Avundsjuka

Jag tycker att avundsjuka är en underskattad kraft. Det är sunt att jämföra sig med omgivningen, det är en drivkraft att komma någonstans. Fast då gäller det att göra något bra av det, man kan också vara väldigt destruktivt avundsjuk genom att skylla alla tillkortakommanden på otur. Att intala sig att andra har bättre förutsättningar och lyckas bättre tack vare kön, gener, uppväxt eller något annat de inte rår för och därför inte kan påverka.

Jag är själv avundsjuk, både konstruktivt och destruktivt. Men det gäller aldrig pengar. Jag är inte ett dugg avis på någon enda människa för att den tjänar eller har mer pengar än jag. Om han/hon tjänat sina pengar själv genom hårt och smart arbete kan jag imponeras. Är det en lottvinst är det en annan sak, men inte tusan tänker jag att ”aaah, den hade ju lika gärna jag kunnat få!”. Jag blir inte fattigare av att någon annan är rikare.

Men världen är inte rättvis. Intelligenta människor har lättare att få framgång. Detsamma gäller vackra människor, inte bara på köttmarknaden utan också i karriären. En del är både intelligenta och vackra och kommer därför att få alla möjliga möjligheter till skänks. Det kan vi inte göra något åt, vi kan bara jobba med våra egna förutsättningar, ta tillvara de chanser vi får och jobba hårt för att skaffa fler och större chanser.

Be inte om ursäkt för din avundsjuka. Gör något bra av den, och ha mod att inse när ditt till synes helt meningslösa gnäll är just meningslöst gnäll. Som ordspråket lyder, ingen gillar en Lamotte.

Bahnhof

Bahnhof har jag nämnt tidigare i positiva ordalag, och nu tänkte jag göra det igen. Jag gillar bolaget i egenskap av kund. De levererar internet med förvånansvärt få undantag, och när det händer har de en vettig kundtjänst.

Jag gillar också Bahnhof som aktieägare. På tre år har aktien stigit med 125 procent beroende på att företaget är en vinstmaskin. Lite högre utdelning kunde jag kanske önska, men bara de gör något bra för pengarna är det inte nödvändigt.

Men mest av allt gillar jag Bahnhof för att de med vd:n Jon Karlung i spetsen står upp mot övervakningssamhället. Jag är inte inne på några skumma sajter (tycker jag i alla fall), jag bygger inga bomber och är alldeles för tekniskt okunnig och ointresserad för att fildela, men att takhöjden minskar kommer så småningom även att drabba dvärgar, om ni fattar liknelsen.

Här är ett föredrag Karlung hållit om ”massövervakning och det fria tänkandet”. Publiken består av libertarianer, som av många skulle betraktas som högerns foliehattar som anar en FRA-gubbe i varenda buske, vilket antagligen påverkade ämnesvalet en del. Men han säger mycket tänkvärt här.

T ex när han skickade en pdf-fil på sjuttiotvå tusen (!) OCR-skyddade sidor (omöjliga att läsa in) till Skatteverket, i typsnittet ”Sovjet”.

Jag har inga problem med att myndigheter kan begära in uppgifter för att lösa grova brott, men då ska det vara just det, och det känns som att Bahnhof lagt sig på ungefär samma nivå som jag när Karlung kallar 1984 för ”en harmlös idyll”.

Och så den underbara berättelsen om när han fick en förfrågan om att bygga ”a smaller internet” till Nordkorea, men ”det vart för komplext, och någonstans började jag känna att det här kanske inte är vår kärnidé”.

Tyvärr känns hans berättelser om konflikter med svenska politiker, Skatteverket och Post- och Telestyrelsen inte långt från Nordkorea. Lyssna själva! Vare sig det leder till att ni blir aktieägare eller Karlungfans är det lärorikt.

Var går gränsen för rik?

Ännu ett välkommet bloggförslag från Sara i Kommentarsfältet:

”Vad är definitionen av rik? Vad anser du/ni (många klyftiga människor läser denna blogg) är definitionen av rik? Och nej, jag pratar inte kärlek och nära relationer, utan pengar. Kan man säga att man är rik vid en särskild summa pengar eller är rik mer ett känslotillstånd? Jag läste en Flashback-tråd (10 minuter av mitt liv jag aldrig får tillbaka) och de påstod att man är rik när man har 50 miljoner på kontot. Det tyckte jag var lite väl mycket.”

På något sätt är väl nästan alla i Sverige förhållandevis rika, men det känns absurt att jämföra sig med en fåraherde i Afghanistan, så jag försöker se det mer ur ett svenskt perspektiv.

Någon exakt siffra går såklart inte att ange. Det är som att bestämma en gräns för vältränad eller en vikt för tjock. Allt är relativt. Mest relativt tycker jag att det är i förhållande till utgifterna. Den som gör av med dubbelt så mycket pengar för att vara nöjd med sitt liv måste ha dubbelt så mycket på banken. Egentligen borde man inte jämföra kronor på banken utan antal månadsutgifter på kontot.

Så vad är rik, är det detsamma som ”ekonomiskt oberoende”? I den mån jag använder det begreppet menar jag personer som är så pass rika att de inte behöver jobba, men hårdrar man definitionen är ju de flesta pensionärer ekonomiskt oberoende och det kan ju ingen påstå.

