Resa för att komma bort

Jag följer en del husvagns- och husbilskonton på olika plattformar. Mer för att jag gillar idén av alternativt boende och egensinniga människor än att jag får lust att åka iväg med husvagn eller husbil. Det har jag ju testat:

Jag förstår dem som bor stora delar av året i husbil. Det jag däremot inte kan förstå är människor som drar iväg i någon variant av dessa fordon för att komma hemifrån, men fortsatt i närområdet. Att bo i husvagn under en längre resa är en sak, men att åka iväg till en sjö och bara hänga över en helg känns meningslöst. Om man åtminstone bor i tält blir det ju något annorlunda, men husbil i grannkommunen går bort för mig.

Ända ser jag fenomenet ibland och jag vill inte vara den som kritiserar folks liv bara för att. Trivs de ska de naturligtvis fortsätta. Det är inget egenvärde i att jag ska förstå, men skulle jag ha två dagar över hade jag hellre tagit tag i något projekt hemma. Det kräver ju heller inget resultat om alternativet är att inte göra någonting av värde, så då kunde jag ta tag i vad som helst och det är frihet för mig.

Nu invänder antagligen någon att syftet med ledig tid är att den ska vara just ledig, att det laddar batterierna att inte prestera. Jag tror att skälet till weekendresan hemifrån många gånger är att det förhindrar en från att ta tag i saker, att man helt enkelt inte kan göra det på resande fot och därför reser för att tvinga sig själv att vara ledig.

Kanske är det här de tappar mig i resonemanget. Det som laddar mina batterier är att minska stressen, och det gör jag bäst genom att just göra något som gnagt i bakhuvudet. Att vara ledig gör mig snarare urladdad. Men vi är alla olika, en del mer olika än andra.

Årets chiliodling

Jag hoppas hinna smyga igång med lite odling i år, men jag har åtminstone klarat av att odla chili. Det tar i stort sett ingen tid alls. Jag börjar med att torka fröna från en köpt chilifrukt. Sedan trycker jag ner varje frö i lite jord för att se om de tänker växa till sig.

Det här är den sämsta utdelningen jag någonsin fått. Normalt tar sig minst 90 procent av fröna, men det här räcker i och för sig. Efter ett par veckors förkultivering planterar jag dem i större krukor.

Så gör jag ett litet hål lagom stort för en planta och slevar över dem, en och en, med en sked. Nu hade jag riktig planteringsjord, men chili är tacksam på det sättet att den växer i vad som helst.

De närmaste veckorna får de stå inomhus eller på glasverandan, i så mycket sol som möjligt. Om det någon gång blir sommar i år (alltså med plusgrader och inte snöblandat regn varenda jävla dag) kommer jag nog att ställa dem utomhus när de börjat blomma. Blomlådornas frukter skördar jag och hackar ner i pastasåser och annan mat där de kan passa. Krukorna ger jag bort i present när (och om) det blir frukt på dem.

För att bo på ett gårdsbruk har jag hittills visat mig vara helt obruklig på att odla, men förhoppningsvis blir det något mer än detta längre fram.

Ateljéstöd?!

Som skribent behöver man ofta ett arbetsrum, en lokal med ett skrivbord, dator, skrivare, bokhylla osv. Kostnaden för det kan man göra avdrag för i deklarationen. Ska man få dra av faktiska kostnader måste man uppfylla regler som säger att rummet inte används privat, men schablonavdraget på ett par tusenlappar kan alla företagare med arbetsrum nyttja.

Om man inte är konstnär! Då kan man istället ansöka om ateljéstöd. ”Ateljéstöd är ett stöd till yrkesverksamma konstnärer för hyra av konstnärsateljéer. Stödet kan sökas av dig som är yrkesverksam konstnär.”

Malmös kulturkommunalråd Janne Grönholm (mp) har nu sett till att höja ateljéstödet i sin kommun. Ni vet, Malmö har ju ändå obegränsat med pengar eftersom hela kommunen lever på bidrag. Bara att be om mer när det tar slut – praktiskt!

Möt verket ”Malmös egna ansvar”.

Så hur funkar det nu? Här är några av reglerna:

• För närvarande är beloppet 18 000 kronor (fastställs varje år).
• Stipendiet är skattefritt.
• Det ställs inte krav på redovisning eller på återbetalning av utbetalat stipendium, om konstnären får ändrade förhållanden under perioden.

När man inte behöver jobba för brödfödan.

