Lögn, förbannad lögn och Skatteverket

I ett humorprogram på P3 (kanske svårt att tro för dagens ungdomar, men en gång i tiden fanns det faktiskt sådana) ringde Felix Herngren upp ett bostadsbolag och sa:

”Hej, jag heter Felix och ringer från Sveriges Radio. Säljer ni svarta lägenheter?”

Ja, det var ett tag sedan.

Jag tror att ni kan ana vilket svar han fick. Men kanske inte om du jobbar på Skatteverket, som nyligen ringde upp folk och frågade om de kunde tänka sig att jobba svart eller skattefuska.

Det visade sig att ungefär hälften inte ville svara, men den halvan som gjorde det visade sig positiva till att betala skatt. Vidare hade drygt 4 av 5 förtroende för Skatteverket, vilket myndighetens generaldirektör kommenterar så här:

”Vi är naturligtvis mycket glada över att förtroendet för oss ökar. Det är frukterna av ett långt och uthålligt arbete med vår interna kultur och av att ständigt förenkla för privatpersoner och företag, inte minst med hjälp av ny teknik.”

Så här ser självförtroende ut.

Man kan också se det som att 5 av 10 vägrar svara på frågan och en sjätte säger rakt ut att han/hon inte har förtroende för Skatteverket. Om jag ringer upp alla människor i min telefonbok för att höra om de hatar mig och var tionde svarar ”Ja!” och hälften svarar ”Inga kommentarer” skulle jag inte nominera mig själv som Årets medmänniska, men sånt är ju olika.

En annan hårresande uppgift är att andelen privatpersoner som kan tänka sig att jobba svart eller skattefuska givet att det inte upptäcks sjunkit från 6 till 4 procent. Lägg då till att bara 92 procent känner moralisk plikt att betala skatt. Med andra ord, av de som inte känner moralisk plikt att betala skatt är det bara hälften som kan tänka sig att fuska även om de garanterat kommer undan med det. Logik?

Felix Herngren avslutade sitt samtal med: ”Äsch, jag skulle inte ha sagt att jag ringer från Sveriges Radio. Men du... Ha en bra dag.”

Behåll det som funkar

Eftersom alla jag känner vet om min vurm för pengar (att jag helt enkelt är en snål jävel) erbjuds jag ofta deras gamla grejer när de köper nytt. ”Behöver du en mikro?”, ”Vi fick en kaffebryggare över och det känns fel att slänga”, ”När jag rensade ur ett skåp hittade jag några gamla mobiler”...

Samtliga dessa exempel är från mitt eget liv. Jag tar inte längre emot saker slentrianmässigt, men förbrukningsvaror tenderar att gå sönder. Min första fråga är alltid varför de ska göra sig av med sakerna när de är fullt fungerande, ibland helt oanvända. Jag har till och med erbjudit mig att sälja dem och så har vi delat på vinsten.

Svaret är ofta lite svävande. Det är som att de känner sig tvungna att byta ut sina saker trots att de funkar. För så gör man liksom. Men nej, så gör inte jag och därför är det kul att höra om andra som inte heller gör så. Som Grace Braeger som köpte en ny Cheva för 2250 dollar 1957. Sedan behöll hon den. När hon ägt bilen i 53 år gjordes ett tv-reportage och den ser banne mig fortfarande ny ut.

Okej, hon har inte kör mycket, troligen ännu mindre på slutet, men hon har skött om bilen, bytt olja regelbundet och verkar ha mer koll på bilar än alla gamla tanter jag träffat. Efter ytterligare några år, när hon hade ägt bilen i 60, bestämde hon sig ändå för att sälja den.

Bilar av den kvaliteten tillverkas inte längre. Inte tanter heller, tror jag. Jag var tvungen att kolla och hon lever fortfarande, fyllde 91 för ett par veckor sedan.

En artikel kommer lastad – med dumskallar!

Jag tillhör dem som inte är med i a-kassan och tycker således inte att det är självklart att vara det. Men saknar man både framförhållning och överlevnadsinstinkter är det nog en god idé. Aftonbladet skrev en artikel igår om människor jag får kämpa hårt för att tycka synd om.

Först har vi Joakim, som är 45-årig tvåbarnsfar och visserligen med i a-kassan, men ändå på väg att gå under eftersom de har handläggningstid. Han fick sin sista lön i april, men när a-kasseersättningen inte ramlade in i slutet av maj har han ”noll kronor på kontot”.

Han bor i världsmetropolen Löddeköpinge där ju som bekant huspriserna är skyhöga (jaså, inte det?) och med bara fruns inkomst är familjen alltså helt barskrapad tre dagar efter den första uteblivna lönen.

Tydligen har han en kreditkortsskuld också, som han påstår beror på hans arbetslöshet, men fick han aprillön borde han väl inte ha lyckats skuldsätta sig redan innan nästa lön? Och även om man är med i a-kassan kanske man ska ha några marginaler! Han bor i hus och har två barn. Något litet vuxenpoäng borde han väl ha hittat efter 27 år som myndig?

Men ännu mer synd är det om 29-årige Sebastian. Han är inte med i a-kassan, men väntar ändå på ersättning därifrån (man får tydligen någon slags grundersättning även om man inte gjort ett skit för att förtjäna det). Den kan dock dröja till augusti:

”Då kommer jag att ha varit utan pengar i fem månader. Vem klarar det? Jag riskerar att bli av med min lägenhet.”

Det klarar alla som inte är dumma i huvudet för då är man antingen med i a-kassan eller klarar några månader utan inkomst. Men för Sebastian är tydligen fem månader utan jobb liktydigt med fem månader utan pengar. Att kalla det ur hand i mun vore en alltför snäll bedömning av hans planeringsförmåga.

Jag vet inte vad Aftonbladet vill ha sagt med artikeln och ifall det är ett enskilt verk eller början på en hel artikelserie om misslyckade idioter, men jag hade uppskattat varje försök till kritisk fråga. Hur tänkte dessa människor? Vad har de själva för ansvar för sina liv? Hur har dessa gener överlevt generationer av evolutionära påfrestningar?

”Vad skulle få dig att skippa bilen?”

