Att följa med strömmen

Elen har blivit dyrare igen till följd av att det blivit vinter i kombination med att nästan hela Europa satsar på ineffektiva energikällor. Ett jätteproblem för många, jag fattar det, men samtidigt förstår jag inte riktigt SVT:s vinkel.

”En tio minuter lång dusch i Malmö kostade under onsdagseftermiddagen 23,57 kr.”

Om man är tvungen att duscha just under den timme när det är som allra dyrast på hela veckan behöver man kanske inte duscha i tio minuter. Jag har nog extrema vanor, men att duscha så länge som tio minuter gör jag bara om jag bor på hotell och dessutom är uttråkad. En vanlig dusch där jag själv står för elen är snarare två minuter. Är strömmen tokdyr blöter jag ner kroppen under max en halvminut, tvålar in mig med kranen avstängd för att sedan skölja bort tvålresterna för en totaltid på under minuten, vilket i SVT-exemplet hade sparat över 20 kr.

Andra elintensiva verksamheter som tvättning, bakning och långkok (såvida det inte görs på vedkamin) väljer jag också bort på dyra dagar. Såga upp spillvirke till ved gör jag bara när elpriset är riktigt lågt. Jag har en liten hög som ligger och väntar nu, men fortsätter det att vara dyrt framöver får den vänta till i vår.

Jag menar, visst svider elräkningarna nu när strömmen är dyr, men till skillnad från människorna i reportaget behöver man inte bara fortsätta att leva exakt som tidigare och ta hela smällen. Det kostar nästan ingen bekvämlighet att tänka till och anpassa sig lite, och känner jag behov för att dra ner mer rejält finns det möjligheter.

Günthers spartrappa

Jag fick ett tips i kommentarsfältet:

”Sparo, kanske något du vill skriva om - här är det Günther M som tycker man ska ha 200.000:- i buffert, ja det är klart att det är ett klickbete, men som faktiskt verkar även ha både krok och lina.”

Jag tycker att Günther Mårder ger ett sympatiskt intryck, men ibland får jag känslan av att han gör vad som helst för att komma i tidningen. Här var det mycket märkligheter, där han bl a uppmanar rika pensionärer att hjälpa sina barnbarn med bostadslånen. Om de inte samtidigt lär barnbarnen att tänka smart ekonomiskt och bygga upp en egen rikedom tror jag att det rådet enbart kommer leda till att de säljer sina bostäder, maxar lånen och köper dyrare. Vem ska hjälpa dem med det lånet, jultomten?

Över till ”Günthers spar-trappa”:

”Steg 1: Betala av konsumentlån, kreditköp och sms-lån.”

Ja, det är väl rimligt. Det steget borde varje vuxen människa begripa helt själv.

”Steg 2: Om så önskas kan du ta lån som billån, eller andra lite större lån. 'En snöscooter till exempel'.”

Är det jag som inte förstår hans humor eller är han full?

”Ränta på ränta ...”

”Steg 3: Här är det dags att bygga upp en trygghetsbuffert. Hur stor den ska vara beror på hur många oväntade kostnader du kan råka ut för. Ju mer saker som kan gå sönder eller kräva olika typer av investeringar, desto större buffert. Ett hushåll med villa och bil bör ha minst 200 000 kronor.”

Vaneläsare vet vad jag anser om exakta belopp, men han har såklart rätt i att större hushåll kräver större buffert.

”Steg 4: När trygghetsbufferten finns på plats kan du börja investera i sådant som på lång sikt kan leda till färre kostnader. 'Alla typer av underhållsarbeten, som att investera i ett mer värmeeffektivt hus.'”

Inte helt galet tänkt, även om investeringar i den riktningen också går att överdriva. Ärligt talat känns denna punkt mest som något han säger för att bygga upp sin image som ansvarstagande kille eller för att det är sånt journalister vill höra.

”Steg 5: Här är det dags att amortera bostadslånet. Viktigt att komma ihåg är att du var femte år har rätt att omvärdera din bostad, som kan möjliggöra en sänkt månadskostnaden för bostadslånet. Vid detta steg kan det också vara dags att börja investera i värdepapper.”

Så det kunde man inte ha gjort redan vid steg 3 (eller steg 2 som jag fortfarande inte begriper)? Eller innan det där luddet om investeringar för att minska kostnaderna. Ändå friskt att han till slut kom fram till amortering av bostadslånet. Sitt eget då, inte barnbarnens som han tog upp redan innan trappan.

Steg 6: “'Lyxa till det! Nu kan du köpa ostron och champagne. Bara fantasin sätter gränsen', säger sparprofilen.”

”En portion snömos, tack!”

Så tog han till flaskan igen. Nu kanske jag framstår som tråkig, men vad jag hör är: ”Skaffa ett förbannat tråkigt liv i punkt 1-5 så att du behöver regelbundna pauser i punkt 6 för att orka med.” Det är inget fel med att unna sig ostron och champagne om man har det intresset, men är det inte bättre att skapa ett liv man vill leva istället för ett man behöver pausa ifrån? Om vi snackar hållbara förändringar, liksom.

Slutar frilansa?

Fördelen med att frilansa, att inte ha ett fast jobb eller fasta kunder, är valfriheten. Jag kan inte välja mina uppdrag helt fritt, men jag kan välja inriktning, vilken typ av texter jag helst vill skriva och vilken typ av kunder jag helst vill ha. Funkar det försöker jag få mer, funkar det inte ser jag mig omkring.

Det blir förmodligen också skälet till att mitt liv som frilansskribent så småningom tar slut. Jag trodde dock att det skulle dröja länge, men i takt med ökad ålder, förbättrad ekonomi, men kanske främst ren bekvämlighet, blir jag allt mindre benägen att ta skit. Jag tar såklart kritik för dåligt utförda jobb även om det svider, det är inte det jag pratar om.

Jag tror att jag berättat förr att jag har en frilansande kompis som har som motto att ska man jobba med osäker inkomst och utan skyddsnät ska man åtminstone ha kul på jobbet. Jag lyckas inte alltid och tror inte att han heller gör det, men målsättningen är rimlig. Hittills är det bara en gång jag officiellt brutit med en kund, där jag efter flera års samarbete fick en rabiat kontaktperson och det slutade med att jag berättade för chefen att jag inte ville jobba med dem, eftersom det inte var kul längre och då får det hellre vara.

