Genvägar är senvägar

Användningen av diabetes- och obesitasläkemedel ökar i Sverige. Att diabetesmedicinkonsumtionen ökar beror knappast på mer diabetes utan att att man kommit på att det funkar för viktnedgång.

Gör det något att användningen av vissa mediciner ökar med 351 procent på några år, eller 48 procent på ett år? Jag ser två problem. Det uppenbara är att alla mediciner har biverkningar och här pratar vi om medicin man kan bli blind av.

Ett annat problem är att ”vi” (människor i de delar av världen med stora ekonomiska möjligheter) allt oftare letar genvägar istället för riktiga lösningar, symptombekämpning istället för att ta tag i orsakerna. För en normalviktig är det mycket lättare att gå upp i vikt än det sedan är att gå ner igen. Framförallt går uppgången mycket snabbare. Det du går upp på ett år kan ta fem år att bli av med, eller hela livet.

Samma sak med ekonomi. Alla vill ha ett sparande, men få vill spara. Jag vet inte hur många jag pratat med som säger att de skulle vilja spara och investera, men de vill inte ändra sin konsumtion för att få pengar över. Och när de får höra hur lång tid det tar att dra ihop exempelvis en miljon tänker de att det måste finnas något snabbare sätt, t ex att öka risken till bingonivå, inte att låta det ta den tid det tar eller att sänka ambitionen. Nej, då struntar de hellre i det och kan (nöjt?) konstatera att det inte går att spara sig rik. För om man vill ha en miljon är en halv inget värd?

Vi måste sluta att applicera just-in-time-samhällets principer på våra egna liv. Det lönar sig att tänka rätt från början, men när vi inte klarar det bör vi kavla upp ärmarna och göra jobbet istället för att leta möjligheter att slippa.

Momsfri mat

Medan svenska folket funderar över om momssänkningen från 12 till 6 procent märks i plånboken vill jag särskilt den här tiden på året påminna om att det finns gratis mat i naturen, sånt som varken kräver odling eller vattning utan bara är att hämta.

Nässlorna till höger är allra bäst att plocka i april-maj. Jag sköljer och förväller genom att koka dem i några minuter, mest för att de ska sluta att bränna. Sedan kan de bli soppa, stuvning eller hackas ner i en sås ihop med andra grönsaker. I år är det möjligt att jag fryser in en del för att förlänga säsongen.

Kirskålen till vänster går att plocka under längre tid, men är allra bäst på våren. Detta underbara ogräs växer lyckligtvis på min tomt. Fram till midsommar försöker jag att alltid ha en burk med kirskål i kylen. Den hackar jag ner i det mesta eftersom den har en mild och fin smak av gratis.

Men det är inte bara jag som äter gratis. Här är en kille som plockar allt möjligt och till och med håller kurser om ätliga växter i naturen – ramslök, backlök, älgört, rölleka, måra, maskrosor... Han menar att vilda växter generellt är mer näringsrika än odlade grönsaker.

Förutom att det är god och nyttig mat som bara finns att hämta (i år siktar jag t ex på 40 liter blåbär) kan man lära sig något. Jag har aldrig haft ett brinnande intresse för att hålla isär det som växer. Hos mig har det fått samlingsnamnet ”grönt” och det har räckt alldeles utmärkt, men det är ju lite kul att kunna skilja på en ek och en påsklilja. Att det finns ätliga växter i skog och natur (även indirekt genom att mina bin samlar nektar och pollen från dem) har gjort mig mer naturintresserad.

Alltså inte bara gratis mat utan samtidigt kunskaper, motion och frisk luft. Momsfritt alltsammans!

Svältuppföljning

I samband med måndagens inlägg om Eva som fick akut kris med medicin- och matbrist när hennes bostadsbidrag blev några dagar försenat fick jag följande frågor på Twitter.

