Hur lågt kan 40 års lidande värderas?

1984 styckmördades Catrine da Costa. Två läkare, Thomas Allgèn och Teet Härm, häktades för dådet. De friades för mordet, men i domskälen stod det mer eller mindre rakt ut att de hade styckat kvinnan. Eftersom de friades kunde de inte överklaga, men alla utgick ifrån att det var sant varpå de blev av med sina läkarlegitimationer och Allgén tappade vårdnaden om sitt barn som han fortfarande inte pratat med 40 år senare. Härm har levt isolerat sedan dess. Ingen av dem har kunnat jobba.

Det här fallet har alltid fascinerat mig. Jag var ett barn när det hände, så givetvis köpte jag historien om att ”allmänläkaren och obducenten” styckmördat kvinnan. Att de inte kunnat dömas var naturligtvis bara en teknikalitet så de förtjänade all skit de kunde få. Tänkte jag. Senare har jag läst mycket om da Costa-mordet, hört intervjuer med Allgén och var nästan med i en filmatisering av rättsprocessen. Eller rättare sagt: jag var med, men blev bortklippt.

Nu vet jag att läkarna nästan säkert var helt och hållet oskyldiga och att Allgéns fru och rättsläkaren som obducerade kroppsdelarna betedde sig helt galet. På den tiden visste jag inte ens att man lugnt kan utgå ifrån att f d justitiekanslern Göran Lambertz alltid har fel. Det här var ju långt innan Tomas Quick-cirkusen.

Regeringen har nu beslutat att ge Härm och Allgén två miljoner var. Kul med pengar och en slags upprättelse, antar jag, men två miljoner måste ändå mest av allt kännas som ett hån. Justitieminister Gunnar Strömmer säger att han hoppas att pengarna ”kan bidra till deras upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet”.

Thomas Allgén är snart 80 och ganska handikappad. Teet Härm har levt som eremit sedan mitten av 80-talet och är gravt hörselskadad efter ett misslyckat självmordsförsök. Hur ska de gå vidare i livet? Vilket liv? Deras lidande kan såklart inte ersättas med pengar, men två miljoner känns mer som en kräkning än ett skadestånd.

Kaj Linna fick arton miljoner efter att ha suttit tretton år i fängelse för ett mord han inte begick. Norske Viggo Kristiansen fick 55 miljoner efter 21 år i fängelse. Det är naturligtvis svårt att jämföra. Allgén och Härm har varken dömts eller suttit i fängelse, men undrar om inte åtminstone Härm känner att han suttit fängslad i 40 år.

Två miljoner blir femtiotusen per år eller en tusenlapp i veckan. För Gunnar Strömmer motsvarar beloppet ungefär en årslön. Undrar hur upprättad han hade känt sig av det. Jag tycker att de borde fått minst lika mycket som Linna. Samtidigt kommer inget belopp ersätta deras förlorade år. Här finns inga vinnare, men vad säger folkdomstolen om siffran? Låt höra i kommentarsfältet.

Är jag trendig nu?

Jag har varit ute ända sedan grungen dog ut när Curt Cocaine blåste skallen av sig i mitten av nittiotalet, men nu undrar jag om jag är på väg att bli lite inne igen när till och med de svenska bankerna skriver om intresset för tidig pension.

”Lockas du av friheten att själv bestämma när arbetslivet ska trappas ned? En ny undersökning visar att många svenskar är beredda att spara extra för att nå dit. Och enligt vår pensionsekonom Mattias Munter handlar det snarare om långsiktighet än stora ekonomiska språng.”

Som jag uppfattat det tidigare har just bankernas ekonomer varit de som fördömt FIRE-idéer allra kraftigast. Fenomenet har låtit lika orimligt som att använda åska som energikälla och ladda batterier med blixten. Nu talar man istället om en trend att gå i frivillig pension innan man fått statens godkännande.

Fast bara för att 6 av 10 kan tänka sig en tidigarelagd exit från arbetslivet är det ju inget som säger att de kommer dit. Lite som att många vill leva hälsosammare utan att för den sakens skull orka jobba i den riktningen, de gillar bara idén.

