Barterapi

Det här tycker jag var en kul idé, att erbjuda psykologsamtal på krogen under namnet barterapi. Särskilt för oss multitasking-extremister som inte vill slösa tid på att bara dricka sprit. De få gånger jag går på krogen gör jag det aldrig för att slappa av. Istället handlar det om att knyta kontakter eller åtminstone fylla upp kvoten för socialt beteende. Generellt bestämmer jag hellre träff med folk i löparspåret så får jag kryssa av motionskvoten på en gång.

Just nu har jag inget stort behov av att träffa en psykolog, men det här konceptet skulle ju gå att utveckla. Jag skulle gärna ta ett snack med en trädgårdsmästare eller jurist på krogen, så kan jag skylla korkade frågor på spriten. Att ta en öl ihop med en dietist, nutritionist eller annan näringsexpert skulle förvisso bli lite motsägelsefullt, men jag tycker att det också funkar. Andra kan säkert komma på yrkeskategorier mer intressanta för dem.

Redan nu görs sånt här i grupp. Det politiska partiet Medgörlig samling (jag vet att de inte heter exakt så, men det ger alltid så festlig reaktion från deras anhängare att jag inte kan låta bli) har ett koncept som heter MED-pub där de pratar politik och dricker, och visst har det åtminstone gjorts försök med börssnack i krogmiljö? I Oslo finns en schackbar med det ordvitsiga namnet The Good Knight där tanken är att man ska fila på sina kvaliteter som schackspelare medan man dricker och socialiserar sig.

Så bara fortsätt att realisera fler krogkoncept för oss som är alldeles för rastlösa för att bara ”dricka sprit och hålla käften” – Krog & Skog, hårsaloon (för min frisyr kanske Pub & Stubb vore rimligare), Disney & Whiskey, Drinkar & Deklaration, Fest med präst...

Tio år senare

Nej, jag har inte tappat kontroll på veckodagarna, jag vet att det är lördag, och idag för tio år sedan, 4/4 2016, skrev jag mitt första inlägg på den här bloggen. Där gav jag mig på ”små gulliga jävla kattungar”, vilket jag fått äta upp efter att jag blivit kattägare och mer än en gång publicerat bilder på gulliga katter (märkligt nog är alla katter gulliga).

Att jag började blogga berodde på att jag hade tid över och tänkte att det var synd att jag som jobbar som frilansskribent skrev väldigt lite om ekonomi, trots att det varit ett stort intresse ungefär sedan jag fick min första veckopeng. Så jag tänkte att om inte ekonomitext-jobben kommer till mig får jag väl jobba lite för det. Och det funkade. Bl a skrev jag en massa spartips-texter åt en skrivbyrå som antagligen aldrig hittat mig utan bloggen.

Sedan det första blogginlägget har det blivit ytterligare 3136 och det har som sagt gått tio år. Förutom att jag blivit exakt ett decennium äldre har jag hunnit bli föräldralös, flyttat från Sverige och i samband med det lagt ner mitt företag och startat ett nytt. Livet.

Jag bloggar ju nuförtiden måndag-fredag, så idag hade jag låtit bli om det inte vore för att  jag vill uppmärksamma jubileet. Varför inte en återblick till några av de 3137 blogginläggen? Eftersom det gått tio år blir det logiskt att välja ut just tio blogginlägg jag tycker att jag fått till ganska bra. Här kommer de:

Det som gjort att min blogg stuckit ut i bruset tror jag främst är mina spartips. Spara kan man göra på olika områden. Några av mina intressen är börsen, renovering och matlagning och jag vill visa att alla kan göra detta trots att vi varken är börsmäklare, hantverkare eller kockar. Här är ett inlägg där jag och kommentarsfältet hjälpte en nittonåring som vill ha tips om hur han skulle tänka på börsen, ett inlägg om när jag gjorde en snabb renovering av mitt kök inför bostadsförsäljning och en lista på tio enkla och goda vegetariska måltider som vem som helst kan laga.

Mat är området där jag skiljer ut mig mest från mängden, vilket man kan läsa om i inlägget om att jag antagligen har Nordens billigaste matbudget.

Ibland har jag uppmärksammat enskilda individer och gett dem ris eller ros. Ett exempel på det förstnämnda är Staffan, som är ett i raden av Offer med stort O. Människor missnöjda med sin ekonomi som alla har det gemensamt att de inte ägnar en tanke åt sitt eget ansvar. Då hamnar man hos Sparo.

Men det kan man också göra om man som artonårige Robin tar tag i sitt liv och gör något bra av det. Särskilt kul att Robin själv hittade till bloggen och gav sin exklusiva version för Sparo-läsarna i kommentarsfältet.

En av drivkrafterna bakom Sparo är att jag vill visa att alla kan spara pengar. Den som verkligen vill kan bli ekonomiskt oberoende utan att ha superlön, men oavsett vilken sparnivå vi vill lägga oss på kan vi alla spara, ofta mycket mer än vi tror. Ett av bloggens allra första inlägg handlade om hur fantastiskt mycket pengar man kan spara på något så enkelt som att ta med sig egna påsar till matbutiken istället för att varje gång köpa plastpåsar. I ett annat skrev jag om mina mest extrema spartips.

Avslutningsvis har jag varit lite personlig ibland också, i nöd och i lust. I denna lista får nöden symboliseras av inlägget inför min hjärtoperation med ett hundratal lyckönskningar i kommentarsfältet. Jag kan fortfarande minnas hur jag med andnöd och smärtor i bröstet försökte besvara dem, en efter en, från en dansk sjuksäng med darrande fingrar på en lånad smartphone.

Lusten representeras av mitt första inlägg från en husvagn på hemlig ort när jag letade hus i mitt nya land med allt vad det innebar av vardagliga vedermödor. Under en bostadslös månad behövde jag t ex klippa mig ett par gånger.

