Gör-det-själv-stativ

Jag köpte en hundraliters honungstunna i fjol, men inget stativ till den. Eftersom det är en tappkran i botten måste man komma upp från golvet, så nu tänkte jag ta tag i det. Första idén var att köpa ett metallstativ av samma typ jag har till en annan tunna.

Det gick nu lös på inte mindre än 790 kr och det var över min smärtgräns. Dessutom stör jag mig lite på att det lämpar sig dåligt för att luta när man närmar sig botten på tunnan och honungen rinner långsamt. Eller stativet går fint att luta, men då måste man hålla emot själva tunnan så inte den välter. I det läget är det ingen större vikt i tunnan, men när jag tappar upp honung ska jag dessutom hålla koll på vågen så att det inte blir för mycket i burken.

Detta sammantaget gjorde att jag bestämde mig för att bygga en egen ställning i trä. I vanlig ordning kollade jag runt på nätet för att hitta fiffiga lösningar att stjäla. Den här såg stabil ut, även om jag tyckte att 4tum4 var att ta i för att hålla en tunna på 140 kg.

Det borde räcka med 2tum4 (som jag dessutom hade hemma) om man stärker upp på kritiska punkter. Och så var det ju det där med att kunna luta ställningen utan att få tunnan i huvudet. På stativet till en regntunna hade man förlängt benen för att också hålla fast tunnan. Det verkade smart.

Naturligtvis blir ju vikten på konstruktionen högre ju mer trä jag använder, men det här stativet bärs fram och används på en plats i samband med honungsproduktion, max tre gånger om året, och då spelar vikten ingen större roll. Så planen blev att kombinera dessa bägge. Den översta, men med hälften så grova reglar, och så förlängningarna från andra bilden, gav mig denna.

Jag drar mig till minnes en intervju med artisten Eddie Meduza som sa:

”Jag hade kunnat göra de här låtarna tiotusen gånger bättre. Det är bara det att … nu gjorde jag inte det.”

Det är väl ungefär vad jag kan säga om mitt stativ, men även om det inte blev vackert fyller det sitt syfte.

Och inte kostade det några 790 kr heller. Jag försökte mest använda korta spillbitar, men en lång planka gick det åt. Tillsammans med en näve tretumsskruv tror jag bygget landade på en hundralapp. Nästan viktigare ändå är att jag föredrar detta stativ framför den översta köpevarianten. Vore jag ung och hipp (använder man ord som ”hipp” är man nog inte det) kunde jag kasta ur mig någon käck internetförkortning nu, som DIY FTW!

Hotell utan frukost

Här är något jag har efterfrågat länge, hotellnätter utan frukostbuffé. Jag tycker att hotellfrukost är den stora uppsidan med att bo på hotell, men på den tiden jag bodde mycket på hotell jobbade jag på kvällen och betalade nästan alltid hemresan själv och den var som regel billigare ju tidigare man åkte. Så då lämnade jag ofta hotellet innan frukosten börjat serveras, men jag fick lik förbannat betala för den.

För så är det ju. På flera av dem som intervjuas låter det som att de önskar att frukosten ska ingå eftersom de då ser den som kostnadsfri. Ingenting kunde vara längre från verkligheten. På det hotell jag testbokade för den här texten fick man betala 195 kr extra för att få äta frukost på hotellet och så glad i hotellfrukost är jag inte. Hade den ingått skulle rumspriset gissningsvis bli minst 150 kr dyrare. Kanske 200.

Även om det nog slutar med att jag får ett torftigare liv gillar jag idén med att betala för det man använder, inte ett paketpris för ”lyxen” att slippa planera eller tänka. Men som så många gånger förr tycks jag vara i minoritet. Hela Twitter är fullt av ”Dra åt helvete, Scandic!”-inlägg, märkligt nog både från dem som gillar deras frukostar och de som inte gör det.

”Inget glutenfritt i menyn?!”

Sedan får man väl förmoda att det blir en smyghöjning av hotellpriset i omläggningen. Om frukosten nu kostar 195 kr kan jag inte tänka mig att rumspriset sänks motsvarande, men så är det ju alltid. Jag tror ändå att det är olönsamt för kunden med inkluderad frukost, fri bar i biljettpriset eller cykel på köpet, men vad säger läsardomstolen? Är ni all inclusive-fanatiker eller kostnadsminimalister?

Att se honung torka

Att titta på när väggfärg torkar påstås vara bland det tråkigaste man kan företa sig. Återstår att se om du efter denna text tycker att honungstorkning verkar vara lika trist. Det är nämligen något som upptar mitt liv en del nu.

Grovt förenklat drar bin in nektar som innehåller fyra femtedelar vatten, men när honungen är klar att slunga är förhållandet det omvända. Bina sköter torkningen ganska bra själva. Står man bredvid en bikupa kvällstid kan man höra surret av tusentals vingar som skapar den ventilation som krävs och när cellen är tillräckligt torr förseglas den med vax. Fast när de har som flest blommor att vittja hinner de inte riktigt med, eller ifall det är hög luftfuktighet.

Det här är en ganska typisk honungsram. De börjar med att lägga honung i överkant och på sidorna, lite som en solfjäder. Därför blir den också torr tidigare än honungen längst ner i mitten. Fast man kan heller inte vara bergsäker på den täckta är tillräckligt torr. Det är där jag kommer in. När honungen är skördad ur kupan kontrollerar jag fuktkvoten med en refraktometer, ett litet verktyg där jag med hjälp av en tändsticka placerar en droppe honung och kan läsa av fukten.

