Känt folk röker Kent

Jag var inte född på 60-talet, när denna slogan var aktuell, men ändå sitter den i ryggmärgen på samma sätt som Gevalias ”När du får oväntat besök” eller ”Tag det rätta – tag Cloetta”.

Även om jag inte var med då drar jag slutsatsen att ett argument för att röka just Kent-cigaretter var att kändisar gjorde det. Var människor så jävla korkade att de helt blint kopierade den tidens kändisar? Säkerligen, och vi är inte är ett dugg smartare idag. Kändisar har i alla tider använts för reklam. Här är ett av de plågsammaste exemplen jag kommer ihåg.

Såväl Sanna Kallur som Peter Forsberg är fantastiska idrottare, men skådespelare är de inte. Manusförfattaren och regissören till denna reklamfilm borde få yrkesförbud ENBART efter att ha släppt igenom repliken: ”Gillar du det här brödet, Peter?”

Och även om jag skulle få en hjärnblödning och tro att det är deras egna åsikter som förmedlas, varför ska jag lyssna på vad atleter har att säga om bröd? Jag får knappast Foppas plånbok eller Sannas popularitet för att jag äter Fazers rågbröd! Jag tror verkligen inte att jag går på sånt här, men uppenbarligen är det tillräckligt många som gör det för att det ska vara värt att producera en reklamfilm för X antal miljoner.

För jag är inte dummare än att jag förstår att reklamen lönar sig. Självklart inte varje kampanj, men reklammakare vet vilka knappar de ska trycka på för att få föräldrar att köpa just deras blöjor, hundägare deras hundmatsargument och sedan stuva in både hund och ungar i en Volvo eftersom Zlatan nästan kunde läsa halva nationalsången.

Allting går att sälja med mördande reklam. En kopp kaffe på det...

Säljord

Verklighetsbaserad dramatisering från 1998:

- Men varför i helvete ska jag investera i ett företag som inte har några färdiga produkter, inga kunder överhuvudtaget och som hittills inte tjänat en enda krona?!

- Men det är ju IT.

- Är det IT, varför sa du inte det direkt? Var skriver jag på?

Sedan dess har orden ändrats, men allt annat är lika. Vissa fenomen anses helt enkelt så heta att man bara måste slå till. Genom åren har B2B, digitalisering, artificiell intelligens (AI) och virtual reality (VR) använts på samma sätt. Man kan säga att dessa säljord är börsens motsvarighet till fastighetsmäklarens söderläge eller ”ljust och fräscht” för att signalera att det här är en guldgruva man måste slå till på utan dröjsmål.

Dagens ord är kanske augmented reality (AR) eller drönare, men det är också möjligt att det finns ännu mer hajpade ord sedan i morse för här går det undan! Jag säger inte att detta är bondfångeri, fenomenen är lika heta som en gång IT och bredband var. Men precis som då är det inte bara guld som glimmar, det gör även krossade glasflaskor (och priset för årets fånigaste metafor går till …).

Företag som inte tjänat några pengar kanske håller på med någonting som är så modernt att de helt enkelt inte har hunnit göra det än. Så har det förmodligen varit för såväl dagens som gårdagens högteknologiska bolag. Men det kan också vara så att deras verksamhet inte betalar sig för att den är skit. Det är inte bara morgondagens innovatörer som drar sig till nya tekniska företeelser, det gör också gårdagens misslyckade dumskallar, som ser sin chans att gömma tidigare misslyckanden bakom tjusiga ord.

Allt åt alla – men från vem?

Jag kallar mig inte höger, men på listan över alla grupper och människor jag inte begriper mig på ligger nog den extrema vänstern högst upp. Jag vill betala skatt, dela med mig och utföra praktisk solidaritet på alla möjliga sätt. Samtidigt förstår jag att samhället måste bygga på att det är möjligt att få det bättre, skaffa och uppleva mer. Utan den drivkraften förvandlas vi alla till kravmaskiner.

Förbundet Allt åt alla är en organisation på yttersta vänsterkanten som pratar mycket om klasskamp och klasshat. Verksamheten utåt består av så kallade aktioner, mot utförsäljning, privatisering, fastighetsägare, politiker, arbetsgivare... Mot vad som helst, verkar det som (och mycket sällan för något). Deras mest kända aktivitet är nog när de för några år sedan genomförde ”överklass-safari”, en bussresa till Solsidan för att håna och kasta glåpord på de rika, dessa förhatliga människor.

Annars tycks det mest handla om att kräva. Gratis kollektivtrafik, bostäder åt alla exakt där de önskar bo, all tänkbar service. Och det där med skatt verkar jobbigt, det kan väl någon annan betala?

Ja, du läser rätt. Det står så!

Läste nyligen en krönika av en sjukskriven, utbränd människa med en likaledes sjukskriven fru. Självklart är det tufft att bli sjuk, men när han anklagande skriver att han blev tvungen att ta stora banklån tappar han bort mig. Eftersom hans ersättning som helt sjukskriven var lägre än en heltidslön "hopade sig de ekonomiska bekymren nästan omedelbart". Jag kan inte låta bli att tänka - buffert?