Snarare är det väl då rikedom i Joakim von Anka-klass som avses. När han fick dålig service i affären köpte han affären och bytte ut kassörskan. Hur många svenskar har råd att göra så? Med tanke på den dåliga service jag upplever skulle jag säga att ingen i Sverige är ekonomiskt oberoende.

Jag menar alltså att ju billigare man lever, desto mindre krävs för att kalla sig rik. Jag borde själv kunna leva på avkastningen av mitt kapital utan att tjäna nya pengar. Är det något jag vill ha finns alltid pengarna. Jag skulle kunna springa iväg och köpa det direkt och utan eftertanke, fast å andra sidan vore jag inte jag om jag gjorde så. Och jag kan inte spontanköpa slott, men det är inte heller jag.

Så ja, jag definierar mig själv som rik. Andra kanske inte skulle göra det, precis som jag har svårt att se vänner som rika även om de har mycket mer pengar än jag. Den främsta nyckeln till min rikedom är att jag har sjukt låga utgifter. Det finns nog många som inte ens fattar hur man kan leva så billigt, men då har man dålig inlevelseförmåga, vilket är ett nog så allvarligt fattigdomsbevis.

Ta det lugnt i sommar

Jag har hållit koll på internetstatistik sedan jag skapade min första hemsida år 2000. Trots att internet blivit tillgängligare genom att det finns i mobilen hänger vi denna årstid mindre på nätet än annars. Aprilväder och dötid på jobbet inbjuder till surfing. På sommaren ändrar vi surfvanor.

Normalt bloggar jag varje dag, men precis som förra sommaren tänkte jag halvera inläggsfrekvensen de närmaste veckorna. Räkna därför med ett nytt inlägg varannan dag, men kommentarsfältet har såklart öppet alla dagar.

Nu önskar jag er en fin midsommar och sommar i övrigt. Och den som känner stress över att missa investeringsmöjligheter – gör inte det. Även här talar statistiken sitt tydliga språk. Antalet affärer minskar på sommaren och augusti-september är de statistiskt sämsta månaderna att äga aktier.

Alltså kan du lika gärna (eller hellre) tills vidare låta oinvesterade pengar ligga på ett bankkonto med 0,5-1 procents ränta och ta tag i det i slutet av september. Gå och bada nu!

Kämpa H&M-sekten!

Åt vilket håll börsen än går verkar man numera alltid kunna vara säker på att H&M-aktien går ner. Hur låga förväntningarna än är på försäljningssiffror och resultat tycks de alltid kunna överraska negativt.

Återvänder en gammal graf, kurvan är ju alltid likadan.

Samtidigt är det allt fler som bekräftar min tanke för ett par månader sedan, att pendeln förr eller senare borde slå tillbaka när det gäller att klädhandeln gått från butik till online. Senast var det Jacob ”Gottodix” Henriksson som uttryckte sig så här på sin Nordnetblogg:

”Zalandos egen plan har en väntad och en kanske lite överraskande ingrediens. Den väntade är att returerna ska minska. Spontant undrar jag – hur då? Kanske genom planen bolaget också har att få fler att hämta varorna i en fysisk butik, inte nödvändigtvis deras egen. Det låter ju praktiskt. Istället för att skeppa iväg saker på vinst och förlust, så får kunderna komma och pröva kläderna på plats. Det kanske kan vara framhängda på galgar och visade på skyltdockor så man får lite känsla för hur de kan ta sig ut. Att ingen har tänkt på det förut.”

I förra veckans Börspodden vädrade Johan Isaksson ungefär samma tankar. Isaksson, som nyligen började tanka H&M-aktier, sa (fritt från mitt minne, lyssna själva om ni vill ha den exakta formuleringen) att hur billigt och enkelt man än gör returförfarandet är det enklare att gå tillbaka till en butik man ändå är i närheten av än att leta upp en kartong, packa, fixa fram en retursedel, lämna in paketet och invänta återbetalning.

Avanzas Claes Hemberg sa så här för ett par månader sedan: ”Butikerna på nätet kräver inte bara en ny marknadsföring och leverans. Konsumenter vill umgås, diskutera, jämföra och pröva.”

Claes Hemberg, modeorakel...

Så här i semestertider noterar jag att ett reklamargument som ofta används av resebolag är ”bra shopping”. Nästan var de än vill lura oss att åka betonas shoppingmöjligheterna på orten. Om vi lockas att semestra för att shoppa (och de gör vi säkert, annars skulle argumentet inte användas så ofta), varför skulle vi då inte vilja göra det hemma?

I andra vågskålen blir jag skrämd av att kolla H&M:s kundkommentarer på nätet. Det verkar finnas hur många skäl som helst att inte handla kläder där: för litet utbud i stora storlekar, för små storlekar, för dåliga arbetsförhållanden i underleverantörernas fabriker, för politiskt korrekta... Visserligen är det nog vanligare att tycka till offentligt med negativa åsikter, och visst hittar jag också nöjda H&M-kunder, men de som ratar H&M som företag lär inte handla hos dem vare sig online eller offline.

