Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
”Konsumentverket
har utrett konsumentskyddet vid telefonförsäljning på uppdrag av
regeringen. På onsdagen har myndigheten lämnat över en rapport
till regeringen där man föreslår att all telefonförsäljning
förbjuds.”
Förutom de uppenbara problemen, att
telefonförsäljare är ett gäng skumma typer som ljuger, luras och
försöker hetsa viljesvaga individer att gå med på deras
erbjudanden, att de stör hederligt folk och att det leder till en
massa irritation, påtalar Konsumentverket ännu en anledning till
förbud, nämligen att folk går miste om viktiga
samtal från vården eller polisen, eftersom man förutsätter att
okända eller hemliga nummer är liktydigt med telefonförsäljare.
De reaktioner på nyheten jag hittills
sett är odelat positiva. Ingen konsument verkar vilja ha kvar
telefonförsäljning och lika många kommer att sakna dessa säljare
om de försvinner. Så jag vidhåller att det finns röster att
tjäna, men det lär väl inte hända.
Telefonförsäljning har ju i många år
varit en av socialdemokraternas främsta inkomstkällor och all
begränsning mot den är ”ett hot mot demokratin”
enligt partiets företrädare. Tittar man på valbarometrarna har den
nuvarande regeringen bara ett år på sig att komma till skott, och
handlingskraft har ju inte precis varit deras signum, så jag skulle
ljuga om jag sa att jag var hoppfull.
Men ändå lite. Låt oss en gång för
alla utrota den cancer som går under benämningen
telefonförsäljning. Jag vet inte om den någonsin fyllt en funktion
eller svarat mot ett behov i samhället, men den tiden är i så fall
för länge sedan förbi. Ta bara bort den. Nu, eller ännu hellre
igår.
En kvinna kommer in i en matbutik,
plockar på sig chips, läsk och kattmat för c:a 300 kr och går utan att betala. Det händer varje dag, överallt i Sverige, till ett
sammanlagt värde på över tio miljarder. Alla stölder upp till
1250 kr anses som ”ringa” och då händer i praktiken ingenting.
Jo, handlaren blir fattigare, vilket i förlängningen drabbar
skötsamma kunder.
Det som var
åtminstone lite ovanligt när Matboden i Stehag drabbades av
snatteriet ovan var att ägaren la ut övervakningsfilmen på
Facebook, något som ifrågasattes av SVT.
Jag tror inte att de ogillar
uthängningar i sig, inte när media gör det, men här var det ju en
enskild människa, en icke-journalist, som tog beslutet. Jag är inte
heller odelat förtjust i att folk tar lagen i egna händer, men vad
ska man göra då? I en perfekt värld sköter polisen sånt här,
men hur gör man i en värld där de inte ens åker ut på sådana
här larm, än mindre försöker hitta en gärningsperson?
Det handlar inte om en
brottsprovokation där man, likt Dumpen, försöker locka ut
gärningsmän i ljuset. Det är jag mer tveksam till. Inte heller
lägger man ut dömdas personuppgifter, likt Lexbase. Det är jag
direkt motståndare till. Är man dömd har man fått sitt straff.
Den som tycker att straffet är för lågt är välkommen att arbeta
för hårdare straff, men jag tror inte på rättvisa genom
pöbelmentalitet.
Fast här gjordes ju inget av det. Allt
butiksägaren gjorde var att lägga ut en film från den
övervakningskamera vars existens tydligt redovisas för alla som
kommer in i butiken. Därmed inte sagt att det inte är brott mot
kamerabevakningslagen och/eller förtal, som numera tycks kicka in
både nu och då, oavsett om det man redovisar är sant eller inte.
Det ska bli intressant att se var det
här slutar. Att handlaren döms för något tar jag för givet. Det
tycks allt viktigare för samhället att tydliggöra den enskildes
rättslöshet. Begå ett brott och staten tittar åt ett annat håll.
Försök skydda dig själv mot brott genom att hota potentiella
gärningsmän med konsekvenser och du får möta statens vrede. I
detta fall kommer det att bli ett bötesstraff som att döma av
allmänhetens stöd för tilltaget lär täckas av en insamling på
några timmar. Vad blir nästa steg – hårdare straff eller kommer
staten till slut förstå att den som inte skyddas av polisen måste
kunna ordna annat skydd?
Här är en nyhet
jag tycker är principiellt intressant. Ett homosexuellt par
beställde en bröllopstårta, men bageriets ägare anser att
homosexuella äktenskap strider mot deras kristna tro och vägrade att baka tårtan. Paret
gick till Diskrimineringsombudsmannen som nu bestämt att bageriet
gjorde fel.
Det är inte bagarna
på bilden som … Ja, ni fattar.
Ska inte ett bageri
(eller rörmokare, frisör, arkitekt …) få välja sina kunder? Låt
oss göra ett tankeexperiment så att vi inte färgas av exemplet.
2008 ringde herr och fru Campbell till en amerikansk stormarknad och
beställde en födelsedagstårta till sin son, men fick nobben när
de bad om att få sonens namn Adolf Hitler (Campbell) på tårtan. Jag gissar att en del som
tycker att det första bageriet agerat klandervärt har mer
förståelse för det andra.
Hitlers pappa Heath Hitler, tidigare Heath Campbell.
Jag är inte bagare, men om så vore hade jag med bred marginal föredragit homokunderna. De verkar ha varit ute efter en tårta, medan makarna Campbell/Hitler mest ville ha rubriker. Men
tillbaka till grundfrågan, borde inte bagaren själv få välja bort
den ena eller bägge av dessa kunder?
En annan märklig
grej med det svenska exemplet (för jag tycker att allt är märkligt
med det, både att bageriet inte bakade tårtan och att kunden inte
bara bad bagaren dra åt helvete och vände sig till en annan
leverantör):
”Beslutet innebär
ingen påföljd. DO kan inte utdöma böter och paret som anmälde
har inte gett samtycke till att driva ärendet i domstol.”
Paret är
naturligtvis i sin fulla rätt att inte vilja driva ärendet till
domstol. Jag antar att de ville ha trevligare bröllopsminnen än
domstolsförhandlingar mot en frikyrklig bagare. Vad jag inte förstår
är varför DO då utredde ärendet i två år! I artikeln står det att
”myndigheten menar att företag som säljer varor och
tjänster till allmänheten måste följa diskrimineringslagen”,
men bevisligen måste de inte det eftersom det inte blir någon påföljd.
