Jag är ett ljushuvud

Trots femton års löpning i länder med mörka vintrar har jag aldrig köpt en pannlampa. Först fick jag en pannlampa av min moster som inte längre behövde sin. Sedan fick jag en av en granne som hon hittat i skogen. Bägge dessa var billiga, under hundringen (och gratis för mig), men det finns pannlampor för tiotusentals kronor.

Är man proffsidrottare förstår jag att man vill ha bra grejer. Sitter batterierna längre ner på kroppen blir tyngdkraften lägre än om de sitter direkt i lampan eller i nacken, och med bättre ljus ser man underlaget bättre och kan undvika isfläckar. Jag är motionsidrottare som aldrig kommer att göra riktigt snabba träningspass i mörker. Dessutom har jag möjlighet att styra mina tider mer än de flesta vilket gör att jag inte ens under den mörkaste delen av året springer mer än något pass per vecka i mörker.

Sedan de två ovannämnda lamporna gett upp har jag inte haft någon fungerande pannlampa. I sommar har det inte behövts och när det varit kris har jag kunnat använda en mössa med inbyggd lampa. Den går inte att rikta så den funkar bäst för promenader, men nöden har ingen lag.

Jag har ändå varit på jakt efter en ny och det är mitt bästa tips till den som ska köpa något – ha inte bråttom. Genom att kolla på nätet och besöka flera butiker är det större chans att man till slut hittar vad man söker. Kanske visste man inte ens exakt vad man var ute efter förrän man letat en stund. Springer man då och köper direkt blir det troligtvis inte första bästa utan första medelmåttiga.

Till slut fastnade jag för en lampa som var nedsatt till 179 kr på märkesvaruhuset Jula. Det som fick mig att välja den, förutom priset, var att den har ett ljusflöde på 600 lumen, vilket är betydligt mer än mina tidigare, och att den är laddningsbar så att den inte äter batterier.

Sedan har den fyra ljuslägen samt blinkfunktion. Det kan verka överkurs, särskilt för en laddningsbar lampa där man inte behöver springa runt och spara ström, men en pannlampa har två funktioner för mig. Viktigast är att se underlaget och vägen framför mig, men även när det inte är mörkt utan bara småskumt och jag ser var jag är och vart jag ska kan lampan på ett tidigt stadium berätta för bilister att jag är där. Då vill jag inte lysa dem i ögonen, bara berätta om min existens. Jag springer nästan uteslutande på landsväg utan trottoar och gatubelysning. Snubblar jag kan jag riva sönder mina kläder och få ett skrubbsår, men blir jag påkörd kan det bli hur illa som helst.

Svagt respektive starkt ljus.

Men jag vill inte överskatta den faran heller. När jag springer på kvällen händer det att jag inte möter en enda bil. Kanske möter jag fler vilda djur än bilar, och grävlingar och bävrar får också gärna maka på sig.

Räknar jag in den lysande mössan som egentligen inte köptes för löpning är min samlade kostnad för motionsbelysning under 300 kr sedan jag började springa. Förhoppningsvis håller den här pannlampan många år och har jag tur kanske den hjälper mig att hitta fler pantburkar under löprundorna så att den tjänar in sig själv.

Oförsvarligt slarv

Det låter som ett skämt, men försvaret har slarvat bort 70 militärfordon, ett 50-tal elverk (de verkar inte ens veta exakt), några båtar och lite annat. Det är en förening som tros ha sålt dem. Är det bara jag som tänker på Nionde kompaniet (en av mycket få sevärda filmer av Colin Nutley), där ett gäng värnpliktiga började sälja försvarsmateriel.

Hur tusan man kan slarva bort bandvagnar och hjullastare övergår mitt förstånd, men jag har jobbat på ett företag vars största kund var Försvarets materielverk, så helt förvånad är jag inte. Jag har aldrig varit med om en organisation med så lite koll på pengar. Jag jobbade som inköpare och vi försökte köpa allt så billigt vi kunde. FMV jobbade lite tvärtom kan man säga.

Kanske är det lätt hänt när man handlar för andras pengar, men det verkade inte finnas i deras sinnevärld att tänka ekonomiskt. Behövde de något var frågan om vi kunde fixa det, aldrig någonsin var det skulle kosta. De kändes som shopaholics med obegränsade plånböcker.

Sedan står Överbefälhavaren i tv och säger att hans organisation behöver mer pengar. Kanske är det så, men jag funderar alltid på vad de gjort med de pengar de redan fått. En del av svaret tycks vara att de slarvat bort dem på bandvagnar värda en halv miljon styck. Hade jag varit försvarsmaktens pappa hade jag sagt åt min avkomma att ”då får du leta rätt på dem först, annars får du inte mer pengar”. Kanske hade Sveriges försvarsförmåga sett annorlunda ut om någon sagt det åt dem för femtio år sedan.

Huvud fullt av smink

Det var tider när julkalendrar innehöll 24 luckor med ritade bilder i och kostade femton spänn. Nu är adventskalender liktydigt med en låda varuprover. Oftast smink, men det kan vara spel, lego eller vad som helst. Gemensamt för samtliga är att en influencer som låter så korkad att klockorna stannar recenserar dem i sociala medier.

I och för sig beskriver hon detta som ”peak gaaaalenskap” och det kan jag väl hålla med om. Om du tycker att parfym är väldigt viktigt – hitta en sort du gillar och köp mycket av den, inte en låda blandade varuprover. Vad jag inte riktigt förstår är att hon ser sig som konsumentupplysare. Vore hon på riktigt intresserad av att hjälpa folk att göra bra köp skulle hon varna för allihop och istället rekommendera dem att göra något vettigt med sina pengar och sina liv.

