En lönsam död

2007 lämnade en familj in en ansökan om så kallat efterlevandestöd eftersom familjefadern skulle ha dött i Irakkriget två år tidigare. Nu har det dock visat sig att fruns nya man i själva verket var den gamle maken som levt i högsta välmåga ända sedan dess. Och Elvis lever!

Familjen har under tretton år cashat in över en halv miljon, men med största sannolikhet kommer de inte betala tillbaka. Har de inga pengar på kontot (och det skulle inte jag ha om jag blåst staten på en halv mille) lär de slippa. Om de mot alla odds skulle ha några vita inkomster får de sluta med det.

Hur mycket Sverige betalar i efterlevandestöd för människor som lever, assistansersättning för friska eller pensioner till döda är det ingen som vet. Det finns personer som visat sig ha över 40 identiteter, så hur skulle någon kunna hålla koll? Det ifrågasätts ibland om man kan leva på existensminimum, men alla kan vara säkra på att det går fint om man får 40 existensminimummar. Att man får (en uppsättning!) socialbidrag om man saknar inkomst är en sak, men har vi verkligen råd med efterlevandestöd till barn vars föräldrar dött i ett annat land innan någon i familjen ens hört talas om Sverige?

”Om jag har legitimation? Det kan du skriva upp!”

”Du kan ingenting ta med dig dit du går”, påstås det, men det var innan Migrationsverket och Pensionsmyndigheten började drivas av aktivister. ”Man får vara glad att man inte är död”, sjöng Lars Demian, men kan man vara död på pappret är det kanske inte så dumt. Den vers som också slår mig i hans utmärkta visa (vad jag börjar referera till musik nu, och jag som inte ens lyssnar på musik) är denna:

”Sen har vi en duktig regering,
vi har rösträtt och demokrati.
Men hur man än väljer och vrakar
så vet man hur det kommer att bli.”

En sur utgift

Vitvaror går sönder, som jag nyligen konstaterade. Det är ofrånkomligt, men gör det inte mindre surt. Till och med jag kan tycka att det är roligt att handla ibland, när den nya lösningen är bättre än den gamla, men det är inte ett dugg kul att punga ut med pengar för att få det man redan hade. Eller, som i detta fall, något lite sämre.

Död ugn.

Här är den gamla ugnen som plötsligt inte ville vara med längre. Inköpt på Ikea när köket renoverades. På den tiden var det den enda ugn de hade som inte såg ut att vara hämtad från en science fiction-film. En snabb titt på dagens utbud visade att det nu inte fanns någon sådan. Det är borstat stål för hela slanten.

Den gamla var en varmluftsugn. Skulle jag bo kvar vore det ett givet val eftersom det ger jämnare värme och går mycket snabbare, men kommer det att göra en bostadsspekulant mer sugen på lägenheten? Knappast, men det kan inte uteslutas.

Nu löste sig den knuten hyfsat smidigt. Den billigaste ugnen utan varmluft var helt enkelt för ful. Den billigaste med också, så jag gick upp ytterligare några hundralappar och köpte den minst fula.

Ful ugn.

Den skulle passa rakt av i det gamla hålet, sa försäljaren. Det gjorde den såklart inte, men efter att ha flyttat eluttaget och justerat in absurdum kom den på plats. Nu är jag lite surare och lite fattigare, men jag kan i alla fall baka. Måtte nu allt hålla tills jag kommer härifrån.

Dricka sprit och hålla käften

Jag tänker inte recensera budgetpropositionen. Får man inte ihop ekonomin måste man antingen höja inkomsterna eller sänka utgifterna, det gäller både stater och individer. Den här regeringen fortsätter att jobba med inkomstsidan genom att ta in mer skatt och ingen ramlar väl av stolen av förvåning över det.

Möjligen höjdes några ögonbryn över Magdad Bobs uppmaning till svenska folket att ”ta en öl på fredagen för att rädda försvaret”. Jag fattar att det var hennes sätt att försöka sig på humor. Hon ville skoja till det lite och vända höjningen av den redan sedan tidigare extremt höga alkoholskatten till något kul (don't quit your day job – jo förresten, gör det).

Därmed står det åtminstone klart för mig att man inte höjer alkoholskatten för att förbättra folkhälsan. Drick, och känn dig som en god socialdemokrat och medmänniska! Packa dina flaskor i Systembolagets ”miljöbärkasse” till det facila priset av sex kronor, tanka sedan din bil (som snart får ännu högre fordonsskatt) med världens högsta drivmedelsskatt och gör skillnad.

