Ny teknik verkar hett

Varje gång jag ska köpa hemelektronik irriteras jag över hur avancerat allt är. Idealet måste ju vara att få precis de funktioner man har användning för. Allt utöver det har två problem – det kostar extra, och även om du inte behöver en massa fancy funktioner kan du ge dig tusan på att när de inte funkar kommer hela maskinen att krascha.

Något jag ofta kommer tillbaka till (ber på förhand om ursäkt för tjatet) är det tvångsmässiga behovet för världens tekniker och ingenjörer att koppla upp allting mot nätet. Jag är en flitig internetanvändare, men utöver dator och telefon har jag inget intresse av att mina ägodelar ska kunna kommunicera med omvärlden, varken bilar, dörrar eller kaffebryggare.

Eller vitvaror. Igår nåddes vi av nyheten att frysar och kylar hos Ica och Coop blivit hackade och när det plötsligt blev 55 grader i frysrummen fick mat för miljoner kastas bort. Jag köper att nästan ingen är lika teknikfientlig som jag och jag fattar att en stor matbutik har större behov av elektronisk översikt än jag som har ett kylskåp och två frysar, men det hade väl räckt med att frysarna kommunicerar med chefens telefon eller med en dator på kontoret? Jag är rätt säker på att anledningen att de ska gå att styra via internet är hämtad från The Big Bang Theory: ”För att vi kan!”

Jag försöker verkligen att inte känna skadeglädje, men jag känner ingen sympati med den intervjuade Icahandlaren i Sjöbo som uppenbarligen inte ens tänker tanken att dra ur nätverkskabeln. Fattar han inte att hackarna i ännu större utsträckning lever efter ”Because we can”-mottot? Världen går mot undergång, och det enda man kan veta säkert är att någon jävel kommer att livesända på Tiktok när det sker.

Tjänstemannapingis

Idag tar vi avstamp i en debattartikel i tidningen Arbetet med den något krångliga titeln ”Vi jobbar sönder våra kroppar medan tjänstemännen flexar och spelar pingis”. Det är den fackligt engagerade muraren Erik som vill … Ja, vad tusan vill han egentligen mer än att gnälla?

I slutändan vill han ha kortare arbetstid med bibehållen lön för att orka jobba hela vägen till pensionen. Men mest tror jag att han vill vädra sina fördomar. Lyssna på detta:

”Har ni någon gång hört uttrycket: 'Jag jobbar mer med huvudet än med kroppen, och det är slitsamt på ett annat sätt'?

Inte sällan är det samma personer som röstar blått och unnar sig ett gympass eller en utelunch under arbetsdagen.

Och som ser golfrundor som företagsmöten.

Ja, jag tycker att de ska hålla käften.”

Han berättar om sin verklighet där helgen känns för kort när det plötsligt blivit måndag, där han ser tjänstemän vara på väg till jobbet när han själv kommit fram till frukostrasten, att samma tjänstemän spelar pingis under arbetsdagen som för övrigt är kort eftersom ”de redan ordnat kortare arbetstid åt sig själva”.

Jag har varit tjänsteman, chef till och med, men också arbetare. I 25 år var jag frilansande kulturarbetare. Jag vet inte vilken kategori jag då hamnar i, men troligen räknar Erik även det som tjänsteman eftersom jag kunde ha slips på jobbet. Japp, precis så svartvitt tror jag att det är i hans verklighet.

Nu tänkte jag därför berätta om hur jag uppfattar världen. Under de flesta åren som tjänsteman började jag kl 7.00 och hade ingen flextid. Jag spelade inte golf och den enda gång jag sett bordtennis på jobbet var det lagerarbetare som spelade. Inte ens helgerna var längre i tjänstemannaskrået. Faktum är att LO:s egna siffror visar att tjänstemän jobbar fler timmar än arbetare.

”En jämförelse av vanligen arbetad tid och överenskommen arbetad tid visar att de var nästan exakt lika långa för arbetare, 35,5 timmar per vecka. För tjänstemän var dock vanligen arbetad tid i genomsnitt 1,3 timmar längre än överenskommen arbetad tid.”

Men Sverige har inget kastsystem och utanför kungahuset är det ingen som ärver sitt jobb (även om det ibland kan verka så när man läser reportrarnas efternamn i public service). Om Eriks fackliga jobb inte leder in till politikens välbetalda tjänstemannajobb kan han ta del av ett kostnadsfritt utbildningssystem och bli något helt annat än en gnällande murare som tycker att alla andra ”ska hålla käften”.

Eller fixa den där arbetstidsförkortningen själv! Det har jag gjort trots att jag garanterat hade haft en högre livsarbetsinkomst om jag hade jobbat heltid som murare från att jag slutade gymnasiet. En murare tjänar i snitt 42300 kr/månad. Nu är Erik ganska ung, men eftersom han dessutom är fackpamp sedan flera år ligger han nog över snittet.

Facklig företrädare 2026.

Med 33000 kr netto borde han kunna lägga tiotusen i månaden i en global indexfond. Jag hade klarat det dubbla, men jag vill göra en snäll bedömning och unnar Erik ett rikt liv även i unga år. Om tjugo år har han då fem miljoner och alla möjligheter i världen att dra ner arbetstiden till en nivå han trivs med.

Om han vill, det är inte heller för alla. Jag blir bara så trött på att höra självuppoffrande martyrer som tycker synd om sig själva trots att de valt exakt vad de ska göra och var de ska göra det. Det finns miljarder av människor som inte har den lyxen och hundratusentals bara i Sverige som pga sjukdom är beroende av omvärldens välvilja. Det är inte ett dugg synd om Erik! Kanske är det han som borde hålla käften ett tag, ta av sig offerkoftan och fundera på vad han vill få ut av livet mer än missunnsamhet.