Inte blir jag klokare när jag går in på författarens Facebooksida och hittar krav på ökad kollektivtrafik, sex timmars arbetsdag (men för honom är det en mänsklig rättighet att inte jobba alls?), bättre vård till lägre eller ingen kostnad, minskad kontroll av vårdassistentfusk... Ha, ha, ha – utan att ge, ge, ge.

Jag vill inte tvinga ut gamla och sjuka i arbete, men det finns heller ingen sparek med pengar politikerna kan skörda när de behöver förbättra samhället. Eller rättare sagt, det är skattebetalarna som är den där eken och om samhället – alltså vi – inte ens får kontrollera att pengarna hamnar i rätt fickor lär fler och fler tröttna på att bidra. Då blir det ”Inget åt någon” istället, försök då att vara solidarisk!

Vinster i välfärden värre än vänster i välfärden?

Ännu ett företag, Engelska Skolan, ska idag "sälja skolelever på börsen", så det är väl lika bra att vi reder ut detta en gång för alla.

Det började med att regeringens utredare, den gamle sossepolitruken Ilmar Reepalu, föreslog ett vinsttak på 8 procent för privata företag i välfärdssektorn. Vänsterpartiet, som längre drivit frågan, hängde på och nu har LO gått ännu längre genom att vilja förbjuda vinster överhuvudtaget.

Frågan är inte helt enkel. Om skattefinansierade företag går med vinst som inte återinvesteras utan plockas ut blir det ju i praktiken så att företagens ägare lever på skattepengar som istället hade kunnat gå till hemtjänst, höftledsoperationer och sånt.

Men borde man inte fokusera på kvaliteten istället för vinsten? Är det inte ett större problem om åldringarna får liggsår eller om eleverna inte lär sig vad de ska än om organisationen som tillhandahåller tjänsterna tjänar pengar? Om Privatskolan AB lär skolbarnen mer än kommunala Kravlösaskolan för en billigare peng har jag inga problem med att PAB:s aktieägare tjänar pengar. Med tanke på utvecklingen av svenska skolresultat verkar alla krafter behövas.

Fast givetvis har det gått prestige i frågan. Precis som jag kan uppleva att moderater och centerpartister vill privatisera för privatiserandet skull verkar vänsterpartister se vinst som något fult. Vinster på över 8 procent kallas ”övervinster”. Jag antar att det ska läsas ut som ”en äckligt hög marginal ingen någonsin kan behöva”.

Då har man inte förstått hur näringslivet fungerar. Vinster tas inte bara ut. Under en uppstartsperiod kanske företaget går dåligt flera år på raken. Samma sak vid investeringar och nysatsningar längre fram. Och så kan konjunkturen ställa till problem. Om ett företag inte får ta ut mer än 8 procents vinst bra år kan det bli omöjligt att ens gå plus i det långa loppet.

Det skrämmande är att riksdagsmän, de som har hand om våra lagar och gemensamma pengar, inte fattar detta. Så här uttryckte sig Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson och två kollegor om arbetsförhållandena för fabriksarbetare:

Ulla Andersson är visserligen inte utbildad nationalekonom utan förskollärare, men borde ändå förstå att de flesta av oss som inte har vår försörjning tryggad i riksdagen ”tvingas” jobba ihop vår lön. Jag ser problemen, men tycker ändå att ekvationen vinster och välfärd går att få ihop. Vänster och välfärd - där är jag inte lika säker.

Än märkligare är att samma politiker som upprörs över att friskolekoncerner och vårdbolag går med vinst i skattefinansierad verksamhet inte med ett ord nämnt det olämpliga i att ex-politikerna Bert Karlsson och Jan Emanuel Johansson fakturerar miljarder för att driva lika skattefinansierade flyktingboenden. Jan Emanuel ökade förra året sin vinst med 9465 procent och vinsten landade på drygt 25 procent. Ändå småpotatis mot Bert som räknar med att omsätta över en miljard i år och som så ödmjukt som bara han kan fastslår att ”det har Sverige tjänat massor på, för vi är billigast”.

Har han rätt lär det finnas en och annan skattekrona att pressa i den verksamheten, Ulla. Ulla! Uulllllaaaa!!! Va, la du på nu?

Så ser idioti ut

Vi har alla fått märkliga mejl från afrikanska änkor som vill göra oss till mångmiljonärer om vi bara först skickar vårt kontonummer, och helst några dollar. Sedan ska vi bli rikligt belönade.

Då och då dimper det ner ett mejl från banken (vår egen eller någon annans) som på googleöversatt svenska berättar att de av säkerhetsskäl måste ha våra lösenord. Givetvis slänger vi bort det, men en vecka senare kommer tidningsartikeln om någon som berättar att ”det såg väldigt trovärdigt ut”. Mm, förutsatt att säkerhetsavdelningen på din bank drivs av lågstadieelever!

