Vem ska styra kvinnor?

Jag läser sällan Aftonbladets ledarsida. Oftast räcker rubriken för att förstå vinkeln, och den är nästan alltid tröttsamt förutsägbar. Men när ordet ”fuck off-kapital” fanns med gjorde jag ett undantag och artikeln var faktiskt ganska intressant. Inte för budskapet i sig utan för att förstå hur 23-åriga vänsterbrudar med grönt hår tänker.

Temat är våld i nära relationer och hur det drabbar kvinnor. Eller rättare sagt vad de kan göra åt det. I en låst SvD-artikel ska statsminister Kristersson ha sagt att kvinnor bör ha ett sparkapital för att kunna lämna destruktiva relationer. En som gick igång på det var ledarskribenten Samael Atlagic (för krångligt namn, hädanefter kommer jag kalla henne fröken Grön, vilket hon antagligen blir kränkt över och eftersom sådana som hon lever för att få känna sig kränkta bjuder jag på det).

”Uttalandet visar återigen att Ulf Kristersson lever i en helt annan värld än resten av oss. Våldsutsatta kvinnor ska kunna lämna en relation även utan ett välfyllt sparkonto.”

”Den har axelvaddar!”

Det har hon såklart rätt i, på samma sätt som att berusade kvinnor ska kunna strosa runt halvnakna mitt i natten i socialdemokratiskt utsatta områden utan att riskera att bli sexuellt antastade, men det är inte alltid ”borde” och ”kan” är synonyma. För sedan beskriver fröken Grön en tjej hon kallar Jenny, som var ekonomiskt beroende och utnyttjad av sin senare dömda sambo. Jag ser det som ett bevis för Tuffe Uffes tes och mot fröken Gröns blinda tro, som blir ännu tydligare i ledartextens sista mening:

”Sveriges kvinnor behöver inte 'fuck-off-kapital'. De behöver en regering som bryr sig om kvinnor på riktigt.”

Hade jag varit ung kvinna i Sverige hade jag gärna både haft pengar och en regering som bryr sig. Även om hon aldrig skulle erkänna det är jag övertygad om att det även gäller fröken Grön. Det är faktiskt skrämmande att när kvinnor domineras och utnyttjas av sina män är hennes första tanke att det är statens jobb att styra över dem, inte att alla människor oavsett kön ska få styra sina egna liv.

Och i ett någorlunda marknadsekonomiskt samhälle är pengar en icke obetydlig komponent i den styrningen. ”Kvinnor och barn tvingas bo kvar hos sina förövare”, men hade Jenny haft ett ISK-sparande, om än aldrig så litet, hade hon kunnat ta sina barn bort från den destruktiva relationen och den hotande mannen tidigare än vad som nu blev fallet.

När äganderätt går för långt

Ibland känns nyheter som rena skämtet. På Öland står en skrotbil sedan ett år tillbaka, men varken markägaren eller kommunen får flytta den. Detta eftersom den har litauiska skyltar och ingen lyckas ta reda på vem som faktiskt äger bilen.

Till att börja med är ju Litauen inte ett afrikanskt stamsamhälle utan ett modernt land som garanterat har ett fungerande bilregister. Om en svensk kommun skickar en officiell förfrågan är jag övertygad om att det går att få fram en delgivning till bilens ägare. Det ska inte ta ett år!

Annars ser jag inga problem med att kommunen skrotar bilen. Enligt det kommunala mähät i reportaget går inte det pga bilskrotens regler, men de vill såklart bara ha sin rygg fri. Om kommunen eller staten (regeringen – gå så högt upp ni måste!) tar ansvaret lär inte bilskroten ha något problem med att trycka ihop bilen.

Vidare skyller mähät på att om ägaren i framtiden kräver att få tillbaka sin (då skrotade) bil ”så kan det uppstå bekymmer”. Seriöst?! Jag gissar att bilen högt räknat är värd tiotusen. Vad är en rimlig parkeringsavgift inklusive böter för en bil på ett miljöskyddat område på Öland? Mer än det i alla fall, så be honom dra åt helvete eller skicka en räkning.

En kompis till mig fick en felparkerad bil på sin infart och ringde kommunen för att fråga vad som gick att göra. Svaret var i runda slängar ingenting. Så när det blev mörkt kopplade kompisen en kätting till bilen och drog ut den mitt i gatan utanför. Och kan ni tänka er, då kunde kommunen plötsligt flytta den!

En annan misslyckad parkering.

Fast det var många år sedan. Idag hade man kanske byggt en ny väg runt den gamla istället, för att inte uppröra felparkeraren. Jag är den förste att försvara äganderätten, men det måste väl i det öländska exemplet i första hand gälla markägaren, som ju inte gjort något fel.

Det här blir lite som när en grupp människor (och kommentarer som innehåller förslag på gruppernas etnicitet kommer plockas bort) upprättar ett illegalt husvagnsläger varpå markägaren får kontakta kommunen som kontaktar kronofogden som utreder huruvida ockupanterna kan avhysas. Ibland är det mest rimliga faktiskt att kasta ut folk och fordon!

De bygger – du betalar

Förespråkare av vindkraft hävdar ofta att vindkraft är billigare än kärnkraft. Det stämmer visserligen bara vid härdsmälta, men det är inte förbjudet att ljuga. Däremot blir det lite väl uppenbart ibland. Som nu när regeringen av outgrundlig anledning godkänt två havsbaserade vindkraftsparker.

Svensk vindkraft 2026.

De hade tretton ansökningar om havsbaserad vindkraft på bordet. Elva fick nej, men två fick tummen upp av miljöministern. ”Sätt igång och bygg”, sa hon. ”Nej”, svarar bolagen som ansökt och fått tillstånd, för ”i dagsläget saknas dock förutsättningar för investeringar i havsbaserad vindkraft i Sverige”. När de säger att det är ekonomiskt lönsamt att bygga vindsnurror menar de nämligen att det är lönsamt ifall staten går in och finansierar och ger bankgarantier.