Förbrukningslurar

När jag inte sitter vid datorn bär jag ofta hörlurar oavsett om jag springer, går, ligger eller står. Jag lyssnar bara på talade poddar och är helt ointresserad av ljudkvaliteten så länge jag hör vad som sägs. Vid löpning vill jag ha in-ear-lurar, annars spelar det ingen roll.

Ja, det är en Stockholm Marathon Finisher-tröja.

Det låter alltså som att jag skulle kunna ha ett och samma par lurar jämt, år efter år, samma strategi som jag försöker använda för all teknik. Problemet är att hörlurarna hela tiden går sönder. Kanske för att löpning ställer högre krav, eller också för att kvaliteten är usel på allt som säljs. Inte för att jag är oaktsam för det är jag inte. Jag är superförsiktig, men inom några veckor eller i bästa fall månader börjar ena örat glappa för att så småningom lägga av. Inte ens det är hela världen för mig, tal behöver ingen stereoeffekt, men när andra sidan glappar (och det gör den) blir de hopplöst förlorade.

Lyckligtvis finns en gratislösning – elsoprummet. Bara den senaste månaden har jag plockat hem över tio par fungerande hörlurar. Visst händer det att grannarna slängt saker för att de är trasiga – det borde ju vara enda orsaken. Men oftast är de helt perfekta. Bara att rengöra med vatten och diskmedel. Eventuella skumgummidetaljer körs i tvättmaskin.

En del är uppenbara lågprislurar av typen man kan få på flyget och då är det kanske inte konstigt att de inte håller för mig heller. Men här finns också dyrare lurar och ibland helt nya i obruten förpackning. Men oavsett vilket, varför slänger man fungerande hörlurar? Köper man nya, bättre lurar borde man väl behålla de gamla som reserv? Säg att de nya går sönder, då skulle i alla fall jag tycka att det vore fiffigt att slippa köpa nya i panik. Men det är väl som vanligt – jag gör på ett sätt, övriga världen på ett annat. Vore jag ödmjuk skulle jag säga att det inte finns några rätt eller fel, men det vore helt enkelt inte sant.

Bonava & NCC

9 juni 2016 delades NCC upp genom att man styckade av bostadsbolaget NCC Housing som då bytte namn till Bonava. Bolaget delades ut till NCC:s aktieägare som för varje NCC-aktie fick en aktie i Bonava och i samma slag tappade NCC-aktien ungefär en tredjedel av sitt värde. Inga konstigheter.

Jag var aktieägare i NCC och har valt att sitta still i båten. Alltså har jag ett drygt år senare lika många aktier i bägge bolagen. NCC har gått helt okej (+32 procent på ett år) och Bonava ännu bättre (+53 procent).

Det har känts bra, och gör det egentligen fortfarande. Men frågan är hur om det är dags att kliva av ena eller bägge tågen. Bonava bygger bostadsrätter i storstäder, främst i Norden och Tyskland, men även i Baltikum och i S:t Petersburg. Det har varit en bra affär, men när räntorna går upp lär priserna (och därigenom vinsterna) gå ner. Aktien har gått från 93,50 till 149,60 kr, och den högsta riktkurs jag sett är 167 kr.

NCC gillar jag också. De verkar ha en bra mix av kommersiella fastigheter, hus- och vägbyggen. De tjänar pengar, har bra utdelning och låg värdering. Jag tycker mig se byggbaracker och vägspärrar med NCC-loggan precis överallt. Samtidigt har aktien stått sig dåligt i en jämförelse med konkurrenterna Peab, JM och Skanska.

Särskilt Peab, ett bolag vars storhet jag aldrig riktigt har förstått. I ett längre perspektiv, från förra börskraschen, är det istället JM som är den framgångsrikaste konkurrenten med en ökning på 677 procent. Något år innan kraschen, våren 2007, låg alla fyra på börskurser runt dagens nivå. Om det innebär att NCC ska ner från dagens 247 kr till 2008 års 35 kr (eller kanske snarare 23 kr, eftersom bostadsbolaget fortfarande räknades in då) vill jag definitivt kliva av innan. Är det dags nu, tror ni?

Låna för livet

Sara tipsade mig i kommentarsfältet om UR-programmet Låna för livet. Ett program lite som Lyxfällan, men utan det märkliga begreppet "ihopbakslån". Jag ska utveckla lite.

Grundidén var att simulera utmaningar för några människor. Vad händer med deras privatekonomi om bolåneräntan höjs eller jobbskatteavdraget sänks? Det blir kärvare, men går det att parera? När människor på stan får frågan om sina marginaler låter nästan alla som att precis här går gränsen. Höjs bensinpriset, skatten eller dagisavgiften går allt åt skogen. Och det gör det såklart inte. Ingen skulle svälta om räkningarna steg med en tusenlapp. Här visas detta praktiskt.

Det är fiktiva exempel, men personerna finns på riktigt och det känns ändå mer på riktigt än många andra program. Jag förstår att poängen med ekonomiprogram som Lyxfällan och Tonårsbossen är att de ska ha ett pedagogiskt och begripligt upplägg som inte går över huvudet på för många tittare. Problemet är att det blir larvigt när man tilltalar vuxna (deltagare och tittare) som om de vore barn. Fattar man inte att intäkterna måste överstiga utgifterna kommer man ändå inte fatta råden man får. Då kvittar det att man ”tydliggör” detta genom att hälla ut tusen liter Coca-Cola i en bassäng eller skriva kronofogdeskulderna i fyra meter höga siffror.

