Juristen har verkligen ingenting annat att komma med!

Om vi börjar med namnet var Pippi Långstrump antagligen inte den enda tjej i världshistorien som kallats Pippi ens 1945. Får de rätt på den punkten borde väl nästa steg vara att stämma alla fåglar i världen. Ta alla fäder på en gång, för ”pappa” ligger ju minst lika nära ”Pippi” som ”Pipi”. Och alla män med efternamnet Nilsson födda de senaste 80 åren, för de försöker ju uppenbarligen dra nytta av apan Herr Nilssons goda rykte.

”Äntligen relevant igen!”

Kvinnan har visserligen flätor, men inte heller det är unikt. Jag gissar att nästan alla kvinnor vid något tillfälle i livet haft det. Inte heller fräknar är särskilt originellt. Hon har dessutom en annan hårfärg och så säger Kändissläktings-Olle:

”De har skapat en figur som uppenbart anspelar på Pippi Långstrump, men som framställs som frigjord på ett helt annorlunda sätt. Pippi Långstrump är en nioårig flicka som symboliserar självständighet, mod och frihet. Hon ska inte reduceras till en marknadsföringsstereotyp med vuxna undertoner.”

Så vad han säger är att läskföretagets och författarens respektive karaktärer är helt olika, inte bara utseende- och åldersmässigt utan även till sättet. Case closed?

Tidigare har Astrid Lindgren AB tagit strid med pizzerian Snickeboa (japp, utan R), författare och till och med politiker som använder ”Bullerbyn” som metafor för ett Sverige som inte längre finns. Har de inga spärrar?!

Är det någon som svärtar ner Astrid Lindgrens namn är det väl denna samling språkpoliser som till slut kommer att försöka ta patent på hela svenska språket med hänvisning till att deras släkting har copyright på allt. Det är möjligt att människor mer imponerade av Astrid Lindgrens verk än jag (och det är många) har lättare att ta upphovsrättsföretagets sida i striden med läskbolaget, men för mig känns det här helt galet. Jag skulle säga rena dårpippin om det inte skulle riskera att resultera i ännu en stämningsansökan.

”Reparera” sprillans nya grejer

 Jag har köpt nya foderkar till biodlingen. Det är en snillrik konstruktion för att utfordra bina på hösten.

Karet fylls med sockervatten och så kan bina klättra upp bakom glasväggen till vänster och sörpla i sig det utan att behöva flyga ut i kylan. Golvet sluttar ditåt så att allt rinner i binas riktning. Jag har två andra typer av foderkar sedan tidigare, plus den här varianten som jag gillar bäst, men av någon anledning är det alltid något som inte är helt perfekt. Med risk för att låta som en Lorry-sketch där man var tvungen att klippa i kablarna eftersom det var alldeles för enkelt att sätta sladden med en prick på i kopplingshonan med en prick på.

Men nu är det en gång så att världen är ur led och då är det upp till oss klarsynta att vrida den rätt. Första steget var att måla karet undertill.

Vanliga lådor målar jag både på utsida, insida, under och över, men de här karen ska bara sitta ett par veckor på kupan så då får det räcka med undersidan. Det måste dock absolut göras, bin veckar tycka att frigolit är godare än nektar så utan färg äter de upp det.

Sedan saknar karet en ram i botten, vilket gör att bin kommer att krossas om man ställer den direkt på översta lådan.

Så då plockade jag fram tunna, smala brädor ursprungligen inköpta som läkt. Först körde jag dem genom elhyveln eftersom släta brädor är lättare att skrapa rena när bina har kletat ner dem med vax och propolis (ett slags lim de producerar).

Vet inte om det framgår, men brädan längst till vänster är lite smalare än de övriga. Den fick jag klyva för annars hade jag blockerat ”brevinkastet” där de klättrar upp till sockervattnet. Och brädan på motsatta sidan är kortare än de övriga två, så då har jag alltså tre olika varianter.

När dessa var färdigsågade slipade jag dem för hand med ett sandpapper. Sedan var det dags att börja limma med sättlim.

Och när det var klart fixerade jag brädorna med tvingar.

Det går åt 5-6 tvingar och trots att jag samlat ett helt liv kunde jag bara limma en låda åt gången. Tur att jag har gott om tid, de behöver inte vara klara förrän i början av september 2026. Förutsatt att jag har fler kupor då, annars klarar jag mig med lagret jag hade. Känns bra att ligga steget före för en gångs skull, när jag nu jobbat för att hinna ikapp i bigården ungefär sedan bina började flyga i våras.

