Holknekt helknäckt

Fånig rubrik, men kan ekonomijournalisterna skriva ”Baisse för Böös” varje gång finansmannen Anders Böös börskurs går ner ska väl inte jag vara bättre.

Det handlar såklart om entreprenören Per Holknekt som de senaste åren mest gjort sig känd som mannen som gett offerkoftan ett ansikte. Detta genom att hans spelmissbruk fått honom att förlora en massa pengar varpå han bestämde sig för att stämma spelbolagen Betsson och Kindred.

Jag sa att det var en dålig idé, men varför skulle Holknekt plötsligt ta bra beslut? Nu har han dömts att betala Kindreds rättegångskostnader på drygt två miljoner och då är det förstås ännu mer synd om stackars Per.

För inte kunde väl han ta ansvar för sina egna handlingar. Till saken hör att Holknekt startat massor av framgångsrika företag genom åren, bl a klädföretaget Odd Molly, och man kan ju i rimlighetens namn inte bara slippa ansvar för de dåliga besluten.

Det verkar inte ens som att Holknekt är motståndare till fenomenet nätkasino för nu ska han istället hjälpa porrkungen Berth Milton att öppna ett nytt kasino! Men det ska vara ett ”hållbart kasino” (oklart om konkurrenterna påstår sig vara ohållbara).

Den som lever får se hur det går. Antingen lyckas de, men det bygger på att andra spelare förlorar pengar, det är nämligen spel som kasinona lever på och alla kan liksom inte vinna. Inte ens en majoritet eftersom det är mellanskillnaden mellan insatser och vinster som blir kasinots marginal. Eller också misslyckas porrkungen och speltorsken och då blir det ännu mer synd om Per Holknekt. Om det ens är möjligt.

En ladugårdsvägg till

Jag tror att det är helgdag idag, men eftersom jag är osäker på vad Kristi Himmelsfärd egentligen innebär jobbar jag på som vanligt. Förra sommaren målade jag två laduväggar och avslutade texten med att säga att jag skulle ta en tredje vägg nästa år, och nu är det gjort.

Det var det inte här.

Idén om skylift sprack dock. För att komma fram till väggen måste jag gena över en åker och eftersom en skylift som klarar den höjden väger ganska mycket är det bäddat för problem att köra den över en mjuk åker. Istället blev det byggnadsställning igen. Jag började med samma ställning som jag lånade förra året, väl medveten om att den inte skulle räcka till att byta ut fönstret i mitten. Skrapa och måla kan man göra med verktygen på skaft, men man kan inte byta fönster på distans.

Tanken var att jag skulle hitta en firma som hyr ut samma ställning. Då hade jag kunnat hyra en våning till och jag tänkte att en plattform och två gavlar i en dag eller två inte kan kosta mycket, men det visade sig vara svårt. Till slut hittade jag ett företag som hyrde ut rätt fabrikat, men efter några mejl visade det sig att de saknade nästan alla delar till just den här modellen.

Halvvägs.

Men så hade jag tur. Mina nyaste grannar skulle lägga om taket på flera hus och hade lånat en byggnadsställning. Genom att ställa upp på lite handräckningsjobb i takomläggningen fick jag låna ställningen och hjälp med fönsterbytet.

Ny ställning.

Mest spännande i den processen var att det trasiga fönstret som satt där visade sig vara genomfartsled för getingar och när den vägen skars av blev de irriterade. Griniga getingar vill man inte möta på tio meters höjd hur stabil byggnadsställning man än står på. En geting fastnade i min mössa, men jag lyckades skaka av mig den innan det gjorde ont.

I det stora hela gick det väldigt bra. Jag vet inte hur många timmar det tog, men det kändes mycket lättare att skrapa och måla i år än förra året, och den här gången hade jag redan fönstret (hämtade tre gratisfönster på annons i fjol). Billigt blev det också. Eftersom fönstret var gratis blev slamfärgen enda utgiften i år med.

Klart!

Egentligen återstår fem av åtta väggar på den T-formade ladan, men de är inte lika hårt utsatta för väder och vind, så det akuta målningsjobbet är nu avverkat. Kanske målar jag resten av väggarna nästa år, men de är lägre och enklare. Annars klarar de sig några år till. I år är det hur som helst färdigmålat.

FIRE på BBC

Den som är van att höra svensk statsmedias åsikter om personer som går i frivillig pension blir nog positivt överraskad av att se det BBC-klipp jag fick tips om i kommentarfältet. Se gärna hela (8 min). Det är berättelser från ”Mr Money Mustache” och några andra som själva gjort FIRE-resan. Här är det jag tyckte var intressantast i filmen.

