Att se honung torka

Att titta på när väggfärg torkar påstås vara bland det tråkigaste man kan företa sig. Återstår att se om du efter denna text tycker att honungstorkning verkar vara lika trist. Det är nämligen något som upptar mitt liv en del nu.

Grovt förenklat drar bin in nektar som innehåller fyra femtedelar vatten, men när honungen är klar att slunga är förhållandet det omvända. Bina sköter torkningen ganska bra själva. Står man bredvid en bikupa kvällstid kan man höra surret av tusentals vingar som skapar den ventilation som krävs och när cellen är tillräckligt torr förseglas den med vax. Fast när de har som flest blommor att vittja hinner de inte riktigt med, eller ifall det är hög luftfuktighet.

Det här är en ganska typisk honungsram. De börjar med att lägga honung i överkant och på sidorna, lite som en solfjäder. Därför blir den också torr tidigare än honungen längst ner i mitten. Fast man kan heller inte vara bergsäker på den täckta är tillräckligt torr. Det är där jag kommer in. När honungen är skördad ur kupan kontrollerar jag fuktkvoten med en refraktometer, ett litet verktyg där jag med hjälp av en tändsticka placerar en droppe honung och kan läsa av fukten.

Sommarhonung, som är det jag torkar nu, får inte ha högre fukthalt än 19 procent, då riskerar den att jäsa. Men det är snittet. Om några ramar är nere på 16 procent kan jag med gott samvete släppa igenom en 21:a. Men det gäller att ha marginal! Jäst honung går bara att använda till bakning eller mjödframställning, och betingar ett betydligt lägre värde.

Första året ställde jag lådor med för blöta honungsramar på en torkställning och blåste med en bordsfläkt under. Nästa år tillverkade jag i bästa Macgyver-anda en fläktplatta där ett par datorfläktar drog luft genom honungstornet.

Nu har jag skaffat mig en ordentlig luftavfuktare, som förvisso går att kombinera med både fläktar och element, men i det här lilla rummet alstrar avfuktaren så mycket värme denna årstid att element blir överflödiga.

En behållare i avfuktaren samlar upp vatten och efter ett par dygns avfuktning är det äntligen dags för slungning. Det kommer att bli några hundra kilo i år när allt är klart, men innan dess ska hela processen upprepas två gånger till. Ett steg i taget mot världsherravälde.

Börstips till mig själv, 19

Jag fick ett mejl från en läsare. Han skrev:

”Är en kille på 19 års ålder som började med aktier för några år sedan. Har läst din blogg ett tag och tycker den är helt fantastisk, men tänkte fråga om en annan sak. Hur ser din aktieportfölj ut? Vilka aktier och fonder kör du och anser vara bäst?”

Mitt tips är enkelt. Satsa allt (ALLT!! Följ gärna upp med belåning också) i det tyska företaget Firimonte som säljer solenergibaserade molntjänster.

Nej då, det var ett skämt. Jag anser mig inte kompetent att ge aktieråd, men tänkte förklara hur jag tänker. Mina egna investeringar har under åren (från 16 till 53) genomgått olika faser.

Fas 1

Ett fåtal aktieinnehav i stora och medelstora företag, som jag behöll i många månader eller t o m år.

Fas 2

Började blanda upp de stabila satsningarna med mer chansartade (”Tänk om Fermenta vänder upp igen ...”). Det ska sägas att den totala aktieportföljen i kronor var ganska blygsam.

”Nu vänder det!”

Fas 3

Så kom daytradingen in i mitt liv. Innehaven behölls i extremfallen i bara några sekunder, sällan i flera månader. Först bara aktier, så småningom en del warranter och en och annan ETF. Ibland hade jag över tusen avslut per år.

Fas 4

Efter lite för många träffar direkt mot plånboken började jag handla aktiefonder. Först som ett komplement till aktier, men så småningom bestod hela portföljen av fonder. Några branschfonder, andra var indexfonder för specifika länder eller regioner.

Aldrig fel att spara i fond.