Den frågan ställdes till stockholmare och publicerades i Stockholms lokaltidningar. Många säger att de inte kan tänka sig att ställa bilen och särskilt under brinnande pandemi tror jag dem och håller själv med. Jag kör inte i onödan, men om alternativet är lokaltrafik vinner bilen varje gång nu. Aldrig att jag skulle sätta mig på en trång buss som kanske inte rengjorts ordentligt på flera månader, inte ens om det vore gratis.

Handen på hjärtat är vi väl aldrig så himla förändringsbenägna. När bensinpriset slår rekord svarar alla tillfrågade att de inte skulle klara en endaste höjning till, men när den kommer fortsätter de såklart att köra bil.

Några skäl som anges som de vanligaste svaren på frågan i denna enkät är ändå för dumma:

Tätare turer i kollektivtrafiken

Ärligt talat, dagtid tror jag inte att man behöver vänta mer än femton minuter någonstans. Snittväntetiden om man aldrig kollar när bussar och tåg går utan bara ställer sig vid hållplatsen är knappast mer än fem minuter, i rusningstid ännu mindre. Klarar man inte det har man andra problem än ont om tid.

Avgångstiden passar inte arbetstiderna

Kan stämma för den som jobbar natt, men att inte vilja ställa sig vid en bussterminal i Stockholm mitt i natten har nog andra orsaker. Jobbar man dagtid skulle jag säga att det är rent skitsnack. Men inte så dumt som:

Bättre cykelbanor

Den som skyller sitt bilåkande på att Stockholms cykelbanor är för dåliga har garanterat inte cyklat de senaste fem åren. På många ställen är cykelbanorna lika breda som bilvägarna, dessutom i bättre skick och oftast helt tomma. Jag har full respekt för den som inte vill cykla, men att skylla på att de nyasfalterade cykelbanorna, som dessutom sopsaltas hela vintrarna, bara är tre meter breda är bara dumt.

Men som vanligt passar folk på att kräva ännu fler cykelbanor, bussar, tåg och tunnelbanor. Dessutom gratis, och gratis kollektivtrafik är en omöjlighet. Möjligen kan den bli avgiftsfri, och det kan man propagera för, men att föreslå att fordon, drivmedel och personal ska vara gratis visar att man förstår väldigt, väldigt lite om ekonomisk verklighet.

Spritallergi

2017 räknade Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning ut att det fanns 310000 alkoholberoende personer mellan 17-84 i Sverige. Lite beroende på hur man räknar tror jag att den siffran är alldeles för låg.

Dels finns de riktiga alkoholisterna som har svårt att fixa ett normalt liv, om de ens försöker. Men så är det alla andra. De som jag skulle beteckna som spritallergiker. De har jobb, lämnar ungarna på dagis och betalar sina räkningar. De skulle aldrig gå med på att kallas alkisar, men hade de inte ett beroende skulle de inte dricka, för det är helt uppenbart för alla att de inte mår bra av det.

”Jag är glutenallergiker!”

Här finns t ex kvinnorna som använder alkohol som ångest på flaska och börjar gråta redan vid andra glaset och killarna som ser varje ledig kväll utan öl som förlorad, och som varje fredag sitter hemma och super framför tv:n och tillbringar varje lördag på krogen med kompisarna de aldrig träffar nyktra.

Spritallergikerna har kanske inte supit bort jobb och familj, men ofta rätt mycket av sin ekonomi och inte minst tid. Tänk vad mycket vettigt de hade kunnat göra alla de där kvällarna när de satt upptagna av någon idiotdiskussion som inte lett till något mer än de hundra gånger tidigare de haft den, och alla de förmiddagar som de såsat runt med lätt huvudvärk, yrsel och ett illamående precis så stort att de inte orkar annat än att sitta i soffan och tycka synd om sig själva, alternativt ta en återställare.

Jag är inte nykterist, men dricker alltmer sällan och skulle inte ha några problem att helt låta bli, inte bara fredags- och lördagskvällar utan även jul, nyår, midsommarafton osv. Jag märkte hur praktiskt det var att kunna ta bilen hem och slippa vakna klockan 4.25, 6.10 och 7.52 av akut muntorrhet.

Och inte minst efter att ha träffat alla grupper beskrivna ovan, det har vi nog alla. Alkisarna som tappat både familj och fotfäste, tjejerna som måste dricka för att våga öppna munnen och killarna som intalar sig själva att fem starköl till middagen är vardagslivets guldkant. Jag kan inte förstå varför de inte spolar kröken på stubinen, men det beror kanske på att jag inte har deras beroende.

Tänk om MP tänkte

Jag är så gammal att jag minns när Miljöpartiet var ett miljöparti. På den tiden la de förslag för att rädda försurade sjöar och hade ett kompakt EU-motstånd. Jag har aldrig röstat på dem, men respekterade partiet och dess företrädare. Efter 2011 när Romson och Eriksson tog över språkrörsskapet har det inte varit möjligt, och företrädare som Amanda Lind, Rasmus Ling och Alice Bah Kuhnke har inte gjort det lättare.

I hopp om att komma över fyraprocentsspärren har några miljöpartister skrivit en debattartikel om deras paradfråga arbetstidsförkortning där de tycks ha släppt sextimmarsdagen till förmån för fyratimmarsdagar som de anser är fullt möjlig genom att minska på konsumtionen. Och visst är den det, men inte genom att dubbla alla löner utan genom att fler människor själva tar ansvar för sitt liv och investerar istället för att konsumera sina pengar.

Men det blir märkligt när det kommer från Miljöpartiet som ju aldrig bangar för en skattehöjning (eller ”skatteväxling” som de kallar det, men de glömmer alltid sänkningsdelen i ekvationen) och sedan vill bränna våra pengar på skit. På sistone har skatbominister Linds kultursatsningar och ökade presstöd varit i fokus, men MP är ju partiet som sett till att lägga pengar på EU, diverse meningslösa miljöavtal, elcykelsubventioner, migration, snabbtåg, bistånd till korrupta potentater, HBTQ-certifieringar och könsneutrala toaletter.

”Nu kör vi väldigt, väldigt tunga stenar.”

