Visar inlägg med etikett Övrigt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Övrigt. Visa alla inlägg

fredag 29 augusti 2025

Klant och kriminell

Jag har blivit besviken vid köp av tjänster. Jag tror att jag gått till Allmänna Reklamationsnämnden minst en gång, och häromåret vände jag mig till Forbrukerrådet och Forbrukertilsynet i Norge.

Polisen har jag däremot aldrig vänt mig till när jag känt mig lurad. Det skulle kännas meningslöst att ens försöka, men så resonerade inte den man som natten mot måndag var missnöjd med sitt sexköp hos en prostituerad. Han vädrade sitt missnöje hos polisen som glatt satte dit honom för köp av sexuella tjänster.


Torsk, två gånger om.

Hur klantig kan man bli egentligen? Ganska klantig, har det visat sig, även om det var väldigt annorlunda att tipsa polisen om sin egen gärning. Men det har blivit väldigt populärt att filma sina brott. Ett färskt exempel är den våldtäktsman som dokumenterade våldtäkterna med en GoPro-kamera och för säkerhets skull också dokumenterade dem i sin kalender. Jag undrar hur. ”Våldtäkt 21.30”?

Ett annat exempel är de jägare som filmade sin olovliga björnjakt. Eftersom de var norrmän får det mig att tänka på skidåkaren Petter Northug som ett tag hade som hobby att filma sina vansinnesfärder i bil, oftast påverkad av knark och sprit. För att garantera att åka dit spred han filmerna.

Hål i huv'et!

Alla har vi väl gjort något olagligt, men även om jag har förstått att en del verkar tycka att all skit måste ut i sociala medier kan jag inte begripa varför man inte försöker minimera risken att åka dit genom att åtminstone hålla käften om det.

tisdag 26 augusti 2025

Idrottare utanför Gnäll-VM

Elitidrottare är sällan kända för sitt fantastiska intellekt, men det finns en exklusiv skara jag gärna lyssnar på. En av dem är den gamle ishockeymålvakten Tommy Söderström som nyligen intervjuades av Expressen.

Många idrottare verkar, oavsett inkomst, bli fattiga samma månad det inte kommer en löneutbetalning, som Glenn Hysén eller Christian Olsson. Söderström har inte haft det problemet.

Sedan Tommy Söderström avslutade hockeykarriären för 25 år sedan har han inte haft något riktigt jobb. Istället har han förvaltat sin hockeyförmögenhet på aktiemarknaden.

- Jag har alltid gillat siffror. Och man behöver inte vara så smart på börsen heller, utan om man köper bra bolag så ordnar det sig på lång sikt.

Trots att han varit förskonad från ekorrhjulet tycks han ha en sund syn på arbete och fritid, och tycker att idrottsproffs gnäller himla mycket:

Jag vet inte om det är ni reportrar som trissar fram det, men det är alltid någon artikel om att det är så jobbigt att vara borta från familjen. Frun får dra ett stort lass, och så vidare.

Tänk på alla andra som jobbar mellan sju och fem, har två barn, ska hinna till jobbet och hämta på dagis. Då finns det ingen anledning att gnälla.

Det där har jag också tänkt på. Idrottare som tränar 3-4 timmar om dagen sex dagar i veckan verkar tro att de har världens stressigaste liv. Jag fattar att det är slitigt att köra två tuffa träningspass samma dag, men 8-10 timmar på kontor plus pendling i rusningstrafik tar mer tid. Och: Det är ingen mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin idrott bara för att du är elitspelare.” Precis! Samma sak gäller konstnärer, musiker eller för den delen hantverkare. Det måste finnas en marknad villig att betala för jobbet.

Ta damhockeyn eller damfotbollen i Sverige, till exempel. Hur många kommer det på en match? Är det 100 eller 200 personer?

Det handlar ju om vad folk vill betala för att kolla. Du lägger ju ner lika mycket arbete som en reporter på CNN. Varför tjänar han mer pengar än dig? Vad ska vi ta mer för exempel… En finrestaurang lägger ner lika mycket jobb som en kvarterskrog, men han på finrestaurangen tjänar säkert mycket bättre.

För mig är det här självklara tankar. Ändå blir jag nästan lite förvånad när de ventileras i media. Hur som helst, om idrottare som Tommy Söderström kunde få en tusendel av medietiden den där pingpoll-killen de skriver spaltmeter om varenda dag tror jag att världen skulle bli en lite klokare plats.

torsdag 14 augusti 2025

Den sista idioten?

En 39-årig kvinna tog ett lån och betalade 13000 kr för att få träffa artisten Benjamin Ingrosso. Ni vet, Vito Ingrossos brorson.

Den lurade kvinnan berättar att hon fattade misstanke när 'Benjamin Ingrosso' började chatta på konstig svenska, till exempel ska personen ha skrivit:
'
Hur mår du, honung', vilket är direktöversatt från 'How are you, honey'.