Längre ner i tråden bad hon om länkar och jag skrev att jag nog utvecklat svar på dessa frågor hundra gånger, men jag kom på att jag lika gärna kan göra det en hundraförsta gång. Med det sagt har ni som följt bloggen sett mig föreslå föräldrar att tidigt lära sina barn om ekonomi genom att låta dem tjäna egna pengar. Jag har skrivit om olika sätt att spara ihop en tusenlapp, min och Anne Wibbles syn på behovet av en buffert och om hur viktigt det är att göra prioriteringar.

Där kom det trots allt några länkar, men nu tänkte jag försöka svara på fråga för fråga.

”Hur ser du på de som är dåliga på ekonomi? Är de helt enkelt födda så?”

Där finns det nog många svar. Jag tror inte att någon har med sig ett gott ekonomiskt sinnelag ända från födseln, men många får tidiga vanor eller ovanor tack vare sin omgivning. Mest får det tillskrivas föräldrarna, men träffade vi inte alla en släkting eller farsans kompis och tänkte att ”jag vill ha det han har” eller ”så där vill jag aldrig bli”?

Så föds vi ju också med egenskaper. Någon har hög IQ, någon annan låg impulskontroll. Det sistnämnda forskades på i samband med Marshmallow-testet där psykologen Walter Mischel upptäckte att barn på 3,5-5,5 år med dålig impulskontroll tjugo år senare i anmärkningsvärt hög grad hade blivit vuxna med dålig ekonomi och utbildning samt hög BMI.

”Tror du att de kan bli bättre?”

Ja! Hade jag inte varit övertygad om att människor, inklusive jag själv, kan förbättra sina förutsättningar för god ekonomi hade jag aldrig startat den här bloggen, och under de tio år som gått har många i kommentarsfältet vittnat om att de genom livet gått från ointresserade och dåliga på ekonomi till intresserade och bättre. Några har till och med hävdat att den här bloggen haft positiv inverkan på deras ekonomiska sinnelag, vilket såklart är fantastiskt kul att höra!

Ett parallellt exempel: Som ung var jag helt ointresserad av idrott och motion. Jag växte sent, var liten och klen, typiskt en sådan som blev vald sist i skolgymnastiken oavsett sport. Då får man inte direkt blodad tand. När jag växt till mig (185 cm idag) hade jag sedan länge gett upp. På gymnasiet hängde jag med musiker istället för med ”sportfånar”, under många år var jag en lätt överviktig rökare och enda gångerna jag sprang var för att hinna med bussen.

Hade någon då sagt att jag runt 40 skulle bli intresserad av hälsokost och springa maraton – inte som ett dumt vad på fyllan utan flera gånger och frivilligt – hade jag inte trott dem. Men vi människor kan utvecklas, även de som tidigt lär sig att ekonomi och börsinvesteringar inte är för dem.

”Är det lathet, okunskap? Finns det olika kategorier av personer som är dåliga på ekonomi?”

Återigen tror jag att det finns olika svar för olika människor. Definitivt går de att kategorisera, men människan är mer komplex än så. Vad är lathet egentligen? Jag tror att få människor vill göra de uppoffringar som skulle krävas för att bli ekonomiskt oberoende, men det betyder inte att man är lat, bara att det väntade resultatet inte är värt insatsen.

Men här kommer också okunskapen in. Många ser inte kopplingen mellan egna handlingar och resultat lika tydligt. Som Eva i artikeln, hon verkar anse att hennes bräckligare ekonomi och minskade marginaler beror på staten. Jag anser att det till största del beror på henne själv. Det positiva med det är att det går att göra något åt saken.

”Tror du det [är] några som har en dålig ekonomi men faktiskt är bra på ekonomi?”

Ja, men här beror det lite på vad man menar. Som jag tidigare skrivit om är det sällan de med högst inkomster som har minst ekonomiska problem. Man kan vara bra på att gneta ihop pengar, kanske även genom börsinvesteringar och andra passiva inkomster, men samtidigt vara usel på att hålla i pengarna. Kan man ändå ses som bra på ekonomi? Ja, åtminstone i teorin.