Och det är klart, om någon annan tar notan och risken är ju nästan allt lönsamt. Då var till och med Northvolt lönsamt, visade det sig. I alla fall för vd:n som drog in ett par hundra miljoner på batterifabriken som i princip inte producerade ett enda batteri. Tv-serien Exit om norska börshajar var visserligen fiktion, men som jag förstått det var beskrivningen av norsk vindkraft helt och hållet verklighetsbaserad.

Om jag fick bestämma skulle nu de ansökande och godkända bolagen diskvalificerats från framtida kraftprojekt, alltså KonTiki Vind, Vattenfall, Zephyr, Østfold Energi, Vardar, Fyrskeppet Offshore och Skyborn Renewables. De fattar bevisligen inte hur upphandling funkar, alternativt så har de skickat in rena plojansökningar. Väck med dem!

Men om två månader får Sverige en regering där möjligen både MP och C ingår, två partier som aldrig sett ett enda problem med vindkraft. Så det lär inte hända, och låt oss vara ärliga – det hade inte hänt med den här regeringen heller. Ny chans 2030?

Världens största offerkofta?

Precis som att det alltid finns någon som är rikare finns det också alltid någon det är lite mer synd om. Eller? Laila, 39, ska försörja fyra hemmavarande barn, med bidrag eftersom hon är arbetslös. Varje månad får hon ut 23000-25000 kr. Till det ska läggas bostadsbidrag på 4800 kr. Hyran på det hus hon hyr är 12500 kr. Det ger ett netto på 15300-17300 kr, vilket tidningen Arbetet avrundar till 15000 och slänger med en faktaruta om barnfattigdom, vad ända in i glödheta helvete det har för relevans för Lailas situation.

Visst, många (men långt ifrån alla!) som jobbar har en mindre stram månadsbudget att förhålla sig till, men betyder det att det är synd om Laila? Hennes eget svar är ett rungande ja, och hon konstaterar att när bostadsbidraget nu minskat med fyrahundra kronor är det pengar familjen hade behövt för att överleva. För nu har de inte råd med någonting (så snusdosorna och energidrycken på vardagsrumsbordet måste vara reporterns).

När hyran är betald har hon alltså 15300 kr som ska räcka till ”samtliga räkningar, kläder, skor, all mat, resor med kollektivtrafik, aktiviteter och så vidare” (posten ”och så vidare” hade jag gärna sett en mer detaljerad spec på) för Laila och fyra barn på mellan 4 och 16 år. Eller ja, kyrkan sponsrar med en matkasse varje vecka. Det nämns i förbifarten, lite som en självklar rättighet.

Någon semester (från vadå?) blir det såklart inte tal om. ”Det finns ett kommunalt utomhusbad inom gångavstånd”, men det är för dyrt. Att det finns en sjö 1,5 km från huset där de kan bada alldeles gratis var tydligen inte relevant för artikeln. Ej heller var papporna till barnen håller till och på vilket sätt de bidrag till familjens ekonomi.

Som om det inte vore misär nog med avsaknad av semester och bad har Laila problem med tänderna (snus och energidryck är kanske ingen hälsokur för munhygienen) och utreds för diabetes, men på frågan vad hon skulle göra om hon fått tusen kronor extra i månaden var hennes första tanke lördagsgodis till barnen (de kanske inte nöjer sig med snus), så hon ger sig nog inte förrän hela familjen har dåliga tänder.

”Tänder är överskattade!”

Men nu kommer kanske det märkligaste i hela artikeln. På Arbetets Facebooksida fick man mothugg deluxe av folk som, precis som jag, inte förstått hur synd det var om Laila. Så då rensade man bland kommentarerna, begränsade vilka som fick kommentera och någon dag efter artikeln skrevs ändrade man citatet om lördagsgodis. Nu svarar Laila istället följande på vad hon skulle göra om hon fick ytterligare en tusenlapp i månaden till skänks.

”Hade jag fått extra pengar hade jag köpt någon finare frukt. Just nu får mina barn bara äpplen och päron. Eller så hade jag handlat något bättre mellanmål, kanske lite riskakor.”

Det är inte utan att jag undrade hur det där gick till. Ändrade de bara svaret för att sätta Laila i bättre dager, eller ringde de och frågade om hon inte egentligen skulle köpa frukt och riskakor för pengarna? Om hon tänkte efter riktigt noga alltså... Oavsett, hur journalisten Tora Villanueva Gran känner för sitt jobb och hur hon kan leva med sig själv, det vet bara hon.

Tillbaka till Laila istället. Nu var det en bidragssänkning på 400 kr som fick henne att gå i taket, men hon var knappast nöjd med ekonomin innan, så jag undrar var den gränsen går. Om hon skulle få den där extra tusenlappen till godis eller riskakor, hade det räckt? Två tusenlappar? Fem? I något skede hade hon såklart inte längre kunnat gnälla över sin ekonomi, men den brytpunkten tror jag är väldigt mycket högre. Laila är nog helt enkelt den typ av människa som aldrig blir nöjd, hur mycket hjälp hon än får, och den enda som helt saknar ansvar för hennes liv är märkligt nog hon själv.

Hyckleri-VM

Jag har inga problem med politiker som tar emot bidrag de är emot eller t ex gör ROT-avdrag privat samtidigt som de propagerar för att avskaffa avdraget. Vi lever alla i ett system och är tvungna att anpassa oss till det. För att dra det till sin spets kan man inte börja komma en timme för sent till avtalade tider bara för att man är motståndare till sommartid.

”Nu har du ringt klart!”

Om man som Lars Ohly är emot friskolor och samtidigt sätter sina egna barn i privatskola, eller som Laila Freivalds motståndare till ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt samtidigt som hon propagerade och aktivt röstade för att hennes eget hus skulle omvandlas till bostadsrätter blir det mer problematiskt. Då har du inte bara agerat inom systemet, du har aktivt utnyttjat det för att det ska gynna dig personligen. Men det är fortfarande en gråzon.

Här kommer ett exempel som inte är en gråzon. Förra året fångades den franske vänsterpolitikern Louis Boyard (jag tror inte att det var hans fort Gunde fyllde med dvärgar och tävlande kändisar) av en filmkamera när han inför en intervju tog av sig sin Rolexklocka.

