Fjällvandrare funna, men omdömet spårlöst försvunnet

Ett par fjällvandrare i Sarek var försvunna i några dagar, men när jag hör deras reaktion efter att ha kommit tillrätta önskar jag nästan att de åtminstone skulle ha fått svälta och frysa lite. Jag är normalt en fredlig människa, men det finns gränser.

Här ger de sig ut på fjället utanför märkta fjälleder med en dålig mobiltelefon, ser räddningshelikoptern, men gör inget för att bli upptäckta eftersom de inte fattat att de skulle rapporteras som saknade när de inte dök upp i tid. ”Det är jättebra att det finns så många resurser som det har funnits nu”, säger de med ett skratt när de inser att de utlöst en flera dagar lång räddningsaktion.

Det är inte utan att jag skulle vilja att de får fakturan för att poliser och frivilliga jobbat i fyra dagar för att hitta två omdömeslösa puckon, så kanske de skulle förstå vad de där ”jättebra resurserna” kostar. Något säger mig att skrattet hade fastnat i halsen om deras handlingar fått personliga konsekvenser.

Om inte hela kostnaden så i alla fall en räkning som svider. Inga resurser är outtömliga. Polishelikoptrar kostar pengar och om fler bortskämda snorungar gör likadant som dessa lär intresset hos allmänheten att offra sin fritid för att leta rätt på dem minska betänkligt. Nästa gång kan det ju gälla människor som förtjänar hjälp.

Potatisodling

Jag älskar potatis och har hyllat denna knöl tidigare, men fram till i år hade jag aldrig odlat egen potatis. Jag har resonerat som så att potatis är så pass billigt att köpa att det är bättre att odla sånt som är dyrare eller svårt att få tag i.

Potatis har dock blivit dyrare i butikerna på sistone, men framförallt tycker jag att den blivit sämre. Jag vet inte hur många gånger jag kommit hem med en femkilospåse potatis och kunnat konstatera att flera varit ruttna, mögliga, skorviga eller gröna och därmed farliga. Alternativet lösvikt är omständligt och oftast dyrare. Fast får man slänga en tredjedel av den färdigpackade påsen blir inte det heller billigt.

Allt detta sammantaget har gjort att jag i år för första gången odlat egen potatis och jag är positivt överraskad. Den har varit lättodlad och kräver mindre ogräsrensning än mycket annat. Kvaliteten på potatisarna har också varit väldigt bra. Några skador måste skäras bort, men merparten har varit fina.

Inte är de jobbiga att skörda heller. Rent praktiskt förvarar jag potatis i en papperspåse i skafferiet och när lagret tryter går jag ut till odlingen och tar upp ett stånd i taget med hjälp av en grep. Potatisarna läggs i en tiolitershink som fylls med vatten och så grovrengör jag dem ute. Sedan slår jag ut dem i diskhon där de borstas rena i ännu mer vatten, torkas och läggs i påsen.

Hade jag bott i ett land förskonat från årstider hade det varit full pott, men även om man (som jag planerar) odlar både tidiga och sena sorter har man bara färsk potatis några månader om året. Jag behöver inte vara självförsörjande året runt, men jag vill åtminstone ha egen potatis halva året. Om jag lyckas med det återstår att se, men som det känns nu kommer potatis att bli en självklar del av min trädgårdsodling.

Sverige bättre än Norge

Vadå då, alla andra kör ju med klickbete ;-). Självklart är inte Sverige bättre än Norge i något annat än stavhopp. Jo, en sak till – karensdagar. Den svenska karensdagen gör svenskar mycket ”friskare” än norrmän. I jämförbara jobb, som i företag med verksamhet i bägge länderna, har norrmännen uppemot dubbelt så hög sjukfrånvaro som svenskarna.

