Raggmunk

Jag har fått önskemål om fler matinlägg. Jag gillar att laga mat, men det som stoppar mig från att blogga om det är att det mesta jag gör är rätt basic. Det känns överflödigt att redovisa hur man steker grönsaker eller kokar pasta.

Men här kommer ett enkelt recept ändå, på raggmunk. Tydligen är det ändå inte enkelt nog eftersom raggmunk säljs både färdiggräddat och vakuumförpackat, och som mix för att blanda med vatten. Själv använder jag råvaror när jag lagar mat.

Ska vi börja med skillnaden på raggmunk och rårakor så är rårakor i princip bara potatis medan raggmunk är en blandning av pannkakssmet och råriven potatis. Alltså börjar jag med att riva potatis (tvättade men oskalade, jag skalar aldrig potatis mer än att skära bort de fulaste skadorna). Dagen till ära ska jag mäta och väga ingredienser, normalt går jag på känsla för det här är inte hjärnkirurgi.

Blir den väldigt rinnig kan man hälla av spadet, annars blandar jag bara den rivna potatisen med mjölk, salt och en skvätt matolja. Vetemjöl tillsätts till en lagom tjock smet. Sedan är det bara att steka.

Servera med egenplockad lingonsylt. Eller annan hemgjord sylt, som den här. Helst ska den vara lite syrlig. Och relativt gratis såklart. Fläsk då? Ja, för den som vill. Själv är jag laktovegetarian, varför jag inte bara hoppar över fläsk utan även ägg. För ägg behövs verkligen inte. Potatisstärkelsen binder ihop det hela fint.

Detta användes:

Potatis, 400 gram

Mjölk, 3 dl

Salt, 2 tsk

Vetemjöl, 1,5 dl

Matolja, 1 msk

Kostnad: (högt räknat) 6 kr plus sylt och måltidsdryck. Räcker till två måltider, så det knäcker ingen hushållsbudget.

Dålig mekonomi

Mekonomen är ett sånt där bolag som verkar helt rätt på pappret, men bara där. Jag har aldrig ägt aktien, men för att se långsiktig vinst på en sådan investering krävs att man har hållit fast vid den i sju svåra år eller längre.

Jag vet inte hur stor del av den uteblivna framgångssagan som beror på att man tagit flera nyckelpersoner från matbranschens sorgebarn Coop. Kanske hade Mekonomen varit lika dålig ändå, kanske inte. Bolaget gör visserligen utdelningar, men inte heller som utdelningsaktie borde den vara en favorit för den som kan räkna.

Mekonomen säljer ganska billiga bildelar och finns på många ställen. Som snål bilägare borde jag gilla det. Grejen är att Mekonomen ändå sällan är billigast, så det kvittar lite. Sen stör jag mig på personalens okunskap. Att sälja bildelar borde kräva andra kunskaper än exempelvis att jobba på McDonald's, men det känns som att de använt sig av samma personalpool. De kan utifrån bilnumret berätta vilken bildel man ska ha, men de kan absolut ingenting om bilar. Och av människor som handlar oftare där har jag förstått att lagersaldo snarast är att betrakta som en förhoppningsprognos.

Vidare har Mekonomen bilverkstäder. Eller rättare sagt, de har köpt fungerande bilverkstäder som nu drivs vidare under Mekonomenflagg. Jag brukade anlita en sådan verkstad. Innan de satte en Mekonomen-logga på dörren för efter det har de blivit så dyra att hälften vore nog.

Igår blev det offentligt att huvudägaren Axel Johnson sålt sina aktier till amerikanska LKQ varpå aktien tog ett glädjeskutt. Om det var för att aktieägarna hoppades få ett bud på sina aktier eller om de bara var less på Axel Johnson förtäljer inte historien. Kanske lite av båda.

Själv kan jag inte bedöma uppköpschansen, men passar på att gratulera nytillkomna ägare till klippet. Till äldre (och därmed mindre framgångsrika) ägare får jag med tanke på kopplingen till Coop säga: Se det som återbäring.

Hjälp till självstjälp

Att allt fler svenskar vill ha allt mer hjälp med vardagsbestyren. Dels är det upptagna människor som vill betala sig till mer fritid, men också gamlingar som inte är nöjda med den kommunala hemtjänsten. Missnöjet kan gälla både mängden hjälp och att det känns olustigt att få hem ny hemtjänstpersonal var och varannan dag istället för människor man känner.

Med dagens höga arbetslöshet är det här jobb man har lätt att rekrytera personal till, låga löner till lågutbildade, inte sällan med delfinansiering av samhället. Alltså borde serviceföretag som städar och putsar fönster gå jättebra, men det gör de inte. De gnäller nu i högan sky eftersom regeringen halverat RUT-avdraget.

Det man har gjort är alltså att först hjälpa en bransch som i sig borde vara hur välmående som helst genom att sponsra den med skattelättnader. När de har vant sig vid detta tar man bort halva skattelättnaden och får en bidragsberoende bransch i gungning samtidigt som den ändå kostar pengar för skattebetalarna.