Fas 5

Indexfonder. I samband med utlandsflytten till nya sparformer och regler slängde jag in allt i ett par globala indexfonder. Det kräver minst av mig och ger högst troligt bäst avkastning.

Jag tror att det är ofrånkomligt att man byter sina strategier med tiden, inte bara på börsen. Mina faser beror på intresse, talang (eller brist på), hur börsen gått och vad som parallellt hänt i mitt liv. Hade daytradingen gått så det visslat hade jag kanske fastnat i fas 3 eller övergått till en annan fas 4. Alla påverkas vi av egna och yttre omständigheter.

Allt jag vet om ynglingen som ställde frågan är hans namn, ålder och att han åtminstone delvis har god smak när det kommer till bloggar, så det vore lite förmätet av mig att ge honom börstips. Om jag däremot går till mig själv som nittonåring (fas 2 här uppe) var det en förvirrad kille som behövde all hjälp han kunde få.

Så med det i minnet skrev jag så här till frågeställaren:

”När jag flyttade från Sverige 2021 sålde jag allt eftersom värdepapper i ISK och KF var svårflyttade rent skattetekniskt. Med ett rörigt liv i nytt land köpte jag globala indexfonder för att slippa bry mig och jag har nog aldrig presterat bättre jämfört med börsen. I fjol gick Norgeindexet OBX upp 12 %, Nasdaq Comp +30 % och min portfölj +34 % utan ett enda enskilt aktieinnehav. Hade jag då försökt hitta bra aktier är jag övertygad om att jag inte plussat mer än hälften, kanske inte alls.

Så anledningen till att jag inte pratar så mycket om innehav i bloggen är att det inte längre finns så mycket att prata om - jag köper tråkigt och behåller. Att jag slutade försöka pricka egna vinnare berodde mer på att det inte var roligt att sitta klistrad vid skärmen än att det inte gick bra (men givetvis finns det ett samband), men är det något jag hade önskat vore det att någon tipsat mig i min ungdom om att 'tråkinvesteringar' ofta är bäst. Jag tror knappast att jag kommer att övertyga dig om det, och det kan ju också tänkas att du har mer talang för aktiehandel än vad jag har haft.

Men får jag ge ett förslag, så är det att avsätta en del av dina pengar åt 'säkra' papper: stora fonder, gärna indexfonder, några olika investmentbolagsaktier eller en investmentbolagsfond. Sälj och köp nytt om du vill, men behåll denna andel tråkig och stabil. Så har du något att jämföra mot resten av dina investeringar. Hade jag gjort så när jag var 19 hade jag upptäckt tidigare att det var mer lönsamt och förmodligen blivit fullfjädrad 'tråkinvesterare' vid 22. Då hade jag varit mycket rikare idag.”

Vad säger ni andra? Recensera gärna mitt svar eller kom med egna tips till den frågande nittonåringen. Jag tänker inte i första hand att han behöver tips om specifika aktier utan lite större, hur man bör tänka eller möjligen vilka branscher som kan gå bra det närmaste decenniet. Jag passar på att göra en friskrivning för både mig och hela kommentarsfältet:

Vi är inte finansiella rådgivare och tillhandahåller ingen rådgivning. Alla finansiella tips ska tas med en hel tunna salt och jag tar inget ansvar för investeringsbeslut baserade på tankar om börs och finans från detta blogginlägg med tillhörande kommentarsfält. Beträffande Firimonte hade det kanske varit värt en investering om bolaget funnits utanför mitt huvud.

När pengar är av ondo

Ett moderat oppositionsråd (artisten Lisa Miskovskys syrra faktiskt) skrev en debattartikel om att extrapengar i bidrag till fattiga familjer riskerar att låsa fast bidragstagare i fattigdom. Hon skriver att ”ingen fattig människa har lyfts ur fattigdom genom bidrag” och att det är andra insatser som krävs för det.

Något undantag går säkert att hitta, men i stort tror jag att Nina Miskovsky har rätt. Människor i arbetslöshet och utanförskap behöver insatser för att ta dem ur det. Allra helst verktyg att själva skapa sig en meningsfull tillvaro. Några kommer att behöva bidrag hela livet, men det borde inte vara normen. Ett ekonomiskt bidrag bör lösa en akut situation, ge människor mat i magen och tak över huvudet när allt brakat samman.