Att jag använde citattecken på ”friskare” beror såklart på att jag inte för ett ögonblick tror att svenskar är mindre sjuka än norrmän. Norge är ett land där nästan varenda jävel går på tur och äter fisk laddad med omega-3. Dessutom är den norska sjukvården överlägsen.

Den norska företagsledaren Petter Stordalen gjorde nyligen ett utspel där han hyllar den svenska karensdagen. Inte så konstigt, han har anställda både i Sverige och Norge och gillar såklart inte att sponsra folks sovmorgnar eller fyllesjuka. Ännu mer störda blev LO över att Stordalen fick medhåll av Göran Persson, som ju ska vara på deras sida.

Dessa män är förkylda.

Jag tycker såklart inte att sjuka människor ska tvingas till jobbet av ekonomiska skäl och i en perfekt värld har alla så mycket pliktkänsla att man gör det man ska utan att fuska, men i den värld jag lever och har levt i finns det människor som känner efter väldigt mycket på måndag morgon eller under stora idrottsevenemang som OS och fotbolls-VM. Jag vill inte betala för deras lättja, vare sig som skattebetalare, kund eller arbetsgivare. Karensdagen tycker jag är en rimlig kompromiss.

Otroligt meningslöst matsvinn

Här är ett fenomen jag verkligen inte förstår, folk som strör runt matvaror i butiken. Ni har antagligen också hittat frys- eller kylvaror vid kassan, någon kund kommer på att han/hon inte har råd eller lust att köpa de där fiskpinnarna, så då hamnar de i tidningsstället.

Jag hoppas och tror att jag aldrig gjort så även om jag såklart också har ändrat mig när jag handlat. Kanske hittade jag ett extrapris på en liknande produkt som gjorde varan i kundkorgen till ett dåligt köp, men då får man vackert trava tillbaka till hyllan där man tog den!

Det gäller även torrvaror, men särskilt viktigt är det såklart med en vara från frys- eller kyldisken, som snabbt förstörs. Denna Hemköp-butik i Halmstad kastar mat för 50000 kr om året för att korkade kunder saknar personligt ansvar för sina handlingar. Gissa om det är vi kunder som får betala det eller om det är ”matfén” som tar smällen i vårt ställe!

Jag tycker att den kund som flyttar runt varor i matbutiken borde bötfällas. Det går att jämföra med snatteri eftersom resultatet blir detsamma – dyrare mat för oss som sköter sig pga idioter som inte gör det. Enda rimliga alternativet till böter är att utrusta butiksbiträdena med varsitt slagträ.

Kejsarens nya konst

En berättelse om ”en ung lovande konstnär”. Nej, det här handlar om en tvååring som tycker om att måla och färglägga. Det som skiljer hans ”konst” från andra tvååringars är att han har staffli och oljefärger. Och att några dårar betalat för att köpa hans alster.

I reportaget berättar pojkens mamma om motivet på en av tavlorna. Kanske mest baserat på konstnärens egna ord ”mamma häst” berättar hon om en sjöhäst som endast en mor kan se i den bilden. Eller? Hans första tavla, som ser ut som en lasagne körd i hushållsassistent, har fått ett bud på 270000 euro, det är 3,1 miljoner kronor. Men familjen säljer inte och ungefär där slutar jag att skratta.

Jag har inte barn, men fattar att ”konstverk” föreställandes bilar som ser ut som apelsiner har ett värde för föräldrar trots att de objektivt sett är kladd, men ingen barnteckning är värd tre miljoner och definitivt inte den. Sälj innan budgivaren inser att galenskapen riskerar att ta slut!

Tyskland - inte som andra länder.

Jag är inte orolig för tvåårige Laurent. Han kommer säkert att fortsätta måla tills han hittar annat intressant i livet, att leka kull, spela fotboll, tjejer och släktforskning. Mamman däremot, som gestikulerande och med glädje ropar i reportaget att det blå området hennes son sagt är vatten mycket riktigt ser ut som det... Jag undrar vad hennes framtida vårdkostnader blir. De borde ha sålt tavlan.