Rut kom ju till som en slags förlängning till Rot. I jämställdhetens och rättvisans namn tyckte någon att det vore lika bra att sänka skatten för städning och liknande på samma sätt som man tidigare gjort med byggbranschen. Det finns dock ett par skillnader. Byggande är en flaskhals som ett land måste få snurr på för att ta sig ur lågkonjunkturer, och den är extremt drabbad av svartjobb.

Rut infördes av den moderatstyrda alliansregeringen, men det känns faktiskt mest som en slump. Och jag vet inte, kanske var det rätt tänkt, men om resultatet blir att städ- och servicebranschen får svårt att överleva trots att det finns gott om kunder och att den ändå kostar skattepengar är det en lose/lose. Politikerna vill säkert väl, men att ösa ut bidragspengar är sällan en långsiktig lösning.

Riktkurs

Aktiers riktkurser verkar man kunna använda lite hur som helst. När Peter Benson jobbade på Placera skrev han följande:

”Riktkursen är alltså ett mål som aktien anses kunna uppnå, alltså inte en bedömning att den nödvändigtvis är köpvärd upp till riktkursen. Sedan kan det handla om 10 års sikt eller en vecka beroende på vad det är för analys vi talar om.”

Förutom hans tvångsmässiga användande av ordet ”alltså” vänder jag mig emot tidsramen. Om den som sätter riktkursen inte kan berätta hur lång tid det ska ta innan kursen når målet är ju uppgiften helt värdelös. Om en aktie går från 50 till 55 på en vecka är det lysande. Tar det 40 år är det uselt.

För hittills har jag aldrig sett en analys som angett tiden. Möjligen ”på lång sikt”, men då är vi ju där igen. Är lång sikt sex månader eller 40 år? Det här skulle vi ju aldrig nöja oss med i andra sammanhang.

SMHI: ”Det blir sol och 23 grader.”
Semesterfirare: ”Nästa vecka eller om fem år?”
SMHI: ”Just det, nästa vecka eller om fem år.”

En annan fråga är vad riktkursen baseras på. Förväntad vinst och historiskt P/E-tal, men vad mer? Eftersom ytterst få aktieanalyser i detalj visar hur siffrorna tagits fram kan vi bara gissa, och det är också himla märkligt. Om jag gör en budget där jag exempelvis räknar ut mina förväntade hushållskostnader kan jag såklart visa varifrån siffrorna kommer. Sedan kommer verkligheten rimligen justera siffran upp eller ned, jag är ju inget orakel, men jag skulle åtminstone kunna visa hur jag räknat.

Men inte analytikerna. Varför? Jag gissar att en icke försumbar del av liggande riktkurs handlar om föregående siffra. Möjligen också om vad konkurrenterna kommer fram till. Om fem analytiker satt riktkurs i spannet 93-111 kr för Tallrots Rör med ett snitt på 100 ska det nog rätt mycket till för en analytiker att säga 35 spänn. Särskilt om han tidigare också legat runt 100. Troligare då att han säger 85. Eller 80, om han känner sig riktigt modig. Så "80, någon gång i framtiden, eventuellt", vad ska vi med den uppgiften till? 

Kläder för 500 spänn

Jag är inget modeorakel. Hel och ren, sa mamma att man skulle vara. Lite längre har jag ändå gått. Jag var t ex den ende som bar slips i min högstadieskola (det var någon synthgrej, tror jag). Som en kompis sa: ”Jag följer inte modet, jag skapar det.”

H&M for the win!

Fast förutom att försöka skaffa en egen stil har jag alltid försökt klä mig efter situationen. Hellre över- än underklädd, men allra helst den nivå som förväntas. Märken har aldrig roat mig, jag vet knappt ens vilka klädmärken som anses ”rätt”. Kvalitet gillar jag, jag skulle inte köpa en kostym på Dressmann. Men jag har inga problem att köpa jeans på City Gross eller Lidl eftersom de kostar 200 kr där och jag har svårt att tro att tusenkronorsjeans på en riktig klädbutik håller fem gånger längre.

I Lyxfällan är det standard att vid andra budgettavlan (efter gråtsamtalet, loppmarknadsförnedringen och hopbakslånet) sätta upp 500 kr i månaden för klädinköp, och det är nu jag på allvar undrar om jag är ett ufo. Det skulle alltså innebära 6000 kr om året i klädbudget. Under mina 45 år är jag tveksam till om jag kommit upp i 6000 kr en enda gång.

”Jag har redan en träningsoverall!”

Ett par skor kostar max någon tusenlapp, oavsett om vi snackar vinterkängor eller festligare lågskor. En kostym likaså, men den kan vara lite dyrare också. Samma sak med en jacka eller vinterrock. En t-shirt kostar några tior, men jag kan inte ens minnas när jag senast köpte en. Det verkar vara med tröjor som med kulspetspennor. Ingen köper dem, de bara finns liksom.

Strumpor och kalsonger är väl mest att betrakta som förbrukningsvaror, men särskilt dyra är de ju inte. Kalsonger från Armani verkar i och för sig gå lös på 150 spänn, men vem tusan köper Armanikallingar?! När jag som singelkille väl får visa kalsongerna för någon annan än mig själv räknar jag förhoppningsvis med att redan... Ja, ni fattar.

