”Ryssen kommer!”

Ska man tro svenska myndigheter finns inget viktigare för Putin och Ryssland än att destabilisera Sverige. I mer än två år har det varnats för ”ryska påverkansoperationer”, men hittills har jag inte hört ett enda trovärdigt exempel på det. Inte ens när jag frågat, för det gör jag ibland. Jag lider nämligen av defekten att jag vill veta varför saker är på ett visst sätt och jag förstår inte vad Ryssland skulle ha att vinna på ett instabilt Sverige.

Om Putin lägger all vaken tid på att lägga krokben för Sverige borde det ju gå att rabbla upp några attacker, men han är tydligen smartare än så. För mitt otränade öga verkar det snarare handla om svensk hybris. Svenska myndigheter beter sig som killen eller tjejen som sitter på krogen fem i tre och tycker sig ha svårt att värja sig för potentiella beundrare trots att nästan alla andra redan har gått hem. När ska det gå upp för Sverige att Ryssland inte skulle invadera även om det vore riskfritt – de vill inte ha oss!

Senast var det Säpo som i sin årsbok med tillhörande presskonferens fastslog att Kina, men framförallt Ryssland bedriver ”säkerhetshotande verksamhet för att påverka Sverige och nå säkerhetspolitiska mål”. Det finns många exempel, upprepar man i rapporten. Det märkliga är att man inte nämner ett enda av dem.

”Ser jag tillräckligt allvarlig ut förstår ingen att jag skämtar.”

Däremot berättar Säpo att ryssarna är i maskopi med våldsbejakande högerextremister. Vilka dessa är exemplifieras inte heller. Bara att ”det är en mix av olika ideologier” och handlar om radikalnationalism, rasism, främlingsfientlighet, antisemitism, utanförskap, segregation, antifeminism, kvinnoförakt och avvikande åsikter i frågor som djurrättsaktivism, klimataktivism, HBTQ, jämställdhet och jämlikhet.

Det vore ärligare om Säpo sa: ”Ge oss obegränsade ekonomiska resurser och befogenheter för i princip alla människor är potentiella terrorister.” Om exakt all kritik mot någon svensk eller något svenskt fenomen är en rysk påverkansoperation förstår jag att de är rädda. Jag har själv, faktiskt även här på bloggen, någon gång kritiserat svenska politiker och myndigheter, så nu undrar jag bara en sak:

”Vlad, var fan är mina rubel?!”

Dags att köpa?

Fördelen med att vänta på ett börsras i flera år är att man är beredd när det väl kommer. Jag fattar att jag tackat nej till avkastning, men när jag tittar på den senaste månadens utveckling av portfölj och index är det ändå nästan så att jag skulle vilja citera Nigel Farage vid Storbritanniens EU-utträde: ”You're no laughing now, are you?”

Men hur intressant det än är att grotta in sig i historik vill jag vända blad. Jag har pengar vid sidlinjen och den stora frågan nu är inte vem som skrattar utan: När är det dags att tanka aktier? Det kan vi inte veta, men alla som investerar pengar på börsen ställer sig ändå frågan. Även de som alltid ligger fullinvesterade och månadsköper indexfonder funderar.

Jag tror att ekonomiska räddningspaket, skattelättnader, räntesänkningar eller vad politiker hittar på för att hjälpa börserna kan vara betydelsefullt på marginalen och i intradagshandeln, men i det långa loppet är det fundamenta i bolagen som styr. Detta är (i alla fall inte än) en sådan kris. Virus går inte att stimulera bort, företag som tappar sin marknad kommer inte visa blå siffror för att de får anstånd med arbetsgivaravgiften för anställda de inte behöver.

Alltså tror jag inte att börserna vänder upp på allvar förrän viruset är under kontroll i I-världen och då särskilt i USA. Inte utrotat eller löst med färdiga vaccin och mediciner, men med kurvor som planat ut. När man kan börja ana vändningen kommer riskviljan tillbaka på börsen och då stiger kurserna.

Varken USA eller Europa är där än. Är vi där om en vecka, en månad eller ett kvartal? Jag vet inte, men jag börjar tänka tanken. Covid-19 kommer att drabba resultaten i år, men börskurser handlar mer om framtid och potential än om faktiska siffror här och nu. Jag kommer inte att vara fullinvesterad vid nästa månadsskifte heller, men kanske har jag börjat köpa in mig igen. Hur gör ni?

Lucy in the sky without diamonds

Jag hackade nyligen på restaurangbranschen som tycks helt oförberedd på en kris av den typ vi har nu. Jag medger ändå att de har svårlösta utmaningar i och med att kunderna kan sticka snabbt samtidigt som löner och lokaler ändå måste betalas.

Den här gången är jag ännu mer övertygad om min sak. Möt Lucy Beaugard. Hon är 32 år och har jobbat som frilansfotograf i eget företag sedan 2009. Alltså hela sitt yrkesverksamma liv eller nära på. Men i och med coronavirusets inträde på marknaden rämnar hela hennes värld.

”The 32-year-old works as a freelancer, booking mostly editorial and commercial work related tothe restaurant industry (she’s shot photos for Curbed sister siteEater). On Wednesday, March 11, she lost half her business as clientscalled to cancel work. That figure rose to 75 percent the next day.By Friday, all her work for the next two months was gone.”

Tufft läge, inte bara för att inkomsterna tryter utan – ännu värre – för att hon saknar alla former av skyddsnät och backup-planer. Hon är osäker på om hon klarar hyran för april, och då bor hon ändå tillsammans med två vänner och delar på hyreskostnaden. Övriga räkningar fastslår hon redan nu kommer vara omöjliga att betala.