Enligt influencern är snittpriset på en adventskalender 3000 kr. Riktigt så illa verkar det dock inte vara. På Prisjakt listas 1000+ kalendrar och av dessa kostar fem stycken över 3000 kr, dyrast är Giorgio Armani Beauty Advent Calendar som går lös på 5175 kr. Hur som helst är det larvigt många som kostar larvigt mycket pengar och jag kan bara undra – vem köper dem?!

Å ena sidan roas jag av att folk är beredda att lägga sina pengar på så mycket skit. Jag har köpt bilar billigare än den där Armani-kalendern. Å andra sidan blir jag lite rädd för vart mänskligheten är på väg. Varför är så många människor fast beslutna att göra av med alla sina pengar på ganska meningslösa saker?

Förtroende kopplat till statussymboler

Dömer du en människa utifrån hans eller hennes val av kläder och bil? Självklart! Tänk dig att en hantverkare kommer hem till dig för att du vill veta vad det kommer att kosta dig att låta honom måla om ditt hus eller lägga om ditt tak. Om han kör Lamborghini kommer du garanterat tänka att det kanske är hans höga priser som möjliggör det valet.

Rätt eller fel – det vet vi inte. Han kanske har ett stort bilintresse som gör att han lägger alla sina pengar på detta medan han bor i ett skjul och äter rå potatis. Klart är att om han vore dålig på sitt jobb, en klantig hantverkare som ingen anlitar två gånger, då hade han knappast haft råd med bilen. Så då är den bra marknadsföring för honom? Nej.

Går vi till fastighetsmäklare eller advokater tror jag tvärtom att en dyr bil signalerar framgång. Egentligen borde det inte vara någon skillnad. Om din mäklare har råd med en dyrare bil än konkurrenterna beror det kanske på att han är dyrast i branschen, men skulle du anlita en mäklare i en Volvo från 1974? Jag hade varit tveksam trots att jag kör en sådan själv.

Eller ja, just i mitt fall hade mäklaren säkert kommit undan ifall orsaken verkligen inte vore att han inte hade råd med en dyrare bil. För jag hade frågat. Bilvalet kunde ha bottnat i att han inte vill betala 30000 för att byta en bildel som på 145:an kostar en tusenlapp och går att byta själv. Det skulle kunna betyda att han inte själv tar ohemult betalt för något som borde kosta en tiondel. Problemet är att 99 av 100 kunder inte hade frågat utan istället dragit egna slutsatser.

Samma med kläder, en jurist i snickarbyxor är antagligen dålig på sitt jobb, en snickare i kostym likaså. Eller? När Anders Borg blev finansminister hörde jag människor säga att han måste vara väldigt duktig eftersom han trots ämbetet valde att ha hästsvans. För många tog det flera år att inse den blundern. En del kanske fortfarande lever i villfarelsen att karln hade koll på läget.

Så vad gör vi åt detta – slutar ha fördomar? Det går såklart inte. Alltså gör vi klokt i att tänka på vilka signaler våra val sänder ut, även i frågor som borde vara helt irrelevanta för situationen. Eller kör huvudet i sanden, men då får vi vara acceptera att det kan kosta.

Fri på fyra kvadrat

Kanske har jag läst för många Lee Child-romaner, men jag måste säga att jag uppskattar människor som vill hålla sig utanför samhället så till den milda grad att de väljer att inte ens ha en riktig bostad. Som amerikanske Marcus som bor i sin pickup med camper.

Min egen lågbudgetvariant.

Han har valt bostaden för att slippa att tvingas ha ett fast jobb ”bara för att ha en plats att bo”. Det låter lite som när Stefan Sauk i sitt stående inslag ”Tillfälligt avbrott” i Lorry konstaterade att ”livet måste väl för fan vara något mer än att springa runt som ett jävla personnummer”. Vad det där ”något mer” är måste vi själva komma fram till. En bostad på fyra kvadratmeter där man inte kan stå upprätt är inte mitt mål, men så är vi alla olika.

En sak det gett Marcus är att uppskatta det lilla. Nu drömmer han om tio kvadratmeter, med ståhöjd. Man kan tycka synd om Marcus, Expressens reportrar gör det helt klart. Han verkar i och för sig inte helt nöjd med tillvaron, övertygad om att landet han bor i saknar framtid, men samtidigt har han egna drömmar och framtidsplaner, ett sparande och inte minst sin frihet.

Det finns många andra jag tycker mer synd om. Människor som för länge sedan insett att de val de tagit i livet lett till en inrutat liv de verkligen inte vill ha och inga utsikter att komma ur rävsaxen, vare sig den består i ett jobb de inte gillar eller en bostadsort de inte vill vara kvar på, men av olika anledningar inte kan lämna. Det kan vara barnen varannan vecka, skröpliga föräldrar eller något annat som gör att de sitter fast. Ett livspussel med ett fult motiv helt enkelt.

Skillnad på buller och buller

Flygavgångarna från Bromma kommer att minska vid årsskiftet, vilket förväntas förbättra folkhälsan eftersom det gör att det blir mindre flygbuller.

Det stämmer säkert. Fast eftersom Bromma flygplats funnits i 88 år, sedan 1936, lider jag ändå inte så mycket med de som bor runtomkring. Samtliga har haft alla chanser att flytta, eller låta bli att flytta dit, om de tycker att flygbuller är jobbigt, vilket jag mycket väl förstår.

Om du får oväntat besök...