Spröjsning pågår

Jag har ett stabbur (typ härbre) att renovera och när jag frågade kommunen vad som var tillåtet att göra med detta gamla kulturminne sa de att fönstren fick göras lite större under förutsättning att de behåller samma stil efter bytet.

Det passar mig bra. Jag vill ha samma typ av små spröjsade fönster, men så små som dessa går nästan inte att få tag i, och även om man går upp en storlek är det inte helt lätt. Dessutom är det dyrt med spröjsade fönster, så då började jag fundera på om man inte kunde köpa moderna fönster utan spröjs och göra resten själv. En granne som byggt både dörrar och fönster själv sa att jag grejar det, så då köpte jag dessa på Bauhaus.

Förutom att de saknar spröjs tycker jag att metallisten längst ner är onödigt modern och ful, så den sprättades bort.

De snåla jävlarna hade alltså inte kittat under listen. Tur att jag tog bort den då, jag litar mer på kitt än på aluminiumlister. Ett läckage där hade jag antagligen inte märkt förrän fönstret var förstört. Så jag kittade den nedre kanten och efter att denna bild tagits spacklade jag också igen hålen efter de gamla gummikuddarna.

Grannen hjälpte mig att såga till spröjs, av gamla brädor som snedsågades i lämplig vinkel. På sex fönster går det åt några meter, men eftersom materialet nästan är gratis gjorde jag några extra så att jag hade råd att misslyckas lite. De ska ju sågas snett även upptill och nertill så att de matchar fönstrets lutande kanter och de andra spröjsen. Sedan återstod ett tidsödande mätande och tillpassande.

När längderna var rätt limmades de fast mot kanterna med vanligt trälim. Mot glasrutan satte jag inte fast dem alls, det skulle bli fult inifrån, där man ju ser undersidan av spröjsen. När alla spröjs satt fast fogades skarvarna med latexfog, ett fantastiskt material för oss som är dåliga på millimeterpassning.

Och så här blev det färdiga resultatet. Den sista färgstrykningen gör jag när fönsterna sitter på plats i huset, men det blir ett annat inlägg (och möjligen ett annat år). Fönsterna kostade mig en knapp tusenlapp styck, utöver det bara färg och fönsterkitt, och såklart tid, men det tycker jag att det var värt.

Kampen mot ogräset

Jag har blivit ombedd att göra ett odlingsinlägg för att berätta hur det går med årets grönsaksodlingar och det kommer. Men det mesta som sker i odlingslådorna är att jag försöker hålla ordning på ogräset och jag undrar om det finns tillräckligt att säga om det för ett helt blogginlägg.

När jag byggde mina odlingslådor och insåg att 20 kvm odlingsyta kräver ganska mycket jord pratade jag med min jordbrukande granne som sa att hon hade en stor hög med jord över, men att jorden inte var så fin utan kunde resultera i en del ogräs.

Hur illa kan det bli, tänkte jag. Ganska illa, särskilt som jag inte hade tid/energi att hålla rent i lådorna. Jag har inte varit bra på det i år heller, men bättre. De grödor som växt riktigt bra funkar oavsett, men de som växt sämre riskerar att helt kvävas av ogräs om man låter det gå för lång tid mellan rensningarna. Fyller man flera skottkärror med kvickrot och nässlor har det antagligen gått längre än idealiskt, men jag gör så gott jag kan.

Det slår mig att det otacksamma jobbet med ogräsbekämpning inte är unikt för odling. T ex vid skrivande är den stora uppgiften – som inte ses i det färdiga resultatet – att stryka och plocka bort. De 301 orden i detta inlägg hade lätt kunnat solkas ner av ytterligare 500 ord som hade gjort texten sämre. Biodling handlar nästan uteslutande om att städa och göra rent, både för mig och bina. Det viktigaste vid börshandel är nog också att stryka aktier och fonder från bevakningslistan, datorns mappar måste städas, dåliga relationer offras för att goda ska få blomstra osv.