Jag vet inte varför just det gjorde henne misstänksam. Jag hade nog funderat på varför en artist och hans manager skulle sitta och chatta med kvinnor på internet för att sedan i bästa Pontus Rasmusson-stil ta betalt för att träffa fans. Sedan undrar jag vem som skulle betala tusentals kronor för att vilja träffa honom, ens utan att behöva ta ett lån för att ha råd.


Jag erkänner att jag först tänkte ”Tokiga kärringar!”, men jag har även sett (och bloggat om) åtskilliga män som betalat betydligt större summor för att träffa den rätta, bli pyramidspelsmiljonärer eller andra idiotiska rövarhistorier man bör vara lobotomerad för att gå på.

Vad är det som gör till synes normala människor helt dumma i huvudet när de presenteras för en galen idé? Och varför är de sedan för stolta eller envisa för att acceptera att de blivit grundlurade? Den här gången fick gärningspersonen, en kvinna i femtioårsåldern, inte ett rimligt straff och det är såklart beklagligt, men bedrägerier kommer alltid att finnas. Inte minst eftersom en strid ström av lämpliga offer aldrig tycks sina.

onsdag 16 juli 2025

Kändisgrejer till fantasipriser

Jane Birkins Hermès-väska såld för78 miljoner, Broder Daniel-sångaren Henrik Berggrens gitarr som han skrev Shoreline på slutade på drygt trehundratusen. Hur kommer det sig att prylars historik gör människor villiga att betala larvigt stora pengar för något som borde vara betydligt billigare?


Det var om denna banan Lasse Åberg skrev Banankontakt!

Gamla Gibson-guror har förvisso sprungit upp i pris, men inte ens ett tiondel av priset hade varit ett fynd. Väskan kan jag inte säga så mycket om, men hallå – det är en handväska liksom! Jämför med vilket hus man kunnat köpa för 78 millar och ingen människa med hjärnceller hade valt väskan. Men nu är väskan tydligen inte bara en väska och då valde en japansk samlare att lägga dessa pengar.

Det här påminner mig om ett Playa del Sol-avsnitt där de skulle sälja general Francos badbyxor till en samlare av krigshistoriska artefakter. Men det var en skruvad komediserie, Birkins väska är på riktigt! Dessutom sliten och inte särskilt snygg.

Jag äger också saker med affektionsvärde, men då för att de ägts av mina förfäder eller gamla vänner. Möjligen hade det varit kul att kunna riva fram Henrik Berggrens gitarr på en fest där något fyllo skanderar ”Spela Shoreline!”, men ärligt talat, hur kul? Jag kan inte komma på någonting jag skulle värdesätta ens tusenlappar över rimligt pris bara för att en tidigare ägare varit kändis, vare sig det är Tage Erlanders läsglasögon eller Lasse Berghagens teddybjörn. Kalla mig tråkmåns om ni vill, det bjuder jag på.

torsdag 26 juni 2025

Kompensation?!

En gång i världen var jag sugen på att bli jurist. Det var nog tur att det sket sig. Här är ett exempel på historier jag inte begriper. Fotbollsspelaren Alexis Mac Allister var ihop med en tjej i fem år, Camila Mayan. Sedan gjorde han slut och blev kort tid därefter tillsammans med en annan tjej. Mayan hävdar att han var otrogen med den nya medan de fortfarande var ihop. Inte omöjligt, det är många som inte skött den övergången snyggt.

Men vad är det värt då, en ursäkt? Nej, sex miljoner dollar, enligt henne, ”i kompensation”. Kompensation för vad är lite oklart, men siffran har hon kommit fram till genom att hon tycker att det vore rimligt att hon får en kvarts miljon dollar för varje månad de levde ihop utomlands. Bägge är från Argentina, men under förhållandets gång började Mac Allister sparka boll för en engelsk klubb.

Kanske trivdes inte Mayan i England. Det har jag förståelse för, det är ju ett grått land utan matkultur som verkar ha fastnat någon gång på 1800-talet, men det hade varit läge att ta upp med pojkvännen , inte med ex-pojkvännen fem år senare.

Till saken hör att Camila Mayan verkar ha några egna miljoner, så hon borde ha råd med bröd och potatis även utan exets ersättning. Värdighet verkar hon däremot sakna fullständigt, men det kan inga pengar i världen kompensera.

torsdag 5 juni 2025

Miljonregn över student

Här är en nyhet jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om, så låt oss se om vi kan bli klokare ihop.

Mykale Baker, 18, gick ut highschool och gick direkt efter det till jobbet på Burger King. En kund noterade hans examensutstyr, började prata med killen och fick höra att han ville plugga vidare, men var osäker på om han skulle ha råd. Det var anledningen till att han tog ett arbetspass på examensdagen.

Detta tyckte kunden var så fint att hon la ut ett klipp på TikTok och startade en insamling som senast jag kollade var uppe i nästan tvåhundratusen dollar. Blir det mycket mer behöver han kanske ingen utbildning. Då kan han gå i pension, leva FIRE-liv från arton års ålder och de kommande åttio åren livnära sig på avkastningen från insamlingspengarna.

