Den åttonde dödssynden

Att sikta på att lösa cancergåtan eller att försöka utrota världssvälten leder möjligen till lite roade blickar eller teatraliska huvudskakningar, men gå ut med att du har för avsikt att tajma marknaden så ska du se att helvetet bryter lös. För det går inte, du kommer att bränna dig bara genom att tänka tanken – och hör sen!

Jag tycker nästan att det är lite festligt vilka starka reaktioner det går att väcka bara genom att försöka tajma marknaden. Eller rättare sagt genom att försöka förutse ett börsras. För visst måste det väl vara där skon klämmer? Tajma marknaden försöker väl alla som någon gång säljer en aktie utan att behöva pengarna för konsumtion. Alla som har sina pengar på börsen använder sig av någon slags strategi om inte pengarna konsekvent och konstant sitter låsta i världens bredaste indexfond. Den som tror att ABB ska stiga mer än OMX eller att bankaktier generellt kan vara övervärderade vet lika lite om framtiden som jag gör, men tror sig kunna göra lite bättre resultat än genomsnittet eller åtminstone få genomsnittlig avkastning till lite lägre risk.

Så varför är det vår tids värsta brott att försöka förutse ett börsras? Jag vet inte, men googla ”tajma marknaden” så kommer du se en mängd affärstidningar, analytiker och börsexperter säga att det inte går. Så varför ska vi lyssna på dem då, för vore framtiden helt omöjlig att förutse skulle ju deras existensberättigande försvinna.

Jag tror inte att jag (eller någon annan heller) likt Martin Armstrong kan pricka in exakt vilken dag Den Stora Vändningen kommer. Jag tror bara att det i vissa tider är klokt att räkna med att vi inte har fem goda år framför oss och agera därefter. Genom att växla ner andelen aktier i portföljen, ligga lite likvid eller säkra upp med lite ädelmetaller.

Men den som inte håller med behöver inte.

Alternativ.nu

Jag har nämnt detta forum för självhushållning någon gång, men sidan kan faktiskt vara värd ett eget inlägg. ”Alternativ.nu är en mötesplats för oss som är intresserade av praktisk kunskap om självhushållning.” Självhushållning, odling, matlagning, byggteknik och relaterade boktips.

Det jag gillar med sidan – förutom att det är något så ovanligt som ett forum där folk försöker hjälpa varandra och inte i första hand ordspöa dem med slagkraftiga oneliners – är att även inlägg jag inte har något utbyte av kan få mig att tänka eftersom det, som namnet antyder, handlar om människor som tänker i egna banor.

Här finns människor som diskuterar självförsörjning i lägenhet, inklusive animalisk produktion i form av insekter eller marsvin. Någon annan vill ha recept på hur man gör vin av palsternackor och en tredje veta var hon enklast säljer virkade mössor och hembyggda fågelholkar.

Uttrycket ”Det finns folk till allt” passar in, men hur udda existenser det än är som samsas på Alternativ.nu känns både människor och debattklimat bra mycket friskare än på Familjeliv eller Flashback där man ju kan bli mörkrädd på riktigt.

Och för tydlighets skull, jag har ingen aning om vem som står bakom Alternativ.nu, bara att jag inte får betalt för ”reklamen”.

Höger eller vänster?

Den senaste tiden har andra ekonomibloggare diskuterat politik, Onkel Tom, Farbror Fri och kanske ännu fler som i sin tur kommenterat den vänsterprofilerade podden Andra Sätt. Kanske behandlar inte inläggen politik i sig utan mer vad vi själva har för moral och ansvar när det kommer till egna val.

Inte för att jag tycker mig ha något som helst ansvar att agera förebild. Jag lever som jag vill, läsarna väljer vilka tips de ska ta till sig och ger mig feedback att också reflektera över. Blir vi alla bättre människor av det är det fint, men jag lämnar inga garantier och kan inte ens säga att jag haft den ambitionen.

Först! Jag tycker mig varken vara vänster eller höger. Har röstat åt bägge hållen, men blankt på senare tid. Jag ser bra förslag som bra oavsett avsändare. I alla partier och läger finns något bra, men det är inte mitt jobb att recensera andra. Jag har fullt sjå med att leva mitt eget liv. I kvällstidningarnas undersökningar blir jag etiketterad med alla möjliga partibeteckningar.

Bland privatsparande, frihetssträvande och downshiftande finns både höger och vänster. Grovt generaliserat är det högermänniskor som vill spara pengar för att få personlig frihet och/eller pengar på hög, och vänsterfolk som vill konsumera mindre, för miljön och för att inte utnyttja andra människor. Enligt dessa definitioner är jag mer höger än vänster, men jag sympatiserar med bägge tänkesätten.

