Substansrabatt intressant?

Substansrabatt är väl ett av börsens mest urvattnade begrepp? Alltså, om de underliggande aktierna som ägs av ett investmentbolag är värda 100 kr per investmentbolagsaktie samtidigt som den aktien bara kostar 90 kr kan man köpa investmentbolagsaktien med 10 procents rabatt (motsatsen, en kurs på 110 kr, kallas substanspremie).

Men det innebär inte att aktien ska stiga i närtid av denna orsak. Vi kan ta Investor som exempel. Häromdagen fick de en köprek av Dagens Industri av det huvudsakliga skälet att substansrabatten är hela 26 procent. Det skulle kunna vara ett argument om det vore något nytt, men faktum är att siffran inte är historiskt anmärkningsvärd för Investor, även om den gick ner lite i höstas.

Det kan vara fördelaktigt att köpa ett investmentbolag med hög substansrabatt, men det kan lika gärna tyda på att marknaden inte är imponerad av hur de sköter sin portfölj, vilket är ett underbetyg. Det här är inte konstigare än att ett verkstadsbolag ibland handlas till P/E 20 och ibland P/E 17. Vore marknadens syn helt beroende av kända siffror skulle aktier bara röra sig i samband med kvartalsrapporter.

Skulle substansrabatten/-premien röra sig kraftigt finns det skäl att fundera över utvecklingen, på samma sätt som ett galopperande P/E-tal eller annat nyckeltal kan vara intressant. Annars känns det inte som en viktig faktor. Eller går det att räkna ut hur substansrabatten/-premien ska röra sig i ett investmentbolag? Jag har åtminstone aldrig hört någon investerare sagt sig ha “knäckt koden”, varför det känns lite fånigt att analytiker utropar en hög och stabil substansrabatt till en köpindikator.

Men marknaden nappade såklart, aktien gick upp och rabatten sjönk. Innebär det att rabatten därmed är för låg och bör man då vara orolig för en dipp i aktien? Jag inser att den här typen av skitnödighet öppnar upp för möjligheter till den trading jag ibland ägnar mig åt, men ibland vill jag bara somna om.

50000 politiker

Enligt Säpo blir politiker allt mer utsatta för hot och våld. Att jag tar avstånd från hot och våld är självklart, men det finns annat att reagera mot på den här nyheten.

”Tonläget i sociala medier”, är den den nivån på hoten? Man ska inte hota människor någonstans, men vad folk häver ur sig på diverse tyckarsajter kan man inte lägga någon vikt vid, särskilt inte från anonyma konton. Dessutom brukar politiker sällan vara bäst i klassen (där heller). Det här är en av flera förtroendevalda politiker som bara timmar efter att nyheten släpptes hyllade Ingvar Kamprads död.

Och 50000 politiker – har vi 50000 politiker i Sverige?! Tydligen. Jag roade mig att jämföra antalet riksdagspolitiker per capita i Sverige jämfört med övriga Europa. Lilleputtländer som Island och Malta har runt fem gånger så många parlamentariker, det blir ju nästan oundvikligt. Norge, Danmark och Finland är i nivå med oss. De två förstnämnda har ungefär 90 procent av vår politikertäthet medan Finland ligger aningen högre än Sverige.

Tyskland och Frankrike har ungefär en fjärdedel av våra siffror. Fast deras befolkningar är ju mångdubbelt större än vår, så då kan man hävda att det blir lika naturligt som att länder med betydligt färre invånare har fler parlamentariker per capita.

Om vi jämför med EU-länder med ungefär tio miljoner invånare är det inget av dem som har i närheten lika många rikspolitiker som Sverige. Ungern har 58 procent av vårt antal per capita, Portugal 64 och Tjeckien 76. Inte ens Grekland, som inte precis är kända för att spara på administrativa resurser, har mer än 79 procent av vår siffra, med 300 parlamentariker på drygt 10 miljoner greker.

Vad skulle hända om vi plockade bort var femte riksdagsledamot? Mer än att vi skulle ha färre politiker att arvodera, och på sikt betydligt (!) färre ex-politiker att försörja (ränta-på-ränta-effekten funkar tyvärr även här) efter politikerkarriären.

Men tillbaka till nyheten. Svenska politiker känner sig alltså hotade och vare sig det beror på deras åsikter, att de lagt ner BB eller åkt på semester för skattepengar och sjukskrivit sig när de blivit påkomna behöver de nu i värsta fall polisskydd.

I Sverige har vi runt 20000 poliser. Och alltså minst 50000 politiker. Med risk för att framstå som lite korkad nu – borde det inte vara tvärtom?

Nico-fel

Jag har tidigare påstått att cigaretter är världens dummaste utgift, men om vi istället pratar om den onödigaste ligger nikotintuggummin bra till. Jag har aldrig träffat någon som känner att de ger livskvalitet, är goda eller passar personens livsstil. Enda anledningen att tugga Nicorette eller Nicotinell är för att inte röka.

Det är inte fel att använda hjälpmedel för att sluta röka, men användandet (och därmed kostnaden) riskerar att bli långvarigt, till och med livslångt. Var finns uppsidan? Nästan inga vanerökare slutar röka enkelt och smärtfritt, det är jobbigt. I veckor, månader och år, oavsett om man slutar rakt av eller i en övergångsfas (hur lång den än blir) väljer att använda snus, tuggummi eller läkemedel.

Nikotin är beroendeframkallande, tanken är att det ska bli lättare att sluta röka om man inte samtidigt måste sluta med nikotin. Så hur länge är nikotinet kvar i kroppen om man slutar utan nikotinhjälpmedel?

Alltså är det inte nikotinet i sig som är problemet. Det är smaken, kickarna och vanan, annars skulle rökavvänjningen i stort sett vara över på ett par veckor. Så varför dra ut på plågan genom att försöka ”mellanlanda” i ett nikotinhjälpmedel som riskerar att bli en ny plåga att behöva avvänja sig ifrån?

