Skadeståndsgrubbel

Han som sköt ihjäl polisen Andreas Danman har fått sin tingsrättsdom, åtta års fängelse och skadestånd på 494873 kr. Hur ett mord på en människa som inte gjort en något kan resultera i åtta år (ute efter 5 år och 4 månader) övergår mitt förstånd, men det lämnar jag därhän i denna ekonomiblogg.

Andreas Danman

Här fokuserar vi på pengar. En halv miljon ska mördaren betala till de anhöriga. Om han inte kan betala (minderåriga yrkeskriminella som inte gjort och aldrig kommer att göra ett hederligt handtag kan sällan det) kommer pengarna från staten, då utan ränta. Danmans sambo får 85741 kr för att pappan till det barn hon väntar inte finns längre och gick miste om 50-70 år av sitt liv.

Några månader tidigare fick en man resning till Högsta Domstolen och sin dom sänkt för de brott han dömts för, människorov, två fall av grov våldtäkt och försök till utpressning. Detta eftersom han i efterhand lyckats få fram ett papper från myndigheterna i Syrien att han var 15-16 år vid gärningarna, inte 18 som den tidigare domstolen trott (och som jag förstått det baserat på uppgifter mannen själv lämnat tidigare). Detta slutade med att han satt i fängelse fjorton månader längre än han borde (pga ungdomsrabatt). För detta fick han ett skadestånd på 840000 kr.

”Prisa hovrätten, här kommer skatteåterbäringen.”

Det är såklart omöjligt att jämföra vad en person får i skadestånd för sin mördade sambo med vad en annan får för att ha suttit ”felaktigt” frihetsberövad. Kaj Linna fick 18 miljoner efter att ha suttit i fängelse i tretton år för ett mord han senare frikändes för. Det är nästan dubbelt så mycket per år som årets fall.

Inga pengar i världen kommer att ge Andreas Danmans sambo upprättelse och kompensation, men 85741 kr för att få hela sitt liv slaget i spillror känns otroligt mycket mindre än det tiodubbla för att ha suttit ett drygt år för mycket för brott man faktiskt begått. Tycker jag.

Återanvänt byggmaterial

Min känsla är att byggmaterial har blivit dyrare de senaste åren, efter att folk fick renoveringsdille när de inte kunde åka på utlandssemester. Jag har tre mindre hus som fullkomligt skriker efter nytt tak. Ett av dem regnar det till och med in i, vilket jag ”löst” genom att sätta fast en presenning över hålet.

I vår krävs mer permanenta lösningar. Takpannor ska tas ner, strö- och bärläkt ses över. Samtliga tak har enkupiga tegelpannor (av lite olika sort) och de är rätt dyra. Om man får tag i dem, man kan ju inte blanda, åtminstone inte på samma sida nocken, så i värsta fall får man köpa nya.

Lyckligtvis har jag hittat restlager lite här och där på gården. På plussidan: Gratis är gott. På minussidan: Hur i h-vete får man idén att lagra tegelpannor utomhus, år ut och år in?! Man vet att de har legat ett tag när det växer gräs på dem och man får gräva fram dem.

Men när leran sopats bort är det många pannor som funkar.

Och många som inte gör det.

Återstår lite rengöring, stapling och räkning, men jag tror faktiskt att jag kan pussla ihop lagret med befintliga pannor och klara mig utan att köpa nytt. Men en himla massa jobb blir det.

Missbrukslättja

SVT skriver om en KI-studie som varnarför spelmissbruk för barn med ADHD. En seriös nyhetssajt hade givetvis länkat till studien, men nu var det SVT så då kan vi bara spekulera utifrån deras text. Jag mejlade skribenten också, men trots nio miljarder årliga skattekronor fanns det tydligen inte budget för att svara.

Jag hade förmodligen ändå inte kunnat bedöma riskerna, men det kan mycket väl stämma att barn med ADHD löper större risk än andra barn att hamna i missbruk när de spelar dataspel. Förresten tror jag den risken är ganska stor även för andra barn.

Det jag reagerar på är istället ansvarsfrågan. Man kan vara mer eller mindre mottaglig för olika former av missbruk, men man blir inte missbrukare utan att utsättas för den substans eller det beteende man kan missbruka. Så för att barn ska bli dataspelsmissbrukare måste de spela. I inslaget säger forskaren:

”Föräldrarna berättar att barnen spelar väldigt mycket”.

Hur kommer det sig då? Vore det inte lite fiffigt om föräldrar som är oroliga för att deras barn spelar för mycket börjar begränsa barnens spelande?! Det här låter lite som den gamla historien (som jag tror har verklighetsbakgrund) när någon ringde till en politiker i ett telefonväkteri och sa ungefär:

”Mina barn sitter just nu i rummet här bredvid och tittar på barnförbjuden film, vad tänker ditt parti göra åt det?”

Jag och många med mig tycker att politiker har för mycket makt (och är rädda att de ska utveckla maktmissbruk). En grundförutsättning för att motverka det är att inte ge dem eller ens försöka ge dem makt över sånt vi bör göra själva. Staten har visat sig ytterst intresserad av att fostra barn. Den som tycker att det är en bra idé hade gjort klokast i att inte skaffa egna.

Krögarnas fel

I våras skrev jag om krögare som svalde alla möjliga restriktioner utan att protestera nämnvärt. Nu är samma krögare oroliga för att gästerna inte ska boka julbord i år, och om kunderna kommer är problemet att personalen fått nog av varsel och permitteringar och lämnat branschen.