Låt oss summera. Hon är 32 år, ensamstående, frilansande företagare på tolfte året. Hon bor i en hyresrätt som delas på tre, hon har inga sparade medel och när kunderna sviker hamnar hon i en finansiell och existentiell kris. Så vad gör hon när hon inser att det hon i tolv år kallat karriär egentligen bara var en hobby och att hon under alla dessa år inte lyckats åstadkomma någon som helst trygghet för sig själv?

”Now, she’s desperately trying to fill her days with running, puzzles, and Netflix”.

Jag kan komma på ungefär hundra grejer hon borde prioritera framför att lägga pussel! Ta reda på hur illa det egentligen är istället för att konstatera att hyran kanske går att klara, skaffa ett riktigt jobb eller en rik man, bygg upp en vuxen människas privatekonomi, försök att hitta fotokunder utanför restaurangbranschen (som uppenbarligen ändå inte betalade tillräckligt mycket för att du skulle gå runt på riktigt), gör en affärsplan, skaffa en buffert...

”Nej, om man skulle ta och kolla om det är något på burken...”

Jag kanske verkar helt hjärtlös när jag spyr galla över en kvinna i ekonomiskt trångmål, men jag skulle snarare se det här som en chans för henne. Nu blev det plötsligt väldigt tydligt att hon är en frilanshippie utan framgång. Vänta inte tio år till då möjligheten till barn och familj också är borta. Innan du vet ordet av det sitter du som en bitter ekonomibloggare och vräker ut ditt hat över andra frilansares tillkortakommanden. Vänta här, vad hände nu...?

Kristna ekonomitips

Dags för lite andlig spis i form av sinnesrobönen, eller egentligen bara kortversionen de kör hos Anonyma Alkoholister:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Jag vet inte hur den biter på alkoholism, men den är ett bra rättesnöre för privatekonomi. Nästan all ekonomi, och mycket annat också, går att dela in i det man kan påverka och det man inte kan påverka. Man kan ha åsikter om sin hyra och sin lön, men de flesta kan egentligen inte förändra dem. Vill vi ha högre lön och lägre boendekostnad får vi flytta och byta jobb.

Avkastningen på våra investeringar har vi lite mer makt över. Det är åtminstone lättare att sälja ett innehav än att byta arbetsplats. Men när världens börser och råvaror dippar samtidigt är vi rätt maktlösa där med.

Våra konsumtionskostnader ligger däremot nästan helt i våra händer. Okej, ska vi åka bil kan vi inte börja tillverka eget bränsle (fast jag är lite sugen på gengas), men vi kan välja att cykla istället. Vad vi handlar i form av mat, alkohol, tobak, nöjen, hemelektronik och heminredning bestämmer vi helt själva.

Det är där modet kommer in. Modet att sätta ner foten och bestämma att jag skiter i om det verkar konstigt att inte ha Netflix och julgran, eller att ta med matlåda till jobbet när alla andra köper dagens lunch för 95 kr. Det är så många människor som bara glider med och gör som släktingarna, vännerna och grannarna. Kanske ger det dem sinnesro, i brist på mod och förstånd.

Folk som hatar pengar

Jag var på Ica. Inte för att handla såklart. Jag är visserligen hyfsat rik, men det innebär inte att jag vill kasta bort pengar. Jag var med som sällskap, men väl där fick jag en upplevelse som var värd all tid. Kvinnan framför i kön handlade för 2644 kr! Bunkring i all ära, men...

Hon stod bokstavligt talat och kastade upp varor på transportbandet i fem minuter. Efter ungefär halva tiden var det fullt på andra sidan kassörskan som därefter fick lobba upp paketen ovanpå de redan ditlagda.

Eftersom jag hade gott om tid hann jag få en rätt god inblick i familjens matvanor. Det var ärligt talat mest skit. Hel- och halvfabrikat, vakuumförpackad smörja och flaskvatten. Där låg också fem påsar snacks. Inga små finsmakarpåsar utan rejäla familjepaket på 300-500 gram av olika chipssorter.

Det kan ju tänkas att hon skulle anordna ett barnkalas, men sättet hon langade upp varorna (jag blev trött bara av att titta på) gav mig en känsla av att detta hade hon gjort förr. Här laddades det för ett helt vanligt fredagsmys.

Avslutningsvis la hon upp nio plastpåsar (à 3 kr – jag kan göra flera middagar bara för de pengarna) innan hon drog sitt kort som nästan smälte i kortläsaren, för att sedan börja det mödosamma arbetet med att packa varorna.

Det här var en Ica Supermarket och eftersom hon handlade mer mat än vad hon skulle kunna bära utgår jag ifrån att hon hade en bil på parkeringen. I kommunen finns två Lidl, en Willys och en City Gross. Hade hon handlat sina nio matkassar i någon av dessa butiker hade de antagligen kostat henne under 2000 kr. Om hon av outgrundlig anledning prompt måste handla på Ica finns en Ica Maxi ett par kilometer bort, vilket nog skulle bespara henne åtminstone ett par hundralappar.

Hon kan ju vara snuskigt rik och älska att fylla sin kundvagn till brädden i sin lokala närbutik, men om hon, som jag antar, är en stressad småbarnsmamma med slut på kontot varje månad skulle hon spara tiotusentals kronor om året genom att välja en annan butik, mångdubbelt mer genom att handla lite smart och ett par tusenlappar bara genom att ta med egna kassar.

Är det detta som kallas guldkant eller vardagslyx, att slippa ta rationella konsumtionsbeslut? Kanske är hon fullt medveten om att hon antagligen skulle kunna gå ner på halvtid och ändå få pengar över genom att göra andra val. Men jag tvivlar.

Gå ut!

Eftersom jag jobbar ifrån mitt hemmakontor brukar jag vara noga med att ta mig ut. Jag får ju inte samma automatiska vardagsmotion som exempelvis de som promenerar till jobbet. Teoretiskt skulle jag en vanlig dag kunna gå mindre än hundra steg och det vore inte särskilt nyttigt.