Så. Det var tio blogginlägg från april 2016 fram till idag. På måndag, annandag påsk, inleds bloggens elfte år med något helt nytt. Hoppas att ni hänger med! En blogg utan läsare skulle kännas ganska meningslös.

Rika-Stig slutar

Björn Kjellman har slutat som Ica-Stig, men ser tillbaka på jobbet med glädje. Det förstår jag. De ursprungliga Ica-reklamsskådisarna Hans Mosesson, Paul Tilly, Robin Stegmar och Sanna Bråding fick en miljon per skalle för första omgången med Ica-reklam, och det var 25 år sedan.

Jag vet inte vad Björn Kjellman fått för att larva runt som Ica-Stig i fem år, men jag provfilmade själv för en reklamfilm där jag skulle tjäna 38000 kr för en dags arbete, och då riskerade jag inte att sabotera en skådespelarkarriär på kuppen och hade tveklöst tagit jobbet för en tiondel. För Kjellman snackar vi många miljoner för att under en femårsperiod i omgångar filma en dag varannan vecka.

”Pengarna från rollen som Ica-Stig har varit välkomna.

– Ja, det har varit bra för att fylla lite hål, det har det varit.”

Det måste ändå vara årets underdrift. Jag tror att han hade kunnat köpa en egen semesterö för det gaget, men kanske är det typiskt svenskt att inte förhäva sig. När skådespelarna i tv-serien Vänner fick frågan vad de köpt för pengarna svarade David Schwimmer som spelade Ross: ”I bought Ohio.”

För all del, de lär ha fått en miljon dollar för varje avsnitt i slutet av seriens tio år och 236 avsnitt, och skulle de pengarna ta slut får de än idag in rediga pengar på repriseringar världen över. Så kanske köpte han verkligen Ohio.

Det har inte Björn Kjellman råd med, men nog hade jag önskat att han inte sa att ”det har varit jättebra att ha en stadig inkomst eftersom jag är frilans” utan stått för att han faktiskt tjänat snuskigt mycket pengar på att vara Ica-Stig. Då hade också fler förstått varför han gjorde det.

Folk får vad folk vill ha

En festarrangör kör en turné med ”tjejfester” för kvinnor på 40+. Det är discomusik, allsång och Peter Siepen som discjockey. Jag fattar verkligen inte tjusningen, men det fina är att jag heller inte behöver göra det.

Men jämställdhetsstrategen (hur hade världen klarat sig utan henne?!) Marianne Nilsson stannar inte där utan har bestämt sig för att kritisera evenemanget när det kommer till hennes stad Karlstad. Glitter och formuleringar som ”tjejiga lekar” tycker hon ger en ”normativ bild av vad kvinnor är”. ”Det tycker jag är problematiskt för vi tycker om väldigt många olika saker.”

Men så bra! Då är det väl lämpligt att de kvinnor som tror sig uppskatta en fest med glitter och drinkar går dit och att Marianne (som för övrigt ger en väldigt normativ bild av jämställdhetsstrateger) låter bli, så blir alla nöjda och glada. Bevisligen finns det en marknad för festerna, men då är det tydligen problematiskt att kvinnor gillar olika saker. Marianne nöjer sig inte förrän hon bekräftat varenda fördom som finns om skattefinansierade kvinnosakskvinnor.

”Hur menar du nu?”

I reportaget undrar jämställdhetsstrategen vad som menas med tjejiga lekar och tävlingar. Trots att företagets namn stavats fel i artikeln tog det mig ungefär fem sekunder att hitta arrangörens mejladress och mobilnummer. Det hade fru strateg också kunnat göra om hon velat ha svar, men istället tar hon frågeställningen via SVT, vilket garanterat ger fler festdeltagare. Man kan kalla det Streisand-effekten, ofrivillig PR eller nyttig idioti, men så funkar det.

Fast kanske var det själva poängen. Jämställdhetsstrategen får visa att hon gör något. Festarrangören får fler gäster, tjänar mer pengar och kommer säkert köra fler tjejfestturnéer, och då måste ju strategen jobba vidare med sin mission om … Ja, vad det nu är hon vill åstadkomma. Ett festfritt Karlstad kanske.

En ära att jobba gratis?

Nu är OS snart över och det har väl gått ungefär som väntat – Norge bäst och Sverige... inte. Jag hackade på Calle Halfvarsson redan när OS började, så nu tänkte jag avsluta olympiaden med att försvara en svensk OS-deltagare för balansens skull. Nej, inte därför, men vi tar det från början. Jag läste en intervju med skidskytten Elvira Öberg:

”Jag åker mer eller mindre till OS som ett affischnamn ändå finns det risk att jag går back på det. Jag kommer inte att tjäna en enda krona om jag inte har väldigt bra avtal med mina sponsorer. Och där är det bara medaljer som räknas.”

Att utövarna tjänar mindre under OS än andra tävlingar hade jag nog på känn, men jag förvånades över att de eventuellt går back på OS om de inte tar medalj (vilket hon ju gjort och möjligen har hon också frikostiga sponsorer). Den verkliga förvåningen kom dock när jag läste andras reaktioner på artikeln:

”Tyst! Ingen tvingade dig. Tips till coachen. Ta inte ut henne till någonting framöver!”

”Sånt här gör mig skitförbannad, nu sjönk hon i mina ögon. Det är frivilligt att åka på OS.”

”Är det pengar som är motivationen har man inte i ett landslag att göra, skicka hem henne direkt.”

”Hur vore det sluta gnälla. Ni är ju miljonärer redan. Många skulle nog se detta som ert jobb.”

Visst, Elvira Öberg är 26 år och har blivit mångmiljonär på den sport som hon kunnat utöva mycket tack vare skattefinansierade anläggningar, tränare och skidskyttegymnasium. Det är inte synd om henne.