Jag vill inte slå på en utsatt grupp, men det är väl inte konstigt att de får ligga som de bäddat? Medan sydeuropeiska krögare och andra näringsidkare vägrade stänga när myndigheterna krävde det satte deras svenska kollegor in insändare och ställt sig utanför restaurangen och skramlat med kastruller.

Sedan gjorde de allt makten bad om i förhoppning att de skulle få coronastöd. Man får de vänner man förtjänar. Är man mer mån om att staten gillar det man gör än att kunderna och personalen gör det kommer de bägge sistnämnda grupperna inte ställa upp när man behöver deras hjälp.

Hade krögarna lärt sig av misstagen borde de nu stå först i ledet att fördöma vaccinpass, för även om det inte kommer att krävas i första vändan tror de väl inte att staten kommer att nöja sig med att kontrollera musikkonserter och demonstrationer? Nästa gång är det garanterat krogarnas tur och vem ska hjälpa dem då? Det blir som den där gamla dikten om han som inte protesterade när de hämtade kommunisterna eftersom han inte var kommunist, sedan judarna osv.

”Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

Köpa mat från producenter

För några år sedan hörde jag talas om Petter Berndalen som valt att handla all sin mat direkt från bönder genom att cykla ut till olika bondgårdar där han köpte kött, grönsaker och annat. En del var enkelt att få tag i. Annat, som kryddor, svårare. Det är t ex ont om saffranstillverkare på cykelavstånd från Stockholms innerstad.

Själv nöjer jag mig med att aldrig handla på Ica, men gillar tanken på att slopa mellanhänder och har tagit ett första trevande steg genom att handla mjölk från en granne. Förutom att det känns bra att köpa mjölk producerad av kor som bor på gångavstånd sparar jag pengar. Mejeri är en av de dyraste matgrupperna i förhållande till svenska priser. En liter mjölk kostar som lägst 18,90 kr i affären. På Willys betalade jag 8,40 kr – de få gånger jag tvingades betala fullt pris (jag är ju kungen av kort datum!). På ost drog jag gränsen vid 40 kr/kg i Sverige, här kostar den billigaste 77 kr/kg.

Det är fullt lagligt att handla ohomogeniserad, opastöriserad mjölk i Norge, men bonden får inte marknadsföra den. Om jag däremot knackar på och frågar om jag kan köpa mjölk får han sälja. Men – och här kommer nästa märklighet – vi får inte organisera handeln genom att exempelvis bestämma att jag dyker upp varje tisdag klockan 10.30 och köper fem liter mjölk. Så här lyder förbudets enda undantag:

”Når salget skjer fra gård eller seter direkte til forbruker for bruk i egen husholdning, og dette salget skjer tilfeldig uten å ha preg av butikksalg.”

Jag vet inte hur slängd i norska läsekretsen är, men jag tror att ni fattar innebörden. Handeln får inte vara planerad utan måste vara slumpmässig. Och det har varit uppe i skarpt läge. En mjölkbonde åkte dit för att ha sålt opastöriserad mjölk till en fast kundkrets, vilket resulterade i fjorton dagars villkorligt fängelse och 50000 kr i böter.

Nu när jag äntligen kommit mig för att ”tillfälligtvis” köpa mjölk utan mellanhänder vill jag göra detsamma med säd. En annan granne säljer vetekorn och ytterligare minst ett sädesslag (produktionen varieras på åkrarna) och har lovat att sälja säckvis till mig. Återstår att se om jag i likhet med Petter Berndalen kommer att börja göra egen pasta av nymalet vete:

Om Tesla säljs blir det fred på jorden

Det här tycker jag var intressant. Chefen för FN:s matprogram gick ut med att två procent av Elon Musks förmögenhet skulle lösa världssvälten. Lite anklagande, som att det vore Musks fel att människor skaffar barn de inte har pengar eller möjlighet att föda.

Men då gjorde Elon Musk det som journalisterna mycket sällan gör, krävde en förklaring genom att ställa saker på sin spets.

”If WFP can describe on this Twitter thread exactly how $6B will solve world hunger, I will sell Tesla stock right now and do it.”

Men det gick såklart inte, och senare ändrade CNN sin rubrik från att pengarna skulle ”lösa världssvälten” till ”hjälpa till att lösa världssvälten”. Själv tror jag att även det är att gå för långt. För när de föräldrar som fött fem barn de inte hade råd med får ekonomisk hjälp kommer de såklart föda fem till. Ska Elon Musk ta ansvar för dem också? Barn 11-15 då, ännu ett av Musks bekymmer?

Den här tröjan säljer dåligt nuförtiden.

Barn föds in i fattigdom för att FN och andra organisationer som gillar att leka gud låter det ske. Människor dör av svält och det tycker såklart ingen med en frisk hjärna är bra. På samma sätt som att det är jättetrist när människor som vill söka asyl i Europa dör på Medelhavet, men det enda man åstadkommer genom att plocka upp dem utanför Libyens kust och köra dem till Grekland och Italien är att garantera att det kommer ännu fler.

Världen är en komplicerad plats, men den blir inte enklare att förstå för att man infantiliserar den.

Festliga elräkningar

Jag har bott i lägenhet med fjärrvärme i över 20 år och då är ju inte elräkningar särskilt upphetsande. Man vet med några tiors felmarginal vad slutsumman kommer att bli.