Nikotintuggummianvändare i min närhet kan ha ett sånt i käften i stort sett jämt, så bered dig på en dyr ”hobby” eftersom de kostar 1,50-3 kr/st. Om inte apoteket har mängdrabatter, vilket jag uppmärksammat att de flesta verkar ha hela tiden. Typ köp fem paket och få det sjätte till halva priset. Att sälja cigaretter på det sättet är inte tillåtet och jag tycker att det är skit att det är okej för några produkter som innehåller ett kraftigt beroendeframkallande ämne.

Nikotin höjer kroppens dopaminnivåer, vilket ger ett välbefinnande, men som ni kan se i den här artikeln går det lika bra att göra det med hjälp av motion, njutning och rytmiska rörelser. Och med rytmiska, njutningsfulla träningsaktiviteter tänker jag förstås på löpning ;-).

Utdelning framför allt

En börstrend som aldrig tycks vika är osunt fokus på utdelning. För över ett år sedan skrev jag om en tanke jag har att starta och börsintroducera ett företag med enda affärsidé att dela ut aktieägarnas pengar och själv hinna ur innan utdelningsivrarna fattar att de är lurade.

Det var lite tillspetsat, men inte mycket. I fredags rapporterade Telia. Resultatet var sämre än väntat, marginalerna var sämre än väntat, omsättningen sjönk och vd Johan Dennelind sa sig vilja hålla ned förväntningarna (som om det brukar vara svårt för Telia...). Men utdelningen höjdes mer än vad marknaden räknat med. Gissa vad som hände med aktien!

Kanske kan man se det lite som ett slags ”reliefrally” för att de inte trollade fram någon värre surdeg ur telefonhytten (för samtliga siffror var inom felmarginalen för vad marknaden hade förväntat sig), men faktum kvarstår att det enda som egentligen var positivt i rapporten var att det finns pengar i kassan och att man därför vill dela ut 15 öre mer än analytikerna gissat.

Att detta får aktien att första dagen gå upp 3,83 procent på en ganska neutral och avslagen börs är i min värld inte friskt. Många köpare valde att betala över 1,50 kr mer för aktien än de hade behövt göra dagen innan, alltså tio gånger mer än de 15 öre som fick aktien att stiga! Artisten David Shutricks låt Hon säger hon är bakfull inleds med textraden: ”Det låter dumt, men jag har köpt en tvåkrona för fyrtio.” Det här låter faktiskt ännu dummare. Undrar förresten när börsen ska vakna upp ur sin bakfylla.

Less på gratis

Jag kommer aldrig ledsna på fenomenet “gratis”, men på att ordet missbrukas så till den milda grad.

Numera får man under vissa förutsättningar använda ordet gratis i reklam, och gissa om det används! Det verkar snarast som att reklamen går ut på att skapa dessa förutsättningar, bara för att få slänga in “gratis”. Vilket det mycket sällan är.

Där kan jag ändå förstå. Företag vill sälja och nästan all reklam handlar om att ljuga, men inom felmarginalen så att man kommer undan med det. Lite grann som att gång är en sport där man ska springa tillräckligt gångliknande för att inte bli diskad, men kör loppet i slowmotion så ser du att absolut ingen har en fot i marken hela tiden.

Då finns värre exempel. Den senaste tiden har det pratats mycket om “gratis mensskydd”. En del kommuner erbjuder unga tjejer att hämta ut mensskydd utan att betala för det, andra kommuner funderar på att följa efter. Om det är vettigt och rättvist eller dumt och diskriminerande vet jag inte och tänker inte gräva för att bilda mig en åsikt. Men sådana här rubriker har jag åsikter om.

Självklart är det inga ideella föreningar som börjat tillverka mensskydd av gamla dagstidningar, de är inte mer gratis än något annat. Det enda som skiljer är att skydden betalas via skatten, och skattefinansierat är inte gratis.

Journalisten som skrivit artikeln ovan använder genomgående ordet gratis när han menar skattefinansierat och han är sannerligen inte den ende, vilket jag tycker är sorgligt. Om inte ens människor som jobbar heltid med språk och samhälle förstår dessa samband kan man knappast begära att gymnasieungdomar ska göra det.

“På frågan om det borde vara gratis för alla, inte bara ungdomar i Österåker, blir svaret ett rungande JA.”

Ja, varför inte? Lever man i en värld där mensskydd kommer från mensskyddsfen och pengar är en outtömlig resurs vore det väl inte mer än rätt ifall allt vore gratis, inte bara mensskydd och mitt gnäll?

Kryphjälmar

Det är tur att jag inte har barn. Jävlar vad mobbad jag skulle bli av andra föräldrar i parken!

När jag var liten hade man hjälm när man åkte skridskor, aldrig annars. Efter min klassiska Jofahjälm som dämpade de hårdaste puckarna och slagen dröjde det till första mopeden innan det blev hjälmläge igen, då en integralhjälm. Med visir, även om jag så här i efterhand inte kan fatta varför jag inte körde med strut istället.

Men hjälm hade jag! På huvudet, jag har aldrig förstått de där ungdomarna som hänger hjälmen på armen istället. Som armbågsskydd är de nog inget vidare.

Nu är det hjälmtvång för cyklande barn. Jag kan tycka att det är bra. Barn saknar trafikvett och det går att få upp en cykel i ganska höga hastigheter, om än inte lika högt som min trimmade gamla Zündapp-moppe (de få gånger den funkade). Men där någonstans drar jag gränsen.

Och det är här mobbingen kommer in för det gör tydligen ingen annan. Barn på hoverboard som i bästa fall går i raskt joggingtempo behöver ingen hjälm, skärp er! Men nu har det kommit till min kännedom att det inte slutar där. Nu ska man tydligen ha skyddshjälm medan man lär sig gå. En kryp- eller lära-gå-hjälm, helst kompletterad med knäskydd och krypmuddar.

Ett medicinskt friskt barn klarar av att ramla och slå sig någon gång. Det kommer att hända förr eller senare. Jag tvivlar starkt på att barn slår sig mindre nu än vi som växte upp utan kryphjälm och bilbarnstol. Man kan inte slå in sitt barn i fetvadd, flytväst, hjälm och säkerhetsbälte för vanliga aktiviteter, det är sinnessjukt!