Kanske funkar det! Trots 1,5 mandatperiod av rätt misslyckat regerande är socialdemokraterna Sveriges största parti, så något rätt gör de. Ska man ljuga ska man göra det ordentligt, och det där med försvaret var väl friskt vågat? Undrar hur många som tycker att det är just försvaret den här regeringen satsar pengar på. Så fort ladorna fylls på skyfflas pengarna iväg till nya bataljoner och JAS-plan – eller inte.

Kikärtsbiffar

Kikärtor är en stor proteinkälla för mig och det vanligaste jag gör med dem är biffar, en rejält laddning som fyller frysen.

Och nu är det dags, detta behövs (eller behövs och behövs... grönsakerna är utbytbara):

torkade kikärtor, 800 gram
krossade tomater, 800 gram (två burkar)
hackad spenat, 150 gram
rödbetor, 200 gram
stjälkselleri, 200 gram
matolja, en skvätt
vetemjöl, 6 dl
senap
salt, peppar, chili, basilika...

Lägg ärtorna i blöt över natten. Och köp torkade istället för på burk. Det blir mycket billigare, praktiskt att ha hemma och verkligen inget jobb bara man har framförhållning. Byt vatten ett par gånger kanske en gång på kvällen och en på morgonen. Koka dem i c:a 45 minuter.

Mixa ärtorna med en hushållsassistent. I teorin kan de krossas med en gaffel, men gör man min sats tar det säkert flera timmar.

Mixa rödbetor och selleri (eller om du föredrar andra grönsaker/rotfrukter som morötter eller palsternacka).

Vad du än mixar, häll sedan ihop det med ärtorna i en bunke. Häll ner spenaten (jag köper färdighackad), tomaterna, oljan, senapen, salt & peppar och några andra kryddor du gillar (alla kryddar mer än jag). Blanda väl och tillsätt lagom mycket mjöl för en vettig konsistens som går att jobba med.

Själv använder jag tre bunkar och försöker fördela varje ingrediens så att det blir samma mix i alla tre, men vill man variera sig går det också.

Klicka upp röran i en stekpanna och forma varje klick till en biff med hjälp av en matsked. För mig blir det ungefär 75 biffar som jag steker i två pannor för att kapa tiden. Stek i olja på halvhög värme, några minuter på vardera sidan. Smaka av en av de första biffarna för att se om kryddningen behöver kompletteras.

Servera med potatis, pasta, bulgur, ris, vitlök, quinoa eller något annat. Och stekt lök såklart, annars blir det ju ingen måltid.

En kommun är ingen fritidsgård för infantila politiker!

I sommar har man spärrat av en bilväg i Uppsala för ett projekt kallat ”Sommargatan”. Den som kört bil i Uppsala vet att det aldrig råder brist på avspärrade gator. Det är fullständigt kaos och inte bara på sommaren.

Men tydligen tyckte inte politikerna att det räckte så man spärrade av en till, Östra Ågatan. Där satte man ut bihotell, fågelholkar samt ”färgglada blomtrallar”, som i praktiken betyder Europapallar med pippigula pallkragar. Ja, det ser ut som innergården på en förskola.

Sedan grävde Uppsalas politiker ännu djupare i skattkistan och hittade pengar för att måla gula och gröna prickar över vägbanan. Oklart varför. Nu när eländes skulle tas bort visade det sig att färgen sitter som berget. Det slutade med att man fick fräsa bort färgen, vilket sliter på asfalten som efter detta trams helt eller delvis måste läggas om. Projektledaren (som ser ut att vara ungefär 14 år) förklarar:

”Det här är något vi tar med oss till nästa år – vi kommer helt klart att se över färgvalet.”

Vänta nu! Är inte projektet nedlagt för all framtid?! De menar väl inte att de tänker göra om det? Så här säger Rickard Malmström, miljöpartistisk ordförande i gatu- och samhällsbyggnadsnämnden:

”Det är klart, när det inte blir som tänkt är det ett misslyckande. Och vi kommer fortsätta att göra misstag, för vi har mod i vår organisation och tillåter oss att göra det. Det är viktigt för att våga göra bra saker.”

