Tunga matspartips

Schlagersångaren och gastronomen Edward Blom har den senaste tiden blivit alltmer politisk i sociala medier och det brukar sällan bli särskilt lyckat när kändisar pratar politik. Jag tänker ofta på hur rätt Ricky Gervais hade när han sa till skådespelarna på Golden Globe-galan att de borde skippa de politiska talen eftersom de flesta av dem hade gått mindre tid i skolan än Greta Thunberg.

Men den här gången har Edward uttalat sig om något han kan, nämligen mat, och det uppmärksammar jag gärna eftersom jag tycker att han har poänger. Efter att matpriserna gått upp ville han i all välmening ge tips om att få ner matkostnaden.

Några av de här tipsen känner jag igen från min egen blogg, exempelvis att inte göra idiotköp, att inte köpa ”slöfockvaror” som han kallar dem, att köpa baljväxter torkade och att göra egen hummus. Tyvärr känner jag även igen invändningarna i svaren han fick:

• Alla bor inte med stor tomt.
• Alla hinner inte laga mat för de jobbar heltid.
• Alla har inte förvaringsmöjligheter.

Nej, det stämmer ju. Jag tänker själv inte brygga öl, lagra upp ost eller smuggelsprit, men är det inte att göra det väl lätt för sig att därför avfärda allt? Här kom ett tjugotal spartips och bara för att alla inte passar alla borde Blom hålla käften? Då känns det inte som att man vill hitta lösningar utan snarare svepskäl för att inte göra någonting annat än att fortsätta gnälla.

Fast ärligt talat går det faktiskt att odla även utan stor tomt eller jordkällare. För att inte tala om att laga mat från grunden trots att man har mycket att göra. Jag minns en sommar när jag jobbade 60-70 timmar per vecka. Just då blev det ingen hemlagad hummus, men jag åt tre mål mat per dag (inklusive matlåda 5-6 dagar per vecka) tillagade på den egna spisen utan spår av hämtpizza eller färdiga mikrorätter, så nog tusan går det med.

”Om det enda verktyget man har är en hammare ser alla problem ut som spikar”, lär Mark Twain ha sagt, och om man är vänsterpartist tycks alla lösningar se ut som skattehöjningar, tvång och förbud. När riksdagskvinnan Lorena Delgado Varas (mest känd för sin palestinasjal i plenisalen – kanske är det väldigt kallt där) svarade att många redan gör sitt yttersta, så nu återstår bara ”politiska åtgärder” replikerade Blom att en sänkning av matmomsen vore önskvärd, men den bollen duckade hon.

I vanlig ordning vill man väl istället försöka begränsa livsmedelshandlarnas möjligheter att ta ut vinst. Det faktum att av varje hundring man betalar till kassörskan går 30-35 kr till Lorena och hennes politikerkompisar är inget problem i hennes värld.

Uppföljning av matbojkott

Så är vecka 12 över. Ni vet, den där veckan då alla (!) skulle bojkotta de stora matkedjorna. Jag skrev några rader om det innan, men känner att vi kan behöva en summering.

För när jag skrev i början av månaden trodde jag att det handlade om ett fåtal förvirrade människor som skulle bojkotta livsmedelshandeln (bl a genom att handla i förväg, vilket ju i praktiken snarare blir en vinst för handlarna). Under förra veckan kunde vi höra människor som på allvar tror att butikschefer lever för att jävlas med kunder och vanligt folk. Andra pratade om att när inflationen gått ner hade de förväntat sig lägre matpriser. Då har man en del att lära om hur inflation funkar.

I ett tv-inslag (tror att det kan ha varit på SVT) såg jag en medelålders man som från början inte framstod som dårpippi kokobello skylla de höga matpriserna helt och hållet på Donald Trump. Det hade varit intressant med en följdfråga från reportern där, men det kom ingen. Oavsett bevekelsegrunder verkade alla överens om att en livsmedelsbojkott skulle hjälpa. Så vi får väl se idag om priserna går ner 10-20 procent.

En fitnessinfluenser som berättat att hon inte skulle delta i bojkotten fick motta rena dödshot. Min sympati försvann lite när hon skyllde sitt uteblivna deltagande på en diagnos som kräver struktur, men när jag hör om mordhot för att man inte bojkottar undrar jag på riktigt om alla blivit galna.

Nej, en annan fitnessinfluenser.

Jag har många gånger kritiserat mathandlare i bloggen. Jag ser ett stort problem med att ett fåtal aktörer styr den svenska livsmedelsmarknaden, men var är de där övervinsterna i detaljistledet det pratas om? Vi snackar om en vinstmarginal på 2,8 procent! Det innebär såklart högre i undantagsfall, men ska man driva en matbutik öppen 70 timmar i veckan och ha personalansvar för kanske 40 personer är det rimligt att man får ta ut en vinst.

