Jag pallar

Det händer att jag bygger med lastpallar. Tidigare har det blivit både golv och möbler, men nu använder jag dem mest till att ställa bikupor på. Då skär jag av dem på bredden så att de blir mer långsmala. Jag har ett lager av sådana pallar att ta till när bigården utvidgas.

Vanliga europapallar är 80x120 cm, halvpallar 80x60 cm. Andra storlekar är mest irriterande eftersom de inte går att stapla i högar med standardmått. Men jag fick ett erbjudande om sjöpallar. De var ungefär lika breda som EUR-pallar, men mycket längre, runt fyra och en halv meter. Jag behövde bara betala frakten och tänkte att det skulle vara en bra affär även om jag bara skulle såga ner dem till ved.

Men så kom jag på att även dessa pallar skulle gå att ställa bikupor på. Precis som med europapallarna ville jag först göra dem smalare. Djupet på en bikupa är 47 cm och då finns det inte skäl att ha ett mycket bredare underlag. Sjöpallarna var skruvade, så det var enkelt att justera bredden och antalet brädor på dem och avslutningsvis såga av överflödet.

Färgen är röd slamfärg och sattes inte främst dit för att det ska bli snyggt och enhetligt i bigården utan för att pallarna står ute året runt och håller längre om de är målade. Varje pall rymmer fyra bikupor med god plats emellan så att jag kan ställa ner låda för låda på pallen vid inspektion av en kupa.

Mitt i sommaren kan kuporna bli nästan två meter höga, så det är smart att ställa dem väldigt plant. Jag använder vattenpass och stöttar upp pallarna med tegelstenar och takpannor för att få dem helt vågräta. Genom att sätta många kupor på samma pall blir det jobbet smidigare.

Jag tycker att det blev ett estetiskt lyft för bigården, och ett billigt sådant. Jag har fortfarande ett tjugotal pallar i lager och eftersom jag inte planerar att komma upp i åttio bikupor i närtid leker jag nu med tanken på att tillverka skräddarsydda ”bikupepallar” åt andra biodlare. Mest pengar vid döden vinner.

Squashplättar

Squash, eller zucchini, är antagligen lättodlad för det är en grönsak jag brukar få till. I år satte jag sex frön. Fem av dem växte upp till lyckade plantor som i sommar har sprutat ut frukter. Butikssquashen brukar vara av gurkstorlek, men hemma blir de ofta över två kilo.

Min go-to-squash-rätt är svampgratinerade i ugn, men när jag skördar en squash på flera kilo var och varannan dag ville jag variera mig. Jag fick tips om zucchiniplättar, men receptet jag fick innehöll stora mängder fetaost – gott, men dyrt, så jag gjorde en egen variant som blev fantastiskt lyckad på första försöket. Detta behövs till 2-3 portioner:

squash, 1 kilo
gul lök, 130 gram
ost, 100 gram
ägg, 2 st
vetemjöl, 2 dl
dill
salt
svartpeppar

Mixa, mosa eller finhacka rå squash.

Blanda den med 130 gram (två ganska små) gul lök, även den ganska finhackad. Riv eller hacka osten.

Orkade inte kladda ner ett rivjärn.

I med den också, och ägg. Krydda med dill (jag körde torkad, men färsk är aldrig fel), salt och peppar.

Slå i vetemjöl och blanda ordentligt med en slev eller visp. Sedan återstår bara tillagningen. Eftersom alla ingredienser är råa bör stekpannan sättas på medelvärme så att löken hinner stekas och osten smälta. I med någon form av matfett och stek en plätt i taget, typ en deciliter.

I Ica-receptet föreslogs matlagningsyoghurt som tillbehör, men jag använde lingonsylt så att det blev som en slags råraka. Väldigt nöjd själv, det här kommer jag att göra många gånger i höst.

Smart unge cashar in

Alla har sina marknadsfördelar, bara man hittar sin nisch. Tolvårige Cornelius i Bærum, Norge, hade varit på bilträff i Sverige och upptäckte hur mycket pantburkar det blir på ett sånt evenemang. Så när hans pappa skulle på bilträff i Halden hängde han på för att samla pant.

Halden ligger nära gränsen till Sverige, så Cornelius erbjöd sig att ta hand om både svensk och norsk pant. Jag vet inte hur det funkar i Halden, men längre in i landet har jag upptäckt att norrmän ser svensk pant som värdelös trots att de som handlat öl och läsk i Sverige troligen ska göra det igen. De tänker inte ens tanken att de kan frakta tomburkar tillbaka till butiker i grannlandet.

Affärsidén var alltså att vända sig till festande raggare som dels vill städa sina bilar, dels tycker att det är kul att hjälpa en företagsam yngling. Och i den mån de i andra lägen skulle förstå att en påse pant betingar ett värde försvinner nog den vetskapen när det är fest. Allt detta sammantaget gav Cornelius fjorton säckar med pantburkar.

När jag var liten, ännu yngre än Cornelius, anordnades Bellmanfesten varje år i Hagaparken i Solna. Jag var för ung och ointresserad av själva festen, men som jag förstått det fylldes parken av picknickande ungdomar en hel dag.