Och är man villig att betala 249 spänn för lite skumgummi borde man nog överväga att lämna över kreditkortet till barnet. Oavsett vilket får ungen göra sig beredd på en skakig färd med en och annan smäll på vägen, det kallas livet!

Det blir rapport på det här!

Fyra gånger om året är det dags för floden av kvartalsrapporter. För mig börjar inte rapportsäsongen på allvar förrän nästa vecka. Då hade jag också haft Bonava om jag inte tagit det säkra för det osäkra och sålt iväg hela innehavet. Jag hade inte så många ändå.

Det stora klustret av rapporter kommer under andra halvan av februari med stora innehav som Opus, Advenica, Bahnhof, Tomra och Global Gaming. Jag försöker att inte ”gifta mig” med några aktier, så jag ser inte dåliga rapporter främst som bra lägen att köpa mer. Jag har heller inte för avsikt att sälja av några innehav i vredesmod, men sånt händer. Senast var det Clas Ohlson som åkte ut med huvudet före.

Det är alltid intressant att höra vad vd:na ska säga, och inte minst hur marknaden ska reagera. Generellt tycker jag att två typer av uttalanden leder till överreaktioner: framtidsvisioner och höjda utdelningar. Kul om en företagsledare tror på sitt företag, men vad hade vi egentligen väntat oss?

”Det har gått bra hittills, men under innehavande kvartal kommer vi nog både åka på pumpen och få på käften.”

Sa ingen, någonstans, någonsin. Jo, Kurt Hellström, när han var Ericsson-vd. För att göra det extra pajigt gjorde han det dessutom på knagglig engelska.

Jag får en känsla av att de rapportörer som pratar mest om framtiden är de som helst vill prata så lite som möjligt om de siffror de just presenterat. Istället försöker de dränka sorgerna i fagra löften. De ”vänder blad”, vilket möjligen funkade för kungen, men den finten går vi väl inte på igen.

När det gäller företagen ovan hoppas jag att Opus ska presentera en ny marknad, Advenica någon slags signal eller åtminstone strategi som visar att man äntligen ska börja tjäna pengar på att ligga ”helt rätt i tiden”, Bahnhof en uppdatering av Elementicas bygglov och Global Gaming en rejäl vinstökning och avslöjandet att man ämnar börja med aktieutdelning.

Karl-Johan Persson i H&M... Om han ens är med vid rapporteringen kanske han kunde sjunga en stump? Det vore åtminstone oväntat. Förmodligen skulle det locka fram ett och annat leende också, vilket sannerligen inte hör till vanligheterna.

När blev jag ett avskräckande exempel?

Stefan Thelenius, känd bloggare och inte minst barnsparare, twittrade häromdagen om sin förhandling om dotterns månadspeng.

På något vis drogs jag in i diskussionen som följde och fick chans att med all önskvärd tydlighet visa att min barnlöshet är av godo för mäskligheten.

Självklart var detta sagt med glimten i ögat i en även i övrigt lättsam tråd, men efteråt funderade jag hur det kommit sig att jag blivit det avskräckande exemplet. Som Utdelningsseglaren insköt:

Jag varken skäms eller känner mig orättvist påhoppad, jag tycker bara att det känns konstigt. Jag vet att mina utgifter är låga, men jag upplever dem inte som extrema eller obscena. Jag är ju bara lite sparsam.

Kanske har jag en märklig självbild, lite som tjockisar som tror att de är normalviktiga. Eller, ännu märkligare, människor som gått ner femtio kilo men som fortfarande rör sig som om de vore vrålfeta. Ni vet, de brukar tassa lite försiktigt och bakåtlutat för att hålla balansen och inte vara i vägen med magen som inte längre finns.

Jag är sparsam, helt frivilligt, men ingen cirkusapa. Det fanns en tid då jag hade varit genomsnittlig, då det var självklart att hålla nere sina utgifter, spara ihop en buffert och helst gå genom hela livet utan att ta ett enda lån, och den tiden är bara ett par generationer bort.

Eller fyrtio mil. I Lettland och Litauen är snittlönen ungefär en tredjedel av den svenska, medan levnadsomkostnaderna i Riga och Vilnius bara är c:a 40 procent lägre än i Stockholm. För att få ihop den ekvationen måste de allra flesta hålla betydligt hårdare i sina pengar än vad jag gör.

Så antingen är jag på fel plats eller i fel tid. Eller också har jag bara vaknat på fel sida.

Alkonacka

Alkohol kan vara ett värdefullt medel i sociala sammanhang. Hur många av oss hade ens funnits om det inte vore för alkohol? Samtidigt vet jag många människor som aldrig borde dricka. Dels rena allergiker, de vi i folkmun brukar benämna alkoholister, som inte klarar av att hålla konsumtionen på en vettig nivå. En del går på Antabus för att inte supa ihjäl sig, en del måste ”bara” dricka sig berusade varje fredag och lördag.

Sedan har vi dem som sällan eller aldrig får önskad effekt av berusningen. De kanske blir stökiga och våldsamma, eller också sega, trötta eller ledsna. Vi har nog alla känt någon som blir en störig jävel så fort flaskan kommer fram, och någon som verkar gå på flytande depression och tappar all livslust efter två glas.

Ändå är det få som helt låter bli spriten, särskilt bland dem som verkligen borde. Förutom att de inte vill erkänna att de inte kan hantera alkohol (kanske inte ens för sig själva) är det stigmatiserande att tacka nej till sprit. Det väcker frågor: är du gravid, religiös, nykter alkoholist – va, va, VA?!

Folkhälsomyndigheten har gett ut en så kallad alkonacka, en tabell där man kan fylla i hur mycket man dricker, var, varför och vilket känslotillstånd man befann sig i. Meningen är väl att man ska få klart för sig hur mycket man faktiskt dricker och att man har ett problem.

Jag har inget emot denna satsning, men har några funderingar:

För det första, vet man inte på ett ungefär hur mycket man dricker? I dagens digitala värld går det gissningsvis att skönja på sitt kontoutdrag, men rent allmänt skulle jag säg att om du inte vet hur mycket du dricker är svaret: för mycket.