Att förvandla Sveriges fjärde största stad till ett behandlingshem för svagsinta byråkrater kallar han ”bra saker”! Tänk på det nästa gång ni hör en politiker säga att det är viktigt att betala skatt. Det är inget man gör för att styra upp de kriminella gängen i Gränby och Gottsunda. Istället får ni riktigt, riktigt fula pippigula blomlådor, och färgglada prickar på en helt i onödan avstängd gata. Avgå alla!

Den 25:e smäller det!

Jag har inte fått regelbunden lön på tjugo år, nästan på dagen faktiskt. Så nu när det blivit den 25:e igen betyder den dagen lika lite för mig som vanligt. Eller jo, ibland justerar jag mina Tradera-annonser efter lönedagen. Samma sak med nätpoker, det finns vanligtvis mer ”döda pengar” vid borden när det är lönehelg. Förutsatt att spelarna är svenska och får lön den 25:e.

I teorin fattar jag, men jag kan ändå inte riktigt få in varför så många styr sin privatekonomi efter lönedagen. Till och med finanstwittrare som verkar springa och köpa aktier just när lönen kommit. Betyder de att de har en buffert vid sidlinjen som de aldrig rör, eller att de också arbetar sig mot noll på kontot?

För även om jag hade haft månadslön är jag övertygad om att jag inte hade låtit det påverka mina ekonomiska beslut. Jag konsumerar när jag måste och investerar när jag tycker att läget är bra. Det borde väl alla som inte lever ur hand i mun göra?

Jaja, nu är vi i alla fall här. Löning och fredag, så jag antar att många tänker spela kung, kung, kung i baren ikväll. Eller låt oss ta en musikalisk referens med högre kvalitet. ”Det är fredag, det är lön” sjöng Traste Lindéns Kvintett i Kulorna ska rulla på skivan Gud hjälpe Traste Lindéns Kvintett. Gud hjälpe svenska folket...

”Spara 8 kr”

Det här är inte precis en ny spaning, men en jag aldrig slutar att förvånas över. Som Willys-medlem kollar jag varje vecka igenom deras erbjudanden. Ofta är det åtminstone något reapris som kommer att påverka min veckohandling. Något jag sällan köper men slår till på när det är billigt, eller något jag alltid har hemma, men kan bygga lite lager på om det lönar sig.

Och så finns det erbjudanden jag aldrig skulle nappa på, knappt ens om de vore gratis.

Ja, det är färdig, inplastad pizzadeg som butiken hävdar att man kan spara åtta spänn på att köpa, 25 kr för 800 gram, när verkligheten är att degen kostar en bråkdel om man gör den själv, för fem kronor på fem minuter. Det som krävs är mjöl, fett, salt, bakpulver/jäst och mjölk eller vatten.

Jämfört med detta ”erbjudande” sparar man ytterligare 20 kr, vilket blir en timlön på 240 kr. Efter skatt, så kanske 340 kr brutto. Det motsvarar en månadslön på 57000 kr. En bra lön, men även om man har en högre lön på sitt ordinarie jobb känns det handikappat korkat att inte lägga några minuter på att göra egen pizzadeg, utan konserveringsmedel och annat jox.

Jag fattar om man köper färdigt hos en pizzeria. Man slipper ledtiden och disken, det är vardagslyx man kan kosta på sig ibland (även om jag personligen bara gör det när jag inte har tillgång till mitt eget kök). Men det är banne mig inget vardagslyxigt över Willys industriproducerade pizzadeg, det är bara dumt.

Snålfällan

Anders Jansson har varit med i många skit-tv-program efter Hipphipp, men hans senaste förslag tror jag på – Snålfällan:

Kanske något i den här stilen:

Programledarna Revisor-Rikard och Tutt-Fia presenterar programmet. Revisor-Rikard har fått jobbet för att han har de grå tinningarnas charm, har sex med tv-chefen och ”driver en framgångsrik revisionsbyrå”. Tutt-Fia är med för … för att … Ja, det ska väl vara en kvinna också.

De börjar med att gå igenom Sparos och Snålas hem.

Revisor-Rikard: ”Den datorn, har ni lån på den?”
Sparo: ”Nej, vi köpte den begagnad av en som köpte en ny på mellandagsrean.”
Revisor-Rikard: ”Tavlorna då?”
Snåla: ”De har jag målat.”
Tutt-Fia: ”Hej hej!”

Rikard och Fia sammanfattar utomhus.

Revisor-Rikard: ”Vi förstod att de var illa ute direkt vi kom in i lägenheten. De hade inga ordspråk på väggarna, inget 'Carpe Diem'. Faktiskt stod det inte ens 'Home Sweet Home' i vardagsrummet. Inte en enda väggbokstav! Det här kan vara det värsta vi har sett.”
Tutt-Fia: ”Ja, precis.”