Då lider jag betydligt mer med dem som valt att bo i ett lugnt område på landsbygden och plötsligt bestämmer myndigheterna att det ska byggas vindkraft i närheten. Bedövande oljud förutom det faktum att hela närområdet ödeläggs av stora vindturbiner på gigantiska betongfundament och med tillhörande stora vägar med jättemycket trafik. Bara under byggperioden körs det dit tusentals lastbilslass med cement, ett material miljörörelsen för övrigt hatar i alla andra sammanhang.

Sälja kan man ju alltid, men vad är en lantlig gård värd om det känns ”som att flytta in på en flygplats”? Jag gissar att egendomen på ett bräde tappar minst halva värdet. Och allt detta för att politiker och bidragskapitalister ska kunna producera ström de dagar vädret gör att den inte behövs.

Vindsnurror är inte det enda som kan förstöra boendemiljön på landsbygden. Rovdjur och kalhyggen skulle kunna sabba en del för mig. Eller att någon köper upp billig mark och bygger en ful och illaluktande fabrik. Jag har ändå svårt att tänka mig en värre granne än en vindkraftspark. Kan du?

Då går jag ner i min källare

Kallt, mörkt och blött ute, så jag pysslar hellre inomhus. Min källare består av två rum. Ett av dem kräver ganska mycket arbete. Det är hål i golvet och rörläggning på agendan, men det andra rummet skulle nästan bara målas. Borde vara gjort på ett par dagar, så det ska jag väl klara på ett par veckor, tänkte jag.

Mörkt och lite ofräscht, men inga riktiga fel. Jag började med taket, som består av brädor av alla möjliga färger med reglar under. Här skulle man kanske kunna måla brädorna i en färg och reglarna i en annan, men det var alldeles för seriöst för mig. Efter snudd på obefintligt underarbete målade jag hela taket vitt, för ljusets skull. Före respektive efter:

Väggarna var jag mer ambitiös med. Där putsen ramlat ner behövde jag mura lite grann, men inga större ytor. Några sprickor att spackla och eftersom betongväggarna är ganska grova i strukturen blir det mycket slätare där man spacklat. Jag hade ingen lust att bredspackla hela väggarna (det är trots allt en källare som jag använder som honungslager och färgförråd), så efter att jag slipat stålborstade jag spackelfläckarna så att de inte skulle sticka ut. Om det är så det ”ska” göras vet jag inte, men det funkade för mig.

Jag borde kanske nöjt med att spackla det allra värsta och sedan blåst på med färg, men när man väl börjar är det lätt att peta lite för mycket.

Att måla en källare vit kändes opraktiskt, så jag valde istället en ljusgrå murfärg för att göra rummet ljusare.

Fönsterbågarna målades vita. Framför ena fönstret satt det reglar som jag också hade kunnat måla vita, men jag tyckte att det skulle bli snyggare att täcka reglarna med en hel skiva. Före och efter:

Nu återstår bara inredningen. Det har stått hyllor längs väggarna, men eftersom jag fått tag i bättre hyllor finns förbättringspotential. Men allra först ska jag fixa det andra rummet. Där har en händig granne lovat hjälp med rörläggningen, så jag kan inte riktigt styra när det blir (man kan inte tjata för mycket på arbetskraft som får betalt i kaffe och komplimanger). Förhoppningsvis blir allt klart i år.

När Expressen ropar på utvisning

När till och med Expressen frågar sig varför en person inte blivit utvisad, då vet man att det är hög tid. Det här handlar om en 26-årig syrian som kom till Sverige som sjuttonåring. Vid 20 års ålder överföll och rånade han en kvinna, vid 21 våldtog han en kvinna utomhus, vid 22 hade han dömts åtta gånger, för våld, stölder och sexuellt ofredande. När han knuffade och rånade en 91-årig tant medan han var villkorligt frigiven från sin senaste kända våldtäkt kom han upp i nitton domar – hittills!

Ettan kom, nitton kom, vinsten kommer så småningom...

För eller emot invandring ska väl inte spela någon roll – den killen borde alla åtminstone vilja titta på möjligheten att skicka ut ur landet. Att det inte skedde vid de första arton rättsfallen med fällande dom beror på att åklagare inte ens yrkat på det. 2019 bestämde Högsta domstolen att det ska krävas ”synnerliga skäl” för att utvisa en person som bott i Sverige i mer än fyra år. Anledningen är att man då antas ha starka band till Sverige, men efter så kort tid kan man som utlänning inte ens bli svensk medborgare. Något som den här killen för övrigt fortfarande inte är, om nu någon anser att det hade gjort skillnad.

Har han ett jobb eller någon annan koppling till det svenska samhället? Känner han några svenskar? Talar han ens svenska (trots nio år i landet kräver han tolk på rättegångarna)? Det finns många som bott flera decennier i landet utan att kunna svara ja på någon av dessa frågor och vari består i så fall de där starka banden till Sverige?

Nu krävs inte längre ”synnerliga skäl” för att kunna utvisa sådana här individer, men det krävs fortfarande att åklagaren aktivt yrkar på utvisning för att det ska hända och eftersom jurister är den yrkeskår som är mest invandringsvänlig (möjligen i konkurrens med imamer) sker det mer sällan än ofta.

Jag tycker att det här är ganska enkelt. Om en invandrare kommer till Sverige och inte försöker göra rätt för sig, inte betalar skatt och i stort sett bara ställer till djävulskap, våld och elände, borde varje fängelsestraff leda till automatisk utvisning om det inte finns synnerliga skäl att inte göra det och då är det upp till åklagaren att motivera det.