Ska man ändå välja att se det optimistiskt ur ett individuellt perspektiv lär fler lyckas ju fler som tänker tanken. Att dagens unga är beredda att spara rejält i syfte att bli mer ekonomiskt oberoende ser jag som ett rejält sundhetstecken. Även om de inte skulle nå ända fram eller när det blir skarpt läge ens vilja göra det.

För det är inte självklart att man vill sluta jobba för att man kan, men om man vänder på det är det helt omöjligt att göra det om man inte har gett sig själv den ekonomiska möjligheten. Tidigare har bankerna låtit ungefär som statsmedia, som menar att finansiell frihet är en ouppnåelig utopi för alla som inte vunnit på lotto.

Men kanske ser jag något som inte finns där, om några veckor är jag säkert lika otrendig som vanligt. Mig gör det inget, men kanske finns det andra där ute som behöver höra att det finns vägar utanför ekorrhjulet.

Vräks från tältplats

Som nybliven campingentusiast (nåja...) blir jag illa till mods när jag läser om Göran, en man i 70-årsåldern som bor i tält och nu jagas av myndigheterna.

”För 13 år sen försvann mannen i 70-årsåldern från bokföringen. Han vill hålla sig under radarn och har flyttat till skogen av två anledningar. Dels för att det är svårt att hitta någonstans att bo, dels för att han har en frihetslängtan.”

Frihetlig bloggare på tur.

Sedan tre år bor han i tält i en skog utanför Lund och min första tanke är: Varför inte låta honom göra det? För som han själv säger: ”Jag stör väl egentligen ingen.” Men det är en del som gnisslar här. Han bor på kommunal mark och allemansrätten gör detta både möjligt och lagligt. Samtidigt står det om ”platsen han har slagit sig till ro på” de senaste två åren. Har han satt upp en permanent campingplats skyddas han inte längre av allemansrätten. Kommunen påstår sig ha uppmanat mannen att flytta medan han själv säger:

”Man kunde ju faktiskt ha kontaktat mig och hört om jag ville flytta frivilligt. Man har inte gjort någon propå alls.”

Någon ljuger och när kommunen nu säger att ”deras personal kommer söka upp honom i skogsdungen och be honom att packa ihop” undrar jag hur den tidigare uppmaningen löd, eller ärligt talat om den överhuvudtaget gjorts.

Nåväl, så småningom blir det en dialog och den slutar garanterat med att mannen flyttar, gissningsvis till en annan kommun. Då har kommunen haft några möten, Kronofogden utfärdat ett föreläggande och möjligen har polisen fått ta en paus i innebandyn mellan två fikaraster för att säga åt mannen att flytta. Till vilken nytta?

Som han säger stör han ju ingen och det tror jag på eftersom inte ens motparten antyder att mannen stört och stökat, druckit och svinat. Har allmänheten klagat? Någon ”anständig medborgare” måste väl ha ”tagit sitt ansvar” och tänkt att Göran sliter på det allmänna. Kanske begripligt, men mest av allt sorgligt. Har inte samhället större problem än att det ska jaga en oförarglig gubbe som bara vill vara ifred?

Att plugga sig arbetslös

Eskil och Marina är två unga svenskar utbildade i samhällsplanering respektive statsvetenskap, men de får inga jobb. Eskil har sökt 500 jobb och fått komma på totalt tolv intervjuer.

De undrar vad de kunde gjort annorlunda. Jag vet inte hur arbetsmarknaden såg ut när de sökte in och började plugga, men i bägge fallen är det utbildningar som väl främst ska leda till skattefinansierade jobb inom stat och kommun, och det är kanske ingen framtidsbransch? Förhoppningsvis inte, tänker jag som vill ha en mindre stat.

Det är åtminstone riktiga utbildningar, inte genusvetenskap eller Harry Potter-lära, men uppenbarligen är de ändå inte attraktiva på arbetsmarknaden. Jag vet inte vad de ska göra, men är tveksam till deras egen lösning, att studera ännu mer och skaffa ännu mer studielån.