Larsson goes torped

Min poäng är alltså att 500 kr i månaden för klädinköp är galet högt om man inte har kläder som ett personligt intresse. Riksnormen, det som förr hette existensminimum, preciserar inte vad just kläder ska kosta år 2016, men några kommuner har egna tabeller där de lägger sig ännu högre. Allt från Nykvarns 537 kr till Uppsalas 561 kr.

Jag tänker på mammas devis ”hel och ren”, skakar på huvudet och börjar långsamt inse varför världen ser ut som den gör.

Offentlig identitet och portfölj

Senaste tiden har ekonomibloggares anonymitet diskuterats, både ifråga om vilka de är och hur deras aktieportföljer ser ut. Som jag ser det får bloggare göra precis som de vill. Den som driver en blogg, helt kostnadsfri att besöka, med eller utan reklam, får kalla sig vad som helst, pixla ett foto av sin grannes katt som profilbild, skriva långa texter om forngrekiska grillmetoder och byta ut alla konsonanter mot F. Passar det inte, besök en annan webbsida.

Men tillbaka till grundfrågan. Jag reflekterade aldrig över tanken att börja blogga anonymt och förstod inte varför det var och är så vanligt bland ekonomibloggare. Vore ämnet sex eller riksdagsskvaller hade jag fattat, men placeringar och spartips som varken är olagliga eller tabu är en annan sak. Sedan har jag pratat med många som bloggar anonymt om sin ekonomi och fattar att man vill lägga ut texter som inte läses av barnens lärare, frugans chef eller labila släktingar. Och som sagt: din blogg – dina regler.

En annan (möjligen relaterad) fråga är hur mycket av sin ekonomi man ska redovisa på bloggen. Jag har varken berättat exakta innehav, summor eller volymer och det hade jag inte gjort även om jag hade bloggat anonymt. Mest för att jag inte är aktieexpert och inte vill att någon ska tro att jag anser mig vara det. Men också för att jag inte vill skrämma bort läsare som pga min portföljstorlek inte tycker att de kan relatera. Jag vet inte om den risken finns, men den känns helt onödig att ta eftersom jag inte tycker att affärernas storlek är relevanta.

Så tycker jag, någon annan tycker annorlunda och tappar istället intresset för min blogg för att jag inte redovisar min privatekonomi i detalj. Eller för att jag har en bild på mig själv.

Sparocertifierat julfirande

Idag är det exakt en månad till julafton, så här kommer ett julinlägg med så god tidsmarginal att du hinner dela inlägget på sociala medier och skicka det till vänner som ännu inte fattat allt som står här.

När det kommer till traditioner brukar många använda uttryck som ”Det gör man som man vill”. Jag vill därför redan här poängtera att nedanstående text inte är en samling rekommendationer utan obligatoriska skallkrav. Antingen följer du dem till punkt och pricka eller också firar du fel.

Julkort

Det brukar vara första steget i julstressen. Det är inte fel att skicka julkort till människor man vill uppmärksamma trots att man inte längre har så mycket kontakt. Men om allt man har att säga är ”God jul & gott nytt år!” kan man lika gärna skita i det. Passa på att göra personliga julhälsningar till dem du vill, via kort, brev, e-post eller telefon. Och nej, det är inte tanken som räknas – det är handlingar som räknas. Men att skicka julkort till nära vänner, släktingar och arbetskamrater man träffar hela året är bara idiotiskt.

Julgran

Använd plastgran om du måste. Ännu bättre är att sätta lampor i en utomhusgran på rot, men att släpa in ett barrträd är vansinnigt dumt. Särskilt om du måste betala för denna sanitära olägenhet.

Julklappar

Julen är barnens högtid, och/eller religiösa vuxnas (det fanns ju en tid när julen firades till åminnelse av Kristi födelse). Vuxna människor kan ge varandra presenter på födelsedagar, eller närsomhelst oavsett skäl. Enda undantaget är julen eftersom det då kräver motprestation. Köp alltså klappar till barnen, inte till vuxna.

Även till barnen bör en viss måttfullhet iakttas. Vägra låta er luras med i det kommersiella jippo julen blivit. Det är ingen vits att dränka barnen i så mycket julklappar att de får träningsvärk av allt sprättande. Förhoppningsvis har ni inte uppfostrat era barn till gnälliga kravmaskiner som inte gläds åt givna julklappar utan istället sörjer dem de inte fått. Och har ni det är det dags att göra något åt det.

Julmat

Som vegetarian sedan 25 år tillbaka hoppar jag över skinka, prinskorv, lutfisk, sylta, köttbullar... Ärligt talat är det bara risgrynsgröt kvar. Utan mandel, för jag är nötallergiker också. De senaste fem åren har jag ätit pizza på julafton, ett medvetet val för att visa vad jag tycker om traditionen.

Men ät vad ni vill! Dock, skippa rätterna ingen vill ha, men som de ändå kommer att äta av bara för att någon tagit sig tid att förbereda dem. Välj ut några rätter. Det blir säkert tillräckligt för att frossa i mat ändå. Poängen med julmat är att man ska umgås med nära och kära över en bit mat. Upplevelsen blir inte ett dugg bättre för att man har femton olika rätter som räcker till rester hela januari. Sprid hellre ut tillagningsdatumen över flera månader och ät maten färsk.