Det är klart att det är fint med arbetsmoral och att en ung kille från en fattig familj kavlar upp ärmarna istället för att gnälla över hur tufft han har det. Kanske är jag cynisk nu, men det enda denne artonåring gjort är ju faktiskt att ta ansvar för sitt liv. Är det inte ungefär vad som borde förväntas av oss alla? Hans arbetsvilja bör absolut uppmärksammas och jag unnar honom gärna ett ekonomiskt tillskott för att uppnå sin dröm. Men två miljoner?!


Fuck CSN!

Samtidigt är jag en blödig typ och förutom att det var en fin historia har vi kanske alla något att lära här. När livet går oss emot är det en sak vi kan vara säkra på – det finns alltid någon som har det värre. Varje år gnäller svenska studenter över att de inte hittar en studentbostad på gångavstånd till den utbildning de kostnadsfritt mottar från de svenska skattebetalarna. De kan också behöva bli påminda om att skattefinansierad utbildning, studiebidrag och studielån inte är förutsättningar givna av Gud. Något säger mig att Mykale Baker skulle gå eller lifta flera mil till skolan fem dagar i veckan utan att gnälla över det. Om han inte hade blivit mångmiljonär alltså.

tisdag 27 maj 2025

Flög till fel land

Jag tror aldrig att jag har flugit med Ryanair, men har hört så mycket skit om deras dolda avgifter och usla service att jag ogärna vill försvara dem. Men det måste finnas gränser även för deras ansvar.

Lena skulle resa till Berlin, men hamnade i Bologna efter att ha klivit på fel plan i Köpenhamn. Nu riktar hon och hennes son kritik mot Ryanair som inte kollade hennes biljett. Visst, dumt av dem. Och märkligt, jag trodde aldrig att Ryainair missade en chans att ta extra betalt för att skriva ut en pappersbiljett extra.

Men ingenstans i artikeln finns ett uns av självkritik. Man får klämma fast sitt huvud rätt hård under armen för att missa destinationen innan man går till fel gate och kliver på fel plan. Lena lyckades till och med missa bolagsnamnet eftersom hon åkte med fel flygbolag. Inte förrän hon landat och läst ”Välkommen till Bologna”-skylten på flygplatsen insåg hon misstaget.

Själv har jag klivit på bussar åt fel håll och någon gång fel tunnelbana. Det är himla irriterande att upptäcka att chauffören åker åt ”fel” håll. För att inte tala om när man vaknar upp två hållplatser för sent. Då får man snällt kliva av, svära tyst och som i det gamla uttrycket konstatera att det är lika lång väg tillbaka. Men aldrig skulle jag komma på tanken att rikta fingret åt någon annan än mig själv.

Tanken var att hon där skulle möta upp sin son och resa vidare till Rostock i norra Tyskland för att fungera som ett extra vuxenstöd till hans elevgrupp som deltar i en FN-konferens under helgen.

Mm, det var ju också ett ”vuxenstöd”...

måndag 21 april 2025

Alla har fel!

Måndag igen. Här kör vi måndag-fredag vare sig någon läser eller inte, det kvittar om det är långfredag eller annandag påsk.

Skådespelaren Ulf Brunnberg har gjort en del bra grejer. Teateruppsättningen Kuta och kör kan vara något av det bästa som gjorts på en svensk teaterscen, hans poliskaraktär i Göta Kanal är fantastisk och även om rollfiguren Vanheden var fånigt överspelad fyllde Brunnberg sin funktion även i Jönssonligan. Dessutom är han härligt frispråkig i samhällsfrågor även om jag långt ifrån alltid håller med.

Därför är det tråkigt att han tycks ha bestämt sig för att gå till historien som en gnällig föredetting genom att lägga extremt mycket energi på att stoppa nyproduktioner av Jönssonligan. Nu genom att han har varumärkesskyddat karaktärerna Sickan och Dynamit-Harry (Vanheden själv var tydligen redan upptagen). I och för sig kan jag tycka att SF:s svar är märkligt:

Dynamit-Harry och Sickan har använts som namn på karaktärer i Jönssonligan-produktioner i över 40 års tid. Att Ulf Brunnberg har registrerat Dynamit-Harry och Sickan som varumärken är inget som vi bedömer hindrar oss från att fortsätta använda dessa namn på filmkaraktärer, eller att Ulf Brunnberg har några rättigheter som kränks i och med detta.

Jag menar, vad är poängen med varumärkesskydd om det inte gäller i skarpt läge? Å andra sidan har SF mer pengar än Ulf Brunnberg, så de lär med all säkerhet gå segrande ur den striden, allt medan Ulf går från skådespelare till rättshaverist. Gör något vettigare med den tid du har kvar! Fyll i en rapport och gå vidare.

Missförstå mig rätt. De nya Jönssonligan-filmerna är med all säkerhet plågsamt dåliga, precis som samtliga utgåvor av ”Lilla Jönssonligan”, men det kommer marknaden att berätta. Svenska folket tycks nästan ha slutat att gå på bio, och när det händer väljer de bort svenskproducerad film. Det kan möjligen bero på att publiken inte uppskattar politiskt korrekta remakes av gamla filmer utan vill se något nytt.

