Bloggnytta

Eftersom jag inte har någon lust att skriva om svensk politik har det varit knepigt att hitta uppslag i svensk media de senaste veckorna, och tyvärr handlar nättidningarna fortfarande väldigt mycket om valet, så idag tänkte jag blicka inåt. En av bloggens allra trognaste läsare och ihärdigaste fans (även om han antagligen inte förstår det själv) skrev följande i kommentarsfältet häromdagen:

”Mer trams från Sparo...'suck'....orkar inte en läsa skiten!!”

Till honom eller andra som undrar ska jag berätta vad jag själv använder bloggen till allra mest (förutom att jag tycker att kommentarsfältet i övrigt brukar ge intressanta samtal). Det vanligaste är nog som receptbok. När jag ska göra exempelvis palt eller rabarberpaj söker jag upp recepten i bloggen via telefonen som jag sedan lägger på köksbänken.

Så gör jag även när jag behöver ett specifikt brödrecept, men oftast har jag ett annat tillvägagångssätt där. Genom att skriva ”matbröd” i sökfältet får jag upp alla mina matbrödsrecept eftersom jag sett till att få in det ordet i alla ”brödtexter”. Totalt får jag då drygt tjugo bröd att välja mellan.

Men det är inte bara mat man kan behöva påminna sig om. Ibland när jag ska skriva om något i andra sammanhang kan jag komma på att det där har jag bloggat om. Onödigt att göra sin egen research mer än en gång, så då går jag till bloggen. Ibland kommer jag in bakvägen, genom att webbsöka ett ämne som intresserar mig. Inte sällan kommer det då upp länkar till min egen blogg. Ofta kommer jag inte ihåg texten eller hur jag tänkte när jag skrev den. Ibland slås jag av att den är välskriven och kan då likt Beppe Wolgers i en fantastisk sketch utbrista: ”Har jag sagt det? Ja, men det är ju bra sagt!”. Ibland (tyvärr ännu oftare) tänker jag... annorlunda.

”Idiot...”

Vad du får ut av bloggen vet inte jag, men den dag du känner att det är trams du inte orkar läsa föreslår jag att du går vidare till nästa inlägg. Händer det varje dag är mitt förslag att du letar upp andra sidor du har större utbyte av. Det är helt okej, det med. Faktum är att en majoritet av världens befolkning nästan aldrig besöker min blogg. Märkligt ändå.

Tidstjuvar med offerkofta

Idag tänkte jag ta upp en tweet om tid:

Jag vet inget mer om avsändaren än det som står på hennes konto, nämligen att hon är forskare, författare, kolumnist och docent i organisation. Men tydligen inte mer organiserad än att hon tycker att sonen och hans kompisar ska få släntra in på lektioner när det passar dem. Det enda jag reagerar på med lärarens beteende är att ungarna släpptes in efter halva lektionen.

Tid är en ändlig resurs och skolan varar inte för evigt. Läraren har ett visst antal lektioner till sitt förfogande för att ge eleverna de kunskaper de behöver i vuxenlivet. Jag undrar hur mycket av denna tid fru Bringselius tycker att störande elever ska få vaska för sina klasskamrater. Om inte hon och andra lyckats lära sina barn respekt för andras tid är det jättebra att läraren gör det, även om det såklart inte borde behövas.

Förra gången jag tog upp det här ämnet lanserade en läsare det fantastiska ordet tidsegoist. Det är precis vad det handlar om när man låter bli att komma i tid till ett avtalat möte, att man värderar sin egen tid som mer värdefull än andras. Sonen är 17, så vi snackar inte om småbarn här även om de beter sig som sådana. Sjuttonåriga tidsegoister löper hög risk för att snart vara vuxna tidsegoister som fortsätter att stjäla andras tid.

Och nej, att hindra elever som inte lärt sig klockan från att störa undervisningen är inte pennalism utan just precis ”ett recept på studiero” för skötsamma elever. Det är nämligen de som är offren här, inte bortskämda slynglar som först står och bankar på en dörr i tjugo minuter och sedan springer hem till mamma och gnäller när de själva gjort fel.

Satsa på dig själv

Igår var det val och trots att jag skrev den här texten innan vallokalerna hade öppnat är jag säker på att många idag är arga, besvikna och uppgivna. Det får ni vara, men låt oss jobba lite med uppgivenheten.

Väldigt mycket i våra liv kan vi påverka, men när det gäller valet är det bara din egen röst du har full kontroll över. Du kan förvisso försöka övertyga familj och vänner, men de flesta av oss kan i bästa fall påverka ett par röster utöver vår egen. Tre röster motsvarar 0,000046 procent av valresultatet, vilket kan avrundas till exakt ingenting.

Har du ett genuint intresse för svensk politik och får energi av att engagera dig ska du givetvis göra det, men varje dag läser jag inlägg i sociala medier från personer som är arga. Arga över vad Helldén eller Åkesson sagt, arga över ett politiskt utspel de hört på bussen eller släktmiddagen och kanske allra mest arga över något politiskt samhällsprogram på tv och dess programledare som de hatar genuint. Men nästa vecka sitter de bänkade igen för att se samma skit som bara gör dem arga eller deprimerade och tar tid från sånt som verkligen betyder något och som går att påverka.

Vill du ha ett bra liv (och vem vill inte det?) kan du arbeta med att sänka dina utgifter, öka dina inkomster, träna upp din fysik och ditt intellekt, förbättra ditt hem och dina relationer. Allt detta kan vi jobba på varje dag, oavsett om vi är fattiga, rika, frånskilda eller sitter i rullstol, och allt detta påverkar livet mycket mer än vad statsministern har för blomma i sin partisymbol.

För många tror jag samhällsdebatten blir en slags verklighetsflykt från sånt man borde ta tag i, men inte orkar. Det valet är ditt! Du kan nu välja att sätta livet på paus i fyra år och skylla allt elände som drabbar dig på politiska beslut, och till skillnad från riksdagsvalet är det ett ödesval på riktigt.

Drogtester integritetskränkande?