Samtidigt är skidskyttet hennes jobb, som den sista kommentatorn påpekar, och jobb brukar man få betalt för. Elvira brinner säkert för skidskyttet och hade tränat även om hon inte kunnat leva på sporten, men det är magstarkt att tv-tittare som själva inte skulle jobba gratis en enda dag förväntar sig att professionella idrottare först ska lägga ner kanske tusen träningstimmar per år och rata allt socialt liv för 2-3 träningsläger inför ett mästerskap som de sedan ska delta i utan att få betalt, och allt detta för att det är ”en ära” att tävla för sitt land.

Är det andra yrkesgrupper som också förväntas jobba gratis för den goda sakens skull? Militärer t ex? Är det en ära att försvara målgården måste det väl vara minst lika ärofullt att försvara Gotland? Kanske läkare också, man kan väl inte sätta en prislapp på människoliv? Och poliser.

”Vill du ha betalt också?!”

Jag har själv jobbat med några av mina hobbies. En del kunde inte förstå varför jag ville ha så mycket betalt för att stå på scen och skämta. Ståuppkomik var ju roligt, inte som att det var ett riktigt jobb. Jag gjorde en del gratisgig eller näst intill gratis för att artistbokare och krögare garanterade att det var ett ”fantastiskt skyltfönster” med viktig publik att synas för. Ibland var det kanske det, ibland kände jag mig nog lika utnyttjad som Elvira Öberg, som för övrigt säkert inte tjänade en krona under sitt första decennium som skidskytt.

Att hon nu som vuxen vill ha betalt för att utföra sitt jobb ser jag som helt naturligt. Då är jag mer missunnsam mot IOK-politruken Gunilla Lindberg som har 23 miljoner i sitt bolag och som för övrigt inte ser ut att varken ha tränat eller tävlat en dag i sitt liv. Varför är inte hennes OS-medverkan ”en ära” som borde utföras gratis?

”Enormt skuldberg”

Jag har skrivit om romansbedrägerier och sol-och-vårare tidigare, men den här historien kändes ändå lite ny.

”De inleder en flirtig relation på dejtingappen, och ganska snart vill Markus att Amanda ska investera i ett byggprojekt.”

Om jag blir intresserad av en tjej och undrar om intresset är ömsesidigt, men innan första dejten föreslår hon att jag ska göra en investering, så slutar jag undra – då vet jag att hon inte i första hand är ute efter en kille utan efter en finansiär.

Men inte Amanda. Hon skickar över 375000 kr i tre omgångar till en kille som lovar att hon ska tjäna flera hundratusen på bara några månader, och detta med ett språk som åtminstone får mig att tro att han är tolv år i huvudet. Skäms hon över sin aningslöshet? Nej då.

”Det är inte bara att jag har fört över pengarna till honom, utan han har ju jobbat sig till att få mig att göra det här. Det tror jag inte folk förstår. Det är inte så att man bara för över till en okänd person.”

Jag har läst det här citatet flera gånger och visst förstår jag att hon inte började skicka pengar efter ett par sms, men de facto har hon fört över sina pengar till en okänd person. Det framgår inte om de överhuvudtaget träffats i IRL, men bevisligen kände hon honom inte.

Mannen dömdes slutligen till att betala henne 484350 kr, pengar hon aldrig kommer att få eftersom han är pank och uppenbarligen inte typen som gillar att göra rätt för sig. Däremot har hon fått tjugotusen av Brottsoffermyndigheten.

”Hon anser att beloppet var alldeles för lågt och att det inte har hjälpt henne att hantera den skuld hon lever med. Bristen på tillräcklig kompensation har lämnat henne med en stark känsla av orättvisa.”

Det är klart att tjugotusen inte hjälper henne att hantera en skuld på en halv miljon, men själv tycker jag att det var alldeles för mycket. Om Brottsoffermyndigheten haft obegränsade resurser hade det varit fint om de betalat allt bedragaren är skyldig, men det har de inte. Varje krona Amanda får hade kunnat gå till någon det är synd om på riktigt.

Okej, det är väl synd om Amanda med, men har hon verkligen ingen självkritik?! Det är märkligt med offer för svindlare, inte sällan unga tjejer. De beskrivs ofta som personer med lågt självförtroende och dålig självkänsla, men när de blivit lurade på de mest lättvindiga sätt och svalt betet helt okritiskt har de jävlar i min låda inte ett uns av självrannsakan, de ser ingen som helst skuld i att de låtit sig luras till månen och tillbaka utan att ens ha försökt göra sin hemläxa och ta reda på till vem och vad de slänger iväg massor med pengar! Det kan ju tänkas att det går tio tysta och skamsna personer på varje Amanda, men de som kommer fram i media låter ofta precis som henne, rakryggat korkade och i sina egna ögon helt ofelbara.

När det så gäller pengar tycker jag att ”lever fortfarande med stora skulder”, ”enormt skuldberg” och ”kamp varje månad, varje dag” är att ta i. Visst är en halv miljon mycket pengar, särskilt med tanke på att hon inte fått något för pengarna, men det här hände henne när hon var 25 och idag är hon 30. Ta av dig offerkoftan, skaffa ett extrajobb och kämpa lite! Istället tigger hon pengar på nätet med en egen insamling. Mm, så kan man ju också göra.

Va? Dart?!

Jag har inget emot udda sporter och har i vanlig ordning ägnat mellandagarna åt att följa VM i snabb- och blixtschack, ett evenemang med stora prispengar. Ändå höll jag på att studsa ur stolen när jag läste att svenske Andreas ”Dirty Harry” Harrysson fick sextiotusen pund (743000 kr) för sin delade niondeplats i dart-VM. Dart?!

Jag har haft mycket kontakt med en före detta landslagsspelare och läste på lite om spelet när jag skulle underhålla på en fest med många pilkastande elitspelare, men jag kunde inte ana att det fanns så mycket pengar i dart. Jag fattar att det finns spelare som tränar seriöst, men nog är det väl i första hand ett spel som utövas på puben, företrädesvis på fyllan?