På den här tiden var det pant både på burkar och flaskor från Systembolaget. Nästan ingen orkade ta med sig en påse vinflaskor från Hagaparken, så tidigt morgonen efter var jag där tillsammans med min mor och – inte minst – familjens bil. Den fylldes med pant innan arrangörsgruppen ens hunnit vakna. Fast även om de varit där tror jag knappast att de hade haft något emot att få hjälp med städningen. Möjligen av vuxna, men barn kommer undan med det mesta.

Jag vet inte hur mycket denna pantinsamling har format mitt ekonomiska sinnelag, men helt oviktig var den nog inte. Därför värmer det mitt snålhjärta att höra Cornelius svara reporterns fråga om vad han ska göra för pengarna med att han ska spara dem och dessutom planerar att återkomma till samma bilträff nästa år, men då med en kompis. Jag ger mig tusan på att han om tre år har en hel stab med pantsamlare.

Bilbesiktning – ett nödvändigt ont

Jag har nästan alltid valt att ha äldre bilar, av ekonomiska skäl. De är billigare att köpa, billigare att laga och billigare att försäkra – med få undantag. Något jag inte tagit hänsyn till är bilbesiktningen. Visst var det skönt när 30 år gamla bilar plötsligt bara behövde besiktas vartannat år, men det räcker så.

50 år gamla bilar är helt befriade från bilbesiktning och det ser jag inte vitsen med. Jag förstår att det är bekvämt för ägarna, men tycker att det är rimligt att funktionen på bilar i trafik då och då kontrolleras. Nu kommer reglerna troligen justeras så att gränsen istället dras vid bilar äldre än 1960, inte ändras varje år (1975 i år, 1976 nästa år osv), men raggarna går i taket.

Den ene bilägaren säger att han ändå fixar allt kontinuerligt och den andre att ”såna här bilar sköter vi till punkt och pricka” och att de ”körs ju typ 4-5 månader per år”. Det är möjligt att båda dessa bilentusiaster sköter sina bilar perfekt. Kanske har de egen utrustning för bromsprovning och hissar upp bilen regelbundet för att knacka på bromsrör osv. Jag gör det inte. Dessutom kör jag hela året, men om så en bil bara körs femton minuter per decennium hjälper det inte den som blir nermejad under den kvarten.

”Kolla bromsar? Äh, jag kör så lite.”

Bara i år blir 63000 svenskregistrerade bilar från 1975 besiktningsbefriade. En del av dem körs nästan inte alls, men många av dem är bruksbilar precis som min. Och även om de bara finkörs på söndagsförmiddagar vid perfekt väglag, är det så farligt att ta in bilen för kontroll vartannat år? Det kostar runt en femhundring och har man skött om bilen ”till punkt och pricka” är processen klar på en halvtimme.

Normalt är jag inte särskilt förtjust i att myndigheter blandar sig i folks liv, men ibland är det befogat. Dessutom finns det viktigare strider för ägare av gamla bilar. EU försöker hela tiden förhindra eller förbjuda möjligheten att reparera äldre bilar. Lägg energin där istället för att försöka komma undan en fullt rimlig kontroll.

Bärbuskstatus

Förra våren köpte jag två vinbärsbuskar på Lidl. Den ena dog tämligen omgående. Den andra lever, men har ännu inte producerat några bär. Jag beskrev min dröm om bärbuskar för min granne som väl kände att hon måste göra något för denna stackars ”bygutt” som saknar de mest grundläggande kunskaper om odling, så hon kom över med sticklingar från sina buskar – röda och svarta vinbär, samt en krusbärsbuske.

Jag grävde ner kvistarna och satte nät runt för att skydda dem mot hungriga rådjur, vattnade dem och väntade. Inte mycket till krusbärsskörd i år, men så pass mycket röda och svarta vinbär att jag i alla fall kunde koka en omgång sylt ihop med rabarber och blåbär.

Jag hade gärna haft 3-4 vinbärsbuskar av vardera färg och som jag förstått det ska bärbuskar bli större och ge större skörd med tiden. Vi får se, men det har stämt dåligt för rabarberna. Jag har nu rabarber på fem ställen på tomten, men trots att jag har vattnat och gödslat hela tiden blir det mest symboliska stjälkar.

På hallonbuskarna har jag motsatt problem. De växer så det knakar, men eftersom ingen tagit hand om dem på minst tio år är det bara ett kaos där man ser fler bär än man når fram till. Varje år tänker jag att nästa år ska jag ta tag i det där. Min mamma hade fantastisk ordning på sina hallonland och det var en fröjd att plocka hallon där. Kanske nästa år.

För jag gillar idén med bärbuskar. De kräver väldigt lite arbete, är ett vackert inslag på tomten och (om det inte redan framgått) jag gillar gratis mat. Jag går gärna ut i skogen och plockar bär och svamp, men det är något speciellt med mat som växer på kastavstånd från köksfönstret.