Statens vinst är fyra gånger så hög som handlarnas bara på momsen. Lägg till arbetsgivaravgifter, inkomstskatt, vinstskatt, energiskatt och skatt på dieseln som används i varje led från jorden till matbordet så inser man vem som är den verkliga vinnaren på vårt dagliga bröd. Kanske vore det rimligare att bojkotta staten, genom att alla i möjligaste mån under en vecka handlar eller jobbar svart med krav på slopad matmoms och billigare diesel?

Varit naiva igen?

Kontantkrav från Riksbanken – det var väl på tiden?

”I en ny rapport har Riksbanken lagt fram ett antal fokusområden, däribland att man i större utsträckning ska ta emot och betala med kontanter.”

Riksbanken och staten har ju ett märkligt, delvis oberoende förhållande, men hade staten menat allvar med att vilja att kontantanvändandet blir mer normaliserat hade det varit naturligt med lagkrav. Riktiga pengar är ett legitimt betalningsmedel och alla näringsidkare med fysisk försäljning borde vara tvungna att ta emot kontanter.

Så är det i andra länder (här i Norge t ex) och det lär åtminstone inte påverka folks syn på kontanter negativt. För det är ju som vid barnuppfostran, barn gör inte som man säger utan som man gör. Så när staten uppfostrar folk att använda kontanter samtidigt som den inte har några problem med butiker och restauranger som vägrar att befatta sig med dessa kunder blir det väldigt dubbla signaler.

Den svenska modellen?

Oavsett om man tror på fullskaligt världskrig eller ”bara” ett ansträngt förhållande mellan olika länder visste vi att världen förr eller senare skulle hamna i ett mindre stabilt läge. Och vad händer då? Jo, plötsligt behövs kontanter, inhemsk matproduktion, militärt försvar, medicinförråd och lite annat som Sverige fullständigt struntat i under väldigt många år.

Varför händer detta igen och igen? Jag tror t ex inte att det saknades experter som berättade att om man ger sjutton i att underhålla tågrälsen i decennier kommer det att bli ohyggligt dyrt den dag man tvingas att göra det för att överhuvudtaget rädda järnvägen. Ändå står man på och kör huvudet i väggen. Jag antar att ”vi” återigen varit naiva, aningslösa, godtrogna, enfaldiga eller helt jävla dumma i huvudet.

Aktivitetsplikt

Motprestation för försörjningsstöd kommer upp som förslag ibland. Nu senast i Kristinehamn och så läste jag att Malmölistans Nils Littorin vill införa något liknande i Malmö för att rensa upp i eftersatta och skitiga parker. ”Här ser för jävligt ut!”, konstaterar han vid ett besök i Pildammsparken.

Det är väl inte fel tänkt med någon slags aktivitetsplikt? Här snackar vi ju inte om cancersjuka eller handikappade utan om friska människor som står till arbetsmarknadens förfogande, men som just nu inte får något jobb på den vanliga marknaden. Ställt på sin spets kan bidragslivet bli en livsstil, som i denna norska sketch som absolut är sevärd för den som orkar med språket (uføretrygd är en slags sjukförsäkring för dem som av handikapp eller diagnoser inte klarar av ett vanligt jobb, och NAV är Norges arbetsförmedling, försäkringskassa och socialkontor i ett).

Kanske lite speciellt med familjer som levt på socialbidrag i generationer, men jag har träffat människor som trots full arbetskapacitet gått på bidrag i många år. Det är såklart inte rimligt, men börjar det spåra ur tror jag att det är lätt hänt. Kan aktivitetsplikt bryta den onda cirkeln ser jag bara fördelar, men det går såklart att hitta en negativ nyhetsvinkel:

”Hör om varför Kristinehamns kommun genomför satsningen och vad den väntas kosta.”

Ska människor städa parker eller slussas ut i utbildning behöver det anställas personal för att få det att hända. Enligt Littorin handlar det om 6500 bidragstagare i Malmö. Gissningsvis betydligt färre i Kristinehamn, men ändå en ökad belastning på kommunens personal.

”Nummer 37... trettiosju.”

Vad vinner man då? Jobb som behöver göras, men som ingen gör blir äntligen gjorda, vare sig det handlar om att underhålla lekplatser och staket eller städa parker och stränder. Bidragstagarna får ett jobb, ett syfte med att kliva upp på morgnarna och i några fall också ett incitament att ta tag i sitt liv och fixa ett ”riktigt” jobb. Rätt gjort ser jag bara vinnare här. 

Män och kvinnor är olika

Rubriken kan låta självklar, men inte om du läst Nordnets Frida Bratts text ”Färre kvinnor än män har ett eget sparande”. Där litar hon nämligen blint på människors egna känslor kring sparande och att alla är exakt likadana. Lyssna t ex på detta:

”Mer än hälften, 55 procent, av kvinnorna svarar nej på frågan om de har ett eget sparande som är tillräckligt stort för att förändra den egna livssituationen. Motsvarande siffra för män är 50 procent.”