Sommarhonung, som är det jag torkar nu, får inte ha högre fukthalt än 19 procent, då riskerar den att jäsa. Men det är snittet. Om några ramar är nere på 16 procent kan jag med gott samvete släppa igenom en 21:a. Men det gäller att ha marginal! Jäst honung går bara att använda till bakning eller mjödframställning, och betingar ett betydligt lägre värde.

Första året ställde jag lådor med för blöta honungsramar på en torkställning och blåste med en bordsfläkt under. Nästa år tillverkade jag i bästa Macgyver-anda en fläktplatta där ett par datorfläktar drog luft genom honungstornet.

Nu har jag skaffat mig en ordentlig luftavfuktare, som förvisso går att kombinera med både fläktar och element, men i det här lilla rummet alstrar avfuktaren så mycket värme denna årstid att element blir överflödiga.

En behållare i avfuktaren samlar upp vatten och efter ett par dygns avfuktning är det äntligen dags för slungning. Det kommer att bli några hundra kilo i år när allt är klart, men innan dess ska hela processen upprepas två gånger till. Ett steg i taget mot världsherravälde.

Börstips till mig själv, 19

Jag fick ett mejl från en läsare. Han skrev:

”Är en kille på 19 års ålder som började med aktier för några år sedan. Har läst din blogg ett tag och tycker den är helt fantastisk, men tänkte fråga om en annan sak. Hur ser din aktieportfölj ut? Vilka aktier och fonder kör du och anser vara bäst?”

Mitt tips är enkelt. Satsa allt (ALLT!! Följ gärna upp med belåning också) i det tyska företaget Firimonte som säljer solenergibaserade molntjänster.

Nej då, det var ett skämt. Jag anser mig inte kompetent att ge aktieråd, men tänkte förklara hur jag tänker. Mina egna investeringar har under åren (från 16 till 53) genomgått olika faser.

Fas 1

Ett fåtal aktieinnehav i stora och medelstora företag, som jag behöll i många månader eller t o m år.

Fas 2

Började blanda upp de stabila satsningarna med mer chansartade (”Tänk om Fermenta vänder upp igen ...”). Det ska sägas att den totala aktieportföljen i kronor var ganska blygsam.

”Nu vänder det!”

Fas 3

Så kom daytradingen in i mitt liv. Innehaven behölls i extremfallen i bara några sekunder, sällan i flera månader. Först bara aktier, så småningom en del warranter och en och annan ETF. Ibland hade jag över tusen avslut per år.

Fas 4

Efter lite för många träffar direkt mot plånboken började jag handla aktiefonder. Först som ett komplement till aktier, men så småningom bestod hela portföljen av fonder. Några branschfonder, andra var indexfonder för specifika länder eller regioner.

Aldrig fel att spara i fond.

Fas 5

Indexfonder. I samband med utlandsflytten till nya sparformer och regler slängde jag in allt i ett par globala indexfonder. Det kräver minst av mig och ger högst troligt bäst avkastning.

Jag tror att det är ofrånkomligt att man byter sina strategier med tiden, inte bara på börsen. Mina faser beror på intresse, talang (eller brist på), hur börsen gått och vad som parallellt hänt i mitt liv. Hade daytradingen gått så det visslat hade jag kanske fastnat i fas 3 eller övergått till en annan fas 4. Alla påverkas vi av egna och yttre omständigheter.

Allt jag vet om ynglingen som ställde frågan är hans namn, ålder och att han åtminstone delvis har god smak när det kommer till bloggar, så det vore lite förmätet av mig att ge honom börstips. Om jag däremot går till mig själv som nittonåring (fas 2 här uppe) var det en förvirrad kille som behövde all hjälp han kunde få.

Så med det i minnet skrev jag så här till frågeställaren:

”När jag flyttade från Sverige 2021 sålde jag allt eftersom värdepapper i ISK och KF var svårflyttade rent skattetekniskt. Med ett rörigt liv i nytt land köpte jag globala indexfonder för att slippa bry mig och jag har nog aldrig presterat bättre jämfört med börsen. I fjol gick Norgeindexet OBX upp 12 %, Nasdaq Comp +30 % och min portfölj +34 % utan ett enda enskilt aktieinnehav. Hade jag då försökt hitta bra aktier är jag övertygad om att jag inte plussat mer än hälften, kanske inte alls.

Så anledningen till att jag inte pratar så mycket om innehav i bloggen är att det inte längre finns så mycket att prata om - jag köper tråkigt och behåller. Att jag slutade försöka pricka egna vinnare berodde mer på att det inte var roligt att sitta klistrad vid skärmen än att det inte gick bra (men givetvis finns det ett samband), men är det något jag hade önskat vore det att någon tipsat mig i min ungdom om att 'tråkinvesteringar' ofta är bäst. Jag tror knappast att jag kommer att övertyga dig om det, och det kan ju också tänkas att du har mer talang för aktiehandel än vad jag har haft.