Världens enklaste potatisgratäng

Det blev ju väldigt mycket potatis här i år och den måste jag göra av med, så det blir palt, raggmunk mm. Det senaste tillskottet till matrepertoaren är potatisgratäng.

Särskilt praktiskt när jag ska bjuda andra på mat. Lagar jag till mig själv har jag ofta gott om tid och det är heller inte så noga när det blir klart, men när jag bjuder på middag ska det alltid städas, diskas och fixas, och kanske ordnas med dessert och annat. Då är det perfekt med maträtter som kan göras i ordning flera timmar i förväg och sedan bara slå igång ugnen i tid så sköter de sig själva.

Det finns olika sätt att göra potatisgratäng. En del kokar först potatisen i en kastrull på spisen ihop med grädde och mjölk, men jag vill hålla det så enkelt som möjligt och kör hela tillagningen i ugnen. Egentligen behövs inget recept. Jag börjar med att smöra en ugnsfast form i lagom storlek. Sedan skivar jag potatis i 3-4 mm tjocklek. Är potatisen stor delar jag den först mitt itu, är den ännu större delar jag den i fyra bitar innan jag skivar den.

Jag har alla storlekar.

Så varvar jag potatis och grovhackad gul lök. Fördelningen är en stor lök till 7-10 potatisar, men det är inte så noga. Efter varje varv strör jag på salt, grovmalen svartpeppar och torkad dill (eller färsk om det finns). Någon centimeter innan jag når toppen av formen slår jag på grädde och mjölk, typ 50/50 eller mer mjölk än grädde, tills vätskan kommer minst halvvägs upp. För en gratäng på tio medelstora potatisar blir det kanske en liter vätska.

Avslutningsvis hyvlar eller river jag ost av valfri sort över alltihop. Grädda gratängen ganska långt ner i ugnen på 200 grader tills potatisen är mjuk när du sticker den med en provnål. Det tar c:a 45 minuter. Lägg aluminiumfolie över på slutet om den riskerar att bli bränd på toppen.

Här ihop med kikärtsbiffar och lite sallad, men allt du kan tänka dig att servera till kokt eller stekt potatis funkar även ihop med potatisgratäng. Jag har gjort den en handfull gånger i höst. Succé varje gång. Den går dessutom utmärkt att frysa och mikra.

Guide för biodling

Nu när årets honung är tappad på glas, bikuporna är färdigbehandlade med oxalsyra och varje kupa har fått femton kilo socker att mumsa på i vinter kommer här årets sista biodlingsinlägg (jag ber om ursäkt till dig som redan var less).

Jag får nämligen frågor ibland om hur man kommer igång med biodling. Antar att det är fler än jag som ständigt är på jakt efter hobbies som kan ge ekonomisk avkastning. Jag hittar ingen riktigt bra steg-för-steg-guide, så då skriver jag väl en då så kan jag i fortsättningen hänvisa folk hit.

Första steget är att verkligen ta reda på om det är detta du vill, att offra tid och låsa fast dig under den del av året när det är som allra finast väder och när de flesta andra är lediga och förväntar sig att du ska ha tid med dem istället för att stå i solen i en varm bidräkt och snacka med insekter.

Börja med att kolla Youtubefilmer, de finns från hela världen och på olika nivåer. För mig blev norska biklipp en slags språkkurs. Vill du ha djupare kunskaper, läs en bok. ”Bin till nytta och nöje” är en svensk pedagogisk bok som ger insikter om insekter. Den lånade jag på biblioteket där jag även hittade någon annan instruktionsbok, men också mer skönlitterära beskrivningar om livet som biodlare.

Ut på tur, aldrig sur!

Men allt går inte att lära sig genom teoretiska studier. Har du kommit så här långt börjar det bli dags att söka upp biodlare och i förlängningen bin. Genom en snabb webbsökning hittar jag bigårdar som erbjuder studiebesök från gratis upp till några hundralappar. Hittar du inget där du bor skulle jag rekommendera att du letar upp en lokal biodlarförening på Sveriges Biodlares Riksförbunds hemsida och frågar.

När du känner att biodling verkligen är något du vill ge en chans bör du gå en nybörjarkurs. Eftersom jag aldrig varit biodlare i Sverige kan jag rätt lite om detta och de svenska kurser jag hittar är dyrare än i Norge. På kursen kommer du hur som helst få både teoretiska och praktiska lektioner tillräckliga för att starta din egen biodling. Är den lokala föreningen bra lär du dessutom få kontakter med erfarna biodlare och kanske en egen fadder samt hjälp att komma igång och köpa egna bin.

Ett litet nystartat bisamhälle, en så kallad avläggare, kostar några tusen och jag skulle rekommendera att åtminstone börja med två. På det sättet kan du stärka upp en svag kupa med bin från en starkare, och tappar du en drottning blir det lättare att låta bina dra upp en ny om du har minst en till. För har du bara en kupa och den plötsligt saknar både ägg och drottning blir du tvungen att köpa en ny drottning för upp till någon tusenlapp. Det är inte hugget i sten att ditt samhälle godtar den och då är snöbollen i rullning.

Förutom bin och kupmaterial behövs bidräkt, handskar, en slunga, utrustning för att smälta in ramar och lite annat. En del går att låna från lokalföreningen, men det mesta åker du på att skaffa själv. Första åren går du garanterat back och så länge du inte har åtminstone 4-5 samhällen tror jag att det är svårt att överhuvudtaget gå med vinst, om man inte räknar ”gratis” honung som en vinst i sig.

