Skillnad på socker och socker

Tillhör du den stora grupp människor som lastar ner det ni vill ha i varukorgen i matbutiken utan att reflektera över priset eller ens kolla jämförelsepris? Troligen inte, då hade du nog inte hängt här. Men faktum är att många gör det. Hade du stoppat dem vid kassan och frågat om priset på deras varor skulle de inte ha en aning, så därför kommer de heller inte se om de får betala fel pris för någon vara.

Själv kollar jag alla priser eftersom det är min stora livsuppgift, men jag är särskilt engagerad i sockerpriset eftersom jag behöver femton kilo per bikupa varje höst, och sammanlagt blir det en himla massa. Så varje lockpris tas i beaktande. När Willys inte har några extrapriser på socker ser sortimentet ut så här.

Kunderna kan alltså välja en papperspåse med två kilo socker för 18,90 kr, eller lägga till en krona och få 750 gram i en plastförpackning med pip, nästan tre gånger så dyrt. Jag hade kanske förstått valet om det gällt någon märklig krydda man använder vart femte år, men vilken sockerkonsument gör inte av med två kilo innan det är för gammalt?

Vän av ordning frågar sig vem som för en sekund ändå överväger att köpa den mindre förpackningen, och svaret är väl gissningsvis alla de där som inte kollar priser utan bara skyfflar ner det de vill ha. Någon enfaldig stackare kanske tänker att plasten och pipen är värd den extra kronan, utan att tänka på att de får mindre än hälften av mängden socker. Jag vet i alla fall vad jag väljer.

Och solen är gul

Labubu måste vara det tydligaste beviset för att folk har för mycket pengar. Man kan få lägga flera tusenlappar för att få en enda, anskrämligt ful labubudocka.

Det här med miljö och att inte stötta den kinesiska regimen, betyder det plötsligt ingenting? Det är svårt eller möjligen omöjligt att få tag i en smartphone utan kinesiska komponenter, men absolut ingen behöver en ”samlardocka”.

Så när det framkommer att de anställda i labubufabrikerna jobbar under slavliknande förhållanden undrar jag om det gör någon skillnad för kunderna. De verkar ju handla oavsett om de behöver eller inte. Och i ärlighetens namn, är någon överraskad? Jag hade blivit mer förvånad av att läsa en rapport om att kinesiska fabriksarbetare har det bra.

Man måste ändå imponeras lite av de som skapade denna trend. Hade man sagt till mig för några år sedan att folk kommer att betala stort för dockor som ser ut som efterblivna teletubbies ritade av dagisbarn och som sytts ihop av omdömeslösa alkoholister hade jag sagt att mycket tror jag om mänskligheten, men inte det. Nu är det ett faktum.

Vilken jävla smäll!

Pang sa det! Plötsligt låg jag med ansiktet i backen och hade ont överallt efter att ha halkat på glansisen precis utanför tomtgränsen. Där låg jag sedan en minut och funderade över vad som hade gått sönder. Hjärnan? Ansiktet? Armen? Höften?

Ingen hjärnskakning, men ansiktet var liksom bedövat runt ena ögat. Höften sved, men inget brutet. Jag hade försökt att ta emot mig med ena handen. Det kändes som att det var ren flax att inte handleden gått av och med erfarenhet av en spricka i armbågen för många år sedan blåste jag inte helt faran över förrän morgonen därpå. Ansiktet var fult sedan födseln och inte blev det bättre.

Första objektet på trasig-listan blev glasögonen. Bågen hade gått sönder i ena hörnet så att ena glaset ramlat ur. Jag samlade ihop delarna och släpade mig hemåt med den gnagande tanken att jag med bara några år yngre reaktionsförmåga hade klarat mig betydligt bättre.

Den normala reaktionen är nog att beställa tid hos optikern. Min: ”Går de att laga?” Efter att ha tvättat av mig blodet och letat upp mina gamla glasögon såg jag att glaset var helt, vilket gav mig en liten förhoppning att kunna sätta tillbaka det och därefter limma bågen. Jag köpte dem hos en svensk optiker för ett år sedan eftersom det var sjukt stor skillnad på priset i Sverige och Norge. Det är ett projekt att åka dit igen, kanske till och med två gånger om de ska justeras in också eftersom jag vill ha progressiva glas.

Det bästa lim jag hade hemma var kontaktlim, vilket inte kändes klockrent, men jag blaskade lim på bägge kontaktytorna och efter föreslagen tid tryckte jag ihop dem och fixerade med eltejp som är elastisk så att jag kunde spänna fast allt ordentligt. Så avvaktade jag ett dygn, tog bort tejpen försiktigt och tvättade glaset under säkert en halvtimme innan det var rent från tejpens klister.