Men får jag ge ett förslag, så är det att avsätta en del av dina pengar åt 'säkra' papper: stora fonder, gärna indexfonder, några olika investmentbolagsaktier eller en investmentbolagsfond. Sälj och köp nytt om du vill, men behåll denna andel tråkig och stabil. Så har du något att jämföra mot resten av dina investeringar. Hade jag gjort så när jag var 19 hade jag upptäckt tidigare att det var mer lönsamt och förmodligen blivit fullfjädrad 'tråkinvesterare' vid 22. Då hade jag varit mycket rikare idag.”

Vad säger ni andra? Recensera gärna mitt svar eller kom med egna tips till den frågande nittonåringen. Jag tänker inte i första hand att han behöver tips om specifika aktier utan lite större, hur man bör tänka eller möjligen vilka branscher som kan gå bra det närmaste decenniet. Jag passar på att göra en friskrivning för både mig och hela kommentarsfältet:

Vi är inte finansiella rådgivare och tillhandahåller ingen rådgivning. Alla finansiella tips ska tas med en hel tunna salt och jag tar inget ansvar för investeringsbeslut baserade på tankar om börs och finans från detta blogginlägg med tillhörande kommentarsfält. Beträffande Firimonte hade det kanske varit värt en investering om bolaget funnits utanför mitt huvud.

När pengar är av ondo

Ett moderat oppositionsråd (artisten Lisa Miskovskys syrra faktiskt) skrev en debattartikel om att extrapengar i bidrag till fattiga familjer riskerar att låsa fast bidragstagare i fattigdom. Hon skriver att ”ingen fattig människa har lyfts ur fattigdom genom bidrag” och att det är andra insatser som krävs för det.

Något undantag går säkert att hitta, men i stort tror jag att Nina Miskovsky har rätt. Människor i arbetslöshet och utanförskap behöver insatser för att ta dem ur det. Allra helst verktyg att själva skapa sig en meningsfull tillvaro. Några kommer att behöva bidrag hela livet, men det borde inte vara normen. Ett ekonomiskt bidrag bör lösa en akut situation, ge människor mat i magen och tak över huvudet när allt brakat samman.

Men vad jag inte förstår är varför Moderaterna resonerar helt annorlunda när det gäller ekonomiskt stöd till andra länder. Akut u-hjälp vid naturkatastrofer är en sak, men det finns länder som fått svenskt bistånd varje år sedan 1970-talet. För en del länder i ”tredje världen” är u-landsbistånd en av de största intäktsposterna i statsbudgeten. Det skapar såklart samma situation som Miskovsky varnar för med svenskt försörjningsstöd inom landet. Handlingsförlamning, inte handlingsfrihet.

Om vi tror på människor – och gör vi inte det kan vi ju lika bra lägga ner hela skiten – bör vi försöka hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem kunskaper och möjligheter! Sluta att strö kravlösa pengar över människor, vare sig på hemmaplan eller i andra världsdelar. Det ger dem varken människovärde, självförtroende eller möjligheter att komma på fötter.

De smiter med allt mitt guld!

Robin Hood är intressant. Hyllad av vänstern för att han tog från de rika och gav till de fattiga, och av högern för att han tog från staten och återförde till skattebetalarna. Men nu ska inte detta handla om Robin Hood utan om kungens förtvivlan när han insåg att guldet var på väg att försvinna.

Mina bin har nämligen fått mig att förstå hur han kände det. Honungsbin förökar sig genom svärmning, oavsett om de bor i en bikupa av frigolit eller i ett ihåligt träd. När bisamhället är tillräckligt starkt försöker de skapa en ny drottning och när den nästan är kläckningsklar tar den gamla drottningen med sig en stor del av kupans bin för att söka sig en ny boplats.

I år har jag drabbats av minst fyra svärmar, antagligen fler. En av dem såg jag inte alls, men det gjorde grannen när den blåste förbi hans tomt och då var det redan för sent. En annan svärm såg jag själv, men den drog direkt iväg bortom synhåll.

Innan de lämnar kupan äter de så mycket honung de orkar, men även utan svullandet hade det varit dålig ekonomi för biodlaren eftersom försvunna bin är dåliga på att samla ny honung. Alltså är det med viss frustration man ser sina husdjur i samlad tropp försvinna från bigården.

Men helt chanslös är man inte. Först gäller det att se tecknen på att svärmningen är på gång. Bina bygger mer eller mindre seriösa drottningceller i kupan och genom att gå igenom yngelrummet regelbundet och noggrant under den mest kritiska tiden kan man plocka bort dessa celler på ett tidigt stadium.

Man kan också dela samhället själv och på det sättet minimera svärmningsviljan. Man kan bygga en s k avläggare genom att låta en del av bina starta på nytt i egen kupa. Jag testar en variant på det i år genom att låta avläggaren flytta till ett rum  i samma kupa, men med egen ingång.

Biodlare 185 cm, bikupa ... högre.

Här är det gamla yngelrummet i de två lådorna högst upp. Drottningen har jag däremot flyttat längst ner till ett nytt yngelrum i den nedersta lådan och däremellan är det skattlådor med honung. Ett spärrgaller hindrar drottningen från att komma upp dit. Och på övervåningen skapas en ny drottning, så om allt går vägen har jag så småningom två och kan välja om jag ska byta den gamla drottningen med den nya eller ge dem varsin kupa.