DO får i år 142 miljoner för sin verksamhet. Om
de därmed anser sig ha råd att driva ärenden som inte kan leda
till någonting mer än en tidningsnotis kanske det är läge att se
över anslaget? Ge dem en tårta istället! Om det finns någon som
vill baka den.
Jag har nästan alltid valt att ha
äldre bilar, av ekonomiska skäl. De är billigare att köpa,
billigare att laga och billigare att försäkra – med få undantag.
Något jag inte tagit hänsyn till är bilbesiktningen. Visst var det
skönt när 30 år gamla bilar plötsligt bara behövde besiktas
vartannat år, men det räcker så.
50 år gamla bilar är helt befriade
från bilbesiktning och det ser jag inte vitsen med. Jag förstår
att det är bekvämt för ägarna, men tycker att det är rimligt att
funktionen på bilar i trafik då och då kontrolleras. Nu kommer
reglerna troligen justeras så att gränsen istället dras vid bilar
äldre än 1960, inte ändras varje år (1975 i år, 1976 nästa år
osv), men raggarna går i taket.
Den ene bilägaren säger att han ändå
fixar allt kontinuerligt och den andre att ”såna här bilar sköter
vi till punkt och pricka” och att de ”körs ju typ 4-5 månader
per år”. Det är möjligt att båda dessa bilentusiaster sköter
sina bilar perfekt. Kanske har de egen utrustning för bromsprovning
och hissar upp bilen regelbundet för att knacka på bromsrör osv.
Jag gör det inte. Dessutom kör jag hela året, men om så en bil
bara körs femton minuter per decennium hjälper det inte den som blir
nermejad under den kvarten.
”Kolla bromsar? Äh, jag kör så
lite.”
Bara i år blir 63000
svenskregistrerade bilar från 1975 besiktningsbefriade. En del av
dem körs nästan inte alls, men många av dem är bruksbilar precis
som min. Och även om de bara finkörs på söndagsförmiddagar vid
perfekt väglag, är det så farligt att ta in bilen för kontroll
vartannat år? Det kostar runt en femhundring och har man skött om
bilen ”till punkt och pricka” är processen klar på en halvtimme.
Normalt är jag inte särskilt förtjust
i att myndigheter blandar sig i folks liv, men ibland är det
befogat. Dessutom finns det viktigare strider för ägare av gamla
bilar. EU försöker hela tiden förhindra eller förbjuda möjligheten att reparera äldre bilar.
Lägg energin där istället för att försöka komma undan en fullt
rimlig kontroll.
Nästa del i serien Barnlös gubbe
gnäller på barn. Eller rättare sagt på deras föräldrar. Det handlar om tolvåriga Melissa som har fått diagnosen arfid – avoidant/restrictive food intake disorder ”som på svenska
översätts till restriktiv ätstörning”. Nej, på svenska
översätts det med ”bortklemad unge”!
För att vara övertydlig pratar jag nu
alltså inte om allergier eller ens att vissa människor i olika
åldrar har jättesvårt för en eller ett par matprodukter. Jag är
själv laktovegetarian och nötallergiker och har mött både släktingar och servitörer som sett mig som en krånglig jävel, men
Melissa äter bara mat som är ”krispig och torr”. Det menar jag
hamnar i en annan division. Jag twittrade om detta och fick ett bra
svar från läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim.
Precis så! Barn vill ha hamburgare och
pannkakor varje dag, men de måste inte få det. Oavsett om barnkonventionen är
lag eller inte är det inte givet att allt som närmar sig en
konflikt måste resultera i att barn ges en diagnos eller klemas
bort, eller som i detta fall både och. Titta på reportaget och
notera att Melissas mamma inte vid något tillfälle ens funderar om
ifall det skulle gå att utmana dotterns tvångstankar. Istället
anpassar man omvärlden efter henne och nu har hon fått välja ut
maträtter i skolan så att hon alltid bjuds på något hon gillar.
”Vi har mer låtit henne testa sig
fram och anpassat så att hon får i sig den energin hon behöver.”
Om de istället
vänligt, men bestämt och odramatiskt, hade satt ner foten för tio år
sedan kanske barnet upptäckt att det går att komma över hinder
utan att såga ner dem. Jag vill inte hänga upp mig alltför mycket
på detta specifika fall eftersom jag inte känner familjen och vet
hur hon uppfostrats eller vad hon har för andra utmaningar i livet,
men generellt är det en viktig del av att bli vuxen, det att göra
saker man inte är bekväm med, vare sig det handlar om att hålla
föredrag inför klassen, städa sitt rum eller stoppa mat i munnen
som inte är ”torr och krispig” under den sekunden det tar innan
maten blandats med saliv och ändå blir blöt och mjuk.
En undersökning visar att 5,9 procent av förskolebarnen lider av arfid.
Överhuvudtaget har antalet barn med ätstörningar skjutit i höjden.
Varför? Och vad gör man åt det? Om barn har svårt att gå i
trappor tittar man på om de har någon muskulär åkomma eller
problem med balans eller motorik. Hade det varit en ätstörning
eller något annat man kunnat ge en psykisk diagnos hade man
antagligen ersatt trappor med hissar och ramper istället och låtit
ungen halta vidare, om ni förstår liknelsen.
Det här kostar pengar för samhället. Jag betalar gärna för rullstolsramper
för barn med riktiga diagnoser, eller för den delen specialkost i
skolbespisningen för glutenallergiker. Men vad är uppsidan här?
Att Melissa curlas ytterligare några år, ända tills hon den hårda
vägen upptäcker att hon inte är världens medelpunkt som allt
annat kommer att anpassas efter.
”Många säger att vi ska vara
tacksamma för allt vi får här i Sverige. Gratis sjukvård,
barnbidrag, skola, förlossningsvård osv. Tänk vilken lyx!
Men
sanning är ju att det här inte alls är gratis. Vi har alla varit
med och betalat för det. Varje månad. År efter år.
Så, hur mycket betalar vi staten för
att få dessa förmåner? Läs vidare!”