Sedan det obligatoriska nu-ska-ni-gråta-samtalet i köket.

Revisor-Rikard: ”Varför har ni inga tatueringar?”
Sparo: ”Det har inte blivit av.
Revisor-Rikard: ”Ni måste väl ändå ha något favoritlag. En fjäril på skuldran ... Snåla, är det för mycket begärt?!”
Snåla: ”Förlåt!” (Ser ledsen ut medan kameran zoomar in)

Speaker-röst: ”Vad Sparo och Snåla behöver hjälp med är att:

• Sluta prata så mycket om ekonomi.
• Inte räkna på allting hela tiden.
• Minska sin framförhållning.” 

Dags för budgettavlan.

Revisor-Rikard: ”Ni har fjorton tusenlappar kvar på tavlan när alla utgifter är betalda.”
Tutt-Fia: ”Visste ni att det var så här illa?” (ser spelat arg ut)
Snåla: ”Ne-ej. Alltså, det blir ju alltid pengar över, men jag hade nog inte fattat att det var så mycket.”
Revisor-Rikard: ”Nu har ni fem dagar på er att vända det här. Har ni vad som krävs?”

Han väntar inte på svar för nu är det hög tid för reklam eftersom det var tre minuter sedan förra pausen. Men först en sammanfattning av allt som händer efter reklamen, så att tittarna ska veta det innan de byter kanal till något de inte heller vill se.

I de följande scenerna får paret träffa programmets "coola ner"-coach, köpa grejer på Snålfällan-Loppis, handla en bil för tre gånger mer än den är värd, precis som man gör i Lyxfällan, och avslutningsvis gå på krogen för sms-lånepengar.

Tre veckor senare. Revisor-Rikard ringer till Sparo som av en händelse sitter i soffan framför en tv-kamera och väntar på att det ska ringa.

Sparo: ”Hallå! Det är Sparo.”
Revisor-Rikard: ”Hej Sparo, Rikard från Snålfällan här. Hur har det gått?”
Sparo: ”Perfekt, jag har ingen koll alls. Det är möjligt att Kronofogden kommer nu.”
Revisor-Rikard: ”Nej, utanför dörren står vår sponsor med ett hemma-spa som vi har köpt på er bekostnad, uppdelat på fjorton avbetalningar.”
Sparo: ”Är det sant?!”
Revisor-Rikard: ”Nej, programtiden är slut nu.”

Speaker-röst: ”Vad Sparo och Snåla fått hjälp med är att:

• Leva för stunden genom att göra många små inköp.
• Dricka hinkvis med Coca-Cola och Red Bull.
• Ett hopbakslån på GE Moneybank.”

Disclaimer: Alla liknelser med verkliga människor är en ren slump och det är inte personerna på bilderna som har skrivit manus. Vidare innebär det alltid risk för tidsslöseri att titta på tv och det är inte alls säkert att du får tillbaka satsad tid.

”Bor det folk på landet?!”

Det här är Lorentz. Han är miljöpartist och sitter märkligt nog i riksdagen. Under skoltiden (Waldorfskola, ingen eftergymnasial utbildning) jobbade han extra som butiksbiträde. Sedan blev han politisk sekreterare på studentkåren och efter det politiskt sakkunnig. Sakkunnig på vadå?! Han tycks ju ha levt ett mycket skyddat liv i Stockholms innerstad (just nu Södermalm, var annars) och har inga märkbara kunskaper eller erfarenheter överhuvudtaget.

Jag följer inte Lorentz på Twitter och ingen annanstans heller. De enda gångerna jag ser honom i flödet brukar det se ut som i exemplet ovan. Han häver ur sig något som är så urbota dumt att att man först inte vet om han menar allvar, men när man läser vidare märker man för det mesta att det gör han faktiskt. Som i detta fall där han vädrar sin fördom om Sverige utanför tullarna där han inte tror att folk har tjänstebilar och att alla som tror det är oinformerade idioter.

I sakfrågan kan jag ha respekt för åsikten, att bilägande aldrig ska skattesubventioneras. Det vore lättare med generellt lägre skatter, men eftersom skattehöjning tycks vara Miljöpartiets svar på allt ökar intresset för fix och trix.