Särskilt den sista punkten är ju som gjord för att fuska och trixa, men min grundläggande fråga är ändå på vilket sätt ateljéstödet gynnar samhället. Konstnärer borde precis som frilansskribenter, fysioterapeuter och snickare hitta någon som vill betala dem för deras jobb. Och gör de inte det så är det inget jobb utan en hobby. Inget fel med det, folk målar tavlor, samlar på frimärken och allt möjligt utan att tjäna pengar på det. Det lägger inte jag mig i så länge jag slipper betala för verksamheten.

Vände en Volvo V70

En kompis skulle sälja sin Volvo V70 Diesel från 2005. Han hade köpt den för 15000 kr för två år sedan, men tänkte sälja den för 10000 kr eftersom han ”ju åkt med den”. Så vad spelar det för roll? En begagnad bil (eller vad som helst faktiskt) är värd precis så mycket som någon vill betala för den.

Men det slutade inte där. Efter ett tag var han beredd att skrota den för att slippa sälja den, så jag köpte den för 5000 kr. I Norge får man 3000 kr för att skrota en bil, så jag köpte den med den uttalade målsättningen att tjäna pengar på min kompis lättja och han var helt okej med det. Tilläggas bör att jag först och utan framgång försökte övertala honom om att göra det själv.

Då har man en sån här då...

Så då satt jag med en Volvo V70 med några för- och nackdelar. En fjäder var av och behövde bytas, något lyse som inte funkade, bilen läckte lite diesel, olja och spolarvätska. Besiktningen var nästan utgången, så den kostnaden måste jag ta, med risk för fler fel.

På plussidan är det en fantastisk pendlarbil, är väldigt bekväm och den går på halvlitern. Dock inget jag vill ha själv. Förutom att den är så ny att det när som helst kan dyka upp fel som blir för dyra att laga kostar den för mycket i skatt och försäkring.

Jag började med att besikta bilen för att förvissa mig om att det inte var fler fel för då hade jag kanske fått skrota bilen och sett det som läropengar. Det var ett stabilisatorstag som behövde bytas och lite rost. Värt att fixa.

Så jag började beta av fel för fel. Spolarvätskebehållaren läckte i slangen/kopplingen ut till lysena. Den spolningen funkade ändå inte, och behövs inte heller, så jag tog bort slangen och pluggade den istället. Det här borde ha tagit en kvart, men eftersom allt på en ny bil (ja, för mig är en 18 år gammal bil ny) är krångligt var man tvungen att demontera hela fronten för att få ut spolarbehållaren.

Fjädern var ”bara” att köpa och byta. Den köpte jag begagnad för 400. Rosten lagades och behövde bättringsmålas lite under dörrarna. Så passade jag på att slipa och lacka om fälgarna för de såg för dåliga ut. Ska det göras seriöst får man lämna iväg dem på lackering, men så mycket tänkte jag inte lägga på det. Jag gjorde en provisorisk lackbox i garaget och blåste på dem med färgspruta. Färgen kostade 500 kr och för den slanten blev resultatet över förväntan.

Något annat som är billigt och som jag förvånas över att folk inte lägger mer tid på är rengöringen. Det kostar bara tid, och inte särskilt mycket av den varan heller, att tvätta bilen noggrant på utsidan, dammsuga och dammtorka invändigt och putsa alla fönster på bägge sidor. Snabbt och enkelt, men det ger bilen en helt annan känsla.

Avslutningsvis många bilder och en utförlig beskrivning av bilen i annonsen. ”Det ser de när de kommer” funkar inte om en för otydlig annons gör att de inte ens åker och tittar på objektet. Och visa felen också, för när de ser dem blir de bara förbannade om de inte framgick av annonsen.

Summa summarum: Bilen kostade 5000 kr, besiktningen 1500 kr, delar och färg 1664 kr och säljannons på 160 kr gör en total kostnad på 8324 kr. Efter sedvanligt prut såldes bilen för 24000 kr, vilket ger en vinst på 15676 kr.

Bra pengar för nedlagt jobb, men längs vägen lärde jag mig ändå att inte göra om det. Det kändes som att precis allt gick på räls nu, från antalet fel besiktningen hittade till kostnaden för delarna och försäljningsprocessen. Det var trots allt mycket jobb och nästa gång kanske det går jämnt upp eller ännu sämre. Man ska aldrig säga aldrig, men det känns som för stor risk.

Silverline i konkurs?