Tamejfan, de funkar! Jag var rädd att det inte skulle hålla eller att jag hade missat något skrapmärke på glaset, men det enda felet nu är att man kan ana sprickan i bågen, men bara om man har bra syn och kommit så pass nära att man antagligen gillar mig ganska bra ändå. Nu återstår bara att läka såren i ansiktet, den stukade handleden, den värkande höften och mitt sårade ego.

Semlor i januari

Vi har sett det förut, antagligen varje år. Bagerier eller konditorier serverar semlor flera veckor före fettisdagen och någon sur gubbe kallar det vansinne.

Normalt står jag på surgubbarnas sida, jag är ju en själv, men här förstår jag inte alls poängen. Företag kommer att sälja det kunderna vill ha och det låter på konditorn i reportaget som att de brukar gå åt, och gubben som inte tycker att man borde sälja semlor innan fettisdagen är i sin fulla rätt att låta bli att handla. Så borde alla bli nöjda och glada.

Kräftpremiär är tydligen avskaffad nu, men den hade logiska förklaringar. Samma med surströmmingspremiären som tydligen infördes för att folk skulle slippa surströmming som inte hade jäst tillräckligt. Men semlor?! Det är ju inte så att semlorna parar sig på våren och att vi riskerar utfiskning och utrotning om alltför många tjuvstartar försäljningen. Tradition i all ära, men det måste väl ändå få vara upp till den enskilde individen när och om det ska ätas semlor.

För övrigt anser jag att semlor med fördel görs hemma så att man slipper vara beroende av dyra konditorier som ändå oftast satsar mest på utseende, men inte lyckas göra lika goda semlor som jag snickrar ihop för ett par kronor styck. Det gör jag för övrigt när jag får lust, oftast när någon butik reat ut grädde eller mandelmassa. Om det är januari, februari, sommar eller höst kvittar för mig.

Bankbyte

Jag är SEB-kund sedan några decennier, men senast 1 april är det slut för då införs en avgift med främsta syfte att slippa utlandskunder:

”Administrationsavgiften blir 1 500 kronor per år och kostnaden kommer att dras månadsvis (125 kronor per månad). Avgiften tillkommer utöver kostnaden för tjänsterna du har hos oss, till exempel konton och kort. Anledningen till att vi inför avgiften är att vår administration är mer komplex för kunder som bor utomlands. Det gäller bland annat processen för att upprätthålla en fullgod kundkännedom.”

Välkommen till SEB!

Den där processen för kundkännedom känner jag till och har skrivit om tidigare, t ex att samma idiotfrågor upprepades fyra gånger (!) på en och samma blankett (som måste postas – ingen datorisering i sikte). På vilket sätt det hjälper dem ”att upprätthålla en fullgod kundkännedom” kan nog bara SEB svara på.

Men det spelar ingen roll nu. Jag har använt SEB till att ta emot svenskt Swish och för att slippa växlingsavgifter när jag handlat med kort i Sverige. För detta har jag betalat 50 kr i månaden och redan det har känts ganska dyrt. Att jag skulle börja betala 175 kr i månaden finns inte på kartan.

Så vad gör jag nu? Jag misstänker att många läsare har bättre koll än jag, men själv ser jag främst tre alternativ:

1. Byta till en svensk bank som inte hatar utlandskunder.
2. Skaffa ett bankkort hos Revolut, Wise eller liknande, som låter mig göra kortbetalningar i SEK utan dyra avgifter eller växlingskursen från Helvetet.
3. Betala med norskt bankkort i Sverige.

Det första alternativet vet jag inte om det finns. Alternativ två gör gissningsvis att jag tappar Swish, för jag kan väl inte ha svenskt bank-ID utan svensk bank, och även om det går kräver det väl ett svenskt bankkonto? Alternativ tre är enklast, men då blir jag definitivt av med Swish.

Jag har ett par månader på mig, men det är ingen poäng att vänta. Som konsument har man en ständig ström av piss emot sig, så det är bäst att simma för att inte drunkna. Således är jag öppen för alla goda idéer.

Urspårad beredskap

Ingen blir mer tagen på sängen av att det blir vinter än tågtrafiken. Det fanns såklart fördelar med att elektrifiera stambanorna, men när ovädret slår till blir många tåg inställda. Inlandsbanan (Dalarna-Norrbotten) använder diesellok och kunde därför köra på som vanligt över jul och nyår. Diesellok finns, så det hade fler tåg kunnat dra nytta av, men då skulle det krävas tågvärmevagnar, en extravagn med generator som producerar värme till övriga vagnar.