Efter att ha läst om Dirty Harry inser jag också att dartspelare, eller i alla fall han, har höga utgifter:

”Nu får han använda prissumman på 740000 kronor till att ta några extra dagar ledigt från jobbet på fönsterramsfabriken i Hultsfred.

– Det betyder mycket. Nu kan jag satsa på darten. Nästan allt kommer gå till darten tror jag. Jag kanske kan ta en extra dag ledigt nu och köra på darten, säger Harrysson.”

Jag trodde att ”Dirty Harry” var smålänning, men det verkar inte så. Det är alltså oklart om tre kvarts miljoner kronor räcker till en ledig dag eller ”några extra dagar”, men allt under ett år låter för lite, i mitt tycke. De pengarna hade hållit mig flytande i ett decennium om det knep.

Dartkanalen klargör (förutom att de inte kan skilja på ”de” och ”dem”) att de bästa spelarna internationellt tjänar flera miljoner bara i prispengar. Sedan tillkommer det tydligen både sponsorer och merch. Återigen – i dart?!

Jag hade inte tänkt avge några nyårslöften, men kanske borde jag bestämma mig för att lägga två timmar om dagen på att försöka bli en bättre dartspelare. Synd bara att det är ett så erbarmligt tråkigt spel. Nåväl, kul för honom. Stiligt skägg i alla fall.

Dårpippi

Varumärkesintrång är allvarligt, på samma sätt som när någon stjäl musik, byter ut två toner och kallar verket nytt, men här kommer ett exempel som i mina ögon saknar både rök och eld. Pipi Beverages heter ett kroatiskt företag som sålt läsk i ungefär 50 år.

Nu har Astrid Lindgren AB stämt dem trots att deras företag inte säljer läsk eller något annat som liknar kroaternas produkter. Detta eftersom Astrid Lindgrens jurist (och tillika författarinnans dotterson) Olle Nyman tror att det finns pengar att hämta. Eller kanske tror han sig faktiskt kunna hindra företaget från att sälja läsk i Sverige. ”Argumenten”:

• Namnet Pipi är för lika Astrid Lindgrens karaktär Pippi.
• Kvinnan på läskflaskan har flätor och fräknar.
• För det tredje... Nej, det är allt. Juristen har verkligen ingenting annat att komma med!

Om vi börjar med namnet var Pippi Långstrump antagligen inte den enda tjej i världshistorien som kallats Pippi ens 1945. Får de rätt på den punkten borde väl nästa steg vara att stämma alla fåglar i världen. Ta alla fäder på en gång, för ”pappa” ligger ju minst lika nära ”Pippi” som ”Pipi”. Och alla män med efternamnet Nilsson födda de senaste 80 åren, för de försöker ju uppenbarligen dra nytta av apan Herr Nilssons goda rykte.

”Äntligen relevant igen!”

Kvinnan har visserligen flätor, men inte heller det är unikt. Jag gissar att nästan alla kvinnor vid något tillfälle i livet haft det. Inte heller fräknar är särskilt originellt. Hon har dessutom en annan hårfärg och så säger Kändissläktings-Olle:

”De har skapat en figur som uppenbart anspelar på Pippi Långstrump, men som framställs som frigjord på ett helt annorlunda sätt. Pippi Långstrump är en nioårig flicka som symboliserar självständighet, mod och frihet. Hon ska inte reduceras till en marknadsföringsstereotyp med vuxna undertoner.”

Så vad han säger är att läskföretagets och författarens respektive karaktärer är helt olika, inte bara utseende- och åldersmässigt utan även till sättet. Case closed?

Tidigare har Astrid Lindgren AB tagit strid med pizzerian Snickeboa (japp, utan R), författare och till och med politiker som använder ”Bullerbyn” som metafor för ett Sverige som inte längre finns. Har de inga spärrar?!

Är det någon som svärtar ner Astrid Lindgrens namn är det väl denna samling språkpoliser som till slut kommer att försöka ta patent på hela svenska språket med hänvisning till att deras släkting har copyright på allt. Det är möjligt att människor mer imponerade av Astrid Lindgrens verk än jag (och det är många) har lättare att ta upphovsrättsföretagets sida i striden med läskbolaget, men för mig känns det här helt galet. Jag skulle säga rena dårpippin om det inte skulle riskera att resultera i ännu en stämningsansökan.

Årets sämsta bortförklaring?

Influencern och Youtubeclownen Pontus Rasmusson, tidigare mest känd för att försöka lura barn på pengar, håller nu på att också bli känd för att försöka lura Skatteverket på pengar. En granskning visar att han glömt att deklarera intäkter på 2,3 miljoner. Det här är inget han förnekar, men han väljer lite intressanta förklaringar till hur det gått till:

”Jag var ung, oerfaren samt fått utstå hat och hot på sociala medier som har påverkat mitt mående, gett mig stress och som har gjort att min bokföring har åsidosatts.”

Så han lyckades slarva bort över två miljoner på intäktssidan (inga utgifter?) för att han var ung och dum? Han var för övrigt 23, vilket inte är superungt i min värld, men det spelar ju egentligen ingen roll. Är man gammal nog att starta företag har man gått med på att ansvara för bokföringen. Anser man sig inte klara det startar man inget företag och så är det problemet ur världen.

Vidare skyller han på att han saknar ekonomiutbildning. Men så ta hjälp då! Idag finns enkla bokföringsprogram där du varken behöver kunna kontoplaner i huvudet eller veta hur saker redovisas. Har du ändå problem finns det support i form av just ekonomer med specialkompetens i bokföring.

Fast det låter ändå som ett svepskäl. Nu hade jag visserligen ekonomiutbildning när jag startade företag, men jag tror knappast att man behöver det för att förstå att alla inkomster ska redovisas. Att få in dem i rätt ruta är en annan sak, men man får inte ner sitt resultat med två miljoner för att man saknar ekonomiutbildning!