”Pensionering betyder, i den nya definitionen, att du har ett val.”

Säger Peter Adeney/Mr. Money Mustache som berättar att han numera jobbar som snickare, för att det är kul, men att han skulle kunna göra det som en profession om han vore tvungen. Precis som de flesta i ”FIRE-rörelsen” har han alltså ingenting emot att jobba, han vill bara inte vara tvingad att gör det. Eller som en av de övriga medverkande säger:

”Det handlar mindre om pensionering och mer om friheten att inte vara beroende av ett jobb för pengar.”

Hur går det då till? Här är några citat om det:

”Istället för att följa det traditionella stigen där du sparar lite under 50 års karriär sparar och investerar du väsentligt mycket mer under en period på 10-15 år och får möjligheten till tidig pensionering.”

”Jag växte upp i ett ganska sparsamt hushåll i Kanada med föräldrar som inte öste ut sin begränsade mängd pengar, och jag trodde att det var normalt så när jag fick ett bra ingenjörsjobb behöll jag samma livsstil, men jag fick en amerikansk lön, vilket gjorde att merparten inte spenderades. Jag tjänade bra pengar vilket ledde till investeringar och gör du det i 7-10 år med merparten av dina pengar har du tillräckligt för hela livet.” 

”För många människor är mat den andra eller tredje största utgiften, så även om man bara kan göra en liten besparing i den budgeten kan de pengarna användas för att betala av skulder eller öka investeringarna.”

”Du behöver inte vara en tuff munk som bor i ett tält i skogen, du behöver bara vara lite mindre larvig än genomsnittet. Jag kände alltid att jag levde ett extremt lyxigt liv. Det vara bara inte riktigt lika fånigt som kollegan som hade en splitter ny BMW när jag hade en gammal Subaru. Dessa små beslut gör en enorm skillnad när det gäller procentandelen av dina pengar som du spenderar.”

Vem kan bli ekonomiskt oberoende? Jag skulle svara att alla kan bli lite mer oberoende än de är, men filmen går djupare in på detta:

”Är detta bara för privilegierade människor? Jag växte inte upp i Kanada, jag föddes i Kina och i ett läge levde min familj på 44 cent per dag, så jag vet hur det är att kämpa.”

Det är ett viktigt påpekande angående en invändning/fördom som är rätt vanlig hos människor som inte lyckas spara pengar. Jag vill gärna koppla ihop det med nästa citat i filmen:

”Ju mindre du tjänar, ju svårare livet är, desto mer värdefulla blir dessa förändringar.”

Att rika människor lättare sparar pengar och blir ännu rikare är givet, men har du ett sämre läge att spara pengar kanske du istället har lättare att uppbåda den vilja som krävs. Kvinnan vars familj levde på några kronor om dagen har gissningsvis lättare att dra åt svångremmen än den som levt ”pappa betalar”-liv under hela sin uppväxt.

Och vad ska du då göra med pensionsmöjligheten? ”Ska du ligga och titta på Netflix hela dagarna?” frågar människor vars fantasi tydligen inte är mer utvecklad än så. Då kommer vi till filmens allra bästa citat:

”Tid är det bästa man kan köpa för pengar.”

Pengar, bilar och till och med människor finns det alltid fler av, men tid har vi i en begränsad mängd. Vi kan inte heller ta igen tid i efterhand. Ett par exempel i filmen är småbarn under uppväxt och gamla, sjuka föräldrar. Förlorad tid med barnen går möjligen att kompensera senare, men småbarnsåren kommer inte igen. De är lika förlorade som döda föräldrar som inte kan kramas postumt.

Mellan dessa citat visas bilder och texter om överkonsumtion och annat dumt mänskligheten håller på med. Fyraprocentsregeln hinner man också med. Det gör reportaget både informativt och positivt. Varken extremsparande eller ekonomiskt oberoende är önskvärt för alla, men att föra fram något på ett objektivt sätt och sedan låta människor själva välja vad de ska ta till sig är vad god journalistik går ut på. Tack för det, BBC!

Flög till fel land

Jag tror aldrig att jag har flugit med Ryanair, men har hört så mycket skit om deras dolda avgifter och usla service att jag ogärna vill försvara dem. Men det måste finnas gränser även för deras ansvar.

Lena skulle resa till Berlin, men hamnade i Bologna efter att ha klivit på fel plan i Köpenhamn. Nu riktar hon och hennes son kritik mot Ryanair som inte kollade hennes biljett. Visst, dumt av dem. Och märkligt, jag trodde aldrig att Ryainair missade en chans att ta extra betalt för att skriva ut en pappersbiljett extra.