Det är enda gången jag riktigt satt ner foten. Det var tvunget att vara tydlig eftersom jag skrev ganska mycket för dem. I andra fall har det mer runnit ut i sanden. Jag har kanske upplevt att jag fått tjata för att få svar angående uppdraget, eller för att få betalt. Kunden har möjligen i sin tur uppfattat mig som tjatig eller gnällig (med all rätt) och så har ingen av oss tagit upp tråden igen.

Mitt senaste exempel är ett fenomen jag inte bara upplevt i jobbsammanhang, men särskilt där är det förödande. Jag hade en textidé och skickade en förfrågan till en redaktör jag skrivit en del för. Jag berättade vad jag ville skriva, skickade med ett par länkar och frågade om det var något hans tidning ville publicera. Jodå, ”Det høres ut som en god idé”, vi enades om en prislapp och så skred jag till verket. Ovetandes om att han inte klickat på länkarna eller funderat så noga över saken utan mer tänkt ”Skriv på, så läser jag sedan”.

Så jag skrev artikeln och fick först därefter reda på att det här ville de absolut inte publicera med mindre än att jag gjorde ändringar han mycket väl hade kunnat berätta redan innan (om han lagt mer än fem sekunder på att fundera). Fast när jag pressade lite framkom att den här texten inte hade släppts igenom oavsett hur mycket jag ändrade, så jag fick betalt för det jag gjort och om så Helvetet fryser till is kommer ingen av oss kontakta den andre igen.

Det känns bra att jag kan våga välja bort, men tråkigt att det ska behövas. Om jag inte haft möjlighet att sätta gränser kanske det kunnat bli långa och fantastiska samarbeten, det kan jag omöjligt veta. Å andra sidan brukar stängandet av dörrar i sig öppna nya. En liten identitetskris då och då piggar upp i det långa loppet och jag vet fortfarande inte vad jag ska jobba med när jag blir stor.

Miljardärshem

Hanna uppmärksammade mig på en artikel i Expressen där Elon Musks pappa Errol Musk pratar om sonens billiga hus som han för övrigt verkar hyra från SpaceX.

Helt klart en blygsam bostad för världens rikaste man även om pappans omdöme ”Det är som att vara ute och campa” är att ta i. Samtidigt inte helt ovanligt. Warren Buffett är känd för sitt relativt enkla hus där han bott sedan 1958.

Inte heller svenska rikingar bor alltid så lyxigt. Så här skrev man om Jonas Birgersson medan han rattade Framfab: ”Samtidigt som han är god för miljarder bor han kvar i sin studentlägenhet i Lund.” Och så här bodde Ingvar Kamprad på slutet:

Min teori är att alla ovannämnda miljardärer saknat behov för att skryta med sin rikedom och därför valt att bo där det passat dem, ointresserade av omvärldens syn på saken. I Musks och Birgerssons fall tror jag att det är praktiskt. Jobbar man jämt är det viktiga med bostaden att den ligger nära jobbet. Buffett verkar älska sitt hus och då finns alla skäl i världen att bo där även om han har råd med något mycket dyrare.

Det här är något vi alla kan lära av. Det är nämligen inte bara miljardärer som kan släppa på prestigen och göra ekonomiska val som passar dem och inte alla andra. Det finns ingen anledning att köpa saker man inte behöver med pengar man inte har för att imponera på människor man inte gillar.

Din idag, någon annans imorgon

För ett år sedan skrev jag om att Kronofogden kan utmäta lånade bilar och att det var oklart vilka regler som gällde. Kronofogdemyndigheten själva verkade dock övertygade om sina rättigheter och kanske visste de åt vilket håll vinden blåste för nu läser jag om en tjej som lånat ut sin bil till en skuldsatt och denna bil har fogden bestämt sig för att sälja.

Varje gång politiker gör utspel om att nu ska kriminellas egendomar kunna beslagtas om man bedömer att de inte har haft råd att köpa dem lagligt, eller att man som i detta fall utgår ifrån att föraren äger bilen även om den står skriven på någon annan, så hyllas det i sociala medier. ”Kläm åt dom jävlarna!”

Problemet är att det har en baksida att tumma på rättssäkerheten. Ebba, 25, ger inte intryck av att vara målvakt i ett kriminellt nätverk. Hon är antagligen bara en schysst kompis som lånat ut sin bil, men bevisbördan ligger tydligen inte på myndigheterna. Istället är det hon som måste kunna bevisa det. Det har hon försökt att göra med hjälp av sms-konversationer, men då kräver KFM ett pantbrev? Har du skrivit pantbrev eller kontrakt när du lånat ut din bil eller något annat? Jag har inte gjort det.

Torsk.

Jag gillar inte heller att skuldsatta ska kunna skriva över sina ägodelar på någon annan i väntan på att skulden skrivs av, eller att brottslingar kommer undan i brist på bevis, men det är priset för rättsstaten. Alternativet (att staten kan hitta på vad som helst för att visa sin styrka, agera innan domar vunnit laga kraft och gräva och filma vem de vill, när de vill) är så mycket sämre, även om det sker till folkets jubel.

Inte alltid som man tänkt sig

Jag fick en oväntat klen honungsskörd i år, 220 kilo. Enda uppsidan med låg produktion är att det går snabbare att sälja. Men det verkar som förgjort i år. På en riktigt bra höstmarknad sålde jag över 30 kg på några timmar, och första julmarknaden gick bättre än tidigare år, men efter det har det gått trögt.

Snöblandat regn, dålig marknadsföring och arrangörer som jag på riktigt undrar om de vill ha utställare och besökare eller helst skulle se en helt tom marknad. Årets två sämsta marknader drivs av skattefinansierade verksamheter med kommunalt anställda arrangörer och jag tror inte att det är en slump.

Jag fattar att det är mycket att tänka på när man ska arrangera en marknad. Å ena sidan måste man få intäkter. Å andra sidan gäller det att få nöjda besökare och säljare. Nöjdheten hänger dessutom ihop. Kommer det inga kunder kommer säljarna att svika (och tvärtom) nästa år och när den spiralen väl är igång tror jag att det är svårt att vända trenden.