Men Lorentz är tyvärr inte unik. När Miljöpartiet nu ska välja ett nytt språkrör noterade jag att en av kandidaterna har mindre arbetslivserfarenhet som vuxen än jag själv hade när jag gick på högstadiet. Bortsett från jobbet som politiker, men riksdagsledamöter brukar vara noga med att påpeka att det inte är ett jobb utan att förtroendeuppdrag.

Det är inte heller ett MP-fenomen. Det finns ledamöter i alla partier som inte haft ett enda riktigt jobb. Många livnär sig på politiken till pensionen utan att någonsin ha fått en inblick i en vanlig arbetsplats eller suttit i ett fikarum med vanliga människor.

”All offentlig makt utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare” står det i regeringsformen. Undrar hur många i gruppen ”folket” som känner sig företrädda av Lorentz Tovatt. Gissningsvis inte en enda utanför Södermalm i Stockholm.

Jag är extremare än de extrema

Jag vet att jag är ett ufo. Inget jag brukar tänka på, men ibland blir jag påmind. Som när Gojan på Twitter gjorde en opinionsundersökning om hur mycket pengar man lägger på mat.

Som ni ser är det högsta alternativet 3751 kr eller mer medan det lägsta alternativet börjar på 1500 kr. Jag vet inte om min gamla uträkning som landade på 663 kr fortfarande stämmer. Mat har blivit några procent dyrare sedan dess. Å andra sidan har jag börjat baka allt mitt bröd själv, så det ligger väl i de trakterna. I alla lägen skulle jag behöva dubbla mina matutgifter för att ens komma upp till den lägsta gruppen, där ändå bara en fjärdedel i undersökningen hamnade.

Jag har i ett tidigare inlägg försökt förklara hur jag kan äta så billigt, kanske en fjärdedel av riksgenomsnittet, men jag förstår det inte själv. Det är inte så att jag går in i matbutiken och bestämmer att idag ska jag köpa så lite som möjligt. Det blir bara så. Och så handlar jag såklart inte på Ica utan på Willys och Lidl.

Jag köper det jag själv gillar. Jag gillar i och för sig godis, chips och läsk, men jag gillar också att må bra och vara relativt smal, så det går bort. Vegetarianismen hjälper mig såklart också. Nästan ingenting i min matkorg kostar mer än 40 kr/kg och vad får man från djurriket för det kilopriset, kyckling och falukorv?

Ingen offerkofta här, jag bär min ufo-stämpel med stolthet. Som så mycket annat förstår jag den inte riktigt. Jag kan fatta att man äter billigare än jag, men utan utelunch fem dagar i veckan förstår jag inte hur man kan bränna flera tusen mer. Man kan inte förstå allt.

Lifehack

Ibland flyter det. Jag har en längre tid funderat över vad jag ska göra åt mitt badkar. Det var en rostfläck i botten. Mindre än en centimeter i diameter och det påverkar inte funktionen, men snyggt var det inte. Jag testade att slipa och måla med emaljfärg och även om färgen inte blev helt perfekt var det inom felmarginalen, men så lossnade färgen efter något år. Tillbaks på ruta ett.

För egen del skiter jag i det, men när man ska sälja är det ju lite skit med en rostfläck i badkaret. Några repor också. Samtidigt känns det överdrivet att köpa ett nytt badkar för 3-4 tusen. Köparna kanske inte ens vill ha badkar och chansen att de river ut hela badrummet är nog rätt stor.

Att köpa ett begagnat är också mekigt. Det var så jag skaffade rostmärkeskaret (fast jag minns ingen rostfläck då). Jag skaffade till och med två badkar. Ett med en benställning där karet var väl slitet som jag fick gratis och ett fint kar utan ben som jag betalade en hundring för. Jag satte ihop dem och var rätt nöjd med att ha fått ett badkar för en hundring.

Karet ska ju passa i storlek också (det förra skohornades på plats mellan väggar, kommoder och kranar) och när jag nyligen letade kyl/frys till min mammas lägenhet märkte jag att varken skick eller mått i annonsen nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.

Men så bar det sig inte sämre än att jag var förbi elsoprummet i bostadsrättsföreningen. För att slänga sopor, men det har hänt mer än en gång att jag fått mer med mig därifrån. Och där står ett felfritt badkar som tycks vara i rätt storlek. Jag gick hem, mätte, och jodå. Jag hämtade bilen och bärhjälp och någon timme senare stod det nya badkaret på plats.