Hade de varit mina barn skulle jag nog snarare föreslå att de med ljus och lykta letar upp ett jobb under eller vid sidan av deras kompetensnivå. Marina söker jobb som myndighetshandläggare. Om inte det funkar – bli diskare! Eller vad tusan som helst, men dels ger det pengar istället för att kosta ännu mer, och dels visar det potentiella arbetsgivare att hon är flexibel och villig att tänka i nya banor.

Arbetslösheten bland akademiker tycks bara öka och när Eskil och Marina är färdiga med nästa utbildning kanske den arbetsstyrkan har ersatts av AI. Kanske borde de börja i andra änden och fundera över vad de vill med sina liv. Jag känner dem inte, men jag får lite grann känslan av att de pluggat för att de vill vara akademiker och nu funderar de mest på hur de ska kunna få ett prestigefyllt jobb som matchar, inte på vad de faktiskt vill göra.

Kommunala maffiafasoner

För några år sedan chockhöjde min kommun avgiften för den årliga slamtömningen av avloppsbrunnen helt utan förvarning, från knappt 1000 kr till över 2000. Jag mejlade och frågade varför det plötsligt blev mer än dubbelt så dyrt att köra hit en slamtömningsbil och fick till svar att alla andra avloppslösningar också hade höjts. Om jag t ex hade haft en septitank skulle den över natten ha blivit 50 procent dyrare att tömma. Jag svarade att det inte var svar på frågan och att min slamtömningsfaktura inte blev roligare att betala för att jag fick veta att även andra kommunala tjänster blivit oförklarligt dyrare.

Det fick jag inget svar på, gissningsvis för att det inte fanns något, och både jag och kommunen vet att jag inte får hitta en annan leverantör av tjänsten, så i praktiken kan de ta hur mycket som helst så länge det inte gör att jag flyttar. Jag kom att tänka på detta när jag läste om restaurangägaren i Åre som får betala 29000 kr för 18 minuters tillsyn.

Kanske drar jag det här för långt nu, men en krögare som tvingas betala en hög avgift för något han inte bett om för om han inte betalar får det ännu värre följder – låter inte det som en beskyddarverksamhet Sverige varit relativt förskonad från?

”Åre kommun wants a piece of the action, huh?”

Men det här går igen i andra verksamheter. Åres miljöchef kan t ex inte förklara varför hennes tillsyn av lägenheter i snitt tar åtta gånger längre än andras och kostar tjugo gånger mer, men mellan raderna framgår det tydligt att hennes inställning är att Åre gör allt rätt.

Nu har det emellertid börjat svänga lite. Efter den negativa uppmärksamheten vädrar Åres samhällsbyggarnämnd möjligheten för att åtminstone sluta att ta betalt för tillsyn som inte utförs. Mm, det var ju hyggligt.

Tjäna pengar utan anställning

Kanske för att jag hoppat av ekorrhjulet (eller också för att jag är född till krämare och kommer kräma tills jag dör) fick jag ett videotips av Lars, ”Tjugo bortglömda sätt att tjäna pengar utan jobb”.

Jag vet inte hur bortglömda de är för jag insåg snabbt att jag gjort en del av dessa och övervägt desto fler. Kort genomgång för den som inte orkar/kan lyssna på inslaget:

Samla och sälja metallskrot. Det har jag gjort. Även andra ”sopor” som jag sålt på secondhand-sajter, men jag har ju inte gått runt på stan och samlat skräp. Det är sånt jag eller folk jag känner har köpt och ägt. Senaste exemplet, som inte är helt klart, är att jag köpte ett hus fullt med grejor. En del har jag användning för, en del har jag slängt, men mycket har jag också sålt.

Samla och sälja vilda växter. Nej, det har jag inte gjort, men ett bra blåbärsår för många, många år sedan övervägde jag att förädla blåbär till sylt och sälja på en marknad. Jag tror t o m att jag mejlade lite och kollade att det funkade. Minns inte varför det inte blev av, om jag inte hade tid eller om jag helt enkelt kom fram till att det inte skulle bli tillräckligt bra ekonomi av det. Däremot plockar jag till husbehov, inte bara blåbär utan även svamp, kirskål och annat. Men andra säljer, även 2026. Jag ser ständigt annonser för sprängticka till chaga-te, svamp och bär. Andra säljer exempelvis ramslök.