Det kan inte bara var jag som tänker: Hur tusan kan någon gå på detta? Finns det någon enda människa som är så aningslös och/eller outbildad att de går på vad som helst så länge personen i andra änden av konversationen är tillräckligt tydlig och bestämd?

Svaret är tyvärr ja (annars hade fenomenet försvunnit), och tyvärr inte bara äldre pensionärer utan datorvana. I radioprogrammet Spanarna för ett par veckor sedan berättade journalisten och författaren Gabriella Ahlström hur hon under ett telefonsamtal från en engelsktalande människa glatt hjälpt denne att installera spionprogram i hennes dator dagen efter att någon tömt hennes bankkonto på 8500 kr. Gabriella är som sagt journalist, har antagligen jobbat med internet sedan innan millennieskiftet och hon är 52 år gammal!

Dumhetens ansikte

Alltså, denna totala aningslöshet! När hon i programmet säger att det inte verkar gå att skydda sig är det kanske inte konstigt om åldringar inte heller kommer på att man faktiskt kan kasta luren i örat på människor som försöker ta kontroll över ens pengar även om de skulle låta trevliga.

Nej, banker eller myndigheter kommer aldrig be dig lämna ut dina personuppgifter via mejl, de har dem redan! Microsoft eller Apple kommer aldrig be dig installera märkliga program i din dator. För övrigt är bästa sättet att slippa att få 8500 kr stulna från kortkontot att inte ha 8500 kr på ett konto kopplat till ditt bankkort. Det tar 30 sekunder på internetbanken att kostnadsfritt föra över pengar till ditt kortkonto. Gör det när du behöver dem och inte förr!

Fast känner du på dig att du kan komma att lämna bort kontrollen över dina konton till en vilt främmande människa som ringer till dig bör du överväga att ta hjälp av en vuxen.

Bli din egen kritiker

För väldigt länge sedan var jag en hyfsad schackjunior. För att sätta in det i ett börssammanhang fick jag regelmässigt stryk av Gottodix, men brukade vinna mot Cevianmannen. På den tiden hade de riktiga namn, men nu glider jag ifrån ämnet (är på väg mot börsen faktiskt, ha tålamod).

I schack gäller det att tänka så många drag som möjligt i förväg. ”Gör min motståndare så gör jag så och då måste han gå emellan med tornet, jag slår, han slår tillbaka och sen kan jag spela runt mitt andra torn till kungsflygeln...” Det vore naturligtvis enklare om man kunde fokusera på sitt eget spel utan att behöva ta hänsyn till motståndare, men verkligheten funkar inte så.

En politiker måste innan en debatt fundera över och slipa på sina argument, men ännu viktigare är det att fundera över motståndarens och hur dessa ska tacklas. Andra kommer att ifrågasätta nyttan av dina reformer och då är det upp till dig att påvisa att fördelarna överväger nackdelarna.

På börsen finns ingen motståndare på det sättet, vilket kan vara riktigt farligt. Confirmation bias (typ bekräftelsefel på svenska) innebär att man selektivt tar in sånt som bekräftar den världsbild man redan har. Politikerns motsvarighet är nog att omge sig med ja-sägare och när så någon ifrågasätter dina åsikter blir du svarslös.

För att utveckla min syn på börsen ifrågasätter jag mig själv. Precis som schackspelaren försöker tänka ut hur motspelaren ska göra för att bli maximalt farlig försöker jag komma på nackdelar med nuvarande eller tänkta börsinnehav. Det slipar de egna argumenten för dessa papper. Har ingen annan formulerat problem får man göra det själv.

Har man inte tillräckligt bra argument för sina innehav (nu och längre fram i ”spelet”) bör man överväga att ta sig ur positionerna. Det är i så fall inget misslyckande utan tvärtom något bra. Vi lever i en föränderlig värld och det som möjligen var sant igår behöver inte vara det idag, och definitivt inte imorgon.

Däckad av kostnader

Hösten är här på allvar och snart funkar inte kortbyxor ens vid löpning. Sedan står det inte på innan det är dags att byta till vinterdäck på bilen. För ett par decennier sedan bytte nästan alla bilägare däck på sin egen bil. Jag vet inte hur och när det hände, men nu ser jag nästan aldrig någon göra det.

När tiden är inne bokar man tid hos däckfirman. Det är jättesmidigt, tar bara några minuter och har man tur bjuder de på kaffe medan man väntar. Kostnaden varierar, men få däckverkstäder verkar erbjuda däckbyte för under 200 kr.

Själv byter jag såklart mina egna däck. Det tar ungefär en halvtimme och kräver ingen styrka eller andra färdigheter. Min 80-åriga mamma kan byta däck och jag har själv gjort det med ryggskott.

Om vi för enkelhetens skull räknar med att det inte tar någon tid alls att boka tid och byta däck på firma förlorar man alltså 30 minuter på att göra det själv, vilket i gengäld är gratis. Då sparar jag alltså 400 kr i timmen av skattade pengar. Räknar vi baklänges på en månadslön med 30 procents skatt och 168 timmars månadsarbetstid blir det:

400*168/0,7=96000 kr

För att tjäna så mycket hos en arbetsgivare att det lönar sig att lämna bort jobbet måste man således ha en månadslön på nästan hundratusen.