Om hemlandet, i detta fall Syrien, vägrar att ta emot fanskapet borde det resultera i att inte en biståndskrona någonsin når det landet det närmaste decenniet. Försök i så fall hitta ett tredjeland att deportera gärningspersonen till. Jag skiter högaktningsfullt i hur hans liv blir där han hamnar. Det är inte rasism att tycka att svenska skattemedel i första hand ska gå till svenskar och andra som bidragit till Sveriges välstånd. Medkänsla i all ära, men jag känner varken solidaritet eller samhörighet med en person som sparkar ner och rånar gamla tanter.

Alla budgetar funkar

När någon börjar följa en ny diet blir resultatet nästan alltid bra, i alla fall från start när de håller sig till de uppsatta reglerna. Hälsan blir bättre och eventuell önskad viktnedgång kommer att ta fart. Det kvittar om det är LCHF, karnivor eller stenålderskost. Har man tänkt igenom vad man ska stoppa i sig blir det oftast bättre än om man inte gjort det.

På samma sätt är det nyttigt att träna, nästan oavsett om man gör det på gym, i skogen eller på balkongen. Ja, det går att utveckla ortorexi eller ätstörningar, men risken är oändligt mycket större för att allt skiter sig för den som inte bryr sig, även om det såklart kan gå fint för någon att hålla vikten och musklerna i trim utan ansträngning, men det är alltid svårare utan plan.

Över till ekonomi. Vill du ha bättre ekonomi kan du börja i vilken ände som helst. Det kan tyckas futtigt att leta extrapriser eller spara ström genom att korta ner duschtiden när det ger så mycket mer resultat av att omförhandla lönen eller lånet, men jag tror på att alla steg åt rätt håll räknas. Bara man börjar engagera sig blir man mer medveten och då är det lättare att göra rätt.

Och precis som med vikt, träning och alla andra livsförändringar är det bättre att ta ett par små steg som man lyckas hålla fast vid än att ställa upp orealistiska mål och bränna ut sig innan man kommit igång på allvar.

Med det sagt har jag aldrig följt en budget, men några gånger har jag tagit reda på vart mina pengar går. Min metod är att alltid hålla utkik. Ser jag en utgift jag inte tycker ger mig den glädje den kostar försöker jag göra något åt den. Kanske drar jag det för långt, kanske är jag sparberoende, men skit detsamma, så länge jag trivs med det.

Ibland är prislappen viktig

Jag säljer honung, som är en naturprodukt. Därför gör jag vad jag kan för att få till den rätta mathantverkskänslan när jag är på marknader. Prislistan är tydlig, men särskilt hantverksmässigt är ju inte ett printat, inplastat papper. En del marknadsknallar använder träskyltar och jag tänkte att jag skulle få till något liknande. De flesta jag sett har skurit en stock rakt av och gjort ett träsnitt med pris på, typ så här:

Det funkar, men jag tänkte att en trädstam vinklad ut mot kunden skulle vara tydligast. För ändamålet sågade jag en stock från vedförrådet.

Vinkeln är 45 grader. Inte för att jag räknat ut att det är bäst utan för att det var det som var inställt på min kapsåg sedan jag snickrade spaljé. Efter sågningen slipade jag ytan med ett sandpapper. Sedan saknades bara priset. Med tjugo försök hade jag nog fått till det hyfsat, men jag har en konstnärligt lagd granne så jag bad henne göra det istället.

Nu skulle det kunna vara klart, men för att vara helt säker på att färgen klarar väder och vind sprejade jag skyltarna med klarlack. Så här blev det färdiga resultatet på första marknaden.

Omöjligt att veta om jag säljer mer honung tack vare skyltarna, men jag tycker att de ser bra ut och då lär det åtminstone inte skada försäljningen. Alltihop gick på nolltid och nu har jag skyltar tills jag höjer priserna.

På tv-fronten intet nytt

Jag började testa att leva utan tv i mitten av 90-talet och upptäckte hur mycket tid jag sparade. Jag var ingen soffpotatis innan heller, men varje timme räknas. Sedan hade jag tv till och från fram till millennieskiftet och i något år runt 2005, men när min mammas tv gick sönder fick hon min eftersom den nästan aldrig användes och efter det har jag inte saknat den.

Nu har jag en 40-tummare som jag tar med på marknader för att spela upp en reklamfilm för bigården, men i övrigt är den avslagen. Jag tror inte ens att jag kan se tv på den utan någon form av digitalbox. Men nu blev jag nyfiken på vad som hänt med svensk tv de senaste decennierna. Svaret var, lite oväntat, nästan ingenting. En dag i tv-tablån nu är märkligt likt en dag för tjugo år sedan.

Tv-drama, alltså manusbaserad tv, verkar vara nedlagt. Det som sänds är repriser. Vänner, The Big Bang Theory och andra amerikanska komediserier från förr. Eller ännu äldre. T ex såg jag att Lilla Huset på prärien går i repris från min barndom. Barnen i serien är över 60 vid det här laget. Ännu värre – Svenska hjärtan, en 40 år gammal serie som jag minns som tråkig redan då.

Undantaget från repriserna är Morden i Midsomer. Den borde däremot vara nedlagd, eller ännu hellre slaktad redan på pilotstadiet. Efter 27 år har man producerat 129 avsnitt och utfört minst lika många mord. Snart borde grevskapet vara tömt på folk, men man kör ändå på med nya avsnitt.