Själv hävdar han att det A inte var en äkta Rolex och B att anledningen att han ändå tog av sig den var för att han i politiska samtal vevar så mycket med armarna att han riskerar att slå ner saker med sitt armbandsur. Den som vill är välkommen att tro på den förklaringen. Jag gör det inte. Tydligen inte så många andra heller eftersom den här historien delas friskt över ett halvår efter händelsen.

Det jag vänder mig emot är hyckleriet. Killen har uppenbarligen ett klockintresse och så länge privat ägande tillåts och klockorna köps in för egna pengar är han i sin fulla rätt att ha det. Om han bara stod för det! Själv hade jag inte reagerat på någon av dessa klockor, jag kan inte bedöma om de är värda hundra spänn eller hundra tusen. Men vore jag högerpolitiker i debatt med honom hade jag gjort så många klockreferenser att han hade velat resa i tiden, eller ur.

Regeringskvarter för 54 miljarder

22 juli är ett speciellt datum här i Norge. Idag är det femton år sedan Anders Behring Breivik sprängde en bomb i Oslos politikerkvarter för att därefter åka till Utøya och skjuta prick på ungsocialister.

77 personer dog och ingen frisk människa kan tycka att det var en bra idé. Jag tänkte istället fokusera på det nya regeringsbygget. 2011 sa Stortingspolitikerna att det skulle kosta mellan 3 och 6 miljarder att bygga upp på nytt. Mycket pengar, men det kostar att bygga stora kontorslokaler, dessutom med högre säkerhetskrav än innan terrorattacken.

Men nu är man redan uppe över 20 miljarder och slutsumman förväntas bli 54 miljarder. Det innebär 13 miljoner per kontorsplats, som en fin villa per anställd! Och det är vad man räknar med nu, facit har vi tidigast 2030, men jag skulle gissa att det kan gå upp en bra bit till, när man ändå har ångan uppe.

Kritiken har varit stor, men den viftas alltid bort med att det här är samhällets sätt att visa Breivik att vi står enade mot terror, att han misslyckats i sitt uppsåt. Nuvarande digitaliserings- och förvaltningsministern Karianne Tung:

”Det är klart att det är dyrt. Men det symboliska värdet av att demokratin ska vinna över terroristen anser jag också är viktigt.”

Utøya

Jag tror att Breivik skiter i både demokratin och samhället. Han är inte längre en del av det och chansen att han får en enda dag till i frihet om 50 år eller så är ytterst liten. Jag tycker hur som helst att det är ett dåligt argument. Säg att bygget istället skulle kosta 100 miljarder, blir det då ett ännu större långfinger till Breivik? Borde vi då inte gå för 200?

Det går ju faktiskt att tänka tvärtom också. Genom att lägga 50 eller 100 miljarder på att bygga upp det Brevik sprängde visar man honom att han verkligen gjorde skillnad. Det är få terrorister förunnat att ödelägga så stora värden med en enda bomb. Men politikerna vill väl ha en fin arbetsplats. Kan de dessutom lura väljarna att deras skattepengar därigenom gör en demokratisk insats är det kanske ännu bättre? Dumheter!

Elfel för VW

”Volkswagen går mot hårda tider” och hundratjugotusen bilarbetare riskerar att bli av med jobbet. Varför? Enligt SVT är det Kinas fel. Dels för att Volkswagen inte säljer lika mycket bilar i Kina som tidigare, men också för att kineserna säljer fler bilar i Europa. Det kan ligga något i det, men är det i så fall Kinas fel?! Här kommer några skäl som inte passade in i SVT:s agenda.

• VW har satsat på elbilar som ingen vill ha. 2024 (och kanske ännu tidigare) reade man ut elbilar med förlust. De gick iväg i privatleasingavtal så dåliga för Volkswagen att de förlorade pengar på varenda bil, men det hade blivit ännu dyrare att låta bli.
  
  
• Nedläggningen av tysk kärnkraft har inte bara lett till ökade utsläpp och höjda elpriser. Det har i sin tur lett till stora utmaningar för tysk energikrävande industri. Nu öppnar man precis som Sverige upp för att bygga ny kärnkraft, men det kommer att ta tid och det kommer att bli dyrt. Men samma sak här – alternativet är troligtvis ännu dyrare.
  
  
• I år kom nyheten om att 5400 VW-elbilar återkallades bara i Sverige eftersom de riskerade att börja brinna. Ett tillverkningsfel gör att de kan fatta eld och ägarna uppmanades av det skälet att parkera bilarna utomhus.

Vi kan stoppa huvudet i sanden och kollektivt intala oss att allt beror på kineserna, men Kina stängde inte ner kärnkraften eller ändrade Volkswagens produktion till en blind satsning på elbilar. När man gjort fel är det minsta man kan göra att stå för det, så kan man åtminstone få behålla sin värdighet.

Momstrams

Det vore bra för folkhälsan om människor åt bättre, vilket skulle kunna underlättas av att bra mat blir billigare och/eller dålig mat dyrare. Det måste vara så regeringen tänkte när de satte igång att utreda ett system med olika momssatser på mat, där ”nödvändiga livsmedel” favoriseras.

Men oj så dumt! Min första invändning: Ska politiker som Gunnar Strömmer och Peter Kullgren berätta för ”vanligt folk” hur man äter nyttigt? Vad är nästa steg, att låta Ulf Kristersson berätta hur vi ska bygga muskler?! Denna typ av detaljstyrning av människors liv skulle inte sluta väl även om de hade varit lämpade för uppgiften.

Vidare gissar jag att ”nödvändiga livsmedel” i ditt hushåll inte är desamma som i mitt. Och tänk om jag köper in potatis och mjöl för att göra palt, men ändrar mig, bakar tårta av mjölet och gör chips av potatisen, blir jag eftertaxerad då? Nu raljerar jag lite, men det var faktiskt regeringen som började tramsa.

Så kommer alla gränsfall, undantag och individuella bedömningar. Räcker det inte med att man ska betala olika moms beroende på om man ska äta på plats eller tar med sig maten hem? Ska handlarna ringa en myndighet varje gång de tar in en ny vara för att fråga om produkten kan räknas som nödvändig, eller vilken kategori den ska tillhöra?