Samtidigt känner jag att hur svårt kan det vara egentligen?! Se till att ha aktiva konton i sociala medier, pusha för marknaden i Facebookgrupper med namn som ”Detta händer i Knäckebrödhult”, annonsera i lokalpressen, sätt upp skyltar på strategiska platser och underlätta så mycket som möjligt för oss som ska sälja, för utan oss har de faktiskt ingenting.

Förra helgen skulle jag på en marknad för tredje gången. Första gången gick det jättebra, jag har nästan aldrig sålt för lika mycket pengar en enskild helg. Nästa år hade hon som basat över marknaden slutat. Ersättaren hade varit med i organisationen, men han lyckades ändå förvandla marknaden till skit redan första året som chef. Marknadsståndens placering var under all kritik. T ex lyckades han placera fyra av fem honungsförsäljare inom en radio av femtio meter.

Av någon anledning bestämde jag mig ändå för att ge honom en chans till, det hade ju varit så bra året innan. Men i år frågade jag om antalet honungssäljare. Arrangören sa att det bara skulle bli jag och en till. Bra! Nej. Väl på plats insåg jag att det var fem i år igen. Dessutom var det märkbart färre säljare totalt, vilket gjorde att fem honungsstånd blev en ännu större andel av totalen. Det ihop med ytterligare några försämringar gjorde det till årets sämsta marknad och definitivt sista gången jag åker dit även om det så skulle vara gratis (vilket det verkligen inte är, det är en av de dyraste jag åkt på i år).

Så nu sitter jag här med mitt dryga honungslager som aldrig tycks försvinna. Egentligen hade jag tänkt ge mig för säsongen nu, men pga det bedrövliga resultatet blir det två nya marknader i helgen, på två för mig nya orter. Förhoppningsvis blir det bra test för framtida år, eller så får jag se prov på ännu fler arrangörsmissar och lära mig ännu fler norska svordomar.

Student och miljonär

När det pratas om ekonomiskt oberoende i media får vi ofta bara höra om extremerna. Antingen om dem som säger sig inte kunna spara en enda krona eller redan har så mycket skulder att loppet nästan verkar kört, eller om människor som anser att man bör ha 20-30 miljoner för att uppnå ekonomisk frihet.

Därför tyckte jag att det var trevligt att läsa om 28-årige Christofer Rube som fått ihop sin första miljon genom sparande och investeringar, trots att han lever på studiebidrag och extrajobb.

Christofer är något så ovanligt som ganska vanlig (ja, jag hörde motsättningen där). Han är inte extremsnål och strävar heller inte efter lyxliv utan vill bara ha mer frihet i framtiden. Det ovanliga skulle möjligen vara att han trots sin ungdom förstått att sparande tar tid. Han har lärt sig om börsen undan för undan, gått med i Unga aktiesparare och hållit fast vid sin strategi. Jag noterar också att  rutinen att spara kom innan intresset för aktier.

Att bli miljonär i Sverige är inte längre en ouppnåelig fantasi, men för många är det ändå helt otänkbart att spara ihop till en miljon. Det känns så avlägset att de inte ens försöker, och då är det banne mig snudd på omöjligt. Men som Christofer säger:

”Jag började tidigt och har varit just målmedveten, sparat ganska mycket varje månad och placerat pengarna. Om man gör det och har runt 7-8 procent i avkastning varje år så tar det inte så lång tid att komma upp i en miljon.”

Annat exempel.

Tänk om fler unga kunde läsa – och förstå! – det rådet istället för att ryckas med av någon börsinfluencer som lurar dem att satsa allt i krypto eller i ett eller två bolag vars börsvärde redan exploderat trots att de inte tjänat fem spänn. Då skulle fler bli friare, och antagligen lite lyckligare också.

Vinsten med att bunkra

Det kan vara svårt att hamstra mat med begränsad livslängd. Den kräver ofta plats i kyl eller frys, men inte heller där håller den hur länge som helst. Medan annat går att spara praktiskt taget hur länge som helst bara man har platsen. Toapappret du köper idag kommer garanterat att funka om fem år, så är det billigt är det bara att bunkra upp.

Fast inte ens vid pandemier rör sig dasspapperspriset så våldsamt upp och ner. Annat är det exempelvis med kaffe, som ju påverkas av skörden, eller till och med oro för framtida skördar. Går priset upp i några månader kan det vara bra att kunna vänta ut krisen. Själv köper jag kaffe i utlandet, närmare bestämt på Dollarstore vars utmärkta kaffe fortfarande kostar 35 kr för 500 gram. Mitt skafferi är redan laddat för prishöjning.

En vara som håller ännu längre är socker. Även det köper jag i Sverige och här är jag storkonsument. Varje bikupa får 15 kg socker inför vintern. Det betydde 150 kg med årets tio kupor. Nästa år kanske ännu mer. För att slippa åka i skytteltrafik under hösten köper jag därför ett stort antal paket vid varje Sverigebesök under hela året. Jag vet ju att det kommer en ny höst nästa år också och om mina bin skulle självdö i sommar kan jag tack vare den norska sockerskatten utan problem sälja sockret vidare.

Förutom att det är praktiskt att ha ett välfyllt skafferi finns det alltså pengar att spara på att bunkra mat. Dels genom att köpa mycket vid extrapris och dels genom att man gör sig immun mot pristoppar. Köp när det är billigt, låt bli när det är dyrt. Samma princip som med värdepapper.

Politisk kultur

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om jag inte kunde göra en replik på Göran Greider som tydligen vevat i vänsterpublikationen ETC:s nyhetsbrev om att ”högern” inte kommer att få till någon revolution eftersom de inte har kulturarbetarna med sig.

Jag började skriva ett svar att jag inte har tillräckligt mycket att säga för att det skulle bli ett helt blogginlägg. Men så blev kommentaren så lång att jag insåg att det har jag visst det. Så här kommer det. Vi börjar med Greider i ETC:

”Ett avgörande skäl till varför jag tror att högern i längden inte kan vinna och stöpa om samhället är att den aldrig haft de stora sångarna och diktarna med sig.

Till alla - och där räknar jag in mig själv - som nu känner en oerhörd pessimism över att det här landet är på väg att bli ett bottenlöst högerland, finns ett trösterikt budskap: De som gestaltat och formulerat såväl drömmarna som mardrömmarna om våra samhällen och dess människor, har nästan alltid varit människor med hjärtat någonstans till vänster.”

