Kontokoll

Då och då framkommer exempel på att människor lurats på pengar från sitt bankkonto. Oftast av företag de anlitat, men som dragit mer från kontokortet än överenskommet. Det kan både bero på medvetna bluffar och misstag gjorda av medarbetare och datorer.

Det underliga är väl att folk inte märker att de har för lite pengar på kontot och kollar varför. Har man fått en dålig växlingskurs när man betalt en middag på utlandssemestern är det kanske lätt hänt, men det finns så mycket konstigare exempel.

Det kan vara en kostnad som dragits två gånger, och det kan gälla tusentals kronor. Eller också upptäcks att teleoperatören dragit några tior mer än man ska varenda månad i upp till ett år. Jag upplever att tidningar och radioprogram är fyllda av dessa historier och gemensamt för samtliga är att det alltid tagit en bra stund innan den drabbade upptäckt det hela. De har inga rutiner för att kontrollera saldot på sina konton, sparar inte kvitton och avtal och ögnar på sin höjd igenom kontoutdraget som hastigast. Så länge det hela tiden finns pengar till nästkommande köp upplevs inte problemet.

Det som händer när man kommer till sin leverantör flera månader i efterhand för att klaga på att man fått betala för mycket är att man signalerar osäkerhet, visar att man inte har koll. Är det ett företag man har löpande affärer med kan problemet ha hunnit förvärras, och om man inte klagat första gången man fått betala för mycket kan det såklart uppfattas som att man varit nöjd och belåten, så länge inte pengarna tog slut. Är det å andra sidan engångsaffärer är problemet istället att motparten inte har någonting att vinna på att reda upp situationen eftersom alla inblandade vid det här laget vet att affärsförbindelsen redan är avslutad.

För bara tjugo år sedan hade vi inga internetbanker. I bankböcker fylldes ränta och annat i manuellt och man hade kassaböcker där man själv fick föra in sina transaktioner. Nu är allt som krävs att man loggar in på sin internetbank och kollar att uttag och insättningar stämmer, men jag tror banne mig att de flesta hade bättre koll på sina konton förr!

Själv kollar jag internetbanken så fort jag gjort ett kortköp eller en räkning gått iväg. Och – lika viktigt – att de som ska betala pengar till mig också gör det. När jag inte fått betalt för en faktura på förfallodagen skickar jag följande morgon en påminnelse. Varje gång, utan undantag. Inte ”Var fan är mina pengar, era jävla svin?!”, jag ber dem bara artigt kontrollera att pengarna är på väg. Oavsett om det är små eller stora belopp och små eller stora kunder. Detta för att visa att jag har koll. Det gör mig inte immun mot lurendrejeri, men den som står upp löper mindre risk att bli överkörd.

Att tänka kommersiellt

I tio år jobbade jag som ståuppkomiker, en underhållningsform som hamnar mellan stolarna. Rent skattetekniskt är det inte ett föredrag, inte en monolog, inte teater, inte kultur... Normalmomsen är 25 procent, kulturmomsen 6 procent. Vore det ett föredrag skulle det beskattas med 25 procent moms, vore det kultur skulle man istället lägga på 6 procent. Men ståuppkomik är varken eller och därför märkligt nog momsbefriat. (Sedan finns undantag, om jobbet bokas via en artistbokare eller innehåller specialskrivet material för en specifik kund, men jag ska lämna momssystemet innan den sista läsaren ledsnat.)

När man samarbetar med personer ur andra skrån blir det ännu tydligare hur konstformen hamnat mellan stolarna. Många komiker gör föredrag om något specialämne de har. Och har de inget kan de alltid hitta på något flummigt som ”verbal kommunikation”, så att de kan hotta upp några wikipediatexter med sitt vanliga standardmaterial.

Föredrag är en mycket kommersiell verksamhet. Antingen betalar en arrangör som i sin tur tar betalt av varje person i publiken, eller också betalar ett företag som bjuder in sin personal eller andra intressenter. Men någon betalar. Knappt ens de största skojarna bland talarförmedlingarna föreslår att man ska tala gratis för att ”få jättebra betalt längre fram”, som är så vanligt när de bokar komiker.

Ett annat sätt att bredda sin verksamhet som komiker är att gå åt kulturhållet. Kanske genom att samarbeta med en grupp musiker eller en teatergrupp för att skapa någon slags hybrid. Här är det – särskilt bland teaterfolk – betydligt vanligare att verksamheten finansieras med bidrag. Något kulturstöd, kommunala kulturpengar eller ett stipendium.

När man brainstormar en ny idé med någon av dessa grupper blir skillnaden supertydlig. Föredragshållare och näringslivsfolk frågar sig: Hur ska vi kunna göra detta till en säljbar produkt och hur ser kundunderlaget ut? Teatergruppen undrar: Vilken skattefinansierad organisation kan vi få att betala för detta?

Jag tror på uttrycket ”Som man ropar får man svar”. Den som letar efter en bidragslösning på sina finansiella spörsmål kommer inte att hitta en affärsmässig. Vill man inte vara helt i händerna på en extern finansiär med helt andra tankar och mål (och ville man det kunde man ju lika gärna ha en anställning) gör man klokt i att alltid tänka kommersiellt.

Det här gäller inte bara i yrkeslivet. Det går att tjäna pengar på det mesta. Hobbies som börshandel och poker kan utvecklas till inkomstkällor, gamla sopor kan säljas, idéer kan slussas vidare till någon som kan göra business på dem. Har du tänkt läsa på om något – skriv en bok när du ändå håller på! Ska du på semester – kolla med ett resemagasin om de vill att du gör ett reportage! Det finns pengar i nästan allt, bara man letar.