Så lägg ner Jönssonligan och låt alla andra återupplivningsförsök gå samma väg! Vi behöver inte 50 nya Beckfilmer, en ny version av Astrid Lindgrens samlade produktion eller Sällskapsresan 17 med Henrik Dorsin som Stig-Helmer och Markoolio som Dr Levander. Bara tröttna!

fredag 7 mars 2025

Ostbåge för miljonen

En ding ding värld la ner för 25 år sedan. Antagligen för att verkligheten blev så skruvad att det inte funkade att konkurrera för en skämttidning. Dagens exempel, en ostbåge som liknar en Pokémonkaraktär säljs för en miljon.

Enligt uppgift har värdet på denna ostbåge stigit från 3800 kr för fem år sedan. Exakt vad som gjort att den blivit 250 gånger mer värd på fem år är oklart för mig. Kanske bara det faktum att världen blivit 250 gånger galnare.

Nu vill jag inte göra ner människor som ägnar sitt liv åt Pokémon, men för mig blir det en extra aspekt på dårskapen att snackset inte ens föreställer en riktig person. Jag hade inte betalat mer än matvärdet för en potatis föreställande Jesus eller Elvis, men där kan jag åtminstone förstå något av dragningskraften.

Ostbågen är vad jag förstår medvetet gjord för att likna en seriefigur. Jag är för gammal för att bedöma om det lyckats, men det är ingen direkt sensation oavsett. Det är som att folk vill bli lurade! Sedan finns det människor som tycker att Bitcoin är en scam för att valutan inte funnits tidigare. Okej, köp ostbågar istället då.

tisdag 24 december 2024

Juljobb

Jag är inte mycket för att fira jul. Några gånger har jag jobbat på julafton, vilket passar bra för då brukar man få väldigt bra betalt och jobbar jag lika gärna då är storhelgstillägget ren vinst. De senaste åren har jag inte haft någon arbetsgivare och då spelar det ingen roll för ersättningen om jag jobbar kontorstid, nattetid eller storhelger. Något år var det billig ström på julafton så då passade jag på att tvätta mycket, men i år är det ganska dyrt.

Så jag gör ungefär det jag brukar. Bloggar och ägnar mig åt andra skriverier, tar en löprunda, snickrar och murar lite i källaren, och håller på med biodlingen som faktiskt går att pyssla med hela året. På vintern kan man t ex måla lådor och andra kupdelar, smälta ner och göra rent gammalt vax medan nya vaxplattor smälts in i ramar. Det sistnämnda blir det en del av idag eftersom jag har 20 nymålade lådor som ska fyllas med 200 nya ramar som helst ska vara klara med vax på plats innan nästa säsong. Glädjande för mig som ogillar vinter är det inte mycket mer än tre månader kvar innan bikuporna kan inspekteras igen.

För den som inte vill jobba i slutet av året är det i år bättre chans till det än på länge. Med juldag och nyårsdag på onsdagar blir det maximalt antal röda dagar och bara enstaka arbetsdagar som enkelt går att kompa bort.

Oavsett vilket läger du tillhör önskar jag dig en synnerligen god jul. För att göra det enkelt för mig återanvänder jag min julhälsning från ett tidigare år:

Jag tänker som sagt inte göra något speciellt bara för att det råkar vara jul, så i morgon bitti kommer det, som alla dagar måndag-fredag, ett nytt blogginlägg här. God jul så länge!

onsdag 11 december 2024

Slutar frilansa?

Fördelen med att frilansa, att inte ha ett fast jobb eller fasta kunder, är valfriheten. Jag kan inte välja mina uppdrag helt fritt, men jag kan välja inriktning, vilken typ av texter jag helst vill skriva och vilken typ av kunder jag helst vill ha. Funkar det försöker jag få mer, funkar det inte ser jag mig omkring.

Det blir förmodligen också skälet till att mitt liv som frilansskribent så småningom tar slut. Jag trodde dock att det skulle dröja länge, men i takt med ökad ålder, förbättrad ekonomi, men kanske främst ren bekvämlighet, blir jag allt mindre benägen att ta skit. Jag tar såklart kritik för dåligt utförda jobb även om det svider, det är inte det jag pratar om.

Jag tror att jag berättat förr att jag har en frilansande kompis som har som motto att ska man jobba med osäker inkomst och utan skyddsnät ska man åtminstone ha kul på jobbet. Jag lyckas inte alltid och tror inte att han heller gör det, men målsättningen är rimlig. Hittills är det bara en gång jag officiellt brutit med en kund, där jag efter flera års samarbete fick en rabiat kontaktperson och det slutade med att jag berättade för chefen att jag inte ville jobba med dem, eftersom det inte var kul längre och då får det hellre vara.

Det är enda gången jag riktigt satt ner foten. Det var tvunget att vara tydlig eftersom jag skrev ganska mycket för dem. I andra fall har det mer runnit ut i sanden. Jag har kanske upplevt att jag fått tjata för att få svar angående uppdraget, eller för att få betalt. Kunden har möjligen i sin tur uppfattat mig som tjatig eller gnällig (med all rätt) och så har ingen av oss tagit upp tråden igen.