Låt oss stanna upp vid myndigheterna. När jag jobbade som komiker var det olika moms beroende på vad jag pratade om. Ren ståuppkomik var momsbefriad, föredrag var det inte. Specialskrev man skämt för en specifik kund blev det en bedömningssport och det enda man kunde vara säker på var att Skattemyndighetens personal själva inte hade en susning. Yrkesverksamma komiker hade en mejlinglista där vi jämförde beskeden vi fick. Stor humor, även om jag inte tror att någon skämtade om det på scen. Publiken hade aldrig trott oss.

Politiker älskar att detaljstyra liv, men detta blir bara för dumt. Denna utredning bör gå i pappersåtervinningen, helst igår. Jag inser att det är valår och att ”Vi vill göra maten billigare för hårt arbetande familjer” låter bra i teorin, men det gör det inte till ett bra förslag.

Bonde med högre växel

Jag får ibland mejltips på ämnen att blogga om. Inte alla funkar för mig, men jag är ändå tacksam. Det svåraste med bloggandet är att få fem idéer per vecka på ämnen som jag kan säga något vettigt om och som dessutom några tusen andra människor kan tycka är intressant. Dagens inlägg är ett tips från Lars.

För mig är Jeremy Clarkson främst fd programledare för Top Gear, ett motorprogram jag aldrig såg, men så har jag noterat att han gett sig in i jordbruksbranschen och där gett röst åt brittiska bönder, som verkligen tycks behöva någon som för deras talan mot kunskapslösa politiker. Ja, det gäller väl för europeiska bönder i allmänhet, men exempelvis de franska bönderna tycks kunna kasta skit på egen hand – bokstavligen.

Tillbaka till Clarkson. 2008 köpte han en bondgård på 800 tunnland. Som en investering, men också för att han ville testa branschen. Första året odlade han potatis. Inte lite till husbehov utan sexton ton. För mig som i bästa fall får hundra kilo i år låter det sjukt mycket, men inte tillräckligt för att få matkedjorna intresserade och alldeles för mycket för att sälja med en skylt vid vägen.

Clarkson insåg att enda sättet att få ekonomi på detta var att kapa bort mellanhänderna och starta en egen gårdsbutik. Därefter en pub där han bara säljer brittisk mat, ”from farm to fork”. Vad gör myndigheterna, applåderar? Nej, allt i sin makt för att stoppa Clarkson. De kräver att puben stängs och att parkeringsplatsen utanför tas bort.

Hade Jeremy Clarkson varit en vanlig bonde hade han tvingats ge upp, och kanske flyttat till ett annat land i protest. Nu kunde han istället göra tv av spektaklet, ”Clarkson's Farm”, som gav reklam till verksamheten. Myndigheterna tvingas undan för undan retirera för att inte framstå som ondskefulla alternativt dumma i huvudet, medan Clarkson gasar på. Nästa steg blev ett eget ölmärke producerat av korn från den egna gården och som idag omsätter över tjugo miljoner pund.

En stor del av framgångsreceptet är förstås kändisskapet, men inte bara. Det här kan bönder i hela Europa göra. Och inte bara bönder! Som komiker försökte jag i så stor grad som möjligt kapa bort artistbokarna ur ekvationen, företag med 2-3 anställda som tog upp till en tredjedel av kundens pengar för att ringa två telefonsamtal, skriva ett kontrakt och skicka en faktura medan jag ändå fick snacka med kunden för att styra upp förutsättningarna, vid sidan av att boka hotell och resa, skriva och testa ut skämten samt åka dit och göra jobbet.

Som biodlare får jag minst dubbelt så bra betalt för honungen genom att sälja den själv till slutkund jämfört med att sälja till en uppköpare. Kanske kan du och ditt företag eller arbetsgivare också behålla en större del av vinsten genom att inte dela den med grossister, detaljister, bokare, återförsäljare, distributörer, parasiter, agenter...

1 kr/kvm

I en kampanj för att bryta utflyttningstrenden säljer Emmaboda kommun tomter för 1 kr per kvadratmeter. Jag kan för lite om Emmaboda för att kunna döma ut försöket. Antagligen är det bättre än den vanliga ”lösningen” - att sitta på händerna och göra ingenting i väntan på att ens kommun ska bli attraktiv på något magiskt sätt.

Men när Götene gjorde samma sak blev det en flopp. Det får mig att tänka att man börjar i fel ände. Har man t ex frågat dem som flyttat ut ur kommunen varför flyttlasset gick åt det hållet? För om Emmaboda inte är en bra kommun att bo i är det knappast någon vits att slussa in fler.

”Emmaboda, here we come!”

De som är intresserade av erbjudandet lär t ex fundera över om det finns jobb. Arbetslösheten i kommunen är 6,4 procent, ungdomsarbetslösheten 8,7 procent. Det är något lägre än övriga landet, men sysselsättningsgraden på 78,5 % i åldern 20-64 år är istället sämre än snittet. Varför?

Jag ser att kommunen har en ganska hög andel utomeuropeiska invandrare, främst från Afghanistan, Syrien och Somalia, länder där kvinnor som regel inte är ute i arbetslivet. De kanske inte är arbetslösa i den meningen att de skriver in sig hos Arbetsförmedlingen, men är de hemma och inte söker jobb är de ju ändå det om familjen lever på bidrag. Emmaboda är för övrigt en industrikommun med låga löner. Många tvingas pendla till Karlskrona, Kalmar och Växjö. Kommunalskatten är 1,5 % högre än riksgenomsnittet. Det är sånt jag hade brytt mig om.

Och så är det detta med framtidstro. Jag har själv bott i en landsortskommun med hög utflyttning och hög medelålder. En sådan ort de unga lämnar när de ska studera och sedan kommer de inte tillbaka förrän de blivit pensionärer. Förutom att det är dålig ekonomi för en kommun att få tillbaka sina ungdomar först när de börjar kosta pengar igen är det själsdödande att bo på en plats ingen tror på.

Tidigare hade Emmaboda en känd musikfestival, Emmabodafestivalen (okej, inte världens mest innovativa namn), men den är nedlagd sedan åtta år tillbaka. Samtliga storbanker har lagt ner sina Emmabodakontor och även företagen lägger ner.