Men ingenstans i artikeln finns ett uns av självkritik. Man får klämma fast sitt huvud rätt hård under armen för att missa destinationen innan man går till fel gate och kliver på fel plan. Lena lyckades till och med missa bolagsnamnet eftersom hon åkte med fel flygbolag. Inte förrän hon landat och läst ”Välkommen till Bologna”-skylten på flygplatsen insåg hon misstaget.

Själv har jag klivit på bussar åt fel håll och någon gång fel tunnelbana. Det är himla irriterande att upptäcka att chauffören åker åt ”fel” håll. För att inte tala om när man vaknar upp två hållplatser för sent. Då får man snällt kliva av, svära tyst och som i det gamla uttrycket konstatera att det är lika lång väg tillbaka. Men aldrig skulle jag komma på tanken att rikta fingret åt någon annan än mig själv.

”Tanken var att hon där skulle möta upp sin son och resa vidare till Rostock i norra Tyskland för att fungera som ett extra vuxenstöd till hans elevgrupp som deltar i en FN-konferens under helgen.”

Mm, det var ju också ett ”vuxenstöd”...

En podd för nästan ingen

Fyra för mig okända personer startar en podcast på älvdalska. En icke-nyhet, kan tyckas. Jag hade inte läst artikeln om jag inte tyckte att ingången var lite rolig, att de ”vill att hela världen ska få höra” deras budskap, så därför använder de ett språk som 3000 personer i hela världen förstår, varav merparten gissningsvis inte ens lyssnar på poddar. Då har man gjort det svårt för sig själv.

Men jag har givetvis ingenting emot att någon startar en smal podcast på ett smalt språk. Om det inte vore för den lilla detaljen att någon annan ska betala för den, i detta fall skattebetalarna i Älvdalen och döda svenskar vars kvarlåtenskap gått till Allmänna arvsfonden (en dålig idé!).

Jag har ingen podd, men har medverkat i några och lyssnar dagligen på andra. Det jag gillar mest med poddar är just enkelheten, att någon med ett intresse kan börja podda i stort sett gratis. Det räcker med en inbyggd mikrofon i en laptop eller mobiltelefon och ett kostnadsfritt redigeringsprogram. Fortsätter man vill man nog ha en bättre mick och så kan det vara vettigt att finnas på populära poddplattformar. Men även det är rätt billigt.

Så ser min värld ut, andras är annorlunda. Ni kanske kommer ihåg när Magdalena Andersson ifrågasatte vem som finansierade Henrik Jönssons Youtubevideos. Hon trodde antagligen att det kostar massvis bara att starta en Youtubekanal, för det är hennes verklighet. 29 myndigheter har tillsammans lagt fem miljoner på sina poddar. Bara Naturvårdsverkets kostade nästan en halv miljon för fyra avsnitt! En annan speciell grej med myndighetspoddar är att de nästan inte har några lyssnare, bara kostnader.

”Hej, kul att se så många här!”

Så nej, jag kan inte önska Älvdalspodden lycka till. De pengar dessa fyra ungdomar får för att leka Joe Rogan kunde ha använts till att minska sjukvårdsköer, ge hemsamariter möjlighet att sätta sig ner och prata en stund med isolerade gamlingar vars släktingar har glömt bort dem, anställa bättre lärare, fler poliser, fixa ett försvar, förbättra järnvägar eller något annat som gynnar betydligt fler än den lilla klick människor som kommer att lyssna på en podcast på ett snart bortglömt språk.

Privatekonomi i skolan, del femtiofjorton

Det är ett bra tag sedan jag gick ut grundskolan, men jag gissar att hemkunskapslärare nu som då är mest intresserade av matlagning. Det är ett viktigt område som fler behöver bli bättre på så att vi i framtiden slipper läsa rubriker om att svenskarna skuldsätter sig på hämtmat.

Men när det återigen pratas om att det behövs mer privatekonomi i skolan tror jag att det är en dålig idé att lägga det på hemkunskapen. Jag fick en (!) hemkunskapslektion där det överhuvudtaget pratades pengar. Det gick ut på att man skulle budgetera en dags matkostnad och upptäcka att ska man lyxa till något får man dra ner på något annat.

Åtminstone tror jag att det var andemeningen, men när det är helt uppenbart att det här gör läraren bara för att kunna kryssa av ekonomibiten blir inte heller eleverna engagerade. Läroplaner i all ära, men om hemkunskapslärarna inte är ekonomiintresserade kommer undervisningen bli därefter.