För det andra, känner man behov av att fylla i en alkonacka för att kartlägga sitt drickande, finns det då ett enda skäl att inte sluta helt? Även om man inte är fullblodsalkis tycker uppenbarligen man själv eller ens omgivning att alkoholintaget är ett så stort problem att det måste göras något åt det.

Till skillnad från pengar eller gluten är det inget man utsätts för jämt och ständigt, och till skillnad från parfym eller pälsdjur riskerar man inte att få i sig alkohol för att en idiot på bussen inte tänkt till. Man måste aktivt välja att ta det första glaset. Och så hamnar man i skiten.

Jag är inte nykterist och har för egen del inga problem vare sig med alkoholen eller dess kostnader, men hade jag det skulle jag avstå. Jag gör det ofta ändå av praktiska skäl, jag vill inte må skit dagen därpå eller hindras från att köra bil. Om någon skulle ha problem med att jag är nykter är jag ändå inte jättesugen på att hänga med dem.

Bitcoin – digitalt guld och gröna skogar?

Igår konstaterade jag att Bitcoins kritiker inte skrämt bort mig från att ta reda på mer. Vad har man dem till och är de något för mig, som valuta eller investering?

För jag hoppade över en av de vanligaste invändningarna mot att befatta sig med Bitcoin, att man inte ska köpa sådant man inte begriper. Visserligen spekulerar alla investerare i någon mån i valutor genom att handla på en speciell börs, i företag vars inkomster och utgifter sker i olika valutor, och jag vet ärligt talat inte mycket mer om hur dessa valutor funkar. Ibland känns det som att Riksbankens farbror Melker, Stefan Ingves, inte heller är helt klar över det, så jag är nog i gott sällskap.

Jag vet inte hur man ”minar” Bitcoin, men heller inte hur man tillverkar en sedel. I teorin har Bitcoin ett påhittat värde medan statsvalutor som USD eller SEK har ett underliggande guldvärde, men i praktiken är dessa valutors värden lika påhittade. Så om Bitcoin är en bubbla, vad är det som säger att inte Euron också är det?

Visst ska man försöka förstå vad man köper, och även om man inte tänker handla med Bitcoin börjar det bli en allmänbildningsgrej att åtminstone skrapa på ytan, så jag försöker göra det. Här är en video på temat där entreprenören Andreas Antonopoulos försöker förklara detta för en svensk publik.

En lite längre och kanske mer grundläggande film är Rubin Report-intervjun med Bitcoininvesteraren Roger Ver. Det jag gillar med denna är att Dave Rubin vågar ställa de där korkade frågorna jag själv ville ha svar på.

Jag är fullt medveten om att värdet på en Bitcoin trettondubblades bara förra året och att den kanske ska ner nu, men tänk om det här bara är början. Det gäller kanske inte bara Bitcoin utan även Bitcoin Cash, Ethereum, Ripple, Dash, Monero, Litecoin, Dogecoin...

Jag tänker inte plöja ner mitt livs besparingar i några kryptovalutor, men kanske några små chansposter. Om jag lägger en procent av mitt kapital där är det värsta som kan hända att jag förlorar en hundradel av mina pengar. Hade jag gjort det 2009 skulle jag kunna köpa en stad för avkastningen.

Bitcoin – en begraven kennel?

Som investerare är det nästan omöjligt att inte intressera sig för Bitcoin, lite på samma sätt som det varit med Fingerprint. Det har helt enkelt blåst så mycket att även vi som inte köpt eller blankat engageras.

Men det som gjort mig köpsugen i Bitcoin, till skillnad mot FPC, är bristen på objektiv kritik. Först fick vi höra att Bitcoin ska vi hålla oss ifrån, för det är bara knarkare och kriminella som håller på med det där för att undgå rättvisan.

Sedan exploderade användningen och bevisligen började massor av människor som varken är knarkare eller kriminella använda sig av valutan. Då steg värdet kraftigt och kritikerna började istället rikta in sig på det. ”Det är en bubbla, de kommer bli värdelösa”. Parallellt med detta har vi också ”Bitcoin är bara en fluga, snart finns de inte längre”, vilket är väldigt motsägelsefullt.

Människor jag normalt respekterar går bananas i baktaleri. Vad sägs exempelvis om Warren Buffetts inställning:

- Det kommer att sluta illa.
- Så varför kortar du inte?
- För jag kan inget om Bitcoin.

Mycket bestämda åsikter om något man enligt egen utsago inte kan något om. Men okej, Buffett har rätt till sin åsikt och jag tror inte alls att han är så okunnig som han påstår. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz går längre:

Det var mycket på en gång, men ska jag sammanfatta anser Stiglitz att Bitcoin är en bubbla, saknar funktion och borde förbjudas. Om ett fenomen är helt värdelöst och det bara är en tidsfråga innan hela världen förstår det, varför denna förbudsiver? Då försvinner det väl av sig självt? För inte kan det väl vara så att globalisten Stiglitz som jobbat för världsbanken och den amerikanska staten ser Bitcoin som en konkurrent till valutor som han och hans kompisar kontrollerar?

Jag vet inte om Bitcoin eller ens blockkedjetekniken är framtiden, men om dess belackare inte har något mer att komma med tänker jag ta reda på det. Ett första steg blir morgondagens inlägg som kommer att utgå ifrån anhängarnas syn på saken.

Världens fånigaste utbildningsmaterial?

Jag vet att jag förespråkat privatekonomi på skolschemat, men det beror verkligen på hur det görs. Precis som riktigt dåliga lärare/tränare kan döda ett intresse kan läroböcker göra detsamma. Jag vet inte vem som fick idén till Finansinspektionens, Konsumentverkets och Kronofogdens undervisningsmaterial Koll på cashen, men inte lär det ha varit en person med örat mot rälsen.

”Koll på cashen”, är det bara jag som tycker att det låter som en Latin Kings-titel? Jag, barnlös fyrtiosexåring, har ingen aning om ifall denna retorik funkar för dagens ungdomar, men när statliga verk försöker prata ”kidsens” språk i ”da hood” riskerar det att bli töntigt på reklamfilmsvis. Dock utan glimten i ögat, som i denna Teliareklam från tidigt 2000-tal.