Det gamla förpassades till containern för grovsopor (till skillnad från grannen förstod jag nämligen inte varför badkar skulle sorteras som elavfall) och alltihop kostade mig bara en deciliter bensin och lika mycket svett. Succé!

Större intresse för skuldsanering

Antalet människor som söker skuldsanering ökar, och samma larm har kommit tidigare. Det ökar i nästan alla åldersgrupper, men särskilt hos dem upp till 34 år:

”Många unga förstår inte vad en skuldsanering innebär. De har en bild av att det bara är att beställa en sanering och sedan få skulderna avskrivna, och så är det inte.”

Drygt tjugotusen förra året och då var det en jätteökning. Över femtontusen redan första halvåret i år. Fortsätter detta är det snart flera miljoner svenskar som vill slippa sina skulder. Det är kanske inte chockerande att ansvarslösa människor försöker undkomma ansvaret för skulderna de fått av sin ansvarslöshet, men ett visst mått av fräckhet är det onekligen. Först handlar man för pengar man inte har. Sedan vill man få sina skulder avskrivna.

Jag fattar att det måste kännas hopplöst att ha flera miljoner i skulder utan att äga något, oavsett om man köpt semester på krita eller kraschat sitt bolag. När skulden ökar i snabbare takt än man kan betala tillbaka finns inget sätt att komma ur skruvstädet. Men är man under 34, har 30-40 års arbetsliv kvar, är det då rimligt att man ska få fem helt drägliga år med möjlighet till klart högre konsumtion än vad jag själv har, helt frivilligt, för att sedan bli helt skuldfri?

En del får sedan en andra skuldsanering beviljad efter att de sluppit skulderna och fått börja på ny kula! Inte undra på att de får bilden av att det bara är att ”beställa en sanering”. Okej att räntan kan avskrivas, men ska man verkligen kunna slippa betala den ursprungliga skulden när man har flera decennier på sig att göra rätt för sig? Vari ligger rättvisan i det?

Jo, efter fem år!

För det är ju inte så att skulderna bara försvinner. Andra får ta över dem. Näringsidkare vars enda brott är att de sålt varor och tjänster till en omdömeslös skithög. Deras hederliga kunder. Skattebetalare. När överskuldsattheten ändå bara ökar kanske det är dags för staten att testa något nytt.

Ännu en formfranska

Här kommer ytterligare ett recept från kommentarsfältet, när jag efterlyste hembakta formbröd. Denna gång en formfranska rekommenderad av Sara, men som vanligt gör jag några justeringar (mest för att jag saknar en del av ingredienserna). Detta behövs i min version:

jäst, 25 gram
vatten, 2,5 dl
ägg, 1 st (ska vara ett halvt, men de är svårdelade)
smör/margarin, 1 msk
salt, 1 tsk
vetemjöl, 7 dl

Värm vattnet fingervarmt. Smula ner jästen tills den är upplöst. Fyll på med ägg, smör och salt. Rör om.

I med mjölet, degkroka tills degen är smidig. Jäs under bakduk i 30 minuter.

Knåda ut luften och häll ner i en smord bakform på 1,5 liter. Jäs i 30 minuter till medan ugnen värms upp till 200 grader.

Pensla brödet med vatten.

Värm i nedre delen av ugnen tills brödet har bra färg. I mitt fall tog det drygt 20 minuter.

Det var det hela. Egentligen ska man garnera med vallmofrön, men kanske havregryn, som jag gjorde i ett tidigare recept, också funkar. Det ska penslas med ägg (för bökigt) och så ska det vara ”vetemjöl special”, men det reas aldrig ut i de affärer jag handlar.

Det här var nog det närmaste jag kommit en hembakt formfranska. Lite ”bräcklig” i konsistensen, men det kanske hade löst sig med vetemjöl special eller bara ett par minuter till i ugnen. Gott var det hur som helst.

Dårarna demonstrerar

Av allt dumt jag läst genom livet kan detta vara det allra dummaste.

Sju personer kräver att oljebolaget Lundin Energy läggs ner. Argument: Dessa sju mentala dvärgar heter Lundin och ”är trötta på att förknippas med Lundin Oil och dess skadliga verksamhet”. Vilken tur, för det gör ni inte! Ingen hör talas om Lundin Gold, Lundin Mining, Lundin Energy eller tidigare Lundin Oil och tänker på en svagsint kränkthetsapostel i Stockholm vid namn Erik Lundin eller Petra Lundin i Göteborg.