Om partiet valt en annan väg och behållit lite av sin auktoritetsskepsis istället för att vilja tvinga oss till ett ”hållbart” samhälle med hjälp av plastpåseskatter och lådcyklar hade betydligt fler kunnat leva det decentraliserade självhushållsliv MP visionerade om på 80-talet. Att deras väljare idag främst finns att hitta i storstäder långt från en levande landsbygd är ingen slump.

Sluta sparhetsa?

Frihetsmaskinen bloggade om sparkvot. Väldigt sakligt och matematiskt, nästan helt befriat från egna värderingar.

”Det som avgör vilken sparkvot du behöver för att bli ekonomiskt oberoende är helt enkelt hur stora utgifter du har, vilken avkastning du får på ditt investerade kapital och hur lång tid du vill att det ska ta innan du når ditt mål. När du räknat ut allt det här så vet du också vilken sparkvot du behöver hålla för att bli ekonomiskt oberoende.”

För att ytterligare neutralisera ”sprängstoffet” skriver han att man bör utgå från sina egna förutsättningar och inte jämföra sig med andra eftersom alla är på olika ställen i livet. Jag gillar den här typen av torra redovisningar även om jag själv nog hade försökt spetsa till den lite för att väcka debatt. Men det behövdes inte. Så här lät en kommentar på Twitter:

”Sluta med sparhetsen. De som lyckas leva av kapital har varit grymma investerare, inte snålvargar. Sluta med det här tramset och fokusera på att maximera avkastning, eller hitta ett meningsfullt jobb.”

Jag förstår inte, vilken hets? Det var ju inte en ”Gör så här”-text eller ens ”Så här gör jag” utan mer av ”Det här är en möjlighet”. Ändå blir flera människor som tokiga. Förutom ”hets” och ”trams” användes uttryck som ”perverst” och ”oändligt tröttsamt”. Kan de kategoriska fördömandena möjligen bero på att de innerst inne är osäkra på att de egna valen leder till evig lycka?

Det enda lustiga jag ser i detta är att de personer som kritiserar andra för att sprida spariver ofta inte har några som helst problem att utifrån sina egna värderingar i samma andetag berätta exakt vad andra gör för fel. Tänk att ha så mycket moral att det räcker till två uppsättningar!

För mig är sparande – eller låt oss kalla det snålande – en hobby, för att inte säga livsstil. Andra ser på vampyrfilm, går på ishockey eller spelar boule. Jag skulle inte drömma om att kalla deras intressen tramsiga eller perversa. Ett tips till de som finner texter om sparkvoter ”oändligt tröttsamma” är att inte läsa dem. Det är därför ni inte hittar mig på fotbollslandskamper skanderandes: ”Fotboll är tråååkigt! Fotboll är tråååkigt!”

Sopor? Nej, konst!

När jag pratat konst i den här bloggen har det oftast handlat om skattefinansiering av konst som tycks sakna varje uns av konstnärlig höjd, och uppenbarligen också marknad. Utställda bananskal, menskonst i tunnelbanan eller en konstutställning som i första hand vände sig till daggmaskar och svampar, en ytterst köpsvag grupp.

”Fan, Max, var det här de bästa platserna du fick tag i?”

Nu snubblade jag över info om en konstutställning av Éva Mag. Jag har ingen aning om ifall hon finansierats med skattemedel, men denna utställning har följande programbeskrivning:

”Verket Det finns en plan för det här (2020), består av en enorm mängd föremål, allt från likkylar till gamla stolar, trasiga kanoter och motordelar, som placerats i konsthallen. Inne i utställningssalarna arbetar någon, ibland konstnären själv, med att systematisera och organisera sakerna. Materialet har Mag lånat från sin pappas tomt utanför Stockholm. Samlingen är resultatet av hans mångåriga tillvaratagande av saker som ingen annan velat ha.”

Jag är måhända dåligt konstnärligt utbildad, men trasiga kanoter och begagnade likkylar låter inte som konst utan mer som grovsopor. Kul för henne om hon lyckas göra business av sin pappas hoarding. Men förutom att jag har svårt att se allmänintresset tror jag, tyvärr, att de flesta av oss har ett översvämmat förråd på betydligt närmare håll än att vi behöver betala en hundring i entré för att se misären.

Fast i leasingträsket

Twittertips från Deluxe/@InvesterareOst. Förra året bloggade jag om privatleasingbilar och skrev följande:

”Det är inte ofta man gör bra bilaffärer, men att privatleasa en bil känns som garanterad storförlust varje gång, inte bara när bilen går sönder.”

För det facila priset av 8785 kr/månad kan du exempelvis få köra en Range Rover, fast max 1700 mil per år. De flesta privatleasingbilar kostar över tre papp i månaden, även små bilar med ganska lågt inköpspris.

En aspekt som knappt nämndes då är att man oftast binder upp sig på tre år, och om man av någon anledning inte har behov av bilen så länge (eller inte klarar kostnaden), så sitter man med skägget i brödrosten. Blocket vimlar av överlåtelseannonser av dessa privatleasingavtal. Inte nog med att man då måste hitta någon som vill ha den bil man leasat, man ska hitta någon som vill ha den extrautrustning man valt, och som är villig att betala för den. Här är ett exempel:

”Pga tjänstebil så körs inte denna bil och kan överlåtas. Utrustning: - Antispinn - Bromsassistans - Färddator - Bluetooth - Yttertemperaturmätare - Multifunktionsratt - Sportratt - Sätesvärme (fram) - Fällbara baksäten - Farthållare - Regnsensor - Airbag förare - Airbag passagerare fram - Sidoairbags - Avstängningsbar airbag - ISOFIX-fästen bak - Antisladd - Avåkningsvarnare - Parkeringssensorer (bak) - Trötthetsvarnare - Centrallås (fjärrstyrt) - Autobroms - ABS-bromsar - Sidokrockgardiner - Eluppvärmda sidospeglar - Start-/stoppfunktion - Bluetooth (handsfree) - Servostyrning - Läslampa - Startspärr - Körfilsassistans - Vägfilsassistans - Nödsamtal - Röststyrning - Ljussensor - Fartbegränsare - Bagagelucka (fjärrstyrd) - Mattor (textil) - 12V-uttag - Euro NCAP 5 - ACC - Bagagelucka (automatisk) - Plant lastutrymme - Euro 6 - AUX-ingång - USB-uttag - Digital hastighetsmätare - Delbart baksäte - Avbländande sidospeglar - Sminkspegel - Svensksåld - Elhissar (fram och bak) - LED Strålkastare”

Har den ingen varningstriangel ;-)? En del av dessa tillbehör kanske känns självklara (centrallås, mattor), andra fånigt onödiga (sminkspegel, läslampa). Att de nämns tror jag beror på att leasingtagaren har fått betala för varenda en av dem, och många småsummor i månadskostnad blir stora när de måste multipliceras med 36. Men det är klart, vem vill tvingas åka runt i en bil utan fjärrstyrd bagagelucka eller eluppvärmda sidospeglar...