Jag fattar ju att detta var precis vad Frida ville visa i samband med kvinnodagen, men vi som lyckligtvis getts chansen att umgås med både kvinnor och män skulle kunna spåna lite kring vad dessa uppgifter är värda.

Skulle du t ex säga att det finns ett mönster kring behov av säkerhet i din bekantskapskrets, att det ena könet verkar kräva lite större säkerhetsmarginaler än det andra? Det skiljer sig såklart från individ till individ och jag har själv slagsida åt det kvinnliga hållet på denna punkt, men de jag känner som anser att en frisk kropp är tillräcklig garant för att kunna starta ett nytt liv trots ett tomt bankkonto är samtliga män.

Det finns antagligen genetiska skillnader sedan flera tusen år här. Kvinnor tar ett större ansvar för barnen, män för fysisk säkerhet. Således tar männen hand om akuta hot såsom invaderande grizzlybjörnar medan kvinnorna har mer koll på hushållet i sin helhet. Det gäller inte alla familjer, men jag pratar om tydliga mönster ända sedan vi bodde i grottor.

Så varför svarar färre kvinnor än män ja på om de har förutsättningar att ”förändra din egen livssituation, till exempel säga upp dig från jobbet eller bryta upp från en relation”, för att de har färre antal årsförbrukningar på bankkontot eller för att de vill ha större marginaler än männen för att kunna svara ja? Spelar det någon roll? Troligen inte. Målet för Frida Bratt och Nordnet var helt säkert att visa att kvinnor har det sämre än män.

Hade målet istället varit att kvinnor ska få ett bättre sparande kunde man ha pekat på att kvinnor (återigen generellt) sparar med mycket lägre risk – och därmed lägre långsiktig avkastning – än män. Ibland är självförtroende positivt, men om målet med artikeln var att utmåla kvinnor som offer tror jag att den är helt fulländad. Eller är det jag som är en kvinnohatande manschauvinist som inte fattat något? Tyck till i kommentarsfältet, gärna genomtänkt och ännu hellre respektfullt.

Deklarera second hand?!

Jag fattar att det finns extremfall där privatpersoner är skyldiga att deklarera begagnatförsäljning, men ingen människa kommer att göra det frivilligt, så när SVT ”reder ut” detta med Skatteverket blir det fånigt.

99 procent eller mer av det som säljs begagnat har en gång i tiden varit värt mer än det senast såldes för. Huruvida det inträffat under den senaste försäljarens ägo går inte att veta, men det gäller såklart även Skatteverket. På de flesta sajter kan de inte ens se försäljningspriset, bara utropspriset. Vad du sedan gjort för deal med köparen kan de omöjligt veta, men de kan fråga. Har du köpt billigt och sålt dyrt är du fortfarande inte skattepliktig med mindre än att du tjänat 50000 kr under året.

Vi kan inte hindra Skatteverket från att plöja ner X antal miljoner i kontroller, men det skulle förvåna mig om de lyckas tvinga en enda människa att skatta vinster på secondhandförsäljning. Och till vilken nytta? Ibland borde staten bara acceptera att här är det pengar vi inte kommer åt utan att lägga minst 5 kr på att få in varje skattekrona.

Förutom att det är en dålig affär på kort sikt riskerar det att få ett i grunden ganska skattetolerant folk att börja hata statens klåfingrighet och istället engagera sig i att slippa betala skatt. Skattesystemet bygger på att människor i allmänhet är okej med att betala skatt, men uppretade människor kommer att börja gå in för att jobba svart, vara tydliga med näringsidkare att ”jag behöver inget kvitto på det jag köper” och i största allmänhet bli avogt inställda till att betala skatter de tidigare tyckt varit rimliga.

Det är vad Skatteverket kan åstadkomma genom att vara alltför nyfikna, för att inte säga giriga. Själv bor jag i Norge där medborgarna ges ganska stora möjligheter att tjäna pengar på hobbyverksamhet eller dra in tillfälliga inkomster utan att behöva skatta bort allt. Jag är övertygad om att den norska staten tjänar på att inte springa av sig benen för att dra in skattepengar de troligtvis ändå aldrig hade kommit åt. Tvärtom!

Gratis körkort

Socialdemokraterna föreslår att ungdomar inskrivna på arbetsförmedlingen ska få gratis körkort. Eller få låna till körkort, ifall S inte får majoritet för sitt gratisförslag. Det finns någon logik i detta, körkort ökar chansen till anställning.

Fast det vet väl såväl ungdomarna som deras föräldrar själva om? Hittills har jag inte träffat någon som blivit förvånad på artonårsdagen. ”Oj, fyller jag år idag?!” Jag var själv långsam med körkortet och tog det inte förrän jag nästan var 20. I mitt fall var det slöhet, inte ekonomi, som gjorde att det tog tid. Att jag till slut fick ändan ur vagnen var mest för att körtillståndet höll på att gå ut, men hade jag behövt körkort tidigare hade jag prioriterat det.