Så följer ett textinlägg där
tankarna utvecklas:
”En person med en lön på 35 000
kr/mån i Uppsala betalar drygt 11000 kr i skatt varje månad. Det
blir nästan 140 000 kr per år
Någon som tjänar 55 000
kr/mån betalar uppåt 230 000 kr i skatt varje år.
Barnbidraget,
förlossningen, skolan och vårdcentralen är inte gåvor, utan en
investering som vi alla gör.
MEN om du vill välja något
annat än det staten erbjuder, så måste du ofta betala en gång
till.
Vill du föda hemma i lugn och ro? Då får du betala
tiotusentals kronor ur egen ficka, trots att förlossningsvård redan
ingår i skatten. Det som erbjuds är sjukhus. Take it or leave
it.
Skippa förskola? Staten ger över 150 000 kr/år och
barn i förskolesubvention. Men om du vill vara hemma med dina barn
så får du noll kronor. Du har betalat pengarna. Men du får inget
stöd om du inte väljer det staten anser är rätt.
Hål i
tänderna? Bara grundläggande tandvård ingår. Behöver du
större ingrepp så får du själv stå för hela
kalaset.
Alternativt pedagogik? Lite lagom går väl an,
men avviker det allt för mycket så säger staten nej. Hemskolning
och annat flum ska vi inte ägna oss åt i det här landet, det har
vi fått klart för oss.
Vi får bara del av det staten har
bestämt att vi borde välja. Och exakt vad det är är bortom vår
kontroll.
Har du också behövt betala dubbelt för att du
ville något annat?”
Inte särskilt kontroversiellt, kan
tyckas. Det är ju fakta att Sverige har ett relativt högt
skattetryck. Möjligen kan man invända att skattesiffrorna
egentligen är ännu högre. Inkomstskatten är ungefär 30 procent
av bruttolönen, men redan tidigare har ju staten dragit av
arbetsgivaravgiften. Och konsumerar man nettolönen betalar man moms.
Räknar vi med full arbetsgivaravgift, 30 procents inkomstskatt och moms
på allt utom ett tioprocentigt sparande blir skatten över 60 procent av lönen. Då blundar jag dessutom för att även
sparandet beskattas och att konsumtion av produkter med punktskatter
(bensin, alkohol, ström osv) drar upp det ännu högre.
Barntid ifrågasätter om svensken får
den välfärd han betalar för. Nej, det är omöjligt. Skattepengar samlas in av ett gigantiskt
skatteverk och omfördelas av politiker med hjälp av myndigheter och
kontrollorgan. Allt detta kostar pengar som försvinner längs vägen.
Då resonerar jag fortfarande utifrån premissen att alla
skattepengar används effektivt, men skattepengar slösas också bort
på sånt folket varken valt eller vill ha.
Rosa enhörning för niohundra tusen!
Många av svaren hon fick var både
rimliga och sakliga, men föga förvånande fanns där också
kommentarer som vittnar om grundläggande kunskapsbrister om samhällsekonomi.
Låt oss titta på några av dem:
”Galet inlägg som jag hoppas alla
förstår är just GALET!!! Hur menar du att vårt samhälle skulle
se ut om vi inte tillsammans bidrar till vår välfärd! Jag är så
glad för att jag får betala skatt! Hade du haft råd att betala din
förlossning själv menar du???”
Det är just det. Det betalas inte ut
två kronor för varje krona som betalas i skatt, snarare 80 öre. Som grupp har vi
råd att betala för förlossningarna, det är nämligen vi som redan
gör det. Sedan är det en vanföreställning att vård är så dyr.
En vanlig förlossning kostar 37000 kr, en rätt
liten summa om man betänker vad barn kostar de följande åren. Jag
har själv gjort en hjärtoperation (utomlands, när den svenska
vården svek) som kostade runt hundratusen. Mycket pengar, men en
bråkdel av vad var och en av oss betalat i skatt.
”När barn och samhället blir en
fråga om pengar har du nog ingen riktig verklighetsuppfattning om
hur det ser ut i samhället. Det kallas demokrati!”
Eeh... nej. Fördelningspolitik är en
fråga om pengar. Det finns inget ymnighetshorn varifrån man kan
hämta de pengar som behövs. När något väljs, väljs något annat
bort. Demokrati betyder folkstyre och förutsätter inte alls att
politiker stjäl människors pengar. Snarare tvärtom faktiskt.
”Du får väl föda barn hemma i lugn
och ro om du vill? Ingen tvingar in dig till förlossningen. Men att
ha och äta kakan är svårt.”
Nu var det ju inte det saken gällde
utan att tacka nej till kakan, men ändå tvingas betala för den.
”Tacka nej till kaka?!”
”Hellre betala skatt och ha det bra
än att ha det som i USA...”
För det är alternativen? Antingen
betalar man världens högsta skatter eller också har man det som i
USA där alla lever i armod och skräck?
Faktum är att Sverige har ett av
världens högsta skattetryck utan att ha bäst välfärd. T ex är
tandvårdsturism ett verkligt fenomen. Svenskar åker till andra
länder och betalar fullt pris för tandvård som ändå blir
billigare än om de gått till Folktandvården. Detta inte minst för
att tandläkarens arbetskostnad blir lägre om han/hon slipper skatta
bort mer än halva lönen.
Jag är inte motståndare till skatt.
Jag tycker att det känns fint att vi kan hjälpas åt och att de som
har det allra svårast att få livet att gå ihop inte lämnas åt
sitt öde. Det är dock inte detsamma som att ju högre skattetryck,
desto bättre blir samhället.
”Kommunala sommarjobb kan innebära sämre framtid”,
säger en ny rapport som konstaterar att de som fått sommarjobb
genom kommunala sommarjobbsprogram får sämre löneutveckling i sitt
framtida arbetsliv. Det tolkar man som att de som istället tar sig
ut i det privata arbetslivet får erfarenheter som kommer till
användning längre fram i livet.