Jag inser nu att det har hänt en del på det här området när jag kan få upp elförbrukningen dag för dag och timme för timme i stapeldiagram, med eller utan utomhustemperaturkurva. Direkt kan jag se vilken skillnad det gjorde att jag körde en tvättmaskin igår eller vad som händer om jag drar ner luftvärmepumpen ett par grader.

Det där sista tror jag mig förresten redan veta. Jag tog över huset 20 september, men inledde med en resa till skatteverket, så de gamla ägarna stannade kvar som kattvakter till och med 21 september. Min första åtgärd när jag kom tillbaka natten mot den 22:a (se den röda pilen) var att sänka luftvärmepumpen från 24 till 20 grader (nu är jag förresten nere på 16 grader). Min andra åtgärd var att stänga av golvvärmen i badrummet, och vips så gick elförbrukningen från 40-50 kWh till hälften.

Kan ju tänkas att de tvättade också, och använde diskmaskin (japp, jag har diskmaskin nu, men eftersom jag inte är lam diskar jag ändå för hand) för annars kan jag inte förstå hur jag direkt kunde halva förbrukningen.

Nu i november testade jag att slå av luftvärmepumpen ett par dygn för att helt klara mig på vedeldning och då halverade jag återigen förbrukningen från 27-32 kWh till c:a 15.

Jag kan också gå in och kolla på förbrukningen per timme. 18 november t ex, då elvärmepumpen låg nere, var jag borta kl 5-18, men timmen innan avresa satte jag igång motor- och kupévärmare på bilen, vilket gav en spik i protokollet:

Elektricitet har ju blivit en dyr lyxvara, inte bara i Sverige utan också här i Norge, landet som badar i vattenkraft. Jag kommer att fortsätta experimentera och optimera. Har t ex noterat att isoleringen i taket lätt skulle kunna byggas på med 10-15 cm och så har jag en lada vars södra takdel skulle kunna kläs med solpaneler. Finns det pengar att spara kommer jag att försöka.

Köpstoppsstopp

Med risk för att reta upp någon läsare tänkte jag filosofera lite kring köpstopp. Jag har hört flera människor (bl a i denna bloggs kommentarsfält) säga att de har köpstopp. Beroende på upplägg har ”köpstopparna” låtit bli att handla, eller åtminstone reflekterat lite över sina shoppingmönster.

Det är bra att utvärdera sitt beteende, men varför kalla det köpstopp? I praktiken kan ingen av oss leva ett konsumtionsfritt liv. Jag tror inte ens att det är önskvärt. Min stora invändning är ändå att det inte fungerar.

När tidigare stillasittande människor ska börja träna får de alltid rådet att börja långsamt, att det är bättre att sikta på att springa eller gå till gymmet två gånger i veckan och verkligen göra det än att bestämma sig för fyra gånger i veckan om det sedan bara blir två. Två träningstillfällen är visserligen två oavsett om intentionen var två eller fyra, men börjar man fuska fortsätter man gärna, och det är en poäng i sig att visa för sig själv att man klarar av det man föresatt sig.

Alltid skönt att kunna klappa sig själv på axeln.

Och det kommer aldrig den som köpstoppar att lyckas med. Det gör de inte ens i de självbiografiska böcker jag läst i ämnet. De slutar alltid på samma sätt, att kvinnan (för det är nästan alltid kvinnor som säger sig köpstoppa) kommer på att ”just den här veckan ska lilltjejen på barnkalas och vi måste köpa en present” eller ”jag ska vara med i tv och behöver nya kläder, så jag börjar nästa vecka istället”.

Börja inte med köpstopp nästa vecka, börja nu med att bara köpa sånt som smakar mer än det kostar. Köp potatis för att slippa gå hungrig eller köp en Muminmugg för 500 kr om den skänker dig glädje motsvarande 600 kr. Gör en checklista om den hjälper dig att ta goda beslut, men alltför stelbenta regler håller aldrig.

”Ge ungdomar chansen i arbetslivet”

EFN-TV:s Ara Mustafa drämde in ett intressant inlägg på Twitter:

Min givna vinkel på detta är att ungdomar på min tid minsann hade mycket högre arbetsmoral, men jag vet att det ändå bara kommer låta som en sämre version av Monty Pythons Four Yorkshiremen.

Istället vill jag bekräfta Aras samtidsbild. Överallt läser jag att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden, inte får chansen att bygga ett CV och därför ratas pga bristande arbetslivserfarenhet.

Samtidigt läser jag om (och känner) arbetsgivare som inte hittar personal trots att de inte kräver så himla mycket, ungefär som Aras bagare. Nu som då tycks man komma långt genom att vara på plats varje dag, i tid och med en ambition att göra ett så bra jobb som möjligt. Kan det vara så enkelt att alla har chansen på den svenska arbetsmarknaden, men att måste ta den?

På de arbetsplatser jag haft har det varit så. Jag har sett ungdomar som tagit de där chanserna genom Aras ”bagarrecept” - dyk upp och jobba på. Jag har till och med varit en sådan ungdom. Att göra sitt bästa är ju faktiskt det enklaste som finns för alla kan göra det. Men nu låter jag som Monty Python lik förbannat, så nu ger jag mig.