Hela livet handlar om prioriteringar. I Sverige är inte ett körkort så himla dyrt. Den som vill ha det kan utan större problem spara ihop pengarna genom att ta ett extrajobb. Börjar man vid 14-15 års ålder har man många sommarlov, jular, kvällar och helger på sig. Om man inte har föräldrar som hjälper till. På landsbygden tar de flesta körkort strax efter artonårsdagen, trots ”socioekonomiska utmaningar”. Är det verkligen rimligt att den som skiter i allt ska få det serverat av pappa staten medan andra gör uppoffringar?

Och även om körkort underlättar anställning är det väl inte så att det vimlar av lediga chaufförsjobb i Sverige, åtminstone inte för B-körkort. Hade det varit så skulle arbetsgivarna själva erbjuda körkort i utbyte mot jobbkontrakt, såsom bussbolag gjort i alla tider. Jag förstår att politiker gärna vill visa initiativförmåga, men att passivisera folk ännu mer samtidigt som man diskriminerar ansvarsfulla människor är faktiskt bara dumt.

Köpa sex på Arbetsförmedlingen?

Många uppmärksammade att ett produktionsbolag av vuxenfilm (bolagets formulering) annonserade efter tre kvinnliga skådespelare på Arbetsförmedlingens webbsida Platsbanken.

Arbetsförmedlingens verksamhet är lite oklar för mig eftersom de – tvärtemot vad namnet anger – i stort sett aldrig har förmedlat arbeten, men att förmedla porrskådisar är nog inte en del av kärnverksamheten. Samtidigt kan de inte plocka bort annonser om de inte bryter emot reglerna och att söka efter skådespelare med god hygien till vuxenfilmindustrin gjorde inte det.

Att Arbetsförmedlingen sedan säger att de inte kommer att anvisa platsen till arbetslösa kvinnor med fräsch doft tror jag mest handlar om att filmbolaget inte har kollektivavtal. Det tror jag åtminstone att de inte har eftersom lika lön för lika arbete inte gäller i den industrin, kvinnorna tjänar mycket mer än männen. Den som däremot läser annonsen och tror sig ha det som krävs är välkommen att själv ta kontakt med Film AB Erototon (eller vad de heter, det framgår inte).

Man kan välja att bli upprörd över detta. Jag har defekten att jag inte kan låta bli att tänka ett steg till. Vad hindrar den man (eller kvinna) som tycker att det känns olustigt att annonsera efter sex, eller svara på kvällstidningarnas annonser från dylika aktörer, från att börja filma sin konsumtion av köpesex? Genom att ställa upp en kamera i rummet borde man inte bara kunna kringgå Sexköpslagen (som av någon absurd anledning gör det tillåtet att sälja men inte köpa sex). Han (eller hon) borde då också kunna annonsera efter partner i Arbetsförmedlingens platsbank. 

Vad kostar en kartplats?

Ett mejltips från Henrik som uppmärksammat Skellefteå kommuns anställningsannons för att ”sätta kommunen på kartan”.

Lite oklart vad man egentligen annonserade efter eftersom de sökande själva skulle välja arbetsuppgifter och titel. Klart är däremot att kommunens kommunikationsstrateg (undrar just hur kommunen hade klarat sig utan hennes skarpsinne, kanske värt att prova?) tyckte att detta var ett bra sätt att just sätta kommunen på kartan.

Själv levde jag i villfarelsen att Skellefteå redan fanns på kartan, men eftersom jag aldrig varit sugen på att flytta till kommunen har jag inte funderat så mycket på vad den har att erbjuda. Däremot vet jag vad jag nu associerar kommunen med – gränslöst flum och ett skatteslöseri utan like. Var det vad man ville uppnå?

”Härmed förklarar jag kommunfullmäktigemötet öppnat!”

”Jobbet” gick till slut till en 29-årig förläst Stockholmare som ska fungera som ”demokratiutvecklare”. Att en sådan inte behövdes bevisas bäst genom att man inte har haft någon fram till nu och ingen har klagat. Eller rättare sagt är det säkert många Skelleftebor som klagat på bristande demokrati, men den blir knappast bättre av att man vaskar någon miljon om året för att en tramsig reklamkampanj mynnade ut i en påhittad tjänst.

Jag står över hetsen

Studentmössa är ett ämne jag tagit upp förr. Det är för att det är ett bra exempel på något som gått väldigt fel. Den ”uppfanns” på 1840-talet för att studenterna skulle få ett gemensamt kännetecken. Jag vet inte vad den kostade då, men när jag tog studenten 150 år senare gick de lös på en knapp hundring.

Det gör de faktiskt fortfarande, men nu är de utrustade med en massa tillval som lätt får upp priset till flera tusen. Man kan få sitt namn broderat, fodertyg i ett annat mönster än det traditionella blågula och man kan till och med betala extra för att slippa en söm som går att se om man tittar efter riktigt noga.