Jag tror att den
korrekta slutsatsen istället är att ungdomar som trots
”relativt stark socioekonomisk bakgrund”
hoppat på ett ”programjobb” från Stockholms stad är slöa och
att det inte kommer ändra sig när de ska ut i det riktiga
arbetslivet. Nu snackar jag inte om enskilda individer. Du kan ha
jobbat kommunalt under somrarna på gymnasiet och ändå vara
superattraktiv på arbetsmarknaden tjugo år senare, men på
statistisk gruppnivå valde du ett sommarjobb från kommunen pga
lättja.
Låt oss dra det åt
andra hållet. Elon Musk, Bill Gates eller Spotifys Daniel Ek lät
sig knappast bli tilldelade kommunala sommarjobb med att rensa ogräs
i parker. De hade ett driv som gav dem högre ambitioner. Snackar vi
socioekonomisk bakgrund (jag vet, uttrycket används nästan alltid
för att dölja den verkliga orsaken) växte Ek upp i Rågsved med en
ensamstående mamma. Han gick på ungdomsgården Oasen på sin
fritid, Thåströms gamla häng. Det är bara det att han inte gick
dit för att röka hasch, han installerade internet.
Har du barn som i sommar valt att tömma latrintunnor på kommunen är det inget fel med det. Men vill du att han/hon ska ha ett liv fullt av möjligheter, försök sporra till egna aktiva jobbsök nästa vår. Inte för att jobbet ska ge ett framtida kontaktnät och absolut inte för att latrintömning skulle vara ett dåligt jobb, utan för att ambitioner bör frammanas och uppmuntras.
Det finns problem med turism. Turister
skräpar ner och ger ökat tryck på offentlig service anpassad för
ett betydligt lägre antal invånare. Så när lokalbefolkningen på
Medelhavsöar demonstrerar mot politikernas liberala syn på turism
har de min sympati. Men så finns det andra ...
”Vi ser trender som pekar på att det
kommer komma fler besökare framöver, en utmaning man behöver jobba
med redan idag.”
Uttalandet kommer från Maria Larsson, innovationsansvarig på Visit Skåne, en
organisation till för att främja turistnäringen i Skåne. Hon har
säkert rätt i att det kan bli trångt på populära skånska
besöksmål, som Kullabergs naturreservat, men både hon och
Länsstyrelsens representant i reportaget låter otroligt negativa
och besvärade över att utsocknes vill spendera sina semesterpengar
hos dem i sommar.
Jag trodde att det var en bra grej för
en organisation vars uppdrag är att främja turismen i regionen att
det resulterar i att det kommer turister. Annars finns det en lösning
– avveckla Visit Skåne och lägg de dryga femtio miljonerna de
kostar varje år på något helt annat än en ofrivillig
turistförening.
Nu handlar visserligen reportaget om
att man infört en digital tjänst som ska minska trängseln genom
att förmå turister att inte åka till redan fulla parkeringar. Det
är nog bra, men sluta gnäll på att människor vill konsumera sina
pengar hos er! Kommer det fem gånger fler bilar än vad som får
plats, gör fler och större parkeringar, bygg ett parkeringshus
eller starta en gratis busslinje juni-augusti. Ha lite visioner
istället för att prata om högt tryck, trängsel och utmaningar!
Sluta stöna och börja leverera!
Ett mejltips från Johan. Från och med
nästa år ska man kunna ha ett större skattefritt sparande i ISK än
idag. När glasögonsmurf... förlåt, statsministern ska det vara,
berättade det reagerade en läkarstudent så här:
Ja, var ska vi börja? Kanske med
matematiken. Det är riktigt att 1000 kr i månaden i 25 år
blir trehundratusen, men då bortser Alma från att man drar nytta av
reformen redan tidigare. Dessutom utgår hon ifrån att hennes ISK
ska ha exakt noll procents avkastning under de 25 åren. Även om man
räknar med en modest värdestegring på fyra procent per år borde hon ha
drygt en halv miljon vid det laget. Brytpunkten trehundratusen når
hon på knappt 18 år. Men sju procents avkastning redan efter
femton år. Nu är även femton år en ansenlig tid, men det
förutsätter också att Almas fiktiva ensamstående mamma inte har
en krona nu utan börjar från noll.
Och är verkligen en tusenlapp i
månaden ett rimligt sparande för en arbetande människa? Jag är
medveten om att det finns de som inte kan spara mer, kanske
ingenting, men eftersom jag själv ligger många tusenlappar under
existensminimum bara på min konsumtion av mat och kläder tänker
jag att andra kanske också kan få loss en slant där – om de
prioriterar det. Den som sparar 2000 kr med sju procents avkastning
når brytpunkten redan efter nio år, den som spar 3000 kr efter knappt sju. Det är också tid, men klart
mindre än 25 år.
Hon har dock rätt i att Ulf
Kristersson kan spara mer än genomsnittet. Alla skattesänkningar
kommer att gynna rika höginkomsttagare i större utsträckning, räknat i kronor.
Vad ska man göra åt det då? Gissningsvis är Almas svar att höja
skatterna och dela ut mer bidrag. Det går att avskaffa allt privat
ägande och göra staten allsmäktig, men det blir kanske inte ett
drömsamhälle för särskilt många.
Men nu spekulerar jag. Det går tyvärr
inte att ta reda på hur hon tänker kring detta. Fler än en har
försökt i hennes kommentarsfält där man hittar frågor/invändningar som:
”En positiv aspekt av ISK är att det
faktiskt är ett av få sätt för låginkomsttagare att ta sig ur
fattigdom och förbättra sin socioekonomiska situation.”
”Grejen är att det är fel att anta att
ensamstående mammor nödvändigtvis skulle ha lite pengar.”
”2019 hade 60% av svenskarna 0-300.000
sparat varav ungefär 25% av befolkningen hade mellan 150-300.000
(enligt SBAB). Så förutsatt att siffrorna ser liknande ut idag, så
gynnar det en stor del av den sparande befolkningen, och inte enbart
de riktigt välbeställda (även om de också gynnas av
förslaget).”
”Frågan är ifall man ska avstå reformer som gör
att nästan 4 miljoner sparare i Sverige ska få mer förmånliga
villkor med anledning av att cirka 30 000 ensamstående mammor i
Sverige har en svag ekonomi.”
”Alla skattelättnader gynnar
låginkomsttagare. Sen är nog inte detta främst riktat som ett stöd
till ensamstående mammor. Problematiken där är oftast större än
bara det ekonomiska. Ex. Vart är pappan i bilden? Har mamman jobb?