Jag har inga lösningar, men möjligen borde kommunen kämpa för att få behålla sina unga och sina företag istället för att lite halvdesperat rea ut sin tomtmark till nya invånare. För kanske är de man får in genom denna kampanj inte precis förstasorteringen. Den som lever får se, och möjligen även Emmaboda.

Familj med åtta barn (och två vuxna?)

Den här artikeln är två månader gammal. Jag blev dock nyligen uppmärksammad på den, och eftersom liknande notiser kommer hela tiden tänker jag att åldern kvittar. Vi är trots allt inne i den årliga nyhetstorkan.

Och redan i januari berättade Aftonbladet om åttabarnsfamiljen som inte klarade av sitt bolån, vilket ledde till att Kronofogden sålde deras hus. Till underpris, tyckte familjen, och det förstår jag är frustrerande, men det var ju inte längre deras val. Jag tror förresten att underpris är mer regel än undantag när bostäder säljs på exekutiv auktion, som köpare vet man ju inte vilka knarkare eller torpeder som ska dyka upp efter att man flyttat in.

Pappa Peter blev av med sin provanställning under pandemin och i samma veva kraschade mamma Marias nagelsalong.

”Inte heller hon hade ordnat med något skydd som kunde täcka den förlorade inkomsten.

    -   Jag tänkte inte på det. Allt rullade bara på, säger hon.”

Det får mig att tänka på Peps Perssons textrad ”Var du än släpper slantarna så rullar de åt samma håll”. Om det nu gick så bra, hade det inte varit en bra idé att lägga undan lite pengar? Hon är 45 år gammal, maken 62. De köpte huset 2015 för 2,5 miljoner och hade redan då betalningsanmärkningar så stora att bara Bluestep gav dem lån, mot hög ränta. Rätt beslut av de andra bankerna, visade det sig med facit i hand.

Jag undrar var pengarna är? Peter var 51 när huset köptes. Är man över 50 år och dessutom familjefar ska man väl ha något sparat kapital mitt i livet, inte bara betalningsanmärkningar?! Jag fattar att åtta barn inte är gratis, men det visste de väl redan innan pandemin, då när allt ”rullade på”? För övrigt är det inte en mänsklig rättighet att skaffa åtta barn. Åtminstone något av barnen verkar ha blivit till efter 2021 och antagligen ytterligare ett par mellan husköpet och pandemin. Hur tänkte Peter och Maria där?

”Barnen är vårt allt” säger föräldrarna, men det verkar finnas såväl hund som katt och kanin (åtminstone en inredd kaninbur) i hushållet, så riktigt allt verkar de inte vara. Men för ovanlighetens skull får ändå föräldrarna frågan om det egna ansvaret:

”Ja, det hade ju kunnat göras bättre såklart, från början, men banken som vi har haft har inte varit så medgörlig heller. De kunde lätt ha löst det här, om de hade velat bara.”

Så en halv mening om sin egen skuld, utan att precisera vad de hade kunnat göra bättre. Sedan är det offerkofta på och bankens fel. Senare får även Kronofogden en släng av sleven för ”de borde såklart ha gjort rätt från början” (till skillnad från Peter och Maria?).

Om vi börjar med banken hade det varit kul att få höra deras version, men att den inte varit medgörlig beror gissningsvis på att familjen inte betalat ränta och amortering enligt det avtal man kommit överens om. Går jag till mig själv uppfattas jag nog också ibland som omedgörlig när motparten svikit en överenskommelse. Särskilt om personen som svikit/ljugit inte själv tar första steget och kryper till korset utan lämnar det åt mig.

Nu har en okänd välgörare hjälpt familjen att få bo kvar, och därmed slipper barnen flyttas ut till olika fosterhem. Det är säkert det bästa för barnen, som ju är de verkliga förlorarna efter föräldrarnas omdömeslösa leverne. Men jag kan inte låta bli att tänka att Peter och Maria fått mer hjälp än de förtjänat och ändå låter de som om det är dem det är synd om. ”Vi har känt oss attackerade på alla fronter under en väldigt lång tid.” Brist på självömkan lider de åtminstone inte av.

Jag hade så gärna sett en uppföljning av detta, t ex en tv-serie om 30 år där man i åtta avsnitt följer barnen i varsitt program och tittar på deras ekonomi. Jag undrar om de sitter med blancolån och offerkofta, som föräldrarna, eller om de har månadssparande och järnkoll för att aldrig hamna i deras sits. Vad tror ni?

Betala för att promenera

Avgifter för att få gå en skogspromenad låter som om dystopisk framtidsroman, men i Holland är privata skogar spärrade med bommar och betalautomater redan verklighet. Och det är inga struntsummor heller! En barnfamilj kan tvingas betala över en femhundring för att komma in i en nationalpark.

System för avgiftsbelagd natur har funnits länge där, men tidigare har avgifterna varit symboliska. Det känner jag förresten igen från Norge där man kan få vippsa en tjuga för att köra in på en privat väg eller parkera sin bil i en grusad skogsglänta. I sig inte upprörande. Jag kan till och med tycka att det är rimligt att en lokal förening tar ut självkostnadspris för sitt arbete att hålla ett område tillgängligt. Men vi måste nogsamt se till att det stoppar där.

För vi lever i en global värld där dumheter från andra länder sprider sig utan bättre argument än att de just finns i andra länder. Möjligen kan man hänvisa till miljö om man behöver, för alla bryr sig väl om miljön och då får man säkert inte ifrågasätta på vilket sätt miljön tar skada av att jag kör några meter på en skogsväg eller går runt i skogen med matsäck eller en termos kaffe.

I Sverige och Norden gör allemansrätten det möjligt att gratis få tillgång till i stort sett hela naturen mot att vi lämnar området i samma skick som när vi kom, tar hand om våra sopor osv. För oss är det en självklarhet, men mycket skit från andra länder införs även här, så bara för att vi kan njuta avgiftsfria skogspromenader idag är det inte givet att det är så även i morgon. Skyll på miljöskäl så ställer svenskarna upp på det mesta av dårskap. Att ”vi” dessutom älskar digitala system och ny teknik tror jag underlättar ytterligare. En del skulle nog se det som festligt och exotiskt att det dyker upp en betalstation mitt i skogen.