Så då är det väl en poäng att lägga kraft på ogräsrensningen, även om det blir lama blogginlägg av det.

Sänk arbetstiden till hundra år?

LO och dess politiska gren Socialdemokraterna hatar deltidsanställningar, men vill samtidigt att alla som jobbar heltid ska gå ner i arbetstid. Jag får inte ihop det, och det verkar de inte få själva heller. Läs vad den f d socialministern Annika Strandhäll skrev för att motivera höjd pensionsålder.

Att jobba längre var alltså ”enda lösningen” 2018. Nu har samma människa dammat av det gamla förslaget om kortare arbetsvecka och kallar det ”ett naturligt steg att ta”. Så hur ska hon ha det, jobbar svenskarna för lite eller för mycket?

Jag tror säkert att det går att effektivisera folks arbete. Något enstaka undantag skulle kanske till och med få lika mycket gjort på 35 timmar som på 40, men jag är väl knappast ensam om att inte börja jobba bakåt sista arbetstimmen, och allt arbete går heller inte att jobba in.

Strandhäll säger att hon tror att svenska arbetstagare vill ha en arbetstidsförkortning. Menar hon med oförändrad lön, alltså en sjuprocentig höjning av timlönen, har hon säkert rätt. Fast det förutsätter en sjuprocentig ökning av köpkraften. Vad tror ni t ex skulle hända med matpriserna om alla i hela kedjan får sju procents högre lön?

Skulle Strandhäll – mot alla odds – mena att hon tror att folk kan leva med minskad köpkraft om de får gå ner i arbetstid har denna möjlighet alltid funnits, under namnet deltidsarbete. Fast med tanke på att hennes parti alltid bekämpat denna valfrihet med näbbar och klor är det nog inte så hon tänker. Äh, det är väl som vanligt med politiker, hon vill bara vinna valet.

Morgondagens kaffebryggare bortskänkes idag

Jag brukar kolla bortskänkesannonser på Finn.no och Facebook Marketplace. Den vägen har jag inte bara fått fönster jag haft behov för utan skåp jag behövt till biodlingen, byggmaterial och diverse ”bra att ha”-grejer. Jag har också själv gett bort möbler som varit för fula för att få pengar för, men för besvärliga att kasta.

För något år sedan började min kaffebryggare balla ur. Jag hade en till, men visste inte direkt var den fanns, så det höll på att bli lite av en krissituation. Sedan dess har jag bara en, så när jag hittade en bortskänkesannons på en obetydligt använd bryggare i min egen by tänkte jag att det kunde vara en bra reserv. Det var (som ofta på gratisannonser) dåliga bilder och knapphändiga uppgifter, men gratis är gratis.

Fast ibland är till och med gratis för dyrt. Nu sitter jag med en hypermodern bryggare som jag efter några användningar fortfarande inte lokaliserat avstängningsknappen på trots att jag hittat en manual på nätet. Och jag vågar inte lämna den i standby eftersom den när som helst kan få för sig att starta. Denna har nämligen timer och alla möjliga tänka-själv-funktioner.

Apropå tid och funktion är detta den långsammaste bryggare jag upplevt. Till skillnad från vanliga kaffebryggare som börjar brygga när man trycker på start värmer denna maskin först upp allt vatten. För full kanna tar det sex minuter, som givetvis redovisas i displayen. Sedan droppar den varmvattnet över kaffepulvret i omgångar för ”den perfekta aromen”. Behöver jag tillägga att kaffet absolut inte blir godare än i andra bryggare, snarare tvärtom.

Kanske åker den in på lagret som en nödbryggare, om jag inte hittar någon som till skillnad från mig uppskattar lyxen för då får de den, lika gratis som jag fick den. Min gissning är att det var så den förra ägaren såg på saken, som ett modernistiskt felköp. Men folk gillar ju skit, så om några år får man kanske betala extra för att få en vanlig tanklös bryggare som bara brygger kaffe utan att göra en konstform av det.

