2007 lämnade en familj in en ansökan
om så kallat efterlevandestöd eftersom familjefadern skulle ha dött
i Irakkriget två år tidigare. Nu har det dock visat sig att fruns
nya man i själva verket var den gamle maken som levt i högsta välmåga ända sedan dess.
Och Elvis lever!
Familjen har under tretton år cashat
in över en halv miljon, men med största sannolikhet kommer de inte
betala tillbaka. Har de inga pengar på kontot (och det skulle inte
jag ha om jag blåst staten på en halv mille) lär de slippa. Om de
mot alla odds skulle ha några vita inkomster får de sluta med det.
Hur mycket Sverige betalar i
efterlevandestöd för människor som lever, assistansersättning för
friska eller pensioner till döda är det ingen som vet. Det finns
personer som visat sig ha över 40 identiteter, så hur skulle någon
kunna hålla koll? Det ifrågasätts ibland om man kan leva på
existensminimum, men alla kan vara säkra på att det går fint om
man får 40 existensminimummar. Att man får (en uppsättning!)
socialbidrag om man saknar inkomst är en sak, men har vi verkligen
råd med efterlevandestöd till barn vars föräldrar dött i ett
annat land innan någon i familjen ens hört talas om Sverige?
”Du kan ingenting ta med dig dit du
går”, påstås det, men det var innan Migrationsverket och
Pensionsmyndigheten började drivas av aktivister. ”Man får vara
glad att man inte är död”, sjöng Lars Demian, men kan man vara
död på pappret är det kanske inte så dumt. Den vers som också
slår mig i hans utmärkta visa (vad jag börjar referera till
musik nu, och jag som inte ens lyssnar på musik) är denna:
”Sen har vi en duktig regering,
vi har rösträtt och demokrati.
Men hur man än väljer och vrakar
så vet man hur det kommer att bli.”