Menar man allvar med att privatekonomi är viktigt måste man göra det viktigt. Gör det till ett eget skolämne och stryk bild, musik, geografi eller något annat mindre viktigt. Eller lägg det åtminstone under matematik, så mångdubblas chansen till att det blir ekonomiintresserade lärare som får lära ut ekonomi.

Om man nu överhuvudtaget ska ha privatekonomi i skolan. Jag förstår att det är en galen tanke för politiker som tycks anse att föräldrarna ibland lånar sina barn av staten, men allt kan faktiskt inte vara skolans ansvar. Men då drabbas ju barn vars föräldrar är dåliga på ekonomi, kommer någon invända. Ja, barn drabbas varje dag av dåliga föräldrar och världen är orättvis. Vad ska vi göra åt det då, låta Liberalerna ta hand om barnen dygnet runt från tre års ålder?

För mycket mat på en gång

Så har det hänt igen! Grannen odlar fram otroliga mängder libbsticka och precis som tidigare frågade hon om jag ville ha. Hittills har jag aldrig tackat nej till gratis mat och det gjorde jag inte nu heller. Libbsticka är en fantastisk grönsak som påminner om selleri och går att använda t ex i soppor och såser. Men det gäller ju att ta vara på den också. Femton kilo färsk libbsticka äter jag inte upp i brådrasket även om jag såklart började ha den i allt.

Trycket i frysen börjar lätta. Äppelmoslagret har minskat, höstens kantareller är nästan slut och årets blåbär har inte kommit än. Så stjälkarna hackade jag, stekte som hastigast och frös in. Kanske hade jag kunnat hoppa över stekningen, men jag tänker att de kanske skulle bli lite sladdriga annars.

Bladen och de finare kvistarna torkade jag. En del spred jag ut på ytor i kattfria rum där de skulle kunna få ligga och torka länge.

Men för att stressa på torkningen passade jag på att torka en del på plåtar i 60 grader i ugnen under tider när strömpriset var nära noll.

Så småningom var allt antingen torkat eller fryst, så nu har jag libbsticka för många månader fram över. Faktiskt odlar jag den också, men jag vet inte hur grannen lyckas få sådana mängder. Mina stänger växer så försiktigt att de knappt fastnar på bild, så dem lämnar vi därhän i detta inlägg.

Istället vill jag fokusera på förvaringen. Vi lever ju i ett klimat som kräver av hemmaodlaren att kunna ta hand om livsmedel under de perioder de inte går att hämta i naturen. Frysning och torkning är två av metoderna. En tredje är konservering, en fjärde syrning och en femte att förvara fuktigt som i en källare eller jordkällare.

Har du bra tips på förvaring av mat, oavsett om det är grönsaker och rotfrukter eller kött och fisk för den som håller på med sånt – dela gärna med dig i kommentarsfältet.

Hur stelbent får man bli?

Philip gick Peabskolans byggprogram med snickeriinriktning. I efterhand verkar det som att det nästan var uteslutande för att utbildningen skulle ge stora chanser till jobb, men det låter som en efterkonstruktion.

Hur som helst, Philip hade taskig tajming. Under de tre år utbildningen tog ändrades konjunkturen och marknaden slutade ropa efter snickare. Därför jobbar Philip idag som matbud för Mathem. Inget fel med det, kan tyckas, men efter två år är Philip fortfarande sur för att lärarna på skolan sa att alla som ville skulle få jobb i branschen efter färdig utbildning.

Kanske inte riktigt alla.

Jag förstår att Philip är irriterad. Det var dumt av hans lärare att mer eller mindre utlova lärlingsplatser med efterföljande jobb, och lite extra problematiskt att skolan är ett dotterbolag till byggbolaget Peab. Men skit händer och nu har Philip fått lära sig även det.

Snart nog vänder konjunkturen upp igen och det faktum att Philip jobbat under de år som gått placerar honom längre fram i kön till byggjobb om han fortfarande vill ha det. Något annat han kan göra är att gå en kvällskurs i möbelsnickeri eller något annat branschrelaterat som klasskompisarna inte gör.

Skaffa en hjälm och var beredd.

Byggbranschen kommer alltid att finnas och snickare lär inte ersättas av AI i första taget. Tänk om Philip istället hade velat bli musikalartist, astronaut eller ishockeymålvakt på elitserienivå. De nålsögonen hade varit betydligt tuffare att ta sig igenom. Men visst, även där finns de som försöker gnälla sig fram till målet.

Som sagt, ibland får man tänka i nya banor och det är något många kan bli bättre på. Ännu värre är det med de som jobbat ett par decennier i en bransch de inte kan fortsätta i. Kanske har de fått en förslitningsskada eller utvecklat en allergi som sabbar möjligheterna. Envishet är nog bra, men ibland behöver man också inse hur landet ligger och laga efter läge.