Ekot avslöjar att Ica drogtestar arbetssökande. Eller avslöjar förresten... Ica gör ingen som helst hemlighet av det, men facket går i taket.

Jag ser inte problemet så länge de jobbsökande informeras om testet. Jag tror att jag själv utsattes för ett sånt här test för 30 år sedan och jag blev inte informerad, det var ett urinprov i samband med läkarundersökning i rekryteringsprocessen. När jag några år senare slutade på arbetsplatsen var min efterträdare en facklig representant på företaget och det var han som berättade att de testade blodet för otillåtna preparat.

Det tycker jag var lite på gränsen, men hade de bara berättat hade jag varit okej med det. Det är dyrt att anställa och lära upp ny personal och när provanställningsperioden är över kan det vara knepigt att göra sig av med personal. Det är därför logiskt att man vill veta så mycket som möjligt om de som söker. Det finns säkert massor av helgknarkare som sköter sitt jobb prickfritt och ansvarsfullt, men vore jag arbetsgivare skulle jag inte vilja chansa på att hitta dem.

Facket i reportaget säger att de vill att Ica ska vara drogfritt, men de motsätter sig ändå testen eftersom det är integritetskränkande och tydligen är det inte tillåtet i offentlig sektor. Så hur ska man då ta reda på om personalen knarkar – fråga dem. Alla är ju inte så här ärliga:

Det finns ett enkelt sätt att slippa bli bortvald i en jobbsökningsprocess pga drogtester – låt bli att knarka. Annars får man väl helt enkelt leta upp en arbetsgivare som är okej med droger. Jag hade inte varit det. För mig är knark ett legitimt skäl att välja bort en människa som kompis, att jag skulle överväga att ha en person som använder droger anställd finns inte på kartan.

Jag vet att detta är känsligt för många, att en del likställer narkotika med alkohol eller till och med kaffe (vissa argument i nätdiskussioner är så dumma att man nog måste knarka för att gå på dem). Det står var och en fritt. För min del skulle ni gärna få skriva i era jobbannonser att ni inte vill ha svar från kaffedrickare och testa kandidaternas urin för koffein.

Vad säger ni andra? Ska man få drogtesta innan anställning och hade du varit okej med personal som exempelvis använder cannabis?

Skattefinansierad kultur

I vanlig ordning har det kommit några kulturupprop inför valet. Först var det Lena Endre, Tommy Körberg och ytterligare runt 70 ”kulturpersonligheter” som krävde höjda kulturanslag. Ett par veckor senare gjorde Endre och ytterligare ett gäng som ser sig som allra viktigast ett utspel om att kultursektorn minsann inte är tärande, men om de inte får pengar kanske de slutar producera kultur. Så det så!

Jag ger dem rätt och fel. Kultur kan få kosta pengar, men särskilt i debattartikeln får jag en känsla av att de tycker att ju finare kulturen är, desto sämre går den. Kultur behöver inte alltid bära sig ekonomiskt, men då är den per definition tärande. Ett citat från texten:

”Cirka 218 kronor i månaden, det är vad det offentliga investerar per invånare. Bibliotek, kulturskolor, museer, folkbildning, teater, dans, musik, film, studieförbund och stora delar av det ideella kulturlivet.

En jämförelse: familjeabonnemang på Spotify kostar cirka 219 kronor per månad och Viaplay Sport cirka 299 kronor.”

Ja, det var ju också en jämförelse... Om en familj väljer att lägga 219 kr per månad på Spotify och ytterligare 299 kr på Viaplay Sport, så har familjen just valt att budgetera en dryg femhundring. Vad spelar det då för roll att staten lägger 218 kr av andras pengar på diverse kultur? Spotify är ett privat börsnoterat företag som inte får någon del av svenska skattepengar. De finns för att tillräckligt många konsumenter vill betala för deras tjänster och för att c:a 70 procent av intäkterna slussas vidare till diverse kulturskapare som valt att finnas på Spotify.

Vad hindrar resten av Kultursverige från att jobba på samma sätt? Ännu ett citat från artikeln:

”Kulturen är inte en 'tärande' sektor utan en snabbt växande näringsgren i Sverige. Den kreativa sektorn omsätter 650 miljarder kronor och sysselsätter omkring 250 000 personer och betalar miljarder i skatter och sociala avgifter.”

Så vad är problemet? Är ni framgångsrika eller bidragsberoende, hur ska ni ha det? Jag menar inte att all kultur måste löna sig från första kronan, men jag börjar bli rätt less på kulturarbetare som anser att det är en mänsklig rättighet att de ska få jobba heltid med sin hobby oavsett om den har betalande publik eller inte för annars är samhället fascistiskt.

Det hela är egentligen rätt enkelt. Vill tillräckligt många konsumenter betala för produkten behövs inga bidrag. I annat fall är ni tärande, om ni inte finansierar er egen kulturproduktion förstås. Mängder av människor gör allt möjligt med förlust utan att ens tänka tanken att staten ska kliva in och betala.

Överens med Miljöpartiet

Nej då, inget clickbait. Även om jag tycker att miljöpartisterna ofta är helt galna, har dåliga förslag och är särskilt skadliga för just miljön har jag inga problem att hylla dem när de för en gångs skull har rätt.

I måndags tog jag upp problemet med att livslångt skuldsatta personer inte går att straffa genom att bötfälla (för de kan/kommer ju ändå inte betala), men likadant är det ju åt andra hållet. Om en miljardär får en p-bot drabbas han/hon mycket mindre än en fattig person. En möjlighet är att göra om alla engångsbelopp till dagsböter, men då drabbas istället de med hög inkomst, inte de med hög rikedom. En variant som jag lanserade för många år sedan har nu anammats av Miljöpartiet. Jag valde att kalla det progressiva böter. Miljöpartiet kallar det Jan Emanuel-skatt.

Nu i dataåldern är det inga problem att ge upprepade felparkeringar högre och högre straff. Alla kan göra fel, missa en skylt och parkera där man egentligen inte får. Men gör man det igen och igen visar det att man istället bara skiter i reglerna, särskilt om man gör det på samma plats. En sådan person är miljardären Jan Emanuel. Jag visste inte att han är seriefelparkerare, däremot att han valt att inte ha registreringsskylt fram på sin bil eftersom han ”tycker det är fult”.