SJ hade tågvärmevagnar tidigare, men har gjort sig av med dem när allt skulle gå på el. Är det inte märkligt att järnvägen, som borde vara något av det mest långsiktiga som finns, hela tiden försöker slå världsrekord i kortsiktighet? Bristande underhåll gör det mer och mer ohållbart att använda tåg eftersom snart ingen kan ta höjd för förseningarna.

Om spåren ens finns kvar! Jag jobbade på ett sågverk där en stor del av produktionen skickades till Tyskland på tåg, men från sågverket lastades de först på långtradare som körde virket 55 km till en järnvägsstation för omlastning eftersom de gamla spåren grävts bort.

Jahaja...

Och nu gäller det alltså tågvärmevagnar. Inlandsbanan har ingen möjlighet att själva köpa in dem, det är miljoninvesteringar de troligen aldrig kommer att få tillbaka. SJ har som sagt sålt sina och vill säkert inte köpa in nya. Trafikverket duckar frågan eftersom detta handlar om beredskap och det är tydligen inte deras bord.

Under tiden väljer allt färre resenärer tåg för sina resor. Undrar varför.

Bunker någon?

Jag gillar udda bostäder, men en bunker på knappt 500 kvm hade jag inte velat ha. Det finns dock folk till allt, nu har en gammal skola i Ljungby ombyggd till bostad och med denna festlokal i form av en tvåvåningsbunker bytt ägare.

Jag har inte hittat slutpriset, men utgångspriset var satt till knappt sexton miljoner och eftersom det gick nästan två år från att fastigheten kom ut på marknaden tills köpet var genomfört är det väl ingen djärv gissning att säljaren fick pruta lite. Rätt dyrt lär det ändå ha blivit.

Den nye ägaren är en holländsk direktör som påstår att han drömt om att köpa en bunker ända sedan han var liten, så för att parafrasera Dan Eliasson undrar man ju vad den killen har varit med om. Ägaren ska inte bo där så kanske är det en ren investering. Det är ju möjligt att bunkrar ligger i tiden när prepping och krig verkar ha blivit var mans hobby.

Men okej, själv köpte jag ett hus med en lada på ungefär samma storlek och någon kan ju tycka att det är lika underligt prioriterat.

Jag har målat de tre mest väderutsatta väggarna och bytt fönsterna på gavlarna åtta meter över marknivå. Jag kan inte så mycket om bunkrar, men tänker att de antagligen är ganska underhållsfria. Man kanske skulle titta på en bunker trots allt, ihop med ett jordskepp och varför inte en jordkällare.

Wax on, wax off

När det blev juluppehåll i honungsförsäljningen passade jag på att ta hand om årets förbrukade bivax.

Det är vax från gamla ramar som nått sitt bäst-före-datum, men också täckvax från höstens slungning och binas vildbyggen från platser i kupan där husse inte alls önskade vax. Alltsammans slängs ner i en kastrull tillsammans med vatten. Därefter smälter jag det på en vedeldad kamin.

Det är en av anledningarna till att göra det mitt i vintern, då kan jag hetta upp vaxet helt gratis eftersom jag ändå hade eldat. En annan orsak är att bina håller sig i kuporna nu. Häller jag ut vatten som luktar vax i augusti går bina bananas. Ett tredje skäl att göra det nu är att jag har tid. För tid tar det.

Att smälta vax är lite som att vaska guld. När vaxet är färdigsmält häller jag det i en hink där vattnet och vaxet skiljs åt. Vaxkakan skrapas försiktigt rent från ett lager av skräp och värms upp på nytt. För varje gång blir det lite renare.

Till slut återstår bara vax.

I år bestämde jag mig för att efter sista smältningen paketera vaxet i enkiloskakor för att lättare kunna sälja det.

Varmt vax.

Kallt vax.

Färdigt vax.

En del vax behöver jag själv. Efter att ha laborerat lite med plastramar gjorde jag en större beställning.

Dessa bygger bina ut med nytt vax, men för att hjälpa dem på traven rollar jag dem först med vax. Bin producerar eget vax, men inte så mycket. Under säsong tillverkar varje bi i snitt 0,0046 gram per dag, så kan jag hjälpa dem med grunden går det snabbare.

”Oj, är det redan nu?!”

”Vi ska ha igen varenda spänn den femtonde!” sjöng Helt Apropå i sin underbara Pensionsdags, så varför inte skriva om pension just idag.

För nu har Sverige höjt pensionsåldern igen. Eller rättare sagt har man höjt riktåldern, ett system vars enda syfte verkar vara att förvirra och dölja det faktum att svenskarna kommer få vänta längre på sin pension. Jag får en känsla av att man redan nu höjer ett år om året, vilket ju i praktiken betyder att pensionsordningen avvecklas.