Pga virusvarning är nu var och varannan människa hemma på dagarna, i självvald karantän. Men de flesta verkar tro att de måste vara inomhus trots att de bara behöver undvika att träffa andra människor. Utomhus går det utmärkt att hålla tio meters säkerhetsavstånd till andra ifall man bara undviker Sergels Torg och Avenyn.

Särskilt nu, på mina promenader och löprundor ser jag nästan inte en människa. T o m de gym jag springer förbi för att hånle åt människorna som bokstavligt talat springer i ekorrhjul är tomma, de flesta har stängt. Inte för att ”hamstern är död”, den har bara gått hem och kollat på Netflix istället.

Ingen vet hur stor smittorisken är i folksamlingar, men risken för en för tidig död pga inaktivitet är snudd på 100 procent. Det är ändå inte där konflikten står. Man kan lugnt fortsätta att jobba hemifrån, vara osocial, låta bli att gå på kafé eller besöka sina äldre släktingar tills man bedömer att faran är över. Men gå ut och rör på dig, för risken att smittas av Covid-19 i en öde skog eller på en folktom landsväg är exakt noll.

Hur kan pengarna redan vara slut?

En ”stjärnkock” jag aldrig hört talas om från en restaurang i min egen stad jag aldrig hört talas om skrev en debattartikel igår där han ber finansminister Andersson om pengar. Antar att det märktes att jag tog höjd för att hans stjärnstatus är en aning upphaussad, men med det epitet förutsätter jag att han ändå är ganska framgångsrik.

Jag vill inte döma, jag försöker bara förstå. Jag har jobbat i restaurangmiljö, men aldrig varit anställd på en restaurang eller haft någon insyn i ekonomin, så mina kunskaper är begränsade. Men när Danyel Couet beskriver krognäringen är det en framgångssaga. Branschen har vuxit explosionsartat och sysselsätter idag tvåhundratusen människor varav många traditionellt är svaga på arbetsmarknaden, unga utan yrkeserfarenhet och invandrare som sliter med språket och anpassningen till det nya landet.

Det låter jättebra, men borde inte en stark restaurangnäring klara ett par veckors motgång utan att hela branschen med samtliga anställda riskerar att gå under? För det är det scenariot han målar upp. Och inte bara det, han säger indirekt att branschen själv helt saknar möjligheter att reda ut situationen. Inte ens med ”frikostiga” (hans citattecken, inte mina) lån går det, eftersom de tydligen redan är hårt skuldsatta.

Så nu behövs gåvor också, i form av efterskänkta skatter, helst retroaktivt från årsskiftet. Jag är den förste att skriva under på att Sverige har för höga skatter, men det kom väl inte som en överraskning för Couet som verkar ha drivit företag i decennier? Nu står hans enda hopp till Magdalena Andersson. ”Det är bara du som har brandsläckaren” och ”även om tiden är knapp hinner du fortfarande”.

En bransch helt beroende av välvilja från finansministern låter inte livskraftig utan mer som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Om jag också ska ramla ner i Couets träsk av metaforer kan jag säga att en del träd behöver näringsrik jord och kanske lite gödsel, andra behöver beskäras. Men om plantan är vek och angripen av röta och annat elände måste man ibland låta den dö så att något nytt kan växa upp där istället. Om allt artikelförfattaren skriver om svensk restaurangnäring stämmer kanske det är dags att ge upp om den.

Jag kan betala en gång

Jag ska inte säga att jag alltid gillar att göra rätt för mig, men jag kan åtminstone leva med det och betala för sånt jag använder. Men bara en gång.

Ta bankerna t ex. De tar betalt för att man lånar pengar av dem samtidigt som de själva lånar pengar gratis av sina kunder i sparkonton med nollränta och ska ha betalt för ett bankkort som de tjänar pengar på att jag använder. Nog är nog.

Under 2020 får Svenska Dagbladet över 45,5 miljoner i presstöd, en tidning som trots det är nedlusad med reklam. Men om man råkar klicka på en SvD-länk möts man av följande budskap:

”Få all SvD:s journalistik 2 månader utan kostnad, därefter 199 kr/mån tillsvidare.”

Vadå ”utan kostnad”, ska vi behöva betala för journalistiken tre gånger? Och kan man kalla det journalistik när de lyckas få till tre skrivfel i den meningen?

Vi går vidare. Efter plastpåseskattens införande är det många som inte vill använda butikernas bärkassar. För mig gjorde det ingen skillnad. Jag har inte köpt en plastpåse i matbutiken på minst tjugo år. Om de vore kostnadsfria kan jag väl göra reklam för Lidl på vägen hem, men jag betalar inte för det! Det om något vore olidligt.

Ja, det här är I-landsproblem så att det sjunger om det, men jag lyckades åtminstone skriva ett helt inlägg utan att nämna Corona. Skit också, där sprack det.

Karantängöra

Oavsett om du beordrats till karantän eller helt självmant och i förebyggande syfte dragit ner lite på det sociala är vi många som tillbringar mer tid hemma nu. Vad gör man där då? Jag har sett förslag på abonnemang att skaffa och filmer att se, men det ger ju varken pengar eller nya kunskaper, alltså det livet går ut på. Här kommer bättre tips:

Frosta av frysen

Det går mot vår och det är mycket lättare att frosta av frysen när det är nollgradigt än när det är +15 och sån där äcklig sol som det brukar kunna vara på sommaren. Så om du ändå går hemma och skrotar, gör något vettigt. En avfrostad frys drar mindre ström, rymmer mer och är allmänt trevligare.