Jag fick tips i kommentarsfältet att blogga om den gamle skådespelaren Peter Harryson, kanske mest känd som Pehr Silver i Rederiet eller som programledare för Så ska det låta i ungefär hundrafemtio år. Inte för det utan för att han pratat privatekonomi under en intervju:

”Som de flesta andra i min bransch var jag beroende av föreställningar och sådant, så pandemiåren knäckte mig väldigt mycket. Några sparade pengar finns inte kvar. Vartenda öre som jag hade lagt undan är borta. Nu börjar det kännas lite taskigt, men jag får hoppas att jag får lite jobb.”

Att många skådespelare och artister drabbades av ekonomiska bakslag under Covid är jag med på, men Harryson har jobbat i fem decennier och varit extremt framgångsrik. Jag vet inte vad han tjänade på Så ska det låta, men under några år där måste han ha haft miljonlön.

Två år utan jobb (7-9 år efter att han blivit folkpensionär!) skulle alltså ha dränerat hans bankkonton? För övrigt har Harryson tidigare varit en flitigt anlitad inläsare av ljudböcker och röst i tecknad film, så hade han velat kunde han nog ha tjänat en del även när det var som mest nerstängt. Som jag skrev om Thorsten Flinck när han grät över spilld mjölk kunde han väl ha gett privatlektioner, skrivit krönikor eller vad som helst! Jobbet på institutionsteatrar måste ha institutionaliserat Harryson så till den milda grad att han nu helt saknar initiativförmåga.

Men hur kommer det sig att en framgångsrik 75-åring som jobbat hela livet lyckats undvika att skaffa sig någon som helst ekonomisk trygghet, så att ”vartenda öre är borta” efter minsta motgång? Hans intresse för ostron och champagne ger en ledtråd, men det kan knappast förklara allt. Det hade han kunnat skriva en bok om, hur det ens är möjligt. Jag hade läst den direkt.

Skog som näring eller fritidsgård

Jag gillar skogspromenader. Det blir lite mer motion än att ta samma promenad på en väg och ofta ser man djur man inte hade sett från en landsväg eller grusväg. På sommaren plockar jag gärna bär i skogen, men även övriga året går jag in i en skog då och då. Den närmaste skogen börjar precis vid min tomtgräns.

Jag är fullt på det klara med att detta inte är min skog och att det är tack vare allemansrätten och ägarens välvilja jag kan knalla runt där, men det är det nog inte alla som förstår. En forskningsstudie och kanske inte minst SVT:s sätt att rapportera om den pratar om hur vi vill ha våra skogar. Forskaren pratar om att ”rekreationsvärden” bör vara överordnat andra värden, som skogsägarens avkastning. I inslaget berättar ett antal skogsflanörer att de föredrar orörd skog varpå reportern retoriskt frågar sig ”hur allt det här går ihop med skogsbruk och kalhyggen”.

Skogsindustrin är en grundpelare i svenskt välstånd och en stor anledning till att inte hela landet redan brakat samman. Förresten ägs stora delar av svensk skog av bönder, och med tanke på hur politiker och annat löst folk sett till att det nästan är omöjligt för dem att tjäna pengar på att odla mat är skogen ofta enda anledningen till att de inte bara lägger ner och börjar jobba som genusvetare istället, så utan skogsbruk kan vi även glömma öppna landskap och mat som inte fraktats från södra halvklotet.

Ett skepp kommer lastat...

Jag tycker inte heller att kalhyggen är vackra, men det är svårt att få ekonomisk avkastning av en skog utan att köra dit moderna skogsmaskiner och dessa får man inte fram genom att gallra skogen med en yxa. De kostar dessutom en del och måste därför köras effektivt. Alltså får vi ta ett och annat kalhygge och trösta oss med att skogen växer upp igen.

Men till den som vill ha orörd skog in på knuten (för annars är hela Sverige fullt av nationalparker och naturreservat om man är beredd att åka lite grann) har jag ett fullt realistiskt förslag. Gå ihop med andra av samma uppfattning och köp skog. Forskaren Peter Fredman på Mittuniversitetet kanske också vill slänga in en slant. Sedan betalar ni ränta på lånen medan ni väljer att inte tjäna en spänn på skogen utan låta livet ha sin gilla gång. Ni ska inte heller bekämpa de insekter, parasiter och naturliga skogsbränder som riskerar att kosta er mångmiljonbelopp varje år.

Gör det! Sedan ska jag lyssna på vad ni har att säga om hur det ska vara i ”er skog”. Annars – håll tyst eller skicka tackkort till den som sett till att ni har en skog att promenera i, vare sig det är Sveaskog eller den lokala grisbonden.