Och skippa spriten om du tillhör den majoritet av befolkningen som inte klarar av måttfullhet. Finns barn med i firandet är det ännu ett skäl. Även om mamma och pappa tycker att de blir roliga och avslappnade av att hinka glögg, snaps och julöl från lunch och framåt kan du ge dig fan på att barnen inte skulle hålla med.

TV

Om ni samlats för att umgås, gör det inte framför en tv! Vill någon prompt se exempelvis Karl-Bertil Jonssons julafton eller Tomten är far till alla barnen – gör det, men slå sedan av maskinen! Jag finner det djupt tragiskt att det i flera veckor diskuteras vem som ska vara tv-hallåa på julafton. Tv:n är – möjligen – till för ensamma människor på julen. Jag inser att ett tv-förbud skulle få såväl barn som vuxna att gnälla, men låt dem göra det då! En tv-fri dag om året lär de överleva.

Monica Rolfner, manusförfattare till Tomten är far till alla barnen

Övrigt

Ursprunget till julstress är att folk känner en frustration över att alla traditioner ska hinnas med. De jag räknat upp är ju bara ett axplock. Sedan tillkommer dekorationer, jultomte, godis, pepparkaksbak, julsånger och en himla massa annat. Ta till er de traditioner som är roligare än jobbiga – resten är faktiskt bara skit.

Så nu vet ni hur ni ska fira. Umgås och ha trevligt med människor ni bryr er om, ät inte mer än ni vill, köp inte mer än ni har råd med och fira inte mer än ni har lust med. Det är faktiskt inte lag på att man överhuvudtaget måste fira jul. En majoritet av jordens befolkning har aldrig gjort det.

Tilldelning IPO

Det har varit väldigt många nyintroduktioner på börsen i år. Flera hundra om man räknar in samtliga listor. Även om jag ratat nio av tio har jag hoppat på många av dem. Vanligen har jag sålt innehavet efter några timmar eller en dag, oftast med bra vinst. Men jag börjar tröttna, och jag tror att de flesta som följer med på börsen anar varför.

Först ansöker man om tilldelning. Sedan ska man ha pengarna redo på kontot någon vecka. Till sist kommer den stora dagen när småsparare förväntansfullt sitter med mössan i hand för att få reda på hur många aktier vi ska få. Allt oftare blir svaret: 0. Det är irriterande när man ändå lagt undan pengar och planerat för köpet.

Men det kan bli värre. Förra veckan tecknade jag mig för spelbolaget THQ Nordic. Priset per aktie var 20 kr (vackert, det är inte alltid man får ett fast pris utan kan tvingas köpa grisen i säcken för exempelvis 20-33 kr/styck). Minsta ansökan var 500 aktier, alltså 10000 kr. Jag tecknade mig för 3000 aktier till ett totalpris på 60000 kr. Jag hade inga större förhoppningar om att få köpa 3000 stycken, men jag fick 84! Jag har alltså läst prospektet, googlat och räknat, grubblat och lyssnat runt för att till slut komma fram till ett beslut, lagt undan pengar... och så får jag aktier för 1680 kr!

Det är inte första gången, inte heller den värsta. Jag skulle ljuga om jag sa att det var sista gången, men tålamodet börjar så sakteliga rinna ut. När minsta antal aktier är 500 stycken vore det väl inte för mycket begärt om det gällde åt bägge håll? Det kostar mig trots allt en slant i courtage att göra mig av med posten. Eller att köpa till fler för att få en anständig post i portföljen.

Mitt förslag: Vill ni ha ägarspridning (=hjälp av småsparare att driva upp kursen mer än vad de institutionella ägarna skulle klara på egen hand) i era IPO:er kan ni inte pissa oss i ansiktet hur mycket som helst. Dra lott! Ge oss de aktier vi vill ha, eller åtminstone hälften. Eller också inga alls. Men sluta håna oss!

”Det är ju lätt för dig”

Jag tycker att det är kul att lyssna på människor som gjort egna val i livet, jag strävar efter att göra det själv. Det spelar inte så stor roll vad det handlar om, det är intressant oavsett om de bestämt sig för att resa jorden runt, börja odla ekologiska betor i Asien, sänka sina utgifter eller bygga en egen bil. Alla har vi våra egna drömmar och även om de är helt olika finns också många likheter. Den mest uppenbara är att det gäller att kasta loss och våga ta steget.

En annan gemensam nämnare är, tråkigt nog, att man ofta möter motstånd från omgivningen. Istället för att glädjas åt att en människa tar tag i sina drömmar kommer en lista över varför det inte går att följa efter. För att det inte kommer att lyckas eller för att det är en allmänt dålig idé, eller – min favorit - ”Det är ju lätt för dig, som...”.

Sedan följer olika argument för varför visionären bredvid är privilegierad att kunna ta tag i sina drömmar. Ofta lite förebrående, som om det vore exempelvis mitt fel att någon annan inte kan realisera sina drömmar. Det är lätt för dig som inte har några barn, som inte har ett hus, som har en fru/make som kan sköta marktjänsten eller med en fast och trygg inkomst, som har en akademisk examen, som inte har CSN-lån, som inte...