Mitt senaste exempel är ett fenomen jag inte bara upplevt i jobbsammanhang, men särskilt där är det förödande. Jag hade en textidé och skickade en förfrågan till en redaktör jag skrivit en del för. Jag berättade vad jag ville skriva, skickade med ett par länkar och frågade om det var något hans tidning ville publicera. Jodå, ”Det høres ut som en god idé”, vi enades om en prislapp och så skred jag till verket. Ovetandes om att han inte klickat på länkarna eller funderat så noga över saken utan mer tänkt ”Skriv på, så läser jag sedan”.

Så jag skrev artikeln och fick först därefter reda på att det här ville de absolut inte publicera med mindre än att jag gjorde ändringar han mycket väl hade kunnat berätta redan innan (om han lagt mer än fem sekunder på att fundera). Fast när jag pressade lite framkom att den här texten inte hade släppts igenom oavsett hur mycket jag ändrade, så jag fick betalt för det jag gjort och om så Helvetet fryser till is kommer ingen av oss kontakta den andre igen.

Det känns bra att jag kan våga välja bort, men tråkigt att det ska behövas. Om jag inte haft möjlighet att sätta gränser kanske det kunnat bli långa och fantastiska samarbeten, det kan jag omöjligt veta. Å andra sidan brukar stängandet av dörrar i sig öppna nya. En liten identitetskris då och då piggar upp i det långa loppet och jag vet fortfarande inte vad jag ska jobba med när jag blir stor.

fredag 8 november 2024

På tv-fronten intet nytt

Jag började testa att leva utan tv i mitten av 90-talet och upptäckte hur mycket tid jag sparade. Jag var ingen soffpotatis innan heller, men varje timme räknas. Sedan hade jag tv till och från fram till millennieskiftet och i något år runt 2005, men när min mammas tv gick sönder fick hon min eftersom den nästan aldrig användes och efter det har jag inte saknat den.

Nu har jag en 40-tummare som jag tar med på marknader för att spela upp en reklamfilm för bigården, men i övrigt är den avslagen. Jag tror inte ens att jag kan se tv på den utan någon form av digitalbox. Men nu blev jag nyfiken på vad som hänt med svensk tv de senaste decennierna. Svaret var, lite oväntat, nästan ingenting. En dag i tv-tablån nu är märkligt likt en dag för tjugo år sedan.

Tv-drama, alltså manusbaserad tv, verkar vara nedlagt. Det som sänds är repriser. Vänner, The Big Bang Theory och andra amerikanska komediserier från förr. Eller ännu äldre. T ex såg jag att Lilla Huset på prärien går i repris från min barndom. Barnen i serien är över 60 vid det här laget. Ännu värre – Svenska hjärtan, en 40 år gammal serie som jag minns som tråkig redan då.

Undantaget från repriserna är Morden i Midsomer. Den borde däremot vara nedlagd, eller ännu hellre slaktad redan på pilotstadiet. Efter 27 år har man producerat 129 avsnitt och utfört minst lika många mord. Snart borde grevskapet vara tömt på folk, men man kör ändå på med nya avsnitt.

Annars är det realityserier för hela slanten. Vägens hjältar, Svenska Truckers och alla dessa husserier som En plats i solen, Husjägarna och Husfixarna. Och så Kalle och Brita som då och då köper någon form av bostad på SVT:s bekostnad och gör vad de kan för att sabot... renovera den. De får de gärna göra, men varför är tv där?!

Så blev jag uppriktigt förvånad när jag såg att gamla trotjänare som Lyxfällan, Robinson och Här är ditt kylskåp fortfarande sänds. Fångarna på fortet sändes så sent som i våras. Herregud, jag var less redan på 90-talet! Och inte heller denna genre är reprisfri. Det okända, lades ner efter femton år utan att de hittat ett enda spöke, men kanske hoppas de hitta något på repriserna, det hade ju varit övernaturligt.

Jag fattar att linjär-tv har svårt att klara konkurrensen mot strömningstjänster och internet, men de verkar inte ens försöka. När jag senast såg en del på tv, på 90-talet, fanns nya format och idéer. SVT körde t ex en tv-serie parallellt på två kanaler, men filmad på olika sätt. Okej, det blev en flopp som man ganska snart klippte om till ett vanligt drama med en kamera åt gången, men poängen är att de vågade tänka nytt. Nu verkar samtliga tv-kanaler vilja dö sotdöden, och det lär de väl göra också.

fredag 13 september 2024

Björnförtjänst

Skådespelaren Reine Brynolfssons son har blivit knattereporter på SVT och i ett av hans djuplodande reportage värderar en snubbe från Antikrundan dräkten från Björnes Magasin till 75000 kr.