Gammal dörr som ny

Jag har haft en riktigt dålig källardörr ända sedan jag köpte mitt hus. Första vintern gjorde jag ingenting. Nästa vinter barrikaderade jag dörren från insidan med isolering. Det gjorde dörren obrukbar, men det gjorde inte så mycket eftersom det finns en annan väg. Men snyggt blev det inte.

En permanent lösning vore att byta ut hela dörren, men den har knepiga mått så då måste jag nog byta ut även karmen och ändå bli tvungen att såga av dörren på höjden – krångel! Någon föreslog att jag istället kunde tilläggsisolera den befintliga dörren. Det kostar ju nästan ingenting, så jag tänkte att jag i alla fall skulle testa. Funkar det inte är jag tillbaka på ruta 1.

Så jag skruvade en list runt dörren på insidan och fyllde utrymmet med cellplast och ett par ribbor rätt över dörren för att ha något att skruva den nya dörrsidan i.

Insidan sågades till av en 4 mm plywoodskiva jag hade fått över. Den rollade jag vit eftersom väggarna i trapphuset är vita och det ändå är ganska mörkt där, så ju ljusare desto bättre. Dörrhandtaget fick bytas ut eftersom det gamla inte längre passade den tjockare dörren, men jag hade ett liggande som funkade.

Som synes är dörren nu en halv decimeter tjockare än väggen, men vilket år som helst ska jag tilläggsisolera väggen. Först återstår det att se om dörren funkar i vinter. Det här är ett trapphus med källare nedanför, bakom ytterligare en dörr, och ett skafferi på ovansidan. Det behöver inte vara jättevarmt där, men innan dörrenoveringen fick jag nästan frostskador om jag kom åt dörren på vägen ner. Materialkostnaden blev minimal och fort gick det.

Själva poängen med dörren, att jag överhuvudtaget har den kvar och inte bara lägger igen väggen, är att jag har honungslager i källaren och det är praktiskt att kunna ställa bilen utanför dörren när jag ska på marknad, istället för att svänga runt i trapphuset och gå ut genom köksingången någon meter högre upp. Det blir några vändor varje gång bilen lastas och det som inte säljs ska krånglas ner igen.

Skatt är våra pengar

Jag blev uppmärksammad på ett Instagraminlägg från kontot ”Barntid”. Det är en film med texten:

”Många säger att vi ska vara tacksamma för allt vi får här i Sverige. Gratis sjukvård, barnbidrag, skola, förlossningsvård osv. Tänk vilken lyx!

Men sanning är ju att det här inte alls är gratis. Vi har alla varit med och betalat för det. Varje månad. År efter år.

Så, hur mycket betalar vi staten för att få dessa förmåner? Läs vidare!”

Så följer ett textinlägg där tankarna utvecklas:

”En person med en lön på 35 000 kr/mån i Uppsala betalar drygt 11000 kr i skatt varje månad. Det blir nästan 140 000 kr per år

Någon som tjänar 55 000 kr/mån betalar uppåt 230 000 kr i skatt varje år.

Barnbidraget, förlossningen, skolan och vårdcentralen är inte gåvor, utan en investering som vi alla gör.

MEN om du vill välja något annat än det staten erbjuder, så måste du ofta betala en gång till.

Vill du föda hemma i lugn och ro?
Då får du betala tiotusentals kronor ur egen ficka, trots att förlossningsvård redan ingår i skatten. Det som erbjuds är sjukhus. Take it or leave it.

Skippa förskola?
Staten ger över 150 000 kr/år och barn i förskolesubvention. Men om du vill vara hemma med dina barn så får du noll kronor. Du har betalat pengarna. Men du får inget stöd om du inte väljer det staten anser är rätt.

Hål i tänderna?
Bara grundläggande tandvård ingår. Behöver du större ingrepp så får du själv stå för hela kalaset.

Alternativt pedagogik?
Lite lagom går väl an, men avviker det allt för mycket så säger staten nej. Hemskolning och annat flum ska vi inte ägna oss åt i det här landet, det har vi fått klart för oss.

Vi får bara del av det staten har bestämt att vi borde välja. Och exakt vad det är är bortom vår kontroll.

Har du också behövt betala dubbelt för att du ville något annat?”

Inte särskilt kontroversiellt, kan tyckas. Det är ju fakta att Sverige har ett relativt högt skattetryck. Möjligen kan man invända att skattesiffrorna egentligen är ännu högre. Inkomstskatten är ungefär 30 procent av bruttolönen, men redan tidigare har ju staten dragit av arbetsgivaravgiften. Och konsumerar man nettolönen betalar man moms. Räknar vi med full arbetsgivaravgift, 30 procents inkomstskatt och moms på allt utom ett tioprocentigt sparande blir skatten över 60 procent av lönen. Då blundar jag dessutom för att även sparandet beskattas och att konsumtion av produkter med punktskatter (bensin, alkohol, ström osv) drar upp det ännu högre.