Så vems ”fel” är alla de där grejerna då? Med något undantag har man själv satt sig i den situation man befinner sig i. För att man velat det, eller för att man inte orkat realisera allt det där man hade velat ha istället. Inga av ovan nämnda ”hinder” är per automatik dåliga. Att vara gift, ha barn och hus är eftersträvansvärt för många. Att de samtidigt hindrar dig från att köpa en enkelbiljett till Bali eller starta en fårfarm på Öland ingår i dealen. Men om en fårfarm på Öland var din stora dröm borde du kanske ha tagit tag i den först.

”Blanda inte in oss i ditt dravel, jävla skäggmiffo!”

Eller gör det nu! Snacka ihop dig med familjen, sälj huset, flytta till Öland och köp får! På samma sätt som det alltid går att hitta skäl att inte ta tag i sina drömmar går det alltid att hitta någon som gjort det trots betydligt större uppförsbackar. Kanske har du inte ens en önskedröm, skaffa det då. Ingen annan kommer att göra det åt dig.

Rollén vs Økokrim

26 oktober greps Hexagons vd Ola Rollén på Arlanda för vidare transport till norskt häkte och den norska ekobrottsmyndigheten Økokrim. Anledningen var misstankar om insiderhandel i det norska bolaget Next Biometrics. Rollén ska ha köpt aktier för 100 miljoner via sitt riskkapitalbolag Greenbridge ett par dagar innan han och Melker Schörling shoppade loss ordentligt i bolaget, varpå Rolléns ”egna” aktier fick ordentlig draghjälp.

Efter en vecka släpptes han ur häktet. Sedan dess har det i princip varit locket på. ”Utredningen fortsätter med full styrka”, säger åklagaren Marianne Bender, men jag tror inte att norska åklagare skiljer sig så mycket från svenska. Hade hon haft mer att komma med hade det läckt ut. Åtminstone något. Att misstankarna ”inte minskat i styrka” tolkar jag som att de inte var särskilt starka från början.

Rollén är miljardär. Okej, det händer visserligen att rika, högavlönade människor riskerar hela sin karriär och existens genom att snatta mat för några tior, men vanligt är det inte. Jag kan ha fel, men det här caset känns svagare för varje dag som går. Den norska polisen har nu haft minst tre veckor på sig att gå igenom datorer och telefoner. Antingen är de väldigt mycket bättre på att hålla tätt än sina svenska kollegor eller också har det norska fisket gått trögt. Kan man satsa en slant på att det här läggs ner?

TV-licens

Jag minns en reklamfilm för tv-licens med innebörden att det bara kostar tre kronor om dagen, och sedan följde olika exempel på vad man får för tre kronor. Men det var länge sedan, nu kostar det mer än dubbelt så mycket, närmare bestämt 2216 kr per år. För dessa pengar får man ”oberoende radio och tv”. Ja, eller hur...

Ska vi bena ut detta så behöver man inte betala licens för att lyssna på (eller ha en) radio. Inte heller för en dator eller telefon som kan ta in SVT Play via internet. Detta hävdade Radiotjänst tidigare, men fick backa efter en dom i Högsta förvaltningsdomstolen 2014.

Själv har jag periodvis varit utan tv. Första gången bodde jag i en stuga på en tomt där en familj bodde i ett större hus, så där åkte jag ändå snålskjuts på deras licens. Min tv började lukta bränt, så den åkte ut och eftersom jag skulle flytta några månader senare orkade jag inte köpa en ny. På den tiden fanns inte ens internet.

Nu har jag inte heller tv och det var inget ekonomiskt beslut. Eftersom Radiotjänst inte har lagliga möjligheter att kontrollera innehavet är det ju annars bara att neka. Men mitt förslag är alltså inte att licensskolka utan att sluta titta på dumburken.

Genomsnittssvensken tittar ungefär 2,5 timmar per dag på ”linjär tv”. Lägger man till streamingtjänster blir bilden ännu mer tragisk. För ärligt talat är ju traditionell tv ren skit. Den kan i huvudsak delas upp i två delar, hjärndöd underhållning och nyhetsliknande information. Inget fel med underhållning, men jag föredrar underhållning som inte bara ska roa. Och så kallade samhällsprogram på tv blir ju (med några få undantag) bara sämre och sämre, vilket förmodligen beror på stolpskotten som gör dem.

Den tid jag frigör ägnar jag åt att tillgodogöra mig information jag väljer själv, genom böcker, poddar, Youtubekanaler och bloggar. Förutom ekonomi lär jag mig massor om andra länder, politik och samhällsfrågor, hälsa, löpning och annat jag snöar in på, och på köpet håller jag de engelska språkkunskaperna levande. Förr var vi hänvisade till journalister för att få veta vad folk tycker och gör. Nu kan vi gå direkt till källan. Och inte nog med det, vi kan interagera med källorna. Kort sagt, ställa de där frågorna vi undrar varför journalisterna inte tar tag i.

Jag har ingen aning om hur Idol-Olle ser ut, har inte sett ett avsnitt av Suits. Homeland eller House of Cards och har ingen aning om vilken reklamfilm som senast haft Persbrandt som speakerröst eller hur många panelprogram Anna Book medverkat i den här veckan. Jag kan leva med dessa kunskapsbrister ända fram till dödsbädden.

Reepalu eller välfärd?