Jag hade hållit med Greider om detta skrivits för tio år sedan. Vänstern har alltid haft kulturarbetarna i sin ringhörna och kunnat dra nytta av det. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade nästan alla svenska artister på sin sida hade Moderaterna Wille Crafoord, från saligen avsomnade (och helt värdelösa) Just D. Och han var ändå den förste sedan Jokkmokks-Jokke turnerade med partiet på 80-talet. Att Crafoords kampanjlåt för Moderaterna bara finns att hitta på en Youtubekanal som heter Alliansfritt kanske säger något om styrkan i den.

Men det var då. På senare år har det börjat svänga. I det amerikanska presidentvalet såg vi att många kändisar ställde upp på Trump medan de som återfanns på Harris sida inte var lika genuint entusiastiska som tidigare. T ex fick Harris åka ner till Beyonce och hålla tal i hennes hemstad Houston trots att Texas inte var en "swingstate”, istället för att få med sig artisten till en stat där det kunde göra skillnad.

Harris presidentkampanj verkar ha kostat dubbelt så mycket som Trumps. T ex la hon 2,5 miljoner dollar på ett event hos Oprah Winfrey medan Trump istället var med i Joe Rogans podcast som fick 38 miljoner visningar på tre dagar, reklam som inte kostade honom mer än en flygbiljett. Nu är jag inte säker på att Greider räknar in poddar och andra populärkulturella fenomen i sitt kulturbegrepp, men det säger faktiskt mer om Greider än om samtiden.

I Sverige fick Peter Jezewski från Boppers sympatier långt utanför det egna partiet när han fick julshower avbokade efter att ha uttalat stöd för Sverigedemokraterna och när Kjell Bergqvist gjorde en Facebookgrupp för att förmå folk att ta avstånd från SD gjorde partiet en skojig reklamkampanj på hans bekostnad:

”Kändisar, de vet ju saker som vi vanliga människor inte vet, saker som vi inte kan veta för att vi bara är vanliga människor och inte kända kändisar.”

Lite på samma tema gjorde komikern Ricky Gervais en poäng med att skådespelare bör hålla sig till film och utelämna politiken i sina tal:

Varken jag eller Göran Greider kan veta om Sverige ”är på väg att bli ett bottenlöst högerland” och faktiskt inte heller på vilken sida kulturarbetarna återfinns i nästa eller nästnästa val. Eller om väljarna bryr sig. När jag ser en duktig skådis, läser en välskriven roman eller hör ett genialt gitarrsolo är inte min första tanke: ”Undrar vad den här personen tycker att jag ska rösta på?” Och kanske är jag inte ensam om det.

Värre än telefonförsäljning

Vad kan vara mer oetiskt än telemarketing? Inte mycket, men de säljare som antastar kunder vid butiksentréer tycker jag är ännu mer enerverande. Ofta handlar det om mobiloperatörer och insamlingsföretag som Rädda Barnen. Eller Lingon som både säljer mobil- och elabonnemang och som bl a drabbat människor i Uppland.

Mannen bakom konceptet ”Marketing by not asking any questions”.

Jag lider med äldre människor som tanten i reportaget. De är inte vana att kasta luren i örat på någon som ringer och vill inte heller vända ryggen emot en leende person utanför Ica, även om det såklart vore det bästa. Men läraren i reportaget, som berättar om den ”extremt aggressiva säljaren”, är jämgammal med mig, 53, och även om många läsare kan mena att det är ganska gammalt kan jag garantera att vi inte fått artigheten med modersmjölken. Ändå godkände hon på stående fot ett avtal hon uppenbarligen inte förstått.

Vd:n låter som dylika bluffjönsar alltid gör. Deras säljare har varit jättetydliga så inte kan det vara deras fel att just det företaget fått mängder med ARN-anmälningar emot sig, näääeedå! Jag kan inte klandra honom, jag hade sagt likadant även om jag haft som affärsidé att lura människor att skriva på avtal för att slippa undan.

Förbud vore såklart det bästa, men eftersom det inte lär hända måste rådet till alla – inte minst till äldre släktingar – vara att aldrig skriva på eller säga ja till någonting av en uppsökande säljare. När de står utanför butiker, eller till och med inomhus i en butik eller ett köpcentrum, skulle jag också rekommendera en kontakt med det företaget. Berätta att du inte uppskattar abonnemangssäljande hyenor och tänker bojkotta butiken så länge den inhyser sådana.

Till dig som själv jobbar som uppsökande säljare av abonnemang, på stan eller på telefon, och känner dig orättvist påhoppad av mig, vill jag från djupet av mitt hjärta säga: Dra åt helvete!

Vad är poängen med arbetskraftsinvandring?

Sverige behöver experter, spetskompetens, sägs det ibland. Det stämmer säkert, men när arbetskraftsinvandringen kommer till konkreta exempel handlar det aldrig om erfarna ingenjörer eller forskare utan nästan alltid om restaurangbranschen. Som Kent Lys thairestaurang i Jönköping.

Jag betvivlar inte att han behöver kompetent personal, men det är väl inte thaimatskockar som avses när man pratar om vikten av arbetskraftsinvandring? Om så vore borde Kent Ly inte ha några problem att betala de 80 procent av medianlönen som krävs, eller ens de 100 procent som diskuteras. Kent har förresten länge vevat i media om hur svårt han har att få tag i personal, så han kanske ändå borde överväga att locka med högre löner.

Sverige har hög arbetslöshet sedan många år och ingenting tyder på att det är på väg att förändras. Att då använda ”arbetskraftsinvandring” som ett sätt att lönedumpa är oansvarigt och samhällsekonomiskt förkastligt. Är det internationell expertis som är målet borde medianlönen 35600 kr inte vara ett problem. Jag tänker att 50000 kr per månad hade varit en mer rimlig gräns. Det hade knappast hjälpt Kent Ly att hitta personal till sin krog, men han kanske kan hitta både kockar, diskare och servitriser bland den halvmiljon arbetslösa som redan finns i Sverige.

För det är ju det restaurangbranschen själva framhåller när de kräver undantag och bidrag, vare sig det är vid lågkonjunkturer eller pandemier, att de minsann är inkörsporten till jobb för många unga. Jag trodde att de menade unga bosatta i Sverige, inte i Asien eller Afrika.