Annars är det realityserier för hela slanten. Vägens hjältar, Svenska Truckers och alla dessa husserier som En plats i solen, Husjägarna och Husfixarna. Och så Kalle och Brita som då och då köper någon form av bostad på SVT:s bekostnad och gör vad de kan för att sabot... renovera den. De får de gärna göra, men varför är tv där?!

Så blev jag uppriktigt förvånad när jag såg att gamla trotjänare som Lyxfällan, Robinson och Här är ditt kylskåp fortfarande sänds. Fångarna på fortet sändes så sent som i våras. Herregud, jag var less redan på 90-talet! Och inte heller denna genre är reprisfri. Det okända, lades ner efter femton år utan att de hittat ett enda spöke, men kanske hoppas de hitta något på repriserna, det hade ju varit övernaturligt.

Jag fattar att linjär-tv har svårt att klara konkurrensen mot strömningstjänster och internet, men de verkar inte ens försöka. När jag senast såg en del på tv, på 90-talet, fanns nya format och idéer. SVT körde t ex en tv-serie parallellt på två kanaler, men filmad på olika sätt. Okej, det blev en flopp som man ganska snart klippte om till ett vanligt drama med en kamera åt gången, men poängen är att de vågade tänka nytt. Nu verkar samtliga tv-kanaler vilja dö sotdöden, och det lär de väl göra också.

Det är frivilligt att låna

En utredning föreslår höjt bolånetak och minskat amorteringskrav så att man ska kunna låna mer och betala tillbaka långsammare. Låna upp till 90 procent av bostaden och betala bara tillbaka 1 procent per år fram till att halva bostaden är betald.

Regeringen tycker att det är bra om framförallt unga människor kan skuldsätta sig ännu värre och bli ännu mer beroende av banken, arbetsgivaren och de politiska makthavarna. Eller ja, de använder inte precis de orden, men det är i praktiken vad de önskar.

Och de får helt säkert sin vilja igenom. Mäklarna är såklart överförtjusta och den unge bostadsköparen som intervjuas tycker att det låter bra för då kan man köpa ”bättre, större och mer attraktivt”.

Jag vill inte vara den gamla sura gubben som avbryter festen med att berätta att det är en dag i morgon också, men är det verkligen ingen som tänkt på att det finns en baksida med att bolånefesten fortsätter och eskalerar?! Den som är satt i skuld är inte fri, och den som aldrig betalar av lånet blir aldrig fri.

Jag fattar att unga gärna vill äga sitt eget boende och bo mitt i smeten med gångavstånd till allt, men det finns en prislapp i form av minskad frihet, kanske livet ut. Egentligen tycker jag att man ska få låna hur mycket som helst ifall någon är villig att låna ut (och ta smällen själv om låntagaren inte betalar tillbaka!), men därmed inte sagt att det är en bra idé.

Många ingredienser per krona

Idag kan detta bli den minst politiska text du läser. Jag misstänker att många uppskattar en paus från politiken, så låt oss istället prata mat, eller kanske snarare ”mat”.

Som allergiker och vegetarian har jag läst innehållsförteckningar hela livet. För att undvika sånt jag inte kan eller vill äta, men det händer att jag ratar en vara utan stötande innehåll bara för att jag stör mig på mängden ingredienser. Låt mig illustrera:

När jag bakar tårta har den 10-15 ingredienser, inte 59. Hållbarheten blir säkert lidande, men troligen lider både kroppen och plånboken mer av köpevarianten.

För det kostar att köpa helfabrikat och man betalar garanterat med både pengar och hälsa även om samtliga ingredienser är testade och godkända som tjänlig människoföda. Fyra gånger i innehållsförteckningen står det emulgeringsmedel, ett kemiskt medel man tillsätter för att kunna blanda sånt som inte vill blandas och som vid djurförsök resulterat i ”kroniska inflammationer i tarmsystemet”. Två gånger står det förtjockningsmedel, ofta använt för att pressa in mer vatten, världens billigaste livsmedel. Och så är det inte mindre än åtta olika färgämnen, som inte gör någon som helst nytta.

Jag har förstått att den moderna nutidsmänniskan inte anser sig ha tid att baka eller laga mat, men det måste väl ändå finnas någon gräns för vad man stoppar i sig?! Konserveringsmedel, surhetsreglerande medel, fuktighetsbevarande medel... Det kanske hade varit okej för en hudkräm, men att äta det där? Nej tack!

Alla företag vill inte ha kunder

En arbetslös valde till slut att anmäla sin a-kassa till JO när de inte svarade i telefon eller betalade inom rimlig tid. Jag är inte förvånad. Det var likadant när jag själv ringde min a-kassa för c:a 30 år sedan. De hade larvigt korta telefontider och inte ens då brukade det sitta någon i andra änden.

”Jag var 37 år när jag ringde upp.”

Den JO-anmälde chefen säger i inslaget att så här ska det absolut inte vara, men det var en period när det inte funkade så bra. Skitsnack! Hela deras affärsidé är att medlemmarna inte ska komma fram. Det är samma med exempelvis Försäkringskassan. Idealet för dem är att inte kunna nås. Annars hade de lätt kunnat ringa tillbaka så att man slipper vänta i telefonkö, eller se till att det går att få snabba mejlsvar.

Något de inte verkar tänka på (eller i praktiken skiter i) är att bara för att man vill ha tag i en a-kassa eller försäkringskassa betyder det inte att man har obegränsat med tid. Man kanske jobbar heltid, men även arbetslösa eller sjuka människor har grejer att göra. Ibland väntar man på ett viktigt samtal från läkaren eller sjukgymnasten och kan inte blockera sin telefonlinje med en telefonkö i timtal.