Framförallt ser jag inte motsättningen. Om jag plockar äpplen hos en kompis istället för att köpa sydamerikanska äpplen i affären får jag pengar över till annat, miljön mår bättre och min kompis slipper ösa ner ännu fler äpplen i den redan överfulla komposten. Det är ingen politisk handling, min prioteringslista är:

1. Bra för min ekonomi.
2. Hjälper kompisen.
3. Skonar miljön.

Miljön skulle faktiskt inte må ett dugg bättre för att jag intalar mig att listan egentligen är uppochner.

Vidare ser jag inget hyckleri med att en kommunist köper bostadsrätt och sätter sina ungar i privatskola, eller en moderat som tar ut de bidrag han kan. Jo, om de är politiker och heter Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt, för då har de faktiskt tagit betalt för att vara förebilder och leva som de lär.

Vi andra har inget ansvar gentemot någon annan än oss själva förutsatt att vi följer lagar och regler. Jag föreslår alla vänstermänniskor att prova aktiehandel och högerdito att gå en kurs på en folkhögskola. Men den som hellre vill peka finger får göra det. Moralister finns både till höger och vänster. Själv är jag mer rakt fram.

Kommunen ute och cyklar

Det här är berättelsen om ett kommunalt cykelställ (hade Slas varit i livet hade jag beställt en inläsning, men nu får ni föreställa er).

Tidigt i våras kom det här cykelstället på plats nere vid busshållplatsen. Tanken var väl att de som har långt till bussen ska kunna cykla dit på morgonen och ha sin cykel under tak i det här fina stället fram till dagens slut, då de kan låsa upp sin cykel och åka hem igen.

Kruxet är att det inte finns några bostadsområden från vilka man skulle cykla just hit, förutom sådana som har egen busshållplats. Det är ingen naturlig knutpunkt för cykelpendling (och inget annat heller). Det hade vem som helst i närområdet kunnat berätta för de politiker som beslutat om stället, men tyvärr var det ingen som frågade. Så nu har det stått där i några månader och givetvis har inga cyklar parkerats i det sedan dess. Det kommer heller aldrig att hända, inte en enda cykel, så detta var en helt onödig utgift.

Ändå togs beslutet. Jag antar att det först var någon lokalpolitiker som ville få en guldstjärna av miljönissarna, och det får man ju som alla vet genom att satsa pengar på den nya religionen/ideologin – cyklismen.

Sedan togs det väl fram en detaljplan och en budget, togs erforderliga politiska beslut, anbudsförfarande och lades beställningar. Därefter har minst två team berett marken, asfalterat, svetsat ihop och målat cykelstället och fått det på plats.

Vad det kostat totalt har jag ingen aning om. Politiker och tjänstemän hade väl begärt ut sina löner ändå, men nog hade det gått att spara in några representationsluncher. Materialet och arbetet är i alla fall direktrelaterade kostnader. Vi säger hundratusen för att inte ta i för mycket. För de pengarna hade man kunnat anställa ett par sommarjobbare att gå ut och valla gamlingar på äldreboendet, sandat en trappa istället för att att sätta upp en skylt som varnar för obefintligt vinterunderhåll eller gjort underverk för en ideell förening som med små medel hjälper sjuka barn, missbrukare, hemlösa katter eller vad som helst.

Men det gjorde man alltså inte, man byggde ett kommunalt cykelställ som aldrig någonsin kommer att vara till gagn för någon enda cyklist. Det mest positiva man kan säga om detta var att taket är av plexiglas och därför inte kommer att vandaliseras sönder varje år.

Börsskrock

Det finns en gammal ”börsregel” som lyder: ”Sell in May and go away.” Idén är alltså att man ska vräka ut sina aktier till högstbjudande i början av maj och sedan hålla sig ifrån börsen (oklart hur länge). Generellt har det varit en bra taktik. Problemet med generella regler är att felmarginalerna är för stora för att de ska vara värda att följa blint.

Jag tror dessutom att skrämsel om elände tenderar att bli självuppfyllande. Om många vill sälja aktier samtidigt kommer kurserna vika. Ställ dig i ett mörkt rum och gallskrik: ”Jag är arg!!!” Hur mår du då? Ja, inte är du glad i alla fall.

Ett annat börsuttryck, ”Köp till sillen, sälj till kräftorna”, antyder att man ska köpa aktier vid midsommar, sedan lämna dem åt sitt öde fram till början av augusti för att vara med i ett eventuellt sommarrally. Den har ett ännu mer tveksamt utfall. 2015 var det ett uselt råd, 2016 ganska bra. Jag är rätt säker på att ursprunget är att börsmäklare vill vara lediga på sommaren och därför tycker att det är bra om kunderna ligger fullinvesterade under industrisemestern och gör nya affärer när skolorna öppnat.