Men precis som att drottningar försvinner och hela samhällen ibland fryser ihjäl på vintern är svärmar något man får leva med som biodlare. Förr eller senare sker det, ett svart moln som ”försvinner med allt mitt guld”. Men inte ens då är loppet helt kört. De brukar inte göra som min svärm ovan och flyga mot horisonten. Vanligtvis sätter de sig först och väntar i närheten, ofta i ett träd, medan några spejare flyger iväg och letar upp en ny bostad. Lyckas jag då lura in drottningen i en låda kommer resten av bina följa efter och så har jag skapat den där nya bostaden åt dem, till glädje för både mig och dem.

Två av årets svärmar lyckades jag ta tillbaka. Den första surrade runt mitt äppelträd, men innan jag hunnit få upp en stege drog den till en lägre buske och väl där upptäckte jag att de flesta bina satt i en klump på marken, i högt gräs, så jag utgick ifrån att det var där drottningen var. Parade drottningar är ofta dåliga flygare. De är tunga av säd och har förhållandevis korta vingar. Så jag satte helt enkelt en låda med vaxramar över högen med bin.

Honung är kortrest mat.

När de var kvar efter en timme och fler anslöt förstod jag att drottningen var där, så på kvällen lyfte jag upp lådan i bigården på en bibotten med flygöppning och där blev de kvar. Den andra svärmen hade en ung jungfrudrottning. Antagligen gav det henne bättre flygegenskaper för hela gänget satte sig sju meter upp i ett träd på tomten.

Notera den prickiga himlen.

Jag tog den längsta stegen jag hade och utrustad med en plasttunna med en sopsäck fastsatt i en lång stör var jag fast besluten att skaka ner klumpen i säcken, men bina satt för illa till. Istället klättrade jag så högt upp i trädet som stegen och höjdskräcken tillät och sågade ner grenen de satt på som då rasade i backen. Fram med en låda och helt klart var drottningen med där också. Annars hade de varit surrigare än så här.

Förhoppningsvis är svärmsäsongen 2025 över nu för jag börjar bli less både på att jaga bin och att se dem försvinna. Planen inför året (efter noggrant övervägande) var att behålla mina tio kupor och inte utöka, men i det här läget hade jag plötsligt tolv samhällen och det kan nog gå upp ytterligare. Nu har i alla fall ena svärmen satts ihop med en kupa som förlorat sin drottning (möjligen i en svärmning, men inte denna) så att jag är nere på elva, och det skulle förvåna mig mycket om siffran är högre än tio när vintern kommer. Det är för övrigt inte utan att jag ser fram emot årets invintring, i år blev det mer ”bisyssla” än jag hade tänkt och trott.

Äntligen induktion!

Jag har saknat min induktionsspis ända sedan jag flyttade för snart fyra år sedan. Det fanns betydligt mer akuta problem att ta tag i, hål i tak och sånt, men från att jag köpte ett hus med glaskeramikhäll har jag tänkt att jag skulle byta ut spisen.

Där kan du sitta och skämmas ihop med övriga elsopor!

En utmaning med det är att ugnen var sammankopplad med hällen på ett sätt som övergick mitt förstånd. Jag tänkte inte att jag skulle behöva engagera en utbildad elektriker för jobbet, men min ”el i hemmet”-kurs från högstadiets NO-timmar var definitivt inte tillräckligt för att få till det.

Och så vill jag ha ett bra pris för att köpa spis. Jag har köpt en del ”outletvaror” från Power och Elkjøp, t ex en mobiltelefon som hade varit ute och vänt hos en kund innan mig. Tjänar jag pengar på att inte få originalkartongen gör jag gärna det. Jag kan även leva med en liten repa ingen ser, men ofta måste jag då dyka upp på rätt butik vid rätt tidpunkt. De skickar inte dessa reavaror mellan olika filialer i samma kedja, så då får man inte ha bråttom utan bör invänta lite tur.

Vanligtvis har induktionshällarna legat runt 4000 kr om man inte kan leva med ett okänt alternativt kasst fabrikat, men så hittade jag en Senz för 2700 kr som jag lyckades få ner till 2400 kr genom att samtidigt byta elbolag. Nu har jag fått hjälp med att installera spisen (det var precis så bökigt som jag trodde), så att jag slipper svära över min usla gamla spis som dessutom hade en spricka.

Eftersom jag bara lagar mat ett par gånger om dagen tror jag inte att köpet går att motivera med att strömförbrukningen är 20-30 procent lägre med induktion. Tidsvinsten är nog ett bättre skäl, men vet man på ett ungefär hur snabbt spisen kokar upp en kastrull eller värmer en stekpanna tar man ju höjd för det och slår igång spisen i tid till att löken är hackad. Då återstår bekvämlighet, eller irritationsminimering. Jag tycker helt enkelt att det är trevligare att laga mat på induktionshäll. Det är värdefullt, om än svårvärderat i kronor.

Absurda jobbannonser eller rimlig utveckling?

Från och med idag måste alla skolor ha en skolbibliotekarie. Det löser många av dem genom att slå ihop bibliotekarietjänsten med andra arbetsuppgifter. Smart lösning, kan tyckas, men facket går i taket.

Det säger väl sig självt att inte alla skolor kan lägga en heltidstjänst på att sköta om skolbiblioteket. På vanliga kommunala bibliotek är det ju inte ovanligt att man har små filialer öppna 1-2 dagar i veckan och att samma bibliotekarie hinner med två sådana tjänster plus jobb på huvudbiblioteket i tillägg.