Det mest retliga med detta är att åt andra hållet gäller helt andra spelregler. Testa att vara en dag sen med att inkomma med en blankett eller svar på frågor och du trillar ur alla skyddsnät och får börja om från början. Så vad gör man åt detta? En JO-anmälan är en bra start, men myndigheter, fackfolk och politiker är i praktiken en samling kompisar och den klubben är vi inte inbjudna i. Att välja en opolitisk a-kassa är ett bra första steg, och om de missköter sig – anmäl dem, men lämna dem också.

Svårare med Försäkringskassan och andra myndigheter, där är det svårt att välja en konkurrent (även om jag på sätt och vis gjort det). Men var en jobbig jävel. Utan dig är de ingenting, det har de gemensamt med a-kassor, fackförbund, husläkare, rörmokare och frisörer.

Vaskad helg

Jag fick en förfrågan om att sälja på en julmarknad i närheten av där jag bor. Kruxet var att jag inte fick sälja honung eftersom arrangören har egna bikupor, men det var ganska låg avgift för utställare och jag hade inget annat inbokat den helgen, så jag frågade om jag kunde sälja loppmarknadsgrejer, eller ”lopper” som man säger på norska, och det gick fint.

Så i helgen har jag stått och fryst arslet av mig medan jag fick uppleva känslan från den gamla Torsson-låten Elmia Jordbruksutställning som handlar om två killar i en glasskiosk som pga dålig provisionslön bara tjänar 2,65 kr på en hel dags försäljning.

Riktigt så illa gick det inte för mig, men drar jag bort avgiften och reskostnaden tjänade jag 900 kr. På två heldagar, men räknar jag in förberedelser med att fylla bil och släpkärra med min skit och det jobb som nu återstår, att plocka ur det osålda (alltså nästan allt), är jag åtminstone uppe i tre arbetsdagar. 300 kr per dag alltså. Jag hade sommarjobb på 80-talet som gav bättre klirr i kassan och då var jag ändå minderårig.

Jag försöker att se det från den ljusa sidan. Hade jag suttit hemma hela helgen hade jag inte tjänat några pengar alls och nu blev jag ju ändå av med lite grejer som inte behöver ta upp plats i ladan. Så fick jag komma ut och träffa folk, socialisera mig, knyta nya kontakter och upprätthålla gamla. Och arrangören uppskattade säkert att jag kom dit, jag vill gärna bidra till lokalsamhället, så jag får väl skriva det på dugnadskontot.

Jag är ändå självkritisk. Det finns massor av saker att göra hemma och även om jag inte på förhand kunde vara säker på att det skulle bli klen ekonomisk utdelning i helgen hade jag det på känn. Jag har några gånger sålt secondhand-prylar på marknad vid sidan av honung. Det har inte varit de marknader jag sålt mest honung på, men då har jag ändå fått ihop skapligt med pengar samtidigt som jag blivit av med ”sopor”.

Mina begagnade husgeråd, böcker och lampor är helt enkelt inte så värdefulla att de håller som ensam inkomstkälla på en marknad och det visste jag väl egentligen. Nåväl, det är som med alla ekonomiska felsatsningar, att det gäller att åtminstone dra lärdom av dem eftersom man trots allt har betalat för dem. Nästa år gör jag något annat första helgen i november.

Väntjänst är ett sammansatt ord

Det är trevligt att kunna hjälpa vänner, men i längden måste det gå åt bägge hållen och man kan inte dyka upp bara när det är opportunt. Jag såg ett sånt exempel i flödet:

Alltså, manusförfattaren till Tomten är far till alla barnen har nu gjort teater av filmen och en gammal bekant tänkte casha in en väntjänst, men utan att vara i läge att kunna göra det. Teaterbiljetter på en privatteater i Stockholm är säkert inte billiga, så jag kan förstå att idén kommer upp, men har man inte haft kontakt på tjugo år är det lite magstarkt att be om biljetter. Eller be om förresten... Då hade han/hon väl strösslat med lite ”Jag inser att det är mycket begärt, men det hade varit så kul, så SNÄLLA ...”. I citatet ovan lät det snarast som en självklarhet.

Vi har väl alla varit i det där läget, och någon gång drömt om att vara det. Plötsligt har vi något andra vill ha, blir jättepopulära och tänker att ”nu passar det, men var tusan var ni när ni inte hade nytta av mig?”. Jag kan på rak arm komma på flera mejl jag skickat, både privat och i jobbsammanhang, utan att ens få svar. Senare har samma människa kontaktat mig för att få hjälp eller information. Eftersom jag (på gott och ont) har minne som en elefant i de där lägena kan jag säga att det hade gagnat dem om de svarat när jag sträckte ut en hand.

Apropå väntjänster från ”vänner” fick jag förresten en förfrågan från någon på Twitter (som jag följde där, men aldrig träffat) om jag kunde läsa igenom hans bokmanus och komma med inspel på vad som gick att förbättra. Jag hade varken tid eller kunskaper och hänvisade just till Monica, som jobbade en del som lektör, och även om jag inte jobbat med henne i den rollen kunde jag absolut gå i god för hennes kompetens. Personen tackade för tipset, men avfärdade det med att hon vill säkert ha betalt. Jag minns inte vad jag svarade, det borde varit något i den här stilen:

”Klart som fan hon vill ha betalt, det hade jag också! Du tror väl inte att någon hade jobbat gratis med att läsa en hel jävla bok och sedan lagt en arbetsdag på feedback för att i bästa fall få ett tack på sida 337 av en bok som högst troligt aldrig ens kommer att bli utgiven?!”