Vaskad potatis

Jag är inte den som brukar kontrollväga matinköp, men det händer. På Willys har jag uppmärksammat att 400 gram bladselleri kan betyda allt från 250 till drygt 400 gram. Några gånger har påsarna sett så tunna ut att jag tagit med tio paket till närmaste våg för att få den största och därmed billigaste eftersom de kör med styckpris. En annan vara är Jästbolagets jästpaket som aldrig (!) nått upp till utlovade 50 gram.

Nu kan förvisso 44 gram jäst göra samma jobb som 50 även om det är irriterande, men här kommer ett ännu värre exempel. För några veckor sedan skulle jag bjuda på palt och behövde 5 kg potatis till det, så jag köpte tre stycken tvåkilospåsar på Rema1000 för 36 kr/st. Väl hemma upptäckte jag att hälften av potatisarna i en av påsarna var gröna.

Närmare bestämt fick jag slänga 857 gram potatis och när jag ändå hade vågen framme vägde jag resten också, och upptäckte att totalvikten på mina tre tvåkilospåsar var 5,3 kilo, så där rök 700 gram till. Plötsligt hade jag bara 4,5 kilo potatis av de fem jag behövde, trots att jag köpt sex. Disappointed...

Så jag skrev ett mejl till kundservice och bifogade bilden ovan och en bild på kvittot. Lite för att få gnälla av mig, lite för att få kasta skit både på butiken och på producenten av den gröna potatisen (eftersom gårdsnamnet står på varje påse), men också i förhoppningen att få kompensation. Jag har en mil till butiken så jag tänkte inte åka dit en extra gång för det, men nu skulle jag bli tvungen att räkna om mitt paltrecept och det kunde någon gärna få betala för.

Och det gjorde de! Mindre än en timme senare fick jag ett svar där de beklagade det inträffade med återbetalning i form av ett tillgodohavande i stamkundsappen där jag registrerat köpet, inte bara på de 1,5 kilo jag blivit blåst på utan på alla sex kilo, 108 kr. All heder åt dem, men jag är ändå nöjd över att nu ha börjat skörda min egen potatis. Mer om det i ett framtida inlägg.

Vad fan fick de för pengarna?!

Ännu ett mejltips från Annika. Det är inte lätt att planera sin ålderdom. Man vet ju inte hur mycket hjälp man kommer behöva. Många äldre riskerar dessutom att bli isolerade när vännerna dör av och barn och barnbarn inte tar sig tid att hälsa på.

Så jag förstår dem som tänkte att det lyxiga äldreboendet Silver Life kunde vara ett bra alternativ till en bostadsrätt med 30 olika hemtjänstbiträden per månad. Trist bara att det blev en flopp och att projektet nu töms på pengar.

Restaurangen är avvecklad och allt annat tycks följa. Leif ”Vad fan får jag för pengarna?” Östling och de andra grundarna verkar försöka minimera förlusterna. De boende sitter kvar med vanliga hyresrätter och bostadsrätter i ett avsides område.

Jag tycker enbart att det är tragiskt och tror att de flesta av dem som gör sig lustiga över hur rikingar från Lidingö och Djursholm blivit lurade själva hade valt som dem om de hade haft råd. Det är bara att konstatera att det är svårt att köpa sig en lycklig ålderdom även om man är rik. Det bästa sättet är nog att investera tid och pengar i sin hälsa. Så får man hålla tummarna för en god hälsa långt upp i åren följd av en snabb och smärtfri död.

Å ena sidan, å andra sidan ...

Jag gillar allt med att hämta gratismat i naturen. Jag plockar bär och svamp, kirskål, nässlor och har till och med använt maskrosor som matvara. Jag gillar att föda mig själv med mat som varken kostar pengar eller där jag måste lägga energi på att odla. I ett vidare perspektiv gillar jag när andra framhåller att allt ovannämnt bara finns där för oss att hämta.