Att spara 3000 i månaden kan alla. Mamman i fråga kanske sparar i
ISK 10 år innan hon blir morsa. 3000 i månaden i 10 år blir minst
500Ksek.”
”'Skattebefrielsen' drabbar förstås även rika människor, men för dem är
skattebesparingen knappt märkbar, medan det blir en otroligt
kraftfull start för unga människor i Sverige.”
Samtliga dessa och många fler har fått
höra att de har fel, saknar läsförståelse och/eller empati samt
är allmänt dumma i huvudet. Tyvärr är det väl ofta där dylika
diskussioner landar, att den som inte delar offerkoftan eller
fokuserar på lösningar istället för gnäll ovänligt och bestämt ombedes att hålla käften samt dra åt
helvete.
Jag är helt med på att olika politisk
syn ger olika svar. Några tycker att höjden av rättvisa är att
alla ska få behålla sina egna pengar medan andra tycker att
rättvisa är när alla har lika mycket pengar. Men att först göra
ett inlägg med tydliga sakfel och sedan vifta bort all kritik med
att den som inte håller med är för dum för att förstå är inte
bara korkat utan också ohederligt.
Själv håller jag mig alltid för god för personangrepp, men om Alma trots sina intellektuella
utmaningar fullföljer läkarstudierna håller jag tummarna för att
hon inte börjar praktisera i Norge.
Kongo är trots stora
naturtillgångar ett av världens fattigaste länder, men trots
den relativa rikedomen behöver de hjälp från omvärlden. Sverige ger dem ungefär en miljard om året.
Så varför är de fattiga trots stora
tillgångar? Bl a för att de krigat de senaste trettio åren, men så
verkar det också lite si och så med budgetarbetet. Nu har landet
beslutat att man ska sponsra ett spanskt fotbollslag med 112 miljoner om året.
Varför gör man på detta viset?
Gissningsvis för att landet styrs av idioter, men jag tror också
att det handlar om hur de får sina pengar. 112 miljoner är ju
”bara” en tiondel av slanten de får från svenska skattebetalare
och nästa år kommer en ny sådan. Biståndet devalverar pengars
värde.
Jag tror att detta är hyfsat lika för
alla med pengar. Har man fått slita för att få in pengarna på
kontot är man generellt försiktigare med att ta dem därifrån.
Länder som lever på bistånd, eller för den delen bidragskommunen Malmö, är inte
lika försiktiga som de som försörjer sig själva.
Samma fenomen går att spåra hos lottovinnare och barn
till rika företagare som ärvt rikedom och är uppväxta med
silversked i munnen. Så tänk på det när du ger dina barn
veckopeng, att det inte alltid är snällt att ösa pengar över dem. Går det att koppla utbetalningen till en motprestation är det
ännu bättre. Annars kanske de slutar som Kongo – fotbollstokiga
med hål i fickorna.
Det här förvånade mig. Ylva och hennes tjejkompis vill dela en hyresrätt, men Malmös kommunala bostadsbolag MKB tillåter dem inte att
hyra ihop eftersom de inte lever i en parrelation. Jag trodde att
formuleringar som ”under äktenskapsliknande former” var borta ur
lagstiftningen för länge sedan, så jag undrar om de har laglig
rätt att hindra uthyrningen.
Extra märkligt när bolaget på sin hemsida skriver: ”Vi
arbetar aktivt med jämställdhets- och mångfaldsfrågor och är
stolta över att vara det första HBTQ-certifierade
fastighetsbolaget, numera HBTQI.” Nej, det är inte relevant för
Ylva och hennes kompis eftersom de är just kompisar och inte ligger
med varandra, men MKB verkar rätt stelbenta för att samtidigt skryta om att vara inkluderande och fördomsfria.
Det framgår ingenstans, men man får
väl förmoda att det politiskt styrda bostadsbolaget inte hatar
fenomenet vänskapsrelationer utan är rädda för att Ylvas kompis
ska kunna kräva eget kontrakt när hon och Ylva vill flytta isär,
och då försöka tvinga sig före människor som till skillnad från
henne stått i bostadskö, men det måste väl enkelt gå att
friskriva sig från i kontraktet?
Med facit i hand kunde Ylva och
kompisen sagt till MKB att de ligger med varandra, men det ska inte
behövas. Det är väl bra om två kompisar kan samsas om en bostad i
en stad med bostadsbrist? Förutom trångboddheten finns det ett
miljöargument där också. Men som sagt, det hör inte hit. Om Ylva
och kompisen vill bo ihop och Ylva har stått tillräckligt länge i
bostadskö för att få hyreskontraktet ska varken bolaget eller
kommunen lägga sig i deras relation.
Dessutom är Malmö en av de kommuner i
Sverige som har flest felaktigt folkbokförda,
bostäder där fler än sju personer utan synlig koppling till
varandra är skrivna på samma adress och där det misstänks att man
försöker fuska till sig bostadsbidrag, försörjningsstöd eller
något annat bidrag. Men där kickar kanske den där stoltheten i
”mångfaldsfrågor” in. Så då jävlas de med Ylva och hennes kompis
istället, det kostar inga godhetspoäng.
Min inställning till
”skönhetsoperationer” (märkligt namn på något som nästan
alltid gör patienten fulare) är att om det bara handlar om utseende
borde man få stå för hela kostnaden själv. Men att det kunde bli
en diskussion om rätt till sjuklön visste jag inte ens. Det är ju fullständigt hål i huvudet att en
småföretagare kan tvingas betala två veckors sjuklön för att en
av hans anställda önskar större läppar eller mindre näsa. I
reportaget säger en kvinna att hon utnyttjat detta flera gånger.
När två veckor gått hamnar kostnaden
istället på skattebetalarna. Och då räknar jag bara med de fall
som går bra. När hals- och handtatuerade Amanda fick den galna idén
att operera in implantat i röven fick hon permanenta nervskador.
Undrar hur mycket skattepengar det beslutet kommer att kosta.
Man kan inte förbjuda dumhet och
förmodligen inte dessa operationer heller, men nog borde man kunna
kräva att den som opererar sig helt i onödan av enbart estetiska
skäl skaffar en försäkring som garanterat täcker upp alla
kostnader som går att koppla till ingreppet, inklusive sjuklön.