Jag anar ett visst förakt hos kritiker som kallar det absurt att anställa någon för att exempelvis sköta skolbibliotek och samtidigt vara vaktmästare eller ha hand om skolans återvinning. Skulle bibliotekarier med sin utbildning vara för fina för att smutsa ner sig med sophantering några timmar i veckan? En kombination som nämns och som jag är mer tveksam till är skolbibliotekarie och kommunikatör, för är det något vi lärt oss är det väl att kommunikatörer ofta är helt överflödiga.

Men rent allmänt tycker jag att det är berikande med varierande arbetsuppgifter och på de bästa arbetsplatser jag jobbat på har chefer och städerskor hjälpts åt med inventering av lagret eller att ta emot kunder när ordinarie personal är upptagna med lunchrast eller toalettbesök. Vad är problemet? Du har betalt för att jobba, då jobbar du. Och vill man inte jobba som bibliotekarie och vaktmästare finns en lösning på det – sök inte en sådan tjänst.

Jordgubbsrekord

När man läser om jordgubbar i svensk media gäller det oftast organiserade gängkrig, men den här gången är det själva bären som avses eftersom jordgubbspriset slog prisrekord lagom till årets midsommar.

”Ey, langa fram gubbarna innan det knasar, mannen!”

Detta pga att hela maj var kall med inslag av frost på nätterna (kom ihåg det när samma medier som nu skriver om jordgubbsrekord senare skriver om att det varit varmare än någonsin). Klenare skörd kombinerat med stor efterfrågan ger högre priser.

Vädret kan vi inte påverka, men för egen del påverkas min efterfrågan av vad saker kostar. En av kvinnorna i reportaget säger att hon aldrig skulle sluta köpa jordgubbar. ”Är jag sugen så köper jag.” Själv tycker jag faktiskt inte att det är så himla gott med jordgubbar. Jag äter minst lika gärna blåbär eller hallon, som jag inte betalar någonting för, så då får jag blåbär med grädde eller hallon och glass till ett lägre pris än bara jordgubbarna.

Även om man verkligen gillar jordgubbar får man ju göra en värdering. I alla fall om man försörjer sig själv och inte badar i pengar. Jag hade kunnat köpa jordgubbar för 100 kr litern några gånger varje sommar om jag tar mig råd, men det gör jag inte. Om det sedan beror på envishet, snålhet eller att jag inte är så beroende av en enskild matvara kan diskuteras. Antagligen lite av varje.

Vad säger du? Var går din smärtgräns för jordgubbspriset? Hade du sålt bilen eller pantsatt barnen för ynnesten av att äta svenska jordgubbar? Eller känner du som jag att om något plötsligt drar iväg i pris handlar du något annat istället?

Kryddträdgård på köksbänken

I flera års tid har jag planerat att odla kryddor så att jag hela tiden har tillgång till färska kryddor. Förra vintern skrev jag t ex följande:

”Men nu när jag blivit 'grönavågare' och flyttat ut på landet ska jag ta tag i det igen. Förra året hade jag visserligen krukor med chili, gräslök, mynta och dragon, men det kändes rätt oorganiserat. I år skulle jag vilja bli lite bättre på kryddodling.”

Jag kom ingenstans med detta då, mer än att jag alltid odlar chili inomhus. Men i år har jag kommit lite längre genom att odla oregano, basilika och citronmeliss i krukor, så att de precis som chilin kan kan skördas och hackas ner i maten på bara några sekunder.

Utomhus har jag visserligen haft gräslök och libbsticka (lite osäker på om dessa räknas som kryddor eller grönsaker), men det blir extra steg att sätta på sig skorna och gå ut på tomten när jag är mitt i matlagningen.

Nästa steg är att göra den mobila kryddträdgården ännu mer lättåtkomlig. På våren behöver den ljus och då kan jag inte ha kryddorna på köksbänken. Ibland får de heller inte plats där. Idealet (tror jag) vore att ställa alltihop på en stor bricka eller någon annan smidig lyftanordning så att växterna kan få solljus när de behöver det och stå precis bredvid spisen när det passar bättre utan att jag behöver bära fram och tillbaka igen och igen.

Och i en framtid känns en kryddträdgård bestående av chili, oregano, basilika och citronmeliss lite klen. Kanske kompletterar jag med rosmarin, salvia, persilja eller något annat. Andra förslag?

Lösningen på svensk vårdkris

Ett anonymt tips i kommentarsfältet som jag tycker förtjänar ett eget inlägg. Det handlar om Region Västerbotten som upptäckt att man har 60 chefer utan underställda. Man får väl hoppas att några av dem ändå utför ett arbete, men det är alltså 60 personer som får betalt för att de har personalansvar, utan att de har det.

Hur har det kunnat bli så här? En ledtråd finner vi i Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Anna-Lena Danielssons (s) kommentar:

”Vi har nog inte haft full kontroll på hur chefsstrukturen har sett ut och utvecklats under åren.”

Nog?! Hon är alltså fortfarande inte säker på om hon och hennes politikerkollegor gjort fel eller om det är en slags naturlag i offentlig förvaltning att utse chefer till höger och vänster utan att kolla om de behövs, och sedan låta bli att följa upp. Jag antar att fler än jag sett den här skämtteckningen och tänkt att det var just ett skämt.