Nu verkar denne man sällsynt underlig, men kanske är han inte en så ovanlig representant för nånannanismen. Han skulle alltså ha glömt att redovisa sina intäkter för att hatare på internet fått honom att må så dåligt att bokföringen ”har åsidosatts”? Det är inte ekonomikunskaperna som fallerar här. Istället handlar det om extrema brister i sunt förnuft, saknade vuxenpoäng och en påfallande oförmåga att ta ansvar för sina egna handlingar. Jag vet inte om miljonböter kommer att hjälpa, men det är värt en chansning. Om han nu, vid 27 års ålder, inte förstår att han är huvudansvarig för sitt eget liv kanske han istället borde avveckla företaget och be den där Nånannan att förvalta pengarna han har kvar. Så att han inte slarvar bort dem i ungdomligt oförstånd ;-)

Swish, så var pengarna borta!

Mitt tretusende blogginlägg, och vad kan då vara lämpligare än en text om pengar som försvunnit pga ondsinta människors illvilja i kombination med lättlurade människors lättja? En kvinna fick sitt Facebookkonto kapat och eftersom hon var stylist på TV4 blev det en nyhet. Kaparen skickade genast ut meddelanden till alla hennes vänner om att hon behövde pengar.

Hade mina vänner gått på detta hade jag blivit mest sur för att de tror att jag skulle skriva så illa. En mening som börjar med liten bokstav, två ställen med dubbla blanksteg och ett uteblivet, ”henne som säljer” istället för ”säljaren”, ett kommatecken och en punkt saknas. Visst kan man slarva lite ibland, men alla dessa fel på två korta meningar är åtminstone fem fler fel än jag hade fått ihop om jag så skrivit med handskar.

Men det bekymrade inte 43 av stylistens vänner som tillsammans skramlade ihop ett sexsiffrigt belopp. Jag kanske är mer skeptisk än de flesta, men jag hade aldrig övervägt att skicka ens en hundring till någon efter bara ett sms eller Facebookmeddelande. Den här typen av bedrägerier har ju funnits nästan lika länge som internet, så vill någon ha mina pengar får de banne mig lyfta luren.

Jag har viss förståelse för när bedrägeriet drabbar gamlingar som kanske lyckades komma igenom hela sitt yrkesliv innan internet fanns på allvar, men den här kvinnan har knappast 43 hel- eller halvsenila kontakter på Facebook.

Så varför funkar det? Gissningsvis för att folk 1. är lata på gränsen till apati och 2. tycker att några tusen kronor är så lite pengar att det inte spelar någon roll. Jag ser ingen annan förklaring. Skulle de stanna upp och tänka till borde de förstå att det är något lurt att just de får förfrågan om att skicka pengar. Hur många vänner har ni som ni skulle kunna tänka er att skicka pengar till, och hur många skulle ni kunna fråga om pengar? Mitt svar på bägge frågorna är max fem, definitivt inte 43.

Och så var det pengarna då. ”Totalt swishade 43 vänner mellan 2 500 och 4 500 kronor till bedragaren, i tron om att de hjälpte Siroun.” Jag kanske inte är så rik för de här summorna är pengar för mig. Inte så stora att det skulle sabba min ekonomi, varken på kort eller lång sikt. Men tillräckligt för att inte skicka iväg dem vind för våg utan att ställa mig själv några enkla frågor:

• Verkar det rimligt att denna person ber mig om att skicka pengar?
• Har hon inte ett antal mer rimliga personer i sitt liv att fråga?
• Varför skickar hon frågan på Facebook?
• Ser den ut att komma från henne (skriver hon verkligen så här j-vla illa)?

Men tydligen har hon 43 personer i sin omgivning som inte tänker så långt. Minst 43, det kan ju vara lika många som inte hade pengarna tillgängliga. Behandlar man pengar så här lättvindigt ser jag det som troligt.

Fjorton miljoner dollar in?

Plötsligt händer det! Jag fick ett mejl om att en avlägsen släkting dött och nu kan jag ärva nästan fjorton miljon, och då snackar vi dollars!

Nej, det blir nog inget av det här. Advokaten vet uppenbarligen inte vad jag (och därmed hans egen klient) heter. Och så är det lite märkligt att familjen efterlämnade en massa pengar, men han hade inga anhöriga. Dog alla samtidigt? Och hur kommer jag in i det här? Advokaten säger att han gett upp på att hitta anhöriga, men nu kontaktar han mig, för jag har ju i alla fall samma efternamn.

Larsson är förvisso ett hyfsat vanligt namn till och med här i Norge och jag antar att storyn är att klienten fanns här eftersom advokaten skriver till mig på norska, trots att hans eget namn tyder på att han troligen kommer lite längre söderifrån. Just det undrar jag faktiskt över. Det här kom på Sparo-mejlen, som jag registrerade i Sverige och bara använder i kontakter med svenskar eftersom det är en svenskspråkig blogg. Ändå mejlar ”advokaten” på norska.

En annan fråga är i vilket lands juridik de skulle kunna betala ut pengar till mig. Det vanliga är väl att arvingar ska ha hyfsat korta släktband för att få ut pengar om den döde inte själv uppgett att han vill att just jag ska ärva? Någonstans kanske det räcker med att vara kusin, men för att samma efternamn utan uppenbart släktskap ska ärva måste vi nog till Ankeborg eller The Twilight Zone.

Jag fattar att själva idén med nätbedrägerier är att de ska vara så dumma att bedragarna på ett tidigt stadium vaskar fram lättlurade offer, men det här blir bara för fånigt. Då har jag banne mig mer respekt för spam som inleds med ”Hi John”. Det må vara en liten grupp som läser mejlet, är idioter och lystrar till namnet John, men då har man åtminstone försökt.

