ICA lurar PRO

Varje år genomför Pensionärernas Riksorganisation, PRO, en rikstäckande undersökning av matpriserna. Det har de gjort i över 30 år och varje år resulterar det i publicerade prisjämförelser av en ”vanlig” matkasse så att konsumenterna kan se var den är billigast, på vilken ort och butikskedja.

Nu har det framkommit att flera ICA-butiker sänker priserna inför undersökningen och så höjer de tillbaka efteråt för att få bättre resultat. Jag vet inte hur nytt detta är. Eftersom undersökningen görs varje år vid ungefär samma tid misstänker jag att handlarna länge sett till att putsa lite på priserna lagom till att butiken fylls av ”Päls Angels” med block och penna.

1991 var PRO:s undersökning kanske en jättehjälp för oss som hellre handlar billigt än dyrt, men det har ju hänt en del sedan dess. Nu har nästan varenda kund en maskin med uppdaterad prisjämförelse i fickan. Jag använder den ofta. Inför varje större matinköp har jag kollat och jämfört i förväg, inte minst om jag ska över till Sverige och handla. Jag gillar Willys hemsida som jag gärna tar fram i butiker även när jag handlar lokalt i Norge, för att se om jag ”kan” handla här, men det finns även mer neutrala jämförelsesajter.

Det kunde vi inte göra 1991, då fanns inte tekniken. Men jag misstänker att väldigt många inte gör det nu heller, för att de är för bekväma. Även om jag inte har haft smartphone mer än några år har jag använt internet i tre decennier och jag slås ofta av hur otroligt kreativa många är när det gäller att använda nätet till förströelse.

Att klicka fram ”shorts” på Youtube eller Tiktok kan folk ägna timtal åt såväl hemma som på bussen eller i kassakön, men att använda telefonen till något praktiskt användbart för att spara pengar är otänkbart för skrämmande många. Jag har förståelse för att PRO-medlemmar är lite trögare, de hann kanske bli medelålders innan internet ens fanns. Men folk i min ålder – eller så unga att de inte ens upplevt en tid utan smartphones! - är nästan lika dåliga.

Det står var och en fritt att välja. Antingen är vi lika upprörda som PRO-tanten i inslaget över ICA-handlarnas försök att finta bort oss, eller också tar vi fram den där förbannade telefonen, paddan eller datorn och använder den till något annat än att kolla in skrattande hundar, dela bilder på vad vi ätit till lunch eller lägga patiens. Du bestämmer!

Ojämlikt sparande

Svenskar sparar och investerar mer pengar än de flesta andra och Sverige ses för en gångs skull som ett föregångsland. Men det finns ett smolk i glädjebägaren som förändrar allt – män och kvinnor sparar inte exakt likadant och lika mycket. Nu raljerar jag lite, men det är ändå det uppdragsanalysföretaget Inderes och den feministiska tankesmedjan Ownershift fokuserar på.

”Vad är då förklaringarna till könsskillnaderna gällande sparandet? Enligt rapporten visar forskningen på tydliga könsskillnader gällande finansiellt beteende. Män är mer optimistiska, handlar oftare värdepapper och tar större risker, medan kvinnor har större självkontroll och hellre fokuserar på trygghet.”

Detta förklaras i sin tur av ”finansiella beteenden som etableras tidigt ofta håller i sig länge”. Inte ett ord om att män och kvinnor skulle vara olika, att könen (ja, alla två) har medfödda skillnader. Istället handlar allt (enligt den extremt politiskt korrekta nationalekonom som citeras) om hur man sporrar pojkar och flickor olika.

Lösningen för att uppnå ”det jämlika sparandet” sägs vara att ”prata med både flick- och pojkbarn” om pengar, ekonomisk risk och olika sparformer. Är det någon som tror att föräldrar eller skolan fram till nu uppmuntrat pojkar att spara och flickor att inte göra det? Såklart inte!

Sedan får jag bita mig i läppen för att inte gapskratta åt den skitnödiga formuleringen ”flick- och pojkbarn”. Könen blir hur som helst inte identiska för det. Män har i sin medfödda könsroll genetiska skäl till att ta större risk och kvinnor lika genetiska skäl att fokusera på trygghet. Det handlar om artens fortlevnad och kan inte tänkas bort av feminism.

Sedan har jag en känsla av att varenda undersökning visar att skillnaderna minskar. Fler kvinnor än tidigare investerar på börsen och det lär fortsätta. Det enda hotet mot utvecklingen jag ser är maktens otålighet och tro på att man genom politiska beslut och riktade åtgärder ska skynda på förloppet.

Ett exempel på det: Ekonomi är ett av få områden där kvinnor inte är i majoritet inom högre utbildning. När Handelshögskolan i Stockholm införde krav på högt högskoleprovsresultat vid sidan av höga gymnasiebetyg ledde det till att färre kvinnor kom in på utbildningarna. Vad det berodde på att kvinnliga studenter favoriserades av gymnasiebetygssystemet kan kvitta, men så fort man blev klar över att kravet på högskoleprov fick motsatt effekt tog man bort kravet. Snart kommer det nya idéer om hur man kan skruva på parametrarna för att åter gynna kvinnliga ekonomer – tills det får ett bakslag och man får tänka om.

Som sagt, jag tror att det vettigaste man kan göra för jämn könsfördelning är att ge så många som möjligt så stora chanser som möjligt. Blir det inte exakt 50-50 beror det på att män och kvinnor är olika. Låt oss få vara det!