Batteribrand

Här är ett tips jag fick och som jag tycker absolut hör hemma i en ekonomiblogg. Fram till nyligen hade jag en låda med hushållsbatterier. Några standardtyper, som AA och AAA, köper jag storpack av. Och så en box med olika knappbatterier trots att man bara använder två av tio sorter, eftersom det blir billigare än att köpa bara de två även om man skulle slänga resten. Men det gör man ju inte. Har man inte behövt dem förr kommer man garanterat göra det då, alltså sparar man dem med. Själv fick jag batterier med huset eftersom jag bad de gamla ägarna lämna allt de inte ville ha, vilket innefattade mat, kläder, en bil, två katter och givetvis batterier.

God investering.

Så då satt jag här med en låda batterier, tills jag fick höra att Åsa Jinder, den gamla nyckelharpisten, gjorde likadant och mitt i natten tog det eld i hela lådan. Tydligen kan vanliga hushållsbatterier självantända. Det hade jag ingen aning om.

Batteriföreningen säger att man kan tejpa över polerna med tejp. Säkert bra, men det kommer inte hända. Att däremot undvika brännbara behållare lät rimligare. Så nu har jag städat ur min batterilåda i trä och satt allting i en metallåda. Inte idiotsäkert, men bättre.

Att mobiltelefoner kan ta eld under laddning visste jag sedan tidigare och eftersom jag nästan alltid laddar nattetid i eller i anslutning till sängen (sängladdning är vår tids sängrökning) placerar jag den laddande telefonen i ett plåtlock. Rökigt blir det nog ändå, men jag tror inte att jag skulle elda upp huset.

Men det gör andra, varenda dag faktiskt. Jag tror att en brandvarnare en gång kan ha räddat mitt liv och eftersom jag eldar med ved tycker jag att det är min förbannade plikt att ha brandsläckare i närheten av alla eldstäder. Man kan inte gardera sig mot allt, men med enkla medel och små pengar kan man åtminstone försöka. Så om du har en pappkartong i en trälåda full med batterier – ändra på det. Idag!

Räddas miljön av skatter och avgifter?

När jag var ung kunde man åka runt med bilen mer eller mindre planlöst. Det fanns varken Facebook eller WhatsApp eller ens mobiltelefoner hos vanligt folk, så det hände att man faktiskt på vinst och förlust åkte hem till någon för att fika och snacka skit.

Jag gillar fenomenet, men gör det aldrig själv längre och antalet spontanbesök hos mig har minskat. Kanske för att jag blivit äldre, kanske för att jag flyttat till ett annat land, men min gissning är att det gäller överallt. Det har blivit så lätt att boka möte att det anses lite ohyfsat att bara ramla in. Tid tar det också att åka runt, när de man tänkt hälsa på inte är hemma.

Bensinen har blivit dyrare, priset på en full tank 2025 skojar man inte bort, men inte är det väl därför de oplanerade bilresorna blivit färre? Den här tanken hos politiker att höja kostnaderna för bilkörning så att folk ska köra mindre tror jag inte håller.

Säg att bensinpriset ökar med 50 procent. Det skulle slå hårdare mot min milkostnad än för de flesta eftersom min drygt 50 år gamla bil inte har någon värdeminskning att tala om och mina högprofilerade däck och andra slitdelar är så pass billiga att även den kostnaden är försumbar. Ändå skulle jag köra precis lika mycket bil om bensinen går upp eftersom mina resor görs av nödvändighet. Jag handlar mat och byggmaterial, säljer honung, åker på möten osv, oavsett. Mer bensinskatt skulle bli en vinst för staten, men inte för miljön.

Är det samma sak med miljökvoter? Företag och länder kan straffas med böter för att de inte är koldioxidneutrala eller något annat irrelevant och svårmätt. Om man bara betalar är det tydligen okej att skita ner eller utrota djurarter. Bara det tycker jag är ett bevis för att det varken handlar om miljö eller klimat. Det handlar om att politiker vill styra hur folk ska leva, och de vill ha betalt för att göra det.

”Är det frihet där borta? Den måste stoppas!”

Många människor köper att höjda energiskatter eller miljösanktionsavgifter är nödvändiga eller kanske till och med något positivt, men är de inte bara vår tids avlatsbrev? Enda skillnaden är att det numera är politiker och myndigheter som utfärdar syndernas förlåtelse, inte påven eller biskopen. Men principen är densamma – människor med makt förtrycker människor utan makt, för att på så vis få ännu mera makt.