Det där hade kunnat uppröra mig om jag tillhört den skrämmande stora grupp som tycks tro att de någonsin ska nå fram. Själv ser jag all utbetalning av pension som en bonus när den dagen (eventuellt) kommer. Detta leder dock till ett mejltips från Bjarne, ett reportage om två jobbande pensionärer, eller ”jobbonärer”, ett nytt begrepp för mig.

Det handlar om Rune, 67, som jobbar för att det är kul, och Janne, 70, som ”måste”. Låt oss lämna Rune därhän, han är gammal tjänsteman som jobbar på Liseberg för att det håller honom frisk och ung till sinnes – kul för honom!

Janne tycks däremot ha vaknat en morgon och märkt att ”oj, nu är jag pensionär och oj, då får jag lägre inkomst och oj, det här klarar inte jag mig på så oj, jag får ringa min gamla chef”. Denna ”oj”-förhållning till livet har gett honom en situation han upplever som ”förjävlig”.

Hur oskyldig är han själv då? Han har jobbat ”ett halv sekel som snickare”. Det enda sparkapital detta tycks ha gett honom är ”en mindre pensionsförsäkring”, men den sparar han till ”när det inte går längre”. Han får ut 12000 kr i pension, men det låter som en bråkdel av vad han behöver för att gå runt. Själv klarar jag mig på betydligt mindre än så, men vi får väl anta att Janne har haft högre inkomster under sina 50 år i yrkeslivet och ändå inte sparat ihop något dra-åt-helvete-kapital.

Janne är klar över vem som är förövare, det är ”samhället” och PPM där man ”lät alla människor ta hand om sina egna pengar i princip”. Nej, när PPM infördes år 2000 var Janne 45. Han hade (enligt egen uppgift) redan jobbat 25 år, men efter det hamnade 2,5 procent av hans bruttolön i PPM-systemet, ändå en rätt liten del av pensionen och ännu mindre av den totala kakan kallad ”sina egna pengar”.

Så nu är Janne en bitter gubbe som klamrar sig fast vid tanken på att hans hopplösa situation är ett resultat av ”ett stort svek” från ”samhället”. Var inte som Janne, var som Rune. Ta makten över ditt eget liv. Spara betydligt mer än 2,5 procent av dina inkomster och lås inte fast hela ditt sparande i en pensionslösning för du vet aldrig när eller hur du vill kunna använda dina pengar i framtiden.

Lågpris pressar priser

Hej konsument! (Någon som tar den tv-referensen från 90-talet?)

Nu kommer snart statistik på hur mycket matpriserna steg under 2025 och det kommer att förklaras med krig, höjda bränslepriser eller misslyckade skördar pga vädret, men det är mycket enklare än så. Matbutiker tar exakt så mycket betalt som de kommer undan med. Får de t ex kunderna att betala 100 kr för ett halvkilo kaffe kommer kaffet snart att kosta just det.

Motgiftet heter konsumentmakt och konkurrens. Vi måste sluta att handla där det är bekvämast och börja handla där det är billigast. Är det ändå för dyrt – handla något annat. Att konkurrens hjälper bevisas av att där det dyker upp lågprisbutiker pressas priserna även hos konkurrenterna.

Att det ändå inte finns konkurrens av lågprisbutiker överallt beror bl a på ”hur kommunerna tolkar plan- och bygglagen och att många säger nej till just handel med mat”. Men herregud, lös det då! Möjligen är det på gång eftersom Boverket fått i uppdrag att underlätta nyetablering av livsmedelsbutiker, redovisning senast 1 mars.

Men även där behöver antagligen vi konsumenter, kommuninvånare och väljare agera blåslampa. Vill vi ha billigare mat är det vi som måste se till att det händer, genom att kräva bättre myndighetsutövning av stat och kommun, bättre politiska beslut av politikerna och bättre och billigare mat i butiken. Kräver vi ingenting är det just ingenting vi kommer att få.

Inte bara slött, men ultraslött

SVT har kommit på att det är bättre att äta bra mat än dålig, så deras reporter fick testa att leva utan ultraprocessad mat i en månad. Till sin hjälp har han bl a en dietist som fastslår att mättat fett är dåligt (japp, hon är kvar där). Först därefter nämner hon i förbifarten att ultraprocessad mat också innehåller mycket salt och socker. Huruvida det också anses dåligt framgår inte, men vi får väl anta det.