Billigaste skiten duger åt mig

När jag började sälja honung på marknader hösten 2022 behövde jag ett partytält. Eftersom jag inte visste om det här var en verksamhet jag skulle fortsätta med ville jag komma undan så billigt som möjligt och valde därför ett tält från Biltema för 649 kr.

Ett popup-tält i samma storlek hade kostat mig 2000-7000 kr, men efter att nu ha tittat på alternativen i några år tycker jag mig ha gjort ett bra köp. Idén med popup är att de ska gå snabbare att slå upp och kunna göras av en person, men fler än tio gånger har jag fått hjälpa popup-tältägare på marknader att dra isär deras tält medan jag kan sätta ihop mitt själv även om det tar lite tid.

Några nackdelar har dock Biltematältet. Egentligen tror jag inte tanken är att man ska slå upp det hundra gånger, som jag nu gjort. Det är nog mer ett tält för att slå upp på en sommarfest och efter den får ungarna leka sönder det. T ex är alla tältpinnar vita. Allt som skiljer dem åt är en klisteretikett med nummer. När den fallit bort eller bleknat blir tältet som ett pussel där alla bitar har samma färg. Lösningen blev att måla pinnarna så att alla med en etta fått en blå prick osv.

I original låg de i en kartong, men den hade aldrig hållit i längden och så fick jag en gammal vapenväska av en granne – passar perfekt!

En annan grej med stolparna som kan tyda på att tältet inte är tänkt att hålla för evigt är att de tillverkats i tunn aluminium. En gång hade jag med tältet på en tvådagarsmarknad. Efter första dagen tog jag bort hörnstolparna och la tälttaket på marken, men så snöade det på natten och tyngden av snön gjorde att flera pinnar började glappa i skarvarna. Efter det satte jag dit slangklamrar för att det inte skulle bli värre.

Även klamrarna har jag fått gratis. En kompis köpte dem på Lidl, som har många bra grejer till billigt pris. Det gällde dock inte dessa. En slangkoppling måste ju bli helt vattentät, men ska man använda dem till något annat, exempelvis för att laga tältpinnar, är det inte lika noga så ”Sparo Skrotnisse” tok tacksamt emot en hel låda.

Och apropå att ta emot andras sopor känner jag en marknadsknalle som upptäckt min sparsamhet (eller ”svenskhet” som norrmännen säger). Han använde ett likadant tält som mitt, men har uppgraderat till en dyrare variant. Så han frågade om jag ville ha hans gamla. Skiter björnar i skogen – klart jag ville! Så nu har jag ett helt reservtält som inte kostat mig en krona. Det är möjligt att jag också kommer att uppgradera så småningom, men det lär dröja.

Halvvägs elbuss

Ingen har väl missat makthavares ökade intresse för att köpa in eldrivna fordon till offentlig verksamhet? Det behöver inte vara fel, men ofta tycks de ha glömt att ta in behoven i ekvationen. T ex har man tvingat på hemtjänstpersonal elbilar som inte funkar för deras verksamhet. Här i Norge läste jag om en dieselfärja som ersatts med en elfärja som numera tar en fyra timmar lång paus mitt på dagen eftersom laddningen bara räcker till förmiddagen.

I Uppsala har man skaffat elbussar vars batterier skulle klara 23 mil ”under normala vinterförhållanden”, men trots helt normalt väder sprack det redan i november då bussarna bara klarade 18 mil varefter de måste bytas ut mot dieseldrivna ersättningsbussar med tillhörande förare.

Jag har aldrig ägt ett eldrivet fordon, men när det gäller hemelektronik är det väl mer regel än undantag att tillverkarna har en mer positiv syn än verkligheten på hur ofta batterier måste laddas. Då känns det väldigt optimistiskt att köpa bussar som ska hålla obetydligt längre än de måste göra för att inte reseplaneringen ska braka åt skogen.

Jag är förvisso en vanlig människa med ett högst bristfälligt elektronikintresse. Dessa bussar köps in av professionella bussinköpare vars arbete går ut på att göra långsiktigt kloka bussinköp. Det tycker jag gör resultatet ännu värre, men betyder det att vurmen för elfordon håller på att svänga precis som för privatpersoner? Inte direkt?

”Alla stadsbussar ska inom en ganska snar framtid vara eldrivna, om detta är alla beställare av busskollektivtrafik – landets 21 regioner – överens om. Idag är en stor andel av alla bussar i stadstrafik i Stockholm eldrivna och många fler elbussar är beställda.”

Förklaringen är väl som vanligt att det är skillnad på egna och andras pengar. Jag kan undvika en butik pga principer, men skulle aldrig göra ett dåligt köp med egna pengar bara för att visa en poäng. Med skattepengar verkar det göras hela tiden.

Jämför kreditkort – sponsrat av Kortify.io

Det är mycket att tänka på när man ska skaffa kreditkort – årsavgift, effektiv ränta, valutapåslag, uttagsavgift, antal räntefria dagar, möjligheter att samla bonus och lite olika villkor som rabatter och vilka försäkringar som ingår. Jag vet inte vad jag har för diagnos, men jag kan jämföra produkter i flera dagar. Det gäller inte bara kort och banktjänster utan allt från löparskor till hemelektronik och olika typer av abonnemang.

För att spara tid och rädda min mentala hälsa är jag därför beroende av jämförelsesajter som kan göra åtminstone den första gallringen. När det gäller kreditkort har jag inte sett någon som gör det bättre än dagens samarbetspartner Kortify.io. De gör jämförelsen med AI och det är ju just råa fakta AI ska användas till. Sedan får du som potentiell kreditkortskund göra din egen bedömning.