Inte uppskattat

Sverigedemokraterna föreslår i sin skuggbudget att man ska kunna tjäna upp till 150000 kr om året utan att betala någon som helst inkomstskatt. ”Vi har satt nivån där eftersom den lägsta avtalsenliga nettolönen ligger i närheten av den summan”, säger partiets ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt.

Vore jag seriös journalist skulle jag nu gå igenom hela budgetförslaget, men det här är en blogg där jag förbehåller mig rätten att plocka ut degklumparna ur kakan. För jag tycker att det här är någonstans i gränslandet mellan snedtänkt och feltänkt.

Poängen sägs vara att ”det ska löna sig att arbeta”, vilket låter som hämtat från Skattebetalarnas förening eller Moderaterna 1985. Men det här säger väl snarare att det inte ska löna sig att tjäna mer pengar. Nuvarande belopp man får tjäna utan att betala skatt är 18951 kr/år, så det är inte precis en marginell höjning som föreslås. Jag fattar att man vill att fler ska kunna leva på sin lön även om man skulle behöva nagga lite på minimilönerna. Men vilka signaler sänder det?

1. Fattiga människor tjänar så lite att de inte kan förväntas bidra till samhället.
2. Tjänar du hyfsat kommer det inte löna sig att arbeta hårdare för att göra karriär och tjäna ännu mer.

SD:s riksdagsman Linus Bylund (mest känd för naturlagen att alla som äter lunch med honom får sparken) säger: ”Tjänar man under hundrafemtiotusen kommer man ha behov av någon form av bidrag.” Mm, det kanske är lätt att tro det när man tjänar 63800 kr/månaden (plus fler löneförmåner än jag orkar räkna upp). Jag inser att jag inte är normen i samhället, men jag skulle gå runt även om jag tjänade hälften av det, med nuvarande skattelagstiftning.

Det låter ju jättefint att människor med låga löner ska få mer att leva på, men det här kommer att kosta mer än det smakar. Det enda SD får godkänt på av mig är att förslaget delvis ska finansieras med utfasat ränteavdrag och minskat antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder från Arbetsförmedlingen. I övrigt hade jag återremitterat med uppmaningen: ”Gör om, gör rätt!”

Varför finns inte fler grindsamhällen?

Grindsamhällen, eller gated communities, är inhägnade bostadsområden där man måste passera en grind med en väktare för att komma in, och där det eventuellt finns patrullerande säkerhetspersonal. Fenomenet är vanligt i USA och Sydamerika, men varför finns det nästan inte alls i Sverige?

Uppenbarligen finns gott om svenskar som är villiga att lägga mycket pengar på sitt boende och i takt med ökad brottslighet i kombination med en poliskår som löser allt färre brott borde väl säkrare bostadsområden vara en nästan onödigt säljbar produkt? Sveriges första grindsamhälle, Victoria Park i Malmö som startade 2008, är idag börsnoterat, men på företagets hemsida står ingenting om grindsamhälle eller gated community. Istället skriver man där om ”attraktivare boende” med ”socialt ansvarstagande”. Den formulering som sticker ut mest är nog ”livsstilsboende”. Det låter ju snarare som ett gruppboende för förståndshandikappade än ett självvalt alternativ.

Så fort någon vill bygga ett grindsamhälle kommer kritiken som ett brev på posten. ”Här kan du bo bakom murar och spärrar”, skrev Aftonbladet när en byggherre ville hägna in ett område med elva bostäder fördelade på fem hus.

Vad är problemet, saboterar det allemansrätten? Jag springer ibland i Djursholm där många villatomter är större än hela detta bostadsområde. Där är alla tomter inrutade med staket och en låst grind med stora skyltar om vaktbolag och kameraövervakning. Man får vara rätt kommunistisk i sin syn på människor om man vill förbjuda det. Om två bostäder går ihop om ett staket och ett väktaravtal, gör det någon skillnad? Eller var går gränsen från grannsamverkan till samhällsomstörtande gerillaverksamhet – fem bostäder, 50, 100?

Jag tror stenhårt på fler grindsamhällen i Sverige. Det skulle inte förvåna mig om det finns hundra stycken inom några år. Trots att Victoria Park var först ut verkar de inte ha eller någonsin ha haft planer på att profilera sig mot den här typen av boenden. Därför är jag förvånad över att inte något av våra stora bygg- och/eller bostadsbolag tar tag i den biten. Peab, JM, Bonava... Varför startar ni inte ett dotterbolag som bygger och driver grindsamhällen?

Att de skulle få politiker och en och annan regimtrogen nyhetskanal emot sig betvivlar jag inte. Men skulle de sakna kunder, personer villiga att betala för att minimera risken att bli attackerade eller rånade i sin närmiljö? Hur stor är t ex inbrottsrisken i ett bostadsområde där man måste legitimera sig för att komma till och från? Inte så stor, gissar jag. Om detta är ett problem får vi nog kvotera kriminaliteten så att det blir rättvist.

Tomma lador skramlar mest

”Under de borgerliga åren...” Så inleddes många socialdemokratiska tal på 80-talet, som sedan fortsatte med att skylla alla världens problem på högerns politik 1976-1982.

2006 la istället högerregeringen stor kraft på att förklara hur mycket som redan var förstört och hur lite de kunde göra åt det. Jan Björklund var mästare på detta. ”Den socialdemokratiska flumskolan” var tydligen så djupt rotad att han inte kunde göra något åt den under åtta år annat än att konstatera faktum, igen och igen. Men Borg och Reinfeldt var inte långt efter. Inte kunde de förväntas vända svensk ekonomi på åtta år, särskilt som det var lågkonjunktur nästan hela tiden. Och dåligt väder.