I det här läget
kommer alltid någon med argument om att även rökare eller
idrottsmän borde få stå för sina egna sjukvårdsutgifter, men det
är faktiskt en helt annan sak som inte går att jämföra på något
sätt. Skador som uppkommer av att man klättrat i berg, rökt
filterlösa cigaretter eller druckit absint i trettio år är
visserligen helt eller delvis relaterade till egna beslut, men när
man opererar kroppsdelar det inte är något fel på är dårskapen
minst ett led kortare.
”If it aint broke, don't fix it” är
ett mycket gott råd, och den som ändå väljer att ”laga” det
som redan fungerar borde få ta hundra procent av konsekvenserna. Sjuklön efter ”skönhetsingrepp” är ett kryphål för
idioti som borde ha förbjudits igår.
Sveriges Radios odlingsprogram Trädgården hade ett avsnitt om hemodling och krisberedskap.
Intressant att Sveriges Radio blivit preppers. Nu är det plötsligt
viktigt att medborgarna ska odla sin egen mat om kriget kommer.
Lyssna gärna på programmet. Lite
småtramsigt, men också konkreta förslag på hur vi kan ta mer
ansvar för maten vi äter. Något som betonas är att man inte bör
börja odla mat när man blir tvungen att göra det utan långt
tidigare. Flaskhalsen i de flesta självhushåll är inte
odlingsyta eller sol och värme utan kunskap. För att kunna odla
eller konservera måste man först lära sig det, och även om man
kan läsa om andras erfarenheter måste man också göra egna.
Något jag lärde mig av programmet är
annars att jag ligger helt rätt i tiden, kanske för första gången
sedan mitt otrendiga skägg och hår blev helrätt när Nirvana kom
med grungen i slutet av 80-talet. Jag odlar min egen mat, samlar
regnvatten i tunnor, gödslar med nässelvatten. Plus att jag tar
vara på svamp, bär och annat som växer gratis i naturen helt odlingsfritt, vilket också nämns i
programmet.
Jag måste erkänna att jag inte tror
så mycket på att vi en dag kommer att vakna upp till en värld utan
världshandel och jag har nog alltid fnyst lite föraktfullt åt
människor som titulerat sig preppers. Det fina är att det inte
finns någon motsättning. Jag odlar främst för glädjen att kunna
gå ut i trädgården och hämta in obesprutade grönsaker som inte
har skördats omogna och därefter fraktats genom en hel världsdel
eller längre. Andra har andra skäl.
Lönar det sig? Denna fråga brukar
dyka upp när man försöker påverka sin situation genom egna
val. Det beror nästan alltid på vad man jämför med.
Knappast om alternativet är effektivt lönearbete, men hur många
väljer bort att odla, plocka bär eller baka till förmån för
extrapass på jobbet? Det mesta kokar ned till vad vi själva tycker
är meningsfullt och så letar vi medhåll för vår världsbild. Jag
fick det, lite oväntat, hos Sveriges Radio.
Ett moderat oppositionsråd (artisten
Lisa Miskovskys syrra faktiskt) skrev en debattartikel om att extrapengar i bidrag till fattiga familjer riskerar att låsa
fast bidragstagare i fattigdom. Hon skriver att ”ingen fattig
människa har lyfts ur fattigdom genom bidrag” och att det är
andra insatser som krävs för det.
Något undantag går säkert att hitta,
men i stort tror jag att Nina Miskovsky har rätt. Människor i
arbetslöshet och utanförskap behöver insatser för att ta dem ur
det. Allra helst verktyg att själva skapa sig en meningsfull
tillvaro. Några kommer att behöva bidrag hela livet, men det borde
inte vara normen. Ett ekonomiskt bidrag bör lösa en akut situation,
ge människor mat i magen och tak över huvudet när allt brakat
samman.
Men vad jag inte förstår är varför
Moderaterna resonerar helt annorlunda när det gäller ekonomiskt
stöd till andra länder. Akut u-hjälp vid naturkatastrofer är en
sak, men det finns länder som fått svenskt bistånd varje år sedan
1970-talet. För en del länder i ”tredje världen” är
u-landsbistånd en av de största intäktsposterna i statsbudgeten. Det
skapar såklart samma situation som Miskovsky varnar för med svenskt
försörjningsstöd inom landet. Handlingsförlamning, inte
handlingsfrihet.
Om vi tror på människor – och gör
vi inte det kan vi ju lika bra lägga ner hela skiten – bör vi
försöka hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem kunskaper och
möjligheter! Sluta att strö kravlösa pengar över människor, vare
sig på hemmaplan eller i andra världsdelar. Det ger dem varken
människovärde, självförtroende eller möjligheter att komma på
fötter.
Jag har sett bostadsannonser där
man köper ett hus som står på arrenderad mark och funderat över
hur det funkar. För mig känns det som det sämsta av två världar.
Du äger inte marken, men kan heller inte säga upp kontraktet och
flytta vidare utan att lämna kvar ditt hus.
När jag nu läser
att kungen chockhöjer tomtavgifterna på Djurgården förstår jag att mina farhågor varit riktiga. Som en av de drabbade
säger: ”Vad ska man göra, man kan ju inte ta sitt hus och gå?”
När jag läser på ser jag också att om inget annat är sagt råder fullständig avtalsfrihet. Kungahuset har alltså rätt att höja avgifter med 600
procent, motsvarande sexsiffriga belopp om året. Att pensionären
Karl Gunnar Holmqvist tvingas flytta när tomtavgiften ökar med mer
än hela hans pension är inget kungen behöver ta ansvar för.
Apropå kungen och ansvar arrenderar
han själv ett slott för en tusenlapp om året, men underlät under
minst femton år att betala fastighetsskatten, totalt 1,8 miljoner.
Jag var motståndare till monarkin redan innan jag läste detta, men
Bernadottarna samlar inte precis poäng.
Men tillbaka till ämnet. Jag kommer
även fortsättningsvis undvika bostadsannonser där man inte antingen äger
allt eller inget, men även vi som har våra hus på egen mark kan
drabbas av obligatoriska kostnadshöjningar i form av kommunala
VA-avgifter, slamtömning, elnätsavgifter och skatter. De där som
säljer allt och flyttar in i en husbil är kanske inte så fel ute.