Då räknar jag ändå snällt. I verkligheten skulle jag tro att däckbytet på firma tar en kvart inklusive bokningen på telefon eller på nätet. Dessutom blir det nog några kilometers bilresa, vilken med drivmedel, värdeminskning och ökat slitage också kostar några guldtior. Så kanske måste man tjäna uppemot en kvarts miljon i månaden för att få ekonomi i att lämna bort jobbet.

Jag vet att många har tjänstebil eller leasingavtal där däckbyte ingår, men antingen är det många privatbilsägare som tänker fel eller också måste jag bli en tuffare förhandlare när jag diskuterar ersättning med uppdragsgivare.

Passar du dessutom på att låta däckfirman förvara dina fyra sommardäck under vinterhalvåret istället för att knöla in dem i det egna förrådet krävs ännu en löneförhandling. Jag ska inte räkna ut den månadsvisa kvadratmeterhyran, men om inte ditt förråd är en svit på Waldorf Astoria i New York skulle jag ta en runda förbi källaren och kika på om du inte kan hitta en ruta på 50x50 cm.

Guldläge?

I måndags kunde vi läsa följande i Dagens Industri:

”Hedgefonderna storsäljer guldtillgångar och priskurvan kroknar. Vinden har vänt för ädelmetallen, bedömer analytiker.”

Sedan citerar man två av dessa analytiker som bägge är överens om att guldet ska falla resten av året. Den ene nämner 5 procent som en möjlig prisnedgång fram till årsskiftet, vilket inte känns helt orimligt om man tror på stabila börser, eftersom guldet hittills i år stigit runt 25 procent.

Men i onsdags var det dags för nya krigsrubriker:

”Guldveteranen Robert McEwen har en av de mer optimistiska guldprisprognoserna i branschen och tror att priset kan stiga med så mycket som 44 procent under årets sista tre månader. Det skriver Bloomberg.”

Jag klagar inte på att Dagens Industri, som den ledande affärstidning den trots allt är, redovisar olika sidor. Inte heller är det konstigt att förvaltare, analytiker och industrimän har olika uppfattning om framtiden. Tyckte alla lika vore börshandel en rätt trist verksamhet.

Men varför dessa galna rubriker där man med fet stil fastslår helt motstridiga uppgifter med två dagars mellanrum? En tredje variant hade varit att plocka in bägge åsikterna i samma artikel och gjort en balanserad redovisning av den så kallade verkligheten istället för, som nu, två artiklar där man antyder att alla tycker först det ena, sen det andra.

Jaja, som vanligt får jag väl ta på mig att göra den balanserade bedömningen. Det är sant att guldet gått upp 25 procent i år, vilket är väldigt mycket jämfört med många andra investeringsslag. Men för att komma upp i samma nivå som vi hade för bara två år sedan måste guldet upp ytterligare 35-40 procent, så till skillnad från många aktier som legat runt all-time-high den senaste tiden är inte guldet uppe på några extremnivåer.

Anledningen att jag spekulerar i guld är något som nämns i bägge artiklarna, att guld är en bra investering när det blåser på börsen. Huruvida det faktiskt blåser är en subjektiv bedömningsfråga. Brexit blev ju trots den oväntade utgången bara en lätt bris och aktier hyllas överallt som den enda vettiga investeringen. Men vi har fortfarande ett skakigt ränteläge i hela världen, oklara finanser i Kina, ett stundande presidentval i USA, en banksektor med många varningssignaler och en hel värld av börser som inte drabbats av en ordentlig nedgång på över åtta år.

Därför fortsätter jag att äga och spekulera i guld, men utan att peka med hela handen och berätta för omvärlden hur allt ligger till och hur det ska sluta.

Gör det själv

”Do it yourself”, DIY, eller ”gör det själv” har blivit det nya mantrat. Man ska vara händig, det är tydligen det nya nu, efter att surdegsbaket tappat nyhetens behag.

Jag är inte särskilt händig, men snål och envis och det är en bra början. I min första lägenhet var jag en taklampa kort. Då tog jag en 1,5-kilos lingonsyltburk, en sån här:

Fast den jag använde hade handtag också. Jag vände den (ja, först åt jag ur den och diskade, annars blir det slabbigt), skar upp ett hål i botten i precis rätt storlek för lampsockeln, tryckte fast burken på sockeln, skruvade ditt glödlampan och vips så hade jag tillverkat en egen taklampa. Denna lingonlampa (ej att förväxla med lingonlimpa) blev en snackis i bekantskapskretsen. Jag insåg redan då att den var skitful, men den fyllde sitt syfte och var helt gratis. Och jag var 19 år gammal, kanske ska tilläggas.