Sälja ved. Hade jag varit tvungen att leta inkomster skulle jag överväga att köpa in ved i större kvantiteter (precis som jag gör nu för eget bruk), packa om till småpåsar till ”hyttefolk” utan framförhållning. Eller pressekreterare.

Ha höns och sälja ägg. Detta har jag absolut övervägt och blivit tipsad om åtskilliga gånger här i bloggens kommentarsfält, men hittills har jag valt att låta bli. Jag har en känsla av att det skulle kunna bli väldigt dyra ägg och jag har ju redan hundratusentals husdjur som kräver tillsyn. Nu köper jag ägg från grannen och det kan jag fortsätta med.

Hyra ut rum. Det har jag inte heller gjort, men tänker tanken att kunna göra det i en framtid. Inneboende vill jag inte ha, men kan däremot tänka mig att hyra ut hela hus. I Norge är det ett vanligt sätt att försöka bli rik på, minst lika vanligt som börshandel, tror jag.

Fånga och sälja päls. Jag sålde min farmors minkpäls, men där stannar kunskaperna. Lite samma med förslaget Hemarbete/sömnad. Jag gör det för eget bruk, men lär inte hitta någon som betalar mig för det, därtill är jag för dålig och långsam.

Men jag har symaskin!

Illegala nummerspel. Illegalt vet jag inte om jag hållit på med, men under några år tjänade jag bra pengar på poker.

Annat är desto mer olagligt. På denna lista över ”utdöda” jobb fanns Försäljning av medicin och hembränt. Det får man inte och det tycker jag är vettigt.

Men det finns gråzoner, som att Sälja hemlagad mat. Tveksamt om det vore något för mig, men det är nog ett exempel på sånt som omöjliggjorts i lag. Det är för mycket regler för att det skulle vara praktiskt genomförbart i liten skala. Behöver det vara så? Jag lutar åt att det skulle vara upp till var och en. Är jag villig att chansa på att köpa mat av någon som står vid vägen och grillar eller kokar soppa borde jag väl få göra det?

Roadkillgryta någon?

Några av aktiviteterna har verkligen dött ut. Som Sälja is. Det vore svårt när alla har kyl och frys, men min farmor (död 2005) drev matbutik där de faktiskt köpte is av issäljare, så det är inte så himla länge sedan. Ännu senare kunde man Tvätta åt andra, men det lär väl ha dött med tvättmaskinerna. Förutom kemtvätt, men det gör man inte hemma. Putsa skor tror inte heller att någon tjänar pengar på längre. Själv har jag knappt ens putsat mina egna.

Det finns fördelar med att göra saker i större skala, i fabriker och affärslokaler. Men det finns också nackdelar. När jag köper ägg och mjölk i granngården snackar jag och grannarna om gemensamma intressen och vad som händer i närområdet. Att sådana möten minskat tror jag har bidragit till att vi idag drar likhetstecken mellan samhället och staten. Vanlig grannsamverkan försvinner, eller organiseras av kommunen och polisen.

Slutet av videon tycker jag är så tänkvärt att jag bestämt mig för att citera det:

”De här tjugo sätten att tjäna pengar berättar en historia som sällan nämns. En historia om människor som inte väntade på tillstånd, som inte hade några alternativ, men som ändå hittade vägar framåt. De använde det de hade, sina händer, sina hem, sin kunskap och sin omgivning. Många av dessa möjligheter försvann inte av sig själva. De reglerades bort, ersattes eller glömdes när samhället förändrades, men instinkten bakom dem finns kvar, och kanske, i en tid där allt fler ifrågasätter vad arbete egentligen är finns det mer att lära här än vi vill erkänna.”

Visst finns saker att lära här! Kanske är en del av det också på väg tillbaka. Är det i så fall en backlash, bevis för att utvecklingen går bakåt? Inte nödvändigtvis. Kanske kan man också se det som att människorna i det moderna samhället tar tillbaka makten över sina egna liv.

Avskaffa karensavdraget?

”Fler än hälften vill avskaffa karensavdraget”, enligt en undersökning. Det tror jag säkert. Hade folk fått frågan om de velat jobba mindre med bibehållen lön hade de säkert nappat på det med.