Därför gillar jag UR-programmet bättre. Det är privatekonomi för vuxna. Fast jag undrar lite hur de valt ut deltagarna. Vore jag kvinna skulle jag nog störa mig på bilden av att mannen tjänar och kvinnan spenderar. Men kanske stämmer den ofta, jag vet inte. En av kvinnorna i programmet berättar att planering är tråkigt, hon vill att alla inköp ska vara spontana. Och hon lever som hon lär! En annan är arbetslös, men förstår nästan inte frågan vad hon har för ansvar för ekonomin. Hon ska ju sköta hemmet och sitt eget utseende, resten får mannen sköta – välkommen till 1800-talet...

Länge leve inkomstklyftorna?

Metro är inte en tidning jag brukar läsa, men jag fick en länk som gjorde mig nyfiken:

Ökade inkomstklyftor är bara ett problem för den avundsjuke och late.

Johan Staël von Holstein är mest känd för att han drev Icon Medialab när IT-kraschen skakade världen. På den tiden han var i ropet uppfattade jag honom lite grann som en pajas som flamsade i media när konkurrenter som Jonas Birgersson satt på kontoret och jobbade istället.

Jag minns särskilt en intervju Staël von Holstein gjorde med en amerikansk journalist. För att visa sin poäng gjorde han en fotbollsliknelse: ”People don't want to watch division four, they want to watch Allsvenskan!” Jag gissar att journalisten (från ett land där fotboll spelas med händerna) inte riktigt hade koll på vad ”ååålswenskan” innebar, men han nickade och höll god min.

Att påstå att inkomstklyftor är av godo är en rätt förutsägbar ståndpunkt för denne man, men jag måste tillstå att han tänkt till här: ”Det är i den individuella genialiteten som världen förbättras, och så har det alltid varit. Shakespeare, Mozart, Picasso, Mahatma Gandhi, Nelson Mandela, Bill Gates, Niklas Adalberth, Daniel Ek med flera. Geniet som tar plats, loket som drar vagnarna.” Jag undrar om han tjuvkikat i min blogg, närmare bestämt här.

Vare sig vi gillar ovannämnda, eller mina exempel Musk och Branson är det svårt att blunda för deras betydelse. De som skriker efter mer välfärd måste förstå att dessa kräver skatteintäkter och då inte inkomstbeskattning av statliga tjänster. Hur viktigt det än är med lärare, läkare, poliser och byråkrater måste systemet tillföras pengar utifrån för att det ska gå ihop. Utan entreprenörer och företagare – ingen välfärd.

Ännu en pinne in i jordgetingboet: ”Ökade inkomstklyftor är i och för sig bara ett problem för den avundsjuke och late, för så länge alla får det bättre gör det väl inget att en handfull får det extremt bra, eller?” Den gamla marxistiska käpphästen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är nog bra i teorin, men man måste ge människor mer morot än så om de ska ta risker som kan beröva dem alla sina pengar och fritid i åratal.

Att någon annan har det bättre är bara ett problem ifall man gör det till det. Sen är ju inkomster bara en parameter för ekonomiskt välstånd. Jag känner massor med människor som tjänar mycket mer än jag någonsin gjort, men som ändå har svårt att få ihop det i slutet av månaden. Personliga prioriteringar! Och som Staël von Holstein skriver: ”Livet kommer att bli vad du gör det till… om du gör något.”

Underbart är kort

Jag fullkomligt älskar livsmedelsbutikernas utförsäljning av matvaror med kort livslängd kvar, så kallat ”kort datum”. Ofta är det halva priset som gäller trots att det enda ”felet” är att man måste konsumera maten ganska snabbt, eller frysa in den.

För mig är det främst mjölkprodukter med kryssad etikett som hamnar i korgen, mjölk, fil, yoghurt, grädde och ost. Fördelen med dessa är att de aldrig är farliga även om de skulle ha blivit så sura att de i princip kryper ur sina kartonger. Fast det blir de ju inte. Tar man snabbt hem maten till kylen håller mjölk nästan alltid en vecka över tiden, ofta mycket längre. I värsta fall skär den sig lite vid upphettning. De som häller mjölk i kaffet kanske märker det oftare, men att blanda kaffe och mjölk är å andra sidan inte gott, vilket jag tycker borde vara ett större problem för dem.

Hinner man inte göra av med mjölken innan den börjar smaka konstigt går den utmärkt att frysa in. Jag brukar fylla frysen när det vankas mjölk för 3-4 kr litern. Även kött fryser man med fördel in om det blir stressigt. Själv köper jag inte halva priset-kött eftersom jag inte äter kött. Annars skulle jag göra det med. Jag hade en jobbarkompis som kastade all mat på bäst-före-datumet, även mjölk. Rent logiskt förstod hon att det var hysteriskt, men kunde inte förmå sig själv att äta utgången mat.