En kort stund funderade jag på att svara advokat Mahuko, men så kom jag på att det har James Veitch redan gjort mycket roligare än vad jag skulle klara.

Pank miljardinkomsttagare

Jag kände en skådespelare i Stockholm som fick en filmroll på Gotland. Varje morgon stod en taxi och väntade på honom utanför hans lägenhet. Den körde honom till Arlanda för vidare transport till Visby där han väntade, spelade in några scener, käkade lunch, väntade lite till, spelade in och kördes hem lagom till kvällen. Jag tyckte att det lät som en rätt slapp tillvaro, men han var missnöjd eftersom han ”bara får fakturera tiotusen om dagen, så de betalar ju inget!”.

Det här var nästan tjugo år sedan, men även idag tror jag att de flesta skulle tycka att tiotusen kronor om dagen är ganska mycket mer än ”inget”. Det finns säkert skådisar med den intäkten per månad och utan jobbresor med flyg som löneförmån, men som ändå känner sig lyckligt lottade. Mycket vill ha mer och med tillräckligt höga utgifter är nästan alla löner för låga.

Ingen vet mer om det än basketspelaren Trevor Ariza. Under sin karriär som avslutades för tre år sedan tjänade han 1,1 miljarder, men nu är han pank.

Åtminstone säger han det själv, så därför kan han inte betala underhållsbidrag för sina barn. På något märkligt sätt har han lyckats upparbeta (eller säger man nedarbeta?) ett negativt banksaldo på tvåhundratrettio tusen kronor. Hans månadsutgifter är förutom underhållsbidraget på tvåhundrasjuttio tusen kronor bl a:

• Bolån, 181000 kr
• Bilkostnader och billån 74000 kr
• Mat 19000 kr
• Utbildning 19000 kr

Undrar vad han utbildar sig till, inte lär det vara sparekonom. Jag fattar att han troligen skarvar lite och att detta är ett drag i en tvist med exet, men att han bränner några hundratusen i månaden är säkert sant. Det är inte första gången jag läser om högavlönade människor utan marginaler som är rökta i samma sekund som intäktsströmmen sinar lite, men har man tjänat uppemot hundra miljoner om året borde man rimligt snabbt ha jobbat ihop en buffert för hela livet, även om man skulle ha hälsan och leva i mer än tre år efter sista lönechecken.

Klant och kriminell

Jag har blivit besviken vid köp av tjänster. Jag tror att jag gått till Allmänna Reklamationsnämnden minst en gång, och häromåret vände jag mig till Forbrukerrådet och Forbrukertilsynet i Norge.

Polisen har jag däremot aldrig vänt mig till när jag känt mig lurad. Det skulle kännas meningslöst att ens försöka, men så resonerade inte den man som natten mot måndag var missnöjd med sitt sexköp hos en prostituerad. Han vädrade sitt missnöje hos polisen som glatt satte dit honom för köp av sexuella tjänster.

Torsk, två gånger om.

Hur klantig kan man bli egentligen? Ganska klantig, har det visat sig, även om det var väldigt annorlunda att tipsa polisen om sin egen gärning. Men det har blivit väldigt populärt att filma sina brott. Ett färskt exempel är den våldtäktsman som dokumenterade våldtäkterna med en GoPro-kamera och för säkerhets skull också dokumenterade dem i sin kalender. Jag undrar hur. ”Våldtäkt 21.30”?

Ett annat exempel är de jägare som filmade sin olovliga björnjakt. Eftersom de var norrmän får det mig att tänka på skidåkaren Petter Northug som ett tag hade som hobby att filma sina vansinnesfärder i bil, oftast påverkad av knark och sprit. För att garantera att åka dit spred han filmerna.

Hål i huv'et!

Alla har vi väl gjort något olagligt, men även om jag har förstått att en del verkar tycka att all skit måste ut i sociala medier kan jag inte begripa varför man inte försöker minimera risken att åka dit genom att åtminstone hålla käften om det.

Idrottare utanför Gnäll-VM

Elitidrottare är sällan kända för sitt fantastiska intellekt, men det finns en exklusiv skara jag gärna lyssnar på. En av dem är den gamle ishockeymålvakten Tommy Söderström som nyligen intervjuades av Expressen.

Många idrottare verkar, oavsett inkomst, bli fattiga samma månad det inte kommer en löneutbetalning, som Glenn Hysén eller Christian Olsson. Söderström har inte haft det problemet.

”Sedan Tommy Söderström avslutade hockeykarriären för 25 år sedan har han inte haft något riktigt jobb. Istället har han förvaltat sin hockeyförmögenhet på aktiemarknaden.

- Jag har alltid gillat siffror. Och man behöver inte vara så smart på börsen heller, utan om man köper bra bolag så ordnar det sig på lång sikt.”

Trots att han varit förskonad från ekorrhjulet tycks han ha en sund syn på arbete och fritid, och tycker att idrottsproffs gnäller himla mycket:

”Jag vet inte om det är ni reportrar som trissar fram det, men det är alltid någon artikel om att det är så jobbigt att vara borta från familjen. Frun får dra ett stort lass, och så vidare.

Tänk på alla andra som jobbar mellan sju och fem, har två barn, ska hinna till jobbet och hämta på dagis. Då finns det ingen anledning att gnälla.”

Det där har jag också tänkt på. Idrottare som tränar 3-4 timmar om dagen sex dagar i veckan verkar tro att de har världens stressigaste liv. Jag fattar att det är slitigt att köra två tuffa träningspass samma dag, men 8-10 timmar på kontor plus pendling i rusningstrafik tar mer tid. Och: ”Det är ingen mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin idrott bara för att du är elitspelare.” Precis! Samma sak gäller konstnärer, musiker eller för den delen hantverkare. Det måste finnas en marknad villig att betala för jobbet.