Det är bra med principer för börshandel, men det här är inte principer utan rent skrock. Att sälja aktier i maj bara för att är lika dumt som att sätta sina pengar på en vit jul. ”Jo, men det måste det bli för 'Anders slaskar, julen braskar', det är sen gammalt.”

Med den logiken kan vi lika gärna hitta på egna principer för att i efterhand förklara vårt irrationella beteende. ”Tanka till hösten, kör till påska!” Eller frifräsarlösningen: ”Köp i april eller gör vad du vill!”

Körkort klassfråga?

Har kort blivit en klassfråga, frågar sig Sveriges Radios Plånboken. Svaret är nej. Sådärja, i morgon skriver jag om … Nej, men allvarligt talat, ett körkort kostar i snitt under 20000 kr. Vill man verkligen ha det måste man väl kunna få fram de pengarna?! Nej, enligt socialdemokraten Laila Naraghi i Plånbokens inslag är kostnaden ”orimlig”. I ett första steg vill hon införa ett CSN-lån, som jag berättade om redan i höstas, men sedan vill hon att man ska få körkort i skolan, för skattepengar ”eftersom körkort är så viktigt för att kunna få jobb”.

Till att börja med finns det mängder av människor som lyckas försörja sig och få en dräglig tillvaro även utan körkort, så det är ju inte riktigt att jämställa vid att kunna läsa. Men om det är så viktigt med körkort, så spara ihop till det då! Det räcker med att spara 50 kr i månaden i arton år. De föräldrar som inte har den marginalen borde nog på allvar ha funderat på om barn var en bra idé.

Eller, som jag skrev i höstas, sommarjobba ihop pengarna! Det borde räcka med en sommar, så den tiden kanske det är värt att lägga. Jag får inte ihop logiken att det å ena sidan är jätteviktigt med körkort, å andra sidan inte är så viktigt att det är värt att själv lägga två strån i kors för att fixa det utan statlig inblandning.

Men visst, finns det möjlighet att invänta att statligt stekta sparvar ska flyga in i munnen på en förstår jag att det är roligare än att behöva lägga egna pengar och fritid på projektet. Men vilka signaler skickar det till unga människor – att det ska vara en mänsklig rättighet att slippa jobba för någonting själv? Personligen tror jag att kunskapen om hur man spottar i nävarna, borrar ner huvudet och kämpar är oändligt mycket viktigare än den hur man kör bil.

Apotea till börsen?

Eftersom jag fortfarande är "dödssjuk" i den värsta förkylningen sedan digerdöden år 1347 håller jag fast vid sjuktemat en dag till.

Jag har den senaste tiden handlat några gånger hos nätapoteket Apotea. Detta eftersom de varit klart billigare än mitt lokala, Kronans Apotek. Vi snackar 8-25 procent lägre pris på några stickprover. Då har visserligen Kronan medlemsrabatter och ett komplicerat bonussystem, så kanske är jag orättvis. Å andra sidan, eftersom jag inte är en aktiv apotekskund blir jag mest irriterad över bonuspoäng och stämplar.

Jag har bara handlat receptfria varor på Apotea, lagt min order på nätet dag 1, fått orderbekräftelse direkt, leveransbekräftelse dag 2 och leverans dag 3. Ordern har jag betalat direkt vid orderläggning och den skickas fraktfritt med Posten eller budfirma från Apoteas lager i Morgongåva mellan Uppsala och Sala. Enkelt, pålitligt och lättmanövrerad hemsida.

När jag lyssnade till företagets vd Pär Svärdson betonade han fördelen med att handla just apoteksvaror på nätet. Deras kunder är ju sjuka, inte vill jag träffa dem! Dessutom hade han sköna tankegångar kring att hålla nere kostnaderna från start. Hör själva:

OBS! Det är Nordnet - inte jag - som stavat hans namn fel.

Själv har jag en mer åldersfientlig anledning. Många av apotekets kunder är ju gamlingar. Inget fel med dem, men snabbhet är inte deras grej. PIIP! Nytt könummer. Då – tidigast då – reser sig pensionären upp, knarrar sig fram till kassan, börjar gräva i sin väska efter recept... ”Vasa, legitimation?! Ja, var har jag den nu då...” I ärlighetens namn är inte farmaceuter heller kända som världens rappaste yrkesgrupp. Och deras löneanspråk är gissningsvis ungefär dubbelt så höga som Apoteas 60 lagerarbetare i Morgongåva.

Men Apotea finns ju inte på börsen, så det går inte att investera i företaget. Än. Jag tror inte att det behöver dröja särskilt länge. Svärdson är en företagsutvecklare som drivs att testa sina idéer. När detta gjorts framgångsrikt finns inte mycket kvar att göra. Efter Adlibris tror jag knappast att Svärdson behöver tänka på pengar. Dessutom har det börjat spruta ut pressreleaser ett privatägt företag inte har någon anledning att göra.