Ni som följt mig vet att jag i princip aldrig förespråkar lån, men även om kreditkort innehåller den möjligheten är det ingenting som säger att man behöver utnyttja lånedelen. Genom att betala hela fakturan varje månad klumpar du bara ihop kostnaderna månadsvis och slipper helt att betala ränta.

Men väljer du att använda kreditkortet som krockkudde för din privatekonomi är det helt upp till dig. Det är det som är bra med Kortify. Här kan du som kund välja kort efter dina kriterier. Är obefintlig eller låg årsavgift viktigt för dig sorterar du på den parametern. Är det istället hög cashback, ett kreditkort optimerat för utlandsresor eller något helt annat som är viktigast sorterar du efter det. Precis som med allting annat finns inget heltäckande facit eftersom vi alla tänker olika. T ex har Kortify sorteringskategorin loungetillgång.

För egen del kan jag inte tänka mig någon mer meningslös nytta av ett kreditkort än ”tillgång till exklusiva flygplatslounger världen över”, men någon annan skulle garanterat betala dyrt för att få vara kung i flygplatsbaren. Jag dömer (nästan) ingen.

Kortifys jämförelsetjänst är helt gratis och rekommendationerna baseras på fakta, uppdateras dagligen och ingen bank kan köpa sig bättre plats i kön. Kortify.io tillhandahåller underlaget, du väljer kort. När du gjort ditt val ansöker du enkelt direkt från sajten.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Kortify.io, men åsikterna är mina.

Sillsallad i kolan

Det lackar mot jul, säsongen då traditioner trumfar allt. Några grejer bara ”ska” man ha, vilket leder till att priserna blir därefter. Jag läste nyligen att ansjovis blivit en bristvara så att julbordets Janssons frestelse är i fara.

Självklart är fenomenet inte obekant i Norge, landet där man handlar först och (ibland) frågar efter priset sedan. Detta ger mjölkchoklad av typen Freia Julemiks ett kilopris på 848 kr! Vanlig mjölkchoklad kostar 324 kr (i Norge, jag hittade den snabbt för 139 kr i Sverige), också sinnessjukt dyrt, men klart mindre än hälften.

Vi vet alla varför de tar 848 kr kilot för chokladen – för att de kan. För att en hel del kommer att slänga ner påsen i vagnen för ”annars blir det ingen jul”. Andra kommer att köpa den på en annan kedja för 500 kr/kg och intala sig själva att de i själva verket har sparat (eller till och med tjänat) pengar på att inte handla där den var som dyrast.

Faktum är att det blir jul om en månad utan Freia Julemiks, Aladdin, Janssons och en massa annat. Om de varor vi är vana att köpa är snordyra eller inte finns kan vi tryggt hitta på nya traditioner. Människor kan väl inte vara så extremt lättledda att de kan inbillas att julen bygger på en matvara av ett särskilt fabrikat? Är inte julfirandet starkare än så går det helt fint att göra som jag – bojkotta hela skiten.

Parkera gratis vid sjukhus

Det är skit att det ska kosta så mycket att parkera vid sjukhus! Helst hade jag sett att den som betalar en patientavgift får stå gratis med bilen utanför, men det lär inte hända. Det är inte bara kostnaden som stör utan att det är ett orosmoment i en stressad situation. Själv vägrar jag att använda parkeringsappar och särskilt när man parkerar vid sjukhus är det svårt att veta hur lång tid man ska stå där.

Men det finns lösningar, åtminstone om sjukhusbesöket inte sker i panik utan kan planeras. Jag har varit en hel del på Danderyds sjukhus och Karolinska sjukhuset i Solna, lite som patient, men mest som anhörig chaufför. Vid bägge sjukhusen kostar det 30 kr/timme att parkera, vardag som helg, dag som natt.

Danderyds sjukhus ligger några hundra meters gångväg från Mörby Centrum där man får stå gratis två timmar på vardagar, tre timmar på helgen. Inte tillräckligt för ett besök på akuten, men en bokad tid borde klaras. Har man en chaufför kan patienten köras till sjukhuset, därefter parkerar man och efter ett par timmar parkeras bilen om.

T-banan – alternativ parkeringsplats.

Karolinska är lite knepigare, men vid Solna Kyrka, c:a 500 meters gångväg från Karolinskas huvudentré, får man stå två timmar med P-skiva. Skivan ställs på nästkommande hel- eller halvtimme, så om du kan tajma ditt besök betyder det i praktiken att du får parkera i två timmar och 29 minuter.

Själv hade jag en kompis med boendeparkering fyra kilometer från KS och under kontorstid brukade både han och hans bil vara på jobb, så då kunde jag stå där. Och ja, jag inser att det inte lönar sig om jag räknar promenaden som ”arbetstid”, men för mig är promenader inte arbete utan en lågintensiv träningsform med meditativa inslag.

Och viss spänning.

Går det att parkera gratis vid besök på sjukhus i Stockholm kan man antagligen göra det i hela Sverige. Detta spartips gäller förresten inte bara sjukhusbesök. Vart jag än ska där det finns risk för P-avgifter tar jag reda på var närmaste köpcentrum finns. Där finns nämligen också gratis parkering. Detsamma gäller ofta för infartsparkeringar och en del kommunala byggnader. Det går också att hitta gratisparkeringar längs gatan i bostadsområden. Med Google Maps street view kan man ”gå” runt i området virtuellt i förväg och läsa på skyltar vad som gäller.