”Frihet är det bästa ting som köpas kan all världen kring.”
Hur definierar man vad som är en
klassfråga? Min spaning är att det ordet används onödigt
frikostigt. Dagens exempel: mopedkörkort.
Tydligen ska den utbildningen fr o m nästa år bli fem timmar
längre, sjutton istället för tolv. Detta bl a för att du idag även får köra mopedbil med
AM-körkort, trots att utbildningen inte omfattar övningskörning
med en sådan.
Jag tycker att det låter vettigt, men
jag tänker inte babbla på om det. Istället fastnade jag för
körskollärarens formulering om att ”den längre utbildningen kan
göra körkortet till en klassfråga”. Verkligen? Enligt en sida med prisuppgifter kostar teoripaketet idag 1500-2000 kr. Om tiden ökar från åtta
till tio timmar borde det bli några extra hundralappar. Enligt samma
sida kostar övningskörningen 1020 kr/timme. Tre extra timmar blir
3060 kr utan mängdrabatt, så då snackar vi totalt om c:a 3500 kr.
Mycket pengar för en femtonåring, men
klassfråga? Vad kostar en moped eller mopedbil i snitt? Det är väl
en relevant fråga ifall en ökad kostnad på 3500 kr förvandlar
moppeåkandet till en klassfråga? Andra frågor som poppar upp i
mitt huvud är vad den genomsnittlige femtonåringens mobiltelefon
kostar, eller om det finns några andra utgifter att spara på för
tonårsfamiljen.
Eller låt oss gå över till
inkomstsidan. Säg att en femtonåring tjänar hundra kronor i timmen
på ett sommarjobb eller kvällsjobb. Om den ökade körkortskostnaden
är en klassfråga betyder det att femtonåringen kan göra en
klassresa genom att en extra veckas jobb i sommar, eller ett par
timmar i veckan under hösten.
Det känns säkert surt att
betala mer för utbildningen, särskilt om man betänker att det
överhuvudtaget inte krävdes något körkort för moped när dessa
körkortsaspiranter föddes. Men den som vill ha det här körkortet
har råd eller kan ta sig råd att skaffa det, även nästa år. Jag
vet inte om det redan höjts röster för subventioner och bidrag för
att alla ungar ska kunna köra moppe, i demokratins namn. Men när de
kraven kommer – för det gör de – har ni min tagning.
Förhoppningsvis har ingen glömt
rättsskandalen mot Karl Hedin, men kort sammanfattat
frihetsberövades industridirektören Hedin i 31 dagar misstänkt för
att ha skjutit en varg. Att någon varg överhuvudtaget skulle ha
skjutits har fortfarande inte bevisats och gripandet var helt baserat
på vittnesmålet från exfrun till en av Hedins jaktvänner. Hon har
senare erkänt att alltihop var påhittat.
Ändå stormade man in med nationella
insatsstyrkan, grep Hedin, körde honom i ilfart från Bergslagen till
Kronobergshäktet i Stockholm och satte honom i fyllecell ”pga
platsbrist” där han väcktes en gång i timmen på nätterna och
förhördes hela dagarna. Under processens gång utsattes Hedin för
olaglig telefonavlyssning där inga olagligheter framgick, så därför
passade man på att manipulera utskrifterna av samtalen. Man tog
också ifrån honom hans jaktvapen och det tog lång tid efter att
man gett upp på att få honom fälld för brott innan han fick
tillbaka dem. Som plåster på såren för dårskapen fick Karl Hedin larviga 31000 kr.
Det är inte svårt att förstå hans
irritation över denna galna behandling styrd av ett antal aktivister
i rättsväsendet (en av dem blev senare rikspolischef och gör allt
hon kan för att visa att Dan Eliasson inte var sämsta valet för
den posten). Hedin och andra har skrivit böcker om denna rättsröta,
men sex och ett halvt år senare har ärendet också gjorts upp i domstol. Inte vargskjutningen
alltså, den soppan var alldeles för tunn för att komma så långt.
Jag talar om statens behandling av en hedervärd medborgare.
Tingsrätten avvisar Hedins stämning av staten,
vilket också lett till att han får betala 56000 kr till staten som
straff, eller officiellt ”för de kostnader staten haft för
arbetet med stämningsansökan”.
Staten har alltså hindrat en enskild
människa från att få upprättelse efter att staten gjort fel, och
de tvingar honom till och med att betala för det. Hade detta skett i
Polen, Ungern eller något annat land vars lagar och rättssystem
Sverige älskar att kritisera hade det inte varit någon hejd på vad
man kallat detta justitiemord. I Sverige är det ”business as
usual”, där finns såklart inga brister i rättssäkerheten. Alla
är lika inför lagen – utom staten, som är lagen.
Från och med idag måste alla skolor
ha en skolbibliotekarie. Det löser många av dem genom att slå ihop
bibliotekarietjänsten med andra arbetsuppgifter. Smart lösning, kan
tyckas, men facket går i taket.
Det säger väl sig självt att inte
alla skolor kan lägga en heltidstjänst på att sköta om
skolbiblioteket. På vanliga kommunala bibliotek är det ju inte
ovanligt att man har små filialer öppna 1-2 dagar i veckan och att
samma bibliotekarie hinner med två sådana tjänster plus jobb på
huvudbiblioteket i tillägg.
Jag anar ett visst förakt hos kritiker
som kallar det absurt att anställa någon för att exempelvis sköta
skolbibliotek och samtidigt vara vaktmästare eller ha hand om
skolans återvinning. Skulle bibliotekarier med sin utbildning vara
för fina för att smutsa ner sig med sophantering några timmar i
veckan? En kombination som nämns och som jag är mer tveksam till är
skolbibliotekarie och kommunikatör, för är det något vi lärt oss
är det väl att kommunikatörer ofta är helt överflödiga.