Och i mitt förslag ska detta inte bara gälla parkeringsböter. Om rika människor väljer att ignorera lagen och istället betala ska det kosta – mer och mer och MER! Känner ni till matteexperimentet ”riskornen på schackbrädet”? Lägger man ett riskorn i första rutan, två på andra, fyra på tredje, åtta på fjärde osv, blir det arton triljoner på den sextiofjärde och sista rutan.

Jag menar inte att man ska bötfälla någon med triljoner (bl a för att jag är lite osäker på hur många nollor det är i en triljon), men räkneexemplet visar att genom att höja bötesbeloppet efter hand hindras även Jan Emanuel och andra som anser sig stå över lagen från att välja böter istället för lag eller avgift.

Besatt klasstänk

Den politiska vänstern har snackat klass sedan innan Ådalen, men den senaste tiden låter inte bara högern likadant utan var och varannan människa i sociala medier. Det är ett fasligt tjafs om hur överklassen är och hur arbetarklassen borde vara. Vad har hänt?

Jag kanske lever i en klasslös bubbla, men jag har aldrig reflekterat över om mina vänner är arbetarklass, medelklass, överklass eller något annat, eller om de gjort klassresor upp, ner, fram eller tillbaka. För mig känns klass som ett förenklat sätt att dela in människor, och något man gjorde för mycket länge sedan. Eller i bakåtsträvande länder, som England och Indien.

Jag ser inte vitsen. Särskilt inte när det finns traditionella arbetare som badar i pengar och betydligt fattigare överklass. Det vore lika meningsfullt att dela in folk efter stjärntecken. ”Så här är stenbocken” och ”det vet man ju hur vattumän funkar”.

Så varför finns de som fortfarande ser klassbegreppen som relevanta? Är det den nya tidens astrologi (för när jag tänker efter var det rätt många år sedan jag såg ett horoskop)? Är det för att göra världen mer begriplig eller för att fördumma debatten? Jag begriper åtminstone inte, så kanske är jag redan fördummad.

Men det kanske bara är jag som är ute och cyklar. Tänker du samhällsklass när du möter nya människor? Definierar du dig själv i en klass? Och om så är fallet – varför då?

Svårt att lugga en flintskallig

En man åkte fast när han plankade i Göteborgs kollektivtrafik – 50 gånger på tre år. Han är c:a 45 år och har fått böter 50 gånger för att ha underlåtit att betala sin biljett i kollektivtrafiken. Han har inte heller betalat sina böter och ska nu också betala rättegångskostnader, påminnelseavgifter och inkassoavgift.

Jag vet ingenting mer om detta fall än det som står i artikeln, och det är ju nästan ingenting, men det är väl ingen vild gissning att han har skulder sedan tidigare och inga utmätningsbara tillgångar. Så vad gör man då? Vi påstås ju vara lika inför lagen (tills Moderaterna inför brottsrubriceringen ”femicid” för män som dödar kvinnor), men personer som saknar ekonomi kan inte drabbas av böter. De kan få böter, men det spelar ju ingen roll för dem.

Jag har pratat med en sådan person. Han ägde ingenting officiellt och hade en miljonskuld till staten. Han lät därför bli att besikta bilen och betalade aldrig för parkering. För sånt kostar ju pengar. Att få böter för att köra obesiktigat kostar däremot ingenting för den som saknar pengar för all framtid.

Jag är inte avundsjuk. Jag tycker att det skulle vara hemskt att sakna tillgångar och att vara beroende av andra för att kunna äga något. Jag fick ett litet prov på det livet när jag flyttat till Norge, men saknade norskt personnummer och därför under några månader inte kunde äga min egen bil eller ha ett eget elabonnemang.

Bulvanägd Nissan.

Rent praktiskt innebär det att det går runt människor i samhället som är immuna mot böter. Enda lösningen jag ser är att ge dem fängelse, men det blir ju också besvärligt att börja låsa in folk för obetalda p-böter eller för biblioteksböcker som inte kommit in i tid.

I Norge är det faktiskt uttalat att vissa böter kan omvandlas till fängelse om staten inte får betalt och upplever att de inte heller kommer att få det. Men jag är skeptisk till att det funkar så. Norska fängelseplatser är inte heller gratis, så det är såklart en dålig deal att sätta någon i fängelse i tre dagar för en obetald fortkörningsbot. Men det vore åtminstone mer rättvist.

Fattiga arbetare?

”Working poor” är ett ganska nytt begrepp bland forskare och debattörer. Det handlar om människor som trots arbete har svårt att försörja sig, men det används lite lagom luddigt så att det ska kunna passa in på väldigt många. Lyssna bara på detta:

”The working poor are working people whose incomes fall below a given poverty line due to low-income jobs and low familial household income. These are people who spend at least 27 weeks in a year working or looking for employment, but remain under the poverty threshold.”

Så även om man inte arbetar och inte ens söker jobb mer än halva året är man ”arbetande fattig”? En som naturligtvis älskar begreppet är kommunisten och krönikören Åsa Linderborg, som ser alla frågor som klassfrågor. I ett angrepp från vänster på Magdalena Andersson spinner hon loss på temat med tre exempel.

”Melanie är 29 år och arbetar på Din sko i Mall of Scandinavia sedan tio år tillbaka. Hon vill jobba heltid men får bara 22 timmar i veckan, och tjänar 21 000 före skatt med ob. Hon – som står i en skobutik – drömmer om att köpa sig ett par nya gympadojor. De hon har är begagnade.

Jonathan, 26, vet också nåt om samma deltidsträsk. Han har jobbat deltid på Coop men knegar just nu på ett bemanningsföretag, med tänder som ruttnar bort. Får man som bäst ut 12 000 i månaden, kan man inte gå till käftdoktorn. Emelie, 39, som jagar timmar på ICA, har inte köpt nya glasögon på många år.”

Exemplen kommer från en reportageserie i Arbetet, men att bevärdiga dem med länkar är Linderborg tydligen inte tillräckligt solidarisk för. Men det är jag, så den som vill kan klicka på artiklarna om Melanie, Jonathan och Emelie.