Från idén med en uniform mössa har den blivit en individuell klassmarkör. Så kan vi inte ha det, anser politikerna i Botkyrka, Hudiksvall och Varberg. Där tänker man betala elevernas mössor med skattepengar! Oklart om det ens blir billigare för eleverna eller om tillverkarna nu hittar på ännu fler personliga tillval där man kan plöja ner sina pengar, utöver den kommunala pengen.

Det värsta tycker jag inte ens är pengarna som hade gått att använda till något vettigare utan att såväl elever som politiker väljer att helt okritiskt delta i det här spelet. Jag tror att jag gav 75 kr för min mössa. På den tiden tror jag inte ens att det fanns individuella tillval. Hur jag hade gjort idag är omöjligt att veta. Antagligen hade jag köpt en namnlös studentmössa för någon hundring, eller så hade jag struntat i mössa överhuvudtaget. Jag var faktiskt inte dummare som artonåring än att jag redan då förstod att varken studenten eller minnena satt i en keps, och jag hade vägrat att vara med i charaden.

Vi får den inflation vi förtjänar och den som hoppas på rimligare priser i framtiden tack vare rimligare konsumenter kan nog sluta hoppas nu.

Sjukt friskvårdsstöd

Det diskuteras ibland vilken träning som ska kunna täckas in av friskvårdsstöd. Att ”sexsalonger” inte ska göra det låter rätt givet, men jag blir inte förvånad när det händer. Företagen knyts till friskvårdsportaler med gemensamma medlemskort och plötsligt är thaimassagesalonger inkluderade i kommunanställdas friskvård.

Själv tycker jag inte detta borde vara gränsfall. Även om så dessa massagesalonger skulle ägna sig åt massage borde det inte räknas som friskvård mer än vad exempelvis biobesök eller doftljus gör. Vill man sponsra anställdas friskvård får man betala deras träning, inte att de slappar hos en massös.

Men det finns ett ännu bättre system. Sluta att manipulera personal till att ta hand om sin egen hälsa! Betala människor när de utför arbete och ta så lite som möjligt av lönen i skatt. Betro vuxna människor med att ta hand om sina egna liv!

Att staten slutar att agera föräldrar åt vuxna medborgare skulle ha ytterligare en fördel, de skulle få behålla mer av sina egna löner och sedan själva kunna välja om de vill köpa ”thaimassage” eller något annat för pengarna. En del skulle göra dåliga val, självklart, men vad är vitsen med ett liv man inte får välja själv utan som istället utformas av staten, som tror sig kunna välja bättre?

Förfallna hus lagar sig inte själva

Här är ett ämne som varit uppe förut, hus på landsbygden som ramlar ihop utan underhåll, och myndighetspersoner som är frustrerade över att deras kommuner och regioner bokstavligt talat förfaller.

Jag förstår deras frustration, för att inte säga ilska. Men vad är lösningen? Jag anar på byggnadsinspektören från Filipstads kommun i inslaget, att hon tycker att folk minsann borde ta sitt ansvar och inte låta sina hus gå tillbaka till naturen utan istället reparera och sälja dem, men så länge värdet på husen hålls på ett minimum bara pga platsen de ligger på kommer det inte att hända.

Det beror i sin tur på bristande arbetsmarknad och samhällsservice. Sedan spelar det ingen roll om du köpt huset för att bo i, ha som sommarställe eller – troligast – du övertagit huset när dina föräldrar inte längre lever eller kan bo kvar i det. Det finns inte en människa som satsar en halv miljon i ett hus som i bästa fall blir värt hundratusen efter renovering.

Vill kommunen få husen rivna får de erbjuda sig att göra det kostnadsfritt, men kommunpolitikerna har inte heller pengarna att göra detta. Alternativ 2 är att Sverige ser till att den gamla slitna klyschan ”Hela Sverige ska leva” betyder något. Glesbygdsstöd, satsningar på näringslivet, bygg upp en framtidstro – allt är tillåtet!

Men gör något, att bara snacka om hur viktigt det är att folk ska kunna bo på landet påverkar inte huspriset ett enda öre. Särskilt inte efter så många år, när generation efter generation fått lära sig att det bara är retorik från samtliga partier. Spökstäder förvandlas inte till pittoreska byar fyllda av spirande framtidstro helt av sig själva.

Dags för svensk DOGE?

Jag är inte så engagerad av amerikansk politik så länge den inte berör andra länder (vilket tyvärr händer alltför ofta), men det nyinrättade effektiviseringsdepartementet DOGE tycker jag är intressant. Visst lät det sunt att inrätta en myndighet för att få koll på vart statens pengar tar vägen, det hade inte varit fel i Sverige heller.

Men att Musk på en enda månad skulle lyckas spara 589 miljarder, låter helt sanslöst. Bl a skalades tvåtusen tjänster bort på biståndsmyndigheten USAID som bl a skickat mångmiljonbelopp till pengatvättsorganisationen The Clinton Foundation. Den som vill veta exakt vad man sparat på kan se det på DOGE:s webbsida.