Springa åt andra

Strava är världens mest populära sajt för att logga sina motionspass. Du springer, cyklar eller simmar med en gps-klocka på armen och efter avslutat pass laddar du upp aktiviteten till din träningsdagbok som du väljer ifall andra ska kunna se. Jag har själv använt mig av det här systemet, för att kunna se min egen utveckling, men också för att hålla koll på hur många mil jag sprungit med respektive löparsko.

En anledning jag däremot inte har eller haft är att imponera. Jag motionerar för mig själv, inte för andra. Det trodde jag gällde för alla motionärer. Därför var jag skeptisk när jag hörde ett samtal i en podd där det hävdades att det var big business att registrera löpning åt andra på Strava. De som pratade om det var två norrmän, en artist och en poddande skribent, men ingen av dem löpare, så jag tänkte att det inte kan stämma. Så galen kan världen inte ha blivit än. Jodå.

Och inte var det billigt heller, 25 kr per kilometer! Vill man ha sprungit en mil utan att springa en mil får man alltså punga ut med 250 kr för att få någon annan att göra det åt en. Andra ”Strava-jockeys” använder sig av olika taxor beroende av hur imponerande hastigheten ska vara.

För mig får folk göra vad de vill med sina egna pengar, men jag förstår verkligen inte detta fenomen. Jag springer för att må bra, och till viss del för att få ett kvitto på att jag verkligen gör det, genom att jag håller koll på puls och tempo. Regelbunden motion gör att jag orkar mer och har lättare att hålla vikten. Förhoppningsvis ger det mig ökad livskvalitet på ålderns höst och kanske också ett längre liv.

Kjell Erik Ståhl, svensk rekordhållare på maraton i 36 år!

Jag undrar vad Stravatidsköparna ser för uppsida. Mycket går att köpa för pengar, i vissa fall till och med ett längre liv. Men god kondition eller en skön känsla efter ett bra träningspass finns det bara ett sätt att uppnå, och det är inte att hyra in någon att röra sig i ditt namn.

”Känner mig blåst”

Dagens inlägg utgår ifrån ett mejltips jag fick av Andreas. Det handlar om Tova och Rebecka som köpte en starta-eget-kurs för kvinnor och efteråt kände sig lurade. SVT:s vinkel är att företaget farit med osanning eftersom det trots ett genomgående kvinnotema drivs av två män. Undrar hur det hade låtit om det varit tvärtom.

”Ni anordnar kurser för män av män, men tittar man närmare på företaget visar det sig finnas två kärringar i bakgrunden. Vad har ni att säga till ert försvar?!”

Troligen inte. Själv tycker jag att det är mer upprörande att man tar över fyrtiotusen kronor för en kort onlinekurs. Det låter orimligt dyrt även om de skulle ha dokumenterade kunskaper att lära ut. Så är dock inte fallet. Företagets hemsida (ni får leta själva) innehåller särskrivning i första meningen och är överhuvudtaget skriven på väldigt dålig svenska. Jag är kanske överdrivet känslig för dåligt språk, men jag tycker att det säger en del att man har skapat en hemsida där i stort sett inte en enda mening är korrekt skriven utan stavfel och syftningsfel, med korrekt meningsbyggnad och skiljetecken. Värst är ändå alla meningslösa floskler. Ett exempel:

”200k+
Genomsnittliga omsättningen i månaden
Genomsnittet av alla som driver egna marknadsföringsbyråer gör cirka 2.5 miljoner om året. Det är alltså cirka 200.000 kr i månaden du potentiellt kan tjäna med din egna byrå.

7%
Årliga tillväxt spenderade pengar på marknadsföring
Triljoner kronor spenderas idag på dessa plattformar & det ökas med cirka 7% varje år. Alltså är bara 1% väldigt mycket pengar vilket gör detta till en otrolig snabbväxande marknad.”

Förutom att jag inte förstår riktigt vad de vill ha sagt låter texten som om den vore författad av ett barn, och retoriken påminner om tankeleken ”Tänk om du fick en krona av alla människor i hela världen”. Starta egen marknadsföringsbyrå bara, så kommer du tjäna ett par miljoner om året. Du behöver absolut inte ha jobbat med marknadsföring på någon nivå, det viktiga är att du är kvinna.

”Det är idag väldigt ojämställt i Sverige när det kommer till företagande mellan män och kvinnor.”

Undrar om det var ett skadat AI-program som kände att just den ordföljden skulle bli bäst. Okej, jag ska sluta reta dem för att de missade svensklektionerna, jag fattar vad de menar – att om du tycker att det verkar svårt att starta eget beror det bara på att du är kvinna och nu ska vi ändra på det (nej, inte genom könsbyte). Oklart hur, men lägg 1-2 timmar per dag så kommer du på något märkligt sätt bli rik på nolltid.

Själv la jag tio minuter på att kolla upp företaget och det är väl inte för mycket begärt innan man lägger tiotusentals kronor i deras händer? På den tiden läste jag mig till att kvinnan som är ansiktet utåt för verksamheten saknar svensk folkbokföringsadress, men har ett företag registrerat i föräldrahemmet, och att bägge styrelseledamöterna mycket riktigt är män. Min skepsis bottnar inte där utan i att vd:n är 23 år gammal och hoppade av skolan när han var 17.

”Fullärd, gubbjävel!”

Jag vill inte dissa ”Livets hårda skola”. Jag kräver inga högskolepoäng, men lite substans som gör att jag kan ta dem på allvar. Allt jag läser om kursen låter som att man vänder sig till människor (nej förlåt – kvinnor!) på jakt efter genvägar:

”Du kan självklart plugga marknadsföring på universitet, men det kostar dig flera år av din tid och du får dessutom oftast bara lära dig teorin. Det som skiljer vår utbildning är att du får lära dig hur du faktiskt lyckas med marknadsföring som entreprenör.”

”Är det försent att starta med marknadsföring idag? (Oktober 2024)
Absolut inte, det startas mer än 70.000 nya företag varje år bara i Sverige & det finns miljontals företag världen över som behöver hjälp med marknadsföring, allt du behöver är 5-10 kunder för att du ska kunna leva ett liv fullt ut på dina villkor.”

”Vi rekommenderar mellan 1-2h per dag till en början, har du mer tid så är det självklart toppen.” 