Att jobba i det lilla

Regeringen fick skit när den röstade bort plastpåseskatten, för att de inte kommit till skott med viktigare frågor. Jag får skit när jag bloggar om något obetydligt för ”Det finns ju så mycket större problem”. Det kan så vara, men även om det pågår krig i världen måste man väl få klaga på exempelvis en orättvis avgift. Det finns alltid något större att ta tag i, men tar man inte ens tag i det lilla händer ingenting.

Psykologiprofessorn Jordan B Peterson skrev en bok där han bl a uppmanade sina läsare att för bättre självkänsla bädda sin säng och räta på ryggen. Det har han hånats för av människor som vägrade förstå, men jag tror på idén även om det låter banalt ryckt ur sitt sammanhang. Någonstans måste man börja och allt ingår i helheten.

Samma sak med privatekonomi. Böj dig ner efter en enkrona (och även om den skulle komma i form av en pantburk). Det gör dig inte ekonomiskt oberoende, men alla ekonomier är uppbyggda av enkronor. Jag har nu gjort ett nytt ryck med försäljning av gammalt skräp: möbler, porslin, prydnader, husgeråd... Alla med det gemensamt att de borde betinga ett värde för någon, men inte för mig.

Lägsta försäljningspriset hittills i år var 150 kr, och då var jag ändå tvungen att packa varan och lämna in den på Postens utlämningsställe. Man kan absolut argumentera för att jag inte blir rik på detta, men jag tror att det är viktigt tänka ”många bäckar små” och inte strunta i små inkomster och utgifter.

Dagar när min börsdepå stiger eller sjunker med hundratusen kan det förvisso kännas futtigt att försöka sälja ett bord för 400 kr, men börsrörelsen hade hänt oavsett om jag tänkt på det den dagen. De 400 kronorna (och en tom kvadratmeter till annat) hade jag däremot inte fått utan att engagera mig, i det lilla.

Långsamt byggande

Det är inte för att jag är lat eller för att jag alltid tycks kasta ut fler bollar än jag har händer till som jag jobbar långsamt med gårdens byggprojekt. Det handlar lika mycket om att jag inte vill använda mig av tillfälliga lösningar utan göra rätt på första försöket. Det är svårt att veta hur man vill ha det, jag kommer ofta på det efter hand.

När jag totalrenoverade lägenheten i Stockholm avvaktade jag över ett år med köket. Det skulle visa sig vara rätt metod. Det kök jag satte in var jag helnöjd med hela tiden jag bodde där.

Enda anledningen till att jag överhuvudtaget gjorde om det igen var för att jag skulle sälja och tänkte att då bör allt vara i den superopraktiska färgen vitt, så den lattefärgade väggen fick bli vit liksom alla luckor och lådfronter.

Jag har ingen tydlig vision av hur jag vill förändra min nuvarande fastighet, jag vet bara att jag vill göra det. Men om jag skulle tvingas berätta hur jag vill att det ska se ut om ett antal år hade jag visat upp mina grannars tomt:

Det här är resultatet av 30-40 års arbete och det vi ser är hönshus, gäststugor, garage och mycket mer. Bakom stenmuren i mitten ligger en fiskdamm som skulle få Mr Miyagi att skämmas (svår filmreferens från 80-talet). Klädningen som syns tydligast på huset till höger kallas vildmarkspanel. Det är okantade brädor med 25-35 mm tjocklek. Man ”skivar” upp stocken och låter den bli så bred som naturen skapat den. Nuförtiden är det lite svårt att få tag i eftersom moderna sågverk inte fixar det. Men det är ju mindre jobb och därför inte jättedyrt.

Jag betvivlar inte att grannarna använt panelen för att de tycker att den är snygg, men den var antagligen billig också. De har själva berättat att det varit den största utmaningen med byggandet, att det inte fanns pengar. Därför har det tagit tid.

Men så har det också blivit väldigt bra och jag ser sambandet i det. Det är mer tidseffektivt att göra rätt direkt, men framförallt är det ekonomiskt eftersom B-lösningar oftast är ungefär lika dyra som A-lösningar och då kommer man ändå vilja göra om dem.

Äggfri sockerkaka

Gäster på ingång, en som skulle hjälpa mig med bil och en med bin. Situationen kräver fika och jag hade inget kaffebröd hemma. Det händer mig då och då. Min goto-gofika är kanelbullar, men det tar tid jag inte alltid har. Är frysen tom får jag därför improvisera. Den här gången blev det en sockerkaka.