Fast när uppmaningen kommer från staten är jag inte lika ensidigt positiv. MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har en ”risk- och kriskommunikatör” (varför inte göra henne till skri- och kirskommunikatör också, för att avsluta anagramfesten?) som uppmanar människor att förbereda sig för att hämta mat i naturen vid en samhällskris.

Som sagt, jag är helt för att ta vara på vilda växter och ogräs, men är detta verkligen MSB:s uppgift? Eller att komma med uttalanden som:

”Var och en behöver förstå att man behöver ta eget ansvar i krisberedskap.”

Jag gillar eget ansvar också, men vad har då MSB för ansvar? Ska beredskapslager ersättas med uppmaningar om att folk får klara sig själva genom att leta mat i skogen? Är MSB på allvar intresserade av att undvika svält borde de jobba för att svenska bönder kan leva på sitt jobb. Svenska jordbruk läggs ner varenda dag. Den utvecklingen har pågått länge och lär knappast kompenseras av att kontorsnissar går ut och plockar ramslök. Även om jag applåderar just det, verkligen. 

Ladumålning

Sommarens stora projekt för mig var att måla ladan, eller åtminstone två av åtta väggar. Det kan låta som låga ambitioner, men det var runt 150 kvadratmeter. En del brädor var i så pass dåligt skick att de behövde bytas ut, så första steget var att byta ut hela eller delar av dessa.

Höjder är inte min starka sida, men jag hade lånat en byggnadsställning som skulle ta mig upp på de höga höjderna. Här ser ni den medan jag står till höger om den och jobbar med steg 2, att skrapa bort gamla färgrester. Jag hade hoppats kunna göra detta med en bred stålborste, men enda sättet att få det tillräckligt bra var att använda en kort skrapa och ta bräda för bräda. Det tog en stund.

Här får ni också en känsla av storleken. Detta är en av väggarna. Större än den andra, men den var i gengäld nästan dubbelt så hög. Och vägg nummer två innefattade en annan utmaning. När jag ändå skulle slå höjdrekord ville jag gärna byta ut ett fönster som var bortom räddning.

Jag har letat efter billiga fönster eftersom jag inte ens behövde fönsterkarmar, men allt jag hittat är två- och treglasfönster som varit alldeles för seriösa för att sätta högst upp i en lada. Plötsligt hittade jag tre bortskänkesfönster på en ort jag ändå skulle till. Bara åka dit och hiva in dem i bilen.

Bredden på dem var bra, men de var egentligen ett par decimeter för låga. Fast här behöver man nästan kikare för att se fönstret, så jag fyllde överkanten av det gamla hålet med en rödmålad bräda. Jag blev tvungen att såga bort karmen, men sedan var fönstret klart att sätta upp. Först skulle det bara krånglas tio meter upp i luften på byggnadsställningen.

Väl uppe var det mesta av jobbet klart och jag fick hjälp med det. Min största utmaning var att inte titta ner innan allt var klart. Här är det färdiga resultatet och jag är hur nöjd som helst.

Tillbaka till målningen. Jag letade länge efter en färgspruta som skulle klara slamfärg. På nästan varenda spruta står det att den klarar alla typer av färg ”med undantag för slamfärg” eller också kostar de femsiffrigt. Till slut hittade jag en för 3000 kr där det där tillägget inte stod. För säkerhets skull dubbelkollade jag med producenten att den skulle klara falu rödfärg. I höstas provade jag den på vedboden och tyckte att det var krångligare än jag önskat, men den funkade i alla fall.