Men bäst-före-datum är väl tilltagna och ska inte förväxlas med sista-förbrukningsdag. Om mat ser ut, luktar och smakar bra är den bra. Det är inte svårare än så. Och mat blir inte automatiskt dålig bara av tid. För att mat t ex ska mögla måste den komma i kontakt med mögelsvampar. Finns dessa inte i plastförpackningen kommer de inte in så länge förpackningen är obruten, även om exempelvis osten i den har gått ett år över tiden.

Jag vet inte hur mycket pengar jag sparar på att fynda kort datum, men mycket är det. Det enda besväret är att det kräver lite planering. Jag kan behöva välja maträtter som matchar innehållet i kylen lite mer än jag annars hade behövt, och frusen mat behöver flyttas över till kylen i lagom tid för att hinna tina. I övrigt är jag precis som en vanlig konsument, bara rikare.

Ekonomiska Sommarpratare

De som hoppas att Sveriges Radio ska välja många Sommarvärdar med finansbakgrund brukar bli besvikna och årets startfält är sannerligen inget undantag. Det är fler statligt finansierade forskare! Räknar jag väldigt snällt hittar jag följande:

7 juli: Lennart Käll, vd Svenska Spel

13 juli: Birgitte Bonnesen, vd Swedbank

28 juli: Rune Andersson, företagsledare

7 augusti: Barbro Ehnbom, företagsledare

14 augusti: Percy Nilsson, affärsman

Nu kan ju någon av de andra 53 värdarna också prata pengar. Merparten av dem har någon form av företagsengagemang även om de titulerar sig dansare, kompositör eller journalist. På samma sätt kanske de fem ovannämnda ägnar sina program åt något helt annat (jag har mina aningar).

Min främsta invändning mot årets Sommar är som vanligt inte bristen på ekonomiprofiler utan bristen på intressanta personer. Jag kan tänka mig att lyssna på 6-7 stycken av dem, men som vanligt blir det väl hälften. Synd, jag minns en tid när jag lyssnade på P1 nästan varje dag. Nu återkommer jag sporadiskt till två program, i övrigt lyssnar jag bara på poddar och fri media.

Nästa år får vi väl styra upp det här och köra ett eget Sommar med människor som har något intressant att säga om ekonomi. Günther Mårder, Charlotte Stjerngren, Micke Syding, Emma Persson, Nicklas Andersson, Lundaluppen, Jacob Bursell, Miljonär innan 30, Stefan Thelenius, Petrusko, Alexander Gustafsson, Therese Lundstedt, Arne Talving, Farbror Fri, Joel Bladh, Onkel Tom, Henning Hammar, Magnus Hedberg, diverse aktiemammor, aktiepappor, snåljåpar, daytraders och utdelningsvurmare... Någon som är på?

Jag chillar

Dags för en uppdatering av chiliportföljen.

Undersökningen jag dillade om finner ni här.

I morgon kommer en skriven text igen. Jag ville bara apa mig lite som omväxling.

Bättre kan ni, Placera!

Jag gillar Avanzas nättidning Placera eftersom den är saklig och håller sig för god för att sjunka ner till så kallad klickjournalistik som bara går ut på att lura folk att klicka så att de exponerar sig för reklam.

Men även solen har fläckar. Igår skrevs en artikel med rubriken ”H&M fortsätter uppåt”. Det var en sådan där sammanfattning av tio nyheter, så det är faktiskt bara en enda mening i artikeln som handlar om H&M: ”Klädjätten H&M rekylerade upp och avancerade också drygt 2 procent.”

Det är en väldigt stor skillnad på att fortsätta och att rekylera. Ska man vara petig är de direkta motpoler. Och jag är petig. Det är helt enkelt inte sant att H&M fortsatte uppåt igår. Okej, den gick visserligen upp en halv procent även dagen innan, men ingen kan med hedern i behåll tala om fortsatta uppgångar för en aktie som med den här utvecklingskurvan:

Den formuleringen skriver man för att de nästan hundratusen som köpt H&M-aktier genom Avanza ska vilja klicka på länken. Dessutom handlar ju inte artikeln om H&M utan kunde med fördel kallas "Lunchrapport" eller "Förmiddagen i korthet".

Tyck att det är småaktigt om ni vill, men min kritik bottnar i omsorg. Jag vill inte att Placera blir en ny Dagens Industri, en ekonomitidningarnas Nyheter24 vars enda mål är att lura till sig läsare genom sensationsrubriker. Ni är bättre än så, Placera. Visa det!

Gofika!

Att köpa färdigbakat kaffebröd i mataffären är inte särskilt billigt, och dessutom ganska smaklöst. Då föredrar jag nästan kakor framför bullar. Att köpa kakmix känns som ett ännu sämre alternativ. Det är fortfarande ganska dyrt och dessutom ska man ändå smutsa ner köket och göra merparten av jobbet själv. Då är det bättre att löpa hela linan ut och göra det. Återstår att köpa färska bullar på konditoriet. Enda nackdelen är att man då går från ganska dyrt till väldigt dyrt.

Alltså bakar man själv istället. Det är inte svårt, tar inte så lång tid och resultatet blir (åtminstone efter lite träning) väldigt bra. Dagens uppgift – kanelbullar!