I någon blogglista beskrevs jag som en kunnig snickare och det är jag verkligen inte! Poängen är att det sällan behövs. Genom att låta saker ta tid, fråga andra som kan mer och ta ett steg tillbaka när det inte funkar kan vi vanliga dödliga renovera hus, meka bil, baka tårtor och en himla massa annat. Jag känner att trenden istället går i motsatt riktning. Det som tidigare var givet att göra själv, som att byta däck eller måla om huset, av många ses som helt självklart att lämna till fackmän. Synd! Förutom att det är lönande att göra saker själv är det ofta nyttigt, lärorikt och ger en god känsla i bröstet.

Medhavd mat på restaurang?!

Sveriges Radio hade en nyhet som jag ett tag funderade på om det var ett skämt. Tydligen kommer folk till den här killens kafé med medhavd mat och till och med bakverk av samma typ som kaféet säljer själva, och vissa av dessa ”gäster” tycks inte förstå det olämpliga.

Lämpligare rastplats.

Jag bestämde mig för att ta reda på om detta var specifikt för Göteborg, som vi ju alla vet är ett gruppboende för utvecklingsstörda fiskare (förlåt, Aktiepappa!), men det verkar inte så. Hittade t ex denna fråga i en Reddit-tråd:

”Att det är lag på att medhavd dryck inte får intas på ställen som serverar alkohol antar jag att det är lag på, men hur är det med egen mat? Får man äta sina egna mackor på en restaurang?”

Vad är det för fel på folk? En del av svaren är av typen ”Är du lite dum i hela huvudet?!”, men en del tar frågeställningen på allvar och jag har sett liknande frågor på andra ställen. Det verkar alltså finnas människor som tycker att det är rimligt att de slår sig ner på ett kafé eller en restaurang och äter sin medhavda matsäck i lokaler och möbler betalade av en näringsidkare som säljer mat.

Jag är själv en varm anhängare av matsäck. När jag säljer honung på marknader har jag alltid med egen mat och eget kaffe, trots att det alltid finns marknadsstånd där det säljs kaffe, våfflor och annat ätbart. Jag skulle inte heller drömma om att köpa godis på en biograf och det är ytterst sällan jag köpt kaffe på tåget.

Men jag ser en stor skillnad. SJ:s huvudsakliga verksamhet är att transportera människor från punkt A till punkt B, även om de är ganska odugliga på det med. Om SJ drev ett vanligt kafé skulle jag inte gå dit med medhavda mackor, precis som jag inte gör det i restaurangvagnen eller sätter mig och äter matsäck i en restaurang på Stockholms central.

”Kan jag sätta upp mitt stormkök här?”

Då har jag möjligen lite sämre samvete över att ta med eget biografgodis, för i deras fall är nog snacks en större andel av vinsten. Nu ska sägas att det är hypotetiskt, det var över tjugo år sedan jag senast var på bio. Men skulle det hända någon mer gång kommer jag ta med eget igen. Det är förbjudet, men det skiter jag i. Alternativet vore att inte äta något, jag betalar inte en hundring för en läsk och lite popcorn. Vem gör sånt? Det är ju nästan lika galet som att äta matsäck på kondis.

”Vård i världsklass” - igen

Jag har lyssnat på en dokumentär om två systrar som lider av endometrios, och jag känner igen historien. Bl a från mitt eget liv, även om det hade varit märkligt om jag haft en sjukdom som förutsätter livmoder, men jag har fått vård utomlands när Sverige inte ville.

”Men du behåller din plats i kön...”

Hör gärna det halvtimmeslånga programmet, särskilt om du tillhör den grupp som tror att svensk vård är bra. Jag var själv där en gång i tiden, men det har gått över. Systrarna Stine och Thea berättar om fruktansvärda smärtor och en nära-döden-upplevelse. Allt de möttes av i svensk vård var fokus på smärtlindring, samtidigt som de fick allt svårare att leva sina liv.

Då hittade de en möjlig utväg, att operera sig i Rumänien där läkare, till skillnad mot de svenska de mötte, sa att de kunde angripa sjukdomen, inte bara symptomen. Det fanns risker, men som jag tolkar systrarna var de i det läget villiga att spela rysk roulette om så krävdes. Så de åkte, först den ena, sedan den andra. Och blev bättre – fick tillbaka sina liv!

De svenska vårdgivarna i programmet verkar helt likgiltiga inför detta faktum. De fortsätter att fokusera på riskerna och prata om hur bra svensk vård är. En klinikchef i programmet visar ändå känslor en gång. Det är när man kommer in på att Försäkringskassan ibland väljer att betala för vården utomlands. Det tycker hon är för jävligt, att svenska patienter som vanvårdats av den svenska vårdapparaten inte ens ska behöva bli ruinerade av att de vänder svensk vård ryggen!