I sådana har man oftast ägg, men det hade jag inte heller hemma nu. Inget stort problem, jag lät helt bli att äta ägg i 30 år och gör fortfarande exempelvis pannkakor utan ägg. För denna sockerkaka krävdes:

smör, 50 gram
vetemjöl, 4 dl
strösocker, 3 dl
bakpulver, 3 tsk
mjölk, 2 dl
kokosflingor

Kokos är överkurs för mig, men nu hade jag det hemma. Annars går det säkert lika bra med ströbröd, det är för att bröa en smord form i botten. Jag använder en form med löstagbar botten och då skulle det kanske räcka med smör eller olja. Formen bör hur som helst ha volymen 1-1,5 liter eller mer.

Med formen på plats sätter man ugnen på 175 grader, smälter smöret, häller resten av ingredienserna i bunken och vispar. Slarva inte med det sista. Nyckeln till en luftig sockerkaka är inte ägg utan att röra ner tillräckligt mycket luft i smeten.

Ner med smeten i formen och in i ugnen. Långt ner för här måste den tåla att stå c:a 40 minuter för att inte bli smetig i mitten. Klart!

Det jag gillar med receptet förutom att det blir gott är att det går snabbt. Den effektiva arbetstiden är tio minuter och man behöver inte vänta på jäsning. Bor man, till skillnad från mig, nära en butik kan man såklart dra dit och köpa något när behovet uppstår plötsligt, men hembakt är hembakt och det trumfar det mesta.

Ingen är medelmåttig

Svenska Dagbladet har helt emot sin vana kommit upp med en ganska intressant artikel genom att lyssna på några ekonomiforskare som tänkt.

Läs gärna hela. Bilden ovan kanske är svårläst på en mobil även om ni klickar på den, men det är det bästa jag kan erbjuda eftersom det är en låst artikel. På ytan tycks den handla om rädslan för att vara medelmåttig, men den är faktiskt betydligt djupare än så. Det mest intressanta är kanske det markerade stycket:

”Vi är inte nöjda för att vi inte får vara nöjda. Om vi vore det så skulle vi inte konsumera, vi skulle inte jobba. Och det ekonomiska systemet skulle bryta samman, säger Tom Currant.

Ingen vill vara en medelmåtta helt enkelt.”

Det är viktigt för den ekonomiska makten att vi inte nöjer oss med det vi har, slutar med onödig konsumtion och istället hittar andra värden i livet. Man kan inte tjäna lika mycket pengar på självständiga individer som på lydiga konsumenter. Därför fortsätter de flesta att sträva efter att bli Bianca Ingrosso eller annan valfri influencer som lär oss att höjden av lycka är att äga en Gucciväska eller Teslabil.

Även om jag tycker att artikeln tar upp viktiga frågor vänder jag mig emot retoriken. Att vara nöjd och hellre äga sin tid och sina saker (även om det skulle innebära färre saker än vi har om vi lånar till dem) är knappast att vara medelmåttig. Tvärtom, jag försöker själv leva efter den devisen och mycket har jag kallats, men aldrig medelmåtta. Desto oftare bakåtsträvare eller något med ”extrem-”, som extremsparare.

Så har det blivit extremt att vara genomsnittlig? Nej, för idag är det inte genomsnittligt att hellre äga sin tid än att vara ägd av banken. Det anses tvärtom extremt. Jag är snål, möjligen extremsnål, men det priset betalar jag så gärna.

Synd om miljardärer?

Jag är inte den enda som gnäller över norsk förmögenhetsskatt, vilket retar upp Aftonbladetsledarskribent Susanna Kierkegaard. Särskilt när miljardärerna röstar med fötterna, bort från förmögenhetsskatten.

”Geir, hvor ligger Sveits?

”Nu ska vi tycka synd om de norska miljardärerna”, skriver Kierkegaard och visar sedan med all önskvärd tydlighet att hon inte gör det. Själva ledaren är ett tämligen meningslöst ordflöde. Jag tänkte att jag skulle hitta något citat utöver rubriken, men hittar inget vettigt. En affärsman som tjänat pengar på lax kallas ”Laxmannen” och det är uppenbart att Kierkegaard (eller ska vi kalla henne ”Avundskvinnan”?) tycker att 1,1 procents förmögenhetsskatt är så försumbar att det är tramsigt att bry sig.

Det får man tycka, men som miljardär innebär det att du betalar minst elva miljoner om året bara i förmögenhetsskatt. Utöver det inkomstskatt och kapitalskatt som alla andra. Chatten under artikeln är desto intressantare. Där fastslår Avundskvinnan t ex att en svensk förmögenhetsskatt är ”väl värd att pröva”, för ”kanske är de rika som flyttar inte så betydelsefulla som de föreställer sig”.