Mr Lee Sing Boss.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur många av de annonserande privatleasingtagarna som hittar någon som vill ta över deras avtal och hur många som tvärtom får betala 3000-10000 kr i månaden i de två år som återstår till friheten. Hade jag haft ett hjärta hade jag tyckt lite synd om dem.

Någon parkerar, du betalar

Att hamna i klammeri med rättvisan trots att man är hederlig och oskyldig är mångas skräck. Ett sätt det kan hända är att man får sin identitet kapad och sedan kommer räkningar på köp någon annan gjort.

En kompis fick sina registreringsskyltar stulna av någon som inte vill betala för parkering och vägtullar. Stölden polisanmäldes, men räkningarna hamnar ändå hos ägaren. Hur gör man då, bestrider och inväntar att byråkratin ska hinna ikapp? Nej, enligt polisen bestrider man och betalar.

”Tänk på att du måste betala felparkeringsavgiften, även om du tänker bestrida (klaga). Du får tillbaka avgiften om ditt bestridande godkänns. Det är fordonets ägare som ansvarar för att avgiften betalas.”

Jag kan inte tänka mig att det blir problem att få tillbaka pengarna, åtminstone för alla avgifter genererade efter att stölden polisanmälts, men det är ju inte självklart att man kan ligga ut med pengarna under obestämd tid.

Polisen har kameror som läser av regnummer på mötande bilar och direkt uppfattar om skylten eller hela bilen är stulen, så då borde det vara självklart att parkeringsvaktens handdator plingar till när de bötfäller en stulen bil. Den träffprocenten är gissningsvis mångdubbelt större och skulle resultera i fler uppklarade brott.

Brott är nämligen förbjudna. Jag vet att många gjorde sig lustiga över Annie Lööf när den juristutbildade partiledaren på knackig skolengelska med småländsk brytning fastslog att ”In Sweden, it is forbidden by law to be a criminal”. Men det värsta i soppan är att det vore mer korrekt om hon sagt ”In Sweden, criminal acts are primarily insurance matters”. Och i väntan på att polisen, försäkringsbolaget, inkassobolaget och kronofogden pratar med varandra får brottsoffret försörja brottslingen.

FIRE vs Unjobbing

Jag började, som de flesta, mitt yrkesliv med jobb jag inte ville göra på arbetsplatser jag inte ville vara på. Av någon anledning anses det naturligt, det är ”det normala”, och när vi väl fått det där jobbet vi inte vill ha är vi livrädda för att bli av med det. Jag har träffat så många som vantrivts på sina jobb för att de inte vågat ta en konflikt med chefen när de upplevt försämringar i det jobb de inte ens gillade innan. Varför?!

På ett samhällsplan är det nog bra att många i första hand jobbar för pengar och inte väntar på ett jobb de brinner för. Men samhället är inte mitt ansvar (det brinner jag inte för), mitt ansvar är mitt liv och jag tror mycket mer på att börja från andra hållet – att hitta något man vill göra och sedan hitta någon som vill betala en för det. Livet är väldigt kort, sedan är man död väldigt länge.

”You can fail at what you don't want, so you might as well take a chance doing what you love.” - Jim Carrey

Att utveckla sina hobbies på bekostnad av brödjobb och att på det sättet försöka klara sin försörjning kallas på engelska för unjobbing. Det är på ett sätt motsatsen till FIRE (Financial Independence, Retire Early), att först jobba hårt och tjäna pengar som man investerar för att sedan ha råd att låta bli att jobba. Bägge har brister, om FIRE-försöket misslyckas har man på sätt och vis slösat bort en massa år, men om det man helst vill göra inte ger pengar och till slut inte ens är det man vill sitter man i skiten på riktigt.

”Unjobbing is about making a life instead of just a living.” - okänd

Drömmar förändras, det man ville på gymnasiet är troligen inte vad man vill några decennier senare. Pengar kommer man alltid ha användning för, men den som går in stenhårt för en framgångsrik karriär kan ha svårt att släppa den för att börja ”leva livet” 10-20 år senare. Särskilt som det tycks gälla för provanställda ungdomar som inte ens gillar sina jobb.

Heja Lidl!

När vi pratade plastpåsar i kommentarsfältet häromveckan efterfrågade jag butikslösningar. För den som inte läst och inte orkar gå igenom 60 kommentarer så skrev jag så här:

”Jag skulle gärna ta med egna återanvändningsbara påsar för frukt&grönt-inköp, men att varje gång betala kilopris på 20-50 kr för en påse jag tagit med själv blir nog till slut ganska dyrt. Jag har ingen lösning, men ser fram emot en sådan. Det rimliga vore ett standardkärl som går att köpa i butiken och som kassörskan sedan kan räkna bort från vikten.”

Och tydligen finns det redan:

”Påsen är slitstark, är tillverkad i återvinningsbar polyester och kan tvättas i maskin. Redan efter fem användningar är påsen mer miljövänlig än den vanliga engångsplastpåsen. Påsen finns tillgänglig i samtliga Lidl-butiker och kostar 14,90 kronor för en förpackning om två. Påsen väger 8 gram och vikten dras bort i kassan.”

Nu har jag egentligen bara en fundering. Varför kostar två små polyesterpåsar femton spänn? Materialet borde ligga långt under en krona. Jysk har en klart större variant för samma pris och då ingår det ändå blixlås, jämfört med Lidl-påsen som försluts med snöre. Sänk priset (Lidl eller någon annan) så är jag med på tåget.