2014 lämnade de (enligt egen utsago) ändå över otroligt välordnade finanser till Löfven och Andersson. Fast så tycke ju inte de. Det blev ett evigt tjafs om tomma respektive fulla lador som väl inte har tystnat än.

Tyvärr är detta inget svenskt fenomen. Barack Obama gick väl 2008 mer till val med ett löfte om ”change” än att berätta vari denna förändring skulle bestå. 2016 kandiderade märkligt nog såväl Trump som Clinton med ungefär samma argument. Att Trump vann berodde nog till en del på att ingen på allvar trodde att Hillary Clinton egentligen ville ha en ny politik än den hon själv drev som utrikesminister. Inte blev det mindre stolligt när Clinton inte orkade kampanja särskilt mycket utan fick hjälp av president Obama. ”Rösta på min kompis Hillary om du vill ha en annan politik.” Eeh, annan än din? Så varför ska vi lyssna på dig? Särskilt som han hade sagt något helt annat några år tidigare.

Min förhoppning, både i Sverige och i resten av världen, är att nya ledare (helst fr o m Trump) ska sluta att prata ner sitt utgångsläge och istället kavla upp ärmarna och ta tag i jobbet. Jag tänker så här: Om du inför valet har sagt att en röst på mig är en röst på handlingskraftig politik kan du inte med någon slags trovärdighet så fort valet är vunnet säga att från det här taskiga läget kan jag inte göra någonting. Ladan är tom, björnen är skjuten, skinnet är sålt, pengarna är borta och ni har just gett makten till en slöhög som säger sig vara både bakbunden och handfallen. Grattis!

Mera kärnkraft!

I somras skrev jag en text om uran. Som investering alltså, jag har varken tänkt bygga egna kärnkraftverk eller stridsspetsar. Jag har klurat sedan dess, men inte velat köpa i nedgång för att slippa ”fånga fallande knivar”. Nu har jag i alla fall gjort slag i saken genom att köpa ETF:n URA, eller Global X Uranium, en nästan onödigt spännande investering. Trots att det inte är någon hävstång i den var jag 3-4 procent back innan jag ens hunnit bokföra köpet. Nu har det gått en vecka och förlusten har vänts till en tolvprocentig vinst. Bara igår gick den upp sju procent!

Det som gjort att det blivit drag i handeln i år var att Kazakstans statsägda uranproducent Kazatomprom sagt sig vilja att dra ned produktionen med tio procent pga de låga priserna. Detta skulle göra tre procent lägre uranproduktion globalt eftersom bolaget är störst i världen. Kazakstan står för 40 procent av världens uranproduktion, så det finns muskler bakom.

Vad som hände dessförinnan var en i princip obruten nedgång i uranpriset sedan Fukushima-olyckan 2011, och förutom att Fukushima stärkt kärnkraftsmotståndet har gammalt uran återvunnits, både från kraftverkens kärnavfall och ur avlagda kärnvapen. Men sannolikheten att världen ska bli av med sitt kärnkraftsberoende just nu känns ändå låg. Kina planerar att bygga 60 nya kärnkraftverk för att minska sina kolkraftsutsläpp.

Frågan är vad som händer i framtiden. För att få det svaret måste vi göra kvalificerade gissningar på en massa politiska beslut, veta ungefär vart opinionen är på väg och hur alternativ som olja och solenergi ska utvecklas. Jag tänker inte ens försöka.

Jag konstaterar bara att sedan toppen 2007 har priset på uran sjunkit med 85 procent, och att tillgången nu minskar samtidigt som världens största ekonomi Kina, med ett stort och rejält ökande energibehov satsar på att bygga ut kärnkraften. Jag ser därför investeringen som en sund riskspridning vid sidan av andra råvaror samt aktier och fonder.

Högkonjunktur på gymmet

Ingen bransch jublar högre åt nyårslöften än gymmen, möjligen med undantag för tillverkare av nikotinläkemedel. I januari tecknar massor av människor gymkort. De billigaste ligger på runt 3000 kr/år och åtminstone i Stockholm finns nästan ingen övre gräns. Sturebadet har en variant de kallar ”de Luxe” som går lös på 100000 kr/år. Då ingår förvaringsskåp och badrock, bara en sån sak! Ja, skratta ni, men badrocken erbjuds annars att hyra för det facila priset av 2500 kr/år.

Men om vi håller oss till de billiga kreti- och pleti-alternativen verkar 299 kr/månad vara rätt vanligt (och så en engångskostnad som kallas startavgift, medlemsavgift eller liknande, sådana verkar de duktiga på att ta ut). Jämfört med många andra hobbies är tio kronor om dagen inte så farligt, men vad får man egentligen för pengarna?

Man får springa på löpband. Detta finns annars som utomhusvariant och kallas då löpning. Fördelarna med utealternativet är många – man svettas mindre och det ger mer variation, vilket gör det mer hälsosamt och minskar skaderisken. Men framförallt är det hundra gånger roligare och dessutom gratis.

Man får också använda andra typer av maskiner på gymmet, som motionscyklar och roddmaskiner. Men sådana finns även gratis för avhämtning i hela landet. Bara att kolla Blocket och åka och hämta.

Vidare finns fria vikter och diverse lyftanordningar. Många av dessa går med enkla medel att fixa i hemmiljön, för den som inte nöjer sig med att använda den egna kroppen i armhävningar, situps, plankan osv. I stadsmiljö finns dessutom ofta utegym. Jag har gångavstånd till minst fem stycken. Och den som inte bor i en stad har kanske tillgång till en skog. Där finns stock och sten helt naturligt.