Det låter billigt! Jag kan tänka mig att många som var barn när Björnes Magasin sändes skulle kunna tänka sig att gå på fest i björndräkt och säga saker som ”Snigel! Jag vill ha en grogg” med Björnes efterblivna tonfall. Jag skulle inte själv värdera den upplevelsen till 75000 kr, men så var jag heller inte målgruppen. Hade det gällt Kapten Zooms dräkt hade saken kommit i ett annat läge.


Galaxer i mina braxer!

Dessutom läste jag att Jörgen Lantz, the original Björne, sa att det var 60 grader i dräkten och att han (som väl är typ tre äpplen hög) svettades så mycket att han gick ner 1,5 kilo varje inspelningsdag. I så fall måste man nog vara rätt full för att frivilligt sätta på sig Björne-kostymen tjugo år senare bara för att få dra stötande oneliners.

När jag tänker efter är det kanske inte så billigt ändå, eller också är det jag som inte ser den nostalgiska storheten. För övrigt vet ju alla att det var Snigel som var den stora stjärnan.

lördag 31 augusti 2024

Fjällvandrare funna, men omdömet spårlöst försvunnet

Ett par fjällvandrare i Sarek var försvunna i några dagar, men när jag hör deras reaktion efter att ha kommit tillrätta önskar jag nästan att de åtminstone skulle ha fått svälta och frysa lite. Jag är normalt en fredlig människa, men det finns gränser.

Här ger de sig ut på fjället utanför märkta fjälleder med en dålig mobiltelefon, ser räddningshelikoptern, men gör inget för att bli upptäckta eftersom de inte fattat att de skulle rapporteras som saknade när de inte dök upp i tid. ”Det är jättebra att det finns så många resurser som det har funnits nu”, säger de med ett skratt när de inser att de utlöst en flera dagar lång räddningsaktion.

Det är inte utan att jag skulle vilja att de får fakturan för att poliser och frivilliga jobbat i fyra dagar för att hitta två omdömeslösa puckon, så kanske de skulle förstå vad de där ”jättebra resurserna” kostar. Något säger mig att skrattet hade fastnat i halsen om deras handlingar fått personliga konsekvenser.

Om inte hela kostnaden så i alla fall en räkning som svider. Inga resurser är outtömliga. Polishelikoptrar kostar pengar och om fler bortskämda snorungar gör likadant som dessa lär intresset hos allmänheten att offra sin fritid för att leta rätt på dem minska betänkligt. Nästa gång kan det ju gälla människor som förtjänar hjälp.

fredag 23 augusti 2024

Kejsarens nya konst

En berättelse om ”en ung lovande konstnär”. Nej, det här handlar om en tvååring som tycker om att måla och färglägga. Det som skiljer hans ”konst” från andra tvååringars är att han har staffli och oljefärger. Och att några dårar betalat för att köpa hans alster.

I reportaget berättar pojkens mamma om motivet på en av tavlorna. Kanske mest baserat på konstnärens egna ord ”mamma häst” berättar hon om en sjöhäst som endast en mor kan se i den bilden. Eller? Hans första tavla, som ser ut som en lasagne körd i hushållsassistent, har fått ett bud på 270000 euro, det är 3,1 miljoner kronor. Men familjen säljer inte och ungefär där slutar jag att skratta.

Jag har inte barn, men fattar att ”konstverk” föreställandes bilar som ser ut som apelsiner har ett värde för föräldrar trots att de objektivt sett är kladd, men ingen barnteckning är värd tre miljoner och definitivt inte den. Sälj innan budgivaren inser att galenskapen riskerar att ta slut!


Tyskland - inte som andra länder.

Jag är inte orolig för tvåårige Laurent. Han kommer säkert att fortsätta måla tills han hittar annat intressant i livet, att leka kull, spela fotboll, tjejer och släktforskning. Mamman däremot, som gestikulerande och med glädje ropar i reportaget att det blå området hennes son sagt är vatten mycket riktigt ser ut som det... Jag undrar vad hennes framtida vårdkostnader blir. De borde ha sålt tavlan.

måndag 5 augusti 2024

Mest korkad hittills?

Jag fick ett mejltips från Christoffer som skriver ”Du har skrivit flera inlägg på temat korkade beslut, men det här tar nog priset” och så länkar han till en artikel om Peter, 65.

Peter ville låna pengar för att ”ta sig ur sin ekonomiska knipa”. Lite oklart hur knipan såg ut, hur han hamnat i den och hur ett lån skulle lösa problemet. I artikeln låter det mest som att han är en person som har för höga utgifter i förhållande till sin inkomst. Det lär fortsätta även efter ett lån och skjuter bara problemet framåt.

Men låt oss för diskussionens skull säga att Peters situation kunde lösas med lån. Då ser jag två möjligheter, att låna av någon man känner eller av en bank, men Peter valde istället att låna av en okänd kvinna på Facebook. Hennes profilsida är fylld av inlägg med formuleringen: ”Hej alla, vi är en finansiell institution som erbjuder krediter till alla människor.

På vilket sätt denna kvinna är en institution framgår inte. Det är en privat Facebooksida med en privat Gmail-adress som enda kontaktväg. Och som medelålders man bör jag nog inte ha åsikter om kvinnors utseende, men jag hade inte gissat att hon jobbat på bank utan snarare ett äldre yrke.