Hemjord

Av olika anledningar fick jag inte tag i planteringsjord till mina fyra nya odlingslådor, men jag har fri tillgång till gödsel i form av koskit blandat med halm. Så grannen tipsade mig om att dubblera jorden helt gratis.

Först fyllde jag de fyra nya lådorna med kobajs tills de var halvfulla. Så fyllde jag på med gräsklipp för att dryga ut. Sedan tömde jag över jorden från ena halvan av de gamla lådorna över till en av de nya och täckte gödslet med den.

När jag ändå var igång passade jag på att förbättra de gamla lådorna också. Som jag berättade i texten om de nya lådorna var jag nöjd med att denna gången ha skruvat ihop dem med två midjor för att de inte ska bågna på mitten. Nu när de gamla tömdes skruvade jag in en midja där med, vilket gjorde dem märkbart stabilare.

Sedan fylldes den tomma halvan med gödsel och så skottade jag jorden över den, gödslade den andra halvan och jämnade till jorden. Så att även dessa lådor fick ett rejält lager gödsel i botten. Mycket grävande blev det, men hade jag köpt ny jord i säckar hade inte heller det blivit jobbfritt och dessutom kostat pengar.

Hade jag valt fritt hade gärna fyllt lådorna mer, men det handlar mest om min arbetsställning och att jag nu kommer behöva kupa potatisen regelbundet under odlingssäsongen. Apropå det har den börjat så smått genom att jag planterat ut förkultiverade grödor, men mer om det någon annan dag.

Shop til you drop!

Var femte tjej ser shopping som en hobby, men killarna verkar inte vara mycket bättre. Tjejerna köper kläder, killarna prylar. Allt fler handlar på kredit och skulderna ökar. Ska svenskarna aldrig lära sig något?

Jag säger inte att ungdomar ”på min tid” alltid höll på med så himla vettiga saker, men håll med om att det är bättre att träna, dansa, programmera, spela musik eller meka bil än att konsumera för konsumtionens skull? Jag missunnar ingen att ha moderiktiga kläder eller en bra ljudanläggning, men det verkar så bottenlöst meningslöst att göra själva handlandet till ett fritidsintresse.

I reportaget intervjuas en kvinna som ”varit nästintill köpfri” i tio år. Exakt vad det betyder framgår inte, men jag läser mellan raderna att hon försöker undvika ”överflödig konsumtion”. Hon pratar om att laga en stol som gått sönder och att samarbeta med grannar. Så har jag levt hela mitt liv och det händer att folk vill intervjua mig också. Men det är något tragiskt med att det i vår tid är snudd på unikt att inte handla onödiga grejer.

Samtidigt vill jag inte göra ner inslaget. Hon har så rätt i att vi som samhälle (eller åtminstone vi som har förstått lite mer) kan visa yngre generationer att det finns andra värden i livet än att shoppa för att uppnå kickar. Även om det ibland känns som en nästan omöjlig uppgift.

Gammalt, men gratis

Bäst-före-datum är en märklig företeelse. Jag fattar varför de finns, men ibland undrar jag över nyttan. Inte bara jag, komikern Ismo Leikola har också reflekterat över detta:

”Vatten säljs i flaskor nu. Alla flaskor har ett bäst-före-datum tryckt på flaskan. Det här vattnet har cirkulerat jorden i fyra miljarder år, men nu är det förstört.”

Allvarligt talat undrar jag vad som händer om man låter en flaska okolsyrat vatten stå i en sluten förpackning i tio eller tjugo år. Smakar det sämre? Men det gäller allt annat också. Mina grannar är med i en förening som driver en kursgård och nyligen hade de utrensning och gav mig en hel påse fullt fungerande mat vars enda fel var att den gått över bäst-före-datumet.

Det är oklart om de fyllde upp sitt eget kök först eller om de såg detta som u-hjälp till den stackars svensken, men nu har jag glutenfritt knäckebröd och jasminris för lång tid framöver. Och kakao, en lyxprodukt som antagligen köptes in till ett betydligt lägre pris än det värderas till nu. Den gick ut i höstas, men inte kommer jag märka det. Varken nu eller om fem år när jag tar det sista. Jag har inte märkt att någon enda av dessa matvaror skulle ha blivit för gammal.

Jag fattar att kursgården måste göra så. Om Mattilsynet gör en inspektion och hittar en massa utgångna matvaror på ett läger med betalande gäster får de bergis böter. Men skulle inte vuxna människor kunna bli betrodda att själva bestämma vad vi ska stoppa i oss? Vi får ju välja att konsumera cigaretter och sprit, så vill vi leva onyttigt finns ändå alla möjligheter.