Hur går det då för hälsoreportern? Han tycker att det är omständligt. Jag köper det, men han är också duktig på att krångla till det. T ex tycks det vara nolltolerans mot framförhållning i hans experiment. Om man är van att sätta in en låda färdigmat i mikron när man blir hungrig kommer man att vara sent ute ifall man startar vid samma tid. Han verkar genuint förvånad.

Om det sedan beror på klent intellekt eller om det är SVT:s syn på sina tittare som spökar kan kvitta, men när han glömt matlåda till jobbet och läser på fryslådorna i hopp om att hitta något oprocessat blir det smått parodiskt. Eller när det ”plötsligt” slår honom att han inte kan köpa bröd eller sylt.

Så här kommer några tips från mig, som lever det ultraprocessfria liv han tycks drömma om:

Tänk i förväg. Det är praktiskt att kunna mikra upp något när det börjar kurra i magen. Jag vet inte om det var ett alternativ ens tidigare med två småbarn i hushållet, men ska han leva utan hel- och halvfabrikat kan han åtminstone glömma det nu. Jag börjar odla nu i vinter för att ha mat i höst, och plockar bär i sommar för att ha sylt nästa vinter. Det är överkurs, men du kan åtminstone inte börja baka bröd till frukosten i samband med att ni kliver upp.

Gör storkok. Reportern pratar om hur mycket tid det tar att laga mat från grunden, men det är för att han försöker fixa nya utmaningar med gamla lösningar. Jag lägger nog mer tid än genomsnittet på matlagning, men inte så mycket som han får det att framstå som. När jag t ex gör egna kikärtsbiffar som blötläggs, mixas och steks gör jag inte tre stycken till kvällens middag utan 75 stycken till de närmaste månaderna. På så sätt reduceras antalet minuter per måltid till helt rimliga siffror.

Skaffa rutiner. Jag fattar att första månaden är klurig, innan man fått snurr på att baka nytt bröd innan det gamla tagit slut och hela tiden fylla på med riktiga råvaror i köket, men nu är det ytterst sällan jag saknar enkelheten som halvfabrikaten erbjuder. Och själva maten saknar jag aldrig.

Men jag tror att vi kan fastslå att vår grävande journalist aldrig kommer att nå det stadiet. Trots att han konstaterar att han redan efter en månad känner sig piggare och att familjen mått bättre säger han – med ett spädbarn på armen – att han inte orkar fortsätta. Skulle jag vara elak hade jag sagt att hans egen lättja prioriteras framför barnens hälsa, men sån är ju inte jag ;-)

Bortglömda grönsaker

Allt var inte bättre förr, men grönsakerna var det, rent objektivt om man tittar på näringsämnen per kilo eller kvadratmeter. Det beror delvis på miljöförstöring, konstgödsel och stordrift, men också på att vi nu har andra grödor.

De nya är nämligen inte per automatik bättre utan har ofta valts för att de ser trevligare ut i butikshyllan, klarar långa transporter och kan skördas mekaniskt och lång tid innan de kommer till matbordet. Allt det där skiter jag som odlare i. Jag ska inte sälja eller frakta det jag odlar i trädgården, jag ska äta det. Jag fick tips på en video från Lars som både kommenterat här och gett mig odlingstips ”off-blogg”.

Här tipsas om tjugo bortglömda grödor. Tyvärr på engelska, så för att få det svenska namnet har jag översatt det engelska till latin och sedan vidare till svenska. Jag är van, som svensk grönsaks- och biodlare i Norge gör jag det här hela tiden, men från norska via latin till svenska.

Nästa problem är att en del av växterna antagligen skulle funka dåligt här uppe i Norden och om det ändå skulle gå gäller det att hitta frön. Men ett par intressanta jag hittade direkt är lungrot och spenatskräppa. Lustigt nog också libbsticka som jag inte hade en aning om var ”bortglömd” eftersom jag redan odlar den.

Och torkar den.

Libbsticka tycker jag är en höjdare och särskilt lungrot blev jag sugen på att lägga till i trädgårdsodlingen. Den er perenn och det går att äta såväl blad som skott, blomknoppar och frön. Den verkar dessutom lättodlad och saknar fiender i form av sjukdomar (mer osäker på rådjur).

Men det stannar inte med denna video. Jag hittar snabbt fram ännu fler (för mig och säkert många andra) okända grönsaker, som orkidésallad och trädgårdsportlak. En del odlare får säkert en kick av att odla sånt ingen annan odlar.

Det får inte jag. Jag prioriterar hellre grönsaker som är goda (även i förhållande till butiksalternativ), lättodlade och med låg risk att misslyckas. De får dessutom gärna vara dyra att köpa i butik, så att jag känner att jag sparar en slant genom att odla själv. Men okej, om allt eller mycket av detta är uppfyllt gör det ju inget om besökare och lunchgäster undrar vad i all världen de ser i odlingslådan eller på tallriken.