Jag har inte gjort det och tänker inte recensera varje steg, men ser det som ett sundhetstecken om man ser varje bortslösad skattekrona som en stöld från folket. Ett annat tecken på friska vindar är att skattefinansierade människor börjar frågas vad de gör på jobbet. Det ser de själva som värsta ifrågasättandet, vilket också visar vilken skyddad verkstad de levt i. Det är självklart för alla anställda att chefen då och då vill se vad du åstadkommit, och jobbar du för skattepengar är högsta chefen skattebetalarkollektivet.

Vad vi alla undrar är väl om detta kan komma till Sverige. Svaret på kort sikt är antagligen nej, men det som börjar i USA har en förmåga att spridas över världen och till slut finns det kanske en effektiviseringsmyndighet i vartenda gammalt I-land. Sverige brukar inte längre gå i spetsen i teknik, men faktiskt började Jens Nylander granska skatteflöden med hjälp av AI långt innan jag hade sett Elon Musk hoppa på det tåget, så kanske, kanske skulle Sverige kunna överraska positivt här. Jag skulle ljuga om jag sa mig vara förhoppningsfull, men även en trasig klocka visar exakt rätt tid två gånger per dygn.

Så tycker ungdomar

Jag kommer sällan i kontakt med ungdomar. Därför var det intressant att läsa om Ungdomsbarometerns generationsrapport för 2025 för att få en inblick i vad som rör sig i huvudet på människor i åldern 15-24.

”I en värld präglad av oro, ekonomisk osäkerhet och sociala förändringar blir trygghet och stabilitet allt viktigare för unga. Privatekonomi och den egna framtiden prioriteras framför bredare samhällsfrågor. Dagens unga omfamnar i högre grad traditionella könsroller i relationer och färre identifierar sig med idealistiska identiteter.”

Jag vet inte om det bara är jag, men det här var lite lugnande. T ex skönt att höra att unga omfamnar traditionella könsroller när regeringens utredning föreslår att ordet kvinna i abortlagen ersätts med ”den som är gravid” för att inte utesluta alla de andra grupperna som också påstås kunna bli gravida. Om vi håller oss till ekonomi är det fint att ungdomarna prioriterar privatekonomi. Men på vilket sätt?

”Samtidigt syns ett ökat intresse för att tjäna pengar och bli ekonomiskt framgångsrik. Entreprenörsyrket är det näst mest populära karriärvalet, bara slaget av företagsledare/chef.”

Målet måste väl ändå vara att vilja göra saker som intresserar och ger glädje, inte att bli den nya Elon Musk? Det är inget fel med att vilja tjäna pengar, men det här hade låtit rimligare på förskolan än hos unga vuxna.

En annan reflektion är att ungdomarna verkar dåliga på att leva som de lär när de å ena sidan blivit mer engagerade i sin privatekonomi samtidigt som den blir allt sämre. Lite som att 2020 års ungdomsbarometer konstaterade att ungdomarna då var mer hälsomedvetna än tidigare generationer, men mådde sämre.

Nåväl, positivt att de i alla fall försöker. Kanske kommer ekonomiintresset leda till bättre ekonomi på sikt. Eller att de kommer på vad de verkligen vill göra med sina liv. Det enda vi kan säga nästan säkert är att jag inte kommer att förstå mig på ungdomar i framtiden heller. Det gjorde jag knappt när jag var en.

Flugor i maten

EU godkänner den ena insekten efter den andra som livsmedel. Två länder, Italien och Ungern, tar öppet strid mot labbodlat kött och insekter i maten, medan Sverige via sin innovationsmyndighet Vinnova pumpar in pengar i företag som producerar mjölmaskmjöl och insektsburgare.

Min inställning är mycket enkel. Om folk vill äta maskar eller kemiska köttsubstitut får de göra det för mig, oavsett om anledningen är att de tror det gynnar klimatet, hälsan eller plånboken. Men jag vill slippa! När jag säger slippa menar jag att jag vill slippa äta det, men jag vill också slippa att betala för det. Och jag vill ha en tydlig märkning på alla produkter som innehåller insekter, även om det bara är en promille av ett tillsatt färgämne.

Och så det där med betalningen då. Om nu mjölmaskmjöl och bönsyrsebönor är ”framtidens mat”, hur kommer det sig att varenda företag som försöker producera den typen av mat behöver mångmiljonbidrag från skattebetalarna, många gånger för att sedan ändå gå i konkurs?!

”För dåligt med honung, nu blir ni mjöl, era jävlar!”

I egenskap av biodlare skulle man kunna hävda att jag är en del av denna insektsmatindustri, men det är en stor skillnad (förutom att honung inte innehåller insekter), nämligen att jag som mer traditionell matproducent inte får en krona i stöd från stat eller kommun. Jag skulle kunna få statlig kompensation för sockerskatten, men det blir billigare för mig att importera socker istället. Den dag kunderna inte betalar för produkterna från sina egna plånböcker lägger jag ner.