Peter, 65, hade en mer fördomsfri syn på erbjudandet även om han tyckte att inlägget ”såg lite suspekt ut”. Så han ansökte om ett lån på 25000 och ”villkoren var schyssta”, 2 % ränta. Nej Peter, två procents ränta på ett blancolån är inte schyssta villkor, det är helt sinnessjuka villkor som skulle försätta långivaren i konkurs inom en kvart om det hade varit på riktigt!

Peter betalade dock en avgift på 450 kr, sedan ytterligare en avgift och ytterligare en. Till slut hade han betalat in 6500 kr! Eller rättare sagt cirka 6500 för Peter ”Nollkoll” Olsson vet inte ens hur mycket pengar han betalat, bara att kontot är tomt.

I intervjun säger Peter att han normalt inte är dum i huvudet, men att den ekonomiska situationen fått honom att tappa omdömet. Jag förstår ändå inte hur det är möjligt att tappa det så fullständigt och håller med Christoffer om att det här exemplet är ett imponerande rekordförsök. Det var så otroligt mycket som tydde på att detta var en bluff. Google Translate-språket, de orimliga lånevillkoren och inte minst att ”företaget” saknade såväl ett namn som en hemsida eller ens en vettig kontaktuppgift.

Hur får man ens tanken att låna pengar från en anonym person med en e-postadress av typen ludmilla26579812@hotmail.nu?! Att vara desperat är en sak, men det här tyder på ren dårskap. Jag brukar förespråka kontrollfunktioner och att försöka informera människor med dålig koll på hur världen fungerar, men i det här fallet tror jag ingenting hjälper. De som går på detta är nog bortom all räddning.

måndag 3 juni 2024

De sista idioterna(?) - efterspelet

Förra året skrev jag ett inlägg med rubriken ”Den siste idioten?”. Det handlade om två studenter, Filippa och Nathalie, som på uppmaning av en anonym telefonröst scannat en QR-kod och loggat in på en okänd sajt med bank-ID för ”man gör det överallt numera”. Förhoppningen med självskadebeteendet var att eventuellt få hyra en studentbostad.

Nu har cirkusen tagit en ny vändning när Nathalie fått tillbaka sina pengar av Swedbank medan Filippa, ljushuvudet som sa sig lämna ut sitt bank-ID ”överallt numera” samtidigt som hon betonar att hon är och alltid varit en mycket försiktig person, inte får pengar av samma bank.

Det håller jag med om. Nu vet vi inte allt eftersom SVT är väldigt duktiga på att hemlighålla hela händelseförloppet, men utifrån de vi fått veta om dessa ”offer” borde självklart ingen av dem fått tillbaka pengar efter att ha behandlat sina värdehandlingar maximalt oaktsamt.


De kan få varsin tröja istället.

Vad skickar det annars för signaler till oss normala människor, vi som inte lägger ut bilder av våra bankkort på Facebook eller lämnar ut lösenord till chattrobotar – ”Bete dig som en idiot så är det 50 procents chans att det inte får några konsekvenser”? Filippa får väl se detta som läropengar. Sluta att intala dig själv att du är ansvarsfull, för det är du inte! Nathalie kom undan den här gången, men jag har inga större förhoppningar om henne heller. Gift dig rikt eller nåt.

onsdag 29 maj 2024

Pengarna eller livet!

Den amerikanske skådespelaren Johnny Wactor, 37, dödades häromdagen. Tre män försökte stjäla katalysatorn på hans bil och när han uppmärksammade det sköt de honom. Det verkar lite oklart om han förstod att det var ett inbrott eller om han trodde att bilen skulle forslas bort av trafikpolisen, men principiellt är det intressant hur folk reagerar på stöldförsök.

Ett tydligare exemplet är Oscarsvinnaren Haing Ngor från filmen Killing Fields, som i slutet av 90-talet rånades på sin guldmedaljong med en bild av sin döda fru. Han vägrade och sköts till döds.

Det är klart att varken medaljongen eller katalysatorn var värda att dö för, men jag förstår vreden när någon blir bestulen. Om jag skulle se någon bryta sig in i mitt hus eller bil och få möjlighet att slå ett bollträ i vederbörandes bakhuvud hade jag kanske gjort det. Eventuella skador på inbrottstjuven hade jag inte brytt mig ett dugg om i stridens hetta. Bara hur det hade kunnat drabba mig, i form av straff eller hämndmotiv.

Alla äger något som betyder mycket för oss, och så har vi själva principen. Här har vi byggt upp något, ett liv och ett välstånd, och så kommer någon annan för att helt orättfärdigt ta det ifrån oss. Man kan bli våldsam för mindre.

