Jag läser om en kille som både jobbar som stadsarkitekt och präst. Jag förstår att artikeln skrevs för det här sticker ju verkligen ut. Men skulle det behöva vara så? Min känsla är att ”mångsysslare” och ”tusenkonstnärer” var vanligare förr.
Statsarkitektsprästen säger att kommunen underlättat jobbkombinationen för honom, men ska man jobba med två eller flera saker brukar det kräva att man driver ett eget företag där man kan blanda jobb på konsultbasis. När jag var ståuppkomiker tog jag under några år kontorsvikariat på somrarna när det var naturligt ont om firmafester, och idag skulle jag kunna titulera mig själv skribent/biodlare.
Att den här typen av kombijobb är så ovanliga beror på att samhället verkligen inte uppmuntrar till det utan snarare motarbetar. Politiker, för att inte tala om fackförbund, tycker att deltidsjobb är ett slags modernt slaveri och lagstiftningen bekämpar alla anställningsformer som inte är fasta heltidstjänster.
Visst, man kan starta eget, det funkar för mig. Men om arbetsmarknaden vill vara flexibel borde samhället underlätta för människor som inte vill lägga alla jobbägg i samma korg. T ex nu när inhemsk matproduktion kommit i ropet, både av miljöskäl och för att omvärlden är orolig. Då borde man underlätta för så kallade månskensbönder, människor som driver jordbruk, men för småskaligt för att kunna leva fullt ut på det (eftersom samma politiker och myndigheter också gjort det svårare att vara heltidsbonde).
Fram för fler individuella lösningar, flexibla scheman och udda anställningsformer! Det vore bra för samhället, miljön, men inte minst för människorna. Det är väl ändå oss vi bygger samhället för? Eller åtminstone borde göra.