Laga mat jag aldrig köpt

Jag sa till säljarna av mitt hus att de fick lämna mat och allt annat de inte ville ha. Det gjorde de, såväl kyl som frys var ganska laddade. Så nu har jag ätit en massa mat jag aldrig hade köpt. Som bjäst, en slags näringsjäst full med B-vitamin och lite annat jox.

En och annan pulversoppa har det blivit också, det har jag inte köpt på 30 år. Visst är det praktiskt att ha lite snabblagad nödmat hemma, men de är förmodligen inte lika nyttiga som att laga dem från grunden med färska eller frysta grönsaker, och mycket dyrare.

Och så fanns det rotsaker i kylen som jag inte alla gånger lyckats klura ut vad det är. Rotselleri var i alla fall en av dem. Aningen billigare än stjälkselleri som jag själv ofta köper, men dels får man skära bort mer på rotvarianten och dessutom är den inte lika mångsidig eller god, så det blir tummen ner där med.

En annan favorit i detta hus tycks ha varit bönor och linser i spad. När läsare frågat mig om det inte är svårare att använda torkade bönor, blötlägga och koka har jag sagt att det inte ska vara det, att det bara handlar om framförhållning. Jag vidhåller det, så där blir det ytterligare en kort bekantskap.

Inlagd fetaost med örter och kryddor var en riktig höjdare, men jag vågar knappt tänka på vad den här lilla burken kostar, så det är nog lika bra att jag tänker bort den med ur mitt framtida kosthåll.

Vildris har jag inte köpt på många år. Mitt risintag täcks normalt av jasminris som jag köpt i femkilossäckar, men det här kan jag tänkta mig att köpa igen för att variera mig. Och kanske bjäst. Kilopris 368,75 kr på Apotea, men jag tror att det är bra skit. Dessutom räcker en 160-gramspåse antagligen ett halvår, så då är det överkomligt.

Och även om jag sågat det mesta gillar jag idén att våga testa nytt. Jag vet inte hur det är med er, men nästan alla mina favoritråvaror och go-to-rätter har hamnat på repertoaren av en slump. Någon har bjudit mig på en intressant smakkombination eller så har ett extrapris resulterat i att jag plötsligt börjat äta chili, linssoppa, matvete, aubergine, havreris ...

Hur lång är en fredag?

Nu har långfredagen helt klart mött sin överman. När ”Black Friday” dök upp för några år sedan för att av oklara anledningar få oss att handla som dårar utspelade den sig, som namnet antyder, på en fredag.

För något år sedan reagerade jag på att man kopplade ihop Black Friday med Cyber Monday och andra dagar för att göra det till en längre period, men nu har tydligen konsumtionshetsen och språkdevalveringen gått så långt att affärsidkarna inte ens låtsas som att det är en enda dag. I år fick jag bl a denna bild i min inkorg.

Så nu är ”Black Friday-veckan” ett begrepp. Om det ens stannar där, varför inte göra fredagen/fredagsveckan elva dagar lång?!

Jag är en sparsam person som gärna köper det jag behöver eller vill ha när priset är förmånligt, men jag blir sugen på att bojkotta de företag som håller på med den här hetsen. Jag accepterar reor, och egentligen finns det väl inte mer logik i bokrean eller mellandagsrean än en (på alla möjliga sätt) ”svart fredag”, men det är dags att säga stopp.

Genom att handla på en elva dagar lång svart fredagsvecka har jag ju liksom rättfärdigat idiotin, accepterat att krämarna manipulerat både mig och det svenska språket och jag vill inte det. Det kanske bara bevisar att jag är en grinig gubbe, men jag är rädd att motsatsen öppnar upp för ännu fler dumheter. Jag är konsument, men inte dum i huvudet.

Ingen bryr sig om priset!

Jag har i princip inte köpt något i hela mitt liv utan att först kolla priset. Inte ens när jag vet att jag är tvungen att handla eftersom jag tänker att en fråga om priset signalerar att säljaren/leverantören inte kan fläska i hur mycket som helst.

För mig är det sunt förnuft och helt logiskt, men jag har förstått att det åtminstone här i Norge är ett märkligt beteende. Första indikationen kom redan när jag frågade mina hussäljare vad saker kostade. Skatt och försäkring på bil t ex:

- De kommer på en räkning.
- Ja, det förstår jag, men hur mycket blir det tillsammans?
- Nej, alltså, räkningen kommer från försäkringsbolaget och då är skatten inbakad i priset, så det är bara en siffra?
- Och hur mycket är den på då?
- Ingen aning! Vi bara betalar när den kommer.

Sedan hade vi en liknande diskussion om el, som även den betalas på ett bräde, till strömleverantören som i sin tur betalar nätleverantörens andel. Och den sammanlagda summan? ”Den kommer i brevlådan.”

Med mycket snö i vinter kommer min låda se ut så här.

I det här skedet trodde jag att de tillhörde någon märklig hippiesekt vars filosofi förbjöd dem att fundera över världsliga ting som pengar, men eftersom jag själv är besatt av ämnet och dessutom befinner mig i ett nytt land där jag har dålig koll på det mesta ställde jag liknande frågor till grannar och vänner, som kunde berätta var jag gör saker och hur jag går tillväga, men alla tycks genuint ointresserade av vad det kostar.

En svensk kompis berättade för en norsk tjej att jag som nyinflyttad tycker att det är dyrt att överföra pengar mellan Sverige och Norge och att norska banker tar ut en avgift för tjänster som är gratis i Sverige. Det hade hon inte reflekterat över och jag är inte förvånad. Hon gör väl som alla andra, bara betalar.