Och som med alla nystartade verksamheter kan man skynda långsamt eller blåsa på. Själv började jag med fyra kupor 2022 och första tre åren utökade jag hela tiden bigården genom att investera vinsten från honungsförsäljningen, som jag har försökt att maximera genom att sälja burkvis på marknader istället för bulkvis till uppköpare.

Förutom att det passar mig att inte gasa på och satsa stora pengar tar det tid att skaffa kunskaper och erfarenhet. Jag hade inte fixat att ha fler än fyra kupor första året. Nu har jag vidareutbildat mig och stretat på i bigården i några år och har i skrivande stund elva samhällen, men jag är långt ifrån fullärd. Min biodlarmentor började 1972 och lär sig fortfarande nya saker, så här finns det utvecklingspotential. För den som inte måste ha sammanhängande semester i juni eller juli, för bina tar inte ledigt när du vill.

I så fall får du leta vidare bland andra hobbies, men antagligen funkar tillvägagångssättet även där: idé → kolla upp → studiebesök → studera → starta → fortbilda, och försök att tänka och känna efter i varje steg så att utvecklingen går åt det hållet du önskar.

Lev livet, inte jobbet

Volvo Cars ska säga upp 2500 anställda och det var inte det första stora sparpaketet. Antagligen inte heller det sista. Som anställd väljer man själv hur man ser på detta, som en katastrof eller en möjlighet att på sikt få en bättre tillvaro.

”Fin utsikt!”

Jag hade en kompis som jobbade på Telia i samband med sammanslagningen med Sonera 2002. Hela hans avdelning avvecklades och istället hamnade han på en avdelning med ett ironiskt namn av typen ”Telia Framtid & Utveckling” ihop med andra Telia-anställda som skulle omplaceras, pensioneras eller köpas ut. Min kompis ville starta eget och hoppades få Telia att betala ett startbidrag eller en årslön för att slippa se honom medan de flesta av kollegorna på den nya ”framtidsavdelningen” mest av allt ville ha tillbaka sina gamla jobb.

Jag kan förstå det, men det var inte ett alternativ och skulle inte bli det hur högt de än gnällde, och därför var det inte ett vettigt sätt att tänka. Jag såg en tanke från Volvo nu med en liknande problematik:

För snart tio år sedan bloggade jag om fritidslöshet och jag står fortfarande för allt i den texten. Oavsett om man har fritidsintressen eller inte tror jag att man blir räddare med åren, särskilt om man har jobbat på samma ställe i decennier. Grovt generaliserat är detta ett argument för FIRE och mot höjd pensionsålder.

Jag lider med 65-åringen på Volvo som undrar hur han skulle få dagarna att gå om det inte vore för jobbet, men det är ett tydligt exempel på att en arbetsplats bara är en arbetsplats. Förr eller senare är det över och då är det den enskilde individens ansvar både att få ihop sin ekonomi och sin tillvaro. Väntar man tills skiten träffar fläkten kan det vara för sent.

Höst i paradiset

Odlingen i sommar gick riktigt dåligt, men än är det mycket som kan gå på tok. Den mat jag ändå lyckades få fram ska förvaras, och helst bättre än när jag lyckades fylla källaren med ruttna äpplen. I år blev det inte så mycket äpplen och dessutom måste jag tydligen dela med mig. Man muckar inte med skogens konung.

Det som lyckades bäst i år var potatis och när jag frågade läsarna fick jag flera vettiga förvaringstips. Årets strategi blev att skörda potatisen utan att göra ren den och torka dem på tidningspapper i någon vecka i källaren där jag täckt för fönstren och på så vis mörklagt helt. Slutligen förvaras potatisen i kartonger med öppen botten ovanpå pallar för maximal luftgenomströmning.

Tomatodlingen tog fart till slut, men när bara en bråkdel blivit röda kom frosten, så därefter försöker jag eftermogna de gröna på fönsterbräda inomhus. När de börjar skifta i orange vänder och vrider jag på dem så att de till slut ska hamna i bunken med röda tomater längst till höger i bild.

Frysarna är fulla med bl a blåbär, men också lite svamp. Efter hand som utrymmet ökar kan jag tillreda och frysa in mer mat så att jag slipper svinn. Trist att inte skörden blev mer varierad i år, men jag fortsätter att äta gott och nyttigt, och dessutom verkar min matkostnad ha sjunkit till nya rekordnivåer, så jag har inte mycket att gnälla över.

Tunnan hamnade i tunnan

Jag gav upp om svensk tv redan innan Sverker Olofsson gick i pension och lämnade konsumentmagasinet Plus 2010, men nu läser jag att Plus lades ner 2020 (efter kontroll ser jag att det hände redan 2019) och inte ersattes av något annat konsumentprogram.

På ett sätt är jag inte förvånad. Plus lärde folk att tänka kritiskt, vilket ju går helt emot SVT:s anda av att skapa menlösa får. Samtidigt är jag ändå lite överraskad. Som jag minns det hade Plus en ganska liten redaktion och inte heller programbudgeten i övrigt borde ha varit särskilt stor. De granskade företag i Sverige och det kostar inte mycket att skicka en reporter från Umeå till Malmö. Lite videointervjuer och grafer, och en och annan obetald gäst som kom dit för att försvara sin heder. Det var allt.

Jag minns fortfarande efter drygt 30 år hur Nalle Knutsson försökte ta sig ur Sverkers frågor om huruvida det var sant att hans modellskola hade byggt upp Cindy Crawfords karriär. Den humorn spöar samtliga panelprogram med tävlande kändisar alla dagar i veckan (vilket lustigt nog är precis de dagar dessa program sänds).