Om jag vore gäst på ett hotell eller pensionat hade jag inte haft några problem med en frukostbuffé med fil som gick ut förra veckan och flingor som gick ut förra månaden, särskilt om det pressat priset. Samma i matbutiken, vid rätt pris köper jag mycket.

Mazlows behovshierarki

När jag skrev om (i mitt tycke) gnälliga föräldrar som verkar tro att de riskerar att avlida om de måste kolla prislappar skrev Kalle en rätt kul kommentar:

”Om det är sant att hon svälter, har hon nog missförstått Mazlows behovspyramid. Det är inte från toppen man ska börja.”

Så sant, och kanske något vi alla behöver tänka på ibland. Låt oss först fräscha upp våra skolkunskaper. Detta är psykologen Abraham H Mazlows behovstrappa.

Vi människor behöver lite av alla steg i pyramiden, men de två nedersta lådorna behöver vi kontinuerligt. Mat i magen, kläder på kroppen och tak över huvudet, men redan på steg 2 blir det svårare att bedöma, för vad exakt innebär trygghet? Att med säkerhet veta att man inte förlorar jobbet eller kan tvingas flytta?

Det är lätt hänt att snåla ekonomibloggare fokuserar på just trygghetssteget. Här har vi vardagsekonomin som förhoppningsvis täcker de grundläggande fysiska behoven. Kanske verkar en del av oss tillfreds om vi bara klarar dessa, men allt hänger ju ihop. Vet man inte om man klarar räkningarna är det nästan omöjligt att jobba på självförverkligandet.

Men det går att försöka och det är det som gör Kalles kommentar intressant. Man kan slarva med det grundläggande behovet av ekonomisk trygghet och gå all-in på självkänslan, men jag tror att det oftare än motsatsen resulterar i att både det och det andra går åt skogen.

Samtidigt: För mig har alltid ekonomi varit en drivkraft och ingenting motiverar väl mer än kniven på strupen? Om jag vore snuskigt rik och slapp tänka på pengar överhuvudtaget är det möjligt att jag skulle fika bort mitt liv. Hade det skänkt mig mer lycka? Jag tvivlar.

Vad tänker du kring Mazlows behovspyramid och ditt eget fokus? Är du redan den bästa versionen av dig själv, eller leder din jakt på självförverkligande till att du glömmer att äta eller riskerar att snubbla i trappan?

Kostråd eller religion?

Så har Livsmedelsverket kommit med nya kostråd. Inte oväntat blev det en ny känga mot rött kött. Om det handlat om hälsa är det inget att säga om det, men i vanlig ordning verkar Livsmedelsverket helst vilja att vi äter moralkaka.

”Genom att äta mer enligt kostråden och dessutom välja svenskt kan vi alla, samtidigt som vi äter hälsosamt, stötta svensk livsmedelsproduktion, bidra till en levande landsbygd och minska matens negativa klimat- och miljöpåverkan.”

När Livsmedelsverket startade sin verksamhet för drygt 50 år sedan var syftet att tillvarata god folkhälsa, hålla ordning på livsmedelskontrollen och tillsatser i maten. När ändrades uppdraget till att handla om miljöpolitik?

Hade jag fått välja skulle Livsmedelsverket göra en omfattande undersökning av hur den metangashämmande fodertillsatsen bovaer påverkar kor, köttätare och mjölkdrickare, men efter att ha läst det här utspelet tror jag knappast att det lär hända (det trodde jag knappast innan heller).

Om inte Livsmedelsverket kan ägna sig åt relevanta saker borde myndigheten läggas ner och deras riktiga uppgifter övertas av någon som klarar dem. Beträffande statliga kostråd undrar jag vad vi ska med dem till. Jag äter inte själv rött kött och inget annat kött heller. Istället äter jag baljväxter, precis som myndigheten föreslår. Inte dagligen, men närapå. Men det är mitt beslut och bör så vara, och det har inget med klimatpolitiska hänsyn att göra.

Andra väljer annorlunda. I Sveriges Radios reportage intervjuas en kvinna som tycker att det är alla tiders att äta mindre kött, så det rådet tar hon till sig. Att dra ner på sockret vill hon däremot inte, medan en diabetessjuk man i samma inslag äter mer kött men inget socker. Utan statliga kostråd hade de såklart gjort precis likadant ändå.

Så mitt tips till regeringen är att dra ner anslagen till Livsmedelsverket och skrota kostråden. Landsbygdsministern låter också lite trött på tilltaget. Så vem vet, om 2-3 mandatperioder kanske hans regering skulle kunna tänka sig att tillsätta en utredning.