Laga mat

Dags att göra det där storkoket du aldrig tar dig tid till eller börja experimentera med eget brödbak. Det blir nyttigare, godare och billigare. Förhoppningsvis (troligen!) kommer du gilla det och skapa nya rutiner.

Fixa bostaden

Åtminstone om du äger ditt boende finns det alltid något att göra i form av renovering och underhåll, men de flesta tänker göra det ”sen”. Nu är ”sen” här, så sätt upp den där listen, måla den där fönsterbrädan, lacka den där bokhyllan. Rätt många har någon liten detalj de tänkt fixa ända sedan de flyttade in. Vänta inte tills det är dags att sälja.

Städa

Nu menar jag inte dammsugning, det ger inga pengar. Men någonstans finns ett förråd, skåp eller låda med grejer du inte riktigt kunnat placera i din bostad. Kan du inte det nu heller kanske det är dags att sälja den. Kolla in secondhandmarknaden och du kommer bli förvånad över hur mycket du har som du inte behöver, men som betingar ett värde. Det blir snyggare och mer plats och det ger en slant du absolut inte räknat med. Är det win/win, win/win/win eller möjligen win/win/win/win? Gör't!

Det är bara några förslag. Du har kanske andra ”någon gång ska jag banne mig...” i pipeline. Passa på, om du tänker vara med i gruppen som överlever. I annat fall kan du lika gärna kolla Netflix och skyffla i dig ostbågar i väntan på döden.

101 tankar om aktier – recension

Jag har läst Ludvig Rosenstam Åhmans bok 101 tankar om aktier. Det är inte en traditionell bok om hur du ska investera utan handlar mer om hur man kan tänka. Eller, ett steg till, varför vi tänker som vi gör kring aktier. Aktiepsykologi alltså, och det kan alla behöva lära sig mer om i dessa dagar när börsen åker jojo mest hela tiden.

Som hörs på namnet är det 101 tankar. Dessa är uppdelade på olika underrubriker som strategi och mentala modeller. Kanske inte en bok för den rena nybörjaren som vill lära sig mer om aktiehandel, men den funkar om man har ett hum för den är ändå väldigt grundläggande. Själv tycker jag att det är skönt att den är befriad från nyckeltal och inte minst svengelska uttryck som inte tillför något utan bara distanserar förståsigpåarna från allmogen (här kan en och annan aktiepodd med fördel ta lärdom).

Dessutom handlar den inte bara om aktiehandel, det går att dra paralleller utanför börsen. När det står ”priset på en aktie” kan man många gånger tänka likadant om exempelvis ”priset på en tv-apparat”. Man kan också få insikter om sig själv genom att läsa bokens allmängiltiga exempel.

Och inte bara om sig själv. En ögonöppnare för mig var påpekandet att ränta-på-ränta-effekten funkar likadant för kunskaper som för pengar. Ju mer man vet, desto lättare blir det att ta till sig nya kunskaper. Den tanken tror jag att Ludvig lånat från Dilbert-skaparen Scott Adams.

Fast det här är Ludvig. Scott har inte en moraklocka på handleden.

Boken är nämligen full av tänkvärda citat från stora tänkare, men här vill jag utfärda en varning: Ta inte en sup varje gång Warren Buffett nämns! Det kommer med all säkerhet göra dig till alkoholist om du inte dessförinnan avlider av alkoholförgiftning. Buffett i all ära, men när författaren uppenbarligen gjort god research (källförteckningen räcker som läslista i flera år) hade jag gärna sett större spridning bland citatmakarna.

Och med det sagt vill jag istället lyfta fram det som jag tycker är bokens bästa citat, från medieprofilen Dave Ramsey:

”Rika fortsätter vara rika genom att leva som om de vore fattiga. Fattiga fortsätter vara fattiga genom att leva som om de vore rika.”

Så sant som det är sagt. Men den som tror sig få nytta av att lära sig mer om börspsykologi vill jag ändå föreslå lite konsumtion. Köp Ludvig Rosenstam Åhmans bok 101 tankar om aktier!

”Ska jag behöva ta hand om mina egna barn?!”

Igår fick jag se ytterligare ett prov på människors totala ansvarslöshet kring sina egna liv. Det var Expressenjournalisten Frida Sundkvist som gick i taket över att hennes ekonomiska förutsättningar skulle kunna ändras tillfälligt.

Jag tolkar det som att hon kan bli tvungen att vara hemma med sina egna barn eftersom skolan har stängt och att hon då kan få den tillfälliga föräldrapenning som politikerna nu diskuterar. Den finns redan, men har tidigare tillämpats exempelvis när ett barn är allvarligt sjukt, inte när hela samhället är sjukt.

Jag följer inte Frida Sundkvist på Twitter, men brukar av någon anledning ”taggas in” i dylika trådar. I detta fall med önskemålet ”Skriv något smart om denna bortskämda journalist”. Och det var fler som var kritiska, så många att Sundkvist några timmar senare kände sig nödgad att göra ett nytt inlägg.

Det gällde alltså inte henne, var i all världen fick vi det ifrån? Kanske för att hon skrev ”jag ska vara hemma” och ”klara mig på 10 papp”. Förresten var det någon som påpekade att det inte alls skulle bli ”10 papp” utan snarare 16-17, men det viftade journalisten bort med ”Du, det hjälper inte” och sedan det ännu stöddigare ”Håll dig långt ifrån mig om du ska vara dryg”.

Uppenbarligen ingen idé att skriva direkt till Sundkvist, så jag skriver här istället och tipsar den övriga världen om att inte skaffa sig utgifter man inte klarar. Enligt Sundkvists egen uppgift har hon 11000 kr i månadshyra samt skulder att betala. Om det stämmer att hon skulle ha 5000-6000 kr kvar när hyran är betald borde det ändå täcka hennes utgifter inklusive studieskulder (för jag utgår ifrån att hon inte lyckats skaffa sig bolån utan att äga sin bostad), men eftersom hon gör en annan bedömning borde hon väl inte ha skaffat sig en så dyr bostad.