Låt företag dö

Flygbranschen verkade överetablerad redan innan en pandemi slog undan landningsställen för den, och efter bara någon vecka behövde Norwegian statligt stöd. Förra veckan krävde Jacob Wallenberg, storägare i SAS, att ägarstaterna skickar in mer skattepengar även i det bolaget.

Och flyget är långt ifrån ensamt. Reseindustrin kräver pengar, hotell, turism, detaljhandel, artister... Alla som drabbats ekonomiskt vill ha pengar. Det är fullt förståeligt och gäller inte bara nu. Genom åren har massor av branscher och företag krävt och fått hjälp att överleva, det är allt från varvsindustri till skotillverkare.

Men bara för att något går dåligt är det inte automatiskt rätt med konstgjord andning. ”Den tuffa situation bolaget nu hamnat i ställer frågor om hur viktig flygtrafiken är för Sverige, Danmark och Norge”, säger Jacob Wallenberg om SAS, men är flygtrafiken viktig kommer någon att tillhandahålla den. Om det sedan blir nuvarande SAS och Norwegian, köparna av konkursbona eller några andra avgör marknaden.

Personer som Jacob Wallenberg brukar ha en stark tro på marknaden, men när det svider i den egna plånboken måste den räddas av andra. Så funkar inte marknaden och det vet han. Egentligen.

Datorköp

En del gillar att shoppa, nästan vad som helst. Jag funkar tvärtom. Små, obetydliga köp retar mig för att de inte borde behövas (och antagligen inte heller gör det). Dyra köp är jobbiga för att det kostar mycket att göra fel.

Värst är köp som riskerar att kosta mig mycket irritation. För jag backar inte heller. Har jag köpt något dumt står jag mitt kast. Löparskor t ex, de håller 120-200 mil. Det är över 100 timmar effektiv tid och eftersom jag har några par att växla mellan tar det flera år, oavsett om de är sköna eller inte.

Datorer är nästan ännu värre, men nu var det dags. Vet inte vem som hällt sirap i den gamla, hur de kommit in i lägenheten och hur de fått in sirapen i maskineriet, men när det tar 30 sekunder att öppna en bild eller annan enkel fil är jag på väg att kasta ut fanskapet genom fönstret.

Eftersom jag ofta sitter vid datorn 10-15 timmar per dag och räknar med att den ska hålla några år (helst ett decennium, men den tiden tycks förbi) är det ytterst viktigt att det blir rätt. Jag gör så mycket researcharbete jag kan, men jag inser också min begränsning. När jag ska köpa teknik känner jag mig som i denna klassiska sketch från Not the Nine O´Clock News:

Jag vet i alla fall vad jag kräver av en dator och vad som är helt onödigt, så jag tar reda på vilken prestanda jag har, försöker hitta ett lagom uppgraderat alternativ, samlar länkar, visar vänner som både förstår sig på datorer och fattar mina krav, även om de inte delar dem.

Vanligtvis sågar de allihop, och så börjar jag om. Till slut hittar vi en som funkar och då har den troligen utgått så att jag får börjar leta igen. I helgen har jag i alla fall köpt en datamaskin och hoppas att det var rätt val. Annars sitter jag och svär varje dag några år framåt.

Emil, 21

Kort uppföljning till texten om unga som gnäller över att de inte har råd att köpa sitt boende, som jag kände blev lite negativ. Det kanske SVT också kände när de radade upp offer på offer som väntade på samhällets hjälp, så då följde de upp med Emil som hjälper sig själv.

Emil visste att han inte skulle trivas i lägenhet och påpekar också, helt riktigt, att det inte behöver vara dyrare att bo i hus än i lägenhet. Så han köpte ett hus som 20-åring och förklarar att det handlar om prioriteringar. Både när det gäller att spara och att man kanske inte kan köpa drömhuset i drömläget.

Min dröm, inte Emils.

Han verkar ändå inte vara typen som suttit och räknat pengar (som jag i den åldern) utan har ett brinnande intresse för folkrace. Inte den dyraste motorsporten, men dyrare än väldigt mycket annat. Om man inte försöker tjäna pengar på sin hobby (kanske är vi släkt ändå?). 2016 blev han ”Årets ungdomsentreprenör” i Kopparberg för sitt arbete för virtuell bilsport.

Den enda virtuella bilsporten jag känner till är Grand Theft Auto, som väl mest går ut på att spöa pensionärer och köra ifrån polisen, men jag har en känsla av att den här killen ägnar sig åt något mer produktivt.

”Hej, vi söker hantverkarjobb!”

Så unga utan hopp, sluta gnäll på hyresmarknaden eller att bankerna inte lånar ut tillräckligt med pengar. Gör istället som Emil, ”prioritera rätt saker”. Varken banken, staten eller skolan kommer förverkliga dina drömmar utan troligen mest sätta käppar i hjulen. Gör det själv, bevisligen går det.

Socialistisk syn på tiny housing

Jag är ett fan av minimalistiskt boende och gillar ”tiny houses” (och stör mig på att det inte finns en bra svensk översättning). Av flera skäl, men mest handlar det om frihet och oberoende. Därför var det intressant att se någon som uppskattar denna typ av boende av helt andra skäl.

Katra Bryam har doktorerat i tysk litteratur och, vad jag förstår av hennes cv, inte jobbat en dag utanför universitetsvärlden. Mina fördomar säger mig att hon därmed inte är urtypen för en människa som förespråkar individuella lösningar och ekonomisk frihet, så jag satte mig tillrätta för att höra hennes tankar.

Länge går det ganska bra. Eller ja, hon börjar med att så ett frö att det är viktigt att samhället tar reda på vilka mekanismer som får människor att vilja bo litet så att fenomenet kan kopieras, eftersom vi enligt denna professor i tysk litteratur är på väg mot en miljökatastrof. Hon återkommer för övrigt till detta i sin allra sista mening som får mig att tänka på kommunistiska indoktrineringsläger.

Men okej, sedan låter hon vettig i nästan fem minuter, berättar om ett par som byggde sitt eget tiny house för att uppnå finansiell frihet och där kvinnan tack vare detta lyckades utveckla ett intresse och starta en egen affärsverksamhet.