Jag har alltid haft lättare för ord och siffror än färg och form. Min pappa var konstnärligt begåvad och gjorde tavlor. Jag har ett par av hans alster, målade på masonitskiva, men de saknade ramar och har lite knepigt format (fel mått och för tjocka). Ett tag var det populärt med ramar i naturträ, gärna drivved. Hur svårt kan det vara, tänkte jag, klöv två ”träd” mitt itu och gjorde egna ramar. Tjugo år senare har jag flyttat några gånger, men tavlorna är med.

Jag har tidigare skrivit om att jag tillverkat egna möbler praktiskt taget gratis. Visst är det lite bökigt, men varje gång jag slår mig ner med en kopp kaffe vid det här bordet får jag en lyckokänsla i kroppen. Den är svårvärderad, men svårslagen.

Gör-det-själv är något som förenar människor i hela världen. En del av oss har tummen mitt i hand, men det faktum att vi har tummar ger oss chansen att bygga våra egna saker.

”Icas returmaskin krånglade och vi hade lite tid över...”

Empiriska studier baserade på en person

I texten om ”emotionell analys” kunde man kanske få intrycket att jag själv bara tar rationella beslut på börsen. Absolut inte! Jag är minst lika dum som någon annan på det viset.

Ett av många fel jag gör är att jag får känslor för mina aktier, och de är långtifrån alltid besvarade. Har jag ägt en aktie och gjort en bra affär på den är jag mer benägen att köpa den igen, trots att denna historik inte påverkar kursen ett dugg.

Och tvärtom! Ni känner väl till det gamla uttrycket ”Bränt barn skyr Electrolux”. Det går att vända på det en gång till. Missade affärer kan gräma mig så att jag går miste om nya lägen. Jag har t ex aldrig ägt Fingerprint-aktier som ju under lång tid hade varit alldeles strålande. För att det stör mig att jag missade det första tåget, inte för att jag undviker den typen av affärer.

Jag har annars ägt massor av ny, haussad teknik. Bara det att den alltför sällan lyft. Som Anoto, eller C-Tech som de hette när jag plöjde ner mina surt förvärvade pengar i deras ”revolutionerande” penna ingen ville ha. Fast när det gäller Anoto är det i alla fall tur att jag inte bränner mig igen, för det är ju fortfarande ett sagolikt uselt företag.

Vidare låter jag tidigare kurs påverka min bedömning av aktiens värde. Jag talar alltså inte om aktiens kurshistorik, utan om min historik i aktien. Om jag köpt en aktie för 100 kr och sålt den för 115 kr tycker jag sedan att 100 kr är billigt och 115 kr är dyrt. Det kan vara ett år sedan jag sålde aktien, företagets verksamhet kan ha ändrats sedan dess, P/E-talet kan ha halverats eller fördubblats, börsen vara i ett annat skede och konjunkturen svängt. Att då låta min säljkurs ett år tidigare spela in i bedömningen av aktiens värde är lika dumt som att tycka illa om en människa bara för att hans skägg har samma färg som en svårstartad bil jag hade på 90-talet.

Så vad gör man åt detta? Lär sig att svälja förtreten, slutar att vara en gringubbe, lär sig att skilja relevanta faktorer från gamla oförrätter och surdegar … Jag kanske kan hitta en ABF-kurs! Nej förresten, det går inte. Jag blev nedstänkt av en bil med ABF-logga hösten -82.

Lägst matbudget vinner!

Min matkostnad ligger runt en tjuga per dag – frukost, lunch, middag, mellanmål, kaffe, te och frukt. Det är knappt en tredjedel av existensminimum. Att jag äter billigare än alla andra jag träffat (inklusive hundar och vällingbarn) beror dels på att jag är vegetarian och handlar smart, dels på att folk inte längre kan laga mat.

För en del är det värt mycket att kunna äta vad som helst när som helst. Vissa ser hämtpizza och fryspajer som guldkant på tillvaron. Inget fel med det. Eller jo, det är ju skitmat! Hur som helst kan alla i Sverige som vill sänka sina matkostnader göra det, de flesta skulle dessutom kunna göra det och ändå äta både godare och nyttigare.

Jag äter ärtor, bönor och linser, men också mycket rotfrukter, köper storpack av allt och anpassar matsedeln efter vad som för tillfället är billigt. Och så ratar jag hel- och halvfabrikat så långt det är möjligt, vilket innebär att jag avsätter tid till att laga mat från grunden. Svårare är det inte, men för den som vill ha inspiration är nätet fullt:

Portionen Under Tian

Mat för max tio kronor per portion med slutsumma för varje recept, inköpslistor och allmänna råd. Finns även på Facebook.

Skippa nudlarna

Studentinriktning, med kategoriindelning för pris per portion, men också för kött, fisk, vegetariskt, frukost, efterrätt osv. Praktisk men ful sida.

MyTaste

En sida utan lågprisprofil, men perfekt för att snabbt ta reda på vad man kan göra med grönsaken som är billig i affären (eller som snart ruttnar i kylen). Skriv ingrediensen i sökfältet och välj mellan recepten som dyker upp på skärmen med bild och rubrik.