De sju artikelförfattarna som gissningsvis aldrig åker något färdmedel drivet av fossila bränslen och inte heller köper en enda produkt tillverkad av eller transporterad med hjälp av olja tycker alltså att de ska ha någon slags vetorätt i företag med Lundin i namnet. Ja, detta händer på riktigt och artikeln är inte publicerad första april.

Men hur galet det än låter har det hänt förr. Familjen Logg tror jag till och med gick till domstol för att få H&M att sluta sälja lågpriskläder under varumärket L.O.G.G. eftersom det riskerade att dra ett löjets skimmer över familjen Logg (som om de behövde hjälp med det).

Vad säger alla Eriksson om Lars Magnus Ericssons företag med samma namn? De är tio gånger fler än Lundinarna, så här snackar vi maktfaktor. Själv borde jag kanske stämma tarmarna ur Schibsted-koncernen för att de säljer gamla nummer av tidningen Larson utan att ha frågat mig. Den var visserligen bra, men jag kan ju bli kränkt ändå. Varför ska vi nöja oss med personnamn förresten? Är företaget Trelleborg verkligen representativt för alla Trelleborgs medborgare? Eller Kopparbergs och Nokia.

Finns det verkligen ingen gräns för dumhet? Och har inte tidningen någon gräns för vilken skit de publicerar?! Inte ens arvsynd står särskilt högt i kurs längre, men efternamnssynd trodde jag faktiskt att den här killen var ensam om att tillbedja:

En liten dispyt

Kombinationen av att vara tävlingsinriktad i förhandlingssituationer och en snål jävel riskerar att göra mig till en obehaglig människa. Det försöker jag motarbeta genom att vara serviceinriktad och alltid tänka mig in i motpartens situation, men det finns gränser.

Jag sålde ju min mammas lägenhet i somras. När säljarna hade vunnit budgivningen, men ännu inte betalat ville de göra en egen besiktning av lägenheten. Rimligt. Under denna genomgång satte de på samtliga fyra plattor på spisen samt full spya på ugnen varpå proppen gick. Vi hade aldrig haft något problem med spisen, men det visade sig att den propp som satt där var svagare än den borde (tror att det kan ha varit 10 ampere istället för 25, men jag är osäker nu). Möjligen går säkringen oavsett, i skarpt läge behöver man ju aldrig maxa alla reglage samtidigt.

Proppen byttes och spisen funkade igen, men under de minuter som gick funderade säljarna på vad som gällde ifall spisen hade gett upp. Jag sa att jag i så fall var villig att betala för den, men var tydlig med att den spis lägenheten såldes med var en gammal glaskeramikhällsvariant och jag tänkte inte betala för en ny spis. Köparna å sin sida skulle renovera köket så de ville såklart varken ha en trasig eller fungerande spis från förra årtusendet.

”Det är inte spisen på bilden som har skrivit brevet”, men typ så.

Nu fick vi igång spisen, så det löste sig, men tolv dagar efter att köparna övertagit lägenheten ringde de och berättade att spisen lagt av igen. Denna gång hade en huvudsäkring i källaren gått. Så vem skulle nu betala för detta? Jag konsulterade två elkunniga personer som var för sig sa att antingen gick proppen oberoende av spisen eller också efter påfrestningen av säljarnas maxbelastning av spisen ett par månader tidigare.

Inte mitt fel alltså, men eftersom jag inte ville att köparna skulle känna sig lurade och för att förebygga en situation där de skulle avkräva mig ett belopp motsvarande en sprillans induktionshäll och inbyggd varmluftsugn erbjöd jag en kompromiss, att betala vad en tjugo år gammal glaskeramikspis kostar på Blocket, 200 kr.

Jag hörde inget mer av dem och tolkar tystnaden som: ”Är du helt jävla dum i huv'et, gubbjävel?! Vi vill såklart inte släpa upp en ny spis som är äldre än oss!” Jag kan leva med det. Hellre det än att de fortsätter kontakta mig det närmaste året varje gång de hittar en spricka i en golvlist för att höra hur jag ska kompensera dem för det.

Vad säger folkdomstolen? Var det snålt att inte erbjuda åtminstone någon tusenlapp för köparnas besvär med spisen eller borde jag kanske istället ha gått strikt på att när köparen övertagit bostaden är alla kostnader deras?