Bilbesiktning gör man på en auktoriserad verkstad, inte som i Sverige där bara ombesiktning av enskilda nedslag görs på det sättet. Alltså finns massor av leverantörer – bäddat för prispress. Många skriver på sina hemsidor att de är billiga på EU-kontroll, som besiktningen heter, men ingen skriver hur billiga.

Jag hittade inte en prislista någonstans, så jag började fråga. De flesta verkstäder har ett mejlformulär där man fyller i registreringsnummer, vad man behöver hjälp med och när man vill komma. Så jag fyllde i bilnummer, kryssade för ”EU-kontroll” och under övriga upplysningar frågade jag vad deras pris är.

En del svarar inte alls, precis som i Sverige, men ett par av verkstäderna skickade tillbaka en bekräftelse på att jag nu var inbokad och när. Men fortfarande inte till vilket pris. Om det beror på att norrmän har hög lön eller för att de ändå aldrig har några pengar (eller att de inte har några pengar för att de betalar vad som helst för vad som helst) vet jag inte, men de kommer att den hårda vägen få lära sig att ”det där är svensken” och när han kommer vill han veta vad det kostar innan affären är i hamn.

Kattmatsjakt

Jag fick ju märkligt nog två katter på köpet när jag köpte hus, och med dem kom en rejäl säck med kattmat, men trots att meningen är att de ska äta gårdens råttor tuggar de också i sig en ansenlig mängd kattmat, såväl torrfoder som våtfoder.

Mina enda erfarenheter av husdjur sedan tidigare är en hamster samt en vandrande pinne (ni som tänkt köpa en vandrande pinne – gör inte det). Bägge var rätt små i maten, som jag dessutom inte behövde betala själv eftersom jag var barn. Det här är något annat.

”Jaha, ska du hänga ut mig på bloggen nu också, människojävel?!”

Eftersom jag frågat de tidigare hus- och kattägarna om precis allting, från matbutiker till bilbesiktning, tänkte jag att jag skulle klara detta med kattmat på egen hand, men jag visste inte ens var jag skulle börja leta. Matbutiker säljer kattmat, men i ganska små förpackningar. Förutom att det blir jobbigt att plocka hem kattmat stup i kvarten är det precis som med människomat dyrt att handla i småportioner.

Zoobutikerna har säckar på tio kilo och ännu större, men dyra. Känns som att de särskilt vänder sig till djurägare med behov för specialkost, och där finns mycket att välja på: mot fetma, diabetes, njurproblem osv. En vanlig säck kattmat kostade 77,99 kr/kilo!

Alltså, jag tycker om mina katter, men jag köper i stort sett ingenting åt mig själv som kostar mer än 50 kr/kilo och här snackar vi torrfoder, näring i konsistens som knäckebröd. Jag börjar förstå varför husdjursföretag går bra på börsen. Tydligen finns det väldigt prisokänsliga hussar och mattar därute. För mig gick jakten vidare till butiker i sällanköp/bygg, typ Jula och Rusta. Där var priserna rimligare, men till slut blev det svensk kattmat på Ö&B.

Hur den smakar kan jag tyvärr inte uttala mig om. För mig gäller att ”priiiiset är skillnaden”. Hur gör ni andra som äger hund, katt eller något annat, köper den billigaste maten i Norden eller låter djuren välja?

Noll kronor i timmen

SVT skriver om Foodora-budet Fakhar som enligt artikeln tjänar ”noll kronor i timmen”. Själv skulle jag kalla det provisionsbaserad lön, eftersom det är vad det handlar om. Budet får 40 kr per leverans, minus omkostnader.

Huruvida det är bra eller dåligt får varje förare själv bedöma och i den ekvationen får man väl också lägga vad man har att erbjuda. Är man hjärnkirurg finns nog bättre alternativ. Fakhar pratar engelska med pakistansk brytning, både med reportern och kunderna, vilket tyder på en språkprofil som inte precis öppnar den svenska arbetsmarknadens alla dörrar. Han säger också själv: ”Jag kan inte sluta, för jag har inget annat val.”

Samtidigt säger han sig tycka om jobbet, det faktum att han är sin egen chef och att ingen har några invändningar mot hur han lägger upp jobbet eller kritiserar hans arbetsinsats. Så är det, som arbetare får man välja vad man värdesätter.

”Chefen, vad kul att du tittar in!”

”Alla vill ju ha en trygghet med sitt jobb”, säger Fakhar, men så är det inte. En del vill ha trygghet, andra vill ha frihet. Alla strävar inte efter en fast heltidsanställning, en del gillar faktiskt rotationsjobb, visstidsanställningar och timvikariat.

Jag vill inte förvägra honom hans jobb, vare sig han valt det för att han saknar alternativ eller för att han tycker om sitt jobb. Själv har jag haft jobb där jag hade älskat att få provisionslön för att inte få samma lön som någon slöhög som mest fikar och snackar privat i telefon på jobbet, men är tryggheten i en garantilön viktigare får man prioritera det. I stort sett alla företagare är i den situationen att vi inte har någon garanterad lön och jag förväntar mig inga snyftartiklar om oss.

Sponsra en elstolpe

”Om det inte vore för staten, vem skulle då bygga vägar?”