När jag skriver om Eva eller andra som inte kan hålla i pengar är det inte för att gnida in deras hopplöshet. Tvärtom tror jag att det finns en väg ut ur misären för de allra, allra flesta. Den som ändå väljer att se mig som en hjärtlös mobbare (och jag kan inte för mitt liv begripa varför ni då vill följa min blogg) är fria att göra så – det är ert val.

Eva svälter

Jag tror inte att Anne Wibbles gamla vision om att alla ska ha en årslön i buffert kommer bli verklighet i närtid, men är tre dagar för mycket begärt? Ja, för Eva i Torshälla är det överkurs. I tisdags förra veckan skulle hennes bostadsbidrag på 2900 kr komma, men det gjorde det inte. Inte heller på onsdagen, så på torsdagen ringde hon Aftonbladet.

”Det är pengar vi skulle ha levt på fram till fredag, då det kommer en större utbetalning.”

”Vi har knappt någon mat hemma. Min son ska åka på resa på söndag, men han har fått låna ut delar av sin reskassa till mig så att jag kunde köpa medicin och mjölk.”

Du är 61 år gammal, vuxen sedan drygt tre decennier, men när en utbetalning på 2900 kr blir ett par dagar försenad pga bankstrul har du inte ens råd att hämta ut medicin utan att ta hjälp från din artonårige son?! På frågan vad som skulle hända om pengarna dröjer ytterligare svarar Eva:

”Det blir ju katastrof i så fall. Både för mig men också en stor del av Sverige om folk inte får sina pengar.”

Jag vill inte på något vis förringa hennes problem... Eller jo, det här är faktiskt själva definitionen på I-landsproblem. Det borde verkligen inte bli katastrof för någon enda svensk om en utbetalning på strax under 3000 kr blir tre dagar försenad. Så dåliga marginaler får man helt enkelt inte ha. Varken på kontot, i plånboken eller i skafferiet. Uttrycket ”från hand till mun” fick just ett ansikte.

Medicin är en sak (är den viktig – prioritera den!), men att familjen (make och vuxen son) inte skulle kunna äta sig mätt i tre dagar på vad kyl, frys och skafferi innehåller utan Evas bostadsbidrag är i mitt tycke antingen trams eller hysteriskt sjukt. På sin Facebooksida har Eva delat en bild på en tegelvägg med texten ”Make humans great again”. När jag läser om Eva tänker jag att det är en bit dit.

Lönar sig odling?

SR-programmet Trädgården ställde sig frågan om det är lönsamt att odla. Många har väl andra skäl för sitt odlande än att spara pengar, men jag känner såklart igen mig i frågeställningen.

Dock visste jag redan svaret: Ja, odling lönar sig, även i kronor och ören. Det viktigaste när man väljer grödor tycker jag ändå ska vara att de är sådana man tycker om att äta. När någon odling blir särskilt lyckad blir det mycket av en specifik grönsak under kort tid och då bör det vara något man gillar.

I övrigt har jag tre kriterier där minst två måste vara uppfyllda:

1. Grödan bör vara lättodlad. Jag är inget odlingsproffs och har inga ambitioner om att bli det. En och annan utmaning kan jag ta, men det får inte kräva månader av förkultivering i miniväxthus, beskärning och pyssel för att få en minimal chans till lyckad skörd.
   
   
2. Fantastiskt odlingsresultat. Squashen ovan är minst dubbelt så stor som jag hittar i butik. Smaken på köpta morötter kommer inte i närheten av att kunna mäta sig med egenodlade. En del annat är exakt som det man kan köpa.
   
   
3. Prisskillnaden mellan att köpa och att odla själv bör vara betydande. Allt som går att odla blir billigare, men jag köper inte dyra plantor eller frön som sedan kräver månadsvis växtbelysning ifall jag kan handla samma sak ätklar för 30 kr/kilo.