Men plötsligt är Bryam inne på att självförverkligande i äldre litteratur i stor utsträckning handlade om vita överklassmän med frihet att reflektera kring sina liv. Hon drar ihop ansiktet till en grimas så att publiken ska förstå att detta är dåligt. Självförverkligande och frihet i all ära, men det ska naturligtvis inte gälla vita män.

Bryam konstaterar sedan att det är mycket mer miljömässigt hållbart att bo i lägenhet än i tiny house. Jag vet inte vad mitt eget betonghus gjorde för ekologiskt fotavtryck när det byggdes, men gissningsvis större än ett hembyggt hus i trä, och varken jag eller mina grannar i höghuset har komposttoalett, solceller eller samlar regnvatten.

Sen kommer privilegiekortet. ”Because the people who live in tiny houses have the financial and/or the social capital to perceive that they have a choice about the way they want to live.” Ja, usch vad hemskt att folk har eller skaffar sig möjligheter? För det har ju inte alla, så det är kanske trots allt bäst om vi förbjuder det?

Och så slutet då: ”What else could we learn to want?” Kanske tillskriver jag henne åsikter hon inte har när jag utgår ifrån att frågan gäller på samhällsnivå. Hon har ju redan fastslagit att individuella val är ett problem, (”Second... [teatral suck], tiny houses has their own issues with privilege.”). Själv tycker jag att det bästa med individuella bostadsval är just att de är individuella. Om mina val stör en universitetssocialist i Ohio är det på sin höjd en bonus.

Peak friskrivning?

Jag har (någorlunda) vant mig vid ekonomipoddarnas friskrivningar där de så fort de orkar rabblar upp en text som går ut på att inga investeringar är kassaskåpssäkra och att de inte tar något ansvar för lyssnarnas affärer.

Ja, det är så larvigt självklart att det inte ska behöva sägas, men eftersom alla gör det är det väl en lagtolkning där de vill vara säkra på att sitta på rätt sida. Jag köper det, men i veckan drog Börspodden det ett steg till när de halvvägs in i programmet presenterade en av sina femtioelva avsnittssponsorer. Efter sponsorn Fidelity Fonders egen inspelade text säger programledaren Johan Isaksson följande i ett enda andetag:

”Fidelity tar inget ansvar för det som sagts i podden och investeringars värde och eventuella intäkter från dem kan både minska och öka, och det kan hända att du inte får tillbaks det investerade kapitalet. Historisk avkastning är inte en tillförlitlig indikator för framtida resultat och det är viktigt att läsa prospekt samt KIID-dokument, samt investeringar på tillväxtmarknader kan vara mer volatila än på andra mer utvecklade marknader.”

Ska det behöva sägas efter varje reklaminslag nu också? Var går gränsen - ”TVCD Kalsonger garanterar inte att du får ligga för att du visar upp dig i TVCD:s underkläder, och historiska köttmarknadsframgångar är ingen garanti för framtida resultat”?

För det första alla lär alla som ens vet vad KIID-dokument är också fatta att man kan förlora pengar på börsen, men det som störde mig mest var början: ”Fidelity tar inget ansvar för det som sagts i podden”. Nej, varför i glödhetaste Hälsingland skulle de göra det?! Jag hade möjligen förstått om det varit första avsnittet och någon lyssnare blivit osäker på om podden är fondbolagets officiella organ, men här snackar vi om en podd som funnits i sju år och där man gjorde klart att detta är en ny sponsor. Fjöl av!

Disclaimer: Jag vill vara tydlig med att jag inte har någon koppling till Börspodden trots att jag en gång gav positiv respons på ett inlägg skrivet av en av John Skogmans tidigare Twitterföljare.

Virussparande?

Såg en fråga i flödet: ”Spar ni pengar på covid-19?” Frågeställaren räknade upp flera utgifter som hon dragit in på tack vare karantänlivet. Det var pedikyr, klädinköp, öl och kaffe på stan mm. Jag tänkte efter och kom fram till att mitt svar är: Nej. Jag har varken suttit på uteservering eller fixat naglarna i år, men det har liksom inte med virus att göra. Det är kallt och jag har egen nagelsax.

Och jag är inte sinnessjuk.

Jag har inte haft anledning att åka kollektivt med lokaltrafiken i år, men hade jag haft det skulle jag ha sparat in den kostnaden. Jag är kanske färdig med SL för all framtid, men har ju inte sparat pengar genom att jag hittar på potentiella utgifter jag inte haft.

Möjligen har jag förlorat inkomster, men jag kan inte peka på något konkret där heller. Börsinnehavet har tappat några procent, men det blir ju ännu mer abstrakt. Lustigt egentligen, min ekonomi – förhållandet mellan inkomster och utgifter – är normalt osäkrare än de flestas, men i coronatider tycks jag ha blivit Mr Stabil.

Har era plånböcker påverkats av pandemin? Kan det vara så att det här sitter mest i huvudet eller har jag bara en fantastisk förmåga att tänka bort verkligheten?

Synd om unga ... igen

Idag skriver jag om ett mejltips från Christoffer. SVT gör ett knäck som går ut på att det är synd om ungdomar eftersom de inte har råd att köpa sitt boende. Riksomfattande reportage, så det spelar nästan ingen roll var de bor, det är synd om dem ändå.

Vi börjar med rubriken ”Kommunerna där unga inte har råd att köpa lägenhet”. För SVT är det alltså en ”överraskning” att tjugoåringar med ”normal inkomst” inte har råd att köpa lägenhet i exempelvis Sigtuna, Åre eller Vellinge, men däremot i Vindeln, Älvsbyn och Ovanåker.

Utan att ha funderat över vad tjugoåringar har råd med sedan jag själv var tjugo kommer ingenting av detta som en överraskning för mig. Möjligen att det skulle vara så dyrt att skaffa en lägenhet i Växjö. Det känns inte som en expansiv stad med hårt tryck på alldeles för få bostäder, men jag kan ha fel.

Sen är det kanske inte en mänsklig rättighet att kunna köpa sin första bostad i ett attraktivt område när man är tjugo, särskilt om man inte kommit ut i arbetslivet. Det betyder inte att de aldrig kommer ha råd eller att hyrorna måste sänkas så att alla kan spara ihop till en kontantinsats inom ett år.