Det finns en del grejer som rimligen inte styrs upp av marknaden. Ett privat försvar vore i mina ögon orimligt. En privat poliskår skulle åtminstone bjuda på en del utmaningar. Men mycket som idag görs av stat eller kommun skulle alldeles säkert ordna sig ändå. Det fanns t ex vägar innan staten fanns. Att de inte var asfaltsbelagda berodde inte på att det saknades stater utan att tekniken inte var uppfunnen.

En utmärkt lösning jag upptäckte när jag kom till Norge var elljusspår där elstolparna är finansierade av privata näringsidkare och t o m en och annan privatperson. På första stolpen står det exempelvis McDonald's, på nästa stolpe den lokala däckfirman med öppettider och kontaktuppgifter. Vissa namn återkommer på flera stolpar, andra nöjer sig med en.

Inte all reklam blir helt lyckad.

Jag vet inte vad det kostar att sponsra en elstolpe, men för ett vinstdrivande företag med marknadsföringsintresse är det nog inte galet mycket. På det sättet får kommunen ett motionsspår med elljus till priset av ett utan, företag på orten får berätta för lokalinvånarna att de finns och dessa kan i sin tur glädja sig åt möjligheten att motionera på kvällstid.

Ni som sprungit, promenerat eller åkt skidor i ett elljusspår vet att det förmodligen är rätt bra reklam också. Det finns ofta inte så himla mycket att titta på där, och ju tröttare man blir desto mer uppmärksamhet ger man elstolparna som var och en berättar att man är en stolpe närmare målet.

Nu finns det förmodligen någon som tycker att det här borde vara renodlat kommunal verksamhet, men varför det egentligen? Ett motionsspår kommer på ett sätt alla till del. De som använder dem får bättre hälsa, och det gynnar inte bara den enskilde utan sänker samhällets kostnader för sjukvård så att skattepengarna kan gå till annat.

Att köpa renoverad telefon – sponsrat av Refurbly

Jag köpte nyligen en mobil här i Norge. Jag vet att jag är den siste europén att skaffa smartphone, men det är ju 2021 nu och jag var tvungen av flera skäl. Telefonen jag köpte kostade egentligen 1990 kr, men kedjan som sålde den hade ”outletprodukter”, telefoner som varit ute hos kund, har en repa eller saknar originalkartongen. Den jag köpte hade varit skyltexemplar, men var helt felfri. Notan hamnade på 1393 kr.

Den här duger fan inte längre.

Men i Sverige finns ett sätt att tjäna betydligt mer än 600 kr vid mobilköp, genom att handla hos Refurbly, som kontrollerar, renoverar och fabriksåterställer och säljer begagnade iPhones. Förutom full funktion garanterar de minst 85 procents batterikapacitet och lämnar dessutom två års garanti på alla mobiler, liksom två veckors returrätt, och du kan till och med försäkra telefonen.

Kan man dessutom leva med ett skönhetsfel eller två kan det bli riktigt billigt. Refurbly har tre olika nivåer, från nyskick till ”okej skick” som innebär repor och skrapmärken. Men inga sprickor i glaset och för egen del skiter jag i hur en telefon ser ut på baksidan, särskilt om jag ska sätta den i ett fodral så att jag inte ens ser det. Funktionen och priset är det som spelar roll.

Ja, detta är reklam och jag får betalt för att säga det, men jag tycker på riktigt att det är kanon med återanvändning. Miljön tjänar på det (tillverkningen av en enda mobil ger 86 kilo avfall), den gamla ägaren tjänar på det (när Refurbly köper den istället för att den ruttnar i en låda eller hamnar på tippen), men framförallt tjänar du på att köpa en mobiltelefon någon annan haft innan dig, upp till 60 procent faktiskt.

Vill du spara ännu mer kan du klicka här och skriva in koden ”SPARO” i fältet för rabattkod så får du 250 kr rabatt vid köp av valfri renoverad mobiltelefon. Det tjänar inte jag något på. Jag klagar inte, försöker bara vara transparent här.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Refurbly AB, men åsikterna är mina.

Betala eller avstå

Jag fick ett tips av en anonym läsare som köpt en dusch från Bygghemma.se. Eftersom han valde att betala mot faktura drevs sedan betalningen in av Svea Ekonomi. Inget konstigt med det, men Svea Ekonomi passade sedan på att erbjuda honom att dela upp sin betalning. Reglerna för detta ser för närvarande ut så här:

”Vid kontokredit tillkommer en månatlig aviavgift om för närvarande 45 kr. Krediträntan beräknas på den aktuella skulden vid aviseringstillfället. Den nominella årliga räntan är för närvarande 19,75%.

Om betalning inte sker i rätt tid kommer du att påföras en förseningsavgift om för närvarande 145 kr. Du kommer också bli debiterad en dröjsmålsränta med 2% per månad på den vid var tid utestående skulden från förfallodatum tills full betalning sker.

Exempel på effektiv ränta vid köp om 5 000 kr, löptid 12 månader, 19,75 % ränta, uppläggningsavgift 0 kr och aviavgift 45 kr: 45,51 %.”

Frågan är fri, men är man beredd att betala tiotals procent i årsränta för en dusch har man betalat för mycket eftersom man uppenbarligen inte har råd. Vilket är lätt hänt! En duschhörna med två glasdörrar, en duschslang och ett duschmunstycke kommer lätt upp i ett femsiffrigt belopp. Behöver du hjälp av en rörmokare stannar inte taxametern där heller.