Så därmed blir även detta gratis. Min egen träning består av löpning, motionscykel (kostnadsfri inklusive display och batteri) och egna övningar här hemma. När jag springer kommer jag ofta förbi något gym där människor står i sina ekorrhjul innanför glasrutan. Jag tycker synd om dem, men den som trivs med det ska naturligtvis göra så. Men köp inte ett årskort på gymmet om årsenergin är förbrukad i mitten av februari – för detta finns inget försvar.

Långsamhetens lov

Samhället snurrar allt fortare. Bilarna, internet och snart sagt alla fenomen går snabbare och snabbare. Det kallas utveckling och är ibland av godo. Men inte sällan kommer hastigheten med en baksida.

Alexander Bard sa följande i sitt Sommarprogram: ”När jag var 25 år hade jag förmodligen läst fyra eller fem gånger så många böcker som dagens 25-åringar har gjort.” Att läsa en bok tar ett antal timmar. Är man uppväxt med att när som helst kunna se Youtubesammanfattningar och luftigt skrivna Wikipediasidor känns det nog ganska främmande att lägga tio timmar på en enda källa. Internet är en fantastisk kunskapsbank, men fördjupning är inte dess främsta kännetecken. Fördjupning tar tid.

Självklart finns unga som är belästa och 50-åringar som inte ens orkar läsa kontoutdrag, men alla är barn av sin tid och det är inte lätt att ta till sig nyheter åt något håll: 

Investeringar ska helst gå fort och ge snabb avkastning. När jag började handla aktier på allvar gjorde jag alla affärer med tanken att skapa stor avkastning snabbt. Hellre ett gäng korta vinstgivande affärer än längre affärer med högre vinst. Fast helst både och. Och det går! Jag har gjort snabba affärer över dagen med tvåsiffrig procentuell vinst.

Det är bara det att möjligheten till snabb avkastning kräver hög risk. I valet mellan tio parallella aktieaffärer med tråkiga industriaktier och en serie med tio slantsinglar med dubbelt upp vid vinst skulle slantsinglingen ha överlägset högst potential. På minussidan skulle 1023 av 1024 personer bli helt panka med den metoden. Avkastning tar tid.

En del saker måste helt enkelt få ta tid. Ibland kan det till och med finnas fördelar med det, som vid kunskapsinhämtning, investeringar, långkok, jäsning, sex... Livet är inget för sprinters, det är ett maraton.

Maraton tar otroligt lång tid, i alla fall för mig.

Tillbaka till spisen, kvinna!

Okej, nu spetsade jag till rubriken en aning. Det här handlar inte alls om kön utan om allas liv och vilken tid vi lägger på arbete. Även vi c:a 1,5 miljoner singelhushåll som inte har något alternativ till att både skaffa en dräglig inkomst och att sköta hushållsarbetet helt själva.

För hundra år sedan kunde barn jobba tolvtimmarsdagar från 14 års ålder. Sedan dess har både arbetstid och semester reglerats. Åttatimmarsdagen infördes 1919. Fyrtiotimmarsveckan genomfördes 1973 när lördagsarbete inte längre var standard. Men där tog det stopp. På senare är väl trenden snarast att de som har arbete jobbar mer. Eventuella barn skickas iväg till dagis så fort det bara går för föräldrarna har inte råd att ta hand om dem själva. Men på 70- och till och med 80-talet var det fortfarande inte ovanligt att en hel familj levde på en lön.

Jag är inte ute efter allmän arbetstidsförkortning, införande av friår eller andra idiotförslag som bygger på att någon annan betalar. Jag tycker bara att det är konstigt att många trots ett sekel av utveckling från bondesamhälle till dagens moderna variant har svårt att få sin lön att räcka ens till en person när den förr kunde räcka för att försörja en hel familj. Dels beror det på ökat skattetryck, men också på att det nästan blivit en naturlag att ökat välstånd per automatik ska lösas in mot mer eller mindre överflödiga ägodelar.

Ett litet räkneexempel för att visa vad jag menar. I mitten av 90-talet var jag arbetslös ett tag och gick på a-kassa. Eftersom jag jobbat deltid, 70 procent, baserades a-kasseersättningen på detta och blev 0,7x0,8=56 procent. Jag var rätt ny på arbetsmarknaden, så min grundlön var inget att skryta med. Om jag minns rätt fick jag 433 kr/dag måndag-fredag i arbetslöshetsersättning, alltså c:a 9000 kr/månad. Efter skatt återstod väl knappt 7000 kr. När alla fasta utgifter var betalda byggde jag ut mitt hus för överskottet.

En och annan läsare kände nog att de måste ha missat något när de kom fram till den kursiva meningen, men nej då. 7000 kr i månaden räckte och blev över, vilket för övrigt fortfarande stämmer drygt tjugo år senare. Inte för att jag lever som en kyrkråtta utan för att jag prioriterar frihet framför hemmabioanläggningar. Ju fler som gör den prioriteringen, desto fler skulle ha råd att leva på lägre eller färre inkomster.

Om det skulle leda till fler hemmafruar, hemmamän, deltidare eller friare arbetstider och arbetsformer vet jag inte, men jag är rätt säker på att det skulle innebära en lyckligare befolkning. Frihet har den effekten.

Tolka framtiden? Jag förstår inte ens samtiden!