Det gjorde jag såklart inte, jag har en typisk svensk konflikträdsla. Men någon gång har jag faktiskt tagit bladet från munnen i sådana lägen och hittills aldrig ångrat det. Det är inte ens elakt, vi kan alla behöva påminnas om att vänlighet kan förränta sig och motsatsen kosta. Det är som det där gamla citatet: ”Var vänlig mot folk på din väg upp, för du får nytta av dem på din väg ner.”

Nu menar jag inte att vi främst ska vara snälla mot vår omgivning för att kunna dra nytta av när det går bra för andra, men det är en bra bieffekt, lite som karmans ränta-på-ränta-effekt.

Hatochhot

Det var helt medvetet som jag skrev ihop rubriken. Många rabblar alltid begreppen hat och hot som om det vore ett enda ord och samma sak, bl a SVT som via ett stolpskott till ”expert” reder ut när man bör polisanmäla näthat.

”Är det någonting som inte känns okej, man har blivit utsatt för någonting som känns jobbigt, som känns fel, så tycker jag att man ska anmäla det.”

Jag vet inte hur andra har det, men jag utsätts för jobbiga situationer hela tiden. Hade jag slaviskt följt expertens råd hade jag skickat in åtminstone ett tiotal polisanmälningar per dag. Exempelvis blev jag kallad efterbliven när jag twittrade om detta. Näthat absolut, men klarar man inte av att tackla det löser man det enklast genom att inte uttrycka sina åsikter offentligt.

Tacka vet jag hotdogs!

Så låt mig reda ut detta istället. Jag har visserligen inte läst mindfulness eller retorik på Södertörns Lekskola, som SVT:s expert, men jag har en hjärna så det kanske kan kompensera.

Att hota någon är olagligt enligt brottsbalken åtminstone sedan 1962, antagligen ännu tidigare. Det kallas olaga hot och kan om det anses grovt resultera i fängelse i upp till fyra år. Hat är en känsla och inga känslor är olagliga. Det kan jag t ex känna när någon gjort mig orätt, stulit från mig eller förstört mitt land genom politiska beslut. Jag skulle inte sträcka mig så långt som Alexander Bard som en gång sagt att ”hat är en fantastisk känsla”, men den kan vara både logisk och legitim, och framförallt är den laglig.

Så varför uppmanar SVT att vi ska polisanmäla näthat? Tror de inte att vi kan hålla isär ordet från de kriminella begreppen olaga hot, förtal eller ärekränkning? Eller klarar de inte själva att göra det? Eller försöker de i största allmänhet skrämma oss från att uttrycka våra känslor och åsikter utifall att vi då skulle upptäcka att fler känner som vi?

Jag vet inte, men jag vet att svensk polis har riktiga brott och andra arbetsuppgifter att jobba med utan att behöva lyssna på något våp vars känslor utsatts för mothugg, på Facebook eller från verkligheten. Det vore både kostsamt och väldigt ovärdigt.

Jag lovar, jag finns på riktigt

C:a en gång om året ”fastslår” någon på Twitter att det är omöjligt att exempelvis äta för mindre än 2000 kr/månad om man inte lever på potatisblast och regnvatten. Inte sällan blir jag omnämnd och ”intaggad” i dessa diskussioner för att skapa lite turbulens. Det tycker jag brukar kunna bli kul och några av er som följer bloggen regelbundet har hittat hit just genom sådana trådar.

Samtidigt är det tröttsamt att ifrågasättas. Jag startar inga bråk, jag bara påpekar lite försynt att det går att äta för under 1000 kr/månad när någon säger att det inte går. Jag har gjort det i många år och har inte svultit ihjäl än. Jag uppmanar ingen annan att göra det, det är helt frivilligt, men det verkar väl vara en rätt konstig grej att ljuga om?

Så han har ätit för 250 kr/vecka, men säger att han inte skulle kunna göra det i längden. Det kan bara han veta, men därifrån till att bestämma att ingen annan kan göra det tyckte jag var i drygaste laget. Jag har aldrig hoppat högre än 1,20 meter i höjdhopp, men trots det tror jag inte att världsrekordet på över det dubbla är bluff. Så jag berättade att min uppmätta månadskostnad från 2023 är 864 kr. Svaret kom blixtsnabbt:

”Låter omöjligt. Vad har du räknat bort? Räknar du inte med frukt och grönt? Äter du aldrig kött? Aldrig godis, chips eller läsk?”

Jag hade hellre pratat vidare om han inlett med ”Vad spännande! Är du säker på att du inte räknat bort något?” istället för att utgå ifrån att jag ljuger när det krockar med hans världsbild. Men jag svarade så gott jag kunde, berättade att jag lagar mat från grunden och försöker undvika processad mat. Sedan länkade jag till ett inlägg där jag berättar mer om vad jag äter.

”Fördomsmannen” och ett par likasinnade försökte stötta varandra med kommentarer som:

”Äter man bara nudlar så kanske de går haha.” 

”Räkna med allt så är du över 1000 kr i mån.” 

”Jag hade aldrig velat äta hos någon som spenderar under 1000 kr på mat per månad.” 

”Det bjuds säkert både på knäckebröd och kallvatten.”

Men min fanclub var större. Några räknade på det lite vetenskapligt medan andra bekräftade att de själva eller människor de känner också ligger i närheten av mina siffror, och efter några inlägg verkade Fördomsmannen köpa att alla kanske ändå inte är som han (vore förresten trist om alla vore lika). Men efter en stärkande kafferast sprack det igen:

”Frågade runt bland kollegor och vänner och alla håller med mig, 1000 kr på mat på en månad är extremt lite och hälsan kan inte vara bra. Har du varit hos läkare senaste tiden? Hur ser blodprover ut? Du har säkert brist på ett och annat. Värt att undersöka.”