Det står dig fritt att tycka att det är konstigt att jag planerar och engagerar mig för att slippa betala några tior i P-avgift. Själv tycker jag att det är konstigt att titta på Skavlan eller Let's Dance, men det finns massor av människor som gör det ändå.

Nätverk kommer inte gratis

Något av det första jag upptäckte i Norge var begreppet dugnad, att folk gör saker gemensamt och utan egen vinning istället för att ropa på politiker, kommuntjänstemän eller ”samhället” i största allmänhet. Jag fick snabbt hjälp av grannar och andra i min by och det enda jobbiga med det är att jag stundtals känner att jag ligger på minus hos alldeles för många.

Så när en ex-granne frågade om jag kunde hjälpa hennes väninna med hjärtproblem att ta in och stapla hennes ved blev jag glad. För att jag kunde göra en tjänst för ex-grannen som jag fått jättemycket hjälp av, men också denna nya bekantskap där jag inte redan stod på minus. Så häromveckan la jag några timmar på att bära och stapla ved.

Till min hjälp hade jag hennes skottkärra och när jag var klar tog jag med mig den hem för lite reparation den antagligen hade behövt långt tidigare, men bättre sent än aldrig. Jag säger inte detta för att framhäva vilken fantastisk människa jag är, eller som svar på tal till den solstråle som nyligen skrev om mig i kommentarsfältet att ”det är givetvis hans val att fortsätta vara snål mot sig själv och andra”.

Det handlar verkligen inte om det. Jag gjorde bara vad varje människa borde och som jag tror att de flesta också hade gjort utan att tveka. Men det jag vill framhäva är att jag inte ser detta som obetalt välgörenhetsarbete utan som en investering i min egen framtid. För nästa gång (och förra gången) är det jag som behöver en hjälpande hand.

Och för den delen fick jag hjälp även denna dag. Jag fick en god kopp kaffe med tillhörande dopp, en inblick i hur det var att växa upp i efterkrigstidens Nordnorge och en språk- och dialektlektion. Hur framtiden ser ut vet ingen, men får jag gissa blir nätverk i lokalsamhället allt viktigare, och för att ta del av det krävs att man också bidrar.

Mera skit av grannen

Grannen frågade om jag ville ha ett par skopor koskit inför vintern och det är klart att jag ville! Jag har ju ont om jord i odlingslådorna och har inte hittat någon som säljer billig jord i större mängder. En soptipp ville ha tusen spänn för en kubikmeter. Det är inte jättemycket pengar, men idén med att odla är ju att spara in pengar på matinköp och man får ganska mycket grönsaker för 1000 kr. Denna dynga blandad med halm fick jag dock gratis.

Planen var att fördela den i de tomma odlingslådorna och blanda den med befintlig jord så att jag ska ha ännu mer jord i höst.

Eftersom koskiten endast kan förflyttas med grep och jorden endast med spade borde jag ha grävt i lådan först, men så fiffig var jag inte. Nu fick jag istället ösa koskiten åt ena hållet.

Sedan grävde jag bort jord, föste över gödslet till den sidan och grävde i den andra. Det blev väl inte helt fantastiskt blandat, men det får duga.

Jag tror att idén är att maskar, andra djur och organismer (det finns en hel del äckliga kryp i dessa lådor) ska bryta ner alltsammans till näringsrik och bra jord i vår. Om det funkar återstår att se, men det är åtminstone mycket mask på plats för att göra jobbet.

Jag kommer ändå försöka få tag i mer jord, men lyckas jag inte med det är lådorna åtminstone mer fyllda nu än i våras och då funkade det ju att odla i dem, så jag har ett hopp även om 2026.

Dö med noll

Dagens ämne kommer från Eme, som brukar kommentera här. Hon skriver:

”Jag har något jag undrar över som kanske är ett ämne för dig. Hur mycket pengar ska jag ha kvar när jag dör? Googlar man så får man ganska ofta upp 0 kr. Jag som inte har barn eller annan släkt som kommer att hjälpa mig tänker att ju mindre jag orkar så vill jag kunna ha råd att betala för tjänster såsom fönstertvätt, flytta grejer, städning eller vad det nu kan vara i framtiden. Samtidigt vill jag ju inte gneta alltför mycket. Skulle vara intressant att läsa om vad du och andra tänker om det? Att sluta på noll kronor verkar svårt om man ska leva tills man dör.”

Som barnlös singel har jag snuddat vid temat själv. Den som frågat rakt ut vet att jag inte haft lust att berätta vad som händer med mina pengar efter min död, och även om inte det har ändrat sig kan jag avslöja att jag inte snålar för att lämna pengar efter mig. Jag är också fullt nöjd med att ha pengar så länge jag lever.

Jag tycker att Eme formulerar tankarna bra. Vi som inte fått dödsdom från läkarna vet inte hur länge pengarna måste räcka. Det kanske man gör en dag, men då kan det vara för sent att konsumera. Ett parallellt exempel:

Min mamma jobbade med sin vikt hela livet. Under merparten av sitt liv var hon inte tjock, men lite överviktig och som de flesta av oss hade hon lättare att gå upp än ner. Så hon prövade dieter, jojobantning och fasta. Men så fick hon cancer och gick ner många kilo. Till slut visste hon dessutom att cancern var på väg att ta hennes liv. Så då sa jag att nu har du chansen att svulla in på glass, bakverk, feta såser och allt annat som försakats i decennier. Visst, sa mamma, men nu smakar det inte.
 