Så vad är oddsen för att Apotea kommer till börsen hösten 2017? Jag skulle vilja sätta en slant på det, men framförallt en slant i aktien när det väl händer.

Sjuka val

De senaste dagarna har jag gått igenom en helvetesförkylning som aldrig verkar ta slut. När det var som värst hostade jag en gång var femte sekund i snitt, vilket gör sömnen obefintligt, liksom rösten. När jag orkat sitta uppe har jag gjort de jobb jag redan åtagit mig och klarat alla deadlines tack vare att jag är en envis jävel och normalt strävar efter marginaler. När jag märkte vart det här var på väg slet jag rätt hårt.

Men sjukdom är ändå dålig ekonomi. Jag brukar bli förkyld en gång per decennium, men det här är min andra vecka i katastrofläge i år! Om det är otur eller ifall mitt tidigare så bra immunförsvar håller på att ge upp vet jag inte. Irriterande lika fullt.

Att stoppa i sig en massa piller ligger inte för mig. Det är min bestämda uppfattning att förkylning inte har någon känd bot. Att äta Echinagard eller Kan Jang känns lika rationellt som den gamla huskuren att svälja en fisk på snöre och sedan dra upp den igen. De som gjorde så blev i och för sig friska från förkylningen, men det blev alla andra också.

Men ett ekonomiskt dilemma har jag varje gång jag blir snuvig. Eldorados toapapper är bra till mycket, men det är inte skonsamt mot näsan. Efter att ha snutit bort två rullar ser jag ut som en alkoholiserad jultomte.

Därför borde jag antagligen unna mig pappersnäsdukar eller åtminstone ett riktigt mjukt papper de gånger jag ska slå världsrekord i snytning. Men jag reparerar i alla fall näsan genom att stryka den med aloe vera från en planta jag fått gratis.

Och matkontot är beskedligt så länge halsen är så uppsvälld att jag knappt kan svälja. Jag har till och med gått ner något kilo. Beach 2017, here I come! Men först ska jag sova ett dygn till.

Hellre en slant i fickan än ett chip i handen

Det var bara några dagar sedan jag ondgjorde mig över SEB:s ”blippfunktion” i sina kort, men det var sansat i jämförelse med detta. SJ testar nu att erbjuda sina affärsresenärer att operera in ett datachip i handen för att betala med. Fast under en testperiod behöver man förutom chippet även en vanlig biljett OCH en smartphone med Android.

Är målet att visa att människor är idioter är det antagligen genialt att ge dem möjligheten att förutom biljett komplettera med en särskild telefon med ett särskilt operativsystem samt ett inopererat datachip. Blir det billigare för konsumenten? Nej, inte det heller.

Ett par tusen svenskar har tydligen redan gått på det här, och eftersom idén är helt störd antar jag att siffran växer lavinartat. Själv kan jag utan att anstränga mig komma på ett antal anledningar till att det är en dålig idé att låta operera in ett mikrochip i kroppen.

Och visst kan man skratta åt det här, men vad händer när en majoritet av svenskarna, världens lydigaste folk, låtit sig ringmärkas på det här sättet? Kommer företag och myndigheter då inte låta oss betala eller legitimera oss på annat vis? Jag blir sugen på att helt gå tillbaka till kontanter i ett sista desperat försök att stoppa utvecklingen.

Kan någon förklara vad detta ska vara bra för? Kanske att behovet av skruvade science fiction-filmer nu helt har försvunnit. Tack SJ!

Hönan eller ägget

Den hysteriska trenden att renovera fullt fungerande kök för hundratusentals kronor tycks aldrig ta slut. Vi renoverar våra hem som aldrig förr, men har inte tid att vara där. Kanske investerar vi i själva verket i en förhoppning om ett annat liv, ett liv då vi ska ha tid och råd att njuta av våra nyrenoverade hem. Fast genom att lägga pengar på renovering måste vi jobba ännu hårdare, så då kommer drömmen ännu längre bort.

Jag skriver ”vi”, men jag är verkligen inte med i den rörelsen. Tvärtom snittar jag kanske 20 timmar per dygn i min bostad, så jag ser på fenomenet utifrån och förundras över hur tusan folk tänker. Man ser aldrig barnlösa par köpa en minibuss för att ge sig själva incitament att skaffa fem barn, men när det kommer till bostadsrenoveringar är tydligen allt sunt förnuft som bortblåst.

De som har möjlighet bygger ofta stora kök där man ska kunna umgås ett helt gäng medan man slår ihop en trerätters och dricker vin. Hur ofta händer det? Går jag till min egen bekantskapskrets träffas vi inte på det viset mer än max en gång om året, och då alltid efter ett himla pusslande med tider och scheman.