Exotiskt är det ju, men i förlängningen skulle det leda till sämre folkhälsa och att ännu mer makt flyttas från folket till de redan mäktiga. Nu låter jag dystopisk, och till viss del är jag det. Ingen vet hur framtiden blir, men är det någon som tror på mer frihet av allemansrättstyp, och färre avgifter i vardagen?

Moralkaka till kaffet

Jag lever mitt liv med mina val och om någon vill inspireras är det upp till dem. Vill de se mig som varnande exempel är även det deras rätt. Jag försöker däremot vara försiktig med att säga hur andra ska leva, det har nämligen en tendens att slå tillbaka.

Kändisar är inte alltid lika återhållsamma och då är det viktigt att tänka på att den som pekar mot andra bör hålla rent framför egen dörr. Det mest aktuella exemplet är från politikerveckan i Almedalsveckan, där Thomas Stenström, som titulerar sig ”rockstjärna”, arrangerade ett event för ”en kraftfull klimatpolitik” tillsammans med bland andra skådespelaren Gustaf Skarsgård, som gjorde ett utspel om att ”vi” borde sänka vår konsumtion med 80 procent.

Stenström, rockstjärna.

Oklart vad han baserar den siffran på, men direkt efteråt satte sig Stenström på ett flygplan till USA för att gå på fotboll medan Skarsgård antagligen tog sin fyrhjulsdrivna diesel-SUV på drygt 200 hästkrafter hem till sin 143 kvm stora Södermalmsvåning värd femton miljoner. Det där med konsumtion och klimat var nog inte så viktigt när allt kom omkring.

Stenström kanske borde ta kontakt med de 87 influencers som skrev en debattartikel där de uppmanade statsminister Löfven att tvinga folk att flyga mindre. Även det hyckleriet uppmärksammades och när journalister började ställa frågor om influerarnas egna flygvanor var de inte så talträngda.

Men de är varken först eller värst. Ett annat exempel på hög svansföring jag minns är artisten Timbuktu som angrep näringslivet som han menade ”maximerar sin tillväxt och undviker samtidigt att betala skatt och bidra till att göra ett bättre samhälle”. Knappt hade etablissemangets applåd klingat ut innan det uppdagades att hr Timbuktu själv inte bara håller på med grötrim utan också är en fena på skatteplanering.

Det finns ingen lag som säger att man måste leva som man lär, men vill man i framtiden bli tagen på allvar (och vem vill inte det?) tror jag att det är klokt att sänka svansen ett hack och att inte leva stick i stäv med det liv man uppmanar andra att leva. Varför man överhuvudtaget ska utfärda råd till andra om hur de ska leva sina liv bara för att man själv har en känd pappa eller råkar kunna spela elgitarr.

Som ett brev på posten... sa man förr

Här kommer en tänkvärd historia om den lilla människans kamp mot maktens dårskap. Jan Backman i Skellefteå har haft sin brevlåda på samma plats i 30 år, men plötsligt har Postnord kommit på att det är alldeles för jobbigt att köra fram till den. De kräver att Jan flyttar sin brevlåda två meter, men han vägrar.

Det kan tyckas som en skitsak, men det tycker inte jag. Tvärtom tycker jag att det är viktigt att vi står upp för vår rätt. Det får mig att tänka på den underbara Lars Molin-filmen Midvinterduell. Se den om du inte gjort det. Eller om du gjort det. Har du barn – tvinga dem också att se den, och/eller kräv att deras lärare visar den i skolan.

Den handlar nämligen också om stelbenta makthavares försök att köra över medborgare, i det fallet mjölkbonden Egon, spelad av Ingvar Hirdwall. Mjölkcentralen och Vägförvaltningen beslutar att upprätta en central mjölkpall, men Egon vägrar att gå de extra hundra meterna. Inte så mycket för sträckans skull som för att makten har bestämt utan att fråga.

”Frågar de oss inte om en sån skitsak som en mjölkpall, då kommer de inte fråga oss när de skär ballarna av oss. Men man är ingen stut...”

I fallet med Jans brevlåda är det ännu fånigare. Brevbäraren behöver bara vrida på ratten. Det klarade lokaltidningen när de var dit och gjorde ett reportage., men Postnord hävdar att deras minibil inte klarar det utan att backa ut därifrån. Jan påpekar att brevlådan funkat för Postnord i 30 år och undrar varför den plötsligt blivit ett problem.

Jag tror att svaret på frågan är att brevbärarna blivit så bekväma att de inte orkar cykla längre, och nu verkar de knappt klara att köra bil heller. Postnords distributionschef kanske skulle fundera över vem som betalar hennes lön och vara tacksam över att det fortfarande finns kunder som vill anlita dem.

I denna konflikt är jag definitivt Team Jan. Vill Postnord absolut att hans brevlåda flyttas två meter föreslår jag att de ödmjukt frågar om de kan få slå ner en ny stolpe och flytta den åt honom. Det tror jag absolut att Jan hade gått med på. Fast det viktiga för Postnord kanske inte är att flytta på brevlådan utan att få visa sin makt.

Nästan inga konstigheter alls

Igen och igen visas undersökningar som säger att korruptionen i Sverige är mycket lägre än i nästan alla andra länder. Inte bara lägre egentligen, man kan i princip säga att korruption inte existerar i Sverige.

Ändå dyker det regelbundet upp artiklar om personer i maktposition som tillförskansat sig jobb, pengar och fördelar på otillåtna eller tveksamma sätt utan att det avslöjandet drabbar dem det allra minsta. Som politikerna som får köpa kommunala fastigheter trots att de inte har högsta budet.

En professor säger att det inte får gå till så, men bevisligen får det ju det. Hur ska man annars tolka det faktum att politiker får köpa trots att andra lagt högre bud? Om man ens kör budgivning och inte bara slumpar iväg objekten till sina kompisar istället för att riskera att det hör av sig ”oseriösa köpare”. Vad gör man då åt oseriösa säljare, politiker och tjänstemän som slarvar bort skattebetalarnas egendomar? Ingenting.