I Trädgården fokuserade man i detta avsnitt på punkt 3, något som sällan nämns annars. Det tycker jag var kul även om några exempel haltade. T ex:

”I en butik så kostar purjolök ungefär 35 kr kilot.”

35 spänn?! Måste vara Ica, på Willys är det ordinarie priset 16,90 kr. Om jag inte ska jämföra med ekologiska (då är priset över femtiolappen), vilket på ett sätt vore rättvist, men när jag handlar är det inget jag överväger. Jag är inte ens säker på att de ekologiska alternativen är bättre för miljön, och definitivt inte för plånboken.

Något annat som ofta tas upp av folk som inte odlar (inte sällan som skäl för att inte odla, varför de nu känner att de behöver ha ett sådant) är alla odlingskostnader man inte tänker på. Visst, de finns. Mina odlingslådor var t ex inte gratis, men trots att jag odlar tjugo olika grödor i år har jag bara köpt sättpotatis och frön för 340 kr. En del köpefröer hade jag kvar sedan tidigare och en del odlar jag från frön jag tagit från tidigare frukter och grönsaker.

Men det är i stort sett det. Odlingskrukor, verktyg och sånt har jag också sedan tidigare. Gödsel får jag gratis från grannen, hemkörd med traktor.

Nu vet jag att några av er vill påpeka att om jag tar skulle ta betalt för arbetstiden i trädgården blir matematiken annorlunda. Jag har två invändningar. För det första kan jag inte ta betalt för den tiden, lika lite som du kan ta betalt för att kolla på Netflix. Dessutom är det bra motion och ganska kul att odla. Det är roligare att skörda än att rensa ogräs, men alla moment har sin charm.

Den andra invändningen är att butiksbesök inte heller går på nolltid (och de har inte sin charm). Det tar tid att gå runt och plocka i grönsaksdiskarna. Under sensommaren och hösten kan det gå över en månad mellan mina handlingsturer eftersom jag har det mesta av maten på baksidan av huset. Ägg och mjölk köper jag från samma granne som ger mig gratis gödsel.

Jag bor i ett jävla vykort!

Har du provat att odla är du i din fulla rätt att förkasta verksamheten som slöseri med tid – för dig. Själv får jag livskvalitet av att strosa runt på tomten och se mat växa. Dessutom impar det på besökare, särskilt när man är medelålders ensamstående man, men jag hade odlat även om ingen hade sett det.

Att lösa obefintliga problem

I höstas startade norska Røde Kors en hjälptelefon på nordsamiska för barn och unga delfinansierat av Sametinget och i slutändan av skattebetalarna.

”Målet är att barn och unga som talar språket ska kunna utnyttja erbjudandet på sitt modersmål.”

Det låter väl bra att utsatta barn ska få prata om sina problem på sitt eget språk. Jag vet själv hur mycket lättare jag har att prata med en svensk kundtjänst jämfört med en norsk (förutsatt att den svenska bemannas av just svenskar, vilket inte alltid är fallet), och då är jag ändå vuxen och mina problem har bestått i att jag fått en märklig faktura, inte att jag blivit slagen eller mobbad.

Men man glömde ställa sig frågan om det finns ett behov av den här tjänsten. De hade kunnat fråga Kirkens SOS som också har en kristelefon för samer. De har enligt egen uppgift haft drygt 200 ärenden på 2,5 år, så drygt ett och ett halvt samtal i veckan. I norsk skola går färre än tusen elever med nordsamiska som förstaspråk och gissningsvis kommunicerar de flesta obehindrat på norska. Kanske hellre än på nordsamiska för att inte riskera att det anonyma samtalet besvaras av en syssling eller pappas kusin.

”Är det du, Aslak?!”

Ni har förmodligen redan anat det. Efter att Röda korsets nordsamiska hjälptelefon varit öppen i ett halvår har medarbetarna inte tagit emot ett enda samtal! I mitt tycke kan detta inte beskrivas som något annat än en superdupermegaflopp, men Nelli Kongshaug, chefen för hjälptelefonen, är stolt som en tupp (eller höna) över tjänsten.