För varför är det självklart att Frida Sundkvist ska kunna slå ner sina bopålar på gångavstånd från jobbet i ett lagom fint, segregerat område och att staten ska fylla på hennes kappsäck med precis så mycket pengar som krävs för att gå runt utan att behöva kompromissa? Jag antar att svaret återigen skulle bli ”Gå och lägg er”. Jag hoppas att jag aldrig hamnar i den djupa sömn som tycks vara hennes normaltillstånd. Så förskonad från vett, hyfs och inte minst verklighetsförankring.

Just in time out of order

Vi har lärt oss att allt finns hela tiden. Jag är inget undantag, jag har alla butiker jag kan behöva på gångavstånd. Eller ännu närmare, på internet kan man beställa mat, kläder, prylar och mediciner, för hemleverans inom någon dag.

Så här var det inte förr, och med ”förr” menar jag inte när farfar var ung. För 25 år sedan var internet exotiskt och det gick definitivt inte att handla pizza där och få hem den på en halvtimme. Matbutikerna stängde vid sextiden förutom på lördagarna då de stängde vid 14-15 och på söndagarna var det helstängt. Det fanns närbutiker med längre öppettider, men deras utbud var klent och dyrt.

Är du ung kommer du inte ihåg detta, men även vi som var med har glömt och vant oss. Så när vi nu är i ett läge där man inte kan (och definitivt inte bör) småhandla precis det man vill ha för stunden, utan någon som helst framförhållning, och går bananas över att något på inköpslistan är restnoterat, finns det möjlighet att skapa nya, bättre rutiner. Just-in-time-samhället är jättebra om det inte behövs några marginaler, men där är vi inte nu.

Se till att ha flera veckors lager av torrvaror och konserver, och ännu längre av mediciner och den nya hårdvalutan toalettpapper. Ta några minuter att skriva upp allt det där du tror att du ska komma ihåg i butiken. Planera dina måltider, veckohandla och (om du inte gjort det tidigare) upptäck att framförhållning spar såväl pengar som tid.

Moderna svenskar, särskilt i städer, har lärt sig att inte behöva planera. Kanske är det dags att vi lär oss något nytt nu.

Skatteverket-Buddha 1-0

I jämtländska Brunflo bor det ett gäng thailändska buddhistmunkar i ett tempel sedan åtta år tillbaka. Där går de runt på ”Inre glädjens skogstempel” och följer 227 levnadsregler hela dagarna. Kruxet är att det i dessa regler ingår att de inte får jobba för pengar eller laga mat, så deras överlevnad bygger på att människor skänker mat till dem. Men det verkar funka, det bor flera hundra thailändare i området som fixat käk till munkarna, som heller inte verkar vara så kinkiga:

”Vi äter för att kroppen ska fungera, inte för att vi ska få begär av någon maträtt. Vi har de kläder vi har för att vi inte ska frysa. Vi har de inte för att det ska vara snyggt. Vi bor där vi bor för att vi ska ha tak över huvudet, inte för att det är en fin plats eller ett hus vi har strävat efter.”

Så då är väl allt frid och fröjd då? Icke! Nu har nämligen Skatteverket bestämt sig för att munkarnas kost och bostad är att betrakta som skattepliktiga förmåner. Skattmasen har skickat räkningen till buddhistföreningen, som inte har råd att betala, så nu har nästan alla munkar flyttat ut för att inte hela församlingen ska knäckas av svenska skattemyndigheter.

I och för sig verkar slöhet vara en religion i sig, man behöver knappast vara buddhistmunk för att se det som omöjligt att tjäna egna pengar och laga sin egen mat. Sverige är fullt av människor som tycker sig ha rätt till både det ena och andra och strejkar tills de får det.

Så varför denna punktmarkering av buddhistmunkar som inte ligger någon till last som inte väljer att försörja dem helt frivilligt? Svaret är antagligen ”För att det går”. Buddhisterna säger själva att de åker tillbaka till Thailand eller till något annat land om de måste. En sittstrejk på Medborgarplatsen finns inte på kartan. De slåss inte ens! Komma här och vara fredliga liksom... Hur skulle det se ut om alla gjorde så?

Karensabstinens

I epidemins spår togs karensavdraget bort, så att man slipper tappa hela lönen första dagen man är hemma från jobbet. Det kan tyckas rimligt, men hur dålig ekonomi har man då? Det är ju inte så att man kommer vara hemma varannan dag för att man fått en släng av Corona, det handlar om en enda dags lön (eller en femtedels veckas, för att vara petig).

Jag vet att de flesta övergett Wibbles tankar om att alla borde ha en årslön i buffert, men kan vi inte enas om att alla bör ha åtminstone en dagslön på banken?! Eller kanske rentav hemma, i kontanter. Tydligen inte.

Fast borde jag inte applådera att regeringen äntligen visar lite handlingskraft, det jag kritiserat den för att inte göra? Nej, jag ser inte detta som handlingskraft utan som en vänsterpopulistisk flört med LO och V, som inte alls höjer sina röster för virusbekämpning utan för att få igenom en åsikt de haft ända sedan karensdagen återinfördes 1993.

Hade det handlat om Corona skulle väl samma människor förespråka att man tar bort biltullarna så att folk i smittobegränsningens namn har råd att undvika kollektivtrafiken, men det har jag inte hört vare sig från LO eller vänsterpartister. Apropå vinklade glasögon kan detta vara det mest korkade jag sett på länge:

Blir man idiot om man jobbar som programledare på Sveriges Radio eller får man ett eget SR-program så fort man bevisat sig vara idiot? Det är en av många frågor jag brottas med.