Börshandel handlar ju mycket om att gissa framtiden. Aktiekursen är en uppskattning av hur bolaget förväntas klara de nästkommande åren. Givetvis utifrån hur de gått tidigare, men inte bara. Mitt problem är att jag inte förstår vitsen med sånt som anses snudd på livsnödvändigt. Ens idag, hur ska jag då förstå vad som är nödvändigt i framtiden?

Häromdagen var jag hemma hos vänner när det började pratas om internethastighet, t ex huruvida nästa generations mobila bredband kommer överträffa fiber. Jag konstaterade att jag haft 10 Mbit/s i minst femton år och att jag trots att jag jobbar vid datorn hela dagarna aldrig haft behov av högre tempo. Jag fick då frågan vad jag har för tv. ”Jag har ingen tv.” Den sucken...

Fast mitt instick hade det goda med sig att samtalet gick vidare till tv. Trodde jag. Det visade sig att värden just skaffat en ny tv med en upplösning på 4k. Jag fattar givetvis inte ett skit av det heller, men googlar nu fram att det är ”framtidens upplösning”. Så där stod vi uppradade framför ”framtiden” på kanske 60 tum. Det var tydligen fantastiskt. Själv tyckte jag att det var en tv, varken mer eller mindre.

Det här är ingen ny situation för mig. Istället för tv lyssnar jag på poddar via en mp3-spelare (minns ni sådana?). Jag har nämligen en skitgammal telefon som inte duger till sånt. En annan teknikpryl jag stretade på med när alla andra gett upp var palm pilot. Så här är det hela tiden. Teknik som slår, som blir var mans egendom, fattar jag som tidigast när den är på väg ut. Vidare var jag sist in på MySpace, Facebook och Twitter. Instagram... ansluter jag mig väl till 2020, strax innan det försvinner.

Så hur tusan ska jag kunna sia om vilka företag som ligger i framkant i morgon? Jag som inte vet skillnaden på fram och bak när det kommer till utveckling. Alla kan inte fatta allt, men det enda jag vet om morgondagen är att jag kommer vara en teknisk idiot även då, med helt andra behov än den så kallade marknaden.

Betala med tungan rätt i mun!

I dagarna är vi några hundratusen svenska företagare som fått hem en blankett från Skatteverket som heter ”Beslut Debiterad preliminärskatt”. Där står det hur mycket skatt vi ska slanta in i förväg för 2017, och är en kvalificerad gissning baserad på tidigare år. Så jag matar in betalningarna i min internetbank och bokföring så att staten får sin beskärda del av min förmodade vinst.

För två år sedan gjorde ”en uppsalabo” samma sak, med den väsentliga skillnaden att han skrev in fel OCR-nummer, så hans 115000 kr åkte in på någon annans konto. Det hade säkert gått att reda ut om det inte vore så illa att den som fick pengarna var skuldsatt och innan han hunnit skrika ”Fredagsmys!” hade Kronofogden tagit pengarna och slussat dem vidare till den skyldiges fordringsägare.

”Uppsalabon” stämde Skatteverket och tingsrätten gav honom rätt. Pengarna hade ju trots allt betalats till det bankgironummer Skatteverket angett. Att sedan OCR-numret ledde pengarna fel fick bli Skatteverkets huvudvärk. De valde dock att överklaga och tamejtusan om inte staten fick rätt i nästa instans. Så till slut blev ”Uppsalabon” inte bara blåst på sina 115000 kr utan dessutom på 76000 kr i rättegångskostnader.

Jag kan tycka att det här systemet med ett bankgironummer för alla skattekonton är lite bökigt, men om jag fattar artikeln rätt hade ”Uppsalabon” ganska enkelt kunna förhindra den uppkomna situationen genom att dubbelkolla OCR-numret. Det gör jag även om det handlar om 25 spänn. Också efter att pengarna lämnat hans konto hade det troligen gått att lösa, för det kan inte ha gått på nolltid att först få in pengarna på det felaktiga kontot och sedan genom fogdens försorg vidare till fordringsägarna. Sexsiffriga belopp bör inte slarvas bort så enkelt.

Men denna tragiska historia fick det goda med sig att jag drar mig till minnes en annan Uppsalaprofil, trubaduren Bengt Sändh, och hans Handbok i olydnad. Bengt hade fått en parkeringsbot, men istället för att använda den förtryckta inbetalningstalongen tog han en tom blankett, fyllde i postgironummer och i ärenderutan skrev han ”Grattis på 50-årsdagen Gunnar!”

Eftersom betalningen inte gick att koppla ihop med någon bot hamnade den på parkeringsbolagets kontor där man ringde upp Bengans och frågade varför han skickat denna gratulation till dem. ”Ah, kom den till er?! Det var ju inte meningen!” Kontoristen skickade tillbaka pengarna och allt var frid och fröjd. Tills Bengts p-bot föll till betalning och p-bolaget drog iväg en påminnelse. För där högg de ju i sten eftersom Bengt hade kvitto på sin betalning.

Ge upp aktiehandel?

I Sparpodden har man ett par gånger på kort tid diskuterat läsarfrågor med innebörden: ”Min aktiehandel går sämre än snittet. Borde jag ge upp och köpa fonder istället?”

Bra fråga och många bra synpunkter har tagits upp. Bl a att det beror på hur lång tid man fått stryk av index och hur mycket pengar det gäller. Men en viktig aspekt tycker jag att man hoppat över, nämligen hur länge man har hållit på med aktiehandel och hur gammal man är – alltså, hur stor del av ”investerarkarriären” återstår?

För jag skulle vilja påstå att aktiehandel funkar som det mesta, man blir inte mästare från dag 1. Tidig okunskap kan kompenseras, t ex genom att man inför sig själv accepterar att man inte är en mästertrader utan inser sina begränsningar. Och genom att ta hjälp.