Ska alla bli ekonomer?

Allt fler väljer ekonomiprogrammet på gymnasiet och det möter skolorna genom att öka antalet ekonomiklasser. Jag brukar förespråka att alla bör ta ett grepp om sin privatekonomi, men det betyder inte att de behöver bli ekonomer. Jag drar det kanske lite långt i rubriken, men jag ser problem.

Det var likadant när jag gick i skolan. ”Alla” ville gå ekonomisk linje och på min skola valde man att utöka antalet klasser från fyra till sex på två år, så till slut utbildades 180 gymnasieekonomer per år bara i min kommun. Det krävdes inte ens medelbetyg på 3,0 (betygsskala 1-5) för att komma in, vilket var ganska lätt för de flesta.

De som snittade 2,9-3,0 fick det däremot inte så lätt på ekonomiprogrammet. Det fanns såklart sent utvecklade elever som tog sig i kragen när de fyllde femton, det finns alltid undantag. Men jag tänker att det kanske hade varit bättre med högre intagningskrav och färre elever. Även om nästan alla skulle kunna bli gymnasieekonomer finns det åtminstone inget behov för det.

För samtidigt berättas att allt färre söker byggprogrammet. Detta när ordet hantverkare tycks vara en direkt synonym till polack, och man undrar om ”PL” på hantverkarnas bilar egentligen står för plattläggare. Den som behöver anlita en duktig hantverkare kan skrika sig hes och får vara beredd på lång väntetid. Ekonomer är möjligen mer eftertraktade än genusvetare och arkeologer, men jag tror att det är hårfint.

Vore det då inte bättre att starta fler klasser för snickare och målare? Jag är övertygad om att den vars högsta önskan är att bli ekonom kommer att hitta ett sätt oavsett. Jag har gått en statlig utbildning i ståuppkomik, men den lades ner ett år senare eftersom marknaden ansågs mättad. Så vad är problemet, att gymnasieskolan är kommunal och inte statlig? Kanske finns det för många kommunpolitiker, inte bara ekonomer.

Vi har i alla fall en padelhall

Padel var ju en trend som dök upp och försvann för några år sedan. För mig verkar det som tennis för folk utan kondis, men jag har i ärlighetens namn inte testat. Hur som helst försvann nyhetens behag efter att varenda kommun skaffat en padelhall. Padeltrenden förvandlades till padeldöden och Billy Opel skrev en träffande text om kommuner som lägger ner det mesta annat.

”Bussarna har slutat gå,
men vi kan promenera.
Posten kommer bara då och då
och det får vi acceptera.
Ja, man får vara nöjd ändå
att nå'n vill investera
och vi har i alla fall
en tjusig padelhall.”

Den gjorde han 2022, när floppen var ett faktum, så varför skriver jag om detta nu? För att det finns en plats dit nyheter tydligen inte färdas – Kramfors. Där har den urfattiga kommunen satsat sexhundratusen kronor (!) på att bygga om tennishallen med två nya padelbanor.

Kommunalrådet (som jag inte tror spelar padel) berättar hur man tänkte och att satsningen görs för att den lokala padelklubben har en omfattande verksamhet för barn och unga. Nu visar det sig att denna klubb, med total 30 medlemmar, inte har en enda medlem under 18 år!

Som om inte detta vore nog finns det redan en privatägd padelhall i kommunen, 17 km från den nya. Tidigare fanns det en till, men de la ner eftersom underlaget var för klent, och antagligen också för att de nu lyckades få kommunen att köpa deras gamla padelbanor. Det går inte ens att hitta på sådan här dårskap! För att återigen citera Billy Opel: ”Ja, nog saknar man den ti'n när vårat samhälle fungera'.”

Kommunal räkodling

När kommuner ska in och leka företagare blir det sällan bra. Jag kommer faktiskt inte på något lyckat exempel. Motsatsen däremot! Det senaste exemplet är Sandvikens kommunala räkodling. 116 ton räkor och tjugo nya heltidsjobb var det tänkt att det skulle ge när Sandvikens kommun pumpade in 4,8 miljoner kronor i ett kommunalt bolag som skulle producera en ”hållbar räkodling” och sätta Sandviken på kartan.

Någon kanske invänder att Sandviken redan fanns på kartan. Inte bara för att deras kommunala musikskola gav oss Tomas Ledin, Sveriges tråkigaste och mest självgoda artist, utan också för ”Sandvikenrapporten”, studien som visade att kommunen tjänade en halv miljard om året på invandring. Senare visade det sig att ekvationen bara gick ihop om man räknade invandrarnas bruttolön som vinst för kommunen och dessutom inkluderade de statliga bidrag man fick för att ta emot flyktingar.

Vinsten kommer så småningom.

Men skam den som ger sig! Nu var det alltså dags igen, denna gången ville kommunen glida fram på en räkmacka garnerad med lokalodlade räkor. Men det blev ingen räkmacka. Inte en enda räka faktiskt. Räkyngel beställdes och skulle hämtas på Arlanda, men eftersom man inte ens lyckades fylla i tulldokumenten fick man inte ut ynglen förrän de dött.