Konstnärslön

1964 införde Sverige ”statlig inkomstgaranti för konstnärer”. Ett par hundra människor har fått konstnärslön, livslång ersättning helt utan motprestation ”för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv”.

För närvarande är det 103 personer som uppbär denna ersättning. 87 av dem har jag aldrig hört talas om och för övriga har jag mina funderingar kring den konstnärliga höjden. Vad har exempelvis clownen Manne tillfört svenskt kulturliv mer än att äta banan i svenska barnprogram mer spacklad än en östeuropeisk prostituerad.

Schackspelaren Ulf Andersson fick livslång konstnärslön 1976 och var väl i ropet max tio år till innan han i 35-årsåldern drog sig tillbaka från den internationella schackscenen. Jag betvivlar inte att han fått nytta av pengarna, men på vilket sätt har skattebetalarna fått det? Den maximala ersättningen är fem basbelopp om året, nästan en kvarts miljon, så det handlar inte om symbolisk kattskit även om det såklart är en mindre post i statsbudgeten.

I några andra fall känns det tvärtom som att de borde klara sig utmärkt utan statlig inkomstgaranti. Borde inte exempelvis Janne Schaffer och Jan Myrdal kunna försörja sig på sina respektive färdigheter? Och Bruno K. Öijer, världens dimmigaste poet.

Sedan 2010 har Sverige inte beviljat några nya konstnärsgarantilöner, märkligt nog tack vare en proposition från Fredrik Reinfeldt som ju direkt efter att ha fått sparken som statsminister började ta ut inkomstgaranti genom att (precis som många av dessa konstnärer) starta företag så att han kunde välja att låta inkomsterna stå kvar i firman. Undrar när politikernas inkomstgarantisystem ska avvecklas.

Läs recensioner!

Ibland får jag en känsla av att näthandel är ett helt nytt fenomen. Eller hur ska man annars förklara att så många skickar sina pengar och/eller kortuppgifter till företag de aldrig hört talas om? Särskilt märkligt när en enkel sökning hade visat att andra kunder känner sig lurade.

Svenskar har väl normalt inte så hög ”kan själv!”-nivå, men när det kommer till e-handel slår riskbenägenheten i taket. Det finnas trots allt recensionssajter att scrolla, som Reco och Trustpilot, och jämförelsesajter som Prisjakt och Pricerunner har egna betygssystem för webbutikerna.

Om inte det räcker finns allt på internet bara en sökning bort. Sök på företagsnamnet ihop med problem, bluff, scam eller leverans. Det rensar bort de värsta skumraskföretagen även om avsaknad av offentlig smutsbyk inte är någon garanti mot kor på isen.

Även jag som handlar ytterst sällan och lite har gjort mindre lyckade köp på nätet. Ibland chansar man på en mindre beprövad butik för att de har det bästa priset, men om ett företag är nedlusat av dåliga betyg och det skrivits artiklar av typen ”Pelle fick aldrig sin I-phone” är det himla märkligt att de fortfarande har kunder.

Den siste idioten är väl inte född än, men kommer förr eller senare utrustas med ett bankkort att shoppa loss med.

Bunkringsilska

Jag skrev nyligen att jag inte skulle drömma om att kalla mig prepper, men att jag ändå bunkrat upp lite nu. Sedan dess har livsmedelsansvariga ministern Jennie Nilsson (hade någon hört talas om henne för en vecka sedan?) uppmanat oss att inte bunkra – av solidariska skäl! Hade jag inte bunkrat innan jag läste det hade jag släppt allt jag hade i händerna för att göra det omedelbart.

Men sedan jag blev ”bunkringsmedveten” har jag upptäckt ett nytt fenomen. De som inte bunkrat är sura på de som gör det. Det hela började i fredags med en riktig krissituation. Nej, det är ingen som svultit ihjäl eller hamnat i insulinchock pga saknad medicin, det är mycket värre:

13 mars lär hon knappast ha missat att andra bunkrat, men det var väl ingen större fara med det. Förrän nu – slut på kakao! Vad är ett fredagsmys utan nege... chokladbollar?! Tur i oturen att hon är coronaexpert och kan fastslå att ingen behöver bunkra toapapper trots att åtminstone jag har hört diarré nämnas som ett av symptomen.

Och det här att elen ”KOMMER FUNGERA!” kanske vi inte heller ska vara hundra på när två kärnkraftverk redan gått upp i stabsläge. Internet var emellertid fullt av empati med denna nötallergiker. ”Skjut alla bunkrare” löd ett av förslagen. ”Begriper inte att så många saknar sunt förnuft”, sa en annan, och menade alltså folk som ”oförnuftigt” sett till att fylla sina skafferier. Och så denna stjärna:

Ja, vi får inte glömma dem som inte har ens ett par hundralappar på kontot för att köpa mat utan måste vänta till den 25:e för att fylla sina tomma skafferier. Undrar om de också tillhör sunt-förnuft-eliten.

Jag försöker se humorn, men det är egentligen allvarligt. Här har vi ett par exempel (bland många!) på människor som inte bara har obefintlig framförhållning. De visar också upp en blind tro på auktoriteter. ”Någon” borde fixa matleveranser och staten kommer garantera el och vatten, så de enda som bunkrar är ”jävla nötter” som förtjänar förakt eller avlivning.

Men då undrar jag följande. Om en grupp handlat på sig förnödenheter och en annan grupp gnäller på internet att de inte har mat, pengar eller beredskap utan är helt beroende av att andra garanterar deras bekvämlighet, vilken av grupperna verkar nötigast?

Co-living – bläää!!!