Deg

jäst, 50 gram (1 paket)

smör/margarin, 100 gram

mjölk, 6 dl

socker, 1 dl

salt, 1/2 tsk

vetemjöl, 16 dl

Fyllning

smör/margarin, 150 gram

kanel, 6 tsk

socker, 1,5 dl

Pensling (ren utseendegrej som går att hoppa över)

matolja/vatten

pärlsocker

Smält matfettet, blanda det med mjölken, saltet och sockret. Värm denna blandning fingervarm och lös upp jästen i den. Häll på mjölet, mixa ihop degen och låt den därefter jäsa under bakduk i 30 minuter.

Under tiden blandar du ihop fyllningen. Värm smöret vid behov för att få det bredbart, men var försiktig så att det inte smälter helt och hållet.

Kavla ut degen i två rutor på 30x40 cm. Bred på fyllningen. Rulla ihop dem och skär rullen i 20 bitar, så totalt 40 bullar. Lägg dem på bakplåt och låt dem jäsa under bakduk i 20 minuter.

Pensla dem med vatten eller matolja, strö på pärlsocker. Grädda i 250 grader i 8-10 minuter. Funkar utmärkt att frysa och mikra, så att det alltid går att ha kaffebröd hemma vid oväntade besök.

Så det viktigaste: ekonomin. Kostnaden för 40 bullar är 18 kr. Räknar vi in elförbrukningen blir det väl en 50-öring per bulle.

Varför röka pest när man kan snusa kolera?

En debattartikel i Aftonbladet hävdar att snus räddar hundratusentals liv. Resonemanget bygger på att folk snusar istället för att röka. Visst finns sådana exempel, men vad är det som säger att dessa snusare inte skulle ha slutat röka ändå, eller gått över till tuggummin eller tabletter? Och hur många heltids- eller feströkare har använt snus som inkörsport till nikotinhelvetet?

Dessa och många andra frågor ställer inte den kvartett som skrivit denna debattartikel, och liknande dessförinnan. Jag hoppas att någon seriös vetenskapsman orkar ta diskussionen en gång till, men jag håller inte andan.

Jag är den förste att fördöma rökning och har gjort det förut, men att föra fram snus som något bra är lika logiskt som att rekommendera folk att bli alkoholister eftersom det är bättre än att gå all-in på heroin.

Snus kostar ett par tusen kronor kilot och innehåller absolut ingenting bra. Det är skadligt för blodkärl och tänder, ökar risken för hjärt-kärlsjukdom och cancer. Dessutom är det äckligt, i alla fall för omgivningen även om snusaren själv skulle vara oförmögen att märka det.

Men nu är ju det här en ekonomiblogg, så jag stannar vid det. Att göra sig beroende av snus är en helt onödig utgift. Den som redan fastnat kan intala sig själv att det ger livskvalitet eller liknande dumheter. Det gjorde jag som rökare, men det klingade falskt redan då. Jag föreslår därför en ny varningsskylt på snusdosorna.

Pundigt

Efter det brittiska valet dippar värdet återigen på pundet. De unga britterna som hyllades av marknaden för att vilja stanna i EU visade sig nu i otippat stor utsträckning vilja ge makten åt Labourledaren Jeremy Corbyn. Huruvida han är trotskist, marxist eller allmänkommunist ska jag låta vara osagt, men att han är impopulär hos börsens krafter verkar givet. De hade hellre sett att Theresa May fått en starkare ställning.

Så då är vi där igen, med ett pund med allt lägre köpkraft och en Brexit-processen som aldrig tycks dra igång på allvar. Även här anar jag ett samband för är det något börsen ogillar så är det osäkerhet.

Jag sa vid årsskiftet att jag trodde pundet skulle återhämta sig, men som framgår av grafen ovan är vi nu praktiskt taget tillbaka på den nivån. Vad innebär det för aktier med inkomster i pund (och utgifter i andra valutor) som Clas Ohlson, Nobia och inte minst Kopparbergs?

Clas Ohlson är upp 21,6 procent sedan årsskiftet, inte minst beroende på den fantastiska rapporten i veckan som bidragit till ungefär en tredjedel av uppgången. Nobia är upp 5,5 procent och Kopparbergs är upp 8,8 procent i år. Bra bolag alla tre, men ska det tröga pundet hugga dem i ryggen för nästkommande kvartalsrapporter? Jag vet inte.

Min känsla är att långsiktiga sparare inte bryr sig så mycket om valutasvängningarna eftersom det troligen jämnar ut sig på sikt. Det gör det nog, men jag är inte så långsiktig. Därmed inte sagt att jag vill spekulera i valutorna för det blir för kort. Jag känner med andra ord att valutaosäkerheten är ytterligare en investeringshämmande parameter jag helst skulle slippa.

Ifrågasätt priser

Förra året ville mitt försäkringsbolag höja hemförsäkringspremien med 16,5 procent. Jag skrev ett surt mejl där jag påpekade att den typen av höjningar är långt högre än vad som krävs för att jag ska leta mig vidare, så nu ville jag höra hur långt ner de var beredda att gå för att ha mig kvar som kund. Jag trodde inte så mycket på det. Det är nackdelen med att vara snål, man är sällan en attraktiv kund med förhandlingsutrymme. Men jodå, till slut blev det bara en symbolisk höjning och jag stannade kvar.