Barntid ifrågasätter om svensken får den välfärd han betalar för. Nej, det är omöjligt. Skattepengar samlas in av ett gigantiskt skatteverk och omfördelas av politiker med hjälp av myndigheter och kontrollorgan. Allt detta kostar pengar som försvinner längs vägen. Då resonerar jag fortfarande utifrån premissen att alla skattepengar används effektivt, men skattepengar slösas också bort på sånt folket varken valt eller vill ha.

Rosa enhörning för niohundra tusen!

Många av svaren hon fick var både rimliga och sakliga, men föga förvånande fanns där också kommentarer som vittnar om grundläggande kunskapsbrister om samhällsekonomi. Låt oss titta på några av dem:

”Galet inlägg som jag hoppas alla förstår är just GALET!!! Hur menar du att vårt samhälle skulle se ut om vi inte tillsammans bidrar till vår välfärd! Jag är så glad för att jag får betala skatt! Hade du haft råd att betala din förlossning själv menar du???”

Det är just det. Det betalas inte ut två kronor för varje krona som betalas i skatt, snarare 80 öre. Som grupp har vi råd att betala för förlossningarna, det är nämligen vi som redan gör det. Sedan är det en vanföreställning att vård är så dyr. En vanlig förlossning kostar 37000 kr, en rätt liten summa om man betänker vad barn kostar de följande åren. Jag har själv gjort en hjärtoperation (utomlands, när den svenska vården svek) som kostade runt hundratusen. Mycket pengar, men en bråkdel av vad var och en av oss betalat i skatt.

”När barn och samhället blir en fråga om pengar har du nog ingen riktig verklighetsuppfattning om hur det ser ut i samhället. Det kallas demokrati!”

Eeh... nej. Fördelningspolitik är en fråga om pengar. Det finns inget ymnighetshorn varifrån man kan hämta de pengar som behövs. När något väljs, väljs något annat bort. Demokrati betyder folkstyre och förutsätter inte alls att politiker stjäl människors pengar. Snarare tvärtom faktiskt.

”Du får väl föda barn hemma i lugn och ro om du vill? Ingen tvingar in dig till förlossningen. Men att ha och äta kakan är svårt.”

Nu var det ju inte det saken gällde utan att tacka nej till kakan, men ändå tvingas betala för den.

”Tacka nej till kaka?!”

”Hellre betala skatt och ha det bra än att ha det som i USA...”

För det är alternativen? Antingen betalar man världens högsta skatter eller också har man det som i USA där alla lever i armod och skräck?

Faktum är att Sverige har ett av världens högsta skattetryck utan att ha bäst välfärd. T ex är tandvårdsturism ett verkligt fenomen. Svenskar åker till andra länder och betalar fullt pris för tandvård som ändå blir billigare än om de gått till Folktandvården. Detta inte minst för att tandläkarens arbetskostnad blir lägre om han/hon slipper skatta bort mer än halva lönen.

Jag är inte motståndare till skatt. Jag tycker att det känns fint att vi kan hjälpas åt och att de som har det allra svårast att få livet att gå ihop inte lämnas åt sitt öde. Det är dock inte detsamma som att ju högre skattetryck, desto bättre blir samhället.

Sänka ambitionsnivån?

När jag började med biodling insåg jag att sommarsemester inte var aktuellt i närtid. Det gör mig ingenting, jag har ofta valt att jobba på sommaren. Om inte med lönearbete så i egen firma, eller en kombination. Eller också har jag haft en bostad som behövt renoveras den tiden på året.

Men jag har gränser. Det som gör biodling stressigt är att mycket måste göras exakt när det är dags, inte när jag har tid. En bisvärm kommer när den kommer och försvinner strax efter. När honungen är färdigrörd behöver den tappas på glas. Den dagen eller möjligen dagen därpå, men inte nästa vecka. Vidare styr vädret när det är dags att skörda honung, flytta kupor eller till och med att öppna kuporna.

Det är självvalt och även om det känns slitigt att stänga bikupor på natten och sedan ställa väckarklockan på 5.30 för att lyfta upp kuporna på ett bilsläp, köra dem till fjällen och lasta av dem, tycker jag att det är värt det.

Men sommartid är inte bara biodling för mig. Jag har en del byggjobb där jag är beroende av andra människor och dessa kan inte heller utföras när andan faller på. En snickare behöver byggmaterial och ska jag riva en vägg innan han kommer kvittar det att jag haft annat att göra.

Sedan är det sånt jag inte måste göra, men som måste göras på sommaren, t ex grönsaksodling och bärplockning. Det hade varit fint om det kunde skjutas på till oktober, men det går inte. Resultatet blir odlingslådor som skriker efter ogräsrensning, överblommade grönsaker och ett ständigt dåligt samvete för att jag inte gör allt jag borde.

Litet ogräsproblem.

Så hur löser jag detta? Det vet jag faktiskt inte, men om inte projekten minskar i antal måste jag sänka kraven på mig själv. Jag vill inte bromsa biodlingen, börja köpa grönsaker jag helst odlar eller sötsliskig köpesylt med kemiska tillsatser, men till nästa sommar måste något ändras. ”Det er ingen skam å snu” är ett norskt talesätt som betyder att man inte ska skämmas för att vända om. Jag vet inte, men det är för mycket stress och dåligt samvete nu.