Men vad jag inte förstår är varför Moderaterna resonerar helt annorlunda när det gäller ekonomiskt stöd till andra länder. Akut u-hjälp vid naturkatastrofer är en sak, men det finns länder som fått svenskt bistånd varje år sedan 1970-talet. För en del länder i ”tredje världen” är u-landsbistånd en av de största intäktsposterna i statsbudgeten. Det skapar såklart samma situation som Miskovsky varnar för med svenskt försörjningsstöd inom landet. Handlingsförlamning, inte handlingsfrihet.

Om vi tror på människor – och gör vi inte det kan vi ju lika bra lägga ner hela skiten – bör vi försöka hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem kunskaper och möjligheter! Sluta att strö kravlösa pengar över människor, vare sig på hemmaplan eller i andra världsdelar. Det ger dem varken människovärde, självförtroende eller möjligheter att komma på fötter.

Dyrt att bo på kungens mark

Jag har sett bostadsannonser där man köper ett hus som står på arrenderad mark och funderat över hur det funkar. För mig känns det som det sämsta av två världar. Du äger inte marken, men kan heller inte säga upp kontraktet och flytta vidare utan att lämna kvar ditt hus.

När jag nu läser att kungen chockhöjer tomtavgifterna på Djurgården förstår jag att mina farhågor varit riktiga. Som en av de drabbade säger: ”Vad ska man göra, man kan ju inte ta sitt hus och gå?”

När jag läser på ser jag också att om inget annat är sagt råder fullständig avtalsfrihet. Kungahuset har alltså rätt att höja avgifter med 600 procent, motsvarande sexsiffriga belopp om året. Att pensionären Karl Gunnar Holmqvist tvingas flytta när tomtavgiften ökar med mer än hela hans pension är inget kungen behöver ta ansvar för.

Apropå kungen och ansvar arrenderar han själv ett slott för en tusenlapp om året, men underlät under minst femton år att betala fastighetsskatten, totalt 1,8 miljoner. Jag var motståndare till monarkin redan innan jag läste detta, men Bernadottarna samlar inte precis poäng.

Men tillbaka till ämnet. Jag kommer även fortsättningsvis undvika bostadsannonser där man inte antingen äger allt eller inget, men även vi som har våra hus på egen mark kan drabbas av obligatoriska kostnadshöjningar i form av kommunala VA-avgifter, slamtömning, elnätsavgifter och skatter. De där som säljer allt och flyttar in i en husbil är kanske inte så fel ute. ”Frihet är det bästa ting som köpas kan all världen kring.”

De smiter med allt mitt guld!

Robin Hood är intressant. Hyllad av vänstern för att han tog från de rika och gav till de fattiga, och av högern för att han tog från staten och återförde till skattebetalarna. Men nu ska inte detta handla om Robin Hood utan om kungens förtvivlan när han insåg att guldet var på väg att försvinna.

Mina bin har nämligen fått mig att förstå hur han kände det. Honungsbin förökar sig genom svärmning, oavsett om de bor i en bikupa av frigolit eller i ett ihåligt träd. När bisamhället är tillräckligt starkt försöker de skapa en ny drottning och när den nästan är kläckningsklar tar den gamla drottningen med sig en stor del av kupans bin för att söka sig en ny boplats.

I år har jag drabbats av minst fyra svärmar, antagligen fler. En av dem såg jag inte alls, men det gjorde grannen när den blåste förbi hans tomt och då var det redan för sent. En annan svärm såg jag själv, men den drog direkt iväg bortom synhåll.

Innan de lämnar kupan äter de så mycket honung de orkar, men även utan svullandet hade det varit dålig ekonomi för biodlaren eftersom försvunna bin är dåliga på att samla ny honung. Alltså är det med viss frustration man ser sina husdjur i samlad tropp försvinna från bigården.