Annars träffas vi mest två och två, men oftare på nätet än i någons kök. När upplevde du senast en middag eller ett gäng som bara hängde 5-6 stycken i ett kök? Var möjligen en av personerna Jennifer Aniston?

Men vem är jag att sabba folks drömmar? Den som vill skuldsätta sig för att topprenovera ett kök som aldrig används till annat än att mikra upp Billys-pizzor ska naturligtvis göra det. Jag undrar bara över planen, men det där med planering är nog överkurs.

"Ras"-analys

Enligt Dagens Industris retorik berodde nedgången på börsen onsdag-torsdag på Trump. Som vanligt. ”I spåren på skandalerna kring USA:s president Donald Trump” hette det. Va?! Det enda konkreta som hänt är att han sparkade FBI-chefen James Comey (eller rättare sagt tillstyrkte förslaget).

”You're fired!”

Demokraterna som hatade Comey strax innan valet låtsas nu vara djupt indignerade när denne får sparken, trots att han är ungefär lika impopulär i alla läger som vårt svenska stolpskott Dan Eliasson. När Comey utredde Hillary Clinton var han inte vatten värd, men kritik från Trump är tydligen fortfarande nog för att hamna på innelistan.

Och att Comey skulle ha någon ”hemlig information” om Trumps kontakter med Ryssland är så dumt att jag inte ens tänker kommentera det. Att Trump såg till att han sparkades borde vara motbevis så att det räcker även för de mest konspirationsteoretiska foliehattarna. Men tillbaka till ”raset” igen.

Det handlar såklart om att världens börser gått väldigt starkt och behövde en korrigering nedåt. Vinsthemtagningar ger fallande kurvor som skapar osäkerhet, som i sin tur överdriver reaktionen. Om det är början på en längre nedgång eller ett hack i uppåtkurvan vet jag inte. Förmodligen ett av flera hack, men det lär visa sig. Och oavsett hur lugnt och städat det blir är jag övertygad om att oseriösa ekonomijournalister kommer att förklara verkligheten med hysteriska överord, det verkar vara deras enda väg just nu.

Nya VR är här!

Virtual reality har ju varit stort länge nu, men jag har hört om en konkurrerande grej där framförallt äldre går i spetsen – actual reality. Det finns många likheter mellan fenomenen. Bägge strävar efter att så långt som möjligt nå en äkta känsla.

Den stora skillnaden är utrustningen som krävs. För att uppleva VR behöver man glasögon och diverse mjukvara. Actual reality kräver inga grejer, program eller sladdar. Allt som krävs är tid. Man går helt enkelt ut i verkligheten, exempelvis en skog. Väl där upplever man träd, stenar, gröna ängar och porlande bäckar i realtid.

Vrider du huvudet åt höger kommer bilden i dina ögon att flyttas åt höger. Grafiken och upplösningen är fantastisk! Med hjälp av öronen tar du in verklighetstrogen fågelsång. För den som missat upplevelsen – det är ungefär som gamla tiders mobilsignaler, men mer oregelbundna. Andas du in med näsan känner du naturliga dofter. Nästan som på riktigt!

Att actual reality blir ett attraktivt komplement till virtual och augmented reality är jag övertygad om. Frågan är bara om det går att få unga människor att haka på trenden. Just nu ser det mörkt ut, men det gör också att potentialen är enorm. Systemet är fullt utbyggt, actual reality finns redan på plats i väntan på att fler ska upptäcka den.

Dagens grej är morgondagens ”Vad?!”

Någon som kommer ihåg MySpace? Lunarstorm? Raketost?! Alla de här grejerna var betraktade som så heta att ingen trodde att de någonsin skulle försvinna. Men faktum är att de flesta fenomen är lika utbytbara som människor.

Därför är det osannolikt att dagens sociala medier kommer att stå sig över tid, vilket gör en investering här särskilt skakig. Ett bilmärke ingen längre vill ha betingar ändå ett värde. Redan tillverkade bilar går att rea ut, fabrikerna går att sälja. Men den dag ingen längre går in på www.facebook.com är värdet på Facebook noll. Det kommer inte hända i morgon, men jag är ganska säker på att alla ledande sociala medier kommer att försvinna. Här är orsakerna.

Facebook

Jag vet inte hur många miljarder användare de har nu, men fler lär de inte bli. Räknar man aktiva användare är prognosen ännu sämre.

Unga människor ogillar Facebook för att deras föräldrar finns där. När man är femton vill man inte hänga på samma ställen som mamma och pappa – fullt begripligt. Men jag känner nästan ingen i min ålder heller som finns där mer än med ett avsomnat konto. För oss handlar det mer om stämningen. Så fort det blir diskussion om något strömmar horder av människor dit för att ”stoppa bråket”, som att det skulle vara något dåligt att ha olika åsikter.