”De önskar att ge fler barn möjllighet att prata om tankar och känslor på sitt eget språk. Varje år använder sig mer än tjugotusen unga detta samtalserbjudande på norska.

- Det vore naturligt att anta att även samisktalande barn och unga har behov för sådana samtal, på sitt modersmål, säger Kongshaug, samtidigt som hon funderar över om tröskeln är för hög.”

Här är ett annat favoritcitat ur artikeln:

”De frivilliga sitter och väntar, och vi jobbar för att motivera dem att fortsätta att vara frivilliga.”

Trots detta är Kongshaugs lösning inte att lägga ner en hjälptelefon ingen ringer till och använda pengarna till något annat (t ex fler medarbetare till en hjälptelefon på norska). Istället hoppas hon att inte bara få de frivilliga telefonisterna ska vara kvar utan förhoppningsvis få in ännu fler så att telefonlinjen kan vara öppen ännu mer för att ta emot noll samtal. Det är inte utan att jag kommer att tänka på den här:

Pantat föräldraskap

Småbarnspappan Marcus tyckte att pantning av hushållets aluminiumburkar var så betungande att han skapade en app för att slippa. Det står honom fritt, men jag har några frågor och synpunkter efter att ha sett reportaget.

”Nu har jag bara en påse, men oftast brukar det vara fyra påsar, och så ska man vara här med barn.”

Jag vet ju inte hur ofta familjen handlar, men förutsatt att de inte brukar ha fyra påsar med öl och läsk med sig från butiken borde det inte bli fyra påsar på vägen tillbaka. Jag utgår därför ifrån att de inte pantar varje gång. Det kanske annars hade varit smart för att det skulle gå snabbare, ifall han har bägge ungarna med sig vid varje handling, annars borde han enkelt kunna ta med sig pantburkarna när han handlar utan barn.

Eller kanske borde han göra tvärtom. Jag tänker att pantning är ett ypperligt sätt att visa barn hur man tar ansvar för sina sopor och för miljön. Kretsloppstänk, helt enkelt, och lite beroende på barnens ålder kanske de själva skulle kunna hjälpa till. Ja, det tar längre tid, men att barn skulle ta tid kanske han hade kunnat räkna ut innan han skaffade dem.

Förresten brukar tålamod inte vara barns främsta egenskap och får man tro Marcus gäller det hans barn i synnerhet. Då finns två vägar att gå – curla ungarna så att de utvecklas så lite och så långsamt som möjligt eller lär dem att man överlever att stå still under de sekunder det tar att panta burkarna.

Men visst, det är ju bättre att människor som är för lata för sitt eget bästa ger bort panten än att de slänger den i restavfallet (eller i skogen). Jag förstår bara inte vad som är så vansinnigt betungande. Lägg burkarna i en påse på samma sätt som plast, papp, kompost osv. Vid nästa butiksbesök tar du med påsen och pantar den, det borde inte ta mer än någon minut om du inte själv väljer att bunkra upp för att istället panta fler och mer sällan. Orkar du inte det – drick vatten.

Odling 2026

Så börjar så sakteliga årets odlingssäsong ta form även om det mest är på pappret än. Odlingslådorna är omgrävda och klara för grönsaker, men för att inte krångla till det odlar jag ingenting ute förrän jag kan vara ganska säker på att slippa frost.

Alla fröer samt sättpotatisar är inköpta eller framodlade, men än så länge har jag alltså bara förodlat inomhus. Chili, selleri, paprika och tomat är under produktion.

Det mesta av årets grönsaker har jag även odlat tidigare. Målet för året är att odla lite smartare och ta tag i ogräset betydligt snabbare än i fjol.