I september skrev jag en text om vinster respektive vänster i välfärden. Självklart borde det inte finnas en motsättning. Att värna välfärd är ju på sätt och vis den politiska vänsterns hela idé. Men om denna välfärdsvurm också har plats för regeringens enmansutredare Ilmar Reepalu blir jag alltmer tveksam till.

Nu har Reepalu släppt ifrån sig sin utredning som föreslår ett vinsttak för privata välfärdsbolag på sju procent, vilket till och med är lägre än hans egna spekulationer. För övrigt tycker jag att utredningen vittnar om att nationalekonomiska utredningar bör göras av personer med nationalekonomiskt kunnande, inte av gamla politruker vars enda merit är att de av olika anledningar inte gick att ha kvar i politiken.

I utredningen hänvisas till en doktorsavhandling skriven av Mikael Runsten. Runsten rasade (förlåt, jag kunde inte låta bli) när han fick höra det eftersom han menar att Reepalu tolkat hans forskning lite som fan läser bibeln.

Det hela handlar om vilka investeringar som ska ge rätt till skälig avkastning, där Runsten fokuserat på ”mjuka investeringar” som personal, medan Reepalu (som är utbildad arkitekt) haft materiella tillgångar som byggnader och utrustning i blickfånget. Med Reepalu-sättet att se på saker och ting ska man ha mer rätt till vinst om man köper en skolbyggnad och fyller den med odugliga lärare än om man hyr en lokal och lägger pengarna på att rekrytera duktig personal.

Runsten summerar: ”Utredningens slutsats att blunda för de mjuka värdena och samtidigt sätta ett vinsttak baserat på att de heller inte finns vore inte bara dumt utan helt förödande för utvecklingen av företagen i välfärdssektorn.”

Som tur är finns det inte mycket som tyder på att Reepalus hyllning till betonghus ska få några större avtryck i realpolitiken. Allianspartierna är inte imponerade av vinstbegränsningarna och min känsla är att SD tagit ett rejält kliv högerut i den här frågan det senaste året. I augusti sa SD:s ekonomiske talesman Oscar Sjöstedt: ”Det är en bisarr tanke att försöka begränsa företags möjlighet att visa vinst i en marknadsekonomi.” Håller han fast vid det hjälper det knappast regeringen att en annan Sjöstedt är lättare att få med på taktåget.

Enda möjligheten som återstår att baxa igenom förslaget är en bred blocköverskridande uppgörelse där M och V gör gemensam sak med S. Jag har svårt att se hur en sådan uppgörelse skulle se ut.

Till lyx och tillbaka

Downshifting eller voluntary simplicity har blivit en folkrörelse. I Sverige kallas den ibland frivillig enkelhet. Fokus kan vara miljö eller någon slags andlighet, men oavsett grund landar det i att sänka sina kostnader genom att minska sin konsumtion. Allt fler ifrågasätter det vettiga med att jobba så mycket det går för att tjäna pengar att slösa på saker man inte behöver. Vill ha – ja, behöver – nej. 

Vad som är lyx är väldigt individuellt. Att dyra bilar, årgångschampagne och stora, moderna bostäder är lyx kan vi kanske enas om, men därmed inte sagt att alla vill ha det. Annat kan av någon bedömas som lyx och av en annan som ren skit.

För nu menar jag kostsam extravagans, inte en kopp kaffe under tystnad på altanen, även om det också kan upplevas som lyxigt. Särskilt om man inte har en altan, men däremot ett halvt fotbollslag med ungar. Och när man väl har vant sig vid lyx är det otroligt svårt att vänja sig av med det. Så då sitter vi med stora omkostnader oförmögna att göra något åt dem.

Min första bil var drygt tjugo år gammal. Två ton skrot. Ändå långt ifrån den sämsta bil jag haft, eller äldsta. Jag har haft bilar som varit närmare 40 år gamla, som skramlat precis överallt och haft massor av stora och ännu större fel. Många av dessa skrothögar skulle jag aldrig stå ut med idag, men då var de helt okej. Hade jag börjat med en ny bil med AC, GPS, ABS och några andra förkortningar hade jag inte senare kunnat vänja mig vid skrotiga jänkare eller Volvo Amazoner.

Samma sak med bostad. Den första egna bostaden är för de flesta av oss inte en villa eller nybyggd bostadsrätt. Istället får man hålla tillgodo med en liten andrahandslya i det sämsta huset i den sämsta stadsdelen. Själv bodde jag ett tag på ett rivningskontrakt i en lägenhet med bänkspis med två plattor utan ugn. Varmvatten bara i badrummet. Det fick gå – då.

Behöver vi all lyx? Är den ens önskvärd? Jag gillar att vända och vrida på saker i mitt liv. Att bli vegetarian sparade otroligt mycket pengar. En senare förändring var att slänga ut tv:n, vilket frigjorde mycket tid som jag t ex kan lägga på att försöka tjäna pengar. En framtida förändring blir förmodligen att gå ner i bostadsstorlek.

Varje gång man gör en förändring i sitt liv lär man sig något om sig själv, och förutsatt att man inte stympar kroppsdelar är det inte värre än att man går tillbaka och testar något annat om man inte är nöjd med förändringen. Det är detta som kallas personlig utveckling.