Idag ska jag röra honung (två timmar), åka och inspektera nio bikupor (fem timmar), sätta etikett på hundra burkar (en timme) samt förbereda morgondagens marknadsdag där jag ska sälja honung (tre timmar). Jag borde också skriva, klippa gräsmattan och mig själv, tvätta, springa, baka, städa, plock svamp, putsa fönster ... Hur tusan får människor med heltidsjobb ihop sina liv?!

Lura systemet

Hösten 2021 köpte jag min första smartphone. En Samsung A21s som kostade 1393 kr. Då hade den varit ute och vänt hos en kund innan mig. Annars hade den kostat 1990 kr, men eftersom jag fick samma garanti och utrustning som om den varit helt ny tyckte jag att det var en bra deal.

Knappt fyra år senare ser jag den fortfarande som en ny telefon. Inte en skråma och jag har inte märkt att batteriet skulle ha blivit sämre heller. Däremot har jag snart slitit ut mitt andra fodral till den, men de har kostat en femtilapp styck, så det gör inte så mycket. Går inte telefonen sönder snart måste jag säkert köpa en ny för att den inte längre funkar med bank-ID eller något annat väsentligt.

Det var bättre förr!

Ingen större kris, det heller. Det finns nya telefoner för under tusenlappen och är jag villig att köpa en begagnad eller renoverad får jag antagligen ännu mer för pengarna. Jag kan ”unna mig” en dyrare telefon, men en billig har alla funktioner jag behöver.

Flera nya mobilmodeller kostar femsiffrigt. Det kan man köpa om man har glädje av det, men säg att man köper ny telefon för tiotusen vartannat år och därefter låter den gamla ligga i en låda eller ger bort den till ett barn (som säkert också hade klarat sig utan den). Då har du en årskostnad på femtusen. Om min telefon går sönder idag har den kostat mig 370 kr/år. Mellanskillnaden kan jag köpa lördagsgodis för, men om jag investerar pengarna har jag efter tio år drygt sextio tusen, efter tjugo år hundrasextio tusen.

Och som om det inte räcker går resonemanget att tillämpa på varenda grej man köper. Ett lite billigare mobilabonnemang, bilförsäkring, matkonto, cykel eller vad som helst ger på sikt stora pengar i plånboken. Ofta utan att man ens ser det som en uppoffring. Man behöver bara låta bli att köpa sånt man inte behöver, eller åtminstone lite mindre av det.

Fakturera väntetid i telefonkö?

Markus Jonasson heter en man som satt en timme i telefonkö för att klaga på en påminnelseavgift (svinigt hög – 450 kr!) för en obetald faktura han aldrig hade fått. När han kom fram var de dessutom otrevliga. Jag kan i och för sig tänka mig att han inte heller var jättetrevlig. Det hade inte jag varit i det läget.

Hur som helst valde han att säga upp avtalet, men när de inte tog bort påminnelseavgiften fakturerade han tiden i telefonkö, 795 kr plus moms. Företaget betalade fakturan, vilket jag inte för ett ögonblick  tror beror på något annat än ett misstag, enligt samma mönster som när blufföretag skickar ut tusentals bluffakturor i hopp om att personer och företag utan koll ska betala utan att upptäcka att de inte borde.

Det får vara hur det vill med den saken, men jag vill hylla Markus för hans motståndshandling. Företag inbillar sig ibland att de kan behandla kunder hur de vill, och myndigheter är ännu värre. Det finns bara ett sätt att stoppa dem, genom att protestera. Det hjälper inte alla gånger, men företag som beter sig oacceptabelt behöver få veta att det inte är okej.

Jag gör vad jag kan. Senast klagade jag på en avgift för pappersfaktura som jag fått enbart för att företaget som skickade den inte klarat av att istället skicka ut en e-faktura, trots att jag bett dem om det, först lågmält och sedan allt mer … bestämt. Jag tar smällen när jag har gjort fel, men det måste gälla åt bägge håll. Pappersfakturaavgiften krediterades på nästa pappersfaktura, som jag också klagade på. Och så vidare.

Till slut verkar de ha löst problemet och mina reaktioner via telefon, chat och e-post gjorde det definitivt till en förlustaffär för dem. Mig kostade det bara tid, men kanske borde jag göra som Markus och fakturera den tiden. Givetvis med ett pappersfakturatillägg.

Skitstövlar

Jag är ingen stövelmänniska. För några år sedan ägde jag inte ens ett par gummistövlar. Ja, man kan bli blöt om man väljer andra skor i höstrusk, men efter ett par timmar i skor utan ventilation måste jag ändå byta strumpor och tvätta fötterna. Men så blev jag biodlare, en verksamhet som kräver stövlar. Så då köpte jag inte bara ett utan två par, ett par vanliga, höga stövlar, och ett par med lågt skaft.