Ekot hittade 300 fall där politiker eller politikers bolag fått köpa mark eller hus från de kommuner de själva är verksamma i. Det kan ju ha gått rätt till någon gång, men uppenbarligen är det fusk, mygel och korruption i många av fallen och jag vet inte om något enda fall fått juridiska följder. Eller politiska, de borde åtminstone ha röstats bort. Men det är klart, vad gör man när hela nämnder eller kommunstyrelser är inblandade i att slussa bort skattepengar från dess rättmätiga ägare?

Vi kommer säkert få höra många gånger till att Sverige är förskonat från korruption innan korthuset fallit, men jag tycker att dessa och andra exempel talar sitt tydliga språk. Jag vet hur det hade låtit i media om det skett i Italien, Polen eller Ungern, för att inte tala om Trumps USA. Men nu är det i trygga, hederliga Sverige där allt alltid går rätt till. Eller ja, nästan i alla fall.

Dags för ett slöseriministerium?

Ända sedan Trump införde DOGE, Department of Government Efficiency, har det föreslagits liknande åtgärder i flera andra länder, t ex i Sverige och Norge som redan har varsin ”slöseriombudsman” som uppmärksammar när skattepengar slarvas bort. Så det var väl ingen högoddsare att det skulle komma ett konkret förslag nu i valrörelsen.

Om vi försöker att inte göra partipolitik av detta, förtränger att grundidén kom från Elon Musk och genomfördes av Donald Trump eller att det liggande förslaget kommer från SD om vi nu inte gillar dem, utan bara ser till behovet, så kan jag inte förstå hur någon enda människa kan motsätta sig en effektiviseringsminister.

Vill man ha en liten stat med lågt skatteuttag kräver det att skattepengar används på ett effektivt sätt. Vill man tvärtom ha en stor och stark stat är det viktigt att människor känner ett förtroende för denna stat och då bör den inte slarva bort våra pengar. Det blir dessutom självuppfyllande. Vad folk än säger tror jag ingen gillar att betala skatt och glädjen blir inte större om pengarna används till annat än de var avsedda för.

Och jag tror att vi – återigen oavsett vad vi anser om staten och behovet av den – kan enas om att det slösas bort skattepengar. Jag har själv gett flera exempel genom åren, och skummar man igenom de senaste inläggen från Slöseriombudsmannen eller Sløseriombudsmannen får man mer vatten på kvarnen.

Här borde samtliga partier resa sig upp ur bänkraderna, applådera och bifalla. För en sak kan de vara säkra på. Det är fler än jag som upprörs när pengar som kunde gått till att rädda och förbättra liv istället används till ren skit.

Budgetreportage om budgetsemester

När jag ser SVT:s reportage om budgetsemester i tält kommer jag att tänka på jordgubbsodling. Låt mig förklara.

SVT fick så här i nyhetstorketider idén att skicka ut två knattereportrar för att campa. Men med en twist! De skulle fokusera på priset och visa att det är möjligt att campa billigt. Så i inslaget får vi först se att de lånar tält, sovsäckar och stormkök hos ”en gratisaktör”. Därefter köper de mat och rödsprit till stormköket.

Sedan får vi en inblick i deras campingvana och ordförråd när de berättar att de ”köpte vårt fucking T-röd, men vi har ingen jävla tändare”, vilket är ”depressing”. Strax efter att de berättat att de inte ens tänker sova i tältet utan bara sätta upp det och laga en måltid på stormköket innan de åker hem får vi siffrorna.

Mat och rödsprit gick på 124 kr och eftersom en liter T-Röd kostar 40 spänn innebär det 42 kr per person för en måltid bestående av en färdig pastarätt serverad i pappmugg. Vidare gör de av med 5,75 liter bensin till ett värde av 110,92 kr som de i sann knattereporteranda avrundar till 110 kr. Så deras ”campingtur” på c:a en timme gick lös på 234 kr. Är det billigt?

Det är nu jag tänker på jordgubbsodling, närmare bestämt radioreportaget ”Vem blir årets jordgubbsodlare?” i Nilecity där en jury bestående av några reggaemusiker fastslog att nr 3 var bäst. Det var all info tittarna/lyssnarna fick, att odlaren bakom kartong nr 3 hade de bästa bären. Skämtet var att det ju inte säger ett skit eftersom vi inte vet vilka som tävlade, vad lådorna kostade, vem som vann eller enligt vilka kriterier. Skämt 1995, SVT 2026.

Vad SVT hade kunnat göra vore att låta dessa två skjutjärnsjournalister vandra från SVT-kontoret i Östersund (1,5 km till närmaste skog), berättat vem "gratisaktören" var, troligtvis Fritidsbanken, konstaterat att vanlig hemlagad mat (man måste inte ha frystorkade färdigrätter för en kort tur) funkar på stormkök eller över öppen eld, så att hela campingen kunde ha blivit kostnadsfri (möjligen med undantag för en deciliter rödsprit). Men vad kan man begära för 5,7 miljarder skattepengar...

Hur lågt kan 40 års lidande värderas?

1984 styckmördades Catrine da Costa. Två läkare, Thomas Allgèn och Teet Härm, häktades för dådet. De friades för mordet, men i domskälen stod det mer eller mindre rakt ut att de hade styckat kvinnan. Eftersom de friades kunde de inte överklaga, men alla utgick ifrån att det var sant varpå de blev av med sina läkarlegitimationer och Allgén tappade vårdnaden om sitt barn som han fortfarande inte pratat med 40 år senare. Härm har levt isolerat sedan dess. Ingen av dem har kunnat jobba.

Det här fallet har alltid fascinerat mig. Jag var ett barn när det hände, så givetvis köpte jag historien om att ”allmänläkaren och obducenten” styckmördat kvinnan. Att de inte kunnat dömas var naturligtvis bara en teknikalitet så de förtjänade all skit de kunde få. Tänkte jag. Senare har jag läst mycket om da Costa-mordet, hört intervjuer med Allgén och var nästan med i en filmatisering av rättsprocessen. Eller rättare sagt: jag var med, men blev bortklippt.