Melanie har alltså jobbat i stort sett hela sitt vuxna liv på ett deltidsjobb och har inte råd att köpa nya gymnastikskor. Till Arbetet säger hon att hon skulle kunna jobba extra på någon annan arbetsplats, men det framgår inte om hon sökt något sådant under de tio år som gått. Har hon ens berättat för chefen att hon vill jobba heltid och att hon av den anledningen söker andra jobb (om hon nu gör det)? Så många frågor, men mest av allt undrar jag hur en kvinna på 29 år med över tjugotusen i månadslön inte har råd att lägga undan ett par hundralappar till skor.

Jonathans tänder ruttnar bort för att han inte har råd att gå till tandläkaren. Jag går visserligen regelbundet till tandläkaren, men periodvis har jag inte gjort det. Senast när jag flyttade mellan två länder hann det nog gå tre år, men inte ruttnade mina tänder bort för det. Lever han på energidryck eller räcker inte lönen ens till en tandborste?

”Jag spelar i två band, ett punkband och ett progressivt doom metal band. Lönen räckte till hyra för replokalen på 160 kronor och att utfodra mig själv.”

Det räcker heller inte till bostadshyra, så han bodde hemma hos flickvännens föräldrar tills tjejen fick en 72%-anställning och kunde fixa lägenhet. De måste vara stolta över dottern och hoppas på att hon lyckas snärja detta kap till man så att han kan bli försörjd av svärföräldrarna livet ut. Men svälta lär han inte göra om det stämmer att allt han köper utöver replokalshyran är mat. Då blir det 12000-160=11840 kr dit. Grattis Ica!

Vilket leder oss över till Emelie som trots bristen på deg jobbar på Icas bageri. Hon snittar 16000 kr netto och bor ihop med sin heltidsarbetande make, så jag förstår varför Linderborg ”glömde” att nämna det. Det skär sig nämligen lite med att hon inte skulle ha råd med glasögon. Ett par nya glasögon på en lågpriskedja kostar under tusenlappen inklusive synundersökning, och den som vill kan dela upp betalningen på 24 månader med 20 kr i månatlig fakturaavgift som enda tillägg. Då kostar det 39-åriga Emelie 60 kr i månaden, knappt fyra promille av hennes lön. Till skillnad från övriga är Emelie tydlig med att hon inte söker andra jobb, men har funderat över det.

”Man kanske får se över sin livssituation, hitta ett annat jobb som ger mer timmar. Så ska det ju inte behöva vara.”

Jag tror säkert att åtminstone två av Linderborgs tre exempelpersoner har tuff ekonomi, men om de lever sparsamt, aldrig unnar sig något extra och trots det inte har råd att lägga undan några tior i månaden undrar jag vad jag missat. Kan det vara extrem brist på rimliga prioriteringar hos Melanie, Jonathan och Emelie? Det kan ju hur som helst inte vara en mänsklig rättighet att jobba deltid med heltidslön eller att utforma sin anställning helt själv för då hamnar vi här:

Dyrt svenskaprov

Överallt läser jag om det medborgarskapsprov som invandrare kan skriva för att kunna bli svenska medborgare. 90 minuter, 60 frågor med fyra svarsalternativ där ett är rätt och tre fel, så det låter som att man kan chansa sig fram ganska långt om man har ett hum och är lite vaken.

Nåväl, jag har inte sett provet och har därför inga åsikter om det. Med en reservation, och det är därför jag börjar prata om medborgarskapsprov i en ekonomiblogg – avgiften! Den första omgången, som genomfördes strategiskt nära valet, var avgiftsfri, men från och med 2027 ska det kosta 2000 kr att göra provet!

Undantag görs för personer med flyktingstatus, som helt slipper att betala. Det kan jag också tycka är lite underligt, men det allra konstigaste är hur det kan kosta tvåtusen spänn för dem som betalar full avgift. Det som ingår är pappren provet skrivs på, du får inte ens en blyertspenna på köpet. Det är möjligt att arrangören (Universitets- och högskolerådet) ändå tillhandahåller pennor och suddgummin till dem som glömt, men då snackar vi om en kostnad på kanske en krona per person.

Så vad är det som kostar? Utformningen av provet gissningsvis, men det är ju snudd på en engångskostnad. Lokaler misstänker jag redan finns. Vakter under provet, men det måste ju också röra sig om en struntkostnad i sammanhanget. Rättningen av provet görs såklart maskinellt och lär inte bereda några större problem eftersom det handlar om kryssfrågor med givna svar.

Högskoleprovet och teoriprovet till körkort kostar ungefär en fjärdedel, så de har inte fläskat på lite! Norge kritiseras ofta för hur dyrt allt är här, men motsvarande statsborgerskapsprøve kostar från 300 kr beroende på var man bor. Det vanliga verkar vara runt tusenlappen, så halva priset mot Sverige.

Fint ifall Sverige börjar ta sina medborgarskap på allvar, men om målet är att få människor att ta provet borde man kanske inte försöka skrämma iväg dem med avgiften, som gissningsvis är så hög bara för att UHR kommer undan med det. Själva provet vet jag som sagt inget om, men kostnaden får underkänt av mig.

Arga Andersson har rätt!

Om vänsterregeringen inför en bankskatt efter valet hotar bankerna med att höja bolåneräntan. Magdalena Anderssons svar på det är att uppmana bankkunderna att i så fall byta bank till en med bättre villkor.

Hon till vänster... tror jag.

Jag har röstat både höger och vänster, men aldrig på socialdemokraterna, och Arga Andersson kan vara den sämsta och minst sympatiska ledaren för partiet under min livstid. Men om jag ser bortom partiantipatier tycker jag att hon har helt. Alla företag som höjer sina priser skyller på externa faktorer. De har fått höjda frakt- eller råvarupriser. Det är krig, pandemi eller missväxt, aldrig: ”Ägaren har köpt en ny båt och nu ska den betalas.”