Det är lite som att man skäms för ämnet och tänker att man måste försöka klä ämnet i ungdomskläder. Klart att man inte måste! Ungdomar är också intresserade av pengar. Alla är kanske inte mottagliga för vettig information, men det är inte skäl att pissa på dem som faktiskt är det.

Frågornas svårighetsgrad i utbildningsmaterialet är väldigt varierande. De flesta är faktiskt helt okej, men så bryter de ibland av med en ”Vem beslutar om hur stor reporäntan ska vara, Riksbanken eller kungen?” som ett ”Psst, vi vet att du är idiot”.

Dialogerna i filmerna är däremot otroligt styltiga rätt igenom. Som när två tonårstjejer diskuterar den enas skadestånd:

- Jag finns inte hos Kronofogden än, men om jag inte betalar typ idag så kan jag hamna där.
- Asså... Vad händer den som har hamnat hos Kronofogden?
- Det blir dyrare, för det kommer massa avgifter och så, och så kan jag få en betalningsanmärkning, och det vill man ju inte.
- Du vet, Hannas brorsa, han fick betalningsanmärkning och han har jättesvårt att skaffa lägenhet, mobilabonnemang och såna grejer nu på grund av det.
- Det är ju det jag menar, man vill verkligen inte ha det.

Fem minuter tidigare visste de knappt vad en räkning är, men plötsligt låter de som en informationsfilm. Jo, jag vet, det är en informationsfilm, men ska man dramatisera något kanske man kan prova att göra det på allvar.

Vi tar en ny Teliareferens. När jag var ung gjordes filmen Stockholmsnatt sponsrad av Televerket (japp, när jag var ung hette de så) och deras kampanj ”Stoppa sabbet”. Detta för att motverka gatuvåld och skadegörelse. Behjärtansvärt, men eftersom den var så otroligt taffligt gjord blev resultatet i bästa fall en flopp. Eller vad säger ni om denna höjdarscen med naturlig dialog?

Jag tänker så här, att om inte ens organisationer som jobbar heltid med privatekonomi litar på att de kan göra vettigt informativt studiematerial utan att göra fåniga kortfilmer i Staffan Hildebrands anda skickar man verkligen ut signalen till ungdomar att ekonomi är något tråkigt ni gör klokast i att sköta med vänsterhanden, som vi gjorde med de här filmerna.

Jobbar man på Konsumentverket borde man gilla att informera allmänheten om privatekonomi. Annars finns det jättemånga arbetsplatser där detta inte är nödvändigt, exempelvis speditionsföretag och mejerier.

Köp, det är billigt!

Strax efter jul (redan på juldagen nu, tror jag) drar butikerna igång mellandagsrea som tycks fortsätta än till påska. Om någon till äventyrs skulle ha pengar kvar får de en chans till att handla upp dem. Inget fel med det, om det är något man behöver och om det är billigt.

För bara för att det kallas rea är det inte automatiskt billigt. Prisjakt (sajten som är lite som Pricerunner fast sämre) har räknat ut att det generellt är billigare att handla i februari än under mellandagsrean. Folk rycks med och luras att köpa för att de tror att de fyndar.

Men så finns de där som knappast behöver hjälp med att lura sig själva. Den här artikeln fick jag i mejlkorgen från en vänlig läsare:

Så B (jag vill inte hänga ut honom eftersom han uppenbarligen verkar vara idiot på riktigt) bestämmer sig för att köpa en tv eftersom sambons bror gjort detsamma. Jag måste erkänna att just den anledningen har jag inte använt för att motivera ett köp. Hans familj har dessutom redan två tv-apparater i en trerummare, men köper alltså en tredje, som han transporterar hem i taxi. Finn fem fel... eller sju.

Min uppgiftslämnare luskade reda på att mannen bor i ett område där medelinkomsten är 38 procent lägre än rikssnittet. Kort sagt, det var dit Karl-Bertil Jonsson åkte när han instruerade sin taxichaufför att köra till slumkvarteren. Herr B kanske badar i pengar, det vet vi inte, men min gissning är att pengarna för tv:n han egentligen inte behöver (vem behöver ens en tv?) hade kunnat göra bättre nytta.

Vi känner alla en B, som bränner lönen på något riktigt dum, ofta innan den ens kommit in på kontot. Så vad gör vi åt detta, annat än att klappa oss själva på axeln och konstatera att vi är smartare? Ingenting antagligen. Vad gör man för att förhindra ekonomisk idioti? Kommer med goda råd, agerar förebild, visar praktiskt hur lite som krävs för att ha det så mycket bättre?

Jag skulle säga att inget av det där fungerar, men så finns det människor som skulle kalla mig cynisk.

I väntan på vadå?

Nu är det några dagar sedan jag senast bloggade om börsen. Det beror inte på ointresse utan på att ingenting av värde händer. Den konstanta uppgången under årets första vecka har ersatts av en konstant gäspning. Av de aktier jag följer är det egentligen bara NetEnt som rört sig ordentligt, när den tappade en femtedel av värdet efter vinstvarning. Tur att jag satt vid sidan av, där sitter jag bra.

Tyvärr har jag inte använt samma taktik när det gäller Bitcoin. Där är jag med i den snabba resan mot botten, men inte tyngre än att jag kan hantera smällen.

Råvarorna rör sig inte heller mer än en lam åldring på sömnmedel. Det är annars ett av få varuslag där jag tror på en ljus framtid. Jag tror inte på en positiv börs under 2018, men om det här är toppen före en större nedgång eller en tillfällig paus inför fortsatta uppgångar vill jag inte ens ha någon åsikt om. Det är lätt att ta sig vatten över huvudet.

Så vart ska börsen ta vägen nu? Den som det visste skulle kunna bli rik. Nu betyder ju inte heller en fallande börs att det saknas köpmöjligheter. I alla konjunkturer finns det billiga aktier. Något ska vi väl hitta, men knappast idag. Eller hittar du någon vettig investering?