Man behöver inte bli miljöpartist och börja knarka (undersökningar av mp:s riksdagsgrupp har ju tydligt visat att det inte finns någon motsättning därvidlag) för att tänka i dessa banor. Vi är faktiskt en himla massa människor som på ett eller annat sätt ratat den reguljära karriärstegen. Som Stefan Sauk sa i Tillfälligt avbrott: ”Livet måste ju för fan vara något mer än att springa runt som ett jävla personnummer!” Tycker man.

Före och efter Trump

Oavsett vad ni tycker om utgången i USA-valet, är det inte konstigt hur mycket ”före”- och ”efter”-bilden skiljer sig åt?

Samtliga ekonomipoddar jag lyssnar på, men också övriga ekonomijournalister, var ense om att Donald Trump skulle innebära en lång och hård nedgång på världens börser. Hans eventuella vinst skulle leda till osäkerhet och instabilitet för både företag och länder.

Nu blev det inte så. Den amerikanska militären sänkte i veckan beredskapsnivån till Defcon 5, som är den lägsta säkerhetsgraden, och på börserna var ordningen återställd ännu snabbare än efter Brexit (som ju också skulle leda till kaos och elände för evinnerliga tider...). Jag säger ingenting om det (ska försöka hålla kvar ”I told you so”-kommentarerna i huvudet). Trump är på många sätt något nytt i amerikansk politik. Bara det faktum att han inte har politisk bakgrund är unikt. Inte ens Ronald Reagan var politiskt oprövad. Det var dessutom 30 år sedan, så det var en annan värld på så många olika sätt.

Det jag främst vänder mig emot i Trump-rapporteringen är att bara några dagar efter valet var det andra tongångar. Journalister skriver långa artiklar om alla fördelar med den nye presidenten. Plötsligt verkar det inte finnas en enda sektor som inte gynnas av ”Trumpeffekten”.

Danske Banks chefsstrateg Mattias Sundling räknar med att ”stora finansiella stimulanser lyfter efterfrågan och tillväxten i USA under 2017-2018”. Vart var han veckan innan och vad sa han då? Och vad säger ekonomipoddarna? ”Ja, det blev Trump”, nästan som om det vore väntat trots att de avsnittet innan sa motsatsen, och att om det blev Trump då skulle helvetets portar öppna sig.

Det är okej att ändra sig, att ompröva sina åsikter, ge honom en chans, tänka att Trump kan göra bra saker eller åtminstone imponeras av att han är renlevnadsmänniska eller att han vägrar ta ut presidentlön. Det är den totala bristen på självrannsakan jag reagerar på.

Här vill jag lyfta fram Johan Isaksson i Börspodden som det lysande undantaget. Han satsade pengar på Trump och gav en av de mest sansade eftervalsanalyserna jag hört. Heder åt honom! De som däremot säger en sak tvärsäkert ena dagen, tvärsäkert åt andra hållet dagen därpå och dessutom utan kännedom om vad de sagt tidigare, hur ska man någonsin ta deras åsikter på allvar igen?

Och då tänker jag inte bara på ekonomijournalister. Barbara Streisand, Joel Kinnaman, Miley Cyrus, Lena Dunham, Amy Schumer, Whoopi Goldberg, Samuel L Jackson och Cher skulle alla packa sina väskor och lämna landet efter Trumpseger. De flesta till Kanada (och märkligt nog ingen till Mexiko). Ungefär hälften av dem har antingen ändrat sig eller påstår att de aldrig sagt det. Amy Shumer säger att hennes flyttlöfte var ett skämt eftersom hon befann sig i London när hon sa det. Eeh... Jaja, såklart...

Jag vet lika lite som någon annan om Trump blir en bra president. Jag hoppas såklart det, men man ska passa sig för att säga saker kategoriskt. Det har jag om inte annat lärt mig av valets stora förlorare - media.

Gör det nu!

På gymnasiet hade jag en lärare i företagsekonomi, Uffe. Han var något så ovanligt som en lärare alla gillade. Själv tillhörde jag klicken plugghästar, som gillade honom för att han var duktig på att lära ut och för att vi fick bra betyg.

Andra gillade Uffe för att han lämnade dem ifred. Hans inställning var nämligen att på en frivillig utbildning är det upp till eleverna om de vill studera eller inte. Ville vi läsa Kalle Anka på hans lektioner var det helt okej, bara man inte störde någon annan. Kanske hade det inte funkat nu, men 1990 tror jag att alla lärde sig mer på Uffes lektioner än hos hans kollegor.

Uffe var läraren som bjöds med på skolresor, men också till privata klassfester där all annan lärarinblandning hade varit otänkbar. Sedan stod vi där och snackade skit med läraren som ”en i gänget” trots att han var rätt ensam om att dyka upp i taxi klädd i vit smoking.

Jag började sedan jobba med ekonomi och märkte direkt att jag hade nytta av kunskaperna från Uffes lektioner. Kanske inte så konstigt att ekonomistudierna kom till användning på en ekonomiavdelning, men rätt många lärare lyckades sabba det även i ämnen jag borde haft nytta av och som dessutom intresserade mig. När jag så småningom startade eget företag märkte jag ännu mer vilken tur jag haft som lärt mig bokföring, administration och marknadsföring av en riktigt duktig pedagog.