Detsamma kan ju gälla annan konsumtion. Jag känner folk som tänkt resa jorden runt, flytta utomlands, bygga hemma-spa osv – när de går i pension. Men om de ens lever så länge är det inte givet att de då orkar eller har lust med alla de där planerna.

Leva tills vi dör gör vi vare sig vi vill eller inte, men det är ju skillnad på hur man lever. Det vore surt att tappa marginalerna och på ålderns höst vara tvungen att förlita sig på samhällets säkerhetsnät för då blir det kanske ingenting av allt det Eme rabblar upp att hon vill ha råd till. Utöver den listan tänker jag att man vill ha råd med sjukvård, och vad den kommer att kosta vet ingen av oss. Räknar du med statens hjälp där – good for you! Jag gör det inte.

De här frågorna hänger delvis ihop med FIRE-liv, tidigarelagd pension, men då finns en möjlig reträttväg, att kavla upp ärmarna och börja jobba igen. Få 75-åringar har den möjligheten. Precis som för FIRE finns det dock böcker och en slags rörelse, ”Die with zero”.

Men där finns en deppighet jag inte upplevt bland FIRE-entusiaster. Det ses ofta som ett misslyckande att dö med pengar på kontot, att att det måste betyda att man försakat prylar och upplevelser helt i onödan. Jag kan tänka mig sorgligare slut än att dö rik. Har jag levt med marginaler kan jag dö med dem. Dessutom anser jag att oförbrukat kapital har ett egenvärde. Jag gläds åt att ha den frihet pengar ger mig. Visst, den dag jag dör försvinner den friheten, men det gör allt annat med.

Som ni märker, inte många svar från mig idag. Så nu hoppas jag att vi kan hjälpas åt i kommentarsfältet. Är det någon som har en smart metod för att dö på botten av kassakistan? Kanske kan man göra om fyraprocentsregeln och se till att under de sista två decennierna få kapitalet att minska med minst fyra procent per år. Troligen inte.

Frityroljesvindel

Erkänn att du blev lite nyfiken på dagens rubrik! Här kommer en helt osannolik soppa med frityrolja som bas.

För miljöns skull blandas biogas in i dieseln. Eller miljö kanske är mycket sagt, det görs för att få ner koldioxidutsläppen. Man gör det i Sverige och man gör det i Norge. Mycket handlas från Kina. Ni vet, landet man inte ska handla från av människorättsskäl, men klimatet trumfar allt.

En populär produkt i sammanhanget är begagnad frityrolja. När man friterar kokar man ju maten i olja och får därför en massa olja över. Silar man bort skräpet kan man blanda den med diesel att tanka bilarna med. Frityrolja innehåller vanligtvis miljövidrig palmolja, men när den redan är använd får den på det här sättet ett andra liv som inte sliter på miljön.

Så vad är haken? Det finns väldigt många kineser, men det finns också väldigt många diesellastbilar i världen, så frågan är om kineserna kan sätta i sig tillräckligt många vårrullar för att restoljan ska räcka till bränslet. Nej, det kan de inte. Det blev faktiskt så ont om begagnad frityrolja att priset på den plötsligt blev högre än för ny, ostekt olja!

Ni förstår säkert vad detta ledde till (det gjorde inte politikerna). Några driftiga kineser började sätta begagnat-etiketter på ny, oanvänd palmolja. Resultatet blev att palmoljeproducenterna fick en skjuts.

Och politikerna, som ville kunna godhetssignalera om sitt djupa miljöengagemang såg till att dieseln blandades ut med färsk palmolja (som har upp till tre gånger större klimatpåverkan än fossila bränslen), vilket i sin tur ledde till att Norge kom ännu längre ifrån att klara klimatmålen än om de inte hade gjort någonting.

Det här händer igen och igen. Politiker och makthavare gör tilltag för miljön, som i slutändan istället visar sig slå mot miljön. Varje miljon och miljard man leker bort på åtgärder som i bästa fall är meningslösa hade kunnat läggas på något vettigt – för miljön, barnfamiljer, cancerforskning eller äldrevård. Det saknas sällan vettiga hål att hälla pengar i, ändå väljer man nästan konsekvent att lägga dem på skit istället.

Stjäl om du vill, tummen upp från polisen

Jag har sällan blivit lurad av secondhandförsäljare, men så har jag knappt köpt, bara sålt. Folk i allmänhet är väldigt ärliga. En gång sålde jag en dalahäst på Tradera. Köparen var en invandrare som märkligt nog samlade på just dalahästar, och några dagar efter att han vunnit auktionen skulle han hämta och betala. Jag brukar ha koll, men när han kom angav jag ett för lågt pris. Det hade jag aldrig upptäckt, men han gjorde det när han kom hem, kontaktade mig och erbjöd sig att betala mellanskillnaden.

Men så finns bedragare som sätter fusk i system och vad gör polisen åt det? Ingenting, tydligen.

”De lägger ned alla ringa bedrägerier, det vill säga under 1 250 kronor, vilket vi är några som reagerat på för det innebär att de legaliserat ringa bedrägeri.”

Artikeln exemplifierar med en kvinna som polisanmälts 65 gånger. Med tanke på allmänhetens förtroende för polisen betyder det kanske tusen bedrägerier. Själv hade jag aldrig övervägt att polisanmäla, varför ska jag följa upp pengaförlusten med att förlora tid hos en organisation som garanterat inte kommer försöka hjälpa mig?