En av kvinnorna i reportaget säger att hon känner sig ”jättedum” efter att ha ”slängt ut 45000 för ingenting”. Jag tror inte nödvändigtvis att hon är dum, jag tror framförallt att hon är lat, som lockades av stora pengar för liten arbetsinsats och ”garantier” om att inga förkunskaper är för låga för att kasta sig utför stupet. Det finns absolut företagare som tjänar mycket mer per arbetad timme än om de varit anställda, men de flesta gör det inte och om snabba pengar är drivkraften är företagande generellt en dålig idé. Det rådet ger jag alldeles gratis – till kvinnor som män.

Skattar bäst som skattar sist?

Ulf mejltipsade mig om en nyhet som gått lite under radarn (eller också är det bara jag som knappt sett den), nämligen om baksmällan efter Skatteverkets coronastöd. Som ni kanske kommer ihåg skulle ju företag hjälpas till varje pris. Sverige hade knappt fått sitt första fall av covid 19 innan företag krävde ekonomiskt stöd, inte minst kulturarbetare.

Sedan bestämdes att företag skulle kunna få anstånd med att betala skatt. Som företagare vill jag i och för sig gärna betala skatt så sent som möjligt. Idealet skulle vara att betala all skatt inklusive moms efter årets slut, när jag sitter på facit. Då skulle vi slippa allt krångel med preliminärskatt, restskatt och skatteåterbäring. Samtidigt vet jag hur dålig ekonomisk framförhållning folk i allmänhet har, så det skulle inte funka.

Och nu har det återigen bevisats. När de uppskjutna skatterna efter pandemin nu ska betalas finns företagen kanske inte ens kvar. Och många av de som överlevt har åtminstone inte planerat för att betala de gamla uppskjutna skatterna, som för länge sedan använts till annat.

Skatteverket själva tror att de kan gå miste om upp till 24 miljarder. Så klart! Det är därför konstgjord andning för företag inte är en bra idé. Kriser har den fördelen att de gallrar ut vissna kvistar från de livskraftiga. Företag som fick ekonomiska problem redan vid första hostattacken under covid hade behövt lära sig att inte leva över sina tillgångar utan livlina. Istället fick de statliga krockkuddar så att de kunde fortsätta att trycka gasen i botten.

När vi nu sitter med ännu ett bevis för det hoppas jag att i alla fall myndigheter och politiker lär sig en läxa. Låt naturen ha sin gång i framtiden! Det är bättre för samhället, skattebetalarna, företagens anställda och på sikt antagligen också för fartblinda företagsledningar.

Unikt hus eller unikt dålig deal?

Ett hus utan strömförbrukning, det låter väl bra? Detta ”plusenergihus” har byggts energisnålt och isolerats med något som heter foamglas och som till 60 procent består av återvunnet material. Fantastiskt, om man bortser från att siffran för vanlig glasull är 70 procent.

Men okej, det är säkert något miljövänligt med detta, åtminstone energisnålt. Ägaren får tillbaka upp till 5000 kr per år för överproduktion av el. Det är bara den lilla detaljen att huset kostar 8,5 miljoner. Enligt killen som låtit bygga det hade det kostat 5,5-6 miljoner med andra materialval (för mig låter redan det väldigt mycket för en enplansvilla).

”Så det är dyrare, men det tjänar man igen.”

Hur då?! Jag är den förste att beklaga dyra strömpriser, men man får fortfarande väldigt mycket elektricitet för tre miljoner. Sundsvall Energi förväntas betalar 5000 kr per år, det är en sexhundradel  av tre miljoner.

”Hur är ventilationen?”

Nu kanske jag framstår som en surpuppa som vill racka ner på nytänkande, men jag är less på att så fort man pratar miljö anses det helt legitimt att stirra sig blind på en liten pyttedetalj istället för att se hela bilden. T ex tycks det inte göra något om en bil gör av med tre gånger så mycket naturresurser under sin livstid, bara den inte har utsläpp här och nu. Eller om båten behöver målas om dubbelt så ofta, bara färgen är marginellt mindre skadlig för miljön om man skulle hälla ut den i naturen.

Jag är varken ”klimatförnekare” eller miljöhatare, men är det något område där det borde vara självklart att väga in alla aspekter så är det väl just miljö? Tror denna byggherre själv på att det är bra ekonomi att betala för ett och ett halvt hus när man köper ett hus, bara man får lite återbäring från elbolaget? Eller räknar han, som alla andra, med att köparen i en kombination av godhetsiver och blind tro låter bli att syna bluffen? Det sistnämnda kan mycket väl stämma.

Jag är ett ljushuvud

Trots femton års löpning i länder med mörka vintrar har jag aldrig köpt en pannlampa. Först fick jag en pannlampa av min moster som inte längre behövde sin. Sedan fick jag en av en granne som hon hittat i skogen. Bägge dessa var billiga, under hundringen (och gratis för mig), men det finns pannlampor för tiotusentals kronor.

Är man proffsidrottare förstår jag att man vill ha bra grejer. Sitter batterierna längre ner på kroppen blir tyngdkraften lägre än om de sitter direkt i lampan eller i nacken, och med bättre ljus ser man underlaget bättre och kan undvika isfläckar. Jag är motionsidrottare som aldrig kommer att göra riktigt snabba träningspass i mörker. Dessutom har jag möjlighet att styra mina tider mer än de flesta vilket gör att jag inte ens under den mörkaste delen av året springer mer än något pass per vecka i mörker.

Sedan de två ovannämnda lamporna gett upp har jag inte haft någon fungerande pannlampa. I sommar har det inte behövts och när det varit kris har jag kunnat använda en mössa med inbyggd lampa. Den går inte att rikta så den funkar bäst för promenader, men nöden har ingen lag.

Jag har ändå varit på jakt efter en ny och det är mitt bästa tips till den som ska köpa något – ha inte bråttom. Genom att kolla på nätet och besöka flera butiker är det större chans att man till slut hittar vad man söker. Kanske visste man inte ens exakt vad man var ute efter förrän man letat en stund. Springer man då och köper direkt blir det troligtvis inte första bästa utan första medelmåttiga.

Till slut fastnade jag för en lampa som var nedsatt till 179 kr på märkesvaruhuset Jula. Det som fick mig att välja den, förutom priset, var att den har ett ljusflöde på 600 lumen, vilket är betydligt mer än mina tidigare, och att den är laddningsbar så att den inte äter batterier.