Mycket handlar också om att gneta på. Det sägs att man blir bra på nästan vad som helst om man först lägger tiotusen timmar på aktiviteten. Så är det självklart inte. Kalle Moraeus skulle inte bli basketproffs hur många timmar han än försökte, precis som att Carola Häggkvist inte kan bli schackmästare eller mattegeni.

Men något ligger det i det. För egen del skulle jag säga att det var först efter tio års aktiv aktiehandel som polletterna började ramla ner (och in på kontot). Hade jag då gett upp efter fem år hade jag aldrig fått skörda frukterna. Förhoppningsvis kan jag år 2027 konstatera att ”för tio år sedan fattade jag i jämförelse mycket lite”. Det kallas personlig utveckling, och när DEN stannar av är det dags att ge upp. Med det mesta faktiskt.

Fast om någon känner att de inte vill lägga ner energin och tiden utan ”nöjer” sig med genomsnittlig börsutveckling behöver inte det vara fel. Alla kan inte vara bra på allt. Eller intresserade (det hänger ofta ihop). I poker kallas dåliga spelare för fisk och det finns ett uttryck som lyder: ”Om du inte märker vem som är fisken vid bordet så är det antagligen du.”

Eller som världens första maskin med artificiell intelligens, datorn i filmen Wargames, sa om kärnvapenkrig: ”A strange game. The only winning move is not to play.” Fast det märkligaste med den datorn är ändå att den hade Stephen Hawkings röst innan Stephen Hawking:

Ett ufo handlar mat

Ett tag hade jag en dryg mil till närmaste mataffär. Då lär man sig att skriva en inköpslista för att inte hemma på gårdsplanen upptäcka att man glömt hälften.

Nu bor jag i en förort till Stockholm där allt finns överallt, och dessutom nästan dygnet runt, men jag har inte släppt det där tänket. Jag brukar storhandla mat (eller ja, ofta hamnar jag under hundringen) en gång i veckan, däremellan inte alls. Jag är inte ute med bil dagligen och ogillar att stå i kö och andra tidsödande aktiviteter.

I min absoluta närhet (närmare än en kilometer) finns bara en Ica Supermarket och jag fixar inte att handla där eftersom jag vet vad maten kostar på Willys och Lidl (det är jag och Rainman). En burk krossade tomater kostar 4,80 kr på Willys. Jag har råd att köpa den för 13 kr på Ica, men jag vägrar!

Dessutom tänker jag att det får kosta att vara dum och att merparten av världens befolkning (och exakt alla tills helt nyligen) inte har möjlighet att välja precis vad de ska äta vid varje givet tillfälle. Jag har inga preppertendenser, men skulle antagligen kunna äta mig mätt tre gånger om dagen i flera månader utan att handla, så då vore det väl skit om jag inte skulle klara mig till nästa vecka! Vill jag äta havregrynsgröt och har slut på havregryn får jag väl äta något annat. Varken jag eller världen går under för det.

Lika bra att få det sagt, det händer att jag kompletteringshandlar, jag är inte helt rigid.

”Well, Saturday is laundry night!”

Men jag tar bara bilen om jag ändå har andra ärenden. Annars går jag. Och som sagt, inte till Ica eftersom det ju alltid blir dyrare än hos valfri konkurrent (möjligen med undantag för Coop och 7-eleven). Eller också springer jag till affären, packar mina varor i ryggsäck och springer hem med dem. Jag har en känsla av att andra kunder pekar och viskar till sina barn att jag är ett ufo, men det bjuder jag på.

Ansvarsbiten

Jag störde mig i en text på att Nordeaekonomen Ingela Gabrielsson föreslog att man kunde finansiera sitt julfirande med lån. Det där ledde till en diskussion i kommentarsfältet med bloggaren ”Avfart Frihet”, ett eget inlägg av honom och fortsatt diskussion där.

I stora drag var vi nog rätt överens. Det som skiljde var vår syn på vad vi som upplever oss som ekonomiskt upplysta har för ansvar att hjälpa och inspirera vår omgivning att ta tag i sin privatekonomi. Mitt svar är enkelt: Jag har inget sådant ansvar. Hade jag haft egna barn hade jag haft det, men inte för vuxna människor bland släkt och vänner.

Sedan hjälper jag gärna till genom att utveckla min syn på sparande, börshandel osv, alltså det jag skriver om i bloggen. Om någon tänker att jag har kunskap att förmedla svarar jag gärna på frågor och det är inte så att jag kniper käft om människor i sociala sammanhang vill prata pengar. Men ansvar? Nej.

Jag tycker att många tänker väldigt fel när det kommer till pengar. Hyfsat intelligenta och bildade människor kan prioritera så vansinnigt konstigt att jag undrar om de vill testa om jag går på det, eller att de helt enkelt vill ha det sämre än de kan. Alla kommer aldrig att se världen precis som jag och göra sina val utifrån det. Det är inte ens önskvärt.

Privatekonomi är inte raketforskning. Inkomsterna ska täcka utgifterna och avkastningen på överskottet maximeras. Resten är valfritt. Lägre utgifter ger högre marginaler, minskad avkastning lägre marginaler osv. Vill man leva som en kyrkråtta till pensionsdagen gör man det, vill man lägga all ledig tid på börshandel gör man det.

När dåliga beslut leder till dåliga resultat och den som fattat dem (eller bara låtit dem rinna ut i sanden) inte förstår varför saker och ting händer kan ingen annan ta ansvar för situationen. Jag tror inte heller att det är önskvärt. Vi måste göra våra egna magplask och dra våra egna slutsatser. Det ingår i vuxendealen vare sig vi vill eller inte. Sedan kan man ta hjälp, men ansvaret kommer man inte undan.