Men rent allmänt tycker jag att det är
berikande med varierande arbetsuppgifter och på de bästa
arbetsplatser jag jobbat på har chefer och städerskor hjälpts åt
med inventering av lagret eller att ta emot kunder när ordinarie
personal är upptagna med lunchrast eller toalettbesök. Vad är
problemet? Du har betalt för att jobba, då jobbar du. Och vill man
inte jobba som bibliotekarie och vaktmästare finns en lösning på
det – sök inte en sådan tjänst.
Ett anonymt tips i kommentarsfältet
som jag tycker förtjänar ett eget inlägg. Det handlar om Region
Västerbotten som upptäckt att man har 60 chefer utan underställda.
Man får väl hoppas att några av dem ändå utför ett arbete, men
det är alltså 60 personer som får betalt för att de har
personalansvar, utan att de har det.
Hur har det kunnat bli så här? En
ledtråd finner vi i Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande
Anna-Lena Danielssons (s) kommentar:
”Vi har nog inte haft
full kontroll på hur chefsstrukturen har sett ut och utvecklats
under åren.”
Nog?! Hon är alltså fortfarande inte
säker på om hon och hennes politikerkollegor gjort fel eller om det
är en slags naturlag i offentlig förvaltning att utse chefer till
höger och vänster utan att kolla om de behövs, och sedan låta bli
att följa upp. Jag antar att fler än jag sett den här
skämtteckningen och tänkt att det var just ett skämt.
Men nu börjar jag bli osäker.
Sverige har ganska hög läkartäthet, 3,98 läkare per
tusen invånare. Mycket högre än exempelvis Norge där jag bor. Så
varför är då vårdköerna mycket längre i Sverige? Det beror
antagligen på att svenska läkare ägnar förhållandevis lite tid
per patient. Istället lägger man tid på administration och undermåliga IT-system. Så
här säger en läkare i den enkäten:
”Jag lägger minst 30
minuter varje dag bara på att logga in i olika system på olika
datorer.”
Alltså, om läkare fick vara
läkare och ägna sig åt patienter istället för att rapportera om
det verkliga arbete de faktiskt hinner utföra mellan
datorinloggningarna kanske Sverige skulle ha den ”vård i
världsklass” politikerna fortfarande låtsas är fakta. Jag kan
inte tänka mig att Region Västerbottens 60 låtsaschefer hjälper
till med att få den ekvationen att gå ihop.
För ett år sedan nämnde jag rättssaken mot Gjert Ingebrigtsen,
en jättegrej i Norge. Antagligen mindre i Sverige och den som är
ointresserad av friidrott kanske missat den helt, så här kommer en
kort sammanfattning:
Gjert Ingebrigtsen är en sjubarnsfar
känd för att ha tränat tre av sina söner till elitlöpare på
medeldistans och sedan dottern till en lovande junior. Bäst har det
gått för Jakob Ingebrigtsen som bl a vunnit VM- och OS-guld. Vid
sidan av egna barn har Gjert även tränat andra löpare, där Narve
Gilje Nordås sticker ut med ett VM-brons. Team Ingebrigtsen blev ett
begrepp och en populär tv-serie. Plötsligt satt logistikchefen och
självlärde tränaren Gjert i tv-sofforna och han skrev böcker om
sin träningsfilosofi som kopierats av tränare från hela världen.
Men så snärtade han till den då
sextonåriga dottern med en fuktig handduk i ansiktet under ett gräl.
Såväl dottern som de tre löparbröderna bröt med pappan som
anmäldes för misshandel av minst tre av sina barn. Två
misshandelsfall gick hela vägen till domstol och 3,5 år efter
handduksincidenten finns det nu en dom.
Misshandelsfallen avskrevs, men Gjert dömdes för kränkning av
dottern rörande handdukssnärtningen, till 15 dagars villkorligt samt tiotusen i skadestånd till henne.
Åklagaren hade yrkat på 2,5 års
fängelse och tvåhundratusen vardera i skadestånd till dottern och
världsmästare Jakob, så det får nog anses vara en fullständig
seger för försvaret. Det känns ändå inte som att det finns någon
vinnare här och en de förlorande parterna är skattebetalarna.
Här har vi alltså en man som slagit
till sin dotter med en handduk. Inte okej någonstans, det är även
gärningsmannen med på. Men slaget resulterade i ett års
polisutredning och en sju veckor lång rättegång med totalt 24 dagar i
rätten. Gjert företräddes av John Christian Elden, som förmodligen
är Norges mest framgångsrika och bäst betalda jurist. De både
barnen företräddes av ett målsägarbiträde och vidare har en
samlad tingsrätt och ett åklagarteam suttit och jobbat med ärendet
i månader. Jag vet inte hur många miljoner detta har kostat, men
många. Om domen överklagas och tas upp av nästa instans försvinner
ytterligare miljoner skattepengar upp i rök.
Rättsväsendet är en del av ett
fungerande samhälle. Den som känner sig utsatt för brott har rätt
att få sin sak prövad och den som är misstänkt har rätt till en
försvarare. Det tycker jag är en jätteviktig princip, men som
utomstående betraktare kan jag ändå inte låta bli att tänka att
allt detta borde ha gått att lösa på ett helt privat familjeråd,
med eller utan lusekoftor.
Nu gällde det en kändisfamilj vars
medlemmar antingen är kända på egna meriter eller bedriver
influencerkarriärer helt grundade på att de är ingifta i familjen, så en himla cirkus var säkert ofrånkomlig. Men jag vet
flera familjer som hamnat i krig och splittrats pga en eskalerande
familjekonflikt. Oftast har det varit syskon som känt sig ekonomiskt
förfördelade eller sårats av vad ett annat syskon sagt eller
gjort, andra familjemedlemmar har valt sida och så är kriget i full
gång. Resultatet har blivit livslånga konflikter och helt oskyldiga
barn som tappat kontakten med kusiner, far- eller morföräldrar.
Skulle man inte kunna ha en
samhällsfunktion som medlade lite grann som byäldsten i gamla
dagar? Jag vet inte hur det skulle kunna se ut rent praktiskt, men i
alla fall en mindre inrättning än en hel rättsapparat som vevas
igång för konflikter som borde gå att lösa på ett tidigare
stadium med mindre medel och lyckligare utgång. När det gäller
finansiering skulle antagligen en enda avvärjd rättegång av Ingebrigtsen-storlek spara in de pengarna som behövs för flera
decennier.