Jag fascineras av märkliga sätt att bo på och har bloggat om ”tiny houses”, husbilar, jordskepp och allt möjligt. Långt ifrån alla skulle passa mig, men jag brukar förstå vad det är folk gillar med att bo som de gör. Fram till nu.

”En tjej jag pratade med bodde i en lagerlokal i Silicon Valley tillsammans med 60 personer, 30 tjejer på ena sidan av ett skynke och 30 killar på andra. Badrummet var ambulerande mellan könen varannan timme, säger hon.”

Co-living, co-housing... De får kalla det vad de vill, det är alltså ett slags kollektiv där du inte ens har ett eget rum. Jag gillar pengar, men inte ens om jag fick betalt skulle jag kunna tänka mig denna typ av vandrarhemsboende. Jag skulle däremot lätt kunna tänka mig ett boende på 10-15 kvm, men det förutsätter att inte människor jag inte ens känner har tillgång till en enda kvadratcentimeter av ytan.

Jag fattar att bostadsminister Bolund jublar. Det passar honom såklart som handen i handsken att folk frivilligt buntar ihop sig som fiskpinnar. Och visserligen är Aftonbladets timing skrämmande dålig när de marknadsför detta mitt under brinnande virusepidemi (de flesta av oss försöker undvika att trycka ihop oss med en massa främlingar nu), men jag hade varit lika negativ för ett år sedan. Jag hade hellre bott i skogen i en koja av wellpapp än så här:

Jag anar en anda av socialism här, och jag tror faktiskt inte bara att det handlar om källorna. Men om folk går igång på att dela müsli i ett gemensamt kök har jag inga problem med det. Själv har jag bara allt för ofta problem med att ha grannar på andra sidan väggen utan att jag behöver dela badrum eller riskera att bli sparkad på när grannen går och lägger sig.

Dra-åt-helvete-undersökning

Nordnet har med hjälp av Yougov kommit fram till att 33-43 procent av folket har ”dra-åt-helvete-kapital”. Vinkeln var att särskilt kvinnor är i avsaknad av sparande, kanske eftersom nyheten släpptes sista vardagen innan Kvinnodagen.

En undersökning med en så diffus måttstock som innehav i eller avsaknad av dra-åt-helvete-pengar är mer eller mindre värdelös, särskilt eftersom det rör sig om självrapporterad data, och jag tror inte heller på siffrorna. Att så mycket som 33-43 procent skulle ha dra-åt-helvete-pengar känns extremt osannolikt när andra undersökningar visar att vi i snitt bara sparar några futtiga procent av lönen. Det betyder att väldigt många inte sparar någonting.

Frågan som tusen svenskar svarat på är ”om de har ett tillräckligt stort sparande för att förändra den egna livssituationen”, men det känns snarare som att folk svarat på frågan ”Har du planerat att skaffa ett sparande?” och de flesta kryddar därför svaret med lite dröm och fantasi för att de skulle vilja ha en buffert.

Nej, inte Buffett – BUFFERT!

I min bekantskapskrets har absolut inte var tredje person ett tillräckligt stort sparande för att förändra sitt liv på något radikalt sätt. I alla fall inte i deras egna ögon. De flesta skulle inte ens våga säga upp sig från jobbet med mindre än en miljon på banken och det är det inte många procent av befolkningen som har. Definitivt inte en tredjedel.

Myndighetssverige levererar... eller?

Jag är glad att jag inte sitter på en ansvarsfull post i ett land när världen drabbas av en pandemi. Det är säkert ingen lek. Så till den som vill ifrågasätta om jag hade gjort det bättre själv är svaret antagligen nej.

Samtidigt. Hand upp den som inte trodde att Sverige skulle drabbas hårdare av COVID-19 än exempelvis våra grannländer. Ingen?

För vi har ju facit från förr. När tsunamin drabbade Thailand 2004 körde andra länder ner räddningspersonal för att hjälpa till och containrar för att snabbt få hem sina döda medborgare. Sveriges utrikesminister Laila Freivalds visste inte vad Phuket var och hade inte fattat hur många svenskar som tillbringade jullovet i området. Så hon valde att gå på teater den kvällen, med telefonen avslagen eftersom den pep hela tiden av någon anledning (när jag ifrågasatt politikers arbetstider har jag fått höra i kommentarsfältet att de minsann alltid är i tjänst, men Freivalds visste kanske inte det heller).

När Estonia sjönk gick svenska politiker och myndighetspersoner ut med så många motstridiga påståenden att de överlevande och anhöriga som inte var förbannade från början blev det. Jag har träffat flera anhöriga som inte skräder orden om dykförbudet, betonggraven och andra stolligheter.

Och nu har det blivit dags för Corona där Myndighetssverige representerats av statsepidemiolog Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten som länge körde på att det nog inte är så farligt. I alla fall kan det inte bli farligt här. Troligen.

Till slut var det bara hans trogna fan, professor Agnes Wold, som hyllade ”Bagdad Bob” Tegnells krishantering, men till slut tvingades bägge att svänga. Tegnell kom fram till han varit ”lite för optimistisk” innan han valde att åka till Somalia för att med svenska biståndspengar bygga upp en hälsomyndighet där istället för att ta hand om den svenska.

Jag vet inte vad en statsepidemiolog gör på dagarna, men jag tänker mig att om man kan ta ledigt så fort det dyker upp en epidemi värd namnet så kan det vara ett rätt lugnt jobb. Jag funderar själv på att utropa mig till expert på svenska kannibaler och sedan hålla tummarna för att det inte uppdagas någon kannibalism.

Politikerna då. Den ”ansvariga” ministern Lena Hallengren, någon som sett till henne på sistone? Äh, hon kanske har haft tvättstugan. I vissa bostadsrättsföreningar är det ett rent helvete att byta tvättid, så det får man ha förståelse för. Och kafferasten är helig!