Självdisciplin ger rikedom

Har ni lagt märke till att människor med kass privatekonomi, exempelvis Lyxfällandeltagare, oftare än andra är överviktiga rökare (ja, det finns en miljon undantag, men jag snackar trender här)? Det beror knappast på att de äter eller röker upp lönen, även om det också är möjligt. Mat är inte så dyrt, och de flesta med en ordinär inkomst har råd att röka också så länge de inte röker heroin.

Jag tror snarare att det handlar om bristande självdisciplin. Varje gång vi vill göra något ogenomtänkt har vi valet att ge efter eller tänka efter. Det gäller inte minst konsumtion. Vill vi ha något kan vi springa och handla innan vi ändrar oss. Eller avvakta, vilket antingen leder till att vi stärks i övertygelsen om att det är en bra affär, eller inser att det inte var det. Genom att vänta kan vi också ta oss tid att kolla av marknaden och köpa rätt på första försöket.

Jag kan som alla andra få en kick av att öppna en kartong jag köpt, men kicken blir inte mindre av att först tänka igenom köpet, bara försenad. Inte heller kommer köpkickar i standardiserad storlek. Jag gissar tvärtom att kickmängden är konstant. Ju mer vi köper desto mindre blir kicken vid varje köp. Barn som får tolv julklappar blir inte 50 procent gladare än de som får åtta.

Ekonomi är bara ett område i mängden och dålig självdisciplin går igen. I så fall kommer den som inleder dagen som snoozetorsk och somnar om åtta gånger, missar bussen, inte tar sig tid att göra matlåda och skippar träningen till förmån för meningslöst tv-tittande också ha ont om pengar, idag, imorgon och om tio år. Det fina är att dåliga vanor går att bryta.

Sluta dalta med samerna!

Samerna är en sådan där grupp det inte är någon idé att stryka medhårs eftersom de ändå alltid kommer att känna sig diskriminerade, förfördelade och förföljda.

Ingen har någonsin hindrat samer i Sverige från att utöva sin kultur, klä sig i sina traditionella dräkter eller jobba med renskötsel. Tvärtom! Det finns bara några tiotal tusen samer i Sverige, ändå syns och hörs de överallt. De har egna tv-program i statstelevisionen snudd på dagligen, en egen redaktion hos Sveriges Radio och förra gången Melodifestivalen var fri från samiska inslag måste ha varit förra årtusendet. Den samiska minoriteten har till och med ett eget, skattefinansierat parlament.

Men när det gäller rennäringen har den som lyfter rasistkortet en poäng. Rennäringslagen kräver att den som ska ägna sig åt renskötsel måste vara medlem i någon av Sveriges 51 samebyar. Alltså – etniska svenskar, judar, kineser eller syrianska invandrare göre sig icke besvär.

Detta hindrar givetvis inte samerna från att ändå känns sig orättvist behandlade. Nu kräver de ökad skyddsjakt på rovdjur eftersom dessa äter renar. Det är väl bra att de gör, för vem annars äter ren? Inte tillräckligt många i alla fall, för då skulle ju näringsverksamheten gå ihop utan bidrag.

Och varför ska vi försörja renskötare om marknaden saknas? Jag kan inte kräva att få jobba som mjölnare eller korsriddare bara för att släktingar gjorde det för flera hundra år sedan. Jag kan såklart köpa en kvarnsten och börja mala mitt eget mjöl i vardagsrummet, men jag skulle inte kunna leva på det och ringer jag kommunen och ber dem finansiera min kulturgärning skulle de med all rätt be mig dra åt helvete.

Så kära samer, klä er i lampskärmar om ni vill, tjacka renar, tillverka hemslöjd, dra en jojk, men sluta kräv att andra ska betala för ert sätt att leva!

Varför denna ilska?

Nu var det dags igen, ett par i trettioårsåldern siktar på att bli ekonomiskt oberoende innan 40. Kul för dem, säger jag. Inte för att pension vid 40 behöver vara den idealiska lösningen för alla människor utan för att två unga människor har tänkt igenom sitt liv och har tydliga mål.

Men Jante-Sverige är naturligtvis igång och vevar direkt, på Twitter, i kommentarsfält och märkligt nog även i ekonomibloggar. De anses spara för lite eller för mycket, och framförallt tänker de fel när de räknar med att leva på 18000 kr per månad. Men att tvärsäkert säga hur mycket någon annan behöver för att leva ett fullvärdigt liv är lika dumt som att säga vad och hur mycket de ska äta.

Själv har jag betydligt lägre utgifter än detta par (per person alltså) – av lust, inte tvång. Jag har också fått min beskärda del av gliringar att jag inte lever ett vettigt liv, men är vi inte experter på våra egna liv vore vi bra värdelösa.

Reportern höjer sig inte heller till en anständig nivå. ”Nu skulle få svårt att nå ert mål om ni tjänade mindre?” Eeh... men nu gör de ju inte det! Usain Bolt, du skulle få svårt att vinna så många lopp om du sprang långsammare? Och så klassikern: ”En annan invändning mot deras projekt är att samhället inte skulle fungera om alla valde att göra som dem.” Mr Jagger, what would happen if all members of The Rolling Stones played the violin?

Jag är övertygad om att Eric och Alexandra kommer att få ompröva sina planer flera gånger om. De kommer byta jobb, troligtvis karriär överhuvudtaget, kanske skaffa barn, flytta (isär?) och få en massa oväntade inkomster och utgifter. Sånt är livet. Men de har åtminstone en plan och som schackjunior fick jag lära mig att till och med en dålig plan är bättre än ingen plan alls. Den som nästan blir arg över hur de räknar borde lägga energin på sina egna siffror istället.

Knarkarhausse?

Jag har lånat ordet från ett börsproffs, men Google ger vid handen att det bara är jag som använt det på internet. Nåväl, vanligtvis menar jag en rejäl uppgång på börsen, men nu tänkte jag bli mer bokstavlig. Cannabisaktier, är det något?

Som jag ser det har frågan två aspekter.

1: Går det att tjäna pengar på branschen?
2. Är det moraliskt hållbart att göra det?

I förra veckan gjorde Placera ett försök att besvara den första frågan och kom fram till att det gör det. Ju mer avkriminaliserat användandet blir, desto fler företag kommer kunna tjäna pengar på det.