Vilket gör bedrägeri till en lönsam verksamhet. Har hon blåst tusen pers på tusen kronor har hon stulit en miljon och polisen har inte ens sökt upp kvinnan och berättat om misstankarna.

Polischefen i reportaget ”delar inte bilden” av nedlagda förundersökningar. Med tanke på den nya lagen om förolämpning av tjänstemän tänkte jag låta bli att spekulera i om han är lögnaktig eller dum som ett spån, men om en enda person kan begå åtminstone hundratals bedrägerier utan att polisen gör ett dugg spelar det ingen roll om de ”delar bilden” av hur verkligheten ser ut.

Det är skillnad på bild och verklighet.

”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” är ett uttryck som skapades långt innan svensk polis blev värdelös, men faktum är att polisens passivitet skapar yrkeskriminella om man kan stjäla nästan riskfritt. Nästan riskfritt, för det kan ju också leda till att folk tar lagen i egna händer, och så blir det ännu fler brott. Något annat det lär leda till är att polisen handlingsförlamning på sikt dödar försäljningen av begagnade prylar. Det här är dumt på så många sätt!

Jag gör en skylt

Jag fick en plåtskylt med en bikupa på som jag tänkte att jag kunde använda i honungsförsäljningen.

Den är ungefär en meter bred. Kupan är en så kallad halmkupa, som ingen använder idag, men det framgår ju ändå att det är bin som bor där. Till höger satt en dekal, men den gick att riva bort med ett rakblad och T-sprit. Eftersom jag är usel på att teckna/texta på fri hand var den ursprungliga planen att köpa självhäftande bokstäver, men eftersom de var slut i affären jag besökte bestämde jag mig för att ändå göra det själv. Med datorns hjälp, för att det skulle bli läsbart.

Att det ändå ser lite ritat ut beror på att jag målade vitt inuti bokstäverna innan jag skrev ut, det är ju jag som betalar tonern till skrivaren och själva bokstäverna skulle ändå skäras ut.

Nu hade jag en spraymall. Bara att klistra fast den med dubbelhäftande tejp på skylten så bra jag kunde  och spraya på.

Det gick skapligt. Med lite thinner där jag missat var skylten klar.

Under texten kan jag sedan fästa en pil, skriva ”100 meter” eller något annat som passar för stunden. Den hade blivit ännu snyggare om jag lämnat uppdraget åt proffs, men det var aldrig ett alternativ. Faktiskt inte ens önskvärt, det här passar bättre in i min image av ”glad amatör försöker”. Jag kan ha fel, men jag tror att det säljer bättre.

Opersonligt brev

En kort tid jobbade jag åt ett företag som hjälpte privatpersoner med jobbansökningar. Jag tycker att det var en vettig affärsidé. Väldigt många människor är inte duktiga på att skriva och då är det svårt att tränga igenom bruset och producera ett personligt brev som sticker ut, åtminstone om det ska sticka ut positivt och det är ju tanken.

Jag vet inte hur det gick för företaget sedan. De flyttade verksamheten och vi tappade kontakten. Behovet tycks dock kvarstå, men nu ”löser” arbetssökande det genom att låta AI skriva ett personligt brev.

Ja, ni hör ju själva. Hur skulle en dator kunna skriva ett personligt brev? Svaret är att den inte kan det, och att arbetsgivare märker skillnaden. Arbetsgivaren i reportaget, en ICA-handlare i Växjö, säger att över hälften av de cv:n han får in är skrivna av AI. På honom låter det som att problemet med att de personliga breven gjorts opersonliga är att han inte får en bild av personen bakom cv:t, men det håller jag inte med om. Om arbetssökanden visar att han inte ens orkar skriva sin egen ansökan är det nog allt arbetsgivaren behöver veta om honom.

Jag är mer AI-kritisk än de flesta, men för mig känns AI i första hand som de latas digitala redskap för att slippa tänka. Hur tusan ska man kunna få ett jobb med mer än tre sökande om man använder ett verktyg som garanterar en att inte bli bättre än genomsnittet? Tyvärr känns det inte som ett undantag utan rätt symptomatiskt för vår tid. Folk vill bli rika utan att spara, smala utan att göra avkall på mat, vältränade utan att träna och bildade utan att studera, så varför inte också få ett intressant jobb utan att ens skriva ihop sin egen ansökan?

Bilarna kör åt fel håll

De flesta av de bilar jag ägt tillverkades på 70-talet eller tidigare. Det finns för- och nackdelar med det, men en tydlig fördel är användarvänligheten. På den tiden var bilarna gjorda för att kunna repareras, och inte bara för märkesverkstäder som kan koppla en dator till bilen.

Ett tydligt exempel är glödlampor. De må ha blivit bättre, men de går ju sönder ibland. För att byta lampa i ett framlyse på en bil från 60- eller 70-talet drar man ut lampsockeln som antingen sitter fast med en liten metallbygel eller också skruvas den ut lika lätt som du öppnar en kaffetermos. Glödlampan vrider man motsols, drar ut, sätter i en ny och sätter tillbaka den. Total tidsåtgång mindre än en minut.

På en nyare bil är det inte ovanligt att man får plocka isär halva fronten för att komma åt glödlampan. I den mån vi vanliga icke-mekaniker ens kan göra jobbet tar det flera timmar, men inte ens proffsen gör det i en handvändning. Varför? Finns det några fördelar med att ett enkelt jobb man kunde göra kostymklädd kräver ett omfattande verkstadsbesök? Annat än för vinsten hos märkesverkstäderna då.