Myntinflation

Jag vet inte om det beror på att jag blivit gammal eller för att jag nästan aldrig använder kontanter, men har det inte blivit himla krångligt med alla nya mynt? Jag upplever mig själv som överjävlig på huvudräkning, men har jag en hög med mynt i handen tar det numera en stund att räkna ut totalvärdet, till skillnad från när det bara fanns enkronor, femkronor och tiokronor, och bara en variant av varje.

Först måste man ju identifiera dem. I min barndom fanns 5-, 10-, 25- och 50-öringar, 1- och 5-kronor. Det är fler valörer än idag, men de såg olika ut! Vi som använde dem skulle ha känt igen dem i sömnen.

Faktiskt utan att titta. En sommar jobbade jag på bank med att sortera mynt från parkeringsautomater (ja, man kunde betala med mynt för på den tiden kostade det inte hundra spänn att ställa ifrån sig bilen en kort stund) och då kunde jag till och med höra skillnaden på mynt. Enkronor från 1968 fanns både i silver och nickel. Silvervarianten gick att få ut lite mer pengar för. 1,40 kr om jag minns rätt, så växlade man till sig 100 stycken tjänade man 40 kr (med dagens silverpris hade man tjänat 1215 kr), och släppte man ner enkronan i en hög med mynt gick det att skilja dem åt på ljudet.

Nu har vi alltså bara 1-, 2-, 5- och 10-kronor, men vad var det för idiot som kom på att de skulle ha nästan samma färg och storlek?! Jag begär inte att Riksbanken tar fram fyrkantiga eller zebrarandiga mynt, men är det för mycket begärt att inte alla svenska mynt har snudd på samma färg, tjocklek och vikt?

För att krångla till det ytterligare har vi nu både gamla och nya enkronor och femkronor, så egentligen har vi sex myntvarianter igång samtidigt. Varför behövde vi ens nya? De gamla sedlarna behövde enligt Riksbanken moderniseras för att ”upprätthålla ett effektivt skydd mot förfalskningar”, men det lär knappast gälla mynten. De lägsta valörerna är jag inte ens säker på att de är billigare att tillverka än vad de blir värda. Knappast så pass att förfalskare orkar producera egna enkronor.

Någon på Riksbanken måste ha haft alldeles för mycket tid, eller känt ett behov av att visa sig kreativ (löneförhandling på gång?), för nya mynt kändes helt meningslöst. Inte heller kan det bero på att man vill skapa svenska jobb, för de nya mynten tillverkas inte ens här utan i Nederländerna. Det svenska Myntverket är förresten sålt till Myntverket i Finland, som på finska heter Suomen Rahapajan. Eftersom vi ändå har en finsk riksbankschef kanske vi borde harmonisera lite och döpa om Svenska Riksbanken till Svenska Rappakalja.

Grönsakspaj

Måndag igen och en ny arbetsvecka. På den tiden jag hade större behov av matlådor gjorde jag ofta paj eftersom det är en smidig rätt att laga i förväg, frakta och mikra. Här är ett exempel.

Först en enkel pajdeg bestående av:

mjöl (valfria sorter), 10 dl

margarin, 100 gram

salt, 2 tsk

vatten

Blanda allt. Bred ut 80 procent av degen i en ugnsfast form.

I övrigt behövs:

ost

grädde, 2,5 dl

mjölk, 2,5 dl

matvete, 2 dl

grönsaker

Vilka grönsaker då? Vilka som helst, ta det du har hemma. Själv hade jag:

svamp

rödbeta

lök

squash

broccoli

chili

brysselkål

spenat

paprika

Koka matvetet i dubbelt så mycket vatten och lite salt tills vattnet kokat bort. Skär ned grönsakerna i lagom stora bitar, förslagsvis inte alltför finfördelat. Fräs i en stekpanna, och börja med det som vill ha längst tillagningstid (rödbetorna, svampen samt broccoli och spenat, om du också använder fryst). Sedan häller du i resten efter som tills du kommer fram till paprikan som egentligen inte behöver någon stekning alls. Krydda med salt, peppar och eventuella improvisationer.

Riv eller hyvla ost i botten på pajskalet. Blanda grönsaksblandningen med det kokta matvetet och bred ut i formen.

Strö på riven ost och häll på grädde och mjölk. Sedan tar du den återstående pajdegen, rullar, plattar till och lägger ut som ett nät.

In i ugnen, 200 grader i 30-40 minuter eller (ännu hellre) tills det är klart.

      ”Har du lagat maten?”

”Nej, den är paj...”

Räcker till 6-8 portioner beroende på storlek och hunger. Jag har inte räknat ut vad det kostar. Det beror ju också på vilka grönsaker som finns hemma och ifall man av någon absurd anledning betalt fullt pris för grädden istället för att bunkra upp i frysen vid extrapris. Under en tia per portion i alla lägen.

En stark ledare

Nej, det är varken Hitler eller Stalin jag tänker på, utan företagsledare. I Sverige har vi ju inte en kultur av starka ledare, och ofta försöker man tona ner individens betydelse till förmån för gruppens. När exempelvis Zlatan inte spelar det här spelet utan tvärtom agerar som den stjärna han är (med reservation för att jag fått allt om bakfoten, jag kan inte ett skit om fotboll) blir reaktionen snarast att han stämplas som stöddig.