Men det var då. På ladan funkade den i bästa fall i två minuter. Sedan fick jag ta isär den, göra rent och krångla. Tanken föddes att måla ladan med pensel. Det skulle ta tid, men att måla i tvåminutersintervaller var inte heller särskilt effektivt. Jag släpade upp den högst upp på byggnadsställningen för att åtminstone kunna måla under nocken. Då gick den inte ens i två sekunder och där och då fick jag nog. Jag penslade skiten.

70 liter färg senare var två väggar färdigmålade. Jag hade inte haft något emot att hinna en tredje vägg också, men det finns gränser för vad jag hinner och orkar. Där sitter ett lika högt fönster och det kommer kräva en skylift och får bli 2025. Övriga väggar ser helt okej ut, så dem har jag inte tänkt måla på flera år. Och dessa två, kanske aldrig mer.

Färgen kostade mig en dryg tusenlapp, virket antagligen lika mycket. Den största utgiften blev den där j-vla färgsprutan. Så totalt runt 5000 kr. Byggnadsställningen och hjälpen kostade inga pengar alls, men var absolut nödvändigt. Vad det hade kostat att leja bort hela jobbet har jag ingen aning om, men garanterat flera tiotusentals kronor.

Mest korkad hittills?

Jag fick ett mejltips från Christoffer som skriver ”Du har skrivit flera inlägg på temat korkade beslut, men det här tar nog priset” och så länkar han till en artikel om Peter, 65.

Peter ville låna pengar för att ”ta sig ur sin ekonomiska knipa”. Lite oklart hur knipan såg ut, hur han hamnat i den och hur ett lån skulle lösa problemet. I artikeln låter det mest som att han är en person som har för höga utgifter i förhållande till sin inkomst. Det lär fortsätta även efter ett lån och skjuter bara problemet framåt.

Men låt oss för diskussionens skull säga att Peters situation kunde lösas med lån. Då ser jag två möjligheter, att låna av någon man känner eller av en bank, men Peter valde istället att låna av en okänd kvinna på Facebook. Hennes profilsida är fylld av inlägg med formuleringen: ”Hej alla, vi är en finansiell institution som erbjuder krediter till alla människor.”

På vilket sätt denna kvinna är en institution framgår inte. Det är en privat Facebooksida med en privat Gmail-adress som enda kontaktväg. Och som medelålders man bör jag nog inte ha åsikter om kvinnors utseende, men jag hade inte gissat att hon jobbat på bank utan snarare ett äldre yrke.

Peter, 65, hade en mer fördomsfri syn på erbjudandet även om han tyckte att inlägget ”såg lite suspekt ut”. Så han ansökte om ett lån på 25000 och ”villkoren var schyssta”, 2 % ränta. Nej Peter, två procents ränta på ett blancolån är inte schyssta villkor, det är helt sinnessjuka villkor som skulle försätta långivaren i konkurs inom en kvart om det hade varit på riktigt!

Peter betalade dock en avgift på 450 kr, sedan ytterligare en avgift och ytterligare en. Till slut hade han betalat in 6500 kr! Eller rättare sagt cirka 6500 för Peter ”Nollkoll” Olsson vet inte ens hur mycket pengar han betalat, bara att kontot är tomt.

I intervjun säger Peter att han normalt inte är dum i huvudet, men att den ekonomiska situationen fått honom att tappa omdömet. Jag förstår ändå inte hur det är möjligt att tappa det så fullständigt och håller med Christoffer om att det här exemplet är ett imponerande rekordförsök. Det var så otroligt mycket som tydde på att detta var en bluff. Google Translate-språket, de orimliga lånevillkoren och inte minst att ”företaget” saknade såväl ett namn som en hemsida eller ens en vettig kontaktuppgift.

Hur får man ens tanken att låna pengar från en anonym person med en e-postadress av typen ludmilla26579812@hotmail.nu?! Att vara desperat är en sak, men det här tyder på ren dårskap. Jag brukar förespråka kontrollfunktioner och att försöka informera människor med dålig koll på hur världen fungerar, men i det här fallet tror jag ingenting hjälper. De som går på detta är nog bortom all räddning.