Problemet är att avskaffandet av karensdagarna inte betalar sig självt. Bland dem som tjänar minst åttahundra tusen om året är en majoritet för fortsatt karens. Det är nog ingen dålig gissning att det också är i den gruppen man betalar mest för andras sjukledighet, men i praktiken förlorar alla som är mindre sjuka än genomsnittet på att avskaffa karensen.

Man kan absolut argumentera för att det moderna samhället har råd att låta folk vara hemma med full ersättning när de är sjuka, även om det innebär att några skor sig på andras godtrogenhet, men är det rättvist? Såklart inte!

Fråga småföretagaren med några anställda om han har lust att betala medarbetares bondpermis. Eller ska skattebetalarna göra det, på bekostnad av sin egen välfärd? Är det bara jag eller känner inte exakt alla till någon som är duktig på att känna efter hur halsen eller magen mår precis de dagarna det är fotboll på tv eller då de festat dagen innan?

Jag bor i ett land utan karensdag och med nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som i Sverige. Det är nog inte en enda människa som tror att det beror på att norrmännen faktiskt är dubbelt så sjuka som svenskarna. Är målet att svenskarna ska vara hemma mer från jobbet är det således bara att köra på för det kommer att bli resultatet av slopad karens i Sverige.

Sjukvårdsförsäkring – självklart 2026?

SVT har en artikelserie om privata sjukvårdsförsäkringar där de konstaterar att den knappa miljon svenskar som har en sådan försäkring får snabbare vård.

Längst ner finns politikernas kommentarer. Några hyllar fenomenet privat sjukförsäkring för att det kortar den allmänna kön. Andra säger att ”Plånboken ska inte avgöra” eller ”Försäkrade ska inte gå förbi kön”, men ingen pratar om varför var tionde svensk köpt sig en privat försäkring för att få något de redan betalar skatt för.

Huruvida privata försäkringar förkortar eller förlänger övrigas kötid (bägge påstås av politiker) vet inte jag, men jag har full förståelse för alla som betalar sig förbi kön. Alla står sig själva närmast och om man måste – och kan – betala för att få vård så gör man det.

Ett av skälen till att jag lämnade Sverige var att jag förstod att där kan jag inte få en värdig ålderdom. Jag hade precis upplevt min mammas kamp mot Region Stockholm och när jag själv behövde en operation måste jag åka till Danmark för att få den. Så småningom kanske det är jag som sitter som vårdtagare i hemtjänsten och serveras kattmat av hemtjänsten, av misstag eller som en kul video ”vårdaren” kan visa kompisarna.

”Misstag” - fan tro't!

Nu har jag lyckligtvis inte behövt så mycket vård i Norge, men när jag gjort det har det gått snabbare än jag någonsin upplevde i Sverige. Jag körde in en kompis till akuten med ett sår i huvudet en lördagskväll och han var sydd och färdig på 40 minuter. Sista decenniet i Sverige hade jag inget akutbesök under tre timmar, inte ens när min lungcancersjuka mamma hade svårt att andas dök det upp en doktor inom tre timmar.

Mitt budskap till politikerna: Sluta käbbla om vems felet är att svensk vård gått från världsklass till världskass. Gör något åt det istället! Annars kanske alla med pengar flyttar från Sverige och hur går det då med vårdköerna?

Varför vill MP höja konsumtionen?

När jag var ung snackades det om ”miljonärer” som ett mytiskt väsen. Jag vet inte riktigt hur ”miljonären” uppfattades bland vanligt folk, men några decennier senare är en miljon inte ett så fantastiskt belopp. Nu är det istället ”miljardärerna” som får klä skott för politiska utspel, men Miljöpartiets Janine Alm Ericson vill ta tillbaka miljonären som hackkyckling. I en chat med potentiella väljare sa hon följande:

”Nu när regeringen lagt den skattefria nivån på 300 000 så föreslår vi ingen ändring på det. Det är inte småsparare som ska få mer i skatt. Däremot vill vi ha en mer progressiv kapitalbeskattning och tycker att de som har över en miljon ska skatta mer, och sedan ta det i en trappa upp.”