”Ta damhockeyn eller damfotbollen i Sverige, till exempel. Hur många kommer det på en match? Är det 100 eller 200 personer?”

”Det handlar ju om vad folk vill betala för att kolla. Du lägger ju ner lika mycket arbete som en reporter på CNN. Varför tjänar han mer pengar än dig? Vad ska vi ta mer för exempel… En finrestaurang lägger ner lika mycket jobb som en kvarterskrog, men han på finrestaurangen tjänar säkert mycket bättre.”

För mig är det här självklara tankar. Ändå blir jag nästan lite förvånad när de ventileras i media. Hur som helst, om idrottare som Tommy Söderström kunde få en tusendel av medietiden den där pingpoll-killen de skriver spaltmeter om varenda dag tror jag att världen skulle bli en lite klokare plats.

Den sista idioten?

En 39-årig kvinna tog ett lån och betalade 13000 kr för att få träffa artisten Benjamin Ingrosso. Ni vet, Vito Ingrossos brorson.

”Den lurade kvinnan berättar att hon fattade misstanke när 'Benjamin Ingrosso' började chatta på konstig svenska, till exempel ska personen ha skrivit:
'Hur mår du, honung', vilket är direktöversatt från 'How are you, honey'.”

Jag vet inte varför just det gjorde henne misstänksam. Jag hade nog funderat på varför en artist och hans manager skulle sitta och chatta med kvinnor på internet för att sedan i bästa Pontus Rasmusson-stil ta betalt för att träffa fans. Sedan undrar jag vem som skulle betala tusentals kronor för att vilja träffa honom, ens utan att behöva ta ett lån för att ha råd.

Jag erkänner att jag först tänkte ”Tokiga kärringar!”, men jag har även sett (och bloggat om) åtskilliga män som betalat betydligt större summor för att träffa den rätta, bli pyramidspelsmiljonärer eller andra idiotiska rövarhistorier man bör vara lobotomerad för att gå på.

Vad är det som gör till synes normala människor helt dumma i huvudet när de presenteras för en galen idé? Och varför är de sedan för stolta eller envisa för att acceptera att de blivit grundlurade? Den här gången fick gärningspersonen, en kvinna i femtioårsåldern, inte ett rimligt straff och det är såklart beklagligt, men bedrägerier kommer alltid att finnas. Inte minst eftersom en strid ström av lämpliga offer aldrig tycks sina.

Kändisgrejer till fantasipriser

Jane Birkins Hermès-väska såld för78 miljoner, Broder Daniel-sångaren Henrik Berggrens gitarr som han skrev Shoreline på slutade på drygt trehundratusen. Hur kommer det sig att prylars historik gör människor villiga att betala larvigt stora pengar för något som borde vara betydligt billigare?

”Det var om denna banan Lasse Åberg skrev Banankontakt!”

Gamla Gibson-guror har förvisso sprungit upp i pris, men inte ens ett tiondel av priset hade varit ett fynd. Väskan kan jag inte säga så mycket om, men hallå – det är en handväska liksom! Jämför med vilket hus man kunnat köpa för 78 millar och ingen människa med hjärnceller hade valt väskan. Men nu är väskan tydligen inte bara en väska och då valde en japansk samlare att lägga dessa pengar.

Det här påminner mig om ett Playa del Sol-avsnitt där de skulle sälja general Francos badbyxor till en samlare av krigshistoriska artefakter. Men det var en skruvad komediserie, Birkins väska är på riktigt! Dessutom sliten och inte särskilt snygg.

Jag äger också saker med affektionsvärde, men då för att de ägts av mina förfäder eller gamla vänner. Möjligen hade det varit kul att kunna riva fram Henrik Berggrens gitarr på en fest där något fyllo skanderar ”Spela Shoreline!”, men ärligt talat, hur kul? Jag kan inte komma på någonting jag skulle värdesätta ens tusenlappar över rimligt pris bara för att en tidigare ägare varit kändis, vare sig det är Tage Erlanders läsglasögon eller Lasse Berghagens teddybjörn. Kalla mig tråkmåns om ni vill, det bjuder jag på.

Kompensation?!

En gång i världen var jag sugen på att bli jurist. Det var nog tur att det sket sig. Här är ett exempel på historier jag inte begriper. Fotbollsspelaren Alexis Mac Allister var ihop med en tjej i fem år, Camila Mayan. Sedan gjorde han slut och blev kort tid därefter tillsammans med en annan tjej. Mayan hävdar att han var otrogen med den nya medan de fortfarande var ihop. Inte omöjligt, det är många som inte skött den övergången snyggt.

Men vad är det värt då, en ursäkt? Nej, sex miljoner dollar, enligt henne, ”i kompensation”. Kompensation för vad är lite oklart, men siffran har hon kommit fram till genom att hon tycker att det vore rimligt att hon får en kvarts miljon dollar för varje månad de levde ihop utomlands. Bägge är från Argentina, men under förhållandets gång började Mac Allister sparka boll för en engelsk klubb.

Kanske trivdes inte Mayan i England. Det har jag förståelse för, det är ju ett grått land utan matkultur som verkar ha fastnat någon gång på 1800-talet, men det hade varit läge att ta upp med pojkvännen då, inte med ex-pojkvännen fem år senare.

Till saken hör att Camila Mayan verkar ha några egna miljoner, så hon borde ha råd med bröd och potatis även utan exets ersättning. Värdighet verkar hon däremot sakna fullständigt, men det kan inga pengar i världen kompensera.

Miljonregn över student

Här är en nyhet jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om, så låt oss se om vi kan bli klokare ihop.

Mykale Baker, 18, gick ut highschool och gick direkt efter det till jobbet på Burger King. En kund noterade hans examensutstyr, började prata med killen och fick höra att han ville plugga vidare, men var osäker på om han skulle ha råd. Det var anledningen till att han tog ett arbetspass på examensdagen.