I hälften av de åtta odlingslådorna blir det potatis, precis som förra året, men nu har jag en tidig och en sen sort så att jag får färskpotatis under en längre period. I växthuset blir det återigen tomat, men också paprika och möjligen chili (om jag inte odlar den inomhus, som i fjol. Så här ser det ut:

Jag odlar på ett konstigt språk, men jag tror att ni fattar det mesta. Bladbete är norska för mangold, som blev väldigt lyckat i fjol (har fortfarande kvar lite i frysen) och gulrot är detsamma som morot. Resten är ju bara lite märkligt stavat.

Lådan med grönkål, blomkål och broccoli kommer att förses med ett kålnät. Förra året la jag bara ut det och tryckte fast det med brädor, men ju högre odlingen blev desto sämre passade det, och varje gång det blåste fick kålfjärilarna en ingång, så i år tänker jag snickra fast det mer seriöst.

Hungriga kålfjärilslarver

Jag hoppas att jag ska få lite revansch på några mindre lyckade odlingar i fjol – blomkål, broccoli och rödbetor, och att mangold, squash och grönkål ska bli precis lika bra i år som då. Än så länge känns det bra, men det kan ändra sig.

Snickrar utemöbler

Ännu ett DIY-projekt! Av mina grannar som flyttade fick jag några vackra gamla underreden till bord eller bänkar.

De föreslog att jag skulle slå isär dem och använda som ved, men jag tyckte att de var alldeles för fina för det och perfekta att göra ett utebord med två bänkar till. Vill ingen ha dem får jag väl använda dem, men min tanke var redan från början att sälja dem.

Första steget blev att koppla ihop underreden med en regel. Till det använde jag vanliga 2tum4-plankor där jag täljde bort lite i ändarna för att få plankorna genom underreden och sedan låsa fast dem i andra änden med en kil.

Sedan täljde jag bort lite av kanterna på reglarna för att de inte skulle se så nya och maskinsågade ut, och så laserade jag dem i en färg som smälte in med resten.

Här kom första problemet. När underreden kopplats samman med reglerna var det en del skevheter, så med hjälp av tyngder och tid försökte jag böja tillbaka och räta ut träet.

Som bords- och bänkskivor använde jag vildmarkspanel jag hade liggande. Det är alltså stockar som skivats upp men inte kantats, så att det blir ojämna långsidor som lämnar glipor.

Så skruvade jag fast vildmarksbrädorna i underredena, men jag ville inte ha synliga skruvskallar så jag borrade ur brädorna för att försänka skruvarna och sedan dölja dem med träpluggar.

Med ett speciellt verktyg kan jag skapa mina egna träpluggar.

Nej, jag är inte så snål att jag inte har råd att köpa träpluggar, men jag ville ha pluggar som låg så nära bänkskivornas färg och struktur att de smälter in.

Tanken var nämligen att jag bara skulle behandla ytan med linolja för att det skulle se så obehandlat ut som möjligt.

Men så långt hann jag aldrig. I det här läget fick jag en kund som åtog sig att själv ytbehandla skivorna efter eget önskemål. Perfekt! De få gånger jag tar mig tid att dricka kaffe utomhus har jag redan utemöbler.

Gratis såklart. Jag fick dem för att de är tunga och otympliga. Det stämmer visserligen, men att plocka fram dem på våren och ta in dem på hösten går helt fint, och jag inbillar mig att jag inte bara gillar dem för att de var gratis.

Stå i klaveret

Har vi hört den här förut: Börsen går ner, småsparare tar ut sina pengar, börsen stabiliserar sig på en högre nivå, småspararna köper tillbaka (om de inte konsumerat upp allt i väntan), men nu till ett högre pris.

Samma sak varje gång, det är bara att kolla på historien. Depressionen 1929, oljekriserna på 70-talet, IT-kraschen vid millennieskiftet, finanskrisen 2009, Covid 2020 ... Först går det ner, folk blir rädda och säljer i panik bara för att missa hela eller delar av uppgången.