Plus var dessutom populärt! Konsumentfrågor engagerar eftersom vi alla är konsumenter. SR har kvar Plånboken, men lyssnarna har antagligen dött av leda så tråkigt som det var. Detta är den samlade konsumentjournalistiken i public service. Ynkligt, säger jag som för övrigt gärna skulle trycka ner hela public service i Sverkers tunna.

Hur mycket klimatbekämpning tål jorden?

Jag är inte särskilt rädd för klimatförändringar. Något som däremot skrämmer skiten ur mig är när politiker och andra ska försöka besegra naturen genom att täppa till ozonhål, blockera solen, hindra kor från att fisa eller fånga in koldioxid.

”Who you gonna call – Miljöpartiet!”

För det skulle verkligen kunna leda till skador som förstör jorden och inte går att reparera. Kalka några sura sjöar om det får er att må bättre, men sluta att leka gud! Apropå gudar säger den allvetande AI-guden att Sverige varje år lägger 25-30 miljarder på ”klimatbekämpning”, men kostar bara det länkade projektet ovan 9 miljarder tror jag inte ett dugg på den siffran. Och jag undrar hur mycket av EU-avgiften (som snart höjs till svindlande hundra miljarder) som handlar om ”klimatbekämpning”.

Hur som helst, även om det ”bara” skulle vara 30 miljarder – 30000000000 kr! – har jag en berättigad fråga som jag undrar om någon politiker ställt sig: Vad hade hänt om man inte lagt dessa pengar? Hade någonting överhuvudtaget blivit sämre av det, eller hade det bara betytt att Sverige kunnat satsa 30 miljarder på något annat, exempelvis riktiga miljöproblem?

Eller på det egna jordbruket (om det fortfarande är tillåtet). Sverige importerar hälften av sin mat, så om kriget kommer, kommer svälten. Det skulle politikerna kunna engagera sig i om de inte var upptagna av att jaga koldioxid (vars koncentration för övrigt var mer än dubbelt så hög för hundra miljoner år sedan, trots bristen på fossilbilar).

Ny skrivare

Återfallsläsare har antagligen fått med sig hur ointresserad jag är av ny teknik, men att jag tvingar mig själv till att läsa på inför de köp jag ändå måste göra. Nu var det dags igen.

Den här skrivaren (och katten) fick jag med på köpet när jag köpte huset. Jag gick annars över från bläckstråleskrivare till laser för många år sedan. På den tiden kunde man få en bläckstråleskrivare nästan gratis, men det sved att köpa bläckpatroner, så ibland kastade man bort sin fullt fungerande skrivare för att köpa en ny där det ingick en skvätt bläck.

Laserskrivare var dyrare, men en tonerkassett räckte i flera år så till slut gjorde jag slag i saken och köpte en svartvit laser. Färgskrivare kostade minst det dubbla, men jag behövde den mest för att skriva ut text och bokföringsrelaterade dokument som funkade lika bra i svartvitt.

Bläckstråleskrivarna hade krånglat hela tiden, bläcket torkade eller tog slut och även om tre av fyra färger var kvar gick skrivarna nästan inte att använda utan att köpa nya patroner. Lasern bara funkade. Efter något decennium blev den för gammal för operativsystemet, så då köpte jag en ny som bara går och går.

Men så blev jag biodlare och började skriva ut honungsetiketter, reklamskyltar och foldrar i färg på min ”cat scan” här uppe. Plötsligt var jag tillbaka i bläckträsket med en maskin som tycks dricka magenta-bläck till frukost. Den kan scanna, faxa och en massa annat jag inte behöver, men varannan gång krånglar den en kvart innan den börjar skriva. Men jag behöver ju färgtryck, så när bläcket återigen tog slut kollade jag på nytt upp färglasermarknaden.

Betydligt bättre nu! Jag hittade några maskiner för under 3000 kr. Tyvärr fulla av en massa funktioner jag inte har nytta av. Jag vill inte ha utskrifter på bägge sidorna i olika format, sorteringsfunktion eller wifi. Helst skulle jag inte ens vilja ha en trådlös skrivare, jag kommer bara att använda den från min PC och kopplad med kabel slipper man vänta på att de bägge maskinerna ska hitta varandra i cyberrymden. Min filosofi går ut på att allt kan gå sönder, så ju mindre funktioner, desto bättre.

Efter noga övervägande och konsultation av en kompis med koll slog jag till på en HP-printer för 2490 kr. En tonerkassett för varje färg gör att jag kommer att få punga ut med ett par tusen till när färgen som medföljer skrivaren vid köpet tar slut, och det brukar inte dröja eftersom de medföljande är pyttesmå.

Troligen blir varje utskrift en aning dyrare än med bläckstråleskrivaren, men det kan det vara värt om det ger mig mindre problem. Jag tänker så här: Varje år kommer jag att skriva ut minst tusen honungsetiketter och lite annat kopplat till biodlingen (i övrigt är jag fullt nöjd med min svartvita laser). Slipper jag krångla har jag kanske tid med ytterligare en bikupa som kommer att ge mig mer honung. Troligen 50-100 kilo per år, men om den så bara ger mig tjugo kilo under ett enda år skulle det täcka inköpet av skrivaren och mina ökade utskriftskostnader för flera år.

Jag inser att jag låter som random hitech-kille som försöker rättfärdiga nya tekniska investeringar ekonomiskt när sanningen är att han köper mest för att han tycker att det är så kul. Inget kunde vara längre från sanningen. Jag hatar teknik, men eftersom jag inte har för avsikt att bli eremit i en egen luddit-sekt försöker jag samexistera med tekniken, om än inte i harmoni. Det återstår att se om jag blev övermodig nu och gjorde ett gigantiskt felköp.