De höga stövlarna är så färdiga att det skulle vara lättare att beskriva var de inte gått sönder. Varenda skarv verkar släppa, och mitt uppå fotbladet där gummit böjs lite varje steg har det också blivit sprickor. Tre års användning kan tyckas länge, men de används bara i biodlingen. Jag går inte många steg i dem eftersom bikuporna normalt står i min egen trädgård, och när jag flyttar kuporna eller biodlar hos andra byter jag skor så att stövlarna bara används när de absolut behövs.

De låga stövlarna skulle visa sig vara en fullständig felsatsning. Bina klättrar lätt in mellan bidräkt och skoskaft och sticker mig i vristen varpå hela foten svullnar upp. Men trots att jag behövt hitta alternativa användningsområden för dem är även de helt slut efter tre års användning. I våt terräng skulle nog strumporna hållas torrare i foppatofflor än i denna dåliga ursäkt till stövlar.

Jag fattar vad det beror på. Bägge stövelparen är inköpt i sko- och fritidsbutiken Jula och är av deras kvalitetsmärke Kayoba. Innan jag gör mig mer lustig över dem ska jag säga att jag gillar Jula, både i Sverige och Norge. Mycket av deras grejer, såväl elmaterial som verktyg, färg och hemelektronik håller hög kvalitet. För att inte säga mycket hög om man tar in priset i ekvationen. Någon gång har jag tvingats byta en vara och det har inte heller varit några problem.

Men när det gäller dessa stövlar har de inte kommit upp i rimlig standard, så innan nästa biodlingssäsong måste jag definitivt göra ett inköp. Jag har på mig till april, så nu skulle jag vilja ha hjälp att göra ett bra val. Kayobastövlarna tror jag gick på 200-300 kr paret.

Dumstrut på.

Jag är villig att gå upp i pris, men eftersom jag som sagt inte går mer än nödvändigt i stövlar skulle det svida att betala uppemot tusenlappen för riktiga proffsstövlar. Jag struntar i färgen, behöver inget spiktrampskydd, stålhätta eller greppvänlig sula – allt funkar. Så vet ni någon skön medelväg? Kanske ett annat lågprismärke som ändå inte är ren skit? Eller borde jag hålla utkik på begagnatmarknaden för att istället köpa ett slitet par av det allra bästa, men med skönhetsfläckar? Jag har som sagt tid på mig, så ge mig gärna ditt bästa stöveltips.

Enkla pengar har inget värde

Kongo är trots stora naturtillgångar ett av världens fattigaste länder, men trots den relativa rikedomen behöver de hjälp från omvärlden. Sverige ger dem ungefär en miljard om året.

Så varför är de fattiga trots stora tillgångar? Bl a för att de krigat de senaste trettio åren, men så verkar det också lite si och så med budgetarbetet. Nu har landet beslutat att man ska sponsra ett spanskt fotbollslag med 112 miljoner om året.

Varför gör man på detta viset? Gissningsvis för att landet styrs av idioter, men jag tror också att det handlar om hur de får sina pengar. 112 miljoner är ju ”bara” en tiondel av slanten de får från svenska skattebetalare och nästa år kommer en ny sådan. Biståndet devalverar pengars värde.

Jag tror att detta är hyfsat lika för alla med pengar. Har man fått slita för att få in pengarna på kontot är man generellt försiktigare med att ta dem därifrån. Länder som lever på bistånd, eller för den delen bidragskommunen Malmö, är inte lika försiktiga som de som försörjer sig själva.

Samma fenomen går att spåra hos lottovinnare och barn till rika företagare som ärvt rikedom och är uppväxta med silversked i munnen. Så tänk på det när du ger dina barn veckopeng, att det inte alltid är snällt att ösa pengar över dem. Går det att koppla utbetalningen till en motprestation är det ännu bättre. Annars kanske de slutar som Kongo – fotbollstokiga med hål i fickorna.

Sparo i blåbärsskogen

Jag läste att rekordfå thailändska bärplockare har fått arbetstillstånd i Sverige i år. Jag vet inte hur det är i Norge, men jag tänkte att jag får ta mitt ansvar och plocka blåbär. Nej då, det har ingenting med ansvar att göra. Anledningen är i första hand ekonomisk, men bärplockning är dessutom rogivande och god motion.

Tidigare hade jag ett mål om att på hösten alltid ha 25 liter blåbär i frysen. Nu har jag ett äppelträd som ger mig äpplen till minst halva årets morgongröt, så då går det åt mindre. Jag hade dessutom fyra liter fjolårsbär i frysen när jag började. Första plocktillfället gav sex liter blåbär. Det räckte för att bli less, och så tar de ju en stund att rensa.

Sex liter är också vad min ryggsäck klarar av. När jag flyttade från storstadsförort till landsbygd gick jag märkligt nog från att ha ett stenkast till blåbärsskogen till att få tre kilometer. Jag cyklar. Det är för övrigt enda gångerna på året jag gör det.

Såklart kom en katt för att ”hjälpa till” med rensningen.

Så nu har jag tio liter blåbär i frysen, men siktar på att komma mig ut åtminstone en gång till. Bären använder jag till blåbärspannkaka på mormors vis, för att smaksätta hemgjord glass och som sagt till morgongröten, antingen krossade med en gaffel eller kokade i egen sylt. Att gratis är gott gäller det mesta, även bär.