Sedan har den fyra ljuslägen samt blinkfunktion. Det kan verka överkurs, särskilt för en laddningsbar lampa där man inte behöver springa runt och spara ström, men en pannlampa har två funktioner för mig. Viktigast är att se underlaget och vägen framför mig, men även när det inte är mörkt utan bara småskumt och jag ser var jag är och vart jag ska kan lampan på ett tidigt stadium berätta för bilister att jag är där. Då vill jag inte lysa dem i ögonen, bara berätta om min existens. Jag springer nästan uteslutande på landsväg utan trottoar och gatubelysning. Snubblar jag kan jag riva sönder mina kläder och få ett skrubbsår, men blir jag påkörd kan det bli hur illa som helst.

Svagt respektive starkt ljus.

Men jag vill inte överskatta den faran heller. När jag springer på kvällen händer det att jag inte möter en enda bil. Kanske möter jag fler vilda djur än bilar, och grävlingar och bävrar får också gärna maka på sig.

Räknar jag in den lysande mössan som egentligen inte köptes för löpning är min samlade kostnad för motionsbelysning under 300 kr sedan jag började springa. Förhoppningsvis håller den här pannlampan många år och har jag tur kanske den hjälper mig att hitta fler pantburkar under löprundorna så att den tjänar in sig själv.

Oförsvarligt slarv

Det låter som ett skämt, men försvaret har slarvat bort 70 militärfordon, ett 50-tal elverk (de verkar inte ens veta exakt), några båtar och lite annat. Det är en förening som tros ha sålt dem. Är det bara jag som tänker på Nionde kompaniet (en av mycket få sevärda filmer av Colin Nutley), där ett gäng värnpliktiga började sälja försvarsmateriel.

Hur tusan man kan slarva bort bandvagnar och hjullastare övergår mitt förstånd, men jag har jobbat på ett företag vars största kund var Försvarets materielverk, så helt förvånad är jag inte. Jag har aldrig varit med om en organisation med så lite koll på pengar. Jag jobbade som inköpare och vi försökte köpa allt så billigt vi kunde. FMV jobbade lite tvärtom kan man säga.

Kanske är det lätt hänt när man handlar för andras pengar, men det verkade inte finnas i deras sinnevärld att tänka ekonomiskt. Behövde de något var frågan om vi kunde fixa det, aldrig någonsin var det skulle kosta. De kändes som shopaholics med obegränsade plånböcker.

Sedan står Överbefälhavaren i tv och säger att hans organisation behöver mer pengar. Kanske är det så, men jag funderar alltid på vad de gjort med de pengar de redan fått. En del av svaret tycks vara att de slarvat bort dem på bandvagnar värda en halv miljon styck. Hade jag varit försvarsmaktens pappa hade jag sagt åt min avkomma att ”då får du leta rätt på dem först, annars får du inte mer pengar”. Kanske hade Sveriges försvarsförmåga sett annorlunda ut om någon sagt det åt dem för femtio år sedan.

Huvud fullt av smink

Det var tider när julkalendrar innehöll 24 luckor med ritade bilder i och kostade femton spänn. Nu är adventskalender liktydigt med en låda varuprover. Oftast smink, men det kan vara spel, lego eller vad som helst. Gemensamt för samtliga är att en influencer som låter så korkad att klockorna stannar recenserar dem i sociala medier.

I och för sig beskriver hon detta som ”peak gaaaalenskap” och det kan jag väl hålla med om. Om du tycker att parfym är väldigt viktigt – hitta en sort du gillar och köp mycket av den, inte en låda blandade varuprover. Vad jag inte riktigt förstår är att hon ser sig som konsumentupplysare. Vore hon på riktigt intresserad av att hjälpa folk att göra bra köp skulle hon varna för allihop och istället rekommendera dem att göra något vettigt med sina pengar och sina liv.

Enligt influencern är snittpriset på en adventskalender 3000 kr. Riktigt så illa verkar det dock inte vara. På Prisjakt listas 1000+ kalendrar och av dessa kostar fem stycken över 3000 kr, dyrast är Giorgio Armani Beauty Advent Calendar som går lös på 5175 kr. Hur som helst är det larvigt många som kostar larvigt mycket pengar och jag kan bara undra – vem köper dem?!

Å ena sidan roas jag av att folk är beredda att lägga sina pengar på så mycket skit. Jag har köpt bilar billigare än den där Armani-kalendern. Å andra sidan blir jag lite rädd för vart mänskligheten är på väg. Varför är så många människor fast beslutna att göra av med alla sina pengar på ganska meningslösa saker?

Förtroende kopplat till statussymboler

Dömer du en människa utifrån hans eller hennes val av kläder och bil? Självklart! Tänk dig att en hantverkare kommer hem till dig för att du vill veta vad det kommer att kosta dig att låta honom måla om ditt hus eller lägga om ditt tak. Om han kör Lamborghini kommer du garanterat tänka att det kanske är hans höga priser som möjliggör det valet.

Rätt eller fel – det vet vi inte. Han kanske har ett stort bilintresse som gör att han lägger alla sina pengar på detta medan han bor i ett skjul och äter rå potatis. Klart är att om han vore dålig på sitt jobb, en klantig hantverkare som ingen anlitar två gånger, då hade han knappast haft råd med bilen. Så då är den bra marknadsföring för honom? Nej.

Går vi till fastighetsmäklare eller advokater tror jag tvärtom att en dyr bil signalerar framgång. Egentligen borde det inte vara någon skillnad. Om din mäklare har råd med en dyrare bil än konkurrenterna beror det kanske på att han är dyrast i branschen, men skulle du anlita en mäklare i en Volvo från 1974? Jag hade varit tveksam trots att jag kör en sådan själv.

Eller ja, just i mitt fall hade mäklaren säkert kommit undan ifall orsaken verkligen inte vore att han inte hade råd med en dyrare bil. För jag hade frågat. Bilvalet kunde ha bottnat i att han inte vill betala 30000 för att byta en bildel som på 145:an kostar en tusenlapp och går att byta själv. Det skulle kunna betyda att han inte själv tar ohemult betalt för något som borde kosta en tiondel. Problemet är att 99 av 100 kunder inte hade frågat utan istället dragit egna slutsatser.