Nu vet jag att läkarna nästan säkert var helt och hållet oskyldiga och att Allgéns fru och rättsläkaren som obducerade kroppsdelarna betedde sig helt galet. På den tiden visste jag inte ens att man lugnt kan utgå ifrån att f d justitiekanslern Göran Lambertz alltid har fel. Det här var ju långt innan Tomas Quick-cirkusen.

Regeringen har nu beslutat att ge Härm och Allgén två miljoner var. Kul med pengar och en slags upprättelse, antar jag, men två miljoner måste ändå mest av allt kännas som ett hån. Justitieminister Gunnar Strömmer säger att han hoppas att pengarna ”kan bidra till deras upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet”.

Thomas Allgén är snart 80 och ganska handikappad. Teet Härm har levt som eremit sedan mitten av 80-talet och är gravt hörselskadad efter ett misslyckat självmordsförsök. Hur ska de gå vidare i livet? Vilket liv? Deras lidande kan såklart inte ersättas med pengar, men två miljoner känns mer som en kräkning än ett skadestånd.

Kaj Linna fick arton miljoner efter att ha suttit tretton år i fängelse för ett mord han inte begick. Norske Viggo Kristiansen fick 55 miljoner efter 21 år i fängelse. Det är naturligtvis svårt att jämföra. Allgén och Härm har varken dömts eller suttit i fängelse, men undrar om inte åtminstone Härm känner att han suttit fängslad i 40 år.

Två miljoner blir femtiotusen per år eller en tusenlapp i veckan. För Gunnar Strömmer motsvarar beloppet ungefär en årslön. Undrar hur upprättad han hade känt sig av det. Jag tycker att de borde fått minst lika mycket som Linna. Samtidigt kommer inget belopp ersätta deras förlorade år. Här finns inga vinnare, men vad säger folkdomstolen om siffran? Låt höra i kommentarsfältet.

Är jag trendig nu?

Jag har varit ute ända sedan grungen dog ut när Curt Cocaine blåste skallen av sig i mitten av nittiotalet, men nu undrar jag om jag är på väg att bli lite inne igen när till och med de svenska bankerna skriver om intresset för tidig pension.

”Lockas du av friheten att själv bestämma när arbetslivet ska trappas ned? En ny undersökning visar att många svenskar är beredda att spara extra för att nå dit. Och enligt vår pensionsekonom Mattias Munter handlar det snarare om långsiktighet än stora ekonomiska språng.”

Som jag uppfattat det tidigare har just bankernas ekonomer varit de som fördömt FIRE-idéer allra kraftigast. Fenomenet har låtit lika orimligt som att använda åska som energikälla och ladda batterier med blixten. Nu talar man istället om en trend att gå i frivillig pension innan man fått statens godkännande.

Fast bara för att 6 av 10 kan tänka sig en tidigarelagd exit från arbetslivet är det ju inget som säger att de kommer dit. Lite som att många vill leva hälsosammare utan att för den sakens skull orka jobba i den riktningen, de gillar bara idén.

Ska man ändå välja att se det optimistiskt ur ett individuellt perspektiv lär fler lyckas ju fler som tänker tanken. Att dagens unga är beredda att spara rejält i syfte att bli mer ekonomiskt oberoende ser jag som ett rejält sundhetstecken. Även om de inte skulle nå ända fram eller när det blir skarpt läge ens vilja göra det.

För det är inte självklart att man vill sluta jobba för att man kan, men om man vänder på det är det helt omöjligt att göra det om man inte har gett sig själv den ekonomiska möjligheten. Tidigare har bankerna låtit ungefär som statsmedia, som menar att finansiell frihet är en ouppnåelig utopi för alla som inte vunnit på lotto.

Men kanske ser jag något som inte finns där, om några veckor är jag säkert lika otrendig som vanligt. Mig gör det inget, men kanske finns det andra där ute som behöver höra att det finns vägar utanför ekorrhjulet.

Vräks från tältplats

Som nybliven campingentusiast (nåja...) blir jag illa till mods när jag läser om Göran, en man i 70-årsåldern som bor i tält och nu jagas av myndigheterna.

”För 13 år sen försvann mannen i 70-årsåldern från bokföringen. Han vill hålla sig under radarn och har flyttat till skogen av två anledningar. Dels för att det är svårt att hitta någonstans att bo, dels för att han har en frihetslängtan.”

Frihetlig bloggare på tur.

Sedan tre år bor han i tält i en skog utanför Lund och min första tanke är: Varför inte låta honom göra det? För som han själv säger: ”Jag stör väl egentligen ingen.” Men det är en del som gnisslar här. Han bor på kommunal mark och allemansrätten gör detta både möjligt och lagligt. Samtidigt står det om ”platsen han har slagit sig till ro på” de senaste två åren. Har han satt upp en permanent campingplats skyddas han inte längre av allemansrätten. Kommunen påstår sig ha uppmanat mannen att flytta medan han själv säger:

”Man kunde ju faktiskt ha kontaktat mig och hört om jag ville flytta frivilligt. Man har inte gjort någon propå alls.”

Någon ljuger och när kommunen nu säger att ”deras personal kommer söka upp honom i skogsdungen och be honom att packa ihop” undrar jag hur den tidigare uppmaningen löd, eller ärligt talat om den överhuvudtaget gjorts.

Nåväl, så småningom blir det en dialog och den slutar garanterat med att mannen flyttar, gissningsvis till en annan kommun. Då har kommunen haft några möten, Kronofogden utfärdat ett föreläggande och möjligen har polisen fått ta en paus i innebandyn mellan två fikaraster för att säga åt mannen att flytta. Till vilken nytta?

Som han säger stör han ju ingen och det tror jag på eftersom inte ens motparten antyder att mannen stört och stökat, druckit och svinat. Har allmänheten klagat? Någon ”anständig medborgare” måste väl ha ”tagit sitt ansvar” och tänkt att Göran sliter på det allmänna. Kanske begripligt, men mest av allt sorgligt. Har inte samhället större problem än att det ska jaga en oförarglig gubbe som bara vill vara ifred?