Där slutade drömmen om den kommunala räkodlingen. Allt som återstod var kostnader, och kostnadssammanställningen tycker jag är en bra illustration på varför kommuner inte ska leka företagare. Se här:

Vad tror ni skulle hända om ett riktigt företag lämnade in den listan?! Vad är ”Kostnader”? Inte personalkostnader i alla fall, för de hamnade i en egen kolumn, för övrigt den enda begripliga. Och så ”Övriga verksamhetskostnader”, en så märklig och ospecificerad post att de för säkerhets skull dubblerade den. Var det någon som sa ”lekstuga”?

Är det slut nu då? Tänker Sandviken fokusera på kärnverksamheten, äldreomsorg, förskolor och sånt? Nej då, förvaltningschefen låter hälsa att detta praktfiasko gett ”värdefulla kunskaper” som nu istället kan användas på de nya verksamheterna – fisk- och tomatodling. Kanske är det så Sandviken ska försöka hamna på kartan, genom att vara den sämst förvaltade kommunen norr om Malmö?

Så sänker vi arbetstiden igen

Socialkontoret i Hjällbo utmanar 40-timmarsveckan! Eller rättare sagt har man sänkt veckoarbetstiden från 40 till 32 timmar enligt principen ”Samma arbete på mindre tid för samma lön”. Detta möjliggjordes genom att man ”effektiviserat verksamheten”.

Det låter väl alldeles fantastiskt att man hinner med detsamma på kortare tid? Som jag ser det finns två möjligheter. Antingen ljuger de och hinner inte alls med det de är satta att göra, eller också gick de anställda tidigare runt och drog benen efter sig. Det kan vara lite av bägge, men att de innan detta projekt slösade bort tid erkänner Simon Ahlqvist, en av socialsekreterarna:

”Vi har effektiviserat och tagit bort vissa möten som inte varit nödvändiga och kortat ned på andra saker som inte behövs i samma utsträckning.”

Så där gick de runt och gjorde mer än vad som behövdes av ”saker som inte behövdes i samma utsträckning” samt hade onödiga möten – tacka tusan för att det gick att effektivisera! Det jag vill veta är vem som får sparken för att de tidigare lekte bort en femtedel av sin arbetstid. Äh, jag vet svaret, det får givetvis ingen.

Klart att offentliga verksamheter blir dåliga och ineffektiva ifall de som jobbar där ser dem som rena lekstugan! Vi som jobbar i den riktiga världen får betalt för de timmar vi jobbar eller för det resultat vi åstadkommer. Men så har vi inte ymnighetshornet Skattemedel att ta ifrån när energinivån sjunker och vi inte orkar vara effektiva under ett par decennier.

Jag säger inte att fyrtiotimmarsvecka är det bästa för alla och på sikt kanske vi människor borde försöka jobba oss bort från den normen, men att över en dag höja lönen för alla med 25 procent är fullständig galenskap som bara går att genomföra i organisationer som varit så ineffektiva att snudd på alla förändringar är av godo.

Egendomsskatter

Jag argumenterar gärna för sänkt inkomstskatt eller moms, men ännu mer idiotiskt är väl skatter på sånt man har, vare sig det heter förmögenhetsskatt, fastighetsskatt eller något annat. Bakgrunden till tankarna är den här videon om amerikansk fastighetsskatt.

För den som inte orkar se den handlar det om en 82-årig man i USA som tvingas ta lån för att betala fastighetsskatt på huset han ägt sedan 60-talet och vid det här laget betalat mer för i skatt än det kostade att köpa. Fortsätter han inte att betala kommer myndigheterna ta huset ifrån honom. Varför?

Mina kunskaper om amerikanska skatter är begränsade, men vi behöver inte till andra världsdelar för att se fenomenet skatt utan inkomst/vinst. Fastighetsskatt och fastighetsavgift finns här med. Jag betalar dessutom förmögenhetsskatt, bl a baserat på att jag äger ett hus som jag redan betalar skatt för trots att jag inte tjänar en krona på att ha det.

”Hit med pengarna, gubbjävel!”

Och då ser vi ibland fenomenet från videon, att människor inte har råd att betala sin skatt eftersom det inte är del av en vinst de gjort utan helt enkelt ett straff för att de äger något. Ta gärna ut (nej, inte gärna) en skatt om jag hyr ut, men sluta ta betalt för att jag har!

”You will own nothing and be happy” är en slogan från organisationen World Economic Forum, som väl hyllas av samtliga riksdagspartier (?). Historien om den gamle mannen visar att vi redan är där. Visst, han äger huset, men han betalar ju för det ungefär som att han hyrde det, och inget kan han göra åt det. Miljardärer kan rösta med fötterna, men vad gör pensionärer vars ”brott” är att de inte lever på samhället?