Men helt chanslös är man inte. Först gäller det att se tecknen på att svärmningen är på gång. Bina bygger mer eller mindre seriösa drottningceller i kupan och genom att gå igenom yngelrummet regelbundet och noggrant under den mest kritiska tiden kan man plocka bort dessa celler på ett tidigt stadium.

Man kan också dela samhället själv och på det sättet minimera svärmningsviljan. Man kan bygga en s k avläggare genom att låta en del av bina starta på nytt i egen kupa. Jag testar en variant på det i år genom att låta avläggaren flytta till ett rum  i samma kupa, men med egen ingång.

Biodlare 185 cm, bikupa ... högre.

Här är det gamla yngelrummet i de två lådorna högst upp. Drottningen har jag däremot flyttat längst ner till ett nytt yngelrum i den nedersta lådan och däremellan är det skattlådor med honung. Ett spärrgaller hindrar drottningen från att komma upp dit. Och på övervåningen skapas en ny drottning, så om allt går vägen har jag så småningom två och kan välja om jag ska byta den gamla drottningen med den nya eller ge dem varsin kupa.

Men precis som att drottningar försvinner och hela samhällen ibland fryser ihjäl på vintern är svärmar något man får leva med som biodlare. Förr eller senare sker det, ett svart moln som ”försvinner med allt mitt guld”. Men inte ens då är loppet helt kört. De brukar inte göra som min svärm ovan och flyga mot horisonten. Vanligtvis sätter de sig först och väntar i närheten, ofta i ett träd, medan några spejare flyger iväg och letar upp en ny bostad. Lyckas jag då lura in drottningen i en låda kommer resten av bina följa efter och så har jag skapat den där nya bostaden åt dem, till glädje för både mig och dem.

Två av årets svärmar lyckades jag ta tillbaka. Den första surrade runt mitt äppelträd, men innan jag hunnit få upp en stege drog den till en lägre buske och väl där upptäckte jag att de flesta bina satt i en klump på marken, i högt gräs, så jag utgick ifrån att det var där drottningen var. Parade drottningar är ofta dåliga flygare. De är tunga av säd och har förhållandevis korta vingar. Så jag satte helt enkelt en låda med vaxramar över högen med bin.

Honung är kortrest mat.

När de var kvar efter en timme och fler anslöt förstod jag att drottningen var där, så på kvällen lyfte jag upp lådan i bigården på en bibotten med flygöppning och där blev de kvar. Den andra svärmen hade en ung jungfrudrottning. Antagligen gav det henne bättre flygegenskaper för hela gänget satte sig sju meter upp i ett träd på tomten.

Notera den prickiga himlen.

Jag tog den längsta stegen jag hade och utrustad med en plasttunna med en sopsäck fastsatt i en lång stör var jag fast besluten att skaka ner klumpen i säcken, men bina satt för illa till. Istället klättrade jag så högt upp i trädet som stegen och höjdskräcken tillät och sågade ner grenen de satt på som då rasade i backen. Fram med en låda och helt klart var drottningen med där också. Annars hade de varit surrigare än så här.

Förhoppningsvis är svärmsäsongen 2025 över nu för jag börjar bli less både på att jaga bin och att se dem försvinna. Planen inför året (efter noggrant övervägande) var att behålla mina tio kupor och inte utöka, men i det här läget hade jag plötsligt tolv samhällen och det kan nog gå upp ytterligare. Nu har i alla fall ena svärmen satts ihop med en kupa som förlorat sin drottning (möjligen i en svärmning, men inte denna) så att jag är nere på elva, och det skulle förvåna mig mycket om siffran är högre än tio när vintern kommer. Det är för övrigt inte utan att jag ser fram emot årets invintring, i år blev det mer ”bisyssla” än jag hade tänkt och trott.

Äntligen induktion!

Jag har saknat min induktionsspis ända sedan jag flyttade för snart fyra år sedan. Det fanns betydligt mer akuta problem att ta tag i, hål i tak och sånt, men från att jag köpte ett hus med glaskeramikhäll har jag tänkt att jag skulle byta ut spisen.

Där kan du sitta och skämmas ihop med övriga elsopor!