Något märkligare är att Avanza tycktes tagna på sängen av att den andra punkten dök upp efter att de skrev om investeringsmöjligheterna utan att blanda in moral. Vet inte om det var ”damage control” när deras sparekonom Claes Hemberg en vecka senare skrev ”att aktieköparna stödjer knarkhandel i praktiken” genom att investera i cannabis, och reaktionerna lät inte vänta på sig. På Twitter kallades han snabbt pinsamt okunnig, omdömeslös jävla tomte samt riksmongo.

Bevisligen är ämnet laddat. Jag har aldrig kunnat diskutera det i sociala medier utan att någon debattör gått bananas. Min subjektiva bedömning är att det främst är legaliseringsförespråkarna som har svårt att hålla nivån uppe. Hoppas och tror att mitt kommentarsfält ska funka.

Jag tycker själv att det är svårt. Jag är själv väldigt mycket motståndare till all typ av narkotika och skulle aldrig i livet röka cannabis. Här har jag lätt att hålla med Leif G W Persson, som i Veckans Brott sagt följande:

”Men den har ju också negativa effekter och speciellt på yngre människor som ger sig på den här drogen, nämligen att... enkelt uttryckt blir de dummare i huvudet av den än vad de annars skulle ha varit om de lät bli, beroende på att den mest aktiva substansen, som kallas för THC, den hämmar blodtillförseln till hjärnan och röker man på punktligt och kontinuerligt då så kan man säga att man helt enkelt svälter ut sin egen hjärna, som hos en ung individ faktiskt utvecklas fram till tjugofemårsåldern.”

Ljushuvud

Nu är min hjärna visserligen äldre än så, men jag är lite för rädd om den för att chansa. Å andra sidan finns det massor av medikamenter som kan missbrukas och jag skulle inte tveka att investera i AstraZeneca eller Pfizer. Tveklöst finns goda erfarenheter av cannabis som förutom ren smärtlindring påstås hjälpa mot bl a demens.

I det långa loppet går det dock knappast att välja. Legaliserar man medicinskt cannabisbruk kommer det förändra attityder och tillgänglighet hos femtonåringar utan minsta spår av demens. Om jag investerar i en nordamerikansk cannabisproducent, hjälper jag då dessa ynglingar att ”svälta ut sin egen hjärna”? Jag vet inte.

Regler gäller alla (andra)

Ingen blir väl egentligen förvånad över att ministrarna inte sjukanmäler sig. Inte för att de verkar friskare än andra människor utan av privatekonomiska skäl. Varje sjukskrivning innebär en karensdag, som i deras fall kostar 4433-5419 kr brutto.

De kan säkert jobba en del hemifrån även när de är sjuka, men försök inte inbilla mig att de jobbar i närheten av åtta timmar en dag med akut matförgiftning eller hjärtinfarkt med ballongsprängningsoperation.

Som vanligt hävdas att deras jobb skiljer sig så mycket från andras att särskilda, oskrivna regler ska gälla. ”De kan inte sjukskriva sig som vanliga anställda”, hävdar regeringskansliet, men visst kan de det. De bara väljer att inte göra det.

För det märkliga är att ”var du än släpper slantarna så rullar dom åt samma håll”, som Peps Persson skaldade i Falsk matematik. Därför är politiker heller sällan sjuka eller föräldralediga på sommaren när de ändå kan lyfta fullt arvode utan att jobba.

Och kommer ni ihåg när timeout var en sportterm? Numera betyder det oftast att en politiker eller statsanställd chef väljer att vara ledig med full lön. Begreppet myntades av Mona Sahlin 1995, men sedan dess har det använts av alla partier. Jag kan också ta ”timeout”, men då får jag inte betalt, för så fungerar verkligheten utanför politikernas skyddade verkstad fylld av pensioner, fallskärmar och garantilöner.

Cry me a river, mygelkärring!

Å andra sidan, var och en står sig själv närmast och även om jag tycker att det är extra vidrigt att lagstiftarna inte följer lagen kan jag knappast klandra dem, eftersom vi alla vet att det inte får några efterverkningar. De får inga böter, de blir inte återbetalningsskyldiga och de förlorar knappast några röster på det eftersom alla – oavsett politisk färg – tycks sko sig på samma sätt. Och vad ska vi göra, skriva en insändare? Ingen revolution i sikte. Jag tänker inte rösta på dem, men jag tror att de kan leva med sorgen.

Redaktionsmötet

Redaktionschefen: ”Skriv en spartext.”

Praktikant-Matte: ”Vadå?”

Redaktionschefen: ”En text om spartips.”
Praktikant-Matte: ”Hur då?”

Redaktionschefen: ”Vadå hur då?! Skriv en text om sparande. Folk vill läsa sån skit nu.”
Praktikant-Matte: ”Vad ska jag skriva då?”

Redaktionschefen: ”Skriv om att många små belopp blir stora i slutändan. Hitta på något!”

Ungefär så tror jag att det gick till när Mattias Knutson (ja, självklart är han Mats Knutsons son) fick i uppdrag att skriva en spartext i Expressen. Om Mattias hade begripit något om sparande hade han totat ihop en vettig text. Istället översatte han en text skriven av en ”Apartment Therapy's Assistant Lifestyle Editor” (vet inte hur den titeln översätts, men jag är rätt säker på att ordet ”ekonomi” inte är med) som i sin tur gjort en tolkning av något som heter ”The 52 Weeks Challenge”.

Kanske finns det något vettigt i grunden här, men jag orkar inte gräva mig ner till botten i den sörjan. Jag tycker heller inte att det är relevant, Expressen-artikeln bör kunna stå för sig själv. Det kan den inte, men vad Praktikant-Matte försöker få fram är att istället för att räkna ut hur mycket man kan spara bestämmer man sig för hur mycket man vill spara. Vi låter honom förklara själv:

För att lyckas med det här sparsystemet börjar du med att räkna ut exakt hur många kronor du gör av med varje dag. För du gör väl av med exakt lika många kronor varje dag? Jaså inte. Synd, då faller tyvärr alltihop.