Men nu börjar jag bli osäker. Sverige har ganska hög läkartäthet, 3,98 läkare per tusen invånare. Mycket högre än exempelvis Norge där jag bor. Så varför är då vårdköerna mycket längre i Sverige? Det beror antagligen på att svenska läkare ägnar förhållandevis lite tid per patient. Istället lägger man tid på administration och undermåliga IT-system. Så här säger en läkare i den enkäten:

”Jag lägger minst 30 minuter varje dag bara på att logga in i olika system på olika datorer.”

Alltså, om läkare fick vara läkare och ägna sig åt patienter istället för att rapportera om det verkliga arbete de faktiskt hinner utföra mellan datorinloggningarna kanske Sverige skulle ha den ”vård i världsklass” politikerna fortfarande låtsas är fakta. Jag kan inte tänka mig att Region Västerbottens 60 låtsaschefer hjälper till med att få den ekvationen att gå ihop. 

Pruta och förhandla!

Idag ett litet spartips i all enkelhet. För ett tiotal år sedan höjde mitt försäkringsbolag priset på hemförsäkringen med sexton procent. Jag tyckte att det var i saftigaste laget, så jag mejlade dem och berättade att då får jag kolla vad konkurrenterna har att erbjuda. Hastigt och lustigt ändrades ökningen till tre procent istället och jag behöll försäkringen. Det där upprepades sedan år efter år: chockhöjning -> mejl -> rimlig höjning.

Jag kom att tänka på det när jag läser om Siv, som ringde och sa att hennes abonnemang hade blivit för dyrt, och vips så sänktes priset. För mig känns det där fullkomligt självklart nu. Jag har ringt eller mejlat massor av leverantörer, både sådana jag har haft och sådana jag skulle kunna byta till, och berättat att här får ni skärpa till er om ni ska få ha mig som kund.

Det funkar förvånansvärt ofta trots att jag aldrig varit någon storkund, inte någonstans. Ibland har det inte funkat och då har jag funderat en runda till. Ofta har jag inte anlitat dem efter det, men ibland vinner bekvämligheten, och ibland har de varit prisvärda trots höjning. Oavsett vilket har jag aldrig skämts över prutningsförsöken. Man kan ju vända på det också och tänka att de gånger det funkar och företaget utan betänketid sänkt priset med tio procent eller mer, då är det väl inte jag som ska skämmas?

Nu vore det väl inte en riktig Sveriges Radio-artikel om man inte plockat in en expert för att säga något självklart. I detta fall en forskare i företagsekonomi som fastslår:

”Men om alla gjorde det här, då skulle inte företagen ha råd”.

Till det har jag två kommentarer. 1. Det skiter jag i. 2. Alla kommer inte försöka få ner sitt pris. De allra flesta sväljer snällt sanslösa prishöjningar utan att ens hota med att gå över till konkurrenten. Det är för övrigt den stora anledningen till att företag höjer priserna. För det ekonomiforskaren indirekt säger är ju att företagare inte är idioter. De höjer priset för att de kan och kommer undan med det. Så hjälp gärna till i kampen för lägre priser. Var den där besvärliga kunden som ifrågasätter prishöjningar och kräver förklaringar till svepande formuleringar om ”ökade kostnader” och ”instabilt omvärldsläge”.

En tanke om rättegångskostnader

För ett år sedan nämnde jag rättssaken mot Gjert Ingebrigtsen, en jättegrej i Norge. Antagligen mindre i Sverige och den som är ointresserad av friidrott kanske missat den helt, så här kommer en kort sammanfattning:

Gjert Ingebrigtsen är en sjubarnsfar känd för att ha tränat tre av sina söner till elitlöpare på medeldistans och sedan dottern till en lovande junior. Bäst har det gått för Jakob Ingebrigtsen som bl a vunnit VM- och OS-guld. Vid sidan av egna barn har Gjert även tränat andra löpare, där Narve Gilje Nordås sticker ut med ett VM-brons. Team Ingebrigtsen blev ett begrepp och en populär tv-serie. Plötsligt satt logistikchefen och självlärde tränaren Gjert i tv-sofforna och han skrev böcker om sin träningsfilosofi som kopierats av tränare från hela världen.

Men så snärtade han till den då sextonåriga dottern med en fuktig handduk i ansiktet under ett gräl. Såväl dottern som de tre löparbröderna bröt med pappan som anmäldes för misshandel av minst tre av sina barn. Två misshandelsfall gick hela vägen till domstol och 3,5 år efter handduksincidenten finns det nu en dom. Misshandelsfallen avskrevs, men Gjert dömdes för kränkning av dottern rörande handdukssnärtningen, till 15 dagars villkorligt samt tiotusen i skadestånd till henne.

Åklagaren hade yrkat på 2,5 års fängelse och tvåhundratusen vardera i skadestånd till dottern och världsmästare Jakob, så det får nog anses vara en fullständig seger för försvaret. Det känns ändå inte som att det finns någon vinnare här och en de förlorande parterna är skattebetalarna.

Här har vi alltså en man som slagit till sin dotter med en handduk. Inte okej någonstans, det är även gärningsmannen med på. Men slaget resulterade i ett års polisutredning och en sju veckor lång rättegång med totalt 24 dagar i rätten. Gjert företräddes av John Christian Elden, som förmodligen är Norges mest framgångsrika och bäst betalda jurist. De både barnen företräddes av ett målsägarbiträde och vidare har en samlad tingsrätt och ett åklagarteam suttit och jobbat med ärendet i månader. Jag vet inte hur många miljoner detta har kostat, men många. Om domen överklagas och tas upp av nästa instans försvinner ytterligare miljoner skattepengar upp i rök.