En utmaning med det är att ugnen var sammankopplad med hällen på ett sätt som övergick mitt förstånd. Jag tänkte inte att jag skulle behöva engagera en utbildad elektriker för jobbet, men min ”el i hemmet”-kurs från högstadiets NO-timmar var definitivt inte tillräckligt för att få till det.

Och så vill jag ha ett bra pris för att köpa spis. Jag har köpt en del ”outletvaror” från Power och Elkjøp, t ex en mobiltelefon som hade varit ute och vänt hos en kund innan mig. Tjänar jag pengar på att inte få originalkartongen gör jag gärna det. Jag kan även leva med en liten repa ingen ser, men ofta måste jag då dyka upp på rätt butik vid rätt tidpunkt. De skickar inte dessa reavaror mellan olika filialer i samma kedja, så då får man inte ha bråttom utan bör invänta lite tur.

Vanligtvis har induktionshällarna legat runt 4000 kr om man inte kan leva med ett okänt alternativt kasst fabrikat, men så hittade jag en Senz för 2700 kr som jag lyckades få ner till 2400 kr genom att samtidigt byta elbolag. Nu har jag fått hjälp med att installera spisen (det var precis så bökigt som jag trodde), så att jag slipper svära över min usla gamla spis som dessutom hade en spricka.

Eftersom jag bara lagar mat ett par gånger om dagen tror jag inte att köpet går att motivera med att strömförbrukningen är 20-30 procent lägre med induktion. Tidsvinsten är nog ett bättre skäl, men vet man på ett ungefär hur snabbt spisen kokar upp en kastrull eller värmer en stekpanna tar man ju höjd för det och slår igång spisen i tid till att löken är hackad. Då återstår bekvämlighet, eller irritationsminimering. Jag tycker helt enkelt att det är trevligare att laga mat på induktionshäll. Det är värdefullt, om än svårvärderat i kronor.

Vad är en klassfråga?

Hur definierar man vad som är en klassfråga? Min spaning är att det ordet används onödigt frikostigt. Dagens exempel: mopedkörkort. Tydligen ska den utbildningen fr o m nästa år bli fem timmar längre, sjutton istället för tolv. Detta bl a för att du idag även får köra mopedbil med AM-körkort, trots att utbildningen inte omfattar övningskörning med en sådan.

Jag tycker att det låter vettigt, men jag tänker inte babbla på om det. Istället fastnade jag för körskollärarens formulering om att ”den längre utbildningen kan göra körkortet till en klassfråga”. Verkligen? Enligt en sida med prisuppgifter kostar teoripaketet idag 1500-2000 kr. Om tiden ökar från åtta till tio timmar borde det bli några extra hundralappar. Enligt samma sida kostar övningskörningen 1020 kr/timme. Tre extra timmar blir 3060 kr utan mängdrabatt, så då snackar vi totalt om c:a 3500 kr.

Mycket pengar för en femtonåring, men klassfråga? Vad kostar en moped eller mopedbil i snitt? Det är väl en relevant fråga ifall en ökad kostnad på 3500 kr förvandlar moppeåkandet till en klassfråga? Andra frågor som poppar upp i mitt huvud är vad den genomsnittlige femtonåringens mobiltelefon kostar, eller om det finns några andra utgifter att spara på för tonårsfamiljen.

Eller låt oss gå över till inkomstsidan. Säg att en femtonåring tjänar hundra kronor i timmen på ett sommarjobb eller kvällsjobb. Om den ökade körkortskostnaden är en klassfråga betyder det att femtonåringen kan göra en klassresa genom att en extra veckas jobb i sommar, eller ett par timmar i veckan under hösten.

Det känns säkert surt att betala mer för utbildningen, särskilt om man betänker att det överhuvudtaget inte krävdes något körkort för moped när dessa körkortsaspiranter föddes. Men den som vill ha det här körkortet har råd eller kan ta sig råd att skaffa det, även nästa år. Jag vet inte om det redan höjts röster för subventioner och bidrag för att alla ungar ska kunna köra moppe, i demokratins namn. Men när de kraven kommer – för det gör de – har ni min tagning.