Facebook hjälper själva till att skapa den här skitnödigheten genom att stänga ner och pausa konton hur godtyckligt som helst. Allt som av någon kan uppfattas som stötande, sexism, rasism eller hatpropaganda (och det kan absolut allt!) hamnar i skottgluggen för åsiktspoliser. 4500 personer sitter redan på heltid och granskar användarnas material på Facebook och i förra veckan berättade Mark Zuckerberg att man tänker anställa 3000 till, och vid sidan av dessa granskare jobbar man hårt med AI-teknologi för att upptäcka och ta bort ”olämpligt innehåll”.

Youtube

Även Youtube jobbar hårt med censur. Förutom att spärra rena lagvidrigheter använder man sig av ”demonetization”, att hindra youtubers från att tjäna reklampengar på videos med ”icke annonsvänligt innehåll”. Människor som tidigare kunnat tjäna ordentliga pengar på sina videos tvingas söka sig till nya plattformar eftersom Youtube utan förklaring bestämmer att deras business inte längre är önskvärd.

Precis som i fallet med Facebook kommer detta med all säkerhet leda till att intresset minskar och att färgstarka användare tar sina fans med sig till nya jaktmarker. Kvar blir gulliga katter och åsikter så slätstrukna att man knappast behöver leta efter dem.

Twitter

Censuren hos Twitter hamnade i blickfånget när Milo Yiannopoulos konto suspenderades efter att ha bråkat med en kvinnlig skådis med tydlig vänsterprofil. Milo är av judisk börd, homosexuell med en historia av svarta pojkvänner, men han var också skribent för Breitbart, aktiv högerdebattör och företrädare för Gays For Trump, vilket inte var populärt hos det amerikanska etablissemanget.

Men till skillnad från Facebook och Youtube tror jag inte att det är censuren som blir Twitters död, utan det faktum att varje förändring av tjänsten varit till det sämre. Enkelheten hos Twitter är dess styrka, men det finns gränser. Ville vi ha griffeltavlor istället hade vi skaffat det.

Snapchat

Hett hos investerare (även om marknaden börjar kylas av), men för mig verkar det vara en sanslöst dålig affärsidé, inte bara för att målgruppen är personer så unga att de helt saknar egen ekonomi. Hade någon kommit till mig och berättat att de ville skapa ett socialt nätverk där man lägger upp bilder som försvinner efter tio sekunder hade jag sagt åt dem att jobba på idén.

Så om nu alla sociala medier försvinner, vad kommer att slå igenom istället? Ifall det kommer en motreaktion mot internetcensuren kan det bli GAB eller Minds, som marknadsför sig som yttrandefrihetens apostlar. Omöjligt att veta, kanske blir det Shouter:

I väntans tider

Nej, jag är inte gravid, det här handlar om en helt annan tillväxt. På våren är det mycket som växer. På fönsterbrädorna blir mina chiliplantor större för varje dag som går.

Tre veckors utveckling i ”chiliportföljen”.

Squashodlingen är jag mer tveksam till. Än så länge ser den mest ut som jord, så jag har inga bilder på ”grönskan”, men hoppet spirar.

Bättre går det i naturen. I sommar ska det precis som vanligt plockas 20-30 liter blåbär. Riset har vaknat ur vinterdvalan, skjutit skott och de första bären i grönt och rött går att skönja.

Ett annat underbart litet bär är vinbäret. Både svarta och röda vinbär åker in i frysen framåt sensommaren. Just nu ser de ut ungefär som blåbären.

Ändå färdigare än nypon, men förhoppningsvis blir det skörd även av dem, i september eller så. Kanske blir det äpplen i samma veva, jag har snart slut på äppelmos.

Vad mer ska plockas, skördas och rensas? Svamp, nässlor, maskrosor, ramslök... Det allra bästa är att det mesta av produktionen sköter sig själv. Jag behöver inte gräva i jorden, odla, vattna eller pollinera. Jag äger inte ens marken. Jag bara väntar på att naturen fixar till maten och när det är klart skördar jag. Helt gratis, medan andra springer i sina ekorrhjul för att sedan stressa till butikerna och göra sig fattiga och ofria.

Arbetslöshet – finns den?

Den öppna arbetslösheten har i Sverige legat på 7-8 procent det senaste decenniet. Sedan tillkommer alla de som går en utbildning de egentligen inte vill gå eller sitter på en mer eller mindre meningslös ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd”. Sammanlagt är det bra många hundratusen människor.

Samtidigt har jag svårt att få ihop det med min verklighet. Jag känner nästan inga arbetslösa. Det händer att de är mellan två jobb, men om perioden är mer än någon månad beror det enbart på att de är kräsna, inte vill gå ner i lön eller pendla för långt. Om de verkligen var tvungna att hitta ett jobb skulle det gå på två dagar.