Till saken hör att det inte handlar om så himla mycket pengar. I reportaget nämns 52000 kr för en operation med massor av kirurger och specialister. Svenska löner är visserligen generellt mer än dubbelt så höga som rumänska, men även om operationen hade kostat det tredubbla borde det vara en no-brainer för alla – inklusive chefer i svensk vård – ifall resultatet blir skillnaden mellan ett långt och värdigt liv kontra ett skitliv i misär.

Dock sägs i reportaget att Försäkringskassan bara betalar hälften av alla ansökningar om vård i utlandet och vanligtvis får patienten lägga ut pengarna oavsett, så detta är bara en av många anledningar till att ha en buffert. Du vet aldrig när du kommer att behöva vård, men vi är ganska många som kan vittna om att du heller aldrig kan vara säker på att få den i Sverige.

Matsvinnsapp – svinnsmart eller svindumt?

Här har en yngling skapat en app för att hålla reda på kylvaror som närmar sig bäst-före-datumet så att de kan användas innan de blir för gamla. Det går naturligtvis inte att klaga på det. Han säger sig ha nytta av appen och då är det säkert andra som också skulle ha det.

För mig hade det snarare funkat som bantningsmetod, att om jag ska scanna och lägga in sista förbrukningsdag på varje vara som sätts in i kylen skulle det nog göra att jag köper färre saker eftersom jag helt enkelt inte skulle orka. Vidare tänker jag att den som får kasta mat som ”gömmer sig” i kylen hellre borde lägga tiden på att städa och organisera kylskåpet.

Det kanske är lätt för mig att säga som ensamstående som själv ställt in allt i kylen. Jag vet på ett ungefär vad jag har där och jag är helt säker på att jag inte har något som är för gammalt. Det händer att jag har det, t ex en grönsak som börjar bli ledsen. Men då vet jag om det och försöker äta upp den så fort det går, och det helt utan app.

Men jag vet att andra sliter med detta. Jag har en kompis vars familj hade två kylskåp, och han störde sig på att hans fru slängde kolossalt mycket mat, i hans ögon. Jag hade två förslag:

1. Ta bort den ena kylen. Ett kylskåp från golv till huvudhöjd, på uppemot 400 liter, borde absolut räcka till en familj med två vuxna och två barn med normala behov (ingen specialkost, egen getostproduktion eller så).
2. Rensa en hylla där ni varje dag ställer det som mest akut behöver användas, så att inget hinner bli dåligt innan det uppmärksammas.

”Nu är det brådis!”

De skilde sig istället och det löste i och för sig problemet. Jag vet inte hur mycket som berodde på kastad mat, men om det stämmer, som de säger i reportaget, att svenskarna slänger 34 kilo mat/dryck per person är det inget litet problem. Särskilt eftersom det är snittet. Min siffra blir nog ett kilo, avrundat uppåt och ifall man räknar lökskal och morotsblast som matsvinn, vilket betyder att det finns någon annan där ute som kastar 67 kilo mat, mer än ett kilo i veckan!

Så vem är jag att döma ut denna app? Gör det som funkar. Jag upplever bara att appen löser ett problem som aldrig borde ha funnits i en rimlig värld.

Kör i vind!

Vindkraft var en jättefin idé på pappret, men tyvärr har ingen kunnat visa hur man ska kunna producera rimligt billig ström på det viset, för att inte tala om hur dåligt det är för miljön med det stora cementbehovet och svårigheterna att återvinna vindsnurran när den slutat snurra. Det är möjligt att man får till det längre fram, men till dess bör vi inte gå runt och låtsas att det är ett rimligt energislag.

Förutom att det ödelägger ekonomier och miljö att leva i en låtsasvärld blockerar det ofta nya, fräscha idéer. Som denna, att utvinna energi ur bilarnas vinddrag på motorvägen.

Alla som upplevt vinddraget av en lastbil vet att här finns det kraft. När det drabbade Robert Yazdin började han utveckla en vertikal vindsnurra att montera mellan filerna på motorvägen och som åtminstone borde kunna generera tillräckligt med ström för att räcka till vägbelysningen. Märkligt nog ställer reportern en kritisk och berättigad fråga:

”Men om det inte skulle bli så att tekniken är lönsam, ser du någon risk med att det kanske bara blir ett grönt PR-projekt?”

Jag är naturligtvis lika dålig på att bedöma lönsamheten som reportern, men det ser jag som den största risken här. Det är ”grönt”, Södertörns Leksko... Högskola är inblandad och uppfinnaren är en driftig invandrarkille. Det är tre skäl till att skattefinansierade investerare kan tänka att okej, det funkade inte, men vi skickar in pengarna ändå. Men det är min enda farhåga. Annars säger jag kör på och lycka till!