Redan då var jag beredd på att ha samma diskussion i år. Mycket riktigt, nu ville de höja min premie med drygt 20 procent, så jag grävde fram förra årets mejlkonversation och skickade den med en förnyad förfrågan om ifall de ville ha mig kvar. Ännu lägre förhoppning, men efter ett par dagar fick jag svar att de ger mig samma premie som förra året.

Jag antar att det är ett billigt pris för att inte väcka den breda majoritet av kunderna som snällt sväljer höjningen, och även om det bara gäller några hundralappar om året för mig känns det mycket bra. Inte minst att inte vara den där lättmanipulerade kunden som tyst accepterar.

Det rekommenderar jag alla att göra. Ofta! Många företag har höga marginaler och goda möjligheter att göra enskilda kunder till lags, men det bygger på att vi ställer frågorna. Om elektronikkedjan ligger högre än konkurrenten på en vara – berätta det och fråga hur långt de kan sträcka sig för att få sälja till dig. Och om du köper alla vitvaror på samma ställe, kan inte det vara värt en liten rabatt? När du bygger nytt kanske du, om än för en kort period, blir storkund, vad kan det vara värt?

En del företag kommer vänligt men bestämt rekommendera sina konkurrenter. En del kommer göra det mer bestämt än vänligt, men förvånansvärt många är beredda att lyssna på argument och fakta, så gör din läxa, bränn av ett Stomatolleende och skrid till verket!

Nu måste återbäringen brännas!

3,2 miljoner svenskar ska få 23,5 miljarder i skatteåterbäring innan midsommar. Det blir 7344 kr per person. För många inte jättemycket pengar, men för de flesta långt ifrån kattpiss. Skatteverket har lobbat hårt för att vi ska deklarera digitalt för att få pengarna redan nu och det verkar ha gått hem även om jag vädrat min skepsis.

Men är det en bra idé för den enskilde medborgaren? Jag tror i och för sig att de flesta skulle bränna pengarna oavsett när de får dem. Det finns en förvriden bild av att detta är ”gratispengar” och sådana anses av någon anledning vara mindre värda och därför lättare att bränna.

Att ge svensken dessa pengar i mitten av juni är dock nästan en garanti för att de ska försvinna. De flestas skatteåterbäring kommer att omvandlas till resor, grillar, rosévin och annat som svenska folket ändå väljer att lägga pengar på den här tiden på året, bara mer av det tack vare ”gratispengarna”.

Tänk om folk kunde stanna upp, inse att det här är felaktigt inbetalda skattepengar som faktiskt skulle kunna göra skillnad på riktigt. Spara dem, investera, se till att ha pengarna kvar när det dyker upp bättre användning för dem. Exempelvis i höst, när det går att fynda en grill inköpt för skattepengar som hade kunnat bli en fin buffert åt någon som behövde den, men som är helt oförmögen att tänka två steg framåt.

En ostkant

På en enda av mina arbetsplatser bjöd företaget på frukost. Inga avancerade grejer, men lite mackor och frukt vid sidan av kaffet. Varje dag gick någon av de c:a tjugo anställda till Ica och handlade ett par matkassar lagom till niorasten. Inklusive själva plastpåsarna. Två plastpåsar om dagen, tio på en vecka, 40 på en månad osv. Till slut låg ett berg av plastpåsar i köket och jag var garanterat den enda som tog med mig kassar till butiken. Det var inte mina pengar, men jag såg ingen anledning att låta bli.

Att äta frukost med ytligt bekanta ger insikter i folks matrutiner. Personligen har jag aldrig förstått varför någon hyvlar en skidbacke av osten, men ännu märkligare var att den gängse normen var att osten skulle slängas när den blev svårhyvlad. Inte för att det var företagets pengar, jag fick känslan av att alla gjorde likadant hemma. Varför det?

Har jag betalt 39,90 kr/kilot så ska den ätas!

För mig är det självklart att riva/bryta osten tills den är slut. Är det paraffin i botten skär jag bort det först, men att slänga en ost jag har betalat för känns helt galet. Lika dumt som att inte slå några vattendroppar i botten av mjölkkartonger och ketchupflaskor för att få ut det sista, eller vända matoljan uppochned. Mat som är möglig, sur eller till och med torr är en sak, men här snackar vi om fullt fungerande mat.

Skivor, remsor, bitar... I munnen är de alla lika.

Företaget gick omkull sedan, men då var jag inte kvar så jag kan inte svära på att det hade med osten att göra.

Hembergs årliga avgiftsgnäll

Så har det blivit dags för Avanzas sparekonom Claes Hemberg att gnälla på fondavgifter igen, intet nytt under solen. Och egentligen tycker jag att han har rätt, det finns ingen vettig anledning till att förvaltningsavgifterna stiger. Särskilt inte på räntefonder som blivit en allt sämre investering.

Men det är väl just därför. Avgifter är aldrig högre än vad marknaden accepterar. Räntefonder har på senare tid varit en rätt dålig affär, så gissningsvis är de sparare som ändå valt dem inte särskilt engagerade.