En i mina ögon rimligt kritisk kommentar, ”Bättre att fokusera på att förbättra sin egen situation än att störa sig på andras. Det är mitt tips” besvarar hon med ”Låter som en lite tjurig syn på samhället”. Detta efter att hon själv skrivit den tjurigaste texten i mannaminne. Jaja, Aftonbladets ledarredaktion har tydligen bestämt sig för att fortsätta att leva i en parallell verklighet.

Däremot tror jag att hon får sin vilja igenom med förmögenhetsskatt även i Sverige. Om det blir högern som inför den, som förra gången, eller en socialistregering återstår att se. Jag har hur som helst en känsla av att vi då får se hur betydelsefulla de där onda ”rika” är.

Mera pall

Uppmärksamma läsare vet att jag gillar att bygga med Europapallar, både möbler och golv. Nu verkar det som att fler insett att pallar går att använda till långt mer än att fylla med grejer på ett lager. Deras tålighet gör dem t ex till utmärkta utomhusmöbler.

Men, tänker någon, om folk börjar tillverka sina egna möbler av spillved (jag vet att pallarna betingar ett värde, men jag har hittills aldrig behövt betala för någon), då kan man ju inte tjäna pengar på vår konsumtion. Jodå, de kan tillverka dynor i perfekt storlek för pallar. I Norge, där allt som bekant är lite festligare, kallas dessa palldynor för ”palleputer” och kostar snuskigt mycket.

”En annan har ju tjackat hörnsoffa!”

För kostnaden av två dynor (1490 kr) köper man ju en felfri begagnad soffa med dynor, men är man lite fiffig fixar man dynor i rätt storlek till pallen, eller också anpassar man pallen till de dynor man får tag i, så slipper man ändå att vara en lydig möbelvaruhuskonsument. Man kan t ex fälla in ryggstödet så att man får mer lutning på det. Då funkar det med en smalare dyna på sittdelen.

Själv är jag av den praktiska typen som byter ut dynorna mot en tjock filt för att slippa krångel. Får man träsmak betyder det inte att det är för lite stoppning utan att man suttit för länge. Då är det dags att resa sig och bygga något nytt.

Unga tvingas spara

Unga oroar sig för ekonomin och försöker därför med varierande resultat dra åt svångremmen. Det är lätt att dra lite på munnen åt unga människor som inte bara har svårt att spara, de vet knappt hur man gör. Samtidigt är det kanske en bra illustration av hur viktigt det är med sunda vanor eftersom de ger oss så mycket gratis.

När jag hör tjejen i reportaget vilja sluta äta godis tänker jag att det är väl bara att göra. Jag fattar att hon har ett sötsug, men hur svårt kan det vara att som tänkande individ gå in i en butik utan att köpa med sig något man på förhand bestämt sig för att inte köpa? Kanske är det lika lätt för henne att stoppa skräp i kundkorgen som det är för mig att låta bli – svindlande tanke!

Annat exempel. På några marknader där jag har sålt honung har jag träffat en säljare med kanske 50 kilos övervikt. Trevlig, smart kille, men jag kan inte sätta mig in i hur det ens är möjligt att bli så tjock. Jag har sett honom i 6-7 timmar åt gången. Först plockar man upp sina bord och sina varor, sedan säljer man och så plockar man ihop. Under den tiden dricker jag två koppar kaffe och äter lika många medhavda smörgåsar.

Min säljarkollega äter konstant. Dels säljer han mat och bjuder kunderna att provsmaka, och däremellan smakar han själv. Han har också med sig ”matpakke”, men passar även på att köpa våfflor, popcorn och annat ätbart som säljs på marknader. Under en marknadsdag har han antagligen tuggat lika många gånger som jag gör på en hel vecka.

Varken jag eller han är väl dummare än att vi inser att våra respektive konsumtionsmönster är anledningen till att han väger 130 kilo och jag 71, men även om jag hade velat hade jag inte kunnat byta och kanske känner han likadant. Vanor sitter djupt rotade efter decennier av liv.

Men med det sagt måste det vara möjligt att utvecklas. Om det inte vore det skulle livet kännas rätt meningslöst, oavsett vanor.

Klantiga rånare

Nu verkar det kanske som att jag snöat in på bankrån efter att nyligen ha skrivit om en äldre bankrånare och nu är på ämnet igen. Så är inte fallet, vilket är särskilt viktigt att betona med tanke på dagens text. Jag har inte gjort något medvetet olagligt på så lång tid att jag knappt kan minnas när det skedde. Så det så, men nu kör vi:

Expressen skriver om bankrånaren Anders Adali som nu dömts till fem år för ekonomisk brottslighet. Att just detta uppmärksammats är för att Adali skrivit böcker och lett tv-program i egenskap av ex-rånare, men nu verkar det som att han kört det kriminella spåret parallellt.