Jag är själv inte mycket för att följa matsedlar eller ens recept, men alla sätt som funkar är bra. Med framförhållning och engagemang skulle de flesta kunna kapa tusenlappar från sin matbudget utan problem. Tvärtom, de flesta skulle kunna göra det med ökad kvalitet och smakupplevelse.

Som vanligt får jag inte en spänn av någon för att slänga in ovanstående länkar. Jag råkar bara gilla vad de gör.

Kvotering och klåfingriga politiker

Sverige ska få en jämställdhetsmyndighet. Jag gillar jämställdhet, men förstår inte varför vi ska ha ännu en myndighet på temat. Ännu mindre förstår jag mig på kvotering. Kvinnor ska nu kvoteras in i bolagsstyrelser, föreslår regeringen med näringsminister Mikael Damberg (ja, han stavar faktiskt så) i spetsen. Jag har inte hört dem få medhåll från någon enda i näringslivet. Inte heller från kvinnor, som styrelseproffset Antonia Ax:son Johnson.

Och varför skulle de? Jag är inte kvinna, men misstänker att de, som jag, vill åtnjuta respekt för vad de gör, inte för vad de är. I samma stund en kvoteringslag går igenom kommer varenda kvinna i en börsnoterad bolagsstyrelse få misstankar på sig att hon egentligen inte är där för sin kompetens utan som näringspolitiskt kuttersmycke.

Företag är inte en ondsint konstruktion för att cementera förlegade värderingar. De flesta styrelseledamöter har varit engagerade i företaget från ett tidigt skede och brinner för dess verksamhet. Regeringen tycks tro att de istället ingår i en hemlig herrklubb av styrelserävar som väljer in sina kompisar i varandras styrelser för att hålla gruppen intakt. Det finns en handfull styrelseproffs, men kolla ett litet bolag på måfå och du kommer att hitta branschkunniga ledamöter med decenniers erfarenhet. Ska de kastas ut för att det blåser sådana politiska vindar just nu, bara för att de råkar tillhöra ”fel” kön?

Alla vet att en grupp, som en styrelse, gynnas av att deltagarna har olika erfarenheter och infallsvinklar. Alltså ordnar företagen själva detta. På bara två år, sedan 2014, har andelen kvinnor i bolagsstyrelser ökat från 27 procent till 32.

Då är jag mer orolig för könsfördelningen i politiken. I LO:s styrelse är femton ledamöter av arton män. Och när Stockholms Stad förra året bildade en grupp för att arbeta med jämställdhetsfrågor bestod den av nio personer, 100 procent kvinnor. På kritik om den sneda könsfördelningen svarade gruppens ledare Annika Hjelm (mp) att hon ”är övertygad om att jag har anställt de personer som kommer att vara bäst för det jobb vi ska göra”. Så där var det alltså helt okej att gå på kompetens, men privata företagsstyrelser ska inte få söka denna kompetens var de vill.

Politisk ”jämställdhet”

Och denna fråga gäller så mycket mer. Uttrycket ”fri marknad” kan inte bara vara tomma ord att ta till för att distansera sig mot alternativen (som vi gång på gång sett misslyckas runt om i världen). Ska politikerna bestämma könsfördelningen i privata företags styrelserum kommer de snart att ha åsikter om antalet styrelseledamöter med utomeuropeisk härkomst, sexuell läggning, ålder, och varför inte politisk hemvist för att gå hela vägen?

Politiker ska ge tusan i sånt de inte begriper, och ännu mer tusan i sånt de inte har med att göra!

Att spara eller spara till pension

”Varannan företagare saknar sparande” fastslår rubriken i en Swedbanksponsrad artikel. Fast läser man vidare ser man att det är pensionssparande som avses.

Och då stämmer det in på mig. Jag är företagare och har inget sparande speciellt avsett för min pension. Det främsta skälet är att jag inte fattar vitsen med att öronmärka pengar. Sånt är för människor som tvångsmässigt köper lördagsgodis så fort de kan. Swedbank tycks tro att alla funkar så: ”Du frestas inte att konsumera upp dem i förtid”. Karaktär någon...? Men jag ska inte peka finger åt andras upplägg. Vill någon separera sitt pensionssparande på en särskild depå, ISK, kapitalförsäkring eller annan försäkring, och trivs med det får man göra så.

Som företagare har man fortfarande en avdragsmöjlighet för sitt pensionssparande, och avdrag är inte ointressanta. Men när man väl tar ut pengarna som pension lär man alldeles säkert få skatta för dem, och vad skattesatsen är då vet vi ingenting om.

Och - för att vara tydlig - jag tror inte att pensionen kommer lösa sig själv, tvärtom! Jag har alltid ratat pensionsförsäkringar för att jag inte litar på att politikerna kan hålla tassarna borta. Och vad är pensionsåldern när jag vill använda de där pengarna – 85? Genom att spara fritt kan jag flytta pengarna dit där de beskattas minst och förräntar sig bäst, och använda dem när jag vill.

Pensionsfunderingar måste avslutas med denna helt lysande video, det är lag på det:

Och för lite perspektiv, om bara några år är alla inblandade (utom Stellan Sundahl) pensionärer.