Det stämmer rätt bra med bilden jag får när jag pratar med arbetsgivare. De har svårt att hitta personal, både kvalificerad och helt oerfaren sådan. En kompis behövde sommarjobbare för ett enklare sorteringsjobb i lagermiljö. Inget drömjobb kanske, men klart uthärdligt och med helt okej lön. Till anställningsintervjuerna såsade det in ungdomar med alla möjliga krav som omöjliggjorde anställning. Arbetstiderna (heltid, dag eller natt) passade inte och helst ville de vara lediga både nu och då. Och om ni tror att min bekantskapskrets är exceptionell är det bara att kolla nyhetsflödet.

Teknikbolag, matbutiker, transportbolag... Alla säger de samma sak – vi hittar inte personal! Jag förstår att det finns människor som är mer eller mindre oanställningsbara, invandrare som ännu inte kan så pass bra svenska att den funkar i kundkontakter, handikappade eller missbrukare. Men problemet är större än så. Ett tag hade jag en granne som gick arbetslös år efter år. Han var byggkunnig och hade dessutom lastbilskort. Att Arbetsförmedlingen låter någon med C-kort gå arbetslös i mer än en vecka fattar inte jag.

Så vad gör vi åt det här – sänker arbetslöshetsersättningen eller inrättar arbetsläger? Jag är inte säker på att det skulle hjälpa. Inte heller är jag säker på att jag skulle vilja leva i ett sånt samhälle. Men något måste göras, det är jag tämligen övertygad om.

Blipp – jävla dumheter

Som jag skrev i februari har SEB bytt ut mitt bankkort. Jag trodde ju att de enda skillnaderna var att Visa nedgraderades till Mastercard utan bank-ID, men nu har jag fått kortet och måste göra ett tillägg.

Ja, vem vill inte ha enklare sätt att betala? Jag kastade mig naturligtvis över broschyren för att få veta hur det ska gå till! ”Ditt kort från SEB har en inbyggd antenn som kan kommunicera med kortläsare. Det betyder att du inte behöver sätta i kortet i läsaren – håll bara upp det intill för att betala!”

Förändringen innebär alltså att jag inte behöver sätta kortet i kortläsaren varje gång jag handlar med det. I några få butiker kan jag istället hålla kortet strax framför läsaren. Är det sant?! TACK SEB!! Alla försämringar och prishöjningar ni genomfört det senaste året är givetvis förlåtna. Det här skulle ju kunna innebära att jag sparar någon eller till och med flera sekunder vid en bråkdel av mina köp.

Men... det bygger på att tekniken funkar och att antennen på mitt kort inte får för sig att betala ett köp för kunden framför. Hade SEB frågat mig innan om jag önskar en inbyggd antenn i mitt bankkort så att den kan kommunicera med kortläsare utan att jag för in kortet i den och slår min kod hade jag svarat ”Nej tack, det vill jag absolut inte ha!”. Men lika självklart fick jag inte den frågan.

I kontakt med SEB:s kundtjänst fick jag höra att "detta är något som har efterfrågats av ett stort antal kunder". Hur stort detta antal är kan jag givetvis inte kontrollera, men jag tror inte på det. Är det verkligen besvärligt att slå in sin pin-kod? Jag vet att jag inte är världens mest innovationsbenägna människa, och hade jag styrt världen hade vi antagligen varken haft bilar eller datorer (möjligen inte heller hjulet), men det här känns verkligen bottenlöst korkat! 

Men en sak gillar jag! Efter att ha påtalat min negativa syn på funktionen har kundtjänsten avaktiverat den för mitt kort. Det finns hopp! Därför kvarstår jag som SEB-kund och aktieägare, alltjämt blippfri.

Utrustning före utövning

När jag började springa grävde jag fram ett par gympaskor ur garderoben, kompletterade med träningsbrallor och en urblekt munkjacka. Efter några rundor köpte jag ett par realiserade löparskor av märket Point Zero, som jag varken hört talas om förr eller senare.

Först efter flera månader började jag införskaffa vettiga skor och löpartights. Då betalade jag ändå det mesta med poäng jag fått genom att svara på marknadsundersökningar. Jag blev tidigt sugen på att skaffa en pulsklocka, men bestämde mig för att springa 25 löppass innan jag beställde en.

Löpning är en billig sport. Inte ens nu när jag har proffskläder för alla årstider, sex par löparskor, vätskebälte och alla möjliga prylar svider utgifterna, men jag var ännu snålare från början, innan jag förstod att löpningen skulle bli ett bestående inslag i mitt liv och inte bara en tillfällig ålderskris.

Så funkar jag, men har förstått att många gör precis tvärtom. Först skaffar de prylarna, sedan tar de reda på vad de har för nytta av dem. Tar det ändå emot kan de köpa på sig ännu mer utrustning. Själv tror jag ingen hobby går att upprätthålla ett intresse för genom shopping. För mig alltså. Det är roligare att se proffsig ut när man springer, men hade jag inte tyckt att löpning vore roligt hade inga prylar i världen hjälpt.