”SE PRISET!” Mmm, det gör jag.”

Samtidigt. En komplett, men begagnad duschkabin går lös på ett par hundralappar. Kanske inte den optimala lösningen om man drömmer om en spröjsad glashörna från Bygghemma, men har man inte råd kan det vara klokt att rätta munnen efter matsäcken. Lägg på några hundralappar till så får du massagestrålar och trams.

Att rätta mun efter matsäck (eller inköp efter plånbok) är förresten alltid ett gott råd. Har man inte råd – köp inte.

Pissblogg

Det här är ju en ekonomiblogg, så jag brukar inte blogga om kroppsvätskor, men kanske är det någon där ute som inte är klar över att människan är utrustad med en utomordentlig gödningsvätska. På svenska kallas den ofta guldvatten, men jag föredrar den norska benämningen tissevann.

För det är vad det är – nio delar vatten, en del urin. Tack vare manligt privilegium kan jag utan större problem få in detta växtförbättringsmedel i ett kärl med smal tapp. Om man känner sig mer som kvinna och dessutom har pengar över kan man använda sig av ”Guldkannan”, en vattenkanna med fällbart handtag.

Men jag vet inte. Väger man inte tresiffrigt tänker jag att man lika gärna kan sätta sig på en hink av något slag. Sedan fyller man på med ungefär en liter vatten per deciliter kiss och så är det bara att hälla mirakelbrygden över växter man känner behöver det, företrädesvis sådana som mår bra av kväve, som tomater och squash.

Nu kanske någon tycker att det är äckligt att mixa urin och livsmedel, men rent logiskt är det inte det. För det första består urin till 95 procent av vatten, så i den här mixen är vi uppe i ungefär 99,5 procent vatten, vi snackar inte om något starkare koncentrat. Dessutom ska det inte hällas på frukt och grönsaker utan ner i jorden. Jord består för övrigt sedan tidigare av förmultnade växtdelar, gaser, daggmaskar och sånt.

För övrigt är det ingen poäng att gödsla ända fram till skörd. Kör vanligt vatten sista veckorna, och skölj växterna innan du äter dem, oavsett om de vuxit under eller ovan jord, så lär du överleva.

Second hand in second land

Jag har sålt begagnade grejer sedan 2008. Blocket, Tradera, Bokbörsen, diverse obskyra säljsajter, Täby Loppmarknad... Helt tomt blir det väl aldrig, men när jag flyttade i somras tyckte jag i princip att jag hade blivit av med det jag skulle.

”Där är en madrass jag kan sälja!”

Sedan bar det sig inte bättre än att jag köpte ett gårdsbruk där nästan allt ingick, från möbler och gardiner till porslin och mat. Och en hel lada full med grejer, verktyg och bildelar. De gamla ägarna skulle resa ut i världen så deras behov av bakmaskiner, playstations och motorsågar var begränsat.

Liksom mitt. Så nu sitter jag här igen, en minimalist i ett hus fullt med saker (eller egentligen fem). Till skillnad från Sverige kan man inte ens åka till soptippen och dumpa allting utan att betala för det. Dessutom är det mycket som har ett värde, bara inte för mig, och det känns mycket roligare att ens ägodelar kommer till användning.

”Sopor, någon?”

Så nu är jag igång som skrothandlare igen. Det första jag sålde var fyra vinterdäck. Sedan ett reservhjul och en tv. Finn.no är en aning bättre än svenska Blocket, även om ”jag skickar en man från Fedex med kontanter i kuvert”-förfrågningarna duggar tätt även där. Facebook Marketplace är gratis, men ibland känns även det för dyrt för den bedrövliga tjänst de erbjuder. Men okej, det skadar ju inte ifall man orkar dubblera och lägga upp sina annonser även där. Rätt som det är säljer man något.

Och nu tänker jag försöka ha ett ständigt flöde med grejer till salu. I vår får det bli en gårdsloppis också. Det gäller ju att tjäna ihop till den dyra norska maten, skatten och alla räkningar. ”Ladorna är tomma”, sa Sveriges nuvarande (?) statsminister. Det är inte min lada, men jag jobbar på det.

Ikea-korv & Biltema-kaffe

När Ikea började sälja korv med bröd för en femma var det för att Ingvar Kamprad hade räknat ut att det skulle löna sig. Idén var att det inte bara skulle vara billigt, det skulle vara tappa-hakan-billigt så att själva korven blev en snackis.

Biltema har hakat på tåget och säljer förutom femkronors korv bl a kaffe & kanelbulle för 5 kr och mjukglass för 10 kr. Och visst tusan verkar det funka. När jag åkte runt med husvagn i Norge i en månad (jag hade med kaffebryggare, men tänkte inte på att min spänningsomvandlare inte skulle orka driva den) fikade jag ofta på Biltema.

Det är praktiskt att veta att de har ett kafé där jag inte behöver vända i dörren när jag ser priserna. Den stora vinsten för Ikea och Biltema är ändå inte ett par kronor på mitt kaffe utan att kafékunderna kommer att gå in i butiken när vi ändå är där.

Plötsligt står man där med ett bilbatteri för en tusenlapp eller ett halvt bohag från Ikea, och då hade de kunnat bjuda mig på kaffet. Vilket Ikea faktiskt har gjort. När jag köpte ett Ikeakök fick jag en massa lunchkuponger, så då åkte jag dit igen och igen. Jag vill inbilla mig att jag är alldeles för beräknande och prismedveten för att göra några onödiga inköp, men vi är alla människor.