Riskaversion

Jag hade kunnat skriva ”Motvilja att ta risker” i rubriken, eller ”Feghet”. Kärt barn har många namn.

Läste att ”vi” enligt studier blir mycket mer skrämda eller nedstämda av förluster än ”vi” blir glada av vinster. Jag försöker distansera mig med hjälp av citattecknen, men givetvis är jag lika drabbad som någon annan.

För det här är ingen bra grej, det resulterar bl a i att man låter bli att realisera förluster. Det där är ju ett annat vanligt tankefel, att förluster inte räknas förrän de realiserats. Faktum är att om en aktie tappar halva värdet tappar ägaren halva innehavet. Ett annat närbesläktat nybörjarmisstag (eller ja, det kan man göra hela livet) är att realisera vinster för snabbt, att inte våga behålla aktier som är på väg upp.

Risken är därför överhängande att man säljer aktier där man har vinst och behåller förlorarna. Det behöver inte vara fel, men om aktier som går ner är sämre företag än de som går upp (och det låter väl inte orimligt) blir det ett effektivt sätt att minimera vinsterna och maximera förlusterna. Lite som en bra strategi, fast tvärtom.

Hur bär man sig då åt för att gå från att vara riskavert till att bli riskneutral, att värdera risker och möjligheter på samma sätt? Finns det någon KBT-behandling? För många av oss skulle en sådan utbildning vara en lönsam investering.

Men eftersom jag inte tror att det finns veckoslutskurser i sturskhet får man försöka lösa det på annat sätt, nämligen genom att i förväg bestämma en plan för aktieköpet, formulera för sig själv varför man handlar och läsa på så gott det går. Ska man sedan frångå planen gäller det att motivera även detta, helst utan frasen ”fega ur”. För inget motgift mot feghet är så effektivt som att veta vad man håller på med. Det är ingen lösning, men förhoppningsvis ett steg på vägen dit.

Om böckers kostnad

Jag läser mycket, har alltid gjort det. Uppemot hundra böcker om året, skulle jag tro. Romaner, deckare, facklitteratur, biografier... Inte många ljudböcker och ännu färre e-böcker. Jag föredrar gamla analoga pappersböcker, men kan inte ens minnas förra gången jag gick in på en bokhandel och köpte en bok. För 10-15 år sedan var det tänkbart att köpa en pocketbok inför en tåg- eller flygresa när de inte kostade mer än en veckotidning, men när Pocketshop tar 89 spänn skulle jag hellre läsa Safety On Board 50 gånger på raken.

De flesta böckerna lånar jag på biblioteket. Mitt lokala bibliotek har en bra hemsida med hela sortimentet sökbart. Hör jag talas om en intressant bok kan jag snabbt kolla om de har den, om den är utlånad och när den i så fall kommer tillbaka.

Annars bytlånar jag böcker med kompisar, och så har vi i min bostadsrättsförening ett intressant spontanbibliotek i tvättstugan. Får man en bok över kan man ställa dit den, och det finns alltid böcker att ta med sig tillbaka.

Vid enstaka tillfällen dyker det upp böcker jag verkligen vill ha som inte går att hitta gratis. Då börjar jag leta på Bokbörsen (fruktansvärt ful hemsida, men bra sökfunktion), sedan Tradera. Först därefter försöker jag vänja mig vid tanken på att betala ordinarie pris på exempelvis Bokus eller Adlibris.

Är man lite mer öppen i sina önskemål, men ändå vill ha en bok att ställa i bokhyllan rekommenderar jag antikvariat, loppmarknader och Myrorna med priser på runt en tiondel av nypriset.

Men själv ser jag det nästan som en bonus att få lämna iväg boken så fort jag läst den. Hur ofta vill man läsa om en bok? För skönlitteratur är mitt svar aldrig.

Bra köp, dåliga affärer

Man brukar säga att man ska köpa aktier i bra bolag som man tror på långsiktigt. Allt annat vore ju vansinnigt. Det är nog alla ense om, även om vi med olika metoder kommer till olika slutsatser om vilka dessa bolag är.

Men jag har åtminstone ett läge när jag gör avsteg ifrån denna taktik – vid börsintroduktioner. Den första affären jag erinrar mig är när staten sålde ut 30 procent av Telia för sexton år sedan. Jag tyckte att den var dyr och jag såg inte hur bolaget skulle kunna vinna marknadsandelar när de strax innan haft monopol. Men jag tecknade aktier.

Det senaste exemplet är Clean Motion, som utvecklar elmopeder för främst den indiska marknaden. Deras Zbee är ett trehjuligt fordon som i min ungdom tveklöst hade gått under benämningen ”cp-moppe”. Smidig i stadstrafik, miljövänlig och praktisk, men den kostar 79000 kr! För det får man en ganska hyfsad begagnad bil. Målfoto om man inte till och med kan få en ny bil för samma pengar. Hur många indier har råd med det? Mitt svar: För få. Men jag tecknade aktier.