Bygger hem av skrot

SVT har gjort ett reportage om en kille som bygger ett tiny house på hjul helt och hållet av återbrukat virke. Jag vet inte om det också är tänkt att byggas helt av gratismaterial, men åtminstone närapå.

Jag tycker att alla sådana här projekt är intressanta, om inte annat så för att visa att det faktiskt går. Vi är många som inte skulle vilja göra det, men det är en helt annan sak. Man behöver heller inte starta på noll utan kan välja att återanvända en del byggmaterial.

Lite mycket koja för min smak, men jag såg att han gjorde snygga hus tidigare. Hur som helst, i reportaget säger byggaren att man kan få mycket grejer genom att hjälpa andra att riva. Själv har jag fått plocka ner virke från en lada som var på väg att falla omkull, hjälpte till att riva panel på ett hus och demonterade ett gammalt kök mot att köksägaren sedan slapp se alla skåp och luckor. Men ofta räcker det långt att erbjuda sig att hämta material så att den som rivit slipper köra allting till tippen.

En annan grej man måste tänka på om man ska använda gammalt byggmaterial är att ha gott om tid och gärna också plats. Det är smidigt att åka till byggvaruhuset och köpa det man vill ha när man vill ha det jämfört med att scanna av nätet i flera veckor och kanske tvingas lagra virke, dörrar, isolering osv tills man kommit till det läget i den egna byggprocessen.

”Nu behöver jag tegelpannor.”

Dessutom gäller det att vara kritisk. Ibland är gratis för dyrt. Det behöver inte ens vara dåliga grejer, bara inte riktigt vad jag behöver till det jag ska göra. Ibland har jag fått tänka om och själv göra den där resan till tippen efter att först ha kånkat hem grejerna och sedan svurit över att de står i vägen. Det slipper man också genom att rata begagnat.

Men med det sagt finns stora pengar att spara på att samla ihop och använda gammalt byggmaterial, oavsett om det är använt eller andras restlager eller felköp. Och sälj av eget skräp om det inte kommer att gå åt under överskådlig tid. Eller ge bort det i värsta fall! Precis som att gratis ibland kan vara för dyrt för ”köparen” kan gratis vara ett bra pris försäljningspris om det spar tid och utrymme.

Hemnet mot helvetet?

En del företag borde inte överleva. Nu är det femton år sedan hemelektronikkedjan Onoff gick i konkurs och det var inte en dag för tidigt. Av alla företag i den branschen (Elgiganten, Siba, Expert, Mediamarkt...) upplevde jag Onoff som den klart sämsta, och tydligen var jag inte ensam om att tycka det.

Hur stort och framgångsrikt ett företag än är har dess kunder alltid en möjlighet att fälla det, och ett företag jag så länge jag kan minnas tycker har förtjänat det är Hemnet, den digitala marknadsplatsen för svenska bostäder.

Först upplevde jag den som bostadssökande och noterade snabbt att sökfunktionerna på sajten var värdelösa. T ex fick jag upp en obebyggd tomt när jag klickat för ”villor”. Jag mejlade kundtjänst och frågade varför. På den här tiden kunde man nämligen mejla företag, och till och med få svar! I det här fallet var svaret att man ju kunde bygga en villa på tomten, så därför låg den i rätt kategori. Då mejlade jag igen och frågade varför den inte låg under ”gårdsbruk” eller ”slott”, för det hade ju också gått att bygga. Då fick jag inget svar.

Senare skulle jag själv sälja bostäder och då var man snudd på tvungen att annonsera ut dem på Hemnet, vilket var skitdyrt. Hur har de kunnat överleva, tänkte jag, när de är så dåliga. Men om det finns en gud verkar han/hon (såg ni – jämställt!) vara på väg in i matchen. Nu har främst Booli kommit in på marknaden och när ett så dåligt företag som Hemnet får konkurrens kan det gå fort. Värdet på aktien har mer än halverats i år och SVT berättar att Hemnet efter ett tufft år tvingas anpassa sig till Booli.

Tillhör du dem som köper enskilda aktier är mitt tips att du inte bara läser rapporter och tolkar nyckeltal. Företag som nästan haft monopol har inte nödvändigtvis fått sina marknadsandelar för att de är så bra. Det kan också vara för att ingen annan har tagit sig in, men när det väl händer kommer dåliga kolosser bara gå åt ett håll. Själv håller jag tummarna för att Hemnet går hela vägen och ansluter till Onoff i Företagshelvetet där företagsledare sitter och skäms i en nedlagd kyrka under ledning av bröderna Lehmann.

Hur slarvar man bort 38 bussar?!

Är du en tankspridd typ som brukar slarva bort saker kan jag trösta dig med att du inte är värst. Storstockholms Lokaltrafik slarvade bort 38 bussar! När de skulle säljas upptäckte man att bussarna var borta och polisanmälde det som stöld.

Dagen därpå kom man plötsligt på vad som hade hänt. SL hade försökt kränga de här bussarna tidigare, men den tilltänkte köparen hade så bråttom att bussarna hade hämtats innan affären var i lås. Så nu har man rett ut detta, slutet gott – allting gott?

Nej, inte precis. När bussbolagen inte lyckades kommunicera med varandra blandade man in både polisen och Transportstyrelsen. Vad kostar det? Apropå kostnader, hur tusan kan man klanta bort 38 SL-bussar?! Det måste ju handla om miljoner! Det låter lite som när staten ”sålde” tusen bilar till Nordkorea och ”glömde” att ta betalt.