Ärva cash istället för kunskaper

Ännu en artikel om ungas förhållande till pengar. Annika tipsade mig om en artikel titulerad ”Generationen ärver miljarder – kan inte hantera pengar”. Det handlar om att miljarders miljarder som de kommande åren kommer att gå från människor födda 1928-1964 till ”millennials”, personer födda 1981-1996.

”En generation som av experter har kallats slarvig och som hellre lägger pengarna på att få hemkörda avokadomackor, än till en handpenning för en bostad.”

I mångt och mycket är det såklart deras eget fel, men deras föräldrar, far- och morföräldrar, som nu är i färd med att kasta in handduken, har också ett ansvar. Pengar är något man måste lära sig att hantera. Det där att barn nuförtiden uppfostrar sig själva på internet stämmer inte helt och den som väntar på att skolan ska lösa det lär få vänta. Man måste få verktygen och lära sig att använda dem.

I artikeln menar man att tidigare generationer lärt sig hur finansmarknaderna funkar genom att de upplevt andra världskriget eller åtminstone levt under en tid då det var mycket mer knapert, men man behöver inte ha levt i fattigdom för att förstå pengars värde. Världen är full av kostnadsfri information, men blir man curlad ända upp i vuxen ålder och kanske dessutom får lära sig att det är lite fult att se om sitt eget hus och tänka på sig själv har man skaffat sig en onödig uppförsbacke.

Det fina är att det ännu finns tid. De flesta 90-talister ska inte ärva stora pengar på ett tag. De har därför chansen att lära sig vad de ska göra med pengarna, och kanske framförallt hur man behåller och förräntar pengar. Men då måste samhället och deras föräldrar hjälpa dem med det, inte konstatera att loppet är kört.

Det är vi som är samhället

Vi som förespråkar en mindre stat får ofta motargument som låtsas att det finns två vägar att gå – att staten gör eller att ingen gör. ”Vem ska bygga vägar?” har jag hört till leda, ungefär som att vägar inte är ett betydligt äldre fenomen än skattefinansierade stater. Här kommer ett konkret exempel på vad jag menar.

Invasiva arter är något åtminstone hela I-världen tampas med. Växter och djur som inte hör hemma på en plats kan ställa till stor skada. Vad gör man åt det? ”Den svenska modellen” tycks vara ingenting. I alla fall inte förrän tidigast ”sen”.

Stånds heter en giftig växt som kan ge leverskador hos betande djur, men som inte är nyttig för människor heller. I Sverige finns den framförallt längst nere i söder, men den är på väg upp över landet. Det är den även i Norge där den heter landøyda. Att jag känner till den beror på att jag är biodlare och bin förstår inte att de ska undvika dessa blommor utan kan ta med sig blommans nektar till kupan. Inget problem än, men det kan bli. I Tyskland lär honung med för höga halter av detta ha blivit återkallad.

Alltså vill bönder och biodlare ha bort växten som likt maskrosen sprider sig genom att de vissnande blommorna fröar av sig. Vi skulle kunna vänta tills ”samhället” tar tag i problemet, men istället gör vi det själva. Således har jag och andra biodlare gått runt i områden där det växer landøyda och klippt av blommorna som bränns upp innan de hunnit föröka sig. Villaägare informeras om att de bör ta bort växten från sina tomter och företagare rensar sin mark. I Norge är ”dugnad”, oavlönat frivilligarbete, en stor grej.

Om vi lyckas utrota växten eller hur effektivt vi kan hålla utbredningen nere vet jag inte, men det lär åtminstone bli effektivare än om vi likt Sverige hade inväntat en nationell lista. Det var ju nu i juli det behövde göras, inte i september om två år. Att lösa problemet på detta sätt blir dessutom avsevärt billigare än att göra det med statliga utredningar. Allt blir inte bättre av att krånglas till. Nästan inget faktiskt.