Varför kunderna sviker

Sveriges Radio skriver om en sommarmarknad som riskerar att få slå igen för att marknadsknallarna inte dyker upp. I reportaget tycks man inte ha någon förklaring till vad som hänt. Det tror jag mig ha.

Jag säljer honung, mest på höst- och julmarknader, men jag har också sålt loppisgrejer för att omvandla lite av mitt överflöd till pengar (som man väl aldrig kan ha i överflöd) och det har ibland varit på sommaren. En del marknader kostar mycket att sälja på, andra är gratis, men även om priset spelar in är det en dålig strategi att stirra sig blind på det. Vissa marknader är helt enkelt så dåligt arrangerade att jag inte skulle komma tillbaka om de så gav mig lön för att stå där en hel helg.

Marknaders framgång bygger på att marknadsknallar vill sälja hos dem. Inga knallar – inga besökare, och då dör verksamheten. Jag har sålt på några marknader tre år i rad och under den tiden upptäckt att de blivit sämre på flera punkter. Kanske har de dragit ned på marknadsföringen, gett mig en usel försäljningsplats i en återvändsgränd bredvid en annan honungsförsäljare, ljugit och gjort sig oanträffbara. Ibland har de dessutom passat på att höja priset samtidigt som de saboterat mina möjligheter att tjäna pengar.

Alla kan göra misstag och en del faktorer är bortom arrangörens kontroll, som väder. Men gör de fel och varken står för dem eller tar lärdom kommer jag inte tillbaka. ”Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.”

Det är inte speciellt för marknader att fartblindheten ibland får företag att glömma bort vem som ser till att de har råd med mat på bordet. Vi har alla drabbats av dålig kundservice, försämrade produkter och företagare som försöker mjölka kunderna så långt det är möjligt, och då är det vår förbannade skyldighet att ”rösta med fötterna”.

Tomat-mat

Jag byggde växthus för att odla tomater i och nu börjar den satsningen bokstavligt talat att bära frukt. Några av er påpekade att jag borde ha satt plantorna glesare och det stämmer säkert, men jag tycker ändå att det är hanterbart.

I samband med att jag vattnar plantorna (morgon och kväll) har jag ruskat på plantorna i pollineringssyfte. Det verkar funka för det blir fler tomater för varje dag som går. Först är de nästan vita, därefter gröna.

De längsta plantorna har jag knutit upp med snören uppifrån. Det får jag kanske göra på alla till slut för en klase tomater är tunga för en tunn planta. Och plötsligt händer det – en röd tomat!

Förhoppningsvis följs den av hundratals röda tomater som kommer att förgylla mina måltider de närmaste månaderna. Och där kommer mitt ”problem”. Jag gillar tomater, det är inte det. Jag äter gärna en färsk tomat klyftad till en varmrätt, och skivad på pizza. Och så har jag en plan om att torka tomater i ugn, som ett alternativ till att köpa soltorkade tomater. Men sen då?

Vad använder ni tomater till? Har ni något spännande förslag eller recept? Har ni testat att torka tomater och hur bär ni er i så fall åt? Alla idéer kommer att tas i beaktande så länge de inte också innehåller kött eller fisk.

Leasat helvete

Här kommer ett ekonomiskt exempel från verkligheten som får mig att undra om det är jag eller omvärlden som är galen. Något av alternativen måste det vara. Detta handlar om ett norskt par i sextioårsåldern. Han är åkeriägare med en egen lastbil. Okänd inkomst, men han jobbar mycket och jag tror att det går bra. Hon är lärare med så bra lön man får som lärare. En halv miljon om året eller lite drygt? Barnen utflugna, så de borde ha ganska god ekonomi och nu vill hon ha en ny bil. Elbil eftersom ”de är så billiga att köra”. Valet föll på en Volvo EX40 som med den extrautrustning de önskar kostar 569900 kr.

De har inte råd att köpa den. Kanske köper ingen nya bilar längre, jag vet inte. Den ska leasas och avtalet ser ut ungefär så här. Vid övertagandet betalar de hundrafemtio tusen i ett engångsbelopp. Det är pengar de aldrig får tillbaka utan ger dem bara rätten att leasa bilen. Tydligen är siffran lite självvald. Med högre insats blir det lägre månadsavgift. I detta fall betalar de 5600 kr i månaden i tre år. Då tillkommer skatt, försäkring och service! Jag trodde att själva idén med leasing var att allt skulle ingå så att man vet exakt vad det kostar, men så var det inte här.

Jag fick en tjugo år gammal Nissan King Cab med huset, men valde att inte behålla den eftersom skatt och försäkring hade kostat mig 7000 kr per år. Motsvarande siffra för en ny elbil? Ingen aning, men säger vi dubbelt har jag inte sagt för mycket.

Då har vi alltså totala utgifter på runt fyrahundratusen, så över två tredjedelar av bilens totala värde. Eller elvatusen i månaden. Men då får de inte köra för mycket, för då blir det en kilometeravgift i tillägg. Det får inte heller var något orimligt slitage, som ett stenskott eller repa för då får de betala för det, alternativt fixa skadorna.