Detta tyckte kunden var så fint att hon la ut ett klipp på TikTok och startade en insamling som senast jag kollade var uppe i nästan tvåhundratusen dollar. Blir det mycket mer behöver han kanske ingen utbildning. Då kan han gå i pension, leva FIRE-liv från arton års ålder och de kommande åttio åren livnära sig på avkastningen från insamlingspengarna.

Det är klart att det är fint med arbetsmoral och att en ung kille från en fattig familj kavlar upp ärmarna istället för att gnälla över hur tufft han har det. Kanske är jag cynisk nu, men det enda denne artonåring gjort är ju faktiskt att ta ansvar för sitt liv. Är det inte ungefär vad som borde förväntas av oss alla? Hans arbetsvilja bör absolut uppmärksammas och jag unnar honom gärna ett ekonomiskt tillskott för att uppnå sin dröm. Men två miljoner?!

”Fuck CSN!”

Samtidigt är jag en blödig typ och förutom att det var en fin historia har vi kanske alla något att lära här. När livet går oss emot är det en sak vi kan vara säkra på – det finns alltid någon som har det värre. Varje år gnäller svenska studenter över att de inte hittar en studentbostad på gångavstånd till den utbildning de kostnadsfritt mottar från de svenska skattebetalarna. De kan också behöva bli påminda om att skattefinansierad utbildning, studiebidrag och studielån inte är förutsättningar givna av Gud. Något säger mig att Mykale Baker skulle gå eller lifta flera mil till skolan fem dagar i veckan utan att gnälla över det. Om han inte hade blivit mångmiljonär alltså.

Flög till fel land

Jag tror aldrig att jag har flugit med Ryanair, men har hört så mycket skit om deras dolda avgifter och usla service att jag ogärna vill försvara dem. Men det måste finnas gränser även för deras ansvar.

Lena skulle resa till Berlin, men hamnade i Bologna efter att ha klivit på fel plan i Köpenhamn. Nu riktar hon och hennes son kritik mot Ryanair som inte kollade hennes biljett. Visst, dumt av dem. Och märkligt, jag trodde aldrig att Ryainair missade en chans att ta extra betalt för att skriva ut en pappersbiljett extra.

Men ingenstans i artikeln finns ett uns av självkritik. Man får klämma fast sitt huvud rätt hård under armen för att missa destinationen innan man går till fel gate och kliver på fel plan. Lena lyckades till och med missa bolagsnamnet eftersom hon åkte med fel flygbolag. Inte förrän hon landat och läst ”Välkommen till Bologna”-skylten på flygplatsen insåg hon misstaget.

Själv har jag klivit på bussar åt fel håll och någon gång fel tunnelbana. Det är himla irriterande att upptäcka att chauffören åker åt ”fel” håll. För att inte tala om när man vaknar upp två hållplatser för sent. Då får man snällt kliva av, svära tyst och som i det gamla uttrycket konstatera att det är lika lång väg tillbaka. Men aldrig skulle jag komma på tanken att rikta fingret åt någon annan än mig själv.

”Tanken var att hon där skulle möta upp sin son och resa vidare till Rostock i norra Tyskland för att fungera som ett extra vuxenstöd till hans elevgrupp som deltar i en FN-konferens under helgen.”

Mm, det var ju också ett ”vuxenstöd”...

Alla har fel!

Måndag igen. Här kör vi måndag-fredag vare sig någon läser eller inte, det kvittar om det är långfredag eller annandag påsk.

Skådespelaren Ulf Brunnberg har gjort en del bra grejer. Teateruppsättningen Kuta och kör kan vara något av det bästa som gjorts på en svensk teaterscen, hans poliskaraktär i Göta Kanal är fantastisk och även om rollfiguren Vanheden var fånigt överspelad fyllde Brunnberg sin funktion även i Jönssonligan. Dessutom är han härligt frispråkig i samhällsfrågor även om jag långt ifrån alltid håller med.

Därför är det tråkigt att han tycks ha bestämt sig för att gå till historien som en gnällig föredetting genom att lägga extremt mycket energi på att stoppa nyproduktioner av Jönssonligan. Nu genom att han har varumärkesskyddat karaktärerna Sickan och Dynamit-Harry (Vanheden själv var tydligen redan upptagen). I och för sig kan jag tycka att SF:s svar är märkligt:

”Dynamit-Harry och Sickan har använts som namn på karaktärer i Jönssonligan-produktioner i över 40 års tid. Att Ulf Brunnberg har registrerat Dynamit-Harry och Sickan som varumärken är inget som vi bedömer hindrar oss från att fortsätta använda dessa namn på filmkaraktärer, eller att Ulf Brunnberg har några rättigheter som kränks i och med detta.”

Jag menar, vad är poängen med varumärkesskydd om det inte gäller i skarpt läge? Å andra sidan har SF mer pengar än Ulf Brunnberg, så de lär med all säkerhet gå segrande ur den striden, allt medan Ulf går från skådespelare till rättshaverist. Gör något vettigare med den tid du har kvar! Fyll i en rapport och gå vidare.

Missförstå mig rätt. De nya Jönssonligan-filmerna är med all säkerhet plågsamt dåliga, precis som samtliga utgåvor av ”Lilla Jönssonligan”, men det kommer marknaden att berätta. Svenska folket tycks nästan ha slutat att gå på bio, och när det händer väljer de bort svenskproducerad film. Det kan möjligen bero på att publiken inte uppskattar politiskt korrekta remakes av gamla filmer utan vill se något nytt.

Så lägg ner Jönssonligan och låt alla andra återupplivningsförsök gå samma väg! Vi behöver inte 50 nya Beckfilmer, en ny version av Astrid Lindgrens samlade produktion eller Sällskapsresan 17 med Henrik Dorsin som Stig-Helmer och Markoolio som Dr Levander. Bara tröttna!