Jag tror inte att det berodde på lågt blodsocker (eller dåliga blodvärden i övrigt), men nu började jag bli irriterad och svarade:

”Om dina kompisar och kollegor tror att de kan ställa hälsodiagnoser på människor de aldrig träffat och inte vet någonting om (mer än att de äter färre tillsatser än er) tycker jag i all välmening att de bör checka sin egen psykiska hälsa.”

Jag menar det! Det måste vara förbannat tråkigt att vara så inskränkt och lågvattenmärket med kollegorna fick mig att tänka på en tjej som sågades av Idoljuryn och som motargument framhöll att alla hennes kompisar minsann sagt att hon visst kunde sjunga.

Kanske vann jag diskussionen och det finaste av allt är att det kvittar. Jag har de matkostnader jag har och äter gott varenda dag, även om en anonym twittrares jobbarkompisar inte tror det, men jag blir ändå lite ledsen. Hur är det möjligt att bli så trångsynt?! Så fattigt livet måste bli då, oavsett matbudget.

Ställ din handlare till svars

1 november tas plastpåseskatten bort. Det innebär att plastbärkassar borde bli tre kronor billigare. Men blir de det?

Själv har jag inte köpt plastpåsar på väldigt många år, långt innan plastskatten infördes, och jag trodde faktiskt att skatten var högre än tre kronor per påse. Jag tar med egna tygpåsar (som jag heller inte betalat för) och kommer inte att märka någon skillnad, men tillhör du dem som köper plastpåse, även om det bara sker i undantagsfall – kolla gärna i din butik vad de kostar innan månadsskiftet och vad de kostar från och med fredag, och kolla igen om en månad eller två.

Om priset inte går ner med minst tre kronor, eller om din butik fortsätter att ta betalt för de där engångspåsarna på fruktavdelningen, fråga handlaren hur det kommer sig. Gärna öga mot öga, men nästan ännu hellre på butikens/kedjans sida på Facebook eller annan publik plattform.

På direkta frågor från journalister säger de flesta kedjors pressavdelningar nu att de kommer att göra en sänkning som motsvarar skattesänkningen, men vad ska de annars säga? Sanningen är att butiker kommer att ta så mycket betalt som de kommer undan med, och med hänvisning till miljö kommer de undan med mer.

Plastpåseskatten är en bra illustration av fenomenet. Om vi tar Coop som exempel tar de idag 6,95 kr för sin kasse, varav 3 kr är plastskatt och ytterligare 79 öre är moms. Det betyder att kunden får betala 3,16 kr till Coop för en påse som bara kostat några ören att tillverka, och dessutom får ”äran” att gå runt och helt oavlönat göra reklam för dem. Anledningen är att kunderna accepterar det.

Plastpåsarna kommer i alla lägen vara dyrare än de borde vara även efter månadsskiftet, så låt bli att köpa dem. Inte främst för miljöns skull (är alternativen ens bättre ur miljösynpunkt?). Låt bli dem av omsorg för din egen plånbok.

Spillvirkesvärme

Varje sommar gör jag byggprojekt som resulterar i spillvirke. Det är brädstumpar för korta för att använda, men framförallt är det för dåligt virke som jag rivit och ersatt. Både denna och förra sommaren har jag lagat tak. Det var två hus på tomten där det läckt in vatten som ödelagt det befintliga taket. Fuktskadade eller spruckna plankor duger inte att bygga med och många hade startat en brasa på tomten eller åkt vända på vända till återvinningen.

Men då har jag en bättre lösning. Jag värmer mitt hus med ved och till det ändamålet funkar gamla plankor alldeles utmärkt. Det är bara att såga dem i lagom långa längder och eventuellt klyva dem. Förra vintern eldade jag med spillvirke fram till nyår. I år undrar jag om jag inte kommer ännu längre.

Detta är ett av två lager. Övervåningens kamin är konstruerad på ett sånt sätt som gör det bökigt att plocka ur metallrester, så där vill jag elda med spikfritt virke. På nedervåningen spelar det ingen roll, så där kan jag elda med virke fullt av spik, skruv och metallvinklar. Därför sorterar jag spikved för sig och resten för sig.

Ett av taken jag rev hade takspån under takpannorna (takteglet återanvändes för övrigt). Takspån är tunt trä som trots låg vikt ska kunna leda bort vatten, väldigt populärt byggmaterial på artonhundratalet. Nu ersatt av råspont även hos mig, men det gamla spåntaket är ett utmärkt material för att snabbt få upp värmen i en nystartad brasa, lite grann som näver. Jag vet inte hur många år jag kommer att kunna tända upp kaminerna med takspån, men många.

Har det då tagit mig en massa timmar att omvandla dessa byggmaterial till brasved? Ja. Virket har jag sågat med en kapsåg på lediga stunder när strömmen varit billig. Omöjligt att säga hur mycket tid per kubikmeter eller något annat vettigt mått, men tid tog det. Spånet var enklare, men taket togs ner under sommarens blötaste vecka och första prioritet var att få upp ett nytt tak, inte att ta hand om det gamla. Så efter städningen av tomten har takspånen legat på tork både här och där.

Å andra sidan, alternativet ”släpkärra till återvinningen – repetera in absurdum” är inte heller tidlöst. Snabbast hade väl varit att hyra en container med hämtning, men det finns gränser för vad jag kostar på mig.