Det jag inte fattar är hur klantiga kriminella är med pengar. Att planera ett avancerat bankrån måste kräva god planering som ingen dumskalle skulle klara av. Men så riktar de strålkastarna emot sig genom att bada i pengar, Joakim von Anka-style. En krognota i utredningen mot Adali är på 15696 kr och då innefattar den ändå ingen mat utan bara starksprit.

Så varför skylta med att man kan lägga sådana pengar på sprit?! Jag kommer att tänka på min favoritfilm Dubbelsvindlarna där två gubbar från övre medelklass rånar en bank och istället väljer att ligga lågt.

Frej Lindqvists karaktär dr Stensson förklarar strategin för sin rånarkollega, studierektor Bertilsson spelad av Björn Gustafson:

”Men du, tänk efter! Vi är inga dumskallar, som vanliga bankrånare. De är desperata, behöver pengarna omedelbart. Knarket är slut, värden hotar med vräkning, pengarna måste fram. Vad gör han? Köper en leksakspistol, snor en bil, rånar banken, köper champagne och ett guldarmband till bruden, och innan champagnen är slut blir han insydd.”

Beskrivningen låter som en klichéartad stereotyp, men Adalis restaurangkvitto är inte enda exemplet på detta. Halva idén med att begå rån eller på annat sätt stjäla pengar tycks vara att få skryta om sin rikedom helt ohämmat efteråt. För börsmäklare eller artister kan det bygga upp ens image. För yrkeskriminella ger det istället fängelse.

”Ut på tur – aldri sur”

Rubriken är ett klämkäckt norskt talesätt, men det ligger något i det. Jag är sällan på dåligt humör efter att ha varit ute i naturen, vare sig jag sprungit eller gått. Och det är inget myt att norrmän går på tur. En del gör det inte så ofta, men snudd på alla gör det.

Eftersom jag både gillar naturen och försöker ta seden dit jag kommit gör jag det också. I påskas var jag ute med ett större gäng. Inga avancerade grejer, vi hade både pensionärer och barn med oss. Några kilometer uppåt, med eller utan stavar. Mat och fika på toppen, sedan ner igen. Hela äventyret var över på några timmar.

Det här tycker jag att nästan alla skulle överväga. Dra med era barn, svärföräldrar och kompisar ni inte ser så ofta. Det går att vara social, men det är inte nödvändigt. Går man fort orkar man inte prata hela tiden, det är helt okej att vara tyst ute i naturen och är man tillräckligt många är det alltid någon annan som håller låda även under rasterna.

Det är dessutom ett nöje som i princip är gratis. Ta med en ryggsäck som du fyller med mat och annat som går åt under turen, t ex en extra tröja och ett par strumpor utifall att du kliver i något blött. Har du inga vandringskängor kommer du långt med ett par promenadskor eller vanliga gympaskor.

Naturen är på plats året runt, har inga speciella öppettider och det behövs ingen entrébiljett. Har du ett par timmar eller ett par dagar över är det bara att stolpa ut. Ofta finns iordningställda vindskydd och grillplatser som går att hitta med ett par knapptryck på nätet. Använder man huvudet brukar annars både det ena och andra finnas där ordnat av naturen själv. En stubbe som sittplats för att äta medhavd matsäck kräver inte kommunens fritidsnämnds medverkan. Du behöver bara bestämma dig och se till att det blir av.

”Njuter av medelklassens ekonomiska kris”

Idag vill jag uppmärksamma en krönika i Vänsterpublikation Dagens Arena med rubriken ”Jag njuter av medelklassens ekonomiska kris” författad av Selma Brodrej, som vanligtvis skriver i ETC som ”oberoende SVT” nyligen beskrev som en ”vänster- och miljöorienterad dagstidning”.

En miljöengagerad kille bland andra.

Varför jag tjatar om politiska inriktningar är för att det har viss betydelse när man behandlar privatekonomi. Den skadeglädje Brodrej beskriver har vi nog lite till mans (och kvinns!), men det finns en galen självbild i Brodrejs läger som jag inte uppfattar lika tydligt på den andra sidan. När hon föraktfullt beskriver medelklassen från kön till delikatessdisken i Östermalmshallen tycker hon sig blicka uppåt, från ett arbetarklassperspektiv, trots att hon antagligen har högre lön, bättre ekonomi och dyrare vanor än nästan alla andra svenskar.