Det är inte precis gratis att åka kollektivt i Stockholm. Många gånger blir det dyrare att ta bussen än att köra med egen bil och här har vi kanske förklaringen. Jag tror nog att SL:s presstalesman hade ett hum om händelseförloppet redan dag 1, men faktum kvarstår att SL släppte iväg 38 bussar man inte fått betalt för till ett icke-namngivet bussbolag som verkar lika struligt som SL, och sedan ringde till polisen för att reda ut det hela. Min standardlösning ”Avgå alla!” lär väl inte appliceras den här gången heller. Alla kan göra fel och det är ju ändå bara skattepengar.

Spela på börsen

Rätt ofta likställs börshandel med bingo och andra spel om pengar. I en reportageserie hos Sveriges Radio jämför Spelberoendes förening börshandel med traditionella spel och ser likheter.

De har en poäng, det finns absolut människor som ”spelar” på börsen. Här hittar de t ex en kille som brände allt han hade på krypto, men nöjde sig inte med att spela bort allt utan tog blancolån på ytterligare en miljon.

Det är ytterligheter, men jag kan villigt erkänna att när jag var yngre fanns det ett inslag i mitt eget börshandlande av att jag ville bräcka kompisar. Det gav en kick att göra en bra affär att kunna skryta med på helgens fest. Det slog inte över till spelberoende eller ens att jag såg börsen som ett spel och började göra våghalsiga köp för att kompensera mig, men jag hade antagligen varit rikare idag om jag inte haft det tänket.

Så passar man på i reportageserien för att varna för att ta råd från ”finfluencers”, men jag vet inte hur vanligt det är att folk ger finansiella tips på nätet. Jag tycker att det är ett evigt friskrivande om att värdepapper kan gå upp och ner i värde och att alla tar ansvar för sig själva.

För så är det ju, var och en gör sina val och allt går att missbruka. En del klarar inte av börshandel, poker, alkohol, socker eller ens att träna eller äta sunt utan att det går överstyr, men myndigheterna kan inte förbjuda fria val för att en del hade klarat sig bättre utan.

Det är farligt att gå på gatan.
Det är farligt med nitrit.
Det är farligt att ha roligt
och det är farligt med kredit.
Det är farligt att gå på krogen.
Det är farligt att ha glöd
och det är farligt att leva, man kan dö.
                    - Magnus Uggla

Ett samhälle utan pengar

Jag har tidigare bloggat om Amish som jag tycker har ett intressant förhållningssätt till både pengar och prylar. Nu snubblade jag över Bruderhof, ett samfund som tycks dra lite åt samma håll. Det kanske mest intressanta med dem är att de lever helt utan privatekonomi.

Behöver man en vinterjacka säger man till klädavdelningen och så får man en efter några timmar – smidigt. Och det är klart, ju större familj, desto fler synergieffekter. Här är det 300 personer som gör sina matinköp ihop, kan ärva varandras kläder osv. Fyra tvättmaskiner är igång från morgon till kväll, maten lagas i storkök osv.

Jag tycker att det skulle vara tråkigt att leva utan pengar, men har full förståelse för att många tänker tvärtom där. Ingen lönecheck, inga dra-åt-helvete-pengar, men heller inga räkningar eller ekonomiska bekymmer överhuvudtaget.

Man blir inte fullvärdig medlem i församlingen förrän man fyllt 21. Någon påpekar i kommentarsfältet till videon att barnen inte förbereds för ett liv i det vanliga samhället, om de skulle välja att lämna Bruderhof. Å andra sidan växer barnen upp utan tv och internet, och med en himla massa socialt interagerande. Jag gissar att de är bättre förberedda än de flesta.

Intervjun med den artonåriga tjejen i reportaget tycker jag också tyder på det. Hon pratar om egna val och att hon inte kan vara med i gemenskapen bara för att andra sedan länge följt dessa traditioner. Hon låter mindre som kultmedlem än en genomsnittlig ungdom och pratar istället om konsumismens förtryck i medströmssamhället. T ex när hon under en resa i den moderna världen säger:

”Man fyller tomheten med grejer. Det är bisarrt för det är bara så onödigt. Jag kan inte förstå varför man använder sina surt förvärvade slantar för att köpa mängder av grejer.”

Där är hon inne på något. Någon annan skrev att det måste vara svårt att lämna församlingen just för att medlemmarna saknar pengar. Jag vet inte. Kanske för att man saknar erfarenhet av pengar, men att som vuxen person starta på noll är ju inte det sämsta. Många människor har ett betydligt sämre läge än så trots att de jobbat och tjänat pengar i decennier.

Vuxna människor bestämmer själva vad de vill göra med sina liv. Barnen har inga mopedbilar eller spelkonsoler, men de behöver heller inte mängder av leksaker, de leker med sina kompisar och djuren på gården. Inte min kopp te, som sagt, men det är många jag skulle ha ännu mindre lust att byta liv med.

Mörka FIRE

Berättar du om din ekonomi för andra? Jag har alltid stått för att jag är en girig fan som hela livet försökt samla pengar på hög, men jag tar sällan upp ämnet och nu när jag inte längre har ett riktigt jobb märker jag att det kan bli ännu känsligare. Konkret exempel:

Häromdagen snackade jag med en biodlare jag lånat en maskin av. Eller hyrt, vi hade inte helt rett ut det och när jag lämnade tillbaka den frågade jag honom vad han ville ha. Jag tänkte att det skulle bli gratis eller en symbolisk summa. Det blev det sistnämnda och det passar mig egentligen bättre för då slipper jag att känna mig som en parasit och behöver inte skämmas nästa gång jag är i samma läge.