Detsamma gäller för det mesta. Jag fattar att en databox som normalt håller i tjugotusen mil kan placeras eländigt, men att byta tändstift och tändkablar eller fylla på olja behövde väl inte försvåras? Så varför flyttade man dessa motordetaljer från högst upp på motorn?

Åtkomligt och begripligt.

Mitt senaste exempel gäller bromssystemet. Jag hade en bromsslang som behövde bytas för annars gick inte bromsbeläggen tillbaka utan låg på lite hela tiden. Då fick jag lära mig något nytt. Det sitter en liten dosa bredvid bromsoljebehållaren i motorrummet som löser ut när man tappar trycket och så börjar det lysa en obehaglig röd lampa på instrumentpanelen med texten ”BREAK FAILURE”.

Det är inte värre än att man skruvar isär den, petar lite på den fjäderbelastade pinnen på bilden ovan och sätter ihop det hela igen – på min Volvo från 1974. Hade den varit några år äldre hade jag sluppit jobbet helt, men hade den varit några år nyare hade jag blivit tvungen att byta hela boxen, och vore bilen ännu nyare hade jag tvingats byta hela huvudbromscylindern.

Varför går utvecklingen bakåt? Svaret är lika enkelt som tragiskt – för att konsumenterna tillåtit den att göra det. När biltillverkarna gick från användarvänlighet till konstruktioner byggda för att endast märkesverkstäder skulle kunna meka med bilarna borde ”vi” (skyll inte på mig, jag var knappt född) naturligtvis ha köpt de bilmodeller som höll fast vid att göra bilar som gick att laga utan ett laboratorium och en åttaårig universitetsutbildning i rymdfysik.

Mekonomen 2025.

Men det gjorde vi inte och nu sitter vi här. De flesta med bilar (med tillhörande billån) de knappt kan kolla lufttrycket på, och jag med en bil lika gammal som jag själv, men på jakt efter en ännu äldre och mer lättmekad.

Värdelösa föräldrars ekonomikurs

Privatekonomisk barnuppfostran kan läggas upp på många sätt, men två saker som nästan alltid nämns är:

1. Det är viktigt att barnen får en vecko- eller månadspeng så att de lär sig att hushålla.
2. Om pengarna tar slut ska man inte kunna tjata till sig mer.

Punkt 2 är ju egentligen ganska given. Kan man handla tills det blir slut på kontot och därefter begära och få mer pengar växer man upp till en ansvarslös vuxen i stil med Malmö kommun. Så hur lyckas då svenska föräldrar? Tittar man på Länsförsäkringars undersökning är svaret: Dåligt!

”Undersökningen visar att den genomsnittliga månadspengen för barn och unga mellan 9 till 18 år ligger på 495 kronor. Men utöver detta swishas det i genomsnitt ytterligare 183 kronor per barn och månad.”

Det ger en genomsnittlig ”tjatbonus” på 37 procent. Enligt reportaget får sju av tio barn precis motsatt budskap av det önskvärda. När pengarna är slut är det bara att höra av sig till mamma och/eller pappa och säga att man misslyckats totalt med hushållandet och av den anledningen vill ha en bonusutbetalning.

”Swisha, gubbjävel!”

Att sedan majoriteten av föräldrarna inte har satt upp några regler kring detta utan improviserar alltihop gör mig inte direkt förvånad efter att ha sett siffrorna och hört mamman i reportaget:

”Jag vill ju att barnen ska lära sig att pengar har ett värde, och att det inte bara är något som kommer. Även om man har möjlighet att ge barnen pengar så tycker jag att de ska lära sig att man får kämpa lite för sina pengar.”

Det hade ju låtit fint ifall inte samma kvinna fem sekunder tidigare sagt:

”De ber inte jätteofta om pengar, men det kan väl vara att de vill gå och fika eller så med någon kompis och då får de ju det.”

Så exakt hur hade du tänkt att de ska lära sig att pengar ”inte bara är något som kommer” när du varje gång de frågar visar dem i praktisk handling att det är precis så pengar funkar?! Be om pengar till den livsviktiga aktiviteten ”fika med en kompis” och pengar kommer in på kontot helt magiskt. Hade ”Årets Björntjänstmamma 2025” tänkt att en flåsande gubbe barnen träffar på bussen ska lära dem pengars värde? För själv visar hon ju väldigt tydligt att hon inte har tänkt lära dem det, bara låtsas göra det.

”Stopp nu, blanda inte in björnar i detta!”

För övrigt tycker jag att SVT:s lista på tips till föräldrar är riktigt bra:

• Prata om ekonomi. Hur ska barnen lära sig hur pengar funkar om ingen pratar pengar med dem?
• Bestäm månadspeng, belopp och vad den ska räcka till.
• När pengarna är slut – låt dem vänta till nästa månad. Det borde vara så självklart att det inte ens kommer upp till diskussion.
• Sätt upp regler för eventuella undantag. Klart ungen ska få pengar om han/hon blir rånad och inte har pengar att ta sig hem, men fika med kompisar är inte en rimlig anledning.
• Låt barnen arbeta till sig extrapengar. Jag är djupt tacksam att mina föräldrar lät mig klippa gräsmattan, putsa fönster osv för att dryga ut inkomsten. Kort sagt, att de lärde mig hur pengar funkar, inte bara sa att det är viktigt att göra det.