Varför är ”downshiftare” alltid vänster?

Jag läser/hör/ser ibland om personer med åsikter om ett hållbart samhälle som jag sympatiserar med. Vi tar ett exempel för att det ska bli konkret. Artikeln handlar om Fredrika som flyttat ut från Stockholm till Mölnbo utanför Södertälje. På sin Facebooksida skriver hon att hon förlorat förtroendet för staten. I Mölnbo bygger hon ett lokalt nätverk av människor som vill ha mer kontroll över hur de lever och vad de äter.

”Det låter ju lite som ett slags hippiekollektiv, det här. Kan man kalla det för det?

- Jag tror inte att man behöver vara hippie för att vilja vara producent och inte konsument. Om man tittar på de olika medlemmarna i gruppen så skulle du se att det är stor mångfald mellan vad folk har för värderingar och idéer och mål och så vidare, men det vi delar är ett behov av samarbete och av lokal matproduktion.”

Jag tycker att det låter vettigt och håller med om att man inte behöver vara övervintrad 68-flummare för att vilja ha makten över sitt eget liv. Man kan såklart vara det, men lika gärna libertarian eller bara en helt vanlig kapitalist. Kort sagt, här kan människor från höger till vänster ta varandra i hand.

Men varför är då nästan alla som tycker till om detta i offentligheten långt åt vänster på den politiska skalan? Fredrika är ättling till en S-minister och skriver om ”alla galningar till politiker o dyl som inte delar den socialistiska värdegrunden när det kommer till migration och integration”. Jag trillar inte direkt av stolen av förvåning, en stor majoritet av alla som öppet intresserar sig för självförsörjning är uttalat vänster. Varför?

Själv ser jag mig varken som höger eller vänster utan rakt fram, men när andra försöker ”facka” in mig på skalan är det fler som ser mig som höger än vänster. För nej, jag delar inte ”den socialistiska värdegrunden”, men försöker respektera dem som gör det. Ibland lyckas jag.

Jag har lyssnat på självförsörjnings- och minimalistpoddar så länge fenomenet funnits, och tror att samtliga gjort en grej av att de är vänster. De tycks hata buffertar och betonar att de håller sin konsumtion nere i solidaritet med fattiga eller av miljöhänsyn, aldrig någonsin för att spara pengar för egen del.

Jag värnar gärna om miljön och mina medmänniskor, men jag har inga problem att stå för att jag också gillar den ekonomiska trygghet sparat kapital ger mig – personligen. Jag anser att det även på ett individuellt plan ska löna sig att jobba hårt, att det är rättvist att den som tjänat pengar ska få behålla dem.

Jag har inget behov av uppbackning för mina livsval varken från höger eller vänster. Jag tycker bara att det är märkligt att man många gånger sätter likhetstecken mellan minimalist och politisk vänster. Eller är det så enkelt att ”vänsterfolk” med behov av personlig frihet kallar det för downshifting medan ”högerfolk” använder begreppet FIRE? För mig handlar dessa frågor om personliga val helt frikopplade från politiska ideologier. Är det mig det är fel på, eller är det (som vanligt) den övriga världen?

Årets icke-föräldrar?

En läsarfråga i Amelia fångade min uppmärksamhet:

”Hej Gunilla, vi är verkligen ingen fattig familj men vi har heller inget överflöd. Barnen får märkeskläder ibland, men bara om det är på rea. Det har aldrig varit ett problem förrän dottern började på ny skola i höstas. Hennes nya klasskompisar kommer från 'bättre' familjer och de får allt de pekar på. Hon är helt knäckt för att vi inte har råd med den livsstilen och hotar med att sluta gå till skolan.
/Maria”

Psykoterapeuten ger goda råd, att förklara de ekonomiska förutsättningarna för dottern, att lära henne om pengars värde och att märkeskläder inte är hela världen. Men (förutsatt att dottern talat sanning och inte i själva verket blir mobbad och slagen dagligen) här tycker jag att brevsvararen kunde gått på betydligt hårdare och adresserat det verkliga problem – föräldrarna och deras bristande uppfostran.

Tyvärr framgår inte åldern på barnet, men eftersom hon tycks fixerad av märkeskläder vågar jag gissa på någonstans mellan 10 och 13. I värsta fall ännu äldre och i så fall är problemet ännu värre. För här gäller det att dra i nödbromsen innan föräldrarna har skapat ett kravmonster som kommer att känna sig förfördelad hela livet.