Till protokollet vill jag också föra att eftersom köparen hamnade mellan två boenden lät jag dem utan kostnad fylla två rum och en garderob i perioden mellan kontraktsskrivning och slutbetalning. Vidare fick de använda frysen, som jag dessförinnan tömt och slagit av, och jag bjöd dem till och med på tre veckors elkostnad för detta. Vidare lät jag dem vid minst två tillfällen få tillgång till lägenheten för att visa upp den för potentiella hantverkare, så då gick jag dit och öppnade åt dem, även det kostnadsfritt.

Blås på!

Vad gör man om man blir blåst, om varan eller tjänsten man köpt inte höll måttet? En gång i världen kunde man vända sig till kommunens konsumentvägledare. Min moderatstyrda hemkommun tog bort den tjänsten för många år sedan och tydligen är det många kommuner som följer efter. Om de ens har någon konsumentrådgivning är det ofta bara några timmar i veckan, vilket resulterar i telefonkön från Helvetet.

Då kan man istället vända sig till Allmänna Reklamationsnämnden, men de tar bara upp ärenden på 500 kr eller mer. Beroende på område, en del kräver att summan är lägst 2000 kr. Om man exempelvis blir lurad på 1900 kr för en banktjänst kommer ARN inte göra någonting.

Polisen... Nej, det var inget seriöst förslag. De verkar ju lägga ner allting som inte ger flera års fängelse. ”I brist på spaningsuppslag” och märkligt nog får de inga uppslag i fikarummet eller ens när de spelar innebandy. Det händer att brottsoffret har hela storyn, bevis och styrkta dokument, men det kräver ändå att en polis reser sig från stolen och där stannar det.

Vad hindrar då företag eller privata skojare att lura massor av människor på några hundralappar vardera? Inte mycket. Kommer detta att leda till fler eller färre bedrägerier? Knappast färre, så då ökar behovet ännu mer. Som vänder sig vart?

”HA Direkt, vad kan jag hjälpa dig med?”

Skatt på Swish

För ett knappt år sedan skrev jag ett inlägg om Swishjournalistik, ett fenomen jag i grunden är positiv till. I samma veva hade det börjat pratas om skatt på Swishinkomster, vilket jag i kommentarsfältet kommenterade så här:

”Det är ju ändå inte mer än rätt att de som jobbar professionellt med något de får Swishpengar för betalar skatt, och det tror jag att de flesta gör.”

Jag minns inte varför jag var så säker på det, men Joakim Lamotte, den mest omtalade Swishjournalisten (eller ”Swishhoran” om man föredrar Sveriges Radios benämning), sa långt tidigare att han tog in alla Swishintäkter i sitt företag så jag kanske tänkte att det var standard.

Nu har det kommit till skarpt läge när skribenten Helena Edlund berättade att hon blivit hårt eftertaxerad efter att ha gjort en annan bedömning än Lamotte. Så vad är rätt eller fel?

Det är inte helt lätt att svara på, men jag lutar fortfarande åt Lamottes hållning här. Om intäkten är ersättning för en motprestation ska den beskattas och även om Edlund (och andra) skrivit på sin hemsida att de som betalar henne gör det som gåva spelar det knappast någon roll. Annars kan alla, från slaktare till läkare, börja ta betalt i finansiella ”gåvor”.

Därmed inte sagt att jag inte tycker synd om Edlund när hon 2020 får betala skatt på inkomster för 2017-2018. Med straffskatten blir inkomsterna i princip raderade och detsamma lär gälla för 2019-2020. Vad jag inte förstår är chocken. Trodde hon att Lamotte (och andra Swishskribenter?) skattar för att det är häftigt att betala skatt? Och när hon sommaren 2019 blev kontaktad av en handläggare på Skatteverket måste hon väl ändå ha tänkt tanken att myndigheten vill ha betalt?

Att Skatteverket (allt enligt Edlund) också krävt skatt på inkomster till ett konto som inte är kopplat till Swish och som inte rör hennes arbete är såklart uppåt väggarna, men hade hon från start lagt Swishinkomster i sitt bolag hade problemet knappast uppstått.

Sedan är jag den förste att ifrågasätta sansen i att en tredjedel av varje tjänad krona ska gå till inkomstskatt, nästa tredjedel i egenavgift/arbetsgivaravgift och på den återstående tredjedelen (förutsatt att den inte ska gå i straffskatt delvis pga Skatteverket tagit flera år på sig att handlägga ärendet) ska man betala moms på allt man köper och kapitalskatt på det man sparar, men det är en annan diskussion för ett annat blogginlägg.