Rättsväsendet är en del av ett fungerande samhälle. Den som känner sig utsatt för brott har rätt att få sin sak prövad och den som är misstänkt har rätt till en försvarare. Det tycker jag är en jätteviktig princip, men som utomstående betraktare kan jag ändå inte låta bli att tänka att allt detta borde ha gått att lösa på ett helt privat familjeråd, med eller utan lusekoftor.

Nu gällde det en kändisfamilj vars medlemmar antingen är kända på egna meriter eller bedriver influencerkarriärer helt grundade på att de är ingifta i familjen, så en himla cirkus var säkert ofrånkomlig. Men jag vet flera familjer som hamnat i krig och splittrats pga en eskalerande familjekonflikt. Oftast har det varit syskon som känt sig ekonomiskt förfördelade eller sårats av vad ett annat syskon sagt eller gjort, andra familjemedlemmar har valt sida och så är kriget i full gång. Resultatet har blivit livslånga konflikter och helt oskyldiga barn som tappat kontakten med kusiner, far- eller morföräldrar.

Skulle man inte kunna ha en samhällsfunktion som medlade lite grann som byäldsten i gamla dagar? Jag vet inte hur det skulle kunna se ut rent praktiskt, men i alla fall en mindre inrättning än en hel rättsapparat som vevas igång för konflikter som borde gå att lösa på ett tidigare stadium med mindre medel och lyckligare utgång. När det gäller finansiering skulle antagligen en enda avvärjd rättegång av Ingebrigtsen-storlek spara in de pengarna som behövs för flera decennier.

Veden hemma!

Det har nog aldrig dröjt till juni innan jag fått hem årets ved, men egentligen är det inte årets ved utan nästa års. Efter första vinterns vedbrist har jag sett till att alltid köpa ved så att det räcker.

Detta i kombination med att jag fått ved har gjort att jag nu sparat in ett helt år. Under föregående vinter gjorde jag precis av med veden jag köpte 2023, vilket gör att förra sommarens ved står kvar i vedboden och den ved jag precis hämtat hem kommer inte behövas förrän vintern 26/27.

Om ens då. Förra året beställde jag femton kubikmeter. I år nöjde jag mig med tio. Det har inget med förbrukning att göra utan handlar om att det var vad jag bedömde att jag skulle få plats med i vedboden. Det var ändå innan jag snubblade över några kubikmeter ved i skogen som grannen och tillika skogsägaren hjälpte mig med.

Det är säkert bra för veden att få stå till sig ett år i vedboden. Jag har tidigare skakat på huvudet åt äldre gubbar som har så mycket ved att de skulle kunna elda dygnet runt tills de själva ska in i ugnen, och där är jag inte (än). Men känslan av att jag skulle kunna hålla mig varm de närmaste 2-3 åren utan att lägga ut en enda krona till gör mig alldeles varm, helt vedlöst.

Glad midsommar på er! Eller som vi säger i Norge: fredag.

Tok-Torsdag!

Nej, inte idag, det var förra torsdagen. Då fick jag ett mejltips från Tobbe om ett event hos Ica i Örebro kallat Tok-Torsdag. Det är en Ica Maxi-butik som har extrapris på ett åttiotal produkter. Det handlar om ”tillfälliga partier” och ”STOR risk för slutförsäljning”.

Vad gör man inte för att handla billigt i dessa tider? En del kunder väljer att sitta i kö hela natten för att inte missa utvalda extrapriser. Jag förstod det lite på Tobbe som att han var tveksam till om det var värt att sitta flera timmar i kö för att exempelvis köpa ett sexpack ägg för 99 öre. Jag är väl också försiktigt skeptisk.

Å andra sidan sitter ju folk i kö en hel natt för att försäkra sig om att få köpa ett speciellt dataspel eller gå på konsert med Taylor Swift. Jämfört med det känns Ica-vakandet faktiskt helt rimligt. Man kan väl kanske se det som en kul grej också. Jag har aldrig legat i en sovsäck på en parkeringsplats för att köpa konsertbiljetter, men jag kan tänka mig att köandet i sig är en happening, och då köar jag hellre för Bregott för 20 kr än för de kulturella exemplen ovan.

Vi är alla olika. Varje dag sitter hundratusentals svenskar i bilkö i Stockholm eller Göteborg. Fem dagar i veckan, c:a 45 veckor om året. Jag har aldrig riktigt prövat det, men jag tror att jag hade känt mig som Michael Douglas i Falling Down när han slår in tänderna på en mottrafikant. Så ja, hade jag bott i Örebro hade jag kunnat tänka mig att sätta mig i denna matkö. Om inte annat hade det blivit ett blogginlägg av det. Fast det blev det ju ändå.

En downsizing-historia

Av en slump (eller logaritm) fick jag upp en video där skådespelaren/komikern Mikael Tornving pratar om hur han gjort en resa i minimalismens tecken. I kommentarsfältet beskrev någon detta som ”6 minuter och 37 sekunder av skitnödig självömkan”, men jag upplevde det tvärtom som intressant. Se själv och gör en egen bedömning!