Vi går istället över till statsminister Löfven. I vanlig ordning tog han också försvarlig tid på sig att uttala sig offentligt. Jag tänkte faktiskt inte klaga på honom för att han blandade ihop baciller och virus. Jag kan köpa ordet bacillskräck som ett samlingsnamn med bredare betydelse. Möjligen visar det att statsministern är lågutbildad och har låg grad av allmänbildning, men det kom väl knappast som en överraskning för någon.

Men att han – och hela regeringen – i vanlig yrvaken ordning inte agerar, utan i bästa fall reagerar, är hans yttersta ansvar. Inga direktiv för människor med symptom eller förhöjd smittrisk. Inga direktiv för folksamlingar. När idrottsevenemang ställs in i hela världen träffas 27000 personer på Friends Arena för Melodifestivalen. Direktflyg från smitthärdarna Iran och Italien flög på som vanligt och när ett specialchartrat ”Corona-flyg” med skidresenärer från norra Italien landade på Arlanda i helgen fick passagerarna inga restriktioner.

Stilstudie på tumrullande statsminister.

I Sverige har man i princip bara testat de som har dokumenterade bevis på att en bekräftat sjuk hostat dem i ansiktet och sjukhusen (som ju redan sedan tidigare verkar köra stabsläge för jämnan) har bara några hundra vårdplatser. Tills nu, då man helt slutar att testa i Stockholm, orten med överlägset flest fall.

”Du som har symtom som påminner om coronavirus kommer inte att provtas. Det gäller oavsett om du varit i de områden som tidigare varit utsatta för smitta eller haft nära kontakt med någon som du vet är sjuk i covid-19.”

Kanske inte så konstigt att Sverige har fyra gånger så många smittade som Taiwan, grannland till Kina med runt 23 miljoner invånare, som började testa inkommande flygresenärer direkt på flygplanen 31 december 2019. Eller Singapore, ännu ett tättbefolkat asiatiskt land med färre fall än Sverige.

Gustav VI Adolfs valspråk var ”Plikten framför allt”, Löfvens tycks vara ”Vi såg det inte komma”, eller möjligen ”För Sverige ur tiden”. Karl XIV Johans ”Folkets kärlek, min belöning” kan han åtminstone glömma.

Börskrasch ger nätbankskrasch

Jag fattar att det är många som vill logga in på sina aktiedepåer en dag som i måndags, när index öppnar ner 6,5 procent. Klart att det blir lite trångt i servrarna. Samtidigt tycker jag att det är bedrövligt att Avanza och Nordnet säkert som amen i kyrkan får ”tekniska problem” när man verkligen behöver dem.

Istället blir man hänvisad till deras mäklartjänst på telefon. För det första är jag rätt säker på att telefonköerna är på teleoperatörsnivå när nätbankerna ligger helt eller delvis nere. För det andra kanske jag inte är helt på det klara med att jag vill köpa/sälja när jag inte vet på vilken kurs värdepappret befinner sig eftersom den enda info jag får fram har femton minuters fördröjning.

Det är ju liksom därför jag skaffat en eller flera nätmäklare. Hade jag varit nöjd med att kliva in på bankkontoret och lägga en order över disk för ”bäst möjliga kurs” som man gjorde 1992 hade jag ju kunnat fortsätta att göra det. Eller ja, nu har ju bankerna knappt kontor och har de det så har de ändå inte öppet, men inte heller det är mitt fel.

Parallellt med dessa tekniska problem ordnat nätmäklarna hela tiden nya funktioner där jag kan få fram ett kurvdiagram av mina utdelningar och annat helt meningslöst. Med risk för att låta som ”Nattugglan” undrar jag i all ödmjukhet om de inte kunde ”skita i alla de här nymodigheterna och försöka att få det som har varit gammalt att fungera först”.

”Tid är väl pengar?”

Det här ämnet har jag nog stött och blött, men nu tar jag det igen på förekommen anledning eftersom signaturen Q ifrågasatte varför jag inte räknar arbetstid på spartips, med motiveringen ”tid är väl pengar?”.

Nej, det är det inte. Det är begripligt att koppla ihop begreppen eftersom tid ibland kan köpas för pengar, och pengar nästan alltid kan köpas för tid, men de är två olika resurser. Tid är givetvis den mest värdefulla eftersom den är ändlig, men vi behöver bägge.

Direkt jämförbara är de bara om man tappar en inkomst genom att lägga tid på något annat. Handen på hjärtat är det väl sällan det är där striden står? Om jag sparar x kr genom att baka själv istället för att köpa bröd får jag också ett godare och nyttigare bröd än det fabriksgjorda. Dessutom tycker jag att det är rätt trevligt att skapa i köket.

Inlägget Q kommenterade handlade om att byta ruta på bilen. Inte lika trevlig sysselsättning, men trevlig på ett annat sätt. Den tillfredsställelse jag får varje gång jag ser eller tänker på något jag sparat pengar på genom att jobba själv har också ett värde. Jag ser egenhändigt tillverkade detaljer i min bostad som jag regelbundet glatts åt i över tio år.

Men tydligast blir skillnaden mellan tid och pengar när jag tillbringar tid med betydelsefulla människor. Under min mammas sista levnadsår, när jag visste att tiden var utmätt, hade inga pengar i världen kunnat ersätta den tid vi fick tillsammans.

Det är ju därför jag gillar pengar, för att de skänker mig frihet att kunna tacka nej till dem. Att kunna lägga tid på sånt som inte lönar sig, eller kanske lönar sig på sikt. Jag har aldrig haft så höga utgifter att jag varit tvungen att jobba heltid eller mer för att få ihop mitt liv, och jag vill se till att aldrig hamna där. Inte till något pris!