En och annan börshaj drunknar också, men då inte pga panik utan för att de handlat för lånade pengar och drabbas av tvångsförsäljning när värdepappren rasat så mycket att lånet inte längre har täckning. Så det är till stor del en annan problematik. När det drabbar oss mindre fiskar handlar det nästan uteslutande om börspsykologi. Vi vågar inte vänta och vi glömmer att historien upprepar sig.

Det här är kurvan för Nasdaq i år. Det är inte bilden av en krasch, för det är min nästa invändning mot samtiden – varenda nedgång är inte ett krasch eller ens ett ras. Det ser vi om vi bara zoomar ut lite grann.

Ett rejält hack i kurvan får man ändå kalla en nedgång på 12-13 procent. I genomsnittliga termer är det ett par års uppgång som utplånas på kort tid. Då kan man välja att göra två saker – sälja och hoppas pricka botten eller sitta kvar och inse att den nedgång som redan varit inte går att göra något åt.

Vid lite större nedgångar (och de kommer också komma tillbaka) finns en tredje variant som tragiskt nog är ganska vanlig. Det är att sälja allt, köpa en räntefond eller något ännu sämre och tänka att det här med börsen, det var inget för mig. Den som använder den taktiken ändrar sig inte sällan när folk i personens närhet börjar prata om hur mycket pengar de tjänat på börsen. Alltså lagom till nästa nedgång.

Det sägs att man kan lära mycket av historien och det gäller inte minst på börsen. Tyvärr är det många som varken lär av andras misstag eller ens av sina egna. Gör inte så. Lär av dina misstag, du har redan betalat för dem.

Tallbarrste

Tallbarr är en rik källa till c-vitamin och antioxidanter. Faktiskt innehåller tallen upp till sex gånger mer c-vitamin på vintern än på sommaren och det är ju under vinterhalvåret vi människor behöver vitaminer allra mest. Suramin sägs hjälpa mot infektioner, virus och lite annat och framställs syntetiskt av läkemedelsbolagen. Här finns också magnesium, zink och järn.

Tallbarr innehåller också terpentin, som är farlig i stora mängder och därför avråds njursjuka och gravida från att konsumera tallbarr. Jag kommer inte rekommendera någon att äta eller dricka något, men själv tänkte jag nu tillreda mig en kopp tallbarrste. Först skörd.

Har man inte egna tallar får man nog inte stjäla andras barr med mindre än att de sitter på kvistar som ramlat av trädet, men jag har aldrig hört om någon som dömts för detta brott och tror inte att någon skogsägare ser det som ett problem med mindre än att förövaren är älg. Men nu är det sagt.

Sedan ska barren tillredas. Jag sköljer av dem i ett durkslag för att slippa få med mig skräp eller spindlar. Så klipps eller hackas barren för att få ut alla nyttigheter.

Koka upp vatten, en liter till åtta matskedar barr. När vattnet kokar tillsätter jag barren som får puttra i tio minuter.

Återstår att sila bort barren, så har vi ett ljusgrönt te fullt av nyttigheter. Jag tillsätter en skvätt honung, men det är en smaksak. Bortsett från honungen är detta ett ekologiskt, kortrest te fullt av c-vitamin. Jag blir uppiggad bara jag tänker på det.

Staten sänker, handlaren tar

Det norska stortinget har budgeterat 6,7 miljarder för sänkta avgifter på bensin och diesel med start 1 april. Det skulle göra 4,41 kr billigare literpris på bensin och 2,85 kr för dieseln. Men så blev det inte. Första dagen var det 1,81 kr billigare bensin och ynka 35 öre för dieseln.

Då blev politiker av alla färger arga. En del ville tvinga bensinbolagen att sänka priserna medan andra nöjde sig med att säga att ”det är oacceptabelt” av bolagen att agera som de gör. Ja, faktiskt var det ett ordagrant citat av Fremskrittspartiets ledare Sylvi Listhaug. Det tycker jag är oacceptabelt.