Men icke förty älskar alla en stark profil och det gäller även på börsen. Var hade Apple varit utan Steve Jobs eller New Wave utan Torsten Jansson? De är såklart inte dirigenter för en samling självspelande pianon, men nog verkar starka företagsledare vara kursdrivande på ett ytterst positivt sätt.

Det är dock inte bara av godo. För om en stark ledare pumpar upp aktien kommer den få pyspunka den dag han eller hon lämnar, oavsett om det sker med döden, som i Jobs fall, eller som för Reefat El-Sayed med en förlorad doktorshatt. El-Sayed var ju drygt 30 år sedan. Kanske behöver vi inte gå längre tillbaka än till när Ola Rollén häktades i höstas och gav sitt Hexagon följande kursgraf:

I vissa fall är frånfället mer väntat än annars. Berkshire Hathaways Warren Buffett och Charlie Munger är 86 respektive 93 år gamla. Jag vill inte vara cynisk, men har de inte skrivit sina testamenten börjar det bli dags. Hur deras frånfällen kommer påverka deras aktie är omöjligt att veta, men nog måste alla aktieägare ha tänkt tanken.

Personligen är jag förvånad över att Cloetta inte föll kraftigt när Bengt Baron hoppade av, men det kanske andra tyckte var väntat. På samma vis borde det väl inte bli någon skräll om Gerteric Lindquist, 65, lämnar Nibe, eller om Per H Börjesson, 62, trappar ner sina åtaganden i Spiltan. Men hur skulle Hexagon skulle klara sig utan Rollén och hur skulle Paradox stå sig utan Fredrik Wester? Jag vet inte, men en del av dessa frågor lär så småningom få svar.

Buffert

I våras skrev jag om svenska folkets avsaknad av buffert, där jag hyllade finansminister Anne Wibbles gamla uttalande om att alla svenskar borde ha en årslön på banken. Det visar sig nu att svenskens buffertsparande blivit ännu sämre än på Wibbles tid.

I slutet av året skrev jag om en 63-åring som konstaterat att han trots en hyfsad lön kommer att få väldigt låg pension om två år och i samma stund kommer hans ekonomi att rasa. Han tycks alltså inte ha något sparat kapital överhuvudtaget.

Även Länsförsäkringar konstaterar i en nygjord undersökning att trenden är obruten. Kanske beroende på den låga räntan, kanske bara för att folk blivit mer dumma i huvudet. Nu säger 14 procent att de inte har sparkapital nog att klara sig en enda månad. Inte ens hälften klarar sig ett halvår. Att fixa Wibbles målsättning, ett år, var tydligen så avlägset att man inte ens ställde frågan.

Det finns mer som är märkligt i den här undersökningen. Jag kan förstå att de som tjänar extremt lite har svårt att skaffa sig ett större sparande, men 17 procent av de som tjänar 45000-50000 kr per månad säger att de max skulle klara sig en månad utan inkomst. Jag tänker mig att det krävs mycket speciella omständigheter för att dessa människor inte borde omyndigförklaras och hånas offentligt.

Och oförmågan att spara är inte typisk för Sverige. 2015 visade en undersökning att 62 procent av amerikanerna har mindre än tusen dollar på sparkontot. När undersökningen gjordes i år hade siffran stigit till 69 procent. 34 procent har inget sparande alls.

Tillbaka i Sverige säger Rikard Josefson, vd för Länsförsäkringar Bank: ”Det finns inga skatteincitament för att spara, bara för att låna.” Det är onekligen underligt och avhjälps lämpligen genom att ränteavdraget för bolån slopas. Men även om det vore en bra signal skulle det inte räcka.

Kan staten tvinga svenskar att spara? Knappast. Privatekonomi i skolan är ett första steg, det borde införas direkt. Dumhet kan aldrig förbjudas, men något måste göras för att Sverige inte ska hamna på amerikansk nivå.

Får det lov att vara lite blodspengar?

En gång i tiden var det ett problem för den utvecklade världen att Kina är en kommunistdiktatur med ett ohotat världsrekord i avrättningar. Men så blev Kina världens största ekonomi och plötsligt stod kungar och presidenter i kö för att hälsa på, dricka te och vilja göra affärer med kineserna över en tallrik med fyra små rättigheter.

För ett tag sedan var Stefan Löfven och hälsade på i Saudiarabien, ett land där man förutom dödsstraff (153 personer bara under 2016) använder sig av regelrätt tortyr och dömer bloggare till tusen piskrapp. Kvinnors rättigheter i Saudiarabien är lättförklarade – de har inga. Detta hindrade dock inte statsministern i ”världens första feministiska regering” att komma över på en fika.

"This cake looks just like a Swedish spettekaka."

Men inte heller i fallet Saudiarabien är Löfven ensam knähund. Landet sitter i FN:s råd för mänskliga rättigheter, och deras investeringar i USA:s presidentval får väl anses klarlagda, för inte har väl Clinton Foundation fått några pengar från det hållet sedan 8 november?

Nu kan vi knappast påverka umgänget hos världens ledare, mer än att uttrycka våra åsikter, men vi kan sopa rent framför egen dörr. I Börspoddens nyårsavsnitt rekommenderade Johan Isaksson lyssnarna att investera på den saudiarabiska börsen. Isaksson får ha vilken moral han vill, men jag finner det lite äckligt att okritiskt reka detta land utan att ens nämna mänskliga rättigheter, eller rättare sagt avsaknaden av dem.

Det kan hävdas att man inte ska isolera diktaturer, att dialog och handel tvärtom gynnar deras demokratiska utveckling. Kanske finns det sådana exempel, men detta gäller bara om man inte för ett ögonblick glömmer vem det är man har på andra sidan förhandlingsbordet.