Det här gäller inte bara sport utan nästan vadsomhelst. Jag hörde ett program om trädgårdsskötsel, där trädgårdsbutiker tydligen säljer på kunderna en massa skit förutom standardverktyg och växter. Lyktor, trädgårdstomtar, små jävla växthus... Och särskild jord som ska göra att man inte behöver smutsa ner fingrarna. Som trädgårdsmästaren i inslaget konstaterade: vill man inte smutsa ner fingrarna är trädgårdsskötsel troligen fel hobby.

Men en del kunder går igång på all denna meninglösa kringutrustning. Andra tröttnar istället på alltihop, som jag. Och Lena Nyman:

Cirkus Reepalu

Jag har inte nämnt Ilmar Reepalus huvudlösa utredning om vinster i välfärden på ett halvår, så det är hög tid. I förra veckan sa han så här i direktsänd tv hos den miljöpartistiska tankesmedjan SVT: ”Jag såg i Dagens Samhälle, som kom förra veckan var det väl, att de fyra största skolkoncernerna, de hade en omsättning på 12 miljarder ungefär, och de hade en vinstutdelning på 1,1 miljarder.” 

Den artikeln finns inte på nätet. Antagligen ingen annanstans heller för den verkliga siffran för de fyra största (Academedia, Engelska Skolan, Kunskapsskolan och Thoréngruppen) är 13 miljoner, alltså en felräkning på nästan 99 procent.

Reepalu är visserligen inte känd för sin skicklighet med siffror, men jag tvivlar på att ens han skulle kunna vräka ur sig något så här uppåt väggarna utan att vara fullt medveten om att han ljuger. Däremot tror jag att åtminstone en bidragande orsak till att ingen journalist ställer honom till svars för ”felräkningen” är att de inte har en aning. Troligen börjar man inte på Journalisthögskolan för att man gillar matte och siffror, och inte ens ekonomijournalister verkar alla gånger särskilt intresserade av ekonomi och finans.

Om man ändå ogillar konceptet friskolor gör man det knappast av ekonomiska skäl utan för att man ogillar idén att privata aktörer ska kunna tjäna pengar på skolundervisning. Jag kan förstå det ifall privatskolorna vore sämre eller dyrare än de kommunala, men inga siffror backar upp en sådan teori.

Jag har ett problem till med den allmänna kritiken. De som vänder sig emot fenomenet friskolor har aldrig något problem med att privata företag bygger, underhåller eller städar skolor. Det är tydligen bara undervisning som måste göras av samhället.

Men det råder ju brist på lärare och utbildningsplatser. Svenska privatskolor har 340000 elever och 61000 medarbetare, från förskola upp till gymnasium. Läggs dessa skolor ner i morgon står 340000 elever utan skola. Det överstiger det totala antalet invånare i Malmö! Om man istället kommunaliserar skolorna och ger personalen samma löner och förutsättningar att sköta sitt arbete som de skulle ha fått i dagens kommunala skolor, följer alla 61000 med? Knappast.

Lärarlös lektion

Jag har inte svar på alla dessa frågor, men så är det heller inte jag som jagar privata skolentreprenörer med blåslampa.

Kulturhistoria

Det är lätt att bli hemmablind i jakt på upplevelser, men istället för att åka till något museum eller till Skansen – kolla vilka lokala alternativ som finns i form av guidade turer till slott och hembygdsgårdar. Ofta helt gratis. Eller ja, skattefinansierat, men för en gångs skull satsar man då pengar på något vettigt. Hur som helst, eftersom det redan är betalt så finns pengar att spara, särskilt om man är flera. Bara inträdet till Skansen kostar nästan en femhundring för en familj med två barn. Med resa och fika blir det lätt fyrsiffrigt.

Häromdagen gick jag på upptäcktsfärd till en kvarn en dryg kilometer hemifrån. Här bedrevs både kvarn- och sågverksamhet på 1600-talet och framåt.

Skovelhjul

1924 moderniserade man och satte in en tändkulemotor som drivs med råolja.

Och här är kylsystemet, en vattentunna.

Numera sparkar man bara igång verksamheten ungefär en gång i kvartalet, och jag antar att den inte riktigt går ihop sig ekonomiskt trots ideellt arbete.

Här är resultatet, ett helt okej mjöl.

Inte riktigt Willyspriser, men överkomliga. Och ”på köpet” fick jag se en nästan fyrahundra år gammal anläggning i drift och höra historier från de eldsjälar som ser till att verksamheten fortlöper. Bara det är faktiskt ”#sparadkrona” så det räcker och blir över.