Men att unga har liten köpkraft är verkligen ingen nyhet, knappast för SVT heller. Läsarnas/tittarnas reaktioner var ändå förutsägbara. Man varnar för marknadshyror (som av någon anledning alltid förutsätts bli högre) och kräver ”ett nytt grönt miljonprogram med låga hyror”. När någon skriver att man måste spara för att ha råd att köpa ett boende får han svaret ”Hur gör du det när halva lönen går till hyra?” Ja, vad sägs om att spara och investera en del av den andra halvan?

Trots högt skattetryck har svenska ungdomar stora möjligheter att spara pengar. De kan bo kvar hemma något år extra och spara alla pengar de tjänar, de kan ta ett extrajobb och hitta olika sidoinkomster. Eller också kan de sitta på Facebook och gnälla över att världen är orättvis för att deras ekonomi är sämre än föräldragenerationens. Det kommer inte jämna ut den skillnaden, men kanske känns det bättre?

”Jävla pretto!”

För ett tag sedan blev jag kallad ”jävla pretto” på Twitter. Det gällde inte ekonomi, men uttrycket går absolut att använda både där och i andra sammanhang.

Det var absolut elakt ment och avsändaren var en sån där som fyller i och fultolkar ens åsikter när deras argument inte riktigt håller, så jag brydde mig inte, men nästan oavsett vem som hade sagt det tar jag inte epitetet negativt. Vad är det egentligen för fel på att ha pretentioner?

Jag kallas hellre ambitiös, men tycker att pretentiös är inom felmarginalen. Jag är inte dummare än att jag förstår att det används nedsättande och för tankarna till självgoda artister av Eva Dahlgren-typ, men jag är inte självgod. Jag tycker bara att om något är värt att göra är det värt att göra det på allvar, så bra det går.

Det gäller inte minst våra två viktigaste tillgångsslag: tid och pengar. Vi har inte obegränsat av något, särskilt inte tid. Ska vi lägga en timme eller en tusenlapp på något betyder det i stort sett att vi prioriterar bort något annat. Då vill vi få ut mesta möjliga av det.

Sen behöver inte allt man företar sig leda till effektiv utveckling, människan är ingen maskin. Det är helt okej, bara man är medveten om det. Men i det stora hela behöver världen högre ambitioner, målmedvetnare mål och fler jävla pretton.

Positiva effekter av pandemin

”Varför talar ingen om det positiva med aids?”, frågade sig Stefan Sauk i en Lorry-monolog. Det är svårt att se uppsidan med virus och det gäller även Covid-19. Men vi kan väl försöka. Som Fru EfficientBadass skrev i mitt kommentarsfält:

”Nu finns det ju en viss samling inom industrin för att ta det här tillfället att växla om till en mer hållbar, grön produktionsprocess. Vidare tror jag att pandemin kommer att speeda på mot såväl gigekonomi som hemifrånjobb i större utsträckning än idag. Folk kommer gå mot lägre intjäning, mer deltid, men högre livskvalitet. Tror jag tralala.”

Låter som bra grejer i mina öron, andra kan tycka annorlunda. Jag delar inte riktigt optimismen, men här är några bra grejer som skulle kunna hända eller i viss mån redan hänt.

1. I kriser lär vi oss att hjälpa varandra. Det hoppas jag fortsätter.

2. Folk har sett att ”experter” inte är en enhetlig grupp med en gemensam, statisk åsikt, så nu kanske vi slipper höra ”Lyssna på experterna” som jag alltid upplevt som ett rätt fattigt argument.

3. Nedstängningen av världen visar behovet av ”närodlat”. Jag hoppas att vi slutar låta Asien producera precis allt vi behöver, att vi skaffar oss inhemsk produktion och att var och varannan människa börjar odla och fixa saker själv.

4. Vi lär oss att uppskatta våra hem och vad vi har. Kriser ger nya perspektiv.

5. Folk kanske lär sig att ta hand om sig själva genom att storhandla, hålla i sina pengar och tänka själva. Jag vet, det låter som en utopi och det gäller även nästa punkt.

6. Vi kan slippa EU. Osannolikt, kan tyckas, men jag tror att vi kan se tillbaka på coronakrisen som början till slutet för den europeiska unionen. Den kom ju till för att främja fred och frihandel, men när det kom till kritan visade det sig att alla står sig själv närmast. Frankrike hade inga problem att beslagta fyra miljoner ansiktsmasker som Mölnlycke importerade från Kina för att leverera till Spanien och Italien. I en EU-fri värld hade de nått sina slutdestinationer.

7. Att slippa EU kanske ändå är för optimistiskt. Men kan vi i alla fall få slippa sparkcykelepidemin? Låtom oss bedja att de företag som hyrt ut sparkcyklar av olika slag, som sedan ligger och dräller på trottoarerna, går i konkurs nu. Det var en dålig idé från början till slut.

8. Den senaste månaden har man annars sluppit trängas på gång- och cykelbanor. Jag har sluppit springa i sicksack eftersom promenerande fotgängare lämnar plats och håller sig på ena sidan. En och annan har till och med lyft blicken från mobiltelefonen ibland. Måtte det fortsätta.

9. På ett personligt plan hoppas jag att folk får mer förståelse för arbete i hemmakontor. Jag har inte haft en fast arbetsplats sedan år 2000 och jag slutar aldrig förvånas över att folk som känner mig tycks tro att det innebär att jag alltid är ledig, eller åtminstone maximalt flexibel. Om de nu själva jobbat hemma kanske de fattar att det inte funkar så.

Fast de som bara suttit hemma och degat de senaste veckorna kanske får ännu mindre respekt, och precis som vanligt finns det också gott om människor som aldrig lär sig ett enda dugg. Vad tror ni andra – har ni lärt er något? Tror ni att mänskligheten gör det?

”Du har tur du...”

Nu riskerar jag att låta helt hysterisk och det här är verkligen ingen stor grej för mig. Jag är inte kränkt, men varje gång man säger åt någon att hans/hennes aktiva val är tur nedvärderar man handlingar, arbete eller smarta ställningstaganden.