Samtidigt brukar jag vara försiktig med att säga hur jag hade agerat i en eller annan krissituation för det vet ingen av oss förrän vi är där. Jag har ett par gånger i vuxen ålder hotats med stryk, men aldrig stått öga mot öga med en inbrottstjuv. Hade jag slagit? Jag vet inte. Hade du? Eller har du redan drabbats av något som gör att du sitter på facit?

söndag 5 maj 2024

Läggmatch mot spelfusk

Eftersom jag är helt ointresserad av alla lagsporter (och de flesta andra också) har jag i stort sett aldrig ägnat mig åt sportsbetting, men jag har förstått att matchfixning är en stor grej. Man ser till att ett favoritlag förlorar och vinner pengar genom att spela på motståndaren.

När jag tippade senast kunde man i stort sett bara spela på Allsvenskan och Engelska ligan i fotboll. Nu kan man satsa pengar på flera sporter, betydligt längre ner i divisionerna och på hundra spelbolag parallellt. Självklart kämpar idrottsförbunden emot. Det här ödelägger ju tippandet och med det den mediala bevakningen, så får de inte bukt med fusket är det till slut bara de närmast sörjande som intresserar sig för matcherna, och då lär inte fotbollsspelarna kosta flera miljoner längre utan får nöja sig med gratis läsk i pausen.

Kanske har branschen kommit längre än vad som framgår i den här artikeln. Annars skulle jag säga att de är illa ute. I ett enda fall har Svenska Fotbollförbundet satt dit spelare. Då hade två fotbollsspelare i division 2 spelat under eget namn, vilket känns ungefär lika smart som att skriva avsändaradress på hotbrev.

Det den här killen på Fotbollförbundet säger är i princip att det ”nya vapnet”, att spelbolagen är skyldiga att lämna ut information vid en direkt fråga om en persons spel, är enkelt att kringgå genom att anlita en bulvan.


Ja, jag spelar inte fotboll. Tror jag.

Så vad hände då med de påkomna spelarna? Dryga böter och skadestånd? Fängelse? Nej, de blev avstängda i två respektive fem månader. Wow, hade de inte kunnat få en symbolisk smäll på fingrarna med en fjäder också? Men inte för hårt, kanske med en fjäder. Jag tycker att det hade varit ett fint sätt för Svenska Fotbollförbundet att manifestera sin fullständiga tandlöshet.

söndag 28 april 2024

Snuskig marknadsföring

Jag är ganska ointresserad av musik. En av de kanske allra sämsta genrerna i mina öron är epadunk och en av de sämsta artisterna där är Fröken Snusk, så nu tänkte jag blogga om henne.

För nu handlar det inte om musik utan om hur man skapar en hype kring sig själv. Fröken Snusk är en hemlig karaktär som inte gått ut offentligt med sin riktiga identitet. Jag antar att den läckt ut ungefär som Dr Bombay på sin tid, men hemligheten i sig är en del av marknadsföringen. Det och att skapa skandaler.

Och det är något som Fröken Snusk är bra på. Hon är lite som Hollywoodfrun Gunilla Persson. Trots att jag inte sett en minut av Perssons program (eller hört en minut av Snusks musik) och är helt ointresserad så vet jag en massa. I Fröken Snusks fall vet jag t ex att hennes manager heter Rasmus Gozzi.

Varför vet jag det? För att jag scrollar svenska nättidningar och de hela tiden skapar rubriker där. Väldigt sällan handlar de om musiken. Här är några exempel:

Fröken Snusk-låtar bortplockade från Spotify

Fröken Snusk tillbaka på Spotify

Därför försvann Fröken Snusks låtar från Spotify

(spoiler: Gozzi/Snusk verkade ha manipulerat statistiken och Spotify ser helst att de själva är ensamma om den grejen.)

Ljungby kommun polisanmäler Fröken Snusk

Oscar pekas ut som låtskrivare till Fröken Snusks hit

Fröken Snusk stod inte som låtskrivare: En felregistrering

Fröken Snusk blev antastad under genrepet

Jag hade kunnat fylla en sida till, men jag tror att det räcker. Upplägget verkar nästan alltid vara att de gör något som kan reta någon annan, får tidningarna att skriva om det och då söka upp den person, kommun eller annan som blivit eller kommer att bli uppretad. Därefter kan Snusk/Gozzi komma med en reaktion och få en rubrik till.

Senast i raden av lyckade PR-kampanjer var mot elsparkcykelföretaget Voi. I en otroligt fånig text sjunger artisten att hon åker berusad på en av företagets sparkcyklar. Företagets kommunikationschef Sofie Cederberg som kryssar varenda ruta för stereotypen av sur HR-tant gör klart att hon saknar humor och är kränkt, vilket Fröken Snusks tilltänkta publik naturligtvis tycker är skitkul.

Och det verkar som att varenda tidning skriver om denna konflikt. Statsmedia SR, SVT och TV4, affärstidningarna DI och Breakit, skvallerpressen Resumé och Expressen och till och med Norges största tidning Verdens Gang. I några av artiklarna får producenten Rasmus Gozzi frågan om de hade gjort låten ifall de vetat vilka reaktioner de skulle få. Jag är förvånad att han lyckas hålla sig för skratt, den här reklamen går knappt att köpa för pengar. Och nu har han lurat mig att för första gången skriva om epadunk på Sparo, förhoppningsvis också sista gången.