Här kommer ett spartips från mig. Om du ibland köper tidningen Expressen kan du spara pengar genom att inte göra det. Brukar du köpa deras bilagor kan du spara ännu mer.

Ring ut det gamla?

Vid årsskiftet ska man avge nyårslöften, börja träna och skaffa hälsosamma vanor i största allmänhet. En del passar på att se över sina abonnemang, skaffa nya leverantörer och kanske skära bort tv-kanaler man ändå aldrig tittar på.

Men hur är det med sparandet? Det är fint med nya rutiner och idéer som ska förverkligas, men de flesta av oss skulle tjäna på att även titta över det vi redan har. Jag tittar dagligen på slutkurserna på mina börsinnehav, men jag har ingen rutin för att utvärdera dem mer ingående, även om jag gör det ibland.

Kanske är nu en perfekt tid att gå igenom aktie för aktie i portföljen, fonder, certifikat och PPM. Hur har det gått, vad hade jag för plan när jag köpte, hur har den infriats och vad tror jag om framtiden? Finns det inget snällt att säga om ett innehav är det troligen en bra säljsignal (nu lever H&M farligt igen).

Någon gång har jag föreslagit (åtminstone för mig själv, men även för bloggen, tror jag) att man vid varje köp borde skriva ner några rader om varför man köper och en eventuell stop-loss-nivå. Det låter smart, men jag har aldrig gjort det konsekvent. Det får bli den nya rutinen för i år, att vid varje köp förklara för mitt framtida jag hur jag tänkte.

Hus på hjul – insidan

Jag lovar att morgondagens inlägg inte ska handla ett dugg om bostäder, men först kommer här fortsättningen på mina bovagnsfunderingar. I förra delen skrapade jag på utsidan. Nu tar vi oss in.

Även en vanlig husvagn i aluminium visar att man med smarta lösningar kan få till en fungerande boplats på ett tiotal kvadratmeter, men i en högre vagn med loft, där man försökt prioritera utrymme kan det bli ett riktigt hem.

Kök, badrum, sovrum och arbetsrum/sällskapsrum, vad mer kan man begära av en bostad? Okej, det blir inga stora middagar för hela bekantskapskretsen, men hur ofta har man sådana? Jag har det inte oftare att jag skulle kunna hyra lokal för dessa tillfällen. Dessutom är det ju alltid någon annan som har det.

Så vad kostar kalaset? Som jag var inne på redan igår krävs specialgrejer för att kunna klara sig utan ständig 220 volts el, vatten och avlopp. Gör man det man kan själv landar det enligt videon nedan på runt $25,000, alltså 200000 kr.

Låter man andra bygga finns det förmodligen inget övre tak, men materialåtgången är ju ändå begränsad. Den här vagnen kostar $65,000, drygt en halv miljon:

Den här kostar ”från $89,000”, men jag måste medge att det är ett rätt schysst boende:

Jag skulle nog ändå välja vagnen i den översta videon, trots att den kostar en tredje del av den nedersta. Eller kanske just därför.

Hus på hjul

Här kommer nästa avsnitt i compact living-serien om märkliga små bostäder – bovagnar. Alltså inte en traditionell husvagn utan en barack på hjul, möjlig att kroka fast på en bil och åka iväg med. Är man i min ålder var Birgitta Andersson och Bert-Åke Varg i barnprogrammet Från A till Ö första kontakten med denna boendeform.

Fördelen med ett mobilt hem är just att det går att ta det med sig. Man kan ställa upp huset i södra Spanien under vinterhalvåret eller ändra utsikt genom att bara vrida det 90 grader. Nackdelen är att varenda pryl måste klara transport. Elektricitet och vatten (inkommande och utgående) måste kopplas in med mobila lösningar eller ordnas lokalt med solceller, torrtoa osv.

Det största problemet är nog ändå vikten och storleken. En vagn på ett rejält underrede riskerar att bli för tung och för hög för att åka med. Med för mycket kompromiss kommer du inte våga köra runt. Och varenda inredningsdetalj måste värderas utifrån ett viktperspektiv.

Inte för stort, inte för tungt, ingen fast el eller avlopp – ingenting för oss som prioriterar billigt? Exempelvis är en varmvattenberedare inte dyr, men om den måste vara i ett speciellt format, inte får väga för mycket och ska gå att driva med 12 volts el och gasol kommer utbudet att minska och priset öka (kanske borde man köpa Dometicaktier i alla fall).

Men onekligen borde en viss frihetskänsla infinna sig om man lyckas. Innan jag helt släpper det här ska jag ge mig på inredningen också, det finns otroligt många coola lösningar där ute. I nästa inlägg...

Varje kvadratmeter kostar

Jag har skrivit om compact living flera gånger eftersom jag är barnsligt förtjust i små bostäder. Varje kvadratmeter kostar – att köpa, att hyra och att värma upp.

Jag bor på 58 kvadratmeter, vilket nästan exakt är snittet i Sverige, men nästa bostad blir antagligen mindre. Jag vill inte bo i en skokartong, men nog skulle jag kunna halvera mig ner till 29 kvm. Och även i en större bostad kan man uppskatta utrymmeseffektiva lösningar. Här är en favorit:

Handfat med inbyggd toa – Nobelprisvärdig!

Och så har vi saker och möbler med dubbla användningsområden. Vi människor vill omge oss med ett antal funktioner och så fort vi lyckas skapa en möbel med två funktioner har vi sparat yta. Den mest typiska är bäddsoffan – soffa på dagen, säng på natten. Ibland behöver vi en bokhylla, ibland behöver vi ett bord och två stolar – här är allt i ett:

Att bo på flera plan är utrymmessparande, men trappor tar ofta plats vi också hade velat utnyttja. Här är två varianter på trappor med förrådsutrymme:

Tänker man efter går det att fylla hela bostaden med möbler som har minst två funktioner.

Om man undviker fjärrkontrollsstyrda möbler tänker jag att mycket går att yxa till själv, men även om man blir tvungen att köpa in ett och annat kan det vara värt det med. Där jag bor kostar bostäder minst 30000 kronor kvadraten. Sedan tillkommer månadsavgiften. Kan man minska ner behovet med ett rum eller två sparar man kanske en halv miljon.