Det är inte tur att jag är rik, det beror på att jag inte köpt en massa skit. Och det är inte tur att jag jobbar hemifrån, det beror på att jag har valt det. Det finns fördelar och det finns nackdelar, men inget av det beror på slumpen. Det är inte ens tur att jag är född i Sverige, det är resultatet av mina förfäders aktiva val.

De som är duktiga på något och/eller uppnått ett bra resultat har sannolikt lagt ner tid och energi på att hamna där. Det har krävt uppoffringar och antagligen inte i alla lägen känts som att det var värt priset. Men de kämpade på för att få det erkännande de förtjänar, inte för att höra ”Oj, där hade du tur, hörru!”.

Jag är övertygad om att ytterst få situationer i livet är ren tur/otur. Lyckade affärer eller arbetsinsatser beror på att vi gjort vår hemläxa och förberett oss så väl vi kan, misslyckanden på motsatsen. Jag kan inte låta bli att fundera över om den som viftar bort andras situation som tur aldrig själv arbetat för något? Det låter som ett fattigt liv (och då menar jag inte främst ekonomiskt) att inte förstå vikten av att ta sitt öde i egna händer. Otur? Knappast.

Sjöberg floppar

En del idrottare väljer mellan att satsa på idrotten och att doktorera. Patrik Sjöberg var inte en av dem. Efter ett par månaders pandemi med några avbokade uppdrag konstaterar han att han inte kan betala hyran eftersom han ”har noll inkomst och ganska höga utgifter”. Märkligt nog tänker denne gamle idrottskämpe att ansvaret för detta ligger någon helt annanstans:

”Det kommer bli väldigt intressant att se hur regeringen, staten och samhället kommer stötta sådana som mig då. Eller kommer man stå och skratta åt mig och säga att 'där fick du'?”

Han har varit världsmästare och haft världsrekordet i höjdhopp, tagit medalj i tre OS och är världens tredje bäste höjdhoppare genom tiderna. De senaste tio (?) åren har han varit en populär föredragshållare och för närvarande går det att boka fyra olika föredrag av honom. Han fakturerar garanterat sexsiffrigt för en timme på scen. Vid sidan av detta har han gjort massor av tv och gett ut en bok som sålde som smör.

2018 omsatte hans aktiebolag 2,4 miljoner. Det är max tjugo föredrag, så även om vi tänker bort royalties från tv, bokförsäljning och annat låter det inte som att han jobbat ihjäl sig. Men ”ganska höga utgifter” tycks vara en underdrift. I ett konsultbolag utan anställda eller behov av maskiner eller ens lokaler är 2,4 Mkr otroligt mycket pengar. Trots det blev vinsten det året 29000, det är 1,2 procent! Med en axelryckning så loj som bara han klarar konstaterar Sjöberg: ”Jag har inte några besparingar”. Nej, han har till och med lån! Hur är det ens möjligt att vara så värdelös på att hålla i pengar?!

”Fäll ner pungen och landa!”

Men inte kan de väl slänga ut honom på gatan, resonerar han, och bekräftar samtidigt alla fördomar om tröga idrottsmän. ”Det kommer bli väldigt intressant för jag kan knappast vara den ende som sitter i samma situation.” Sant, i den riktiga världen som du förhoppningsvis snart ska få uppleva är det fler än du som sitter i skiten även om ingen av de andra haft dina ekonomiska förutsättningar. Verkligheten är inte ett spel med tre extraliv.

Plastskatt och nedtrillade polletter

Skatten på plastpåsar slog ned som en bomb. Inte i höstas, när det stod klart att den skulle införas, inte i januari när beslutet formellt klubbades i riksdagen, utan häromdagen när den infördes. Då, när konsumenterna kunde läsa prisetiketter på 6-7 kr på hyllkanten vid kassan i affären, blev skatten verklig, inte tidigare.

Själva skatten ogillar jag, men jag har inte köpt plastpåsar på decennier så mig drabbar den inte och jag kan inte förmå mig till ett engagemang. Det märkliga nu tycker jag är den fördröjda reaktionen. Jag spekulerade i denna skatt i ett av mina första blogginlägg, för över fyra år sedan, och vill minnas att diskussionen inte var purfärsk då heller.

Ändå kändes inte opinionen mot skatten halvljummen ens i höstas. Möjligen lite hårdare när skatten skulle beslutas, men allra mest nu. Jag vet inte hur många ilskna kommentarer i sociala medier jag sett den senaste veckan. Varför? Att kämpa mot en lag som röstades igenom för flera månader sedan är lite som att dra igång ett upprop mot Ölandsbron.

Jag förstår att det här är en reell utgift för dem som köper några kassar ett par gånger i veckan. Det blir lätt flera tusenlappar per år, så ändrar de inte beteende kommer det att gräva en grop i plånboken. Men de visste ju detta! I engelskspråkiga bröllop brukar prästen säga ”speak now or forever hold your peace”. Kanske långsökt, men jag tycker att det passar bra här med.

Att peta in bufferten på börsen

Det diskuteras ibland hur man ska spara sin buffert, inte minst i perioder när en del vill nalla av den. Själva definitionen på buffert är väl lättåtkomliga pengar för att klara oförutsedda utgifter, men betyder det att man måste ha dem i handen?

Visst, pengar man investerar på börsen kan förlora sitt värde och det är då något helt annat än kassaskåpssäkra pengar i exempelvis just ett kassaskåp, men hur mycket buffert behöver man egentligen?

En person med fast jobb, som bor i hyresrätt, saknar bil, barn, husdjur och annat som snabbt kan kosta massor av pengar borde i mitt tycke klara sig gott med någon månadslön i buffert. Har man samtidigt fem miljoner i aktier kan de få ligga kvar där även om ”aktier kan tappa i värde och det inte är säkert att man får tillbaka det investerade kapitalet” eller vad de brukar rabbla tre gånger i alla börspoddar.

Att sälja ett börsinnehav görs numera med några knapptryck. Du kanske inte har pengarna i din hand inom en timme, men jag har aldrig sett buffert som pengar i plånboken. Hur oförutsedd en utgift än kan vara behöver den inte betalas ut i förrgår. För egen del känner jag mig som en ansvarstagande vuxen även när jag inte har tiotusentals kronor på ”lönekontot”.