Blandfondernas avgifter har stigit ännu mer. Logiskt eftersom produkten är ännu sämre. Jag skulle vilja påstå att det aldrig finns anledning att köpa en blandfond ens för den som vill vikta ner sin aktieandel i portföljen. Då är det bättre att göra den uppdelningen själv istället för att köpa ett färdigblandat ”helfabrikat”.

Problemet med Hemberg är att hans grundinställning verkar vara att billiga indexfonder (som lustigt nog är Avanzas paradgren) alltid är att föredra framför aktivt förvaltade fonder och så enkelt är det inte. Skickliga förvaltare kan skapa mervärde som är värt att betala för. Det är inte hugget i sten, men så har det varit.

Alltså, för att öka på trovärdigheten föreslår jag att Hemberg väljer sina motståndare och ger cred åt dem som förtjänar det istället för att ta sig an alla som om striden stod mellan Avanza Zero och övriga världen. Det gör den inte.

Vad kostar en röd dag?

Nu har det gått mer än tio år sedan nationaldagen blev helgdag, så den årliga och ganska tröttsamma diskussionen om huruvida den ska vara det har lagt sig. För kännedom kan jag säga att jag inte bryr mig nämnvärt. Jag har ingen arbetsgivare som betalar mig när jag inte jobbar och jag har inte tänkt fira. Kanske är det tråkigt, men jag kallar den här dagen för tisdag.

Men jag har funderat lite på det här med röda dagar. Jag vet inte hur länge det pratades om att göra nationaldagen till en röd dag, men åtminstone i tjugo år. Kravet var att en annan helgdag måste plockas bort istället och varken arbetarrörelsen eller kristendomen erbjöd sig frivilligt.

Vad kostar egentligen en röd dag för samhället? Det är svårt att hitta facit på det. Enligt Svenska Dagbladet fyra miljarder, enligt DN femton. Svenskt Näringsliv helgarderar med det ganska breda spannet 5-10 miljarder. Dessa siffror kommer från lite olika år, men inte så olika att det förklarar flera miljarders skillnad.

Fast nationaldagen får väl anses som rena samhällsvinsten eftersom ”vi” förlorade två sjundedels helgdag per år när den helgdagsförklarades. Annandag pingst som man tog bort inföll alltid på en måndag, till skillnad från nationaldagen som ändå hade varit helg ibland.

Jag kanske verkar tråkig nu, men varför inte låta folk bestämma sina egna helgdagar. För en del är första maj livsviktig, för andra nationaldagen. För någon ultraortodox kristen kanske påsk eller rentav pingst är högprioriterad. Den ökande muslimska befolkningen lär kräva nya dagar, och sedan står det knappast på innan judendomen gör detsamma. Svenska Pastafarikyrkan vill garanterat göra en nationell högtidsdag av pastafarianska huvudbonadsdagen, 12 oktober.

Men bara för att man vill fira en dag, är det självklart att man inte kan jobba lite också? Jag tror att jag har jobbat alla högtider, både betalt, obetalt, med OB-lön och i egen verksamhet, och jag kan inte säga att jag tagit någon skada av det. Vore det inte enklast om vi behöll jul, nyår och midsommar och la resten av dagarna i semesterpotten? Så kan var och en välja.

Fingerprint – hysteri eller trend?

"Som vi tidigare sagt så räknar vi med att lagren i värdekedjan ska vara normaliserade i slutet av det här kvartalet", sade Fingerprints vd Christian Fredrikson i fredags och aktien gick upp tre procent på det. Observera, lagren har i år bara stigit, det enda som talar för att trenden ska brytas är att vd:n säger det.

Jag har aldrig ägt Fingerprint, så jag har missat både uppgång och fall. Under 2015 hade man kunnat göra tjugo gånger pengarna. ”Fingerprint-sekten” bildades. Om det inte varit för det hade jag kanske inte funderat på detta nu, men om aktien kan gå upp tre procent på ett vagt löfte från vd:n kanske aktien nått botten, åtminstone tillfälligt.

Nu är ju inte Fingerprint kända för sanningsenliga ledningsuttalanden, men den marknad som ändå haussar aktien nu har väl inte glömt missarna i bokföringen, de interna bråken, spruckna prognoser och indragen utdelning. Att tjugodubbla insatsen är mycket begärt, men aktien har ändå tappat mer än tre fjärdedelar av sitt värde så får de ordning på företaget borde det finnas pengar att göra.

Jag vill inte göra korta affärer i FPC eftersom aktiens rörelsemönster inte går att förutse. Jag antar att det beror på blankare i kombination med hugade förhoppningar. Kurvan ser ut som ett EKG under hjärt-/lungräddning och aktien har varit en tradingfavorit i flera år. Vad som är hönan och ägget i den ekvationen spelar ingen roll för mig.

Det är alltid något ägg i korgen som är ruttet

Riktkurserna ligger på 22-50 kr med en median på gissningsvis 35. Verkar hoppfullt när aktien står under 30, men ändå läskigt. Nästa rapport kommer 21 juli. Jag tror att jag gör klokast i att invänta den. Annars riskerar mitt EKG att se ut som aktiens.