Men med det sagt vill jag ge henne rätt i mycket av det hon skriver. Exempelvis:

”Självklart går det att drabbas av inflation och räntechocker utan att göra avkall på fredagsmyset. För många hushåll gör ett par ostron varken till eller från, de behöver dra in på betydligt större utgifter än så för att inte gå i personlig konkurs. Men det är ändå förvirrande att se nyheter om den krisande ekonomin samtidigt som man ser alla dessa människor konsumera besinningslöst.”

Ja, var är den där krisen egentligen? Att överklassen (eller ”de riktigt rika”, eftersom klasstänk känns väldigt mossigt) fortsätter att köpa champagne, smycken och dyra väskor är en sak, men jag delar Brodrejs syn att många med mer normal ekonomi fortsätter att leva som tidigare, köper i stort sett allt de vill, äter utelunch fem dagar i veckan osv.

Är det då ett problem att folk har det bra? Nej, inte om de har det för egna pengar, men så är sällan fallet. De flesta har långt högre lån än årslön. De går visserligen inte under av att handla sin mat i en dyr butik och ösa ner vad de vill i korgen, åtminstone inte på kort sikt. Går de under på lite längre sikt kommer även jag att höra Selma Brodrejs djävul på axeln väsa: ”Haha, äntligen kommer verkligheten ikapp er.”

Nu brinner det?

Jag förstår inte varför EU-kommissionen ska lägga sig i svenska arbetstidsregler, men det är många (och allt fler) saker jag inte begriper med EU. Sverige rättar såklart in sig i ledet, vilket nu retat gallfeber på landets brandmän.

Idag jobbar många brandmän 24-timmarspass där de får sova på arbetstid, men i framtiden ska de istället få rullande scheman med olika arbetstider i kortare arbetspass. Jag har ingen aning om ifall brandmännen har skäl att ”rasa”, om det är ett bra jobb med arbetsbörda och utbildningskrav som motsvarar lönen osv. Det spelar heller ingen roll vad jag tycker, eller om det är okej att just den kåren sover på jobbet.

Det intressanta är vad brandmännen själva säger och om svansföringen kommer att matchas av hur de sedan agerar. Där har jag mina tvivel. Jag har sett så många exempel genom åren, både i min egen bekantskapskrets och i uppmärksammade fall i media, på när yrkesgrupper sagt sig beredda att sluta eller gå ut i vild strejk om försämringar drivs igenom. Några månader senare står de på arbetsgivarens kontor med mössan i hand. Ibland har de fått ett köttben för att inte helt tappa ansiktet, ibland inte. Vikt sig har de gjort oavsett.

Till viss del förstår jag det också. Pengarna måste in, lånen betalas, ungarnas ishockeyutrustning köpas och maten på bordet. Detta är bara ett av många skäl till att det är viktigt att samla på sig dra-åt-helvete-pengar.

Med en lite större buffert på kontot (och/eller lägre utgifter) är det så mycket lättare att med trovärdighet spela ut uppsägningskortet i förhandlingen. Jag har gjort det själv och varje gång har det varit värt alla minskningar av konsumtion, bekvämlighet och lättja.

Vårens första byggprojekt

Mellan vedboden och ladan stod ett utedass när jag köpte fastigheten. Jag har faktiskt bott med utedass en gång tidigare, men eftersom jag har innetoa nu känns det onödigt. Jag brukar hinna in när nöden tränger på.

Jag såg istället potential för en carport. Jag hade lite grus över och när jag ändå skulle få en grävare på besök i somras slog jag ikull dasset för att kunna jämna till marken.

Så småningom blir det tak här, det kräver inte ens bygglov, men mer akut är att rivningen gjorde ett hål i väggen till vedboden.

Jag köpte virke till detta i höstas. Tiden eller orken räckte inte då, men nu var det dags. Första steget blev att riva lite mer.

Sedan skarvade jag det undre brädlagret. När jag får tak över carporten hamnar detta mitt under taket, så jag tyckte inte att ett par skarvar skulle göra något.

Så återstod det bara att sätta dit de nya brädorna.

Jag kunde ha målat väggen också, men i sommar ska vedboden få nytt tak och efter det målar jag om hela huset, så jag lever med de grisrosa inslagen till dess. Nu fick det istället bli en snabb och nästan gratis start på byggåret 2023. Eftersom jag målade brädorna jag satte upp blev det ett tvådagarsprojekt, men den effektiva tiden var bara 2-3 timmar. Det är förresten ungefär så lång tid jag tycker att ett bygg- eller måleriprojekt är uthärdligt utan att se ett slutresultat.