Senare har jag åkt förbi skolan och ofta sett Uffe stå utanför med en cigg i ena handen och en kaffemugg i den andra. Nästa varje gång har jag tänkt att jag måste stanna till och berätta för Uffe hur himla mycket nytta jag fått som egenföretagare av hans lektioner. Det vore ju det allra minsta jag kunde göra efter att i tre år åkt snålskjuts på hans engagemang nog för att räcka för ett helt yrkesliv. Fast det passar ju alltid så himla illa, men nästa gång...

Men sedan såg jag honom inte på flera månader. Jag tänkte att han väl måste ha lektioner mellan rökpauserna, men till slut tog jag reda på varför han försvunnit. En sommar gick han till doktorn. Strax därefter blev han inlagd och bara någon månad senare var han död.

Vad lär vi oss av detta? Att vi inte har all tid i världen att säga det vi vill till alla vi haft nytta och glädje av i våra liv. Ta er därför den tiden nu! Om inte av andra skäl så för att det svider att låta bli.

Opus

Tänkte snacka lite om Opus. Bandet bildades redan 1973, men den stora hiten Life is life kom 1985.

Nej, jag tänkte mest på besiktningsföretaget Opus, som jag hoppat in och ut ur flera gånger i år. I Sverige har vi besiktat bilar i drygt 50 år. Sedan 2010 är marknaden avreglerad, vilket i praktiken betyder att man har flera besiktningsföretag att välja mellan. Sedan 2012 är Opus Group ett av dem.

På den svenska marknaden är de störst, men de finns inte bara här. Opus besiktar runt 30 miljoner fordon om året världen över, och som jag ser det är det den internationella prägeln som gör bolaget intressant att investera i. Sverige lär knappast få så mycket större vagnpark och eftersom de flesta bilar besiktas en gång om året lär tillväxten vara begränsad. Annat är det på andra platser. I september öppnade Opus sin första besiktningsstation i Chile. Två andra Opusländer med många bilar är USA och Indien.

Det kan verka konstigt för oss svenskar som är vana vid att exakt allt kontrolleras, men bilbesiktning är inte en självklarhet överallt och stora länder som Kina och Indien är på väg in i det västerländska tänket på detta område, så den globala marknaden växer betydligt snabbare än ökningen av antalet bilar.

Opus omsättning har gått från 250 miljoner till 1,65 miljarder i omsättning, men resultatet sjönk 2015 jämfört med 2014. Jag väljer att se det som ett hack i kurvan och förra kvartalsrapporten bjöd på positiva överraskningar både beträffande omsättning, vinst och marginaler. Nu på fredag är det dags för nästa rapport. Jag är med på tåget med viss tillförsikt.

Vad som händer kvartal för kvartal är svårt att veta, men ser man det lite mer långsiktigt tror jag att Opus är en vinnare. De har dessutom en rätt beskedlig direktavkastning på 10 öre (=1,6 procent på dagens kurs) och som jag ser det kan den nästan bara bli bättre.

Att vd Carl-Magnus Greko genom sitt bolag Kommandoran (stor Astrid Lindgren-fan?) är största ägare med 14,5 procent av aktierna ser jag också som positivt. Att chefen sitter tung i egna aktien vittnar om stabilitet. Om inte annat får man fint sällskap ifall det går åt skogen.

”Mest utsatta”

- Är det några grupper som är särskilt utsatta?

Den frågan ställs ofta i media. Underförstått: Hur kan man förhindra att människor ska behöva ta ansvar för sina egna beslut?

Ofta gäller det pengar och köpvanor. Konsumenter köper saker med undermålig kvalitet, sånt de egentligen inte behöver eller som inte är bra för dem. Det samhället kan göra är att försöka förbjuda produkterna, eller reklam för dem. Eller också slänga på punktskatter för att förmå oss att ändra vårt köpmönster.

Fast det blir allt svårare, eftersom vi kan handla utomlands eller på nätet där dessutom svenska myndigheter har svårt att få genomslag för sina förbud (även om de inte alltid förstår det själva). Många skulle må bättre av mindre sprit, tobak, spel och socker. Många borde också helt undvika lån, särskilt lån med riktigt dåliga villkor.

Risken är överhängande att dessa ”många” tillhör flera riskkategorier. Dels rena beroendepersonligheter, men främst människor som okritiskt litar på vad som sägs. De som inte tror att företag eller myndigheter talar i egen sak, väljer att förtiga fakta eller rentav blåljuga som det passar dem.

I tidningar står det ofta ”Hela denna sida är en annons” trots att innehållet är utformat som journalistik. Så här gör man för att det funkar. Förresten behöver inte övrig medieinnehåll vara mer sanningsenligt. Allt är ju baserat på mer eller mindre tillförlitliga källor. Dessutom är inte journalister förskonade från den aningslöshet som innebär att man låter sig luras.

Det är föräldrars ansvar att uppfostra kritiska konsumenter som ser till att hålla sig informerade och skaffa sig den bildning som krävs för att inte luras. Lite hjälp borde de få av skolorna, men allvarligt talat, det utbildningsväsende som inte ens lyckas få elever att lära sig de fyra räknesätten och att läsa och skriva begripligt lär knappast göra dem källkritiska. Så:

- Är det några grupper som är särskilt utsatta?
- Ja, idioter.