Viktigt att försörja sig?

Få saker var viktigare för mig som barn än att bli vuxen. I det begreppet låg framförallt att kunna ta hand om sig själv, laga mat, handla och betala räkningar, men viktigast av allt var såklart att försörja sig själv. Och vilken härlig känsla det var när allt fler av dessa bitar föll på plats. Jag skaffade ett jobb, flyttade hemifrån, köpte bil och tog körkort (ja, märkligt nog i den ordningen).

Min känsla är att alla andra unga kände som jag på 80- och 90-talet, men i så fall har samhället förändrats för när Timbro lät Demoskop fråga ett par tusen människor hur viktigt det är för dem att kunna försörja sig själva svarade hela 15 procent inte ”Mycket viktigt”.

Timbro försöker göra partipolitik av detta och det är visserligen sant att högerpartiernas väljare har väsentligt högre arbetsmoral än vänstern i denna undersökning (enda undantaget är C som är uppe i högerns siffror), men det som förvånar mig är att inte alla staplar ligger över 95 procent. Vad är det för människor som inte tycker att det är viktigt att klara sig själva?!

Men på det resonemanget får jag åtminstone inte med mig Nya Wermlands-Tidningens ledarskribent som istället tycker att siffran 85 procent vittnar om Luthersk arbetsmoral.

Jag är helt på det klara med att alla inte kan försörja sig. Gamla, sjuka, handikappade osv behöver samhällets stöd och det är helt okej. Det är inte så att jag tycker att de som inte jobbar har ett lägre människovärde. Jag levde bara i villfarelsen att nästan alla ville klara sig själva. Jag gillade den tanken.

Jag förstår MP

Ibland får man bara nog av fri vilja. Jag tycker att det är idiotiskt att flyga mellan Stockholm och Göteborg när det i princip går lika fort att åka tåg såvida man inte har ett möte på Landvetter eller Arlanda. Ännu mer idiotiskt är det med en massa plastigt skit folk köper på postorder från Kina. Enklast vore om detta och andra dumheter förbjuds.

Skillnaden mellan mig och Miljöpartiet (det finns fler, hoppas jag) är att jag inser att man inte kan förbjuda allt som är dumt, vare sig man hänvisar till privatekonomi eller miljöskäl, medan Miljöpartiet alltid väljer att uppfostra folket.

100 miljarder per år till ”klimatinvesteringar”, ett ord man verkar kunna använda för lite av varje, är deras nya giv. De förstår verkligen inte att ett samhälle som inte fungerar praktiskt inte heller kommer att vara miljövänligt. Diktatur är en dålig idé, inte minst för miljön.

Det är förståeligt att hemma på kammaren falla till föga för sina instinkter och tänka att om folk inte förstår sitt eget bästa borde man kunna tvinga dem med våld, lite som att jag tänker att personer som röstar på Miljöpartiet borde omyndigförklaras och därmed diskvalificeras från politiska val. Sedan tänker man efter och inser att det inte går. Samhället måste funka ihop med verkligheten.

Tillbaks på ruta 1

Officiellt flyttade jag till Norge 20 september, men då hade jag redan befunnit mig i landet en dryg månad. Jag har redan gnällt lite om att jag inte fått personnummer, men jag möts ständigt av nya problem och utmaningar som hänger ihop med det.

Utan personnummer får man inte bank-ID och det stänger väldigt många dörrar i vårt moderna samhälle. I Sverige har jag levt utan mobilt bank-ID, men jag har ändå haft bank-ID som ju krävs för att logga in på många ställen.

När jag flyttade in i mitt hus hade jag inte ens D-nummer, den norska lightversionen av personnummer. När de andra spekulanterna la sina bud elektroniskt fick jag fylla i en blankett, fotografera den och mejla till mäklaren, och efter köpet kunde jag inte skaffa ett eget elavtal eller ett norskt bankkonto.

Nu har jag D-nummer och har därmed kunnat skaffa bankkonto, bankkort och abonnemang för el, internet, telefon osv. Men jag får fortfarande inte bank-ID. Jag kan köpa en bil, men innan jag köpt den är det nästan omöjligt att få reda på vad den kommer att kosta mig att ha eftersom försäkringsbolagens tjänster helt bygger på bank-ID.

Jag kan inte heller skaffa Vipps, Norges Swish. Det stoppar också upp en del eftersom kontanter är ungefär lika impopulära här som i Sverige. Man kan t ex inte köpa ett lass ved med banköverföring från utlandet. Förresten har jag inga kontanter, var skulle jag få dem ifrån? Att ta ut norska kronor i en bankomat med mitt svenska bankkort är svindyrt.

Nu är jag lyckligt lottad som har råd och möjlighet att skicka pengar från Sverige. Jag har kunnat använda svenskt internet och dessutom hade huset förstående säljare som kunnat stå för elabonnemanget och hjälpt till med annat privatekonomiskt småtrassel under en övergångsperiod.

Tänk dig själv att du under en period (gissningsvis 4-5 månader) lägger ifrån dig ditt bank-ID, stänger ner Swish, tömmer din plånbok på sedlar och försöker leva i stort sett utan att identifiera dig elektroniskt. Det är rätt bökigt.