Jag blir själv trött på när så kallade kändisar berättar om sina liv som om allt de gör vore av allmänintresse, men tänk bort att han är en offentlig person för det har faktiskt ingen relevans här. Det han berättar om att han upptäckte att han jobbade för mycket och med fel saker tror jag att vi är många som upplevt.

Tyvärr tror jag att de flesta i det läget kör på och tänker att det ska lösa sig eller att livet väl inte var roligare än så här. Tornving gjorde något åt det. Han sålde sin bostadsrätt på 83 kvm och bytte ut den mot 38 kvm. Så gjorde han sig av med en massa saker längs vägen, bl a ”lite skog”.

I samband med flytten gick han från styrelseordförande i bostadsföreningen till vanlig medlem och slutade som bataljonschef i hemvärnet. Gissningsvis hade han kunnat göra detta utan att flytta för så mycket pengar tror jag inte att det gav. Att aktivt sänka sina utgifter möjliggjorde däremot att han kunde tacka nej till moderatoruppdrag han inte tyckte var kul. Istället såg han till att ha tid med sommarstugan och att besöka släkt och vänner. Ännu en kritisk kommentar:

”Har man en förmögenhet på 10 mille så kan man göra så.”

Är det inte typiskt att bittra människor alltid lyckas hitta en krok till sin offerkofta?! När andra flyttar, byter jobb eller gör någon annan ansträngning för att ta sig ur ekorrhjulet går det alltid att säga att ”det där funkar säkert för andra, men inte för mig”. Nu säger inte jag att alla borde downsiza (kan man säga ”växla ner” på svenska?), men alla som inte trivs med tillvaron borde försöka hitta vägar till ett bättre liv.

Alla kan inte skaffa sig en lyxvilla eller sluta jobba och segla jorden runt, men är det något alla kan så är det väl just att sälja ägodelar och sänka sina utgifter? Återigen, inte önskvärt för alla, men alla som vill kan, om de vågar. 

Byggde ett växthus

Växthus för husbehov är kanske inte dyrare än att man kan köpa dem nya, men jag tänkte ha det på på ladans södervägg och där är det bara ett par meter till en åker som jag inte äger, så jag tänkte att det skulle vara smart att bygga måttanpassat. Dessutom vore det inte riktigt jag att inte bygga mitt eget växthus. Först en ritning.

Det gör jag alltid när jag bygger något. Inte så att det skulle hålla för en bygglovsansökan, men i samband med att jag ritar upptäcker jag nästan alltid något jag inte tänkt på. Det blir billigare och enklare att kasta pappret än att bygga om halvvägs in i skapandet. Steg 2: Lägga ut materialet på marken.

Här är framsidan i mitten omgiven av de bägge kortsidorna. Färgen är min nya favorit slipersolja. Genom att måla allt i förväg får färgen tränga in även på sidor jag inte kommer åt när det är hopsnickrat. Det är särskilt viktigt på ändträ, som blir extra utsatt för fukt. Här är väggarna på plats.

Själva odlingslådan gjorde jag ungefär som mina stora odlingslådor på tomten, bara mindre.

Att den inte går ända in till väggen är dels för att odlingsytan blir lättare att nå, dels för att i en framtid kunna förlänga växthuset om jag känner för det. Har jag tid och lust kan jag ha ett tjugo meter långt växthus längs laduväggen.

Dags för glasväggar. Jag hade för ändamålet samlat på mig två spröjsade fönster och fem glasskivor, alltsammans gratis från människor utan visioner och/eller utrymme. Måttet på växthuset bestämdes utifrån glaslagret.

Nu börjar det likna något! Och det är bra, för vid det här laget visade mina förodlade tomatplantor tecken på att börja blomma i sina krukor. Väggen med dörren fick bli i plexiglas. På själva dörren var det nästan tvunget, annars hade den blivit onödigt tung för gångjärnen.

Då återstod taket. Från början tänkte jag plexiglas där med, men det visade sig att kanalplast var billigare (för här blev jag tvungen att betala pengar). Kanalplasten rekommenderas dessutom på växthus eftersom luften i den isolerar och ger en jämnare temperatur.

Även här var vikten viktig eftersom jag bestämt mig för att ventilera huset genom taket. Blir det för varmt inne (och det kan det fort bli en varm sommardag i ett inglasat hus på en södervägg) lyfter jag taket som sitter med gångjärn mot framväggen, och jag måste med enkla handgrepp kunna justera taket själv.

Så var det bara planteringen kvar. Arton tomatplantor som växt till sig inomhus. De tre längst till vänster i bild är av arten Rio Grande, de övriga hette Moneymaker – vad kan gå fel liksom … Det återstår att se. Jag har aldrig lyckats med tomater, men den här gången känns det bättre än någonsin.

Pengar? Plexiglas, glas och fönster var som sagt gratis. Virket kostade väl några hundralappar. Förutom framsidan är det egentligen bara korta spillbitar som nästan kan ses som gratis. Oljan kostade 67 kr litern. Jag har inte räknat på åtgången, men kanske gick det en liter. Kanalplasten kostade 645 kr, så för enkelhets skull kan vi väl säga att hela bygget kostade en tusenlapp. Det får man visserligen ganska mycket tomater för, men min tanke är att detta ska stå i många år och vara i stort sett underhållsfritt.