Precis när jag skulle sätta mig i bilen och åka hem frågade han vad jag jobbar med. ”Så lite som möjligt” svarade jag, men så sa jag att jag är frilansande skribent. Det är inte en ren lögn, jag har fakturerat några timmar i höst, men det hade varit mer korrekt att säga att jag har slutat att jobba och lever på avkastningen av mina börsinnehav.

Men hur hade det tagits emot? Förhoppningsvis och förmodligen bra, men en del människor blir konstiga när det gäller pengar och risken finns att han hade ångrat att han inte tagit i mer gällande hyran och korrigerat det genom att hugga i nästa gång, eller bara säga nej. Jag ser heller ingen möjlig uppsida mer än att det känns bättre att vara öppen och ärlig.

Rätt eller fel, nu har jag blivit en som smyger med mina pengar. Kanske är det klokt, kanske ökar det bara på stigmat. Kanske borde jag alltid tala sanning och om det biter mig i foten får jag ta den smällen. Jag vet inte, men jag vet att jag kommer att tänka en del på detta. Hur tänker du?

Dagens rätt blev dagens fel

På Oscarsgymnasiet ägt av Oskarshamns kommun fick man idén att sälja överbliven mat för 30 kr/portion. Det låter vettigt att minska matsvinnet både för ekonomin och miljön, även om namnet ”Klimatlådan” har en del att önska. Det är säkert svårt att bedöma hur mycket mat det ska gå åt i skolmåltiden och det får inte ta slut i förtid. Så då blir det rester och det är ju fint om de går att sälja.

Men jag kan inte tänka mig en sämre kundgrupp att rikta in sig på än just skolelever. Många av dem tycker ju så illa om skolmaten att de står över även när den är gratis för dem, än mindre lär de vilja betala 30 kr för en matlåda med samma innehåll. Att sälja skolmat till elever låter faktiskt lika dumt som att sälja snäckor vid havet.

Sedan hjälper det såklart inte att marknadsföringen av lådorna varit så usel att ungarna inte ens känner till möjligheten, men det hade knappast hjälpt. Givetvis borde skolan istället sikta in sig på närliggande arbetsplatser, förslagsvis ett bygge eller annan arbetsplats där det jobbar folk som inte har koll på närliggande lunchhak och därför gärna skulle mikra en ”Dagens” för 30 spänn.

Men varför göra rätt när man kan göra fel? Ibland känns det som kommunala förvaltningars valspråk. När de nu bara sålt 57 matlådor på ett halvår intalar de sig att de ändå ska vara nöjda ”för det är ju bättre än noll”. Så resonerar bara den som har noll ekonomiskt incitament att lyckas med sin affärsidé.

Skönt att slippa ISK

När ordningen med investeringssparkonto och kapitalförsäkring infördes 2012 handlade jag aktivt på börsen och det var en no-brainer att flytta pengarna från den vanliga depån med reavinstskatt på varje affär. Inte för administrationens skull (jag har alltid bokfört mina affärer och att föra över dem till deklarationens K4-blankett gick ganska snabbt även när jag hade tusen avslut) utan för att det blev mycket billigare.

Men i takt med att jag gått från ”flippa random teknikaktie fyra gånger innan lunch” till ”köpa indexfond och behålla” är valet inte lika givet, utöver den skattefria delen. Nästa års ISK-skatt beror på statslåneräntan 30 november och inte minst på vad en ny regering kan koka ihop. Alldeles oavsett hur det blir hade jag fått räkna noga på detta.

Jag gillar matematik, men vad som lönar sig bäst beror på hur börsen kommer att gå, ekonomin i övrigt och när man behöver ta ut pengar ur systemet. Den första punkten vet ingen och resten vet de flesta av oss inte heller. Detta var ju argumentet för ISK, att det skulle bli förutsägbart med en ”fast” skattesats.

Lyckligtvis slipper jag bry mig. Mina investeringar ligger i ett norskt aksjesparekonto, ASK. Där skattar jag ingenting (utöver förmögenhetsskatt) förrän jag tagit ut mer pengar än jag satt in. Då betalar jag å andra sidan svindlande 37,84 procent på vinsten, men för mig som flyttat hit som vuxen tar det gissningsvis en himla massa år innan jag gjort större uttag än jag hade med mig från början, och då har den uppskjutna skatten nog gett mig så mycket ränta-på-ränta-vinster att jag överlever det med.

Det värsta är att många som skulle behöva bry sig om ISK-skatten inte heller kommer att göra det. Det vet man utifrån historiska exempel. Bara se på alla gratis- eller enkronasabonnemang som övergår i dyra avtal. En stor andel konsumenter gör ingenting även om de ställda inför faktum absolut inte skulle ha velat fortsätta prenumerera. Människosläktet är bekvämt, det är lätt att intala sig att redan gjorda val även funkar i framtiden när bonusen är att man då inte behöver göra någonting.

Jag avundas inte svenska sparare, men uppmanar er ändå att sätta er ner och räkna på det. Är det i ditt läge klokt att använda ISK fortsättningsvis? Bör du sluta att sätta in mer pengar i ISK:n och kanske även flytta allt utöver det skattefria beloppet till en vanlig aktiedepå med 30 procents kapitalvinstskatt? För många som investerar på börsen finns stora pengar att spara här – eller förlora!

Förvara potatis

Mycket odling floppade i sommar, antagligen för att jag har för lite jord, men potatisen har växt väldigt bra. Jag valde att odla en halvtidig och en sen sort. Jag gillar potatis och den blir inte sämre för att den är billig och hemodlad, men snart kommer frostrisken göra att jag måste ta upp all potatis ur jorden. Det är nog inte hundra kilo, men antagligen inte långt därifrån.