Till att börja med är det bra om föräldrarna tar till sig expertens råd om att förklara hur pengar funkar, men det är ett arbete de borde ha satt igång för länge sedan, redan före skolåldern. Det är inte rimligt att mellanstadiebarn går runt och tror att deras familj kan köpa exakt allt andra familjer kan, bara viljan är tillräckligt stark.

Den andra delen i min kritik mot föräldrarna tar psykoterapeuten upp på slutet:

”Lyssna vad dottern tycker är jobbigt med att de andra har pengar och kläder som hon inte har. Prata om att pengar och kläder inte handlar om vem hon är som person. Utforska om det finns elever i skolan som har andra intressen och stilar. Ta reda på hur hon tänker kring det.”

Med andra ord: Hur kommer det sig att er dotter blivit en ytlig och osäker människa utan personlighet och som invaggats i villfarelsen att vilka märken hon har på sina kläder är viktigare än hur hon beter sig och att hon klarar av att stå upp för sig själv?

Brorsan?

Den här ungen (och alla andra) kommer att möta så mycket större utmaningar i livet och just nu tycks hennes verktyg att möta dessa vara helt obefintliga. Vad har föräldrarna gjort för att ens få kalla sig föräldrar, mer än att föda och ge barnet mat? Häpnadsväckande uselt föräldraskap!

Konsten att tjäna pengar

Jag blev kontaktad av Nordpolen förlag som frågade om jag inte ville läsa deras nyutgåva av boken Konsten att tjäna pengar, skriven av P.T. Barnum 1880, och det tyckte jag var för skojigt för att tacka nej till.

Jag inbillar mig att det är ett par utmaningar med att ge ut 145 år gamla böcker. Dels språket. Det kan naturligtvis moderniseras, men går man för långt med det finns risken att det blir som när politiker låtsas vara folkliga genom att använda ungdomsslang (som de tror är) ”i tiden”. Och så är det innehållet. När texter och tankar viftas bort som förlegade efter bara några månader, kan verkligen en bok om ekonomi skriven på 1800-talet ha något att säga oss idag?

Så det var med stort intresse jag tog mig an boken och jag blev positivt överraskad. Barnum har ett rappt språk och torr humor som jag uppskattar. Han höll på med affärsverksamhet under hela livet, både seriös och mindre seriös, lyckad och mindre lyckad, drev cirkus och museum, var freakshowsföreståndare, artistmanager, höll föredrag, skrev böcker och hann även med en sväng i politiken, så han hade definitivt erfarenheter att dela med sig av.

Med kapitel som ”Undvik skulder”, ”Ta saken i egna händer” och ”Gå inte i borgen utan säkerhet” låter det som något jag skulle ha kunnat skriva. Här finns både konkreta råd om affärsstrategier och marknadsföring fullt gångbara på 2000-talet, och rent filosofiska tankegångar som att penningen ”är en fantastisk tjänare men en fruktansvärd herre”. Och lyssna till detta enkla råd som tveklöst hade fått Sparo-godkänd stämpel:

”Sann sparsamhet handlar om att se till att inkomsten alltid överstiger utgifterna. Bär om nödvändigt de gamla kläderna lite längre, avstå från de nya handskarna, laga den gamla klänningen och ät billigare mat om det behövs så att du under alla omständigheter – såvida ingen oväntad olycka inträffar – får en positiv mellanskillnad. Placerade slantar förräntar sig och växer över tid, och så når man så småningom det eftertraktade målet. Det krävs kanske lite träning för att få till den sortens sparsamhet, men när du väl har vant dig vid den kommer du att märka att förnuftigt sparande ger större tillfredsställelse än oförnuftigt slösande.”

Några kapitel är bara 6-7 rader långa, men det räcker. Volym bör aldrig bli ett självändamål. För den som har möjlighet skulle jag föreslå att man segdrar på boken och bara läser ett kapitel åt gången och låter det mogna i huvudet. För boken är kort med sina 70 sidor. Kanske var det ett vinnande koncept på 1800-talet när boken inte konkurrerade mot internet och Netflix utan sådana där världsliga saker som fjorton timmars arbetsdag för att inte svälta ihjäl.

Å andra sidan är det få människor som orkar läsa en hel bok i dagens Tiktok-samhälle, så kanske funkar kortformatet även nu. För 98 spänn kan det också vara en bra present till en ung människa med ekonomiska ambitioner. Eller för den delen till någon utan ekonomiska ambitioner. Kul var den hur som helst (och för ordningens skull ska sägas att jag inte fått betalt för att säga detta eller något annat om boken).