När bankerna går bra tycker de att aktieägarna och möjligen personalen ska ha vinsten. När det går dåligt får staten gå in och stötta. Om det gör det rätt att införa en bankskatt vet inte jag. Höjda skatter är såklart den minst rimliga vägen från världens högsta skattetryck, men när det händer vill såklart varken personal eller aktieägare ta mer än sin andel av kostnaden, helst ingen alls.

Vidare har S-ledaren rätt i att kunder alltid bör rösta med fötterna. Om en bank försämrar villkoren flyttar man till nästa, så att de lär sig att den med bäst villkor får kunderna. När kunderna tvärtom stannar kvar när utlåningsräntorna höjs och inlåningsräntorna sänks blir det dyrare att vara bankkund. Nu skyller de på bankskatt, nästa gång på något annat.

Hur ska media tjäna pengar?

Förr satte mediehusen agendan. De bestämde vad som var en nyhet, hur den skulle framställas och inte minst när. De kunde ligga och ruva på ett scoop i flera månader för att ta fram det när det passade bäst i medieflödet, eller kanske när det gjorde mest skada för den det gällde.

Så hände något. Alternativmedia och inte minst sociala medier ritade om medielandskapet. Företag, politiker och andra makthavare var inte längre beroende av de traditionella och etablerade medierna och dess journalister. Därför kunde t ex Donald Trump be CNN fara och flyga och istället lägga ut texten i Joe Rogans podcast med minst lika bra räckvidd.

Ett på alla sätt mer närliggande exempel är när Dagens Nyheter intervjuade Örebropartiets partiledare Marcus Allard. För att göra ett reportage, kanske lägga ut några bilder och möjligen ett filmklipp. Men bara timmar efter intervjun ligger hela samtalet, oredigerat och ovinklat, ute till allas beskådan.

Därmed kan DN sluta att fundera över vilken vinkel de ville göra. Blir den långt från verkligheten kommer det att bli den verkliga nyheten, att DN inte klarar av att rapportera objektivt. Själva intervjun kommer alla intresserade redan ha sett, på Youtube, på Örebropartiets hemsida eller inbäddad på någon blogg. Att låsa en artikel och få folk att betala för den kan DN definitivt glömma.

Förra året ville SVT intervjua Marcus Allard för ett tvåminuters tv-inslag. Okej, sa han, ni får två minuter. Knattereportern missförstod och tänkte gå efter sin ursprungliga plan, att intervjua i tio eller tjugo minuter för att sedan klippa fram sin agenda. Detta märktes tydligt eftersom hon valde att lägga första halvminuten av intervjun på att förklara spelreglerna. Hon blev rätt förvånad när den intervjuade tackade för sig efter exakt två minuter. Även den gången antar jag att intervjun låg ute på nätet långt innan SVT Örebros inslag.

Första gången jag hörde ett intervjuoffer berätta för en journalist att han själv också spelade in intervjun var 30-40 år sedan och jag har ingen aning om vem det var. Bra gjort, men vad hade han kunnat göra om den publicerade intervjun fulklippts? Inte mycket. Gått till domstol eller någon form av pressombudsman, men dessa hade sannolikt valt att ställa sig på journalistens sida med mindre än att det rört sig om rena karaktärsmordet.

Än är inte slaget vunnet (eller förlorat, om man vill se det så). Om DN överhuvudtaget väljer att publicera klipp från Allard-intervjun kommer en del av deras publik läsa, titta och tro att de fått med sig hela bilden. De kommer inte ens upptäcka att hela intervjun finns att ta del av. Men för varje dag som går blir de alternativa mediekanalerna lite bättre, fler och större samtidigt som konsumenterna blir allt mer lyhörda för dem. Gamlingar som endast tar del av SVT, TV4 och en eller två dagstidningar blir allt färre.

Är utvecklingen bra? Å ena sidan är det fint att den som vill kan ta del av en hel intervju och inte bara ett journalistiskt urval. Å andra sidan är ju själva idén med journalistik att vanliga mediekonsumenter ska slippa att se timslånga intervjuer och läsa tjocka utländska forskarrapporter för att få reda på vad som egentligen hänt. Den tiden tar vi oss nog bara om vi redan är väldigt intresserade.

De mediekanaler som i framtiden vill tjäna pengar (på annat än presstöd) måste nog gå tillbaka till riktig journalistik, att koncentrera informationen till publiken. De som fortsätter att istället manipulera informationen till sin agenda, men under förespeglingen att det är journalistik de håller på med, tror jag inte har lång tid kvar i branschen, oavsett hur den agendan ser ut.

Disclaimer: Jag har inte sett DN-intervjun ovan eftersom jag inte tillhör de intresserade (jag har bara sett ett kort klipp) och ännu mer ointresserad är jag av att prata om Donalds Trumps politik. Blogginlägget handlar om media.

Tesla-Metall 1-0

Innan helgen avbröt If Metall strejken mot Tesla. Det låter, och har hela tiden låtit, som att Tesla gjort något kriminellt när allt de gjort är att inte skriva på ett kollektivavtal, något som är helt frivilligt, vilket är lätt att glömma bort när LO-pampar lägger ut texten. Att som LO-basen likställa kollektivavtal med ”trygghet och schyssta villkor” är rent skitsnack.

Det är inte första gången LO tar den striden. Ibland har de lyckats driva företag i konkurs för att de haft fräckheten att inte skriva avtal med facket, även om inte en enda anställd efterfrågat det. Det är det som känns så märkligt. Avtalet är valfritt, men hur frivilligt är det om Sveriges mäktigaste organisation tar ett nej som legitimt skäl för att starta krig?

Jag vet inte om vi någonsin får veta hur mycket LO betalat för att driva det här tramset i tre år, eller hur mycket det kostade Tesla att slippa kollektivavtalet. ”SVT Nyheter söker Tesla”, står det i artikeln efter fyra dagar. Det kan betyda allt från att de ringt och mejlat i flera dagar till att de blåljuger och överhuvudtaget inte försökt.

Världens dyraste camping?