I fallet Telia gick det helt enligt planerna. Jag sålde med vinst och sedan rasade aktien. Clean Motion ligger fortfarande långt över introduktionskursen, men hade också lönat sig bäst att sälja av efter bara några dagars handel. Men betyder det att det var rätt att köpa dem? Ska man så totalt frångå sin strategi när man tror att det kan löna sig?

Jag är kluven. Ibland blir dessa kortsiktiga idiotaffärer kostsamma, men i det långa loppet har jag tjänat på dem. Så då är det väl bra då. Eller?

Fetma är inte en klassfråga

Fetma+klassfråga ger över tretusen Googleträffar. Varenda tidning fastslår att övervikt, både bland barn och vuxna, är en fråga om pengar. Skitsnack!

Fetknoppen Göran Greider kan tala sig blå för att arbetarklassen inte har råd med nyttig mat, det blir inte mer sant för det. Godis har blivit billigare jämfört med riktiga livsmedel, men senast jag kollade lösgodispriser var det ungefär tio gånger dyrare än vitkål, som brukar kosta 5,90/kg. Det är billigare än rent socker. Knäckebröd är billigare än chips och det är billigare att skölja ner med vatten än med läsk. Behöver jag fortsätta?

Om Göran Greider la lika mycket energi på att träna som han gör på att tvinga fram en sockerskatt skulle han få Alexander Skarsgårds magrutor på en kvart. Förresten Göran, du är varken fattig, underklass eller arbetare. Du är en rik och uppenbarligen mycket välgödd direktör. En sockerskatt skulle inte bita på din privatekonomi alldeles oavsett.

Men om vi håller oss till riktig mat, vad är nyttigast? Vad som helst funkar så länge man inte äter för mycket (vilket rika har bättre råd att göra än fattiga). Ska vi ändå gradera vill jag påstå att mat lagad från grunden är hälsosammare än hel- och halvfabrikat, som ändå är att föredra framför hämt- och snabbmat. Samma trend här alltså – ju billigare desto bättre. Har fattiga mindre tid än rika? Har arbetarklass mer tid än övre medelklass? Med reservation för individuella variationer är svaret på bägge frågorna ett rungande nej.

En annan myt är att rika människor tränar eftersom de har råd att ta hand om sin kropp. En av de allra billigaste, och samtidigt mest effektiva motionsformerna, är löpning. Det är ju inte så att överklassporterna hästpolo och kricket är den enda vägen till ett hälsosamt liv. Ett gymkort kostar pengar, men köp inte det då!

Löpning och promenader utförs med fördel året runt på vägar och i motionsspår, istället för på gymmets löpband. Och vill du lyfta skrot går det att göra nästan överallt. Dels finns gratis utegym lite varstans, men alla övningar där och på innegymmet går att göra i skogen istället. Eller hemma! Kom inte och säg att fattiga människor inte har råd med armhävningar.

Vad Greider och andra i hans läger gör är inte att visa solidaritet och omsorg. Istället vädrar de sitt förakt mot sämre bemedlade människor som de anser är oförmögna att ta ansvar för sina egna liv och därför måste ledas till den smala vägen som en skock får. Sköt du din kropp, Göran, så får vi andra sköta våra!

Inga alternativ?

För några veckor sedan dammade Dagens Industris krönikör Magnus Dagel av uttrycket "TINA", ”there is no alternative”, som syftar till att även om börsen verkar översåld ska man fortsätta att köpa aktier för det finns inga alternativ.

Eeh... jo! Det finns massor av alternativ. Man kan t ex köpa råvaror med helt andra handelsmönster eftersom priset inte bara styrs av konsumenternas plånböcker utan också av tillgång och lagerförändringar. Kaffe lär vi dricka även om börsen skakar (kanske särskilt då) och ädelmetaller som guld och silver brukar ofta gå upp när det är som allra oroligast i världen. Detta eftersom inga banker eller riksbankschefer i världen mäktar med att spekulera bort värdet på en guld- eller silvertacka.

Man kan också passa på att betala av bolån och andra skulder. Visst är räntan låg nu, men på lite sikt är alla överens om att den ska upp igen och då blir lånen dyrare. Eller köp en bostad om du inte tror att vi står inför en bobubbla. Passa på att köpa den där sommarstugan eller husbilen du gått och sneglat på. Eller renovera din bostad, det brukar ränta sig på sikt.

Om du, som jag, tror att börsen ska ner kan du köpa säljpapper. Blanka aktier eller köpa säljoptioner, terminer eller något annat.

Ett sista alternativ (nej, det finns fler, men det här är ingen roman) är att låta pengarna ligga kvar på sparkontot. Det är egentligen ingen höjdare, men med dagens låga räntor är det ingen större kris att ha pengarna disponibla trots att det ger max 0,5 % avkastning.

Till Dagels försvar bygger hans tes på att aktier alltid är det bästa alternativet långsiktigt. Det må så vara, men trots att vägen oftast går rakt fram är det ändå en bra idé att svänga när man tittar rakt in i en bergvägg.