Samma med kläder, en jurist i snickarbyxor är antagligen dålig på sitt jobb, en snickare i kostym likaså. Eller? När Anders Borg blev finansminister hörde jag människor säga att han måste vara väldigt duktig eftersom han trots ämbetet valde att ha hästsvans. För många tog det flera år att inse den blundern. En del kanske fortfarande lever i villfarelsen att karln hade koll på läget.

Så vad gör vi åt detta – slutar ha fördomar? Det går såklart inte. Alltså gör vi klokt i att tänka på vilka signaler våra val sänder ut, även i frågor som borde vara helt irrelevanta för situationen. Eller kör huvudet i sanden, men då får vi vara acceptera att det kan kosta.

Fri på fyra kvadrat

Kanske har jag läst för många Lee Child-romaner, men jag måste säga att jag uppskattar människor som vill hålla sig utanför samhället så till den milda grad att de väljer att inte ens ha en riktig bostad. Som amerikanske Marcus som bor i sin pickup med camper.

Min egen lågbudgetvariant.

Han har valt bostaden för att slippa att tvingas ha ett fast jobb ”bara för att ha en plats att bo”. Det låter lite som när Stefan Sauk i sitt stående inslag ”Tillfälligt avbrott” i Lorry konstaterade att ”livet måste väl för fan vara något mer än att springa runt som ett jävla personnummer”. Vad det där ”något mer” är måste vi själva komma fram till. En bostad på fyra kvadratmeter där man inte kan stå upprätt är inte mitt mål, men så är vi alla olika.

En sak det gett Marcus är att uppskatta det lilla. Nu drömmer han om tio kvadratmeter, med ståhöjd. Man kan tycka synd om Marcus, Expressens reportrar gör det helt klart. Han verkar i och för sig inte helt nöjd med tillvaron, övertygad om att landet han bor i saknar framtid, men samtidigt har han egna drömmar och framtidsplaner, ett sparande och inte minst sin frihet.

Det finns många andra jag tycker mer synd om. Människor som för länge sedan insett att de val de tagit i livet lett till en inrutat liv de verkligen inte vill ha och inga utsikter att komma ur rävsaxen, vare sig den består i ett jobb de inte gillar eller en bostadsort de inte vill vara kvar på, men av olika anledningar inte kan lämna. Det kan vara barnen varannan vecka, skröpliga föräldrar eller något annat som gör att de sitter fast. Ett livspussel med ett fult motiv helt enkelt.

Skillnad på buller och buller

Flygavgångarna från Bromma kommer att minska vid årsskiftet, vilket förväntas förbättra folkhälsan eftersom det gör att det blir mindre flygbuller.

Det stämmer säkert. Fast eftersom Bromma flygplats funnits i 88 år, sedan 1936, lider jag ändå inte så mycket med de som bor runtomkring. Samtliga har haft alla chanser att flytta, eller låta bli att flytta dit, om de tycker att flygbuller är jobbigt, vilket jag mycket väl förstår.

Om du får oväntat besök...

Då lider jag betydligt mer med dem som valt att bo i ett lugnt område på landsbygden och plötsligt bestämmer myndigheterna att det ska byggas vindkraft i närheten. Bedövande oljud förutom det faktum att hela närområdet ödeläggs av stora vindturbiner på gigantiska betongfundament och med tillhörande stora vägar med jättemycket trafik. Bara under byggperioden körs det dit tusentals lastbilslass med cement, ett material miljörörelsen för övrigt hatar i alla andra sammanhang.

Sälja kan man ju alltid, men vad är en lantlig gård värd om det känns ”som att flytta in på en flygplats”? Jag gissar att egendomen på ett bräde tappar minst halva värdet. Och allt detta för att politiker och bidragskapitalister ska kunna producera ström de dagar vädret gör att den inte behövs.

Vindsnurror är inte det enda som kan förstöra boendemiljön på landsbygden. Rovdjur och kalhyggen skulle kunna sabba en del för mig. Eller att någon köper upp billig mark och bygger en ful och illaluktande fabrik. Jag har ändå svårt att tänka mig en värre granne än en vindkraftspark. Kan du?

Då går jag ner i min källare

Kallt, mörkt och blött ute, så jag pysslar hellre inomhus. Min källare består av två rum. Ett av dem kräver ganska mycket arbete. Det är hål i golvet och rörläggning på agendan, men det andra rummet skulle nästan bara målas. Borde vara gjort på ett par dagar, så det ska jag väl klara på ett par veckor, tänkte jag.

Mörkt och lite ofräscht, men inga riktiga fel. Jag började med taket, som består av brädor av alla möjliga färger med reglar under. Här skulle man kanske kunna måla brädorna i en färg och reglarna i en annan, men det var alldeles för seriöst för mig. Efter snudd på obefintligt underarbete målade jag hela taket vitt, för ljusets skull. Före respektive efter:

Väggarna var jag mer ambitiös med. Där putsen ramlat ner behövde jag mura lite grann, men inga större ytor. Några sprickor att spackla och eftersom betongväggarna är ganska grova i strukturen blir det mycket slätare där man spacklat. Jag hade ingen lust att bredspackla hela väggarna (det är trots allt en källare som jag använder som honungslager och färgförråd), så efter att jag slipat stålborstade jag spackelfläckarna så att de inte skulle sticka ut. Om det är så det ”ska” göras vet jag inte, men det funkade för mig.

Jag borde kanske nöjt med att spackla det allra värsta och sedan blåst på med färg, men när man väl börjar är det lätt att peta lite för mycket.

Att måla en källare vit kändes opraktiskt, så jag valde istället en ljusgrå murfärg för att göra rummet ljusare.

Fönsterbågarna målades vita. Framför ena fönstret satt det reglar som jag också hade kunnat måla vita, men jag tyckte att det skulle bli snyggare att täcka reglarna med en hel skiva. Före och efter:

Nu återstår bara inredningen. Det har stått hyllor längs väggarna, men eftersom jag fått tag i bättre hyllor finns förbättringspotential. Men allra först ska jag fixa det andra rummet. Där har en händig granne lovat hjälp med rörläggningen, så jag kan inte riktigt styra när det blir (man kan inte tjata för mycket på arbetskraft som får betalt i kaffe och komplimanger). Förhoppningsvis blir allt klart i år.