Även om jag applåderar att Tesla tog striden med maffiaorganisationen önskade jag hela tiden att Elon Musk skulle ha sagt att ”vi skiter i Sverige” och lämnat landet åt sitt öde. Allt de ville var att sälja bilar till svenskarna. Tacken blev att If Metall tillsammans med Transport, Fastighetsanställdas Förbund, Hamnarbetarförbundet, Elektrikerna, Seko, Målareförbundet, Byggnads och Kommunal gjorde allt för att sätta käppar i hjulen för Tesla och bland annat saboterade deras möjligheter att bygga ut nya laddstationer.

If Metall sa längs vägen att Tesla ”är emot själva principen om ett kollektivavtal”. På samma sätt tycker jag att det är uppenbart att Metall skiter i om arbetarna på Tesla har bra eller dåliga villkor. De är bara intresserade i att deras kollektivavtal ska gälla. Efter detta hoppas jag att fler företag synar bluffen. 

Folkstillestånd eller folkrörelse?

”Replokalskrisen” – vad får de allt ifrån? Efter att studieförbunden fått mindre pengar från skattebetalarna är tydligen folkbildningen i kris och nu drabbar det också banden.

Jag har spelat en hel del i band. Ett av dem repade i en skola eftersom gitarristens flickväns mamma var rektor där. Ett annat band repade i en kontorslokal som hyrdes av en ideell förening. Jag har för mig att vi var tolv band på fyra rum, så vi och två andra band fick dela på tiderna i en av betongbunkrarna. Ett par av banden där nere var lite kända, så lokalen funkade nog. Vi var däremot inget vidare och det är det enda band jag var med i där jag tror att jag fick sparken.

Jag blev aldrig en del av det svenska popundret, men poängen är att jag aldrig fick en replokal organiserad av ett studieförbund och det är nästan så att jag tycker att det hade gått emot hela rock'n'roll-grejen. Tror ni Sex Pistols repade hos ABF?

”Vi har ju ingen lokal, juh!”

Okej, jag är lite raljant nu, men i reportaget sitter t ex några rebelliska punkbrudar och pratar om att de inte kan repa för att inte staten tillhandahåller en lokal. Jag undrar om Johnny Rotten är stolt över hur de förvaltar punk-arvet från 70-talet. Seriöst, skaffa era egna lokaler! Är det ingen som har garage längre, eller duger inte det? Knacka då på hos det lokala industriföretaget och hör om ni inte kan öva på deras lager på kvällar och helger, eller den lokala sporthallen. Ha lite visioner för bövelen!

Samma med den övriga folkbildningen. Vad kostar en kursledare? Jag har själv varit det och om alla kursdeltagare hade langat fram en tjuga i timmen hade det räckt till både lön och skatt. Jag motsätter mig inte studieförbund som fenomen, och särskilt när det gäller ungas utbildning kan skattebetalarna absolut chippa in en grundplåt, men det kan heller inte vara så att varje krona bara räknas om den går via staten, och utan den omvägen sitter folk som fågelungar med gapande näbbar. Det är vi som är samhället!

Körlärargnäll

Jag kritiseras ibland för att ha åsikter i sånt jag inte har förstahandskunskaper om. Oftast gäller det barnuppfostran (märkligt nog har jag aldrig sett någon kritiseras för att tycka till om självmord utan att först pröva själv). Så nu ska jag vara transparent med att jag tog körkort för 35 år sedan, och jag tränade ytterst lite med andra än proffslärare eftersom jag fick ett fast pris av körskolan.

Men med det sagt tycker jag att det verkar vettigt att slopa kravet på introduktionskurs för privata körhandledare och elever. Jag har sett massor av kursdeltagare uttala sig om den och hittills inte hört någon säga något positivt överhuvudtaget.

Och nu när kravet tas bort applåderas det unisont. Den enda kritiska röst jag hört är körläraren i inslaget. Jag förstår honom. Hade jag jobbat i en bransch där politikerna aktivt förhindrat folk från att själva göra mitt jobb skulle jag också bli sur om det ändrades.

Han säger något annat i inslaget, nämligen att antalet olyckor hos privatister minskat sedan obligatoriet infördes. Det låter rimligt. Gissningsvis minskade antalet privatister dramatiskt när man tvingade dem att gå en extra kurs och då vore det konstigt om inte även privatisternas olyckor minskat. Skjut huvudet av alla pensionärer och vi kommer se en minskning av grå starr, för att ta ett annat samband.

”Let's do some friskvård.”

Sedan säger han att liv inte kan mätas i pengar. Först ska sägas att det antagligen inte går att översätta antalet olyckor i dödstal. Även om det körts sönder ett och annat baklyse av privatister är det inte detsamma som att det dött fler i trafiken. Sedan har han faktiskt fel i att liv inte mäts i pengar. Begreppet har till och med ett namn – värdet av ett statistiskt liv (VSL). Det bestäms av Trafikverket och är man körlärare har man nog själv skippat flera internkurser om man missat det.

Det kan tyckas cyniskt att sätta en gräns för hur mycket pengar ett människoliv är värt för samhället och jag är glad att jag slipper göra sådana bedömningar, men tänker man efter måste gränsen dras någonstans. Man kan inte tömma statens resurser för att rädda ett eller ett par liv även om jag lider med de drabbade. Bilskolorna lider jag däremot inte ett dugg med.

Vem ska styra kvinnor?

Jag läser sällan Aftonbladets ledarsida. Oftast räcker rubriken för att förstå vinkeln, och den är nästan alltid tröttsamt förutsägbar. Men när ordet ”fuck off-kapital” fanns med gjorde jag ett undantag och artikeln var faktiskt ganska intressant. Inte för budskapet i sig utan för att förstå hur 23-åriga vänsterbrudar med grönt hår tänker.

Temat är våld i nära relationer och hur det drabbar kvinnor. Eller rättare sagt vad de kan göra åt det. I en låst SvD-artikel ska statsminister Kristersson ha sagt att kvinnor bör ha ett sparkapital för att kunna lämna destruktiva relationer. En som gick igång på det var ledarskribenten Samael Atlagic (för krångligt namn, hädanefter kommer jag kalla henne fröken Grön, vilket hon antagligen blir kränkt över och eftersom sådana som hon lever för att få känna sig kränkta bjuder jag på det).