Då kommer nästa problem. Hur förvarar man potatis? Bäst hade antagligen en jordkällare funkat, men det har jag ingen och kommer inte hinna bygga en innan vintern. Det som finns att tillgå är ett bostadshus, en vedbod och en lada. Ska jag slippa möss är det antagligen bostaden som gäller. Jag har ett svalt skafferi, en relativt kall källare och en krypgrund där jag skulle tro att jag ligger på några plusgrader som kallast. Fast krypgrunden kan jag inte ta gift på är musfri, och så är den kanske i fuktigaste laget (nu gissar jag vilt, om inte det framgår).

Ganska ont om plats i frysarna nu på hösten, men får det gå någon månad till skulle jag kunna tillreda och frysa lite potatis (om inte annat har jag gärna ett lager palt där). Annars har jag verkligen ingen aning, men det vore synd om jag inte hinner äta upp all potatis innan den blivit dålig.

Ska jag chansa helt själv tror jag att det funkar bäst att lägga potatisen otvättad i pappkartonger i en mörk hörna av källaren, där temperaturen nog ligger på 5-10 grader. Och titta till den regelbundet så att jag får göra mig av med ruttna potatisar som väl annars saboterar även resten. Men jag räknar kallt med att det i vanlig ordning finns en massa kunskap där ute, vare sig det är Bondepraktikan, förfäders nedärvda tips, empirisk forskning eller sunt förnuft. Hur förvarar du potatis?

Ansträngd ekonomi

Som barn spelade jag schack. Mina klasskamrater frågade förundrat ”Hur kan man träna schack?” och menade inte ”Hur kan man träna något så erbarmligt tråkigt?” (den frågan hade jag förstått) utan snarare ”Vad kan man träna på, att flytta pjäser?”. Till deras försvar var de tio år och begrep inte bättre, men ibland verkar vuxnas fattningsförmåga vara på samma nivå, som detta:

För det är väl ingen ansträngning att investera på börsen, bara att pytsa in pengar och vänta in vinsten? När denne skribent sedan fick mothugg hävdade han att det var ett skämt. Jag tvivlar. Jag har nämligen hört det förut. Människor som själva inte sparar pengar menar ofta att de som gör det är födda med guldsked i mun, eller som i detta fall ”några slags guldbyxor”.

Om man tycker att det inte kräver ansträngningar eller uppoffringar att spara pengar, varför gör de inte det själva då? Eller tänker de att ett ISK-sparande är förbehållet en elitklass av rikingar som fått ärva miljarder och badar i champagne? Det är ju bara fel, det finns mängder med människor från knapp ekonomisk bakgrund som skaffat sig stabil ekonomi genom att gneta, ibland med ganska små inkomster.

Ansträngningen är såklart inte att ”stoppa in några tusen i månaden”. Det ansträngande är att tjäna de där tusenlapparna och sedan hålla fast vid dem genom att prioritera sparande framför konsumtion. Inte heller det är någon omöjlighet, men få om ens några pengar kommer gratis.

Det är ett fritt val, jag har inga problem med att folk väljer att inte spara. Men lev inte loppan för dina egna pengar för att i nästa andetag låtsas ha moralisk rätt till pengarna som tillhör den som valt att spara dem.

I Pojken med guldbyxorna (som jag antar att tweeten refererar till) hittar en kille pengar (tiolappar i originalversionen från 1975) i sin byxfixa och hur många sedlar han än plockar upp tar det aldrig slut. I verkligheten måste man tjäna sina egna pengar och staten tar runt hälften. Sätter man resten i ISK får man skatta igen, även om investeringarna går med förlust. Men Love nöjer sig inte med det. Undrar om han någonsin nöjer sig.

Nytt nordiskt rekord till Sverige

Energidryck är lite av en käpphäst för mig. Det är en idiotisk produkt av flera skäl. Den är dyr, kan ge hjärtklappning, höjt blodtryck och sömnproblem, och jag ser inga fördelar överhuvudtaget. Den enda meningsfulla ingrediensen i energidryck är koffein och den får man lättare och billigare via kaffe.

Så det var väl ingen chock att ungdomarna i Nordens mest självdestruktiva land också dricker mest energidryck. Följ med SVT:s reportage där två ungdomar själva berättar om sitt beroende med ett lite stolt leende på läpparna.

Jag har också varit ung och i en annan tid hade det där kunnat vara jag. Jag vill inte ha ett förbudssamhälle, men särskilt när det gäller barn behövs ibland en liten knuff i rätt riktning. Som mobilförbud i skolan som ger mindre frånvaro, effektivare lektioner, nöjdare lärare och elever.

Det värsta är att den där stoltheten över att göra något dumt inte är förbehållet ungdomar. Helt vuxna individer kan också stoltsera med sin dumhet och inte sällan står en hög av fans strax bakom och applåderar, antagligen för att rättfärdiga sina egna fel och brister.

Mona Sahlin Nalin Baksi GIFfrom Mona Sahlin GIFs

Människan är verkligen mänsklighetens största fiende och ett av de starkaste vapnen är beroende. På plussidan har vi en fri vilja att trigga positiva beroenden och kämpa emot de negativa. Särskilt vi vuxna kan se till att bli beroende av att spara, träna, studera och annat vettigt istället för av att slösa, dega och se på tomgångs-tv. Det är svårare för dem som är typiska beroendepersonligheter än dem som inte är det och har sporrats åt rätt håll från tidig ålder, men det är aldrig för sent.