Ung & bortskämd

En majoritet av unga vuxna som bor hos sina föräldrar betalar ingen hyra eller bidrar till andra hushållskostnader. SVT skriver om Naya, 23, som visserligen betalar, men en högst symbolisk summa som antagligen inte ens täcker maten.

Nu ska sägas att Naya absolut inte är det värsta exemplet. Hon är t ex ingenting jämfört med barbabebisarna Casper och Dennis som jag skrev om 2023 (och jodå, de bor fortfarande kvar på ”Hotell Curling” två år senare), men jag tycker ändå att hon är intressant.

I inslaget säger hon att hon tänker söka bostad så fort hon ”hittar ett bra jobb, fast anställning”. Det kanske förklarar varför antalet unga vuxna som fastnar hos föräldrarna ökat dramatiskt, att de sitter och väntar på fast arbete innan de vågar ta steget. För som bekant har ju inte de fasta anställningarna blivit fler.

Men jag fattar att det är svårt att få lån utan stabila inkomster. När jag flyttade hemifrån fanns inte bostadsrätt eller förstahands hyreskontrakt på kartan. Man hyrde i andra hand medan man byggde kapital, vilket leder till min andra reflektion. Naya betalar ”typ ettusen per månad”, men det låter som att hon har ett jobb. Vad betalar då det jobbet? Kort sagt, var är pengarna? En ledtråd får vi när Naya visar sitt sminkbord. Detta är inte mitt starkaste kunskapsområde, men hennes sminkprodukter har garanterat kostat många tusenlappar. Dags att prioritera kanske?

När Naya pratar om kostnaderna för sin familjs hushåll nämner hon inredning. Kan det vara så att hon faktiskt inte förstår att det är en utgift som för de flesta kommer rätt långt ner på utgiftslistan? I så fall är det sannerligen på tiden att hon omplaceras till verkligheten från den skyddade verkstad hon nu tycks befinna sig i.

Nya odlingslådor

För två år sedan byggde jag fyra odlingslådor. 4 meter långa, 1,3 meter breda gav de 5,2 kvadratmeter odlingsyta, så totalt 20,8 kvm.

Jag är jättenöjd, men några grejer kände jag kan bli bättre nu när jag skulle bygga nya och det illustrerar en strategi jag ofta tillämpar (och kanske borde göra ännu oftare), att jobba systematiskt och försiktigt för att hinna lära av sina egna (och andras) fel. Dessa slutsatser drog jag av första generationens lådor:

Problem: Som synes är lådorna omålade på insidan och täckta med plast. Jag tänkte att de ändå är fulla med jord så att insidan inte syns, men så länge lådan inte är rågad syns den översta delen. Efter hand växer gräs mellan lådväggen och plasten och det blir inte snyggt.

Lösning: Jag målar lådan även på insidan och täcker den med svart markduk istället för genomskinlig plast.

Problem: 1,3 meters bredd är möjligen optimalt om man ska rensa ogräs fram till mitten, men om jag är lat och vill sträcka mig över till den bortre halvan blir det en obekväm arbetsställning.

Lösning: Jag minskar bredden till 1,1 meter. Skillnaden är så liten att ingen kommer märka att de nya är annorlunda, men det gör stor skillnad i ryggen efter en stunds rensning.

Problem: Jord väger ganska mycket och med fyra meter långa brädor börjar lådan bågna lite på mitten när den är full av tung, blöt jord.

Lösning: Jag bygger två ”midjor” på lådan och drar ihop väggarna med hjälp av reglar i botten.

Detta är en ekonomiblogg, inte en odlingsblogg, så nu undrar ni säkert hur mycket pengar jag kommer att tjäna genom att odla ännu mer egen mat. Det har jag inte räknat ut. Däremot kostnaden för en låda:

virke 1750 kr
slipersolja 140 kr
skruv 50 kr
markduk 50 kr
nät för att hålla rådjuren borta 150 kr

Det gör en slutsumma på 2140 kr och kan tyckas mycket för att bara få en låda att odla i. Sedan tillkommer ju jord, frön och arbete. Å andra sidan, köp odlingskragar för 200 kr/st på Bauhaus så behöver du fyra lådor och tre på höjden för samma odlingsyta och är uppe i minst lika mycket pengar. De är dessutom totalslut efter två säsonger. Mina lådor tror jag kommer hålla livet ut, och då känner jag mig ändå ganska pigg.

I mitt tycke är de dessutom snygga att se på, till skillnad från pallkragar, men det är naturligtvis en subjektiv bedömning.