Jag är fullt medveten om att folk skakar på huvudet över att jag väljer att ha en över 50 år gammal bil. Den gör 0-100 på en kvart (om den ens gör 100, inte med mig bakom ratten i alla fall), har ingen AC, inget centrallås, inga värmeslingor varken i sätena eller i ratten. Men så kostar den heller inga elvatusen i månaden, inte ens om året om jag inte räknar in bensinen.

För elvatusen i bensinbudget kan jag varje månad köra Oslo-Aten tur och retur, så det där med elbil för drivmedelskostnadens skull känns som en felsatsning i detta fall. Alla får göra sina val, men ser ni mig någonsin bakom ratten i en leasad Volvo EX40 som kostar ett femsiffrigt belopp varje månad – skjut mig!

Hur blev det nu då?

I vintras vädrade jag ett dilemma här i bloggen. Frågan var om jag skulle fortsätta att utvidga biodlingen eller under 2025 istället prioritera vinst framför tillväxt. Jag fick många bra synpunkter och bestämde mig så småningom för att försöka ligga kvar på tio kupor.

Nu är det inte så enkelt att jag som biodlare kan bestämma sånt själv. Bisamhällen svärmar och drottningar byts ut av arbetarbina, så under året har jag både delat upp och förenat bisamhällen. Som mest var jag – helt ofrivilligt – uppe i tretton kupor. I skrivande stund har jag elva, men bara nio med drottning, så tar jag snittet där kan man kanske säga att jag har tio.

Det har hur som helst varit ambitionen, att satsa på honungsproduktion istället för fler samhällen, och att inte köpa annan utrustning än den som varit absolut nödvändig. Äntligen skulle jag komma upp på plus och utan att förhäva mig vill jag påstå att strategin varit lyckad. Årets första slungning gav 179 kilo honung, den andra nästan det dubbla. Jag har inte tappat den honungen på glas än, så där har jag ingen exakt siffra, men totalt blir det i alla fall över 500 kilo sommarhonung. Sex kupor flyttades förra veckan för att bina ska få samla ljunghonung, och några till flyttar jag nog i helgen.

Även det ser ut till att kunna bli en lyckad skörd, men det är för tidigt för att veta säkert. Det hänger på vädret de närmaste veckorna. Hur som helst, även om satsningen på ljunghonung skulle bli totalt misslyckad kommer 2025 års biodling ge ett rejält överskott. Hur jag gör nästa år har jag än så länge ingen aning om. Årets vinst gör det roligare att satsa offensivt, men efter att ha jobbat nästan dygnet runt med detta ett tag känner jag att tio kupor kanske blir alldeles lagom 2026. Eller ännu färre. Det får jag klura på när bina gått i ide.

Äntligen måndag?

En del börjar kanske jobba idag, men många har semester och en del av dem förverkligar sånt de inte hinner i den vanliga vardagen, vare sig det är att åka ut och resa, ligga i hängmattan utanför sommarstugan eller fixa till den där väggen som väntat på kärlek efter en tidigare renovering.

Allt det kan vara bra. Jag tror att de flesta behöver bryta sina rutiner ibland och kanske också ett miljöombyte. Problemet är om det känns som att det bara är semesterlivet man lever för medan övriga året är en transportsträcka av vardagstristess och snart ska man in i ekorrhjulet igen.

Men även den känslan kan leda till något bra. Det ger en möjlighet att lokalisera missförhållanden. Det viktiga om man inte lever sitt drömliv (och är det egentligen någon som gör det fullt ut?) är att göra något åt saken. Ställ dig själv frågan vad du rent konkret gör för att få ett bättre liv. Att se brister är bara första delen, men utan att följa upp med en handlingsplan blir det som att läsa självhjälpsböcker och sedan leva på som förr. Drömlivet kommer väldigt sällan knacka på dörren, det måste skapas.

Så mitt tips till dig som under sommaren upptäcker att du inte är nöjd är att sätta dig ner (eller sätta er ner om du bor familjevis) och speca upp vart du vill komma och hur du ska komma dit, vare sig det är att byta karriär, leva FIRE-liv, flytta eller något annat. För de flesta av oss är det en kombination av flera mål och lösningen är en kombination av flera åtgärder. Det blir inte klart på en helg utan måste bli ett pågående projekt. Men se till att det blir just pågående, inte en dröm vid horisonten.

Vad hindrar ditt drömliv? Brist på pengar, kunskaper eller utbildning, åldrande föräldrar, ett sjukt förhållande, sviktande psykisk eller fysisk hälsa? Det vet bara du och kanske inte ens det. Handlar det om pengar behöver du antagligen en ekonomisk handlingsplan som kan innefatta en budget, ett månadssparande på börsen, att sänka din ekonomiska levnadsstandard eller hitta nya och större inkomster. Är det annat som trycker ner dig krävs andra lösningar, men den gemensamma nämnaren är att du måste agera, inte bara drömma.