”Uttalandet visar återigen att Ulf Kristersson lever i en helt annan värld än resten av oss. Våldsutsatta kvinnor ska kunna lämna en relation även utan ett välfyllt sparkonto.”

”Den har axelvaddar!”

Det har hon såklart rätt i, på samma sätt som att berusade kvinnor ska kunna strosa runt halvnakna mitt i natten i socialdemokratiskt utsatta områden utan att riskera att bli sexuellt antastade, men det är inte alltid ”borde” och ”kan” är synonyma. För sedan beskriver fröken Grön en tjej hon kallar Jenny, som var ekonomiskt beroende och utnyttjad av sin senare dömda sambo. Jag ser det som ett bevis för Tuffe Uffes tes och mot fröken Gröns blinda tro, som blir ännu tydligare i ledartextens sista mening:

”Sveriges kvinnor behöver inte 'fuck-off-kapital'. De behöver en regering som bryr sig om kvinnor på riktigt.”

Hade jag varit ung kvinna i Sverige hade jag gärna både haft pengar och en regering som bryr sig. Även om hon aldrig skulle erkänna det är jag övertygad om att det även gäller fröken Grön. Det är faktiskt skrämmande att när kvinnor domineras och utnyttjas av sina män är hennes första tanke att det är statens jobb att styra över dem, inte att alla människor oavsett kön ska få styra sina egna liv.

Och i ett någorlunda marknadsekonomiskt samhälle är pengar en icke obetydlig komponent i den styrningen. ”Kvinnor och barn tvingas bo kvar hos sina förövare”, men hade Jenny haft ett ISK-sparande, om än aldrig så litet, hade hon kunnat ta sina barn bort från den destruktiva relationen och den hotande mannen tidigare än vad som nu blev fallet.

När äganderätt går för långt

Ibland känns nyheter som rena skämtet. På Öland står en skrotbil sedan ett år tillbaka, men varken markägaren eller kommunen får flytta den. Detta eftersom den har litauiska skyltar och ingen lyckas ta reda på vem som faktiskt äger bilen.

Till att börja med är ju Litauen inte ett afrikanskt stamsamhälle utan ett modernt land som garanterat har ett fungerande bilregister. Om en svensk kommun skickar en officiell förfrågan är jag övertygad om att det går att få fram en delgivning till bilens ägare. Det ska inte ta ett år!

Annars ser jag inga problem med att kommunen skrotar bilen. Enligt det kommunala mähät i reportaget går inte det pga bilskrotens regler, men de vill såklart bara ha sin rygg fri. Om kommunen eller staten (regeringen – gå så högt upp ni måste!) tar ansvaret lär inte bilskroten ha något problem med att trycka ihop bilen.

Vidare skyller mähät på att om ägaren i framtiden kräver att få tillbaka sin (då skrotade) bil ”så kan det uppstå bekymmer”. Seriöst?! Jag gissar att bilen högt räknat är värd tiotusen. Vad är en rimlig parkeringsavgift inklusive böter för en bil på ett miljöskyddat område på Öland? Mer än det i alla fall, så be honom dra åt helvete eller skicka en räkning.

En kompis till mig fick en felparkerad bil på sin infart och ringde kommunen för att fråga vad som gick att göra. Svaret var i runda slängar ingenting. Så när det blev mörkt kopplade kompisen en kätting till bilen och drog ut den mitt i gatan utanför. Och kan ni tänka er, då kunde kommunen plötsligt flytta den!

En annan misslyckad parkering.

Fast det var många år sedan. Idag hade man kanske byggt en ny väg runt den gamla istället, för att inte uppröra felparkeraren. Jag är den förste att försvara äganderätten, men det måste väl i det öländska exemplet i första hand gälla markägaren, som ju inte gjort något fel.

Det här blir lite som när en grupp människor (och kommentarer som innehåller förslag på gruppernas etnicitet kommer plockas bort) upprättar ett illegalt husvagnsläger varpå markägaren får kontakta kommunen som kontaktar kronofogden som utreder huruvida ockupanterna kan avhysas. Ibland är det mest rimliga faktiskt att kasta ut folk och fordon!

De bygger – du betalar

Förespråkare av vindkraft hävdar ofta att vindkraft är billigare än kärnkraft. Det stämmer visserligen bara vid härdsmälta, men det är inte förbjudet att ljuga. Däremot blir det lite väl uppenbart ibland. Som nu när regeringen av outgrundlig anledning godkänt två havsbaserade vindkraftsparker.

Svensk vindkraft 2026.

De hade tretton ansökningar om havsbaserad vindkraft på bordet. Elva fick nej, men två fick tummen upp av miljöministern. ”Sätt igång och bygg”, sa hon. ”Nej”, svarar bolagen som ansökt och fått tillstånd, för ”i dagsläget saknas dock förutsättningar för investeringar i havsbaserad vindkraft i Sverige”. När de säger att det är ekonomiskt lönsamt att bygga vindsnurror menar de nämligen att det är lönsamt ifall staten går in och finansierar och ger bankgarantier.

Och det är klart, om någon annan tar notan och risken är ju nästan allt lönsamt. Då var till och med Northvolt lönsamt, visade det sig. I alla fall för vd:n som drog in ett par hundra miljoner på batterifabriken som i princip inte producerade ett enda batteri. Tv-serien Exit om norska börshajar var visserligen fiktion, men som jag förstått det var beskrivningen av norsk vindkraft helt och hållet verklighetsbaserad.

Om jag fick bestämma skulle nu de ansökande och godkända bolagen diskvalificerats från framtida kraftprojekt, alltså KonTiki Vind, Vattenfall, Zephyr, Østfold Energi, Vardar, Fyrskeppet Offshore och Skyborn Renewables. De fattar bevisligen inte hur upphandling funkar, alternativt så har de skickat in rena plojansökningar. Väck med dem!

Men om två månader får Sverige en regering där möjligen både MP och C ingår, två partier som aldrig sett ett enda problem med vindkraft. Så det lär inte hända, och låt oss vara ärliga – det hade inte hänt med den här regeringen heller. Ny chans 2030?