Att det var illa ställt med den ekonomiska barnuppfostran kom inte som en chock för mig som följer med och är intresserad av ämnet, men att det var så illa trodde jag faktiskt inte. Jag känner mig som programledarna i Lyxfällan som varje vecka efter den inledande genomgången konstaterade att just det här hushållet var det värsta de någonsin hade sett. Att det finns skräckexempel begriper jag, men att majoriteten av föräldrarna verkar ha sämre koll än vad man borde kunna kräva av deras barn är tamejtusan skrämmande!

Jag kopplar ner

För ett par år sedan skaffade jag bredband i form av fiberkabel, men först efter mycket funderande. Här kommer sammanfattningen för den som inte orkar läsa hur jag tänkte: Jag var jättenöjd med mobilt bredband, men när anslutningskostnaden visade sig bli bara femtusen föll jag till föga.

Den totala kostnadsökningen (utöver startavgiften) blev 195 kr/månad eftersom bredbandet skulle kosta 599 kr och min mobilkostnad samtidigt gick ner från 499 till 95 kr. Ingen stor kostnad, men heller inget stort behov. Hur som helst kom jag fram till att det fick vara värt det.

En av tveksamheterna låg i att jag lämnade det mobila bredbandsnätet med massor av konkurrens till en enda fiberleverantör, troligen under överskådlig tid. På informationsmötet tog folk såklart upp detta. ”Vad är det som säger att ni inte snart höjer priset?” Svaret var att de inte hade höjt på flera år och inte hade några planer om det heller, och förresten garanterade de oförändrat pris första året.

”Du kan lita på mig, jag är bredbandsleverantör.”

Innan bläcket hunnit torka på avtalet hade bolaget köpts upp av ett större. Hur deras prishöjningshistorik sett ut vet jag inte, men exakt på årsdagen höjdes priset till 669 kr/månad. De aviserade inte ens, plötsligt var bara månadsräkningen 70 kr högre. Inga jättepengar, men ändå närmare 12 procent, vilket jag tycker att man kan kalla chockhöjning.

Tre månader senare kom nästa smäll, ett brev med överskriften ”Viktig informasjon om endring av ditt internettabonnement” och underrubrikerna ”Endring av abonnement” och ”Nye vilkår”. Ni anar säkert vad ”ändringen” bestod av – en rejäl prishöjning. ”Du trenger ikke å foreta deg noe i forbindelse med dette”, men gör du ingenting kommer till abonnemang nästa år kosta 969 kr/månad, alltså en dryg sextioprocentig höjning ifrån det ursprungliga priset på 599 kr/månad, och som redan det sved för en gniden svensk.

Det kvittar för mig att det ger mig ett ännu snabbare bredband och möjlighet att skaffa ännu fler internet-tv-tjänster som jag inte är intresserad av. Jag betalar inte nästan tusen kronor i månaden för internet till min bostad! Jag kollade på företagets hemsida och upptäckte att det visserligen fanns en tjänst för en hundralapp mindre, men det gjorde mig snarare ännu mer irriterad. Om de nu ändå nästan ska dubbla priset, hade inte de snikna jävlarna kunnat föreslå mig det billigaste alternativet, eller åtminstone upplysa mig om det istället för att försöka tvångsansluta mig till ett ännu dyrare?!

Hur som helst gör både pris och bemötande att jag inte ens överväger att behålla bredbandet. Med god marginal innan priset går upp stänger jag abonnemanget och återgår till mobilt bredband. Det enda positiva i hela soppan är att jag inte tror att de gräver upp kabeln, så om jag en gång säljer kan jag locka köparna med att det finns fiber nedgrävt ända fram till huset (vad det kostar att ansluta är inte mitt problem och knappast något potentiella köpare funderar över förrän de redan köpt).

Jo förresten, en positiv sak till! Att jag ”gör slut” med sträckt rygg och högburet huvud. Man kan inte behandla mig som skit och förvänta att jag inte ska reagera. De flesta i området fortsätter säkert att köpa bredbandstjänster. Många kommer inte ens orka kolla upp att de hade kunnat få ner priset med en hundring. De accepterar och betalar, möjligen med knuten näve i fickan. Men mig fick de inte med på tåget och det ger mig högre självkänsla. Och mer pengar.

Halloween-hysteri

Jag är så gammal att i min ungdom firades Alla helgons dag den här tiden på året. Då begav man sig till kyrkogården för att tända gravljus på sina släktingars gravar, alternativt på minneslunden där de grävts ner.

Detta tjänade detaljhandeln alltför lite pengar på, så nu firas istället Halloween. Eller Temu. För allvarligt talat är det väl kinesiska producenter av skit som jublar mest. I de amerikanska halloweenbutikerna (att det ens finns sådana!) lider man av tullarna Trump satt upp mot Kina. Logiskt, eftersom det är i Kina det mesta av världens plastsmäck tillverkas.

Man kan tycka vad man vill om handelstullar. Jag är kluven. Å ena sidan tror jag på frihandel, å andra sidan tror jag inte på människan som grupp. Att köpa kinesiskt plastpynt är dumt pga miljöförstöring, pga bristen på mänskliga rättigheter i Kina, men också pga att det dränerar våra egna ekonomier att köpa självlysande pumpor och plastskelett.

OBS! Riktig pumpa och människa.

Men det fattar tydligen inte mänskligheten. Jo, jag och de flesta som läser detta, men uppenbarligen är det väldigt många som är beredda att fortsätta Temufesten som om det inte fanns en morgondag. För dem är tullar kanske inte så dumt, tänker jag, med risk för att låta som Göran Greider när han diskuterar sockerskatt.