Ström i storm

Stormen Johannes ledde till många strömavbrott, bl a i Åshammar i södraste Norrland där en familj fick leva strömlöst i tre dagar. Ingen drömsituation, det fattar jag, men blir ändå förvånad över den strömlösa kvinnans reaktion:

”Vi har haft strömavbrott förr och det har ju kommit tillbaka, alltså samma dygn. Så vi var inte alls förberedda på så här långt.”

MSB kan nog producera hur många broschyrer som helst. Det verkar som att alla måste drabbas av allt innan de tar varningar på allvar. Det har väl pratats om strömproblem i Sverige hur länge som helst, att vi bör vara förberedda på en vecka utan el i väggarna eller vatten i kranen. När det så händer reagerar många med att det här var helt omöjligt att föreställa sig innan det hände.

Allvarligt, vad ska till för att få upp lite krisberedskap i samhället? Borde myndigheterna fimpa strömmen för vartenda hus ihop med ett hembesök där man förklarar att ”detta kommer att hända i skarpt läge förr eller senare, så tar ni inte tag i det nu sitter ni så småningom i skiten”? Jag är själv ingen prepper, men lite självbevarelsedrift har jag.

Nu verkar det inte ha gått sådan himla nöd på Åshamrarna. Kvinnan berättar lite skräckslaget att de haft 14 grader inne när det var som kallast. Med undantag för rummen jag tillbringar mest tid i har jag haft ett kallare snitt än det varje dag sedan oktober. De må kalla det krissituation, jag kallar det livet i ett dåligt isolerat hus.

Det som händer på börsen stannar på börsen

Nytt år, nya bekymmer. Så här vid årsskifte är det många som reflekterar över sin ekonomi. För mig som dagligen matar in mina siffror i ett kalkylblad blir det då väldigt uppenbart att mina ekonomiska förändringar under året till stor del följer börskurvorna. Går börsen bra går min ekonomi bra, nästan helt oberoende av hur mycket jag jobbat, om jag sålt mycket honung eller gjort en bra affär i ”den riktiga världen”, utanför börsen. Går börsportföljen tvärtom dåligt finns det inget jag gör utanför börsen som kan ändra på det.

Många känner säkert igen sig i det, och då ser jag en uppenbar risk för att börsen ska göra oss liknöjda. Vad är det för vits med att försöka tjäna en femhundring eller spara pengar på att handla kläder på rea när ett hack i börskurvan betyder så otroligt mycket mer för ens privatekonomi?

Tricket är att hålla isär tillgångarna/inkomsterna. Låt oss anta att börstillgångarna stiger med i snitt fyra procent om året. Om du gör något smart vid sidan av som ger dig tiotusen kronor får du tiotusen mer att röra dig med, helt oberoende av börsen. Om du inte behöver dem nu kan du låta dem öka med börsens hastighet. Hittills har jag aldrig träffat någon som sagt sig ha för mycket pengar.

”Fullt på kontot, jag avstår.”

Om du slösat bort pengar, lagt dem på något meningslöst och grämer dig över det – då kan du trösta dig med att förlusten ändå bara motsvarar ett hack i börskurvan. Men först i efterhand, inte för att rättfärdiga nutida eller framtida slöseri.

Gott nytt år!

Off Grinchen

Media behöver lite enkla artiklar i helgtider, gärna sådana som går att skriva i förväg. En av årets handlar om ”Off grid-Johanna”, en kvinna som gjort sig känd i media för att hon inte har ström, inte rinnande vatten och nu för att hon inte firar jul (man undrar ju lite vad hon inte ska göra härnäst).

Nu låter det säkert som att jag har ett horn i sidan till ”inte”-kvinnan, men det har jag absolut inte. Jag firar ungefär lika lite jul själv (även om det faktiskt är jag på bilden ovan) och uppskattar alla som vågar ta egna val, inte bara i juletid.

På nätet såg jag teorier om att statsmedia gjort inslaget för att de har en plan att få svenskarna att sluta fira jul eftersom SVT hatar svenska traditioner. Jag är inte alls så konspiratorisk utan tror helt enkelt att julstressade svenskar vill se att det finns en annan väg. Johanna berättar att hennes julfirande vänners vanligaste replik de senaste veckorna har varit:

”Jag ska bara klara mig igenom den här julen.”

Vad man än tycker om julen kan vi väl vara eniga i att om det är synen på jul bör man ändra något i sitt liv? Så vad hindrar? Sociala regler, slentrian, rädsla för att sticka ut eller en vilja att passa in och verka normal. Där tror jag att vi har några av svaren. Samtliga tycker jag är bra mycket underligare än att som Johanna välja bort julpynt, julgran och julklappar eftersom hon inte finner glädje i det. Varför ska människor krångla till saker hela tiden?