Världens största offerkofta?

Precis som att det alltid finns någon som är rikare finns det också alltid någon det är lite mer synd om. Eller? Laila, 39, ska försörja fyra hemmavarande barn, med bidrag eftersom hon är arbetslös. Varje månad får hon ut 23000-25000 kr. Till det ska läggas bostadsbidrag på 4800 kr. Hyran på det hus hon hyr är 12500 kr. Det ger ett netto på 15300-17300 kr, vilket tidningen Arbetet avrundar till 15000 och slänger med en faktaruta om barnfattigdom, vad ända in i glödheta helvete det har för relevans för Lailas situation.

Visst, många (men långt ifrån alla!) som jobbar har en mindre stram månadsbudget att förhålla sig till, men betyder det att det är synd om Laila? Hennes eget svar är ett rungande ja, och hon konstaterar att när bostadsbidraget nu minskat med fyrahundra kronor är det pengar familjen hade behövt för att överleva. För nu har de inte råd med någonting (så snusdosorna och energidrycken på vardagsrumsbordet måste vara reporterns).

När hyran är betald har hon alltså 15300 kr som ska räcka till ”samtliga räkningar, kläder, skor, all mat, resor med kollektivtrafik, aktiviteter och så vidare” (posten ”och så vidare” hade jag gärna sett en mer detaljerad spec på) för Laila och fyra barn på mellan 4 och 16 år. Eller ja, kyrkan sponsrar med en matkasse varje vecka. Det nämns i förbifarten, lite som en självklar rättighet.

Någon semester (från vadå?) blir det såklart inte tal om. ”Det finns ett kommunalt utomhusbad inom gångavstånd”, men det är för dyrt. Att det finns en sjö 1,5 km från huset där de kan bada alldeles gratis var tydligen inte relevant för artikeln. Ej heller var papporna till barnen håller till och på vilket sätt de bidrag till familjens ekonomi.

Som om det inte vore misär nog med avsaknad av semester och bad har Laila problem med tänderna (snus och energidryck är kanske ingen hälsokur för munhygienen) och utreds för diabetes, men på frågan vad hon skulle göra om hon fått tusen kronor extra i månaden var hennes första tanke lördagsgodis till barnen (de kanske inte nöjer sig med snus), så hon ger sig nog inte förrän hela familjen har dåliga tänder.

”Tänder är överskattade!”

Men nu kommer kanske det märkligaste i hela artikeln. På Arbetets Facebooksida fick man mothugg deluxe av folk som, precis som jag, inte förstått hur synd det var om Laila. Så då rensade man bland kommentarerna, begränsade vilka som fick kommentera och någon dag efter artikeln skrevs ändrade man citatet om lördagsgodis. Nu svarar Laila istället följande på vad hon skulle göra om hon fick ytterligare en tusenlapp i månaden till skänks.

”Hade jag fått extra pengar hade jag köpt någon finare frukt. Just nu får mina barn bara äpplen och päron. Eller så hade jag handlat något bättre mellanmål, kanske lite riskakor.”

Det är inte utan att jag undrade hur det där gick till. Ändrade de bara svaret för att sätta Laila i bättre dager, eller ringde de och frågade om hon inte egentligen skulle köpa frukt och riskakor för pengarna? Om hon tänkte efter riktigt noga alltså... Oavsett, hur journalisten Tora Villanueva Gran känner för sitt jobb och hur hon kan leva med sig själv, det vet bara hon.

Tillbaka till Laila istället. Nu var det en bidragssänkning på 400 kr som fick henne att gå i taket, men hon var knappast nöjd med ekonomin innan, så jag undrar var den gränsen går. Om hon skulle få den där extra tusenlappen till godis eller riskakor, hade det räckt? Två tusenlappar? Fem? I något skede hade hon såklart inte längre kunnat gnälla över sin ekonomi, men den brytpunkten tror jag är väldigt mycket högre. Laila är nog helt enkelt den typ av människa som aldrig blir nöjd, hur mycket hjälp hon än får, och den enda som helt saknar ansvar för hennes liv är märkligt nog hon själv.

Hyckleri-VM

Jag har inga problem med politiker som tar emot bidrag de är emot eller t ex gör ROT-avdrag privat samtidigt som de propagerar för att avskaffa avdraget. Vi lever alla i ett system och är tvungna att anpassa oss till det. För att dra det till sin spets kan man inte börja komma en timme för sent till avtalade tider bara för att man är motståndare till sommartid.

”Nu har du ringt klart!”

Om man som Lars Ohly är emot friskolor och samtidigt sätter sina egna barn i privatskola, eller som Laila Freivalds motståndare till ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt samtidigt som hon propagerade och aktivt röstade för att hennes eget hus skulle omvandlas till bostadsrätter blir det mer problematiskt. Då har du inte bara agerat inom systemet, du har aktivt utnyttjat det för att det ska gynna dig personligen. Men det är fortfarande en gråzon.

Här kommer ett exempel som inte är en gråzon. Förra året fångades den franske vänsterpolitikern Louis Boyard (jag tror inte att det var hans fort Gunde fyllde med dvärgar och tävlande kändisar) av en filmkamera när han inför en intervju tog av sig sin Rolexklocka.

Själv hävdar han att det A inte var en äkta Rolex och B att anledningen att han ändå tog av sig den var för att han i politiska samtal vevar så mycket med armarna att han riskerar att slå ner saker med sitt armbandsur. Den som vill är välkommen att tro på den förklaringen. Jag gör det inte. Tydligen inte så många andra heller eftersom den här historien delas friskt över ett halvår efter händelsen.

Det jag vänder mig emot är hyckleriet. Killen har uppenbarligen ett klockintresse och så länge privat ägande tillåts och klockorna köps in för egna pengar är han i sin fulla rätt att ha det. Om han bara stod för det! Själv hade jag inte reagerat på någon av dessa klockor, jag kan inte bedöma om de är värda hundra spänn eller hundra tusen. Men vore jag högerpolitiker i debatt med honom hade jag gjort så många klockreferenser att han hade velat resa i tiden, eller ur.