Men att det är så det funkar förvånar mig däremot inte. När oljepriset sjunker tar det flera veckor innan bensinmackarna sänker priset med hänvisning till att de har ett lager som köpts in till ett högre pris, men när Trump bara andades om krig mot Iran steg priserna i samma sekund. Då fanns det tydligen inga lager att ta hänsyn till.

Fast det finns faktiskt ytterligare en ansvarig aktör – konsumenterna. I Norge kan det skilja flera kronor i pris mellan två bensinmackar bredvid varandra utan att den dyrare saknar kunder. Själv letar jag inte bara upp den billigaste macken, jag tar med mig dunkar som jag tankar upp när det är billigt så att jag slipper att tanka när priserna är som högst. Om alla gjorde så skulle de dyraste bensinmackarna tvingas sänka priset eller slå igen, inte bara nu utan alltid.

Det finns ju ett parallellt exempel i Sverige där matmomsen precis sänkts. Den första tiden kommer nog journalister och jämförelsesajter hålla koll, men inom kort är det du som konsument som måste memorera vad du tidigare betalt för respektive matvara, och om din favoritaffär plötsligt bestämmer sig för att stoppa momsmellanskillnaden i egen ficka – handla då dina fiskbullar, ostar och barkisar hos någon som inte gör det. Generellt tycker jag att svenskar är mycket bättre än norrmän på detta, men det finns ändå ett stort utrymme för förbättring.

Kompost-post

Jag har två ständiga odlingsproblem:

1. Jag har för lite jord.
2. Jag har bara en kompost, så det översta lagret är aldrig förmultnat eftersom jag hela tiden fyller på.

I år tänkte jag lösa bägge på en gång. Eller ja, jordbristen får jag kanske dras med tills jag får tag i billig jord, men förhoppningsvis bygger jag bort problemet undan för undan, bl a genom att använda materialet från min varmkompost.

Så här ser det ut i komposten efter vintern och lite omgrävning i den:

Det som ser ut som trädstammar på toppen är grönkålsstjälkar som jag sågade i mindre bitar för bara ett par veckor sedan. Grönkål kan man skörda även på vintern och jag tog det sista någon gång i januari.

För att komma åt hela komposten knäppte jag upp den på sidan. Här ser man tydligt de olika nivåerna av förmultning som skett sedan den tömdes senast.

Så plockade jag bort väggarna för att komma åt allt godis.

Totalt var det 4-5 skottkärrelass. Merparten av det tänkte jag gräva ner direkt i en odlingslåda istället för att, som jag gjort tidigare, hälla skräpet i ett kompostgaller för vidare förmultning. Jag tänker att om jag bara lyckas gräva ner allt så att det göms för fåglar och andra djur borde det fortsätta att förmultna under årets odling. Om det kommer att funka i praktiken lär visa sig.

I de flesta odlingslådorna har jag blandat ner en mix av koskit och halm som jag fick av granngården i höstas. Nackdelen med det är att det blir svårgrävt. Halm förflyttas lättast med grep och jord med spade, blandningen av bägge förflyttas helst inte alls. Men lådan där jag hade grönkål en stor del av vintern har förskonats (halmen ses istället till höger i bild), så i den grävde jag över jorden till ena sidan.

Hålet i nederkant fyller jag med kompost.

Återstår bara att ösa tillbaka en del av jorden, så är det klart för odling. Här blir det en sen sort av potatis i år. På så vis får komposten ruttna i lugn och ro fram till sen höst, då det förhoppningsvis ska vara mer jord än matrester.

Resten av kompostmaterialet hamnade i växthuset där det ska odlas tomater. Det är en gröda med stort näringsbehov, så jag hoppas att plantorna sätter pris på mina äggskal och äppelskruttar. Än så länge har jag bara inomhus förodlingar, men det känns bra att komma igång lite även utomhus. Det måste ju bli vår även detta år.