Jag fattar ju att pengarna måste in. Det kostar att subventionera elbilar och att finansiera nya Northvolt-fiaskon, men vad tror man sig åstadkomma genom att slå mot sparande? En uppenbar risk är att folk tänker att det är ingen idé att spara, högre sparande leder bara till högre skatt, så då kan man hellre konsumera pengarna. Inte är det väl det som är målet, att få svenskarna att höja sina ekologiska fotavtryck genom att köpa mer skit från Temu eller semesterresor till varmare länder?

Kommer staten ens tjäna pengar på att bråka med ISK-sparare? Jag kan ha fel, men min känsla är att många idag har hela sitt sparande i ISK för att de räknar med att det lönar sig, och så slipper man deklarera för vinsterna och det tror jag många drar sig för trots att det bara tar några minuter. Genom att försämra ISK-sparandet kommer man kanske mana fram mer skatteplanering, där sparare flyttar över långsiktigt sparande till en aktiedepå som inte ger en krona i skatteintäkt förrän innehavet säljs.

”Var är våra pengar?”

När Miljöpartiet bildades sa sig partiet vara tvärpolitiskt, varken höger eller vänster. Medlemmarna kom från olika läger. En av grundarna och första manliga språkröret var folkpartisten Per Gahrton, men åtminstone de senaste femton åren har språkrören och gruppledarna varit djupt rotade i vänstern. Detta utspel går helt i linje med det och hade precis lika gärna kunnat komma från Vänsterpartiet. Då tror jag att väljarna föredrar originalet.

Nu fick kommunen en brand att släcka

I fjorton år har Skinnskattebergs brandmän klagat på sin arbetsmiljö och lika länge har man planerat att bygga en ny brandstation. Det är bara det att exakt ingenting hänt, det har bara snackats. Nu har alla brandmännen sagt upp sig och någonting säger mig att det kommer att skynda på processen.

Själv hotade jag med uppsägning från flera av mina fasta anställningar och det var oerhört effektivt. Ofta ville jag ha högre lön, men det funkade även för att få intressantare arbetsuppgifter eller bättre arbetsvillkor. Som arbetstagare finns det inget effektivare övertalningsmedel än att hota med att säga upp sig. Jag är förvånad över att det inte görs oftare, alla kan väl inte ha glömt Hanna från Arlöv?

Kanske bygger det på att man är hyfsat populär och bra på sitt jobb, annars blir det ju rena vinstlotten för arbetsgivaren, men när tjugo deltidsbrandmän av tjugo möjliga kliver av får det garanterat effekt. Kanske är det lite dumt att det blir ett val i höst med möjlig ny majoritet som följd, men jag tror ändå att det kommer att finnas en tydlig tidplan innan brandmännen försvinner i december.

Det finns en förutsättning till som måste vara uppfylld – man ska ha möjlighet att sluta. I brandmännens fall tror jag inte att det är något problem. Samtliga jobbar deltid och får betalt för att vara standby på jour, men vid sidan av det har de ordinarie jobb. Några av dem skulle kanske lida ekonomiskt av att sluta, men det är också möjligt att de skulle kunna lägga in fler timmar på sina ”riktiga” jobb.

Bor man på en liten ort med få jobb, sitter fast med barn på skolan och en respektive som jobbar på samma plats bör man ge sig själv chansen genom att skaffa god ekonomi. Det betyder inte att man måste gå runt och skryta. Är du hyfsat ekonomiskt oberoende och därmed inte särskilt beroende av jobbet kommer kollegor och chefer att ana det. Jag tycker att det är en lite bortglömd aspekt av god ekonomi och ”fuckoff-kapital”, att pengarna inte ens behöver användas för att göra nytta.

Vi väljer att slösa

Nu trycks 700 miljoner valsedlar inför höstens val. Det är ungefär hundra valsedlar per röstberättigad invånare och då är det ändå en femtedel som inte röstar förutom de som röstar blankt och därför inte behöver partiernas valsedlar.

Tryckningen kostar valmyndigheten 28 Mkr, men små och nystartade partier får betala tryckningen av sina egna valsedlar. Dessutom måste de, till skillnad från de etablerade partierna, själva distribuera och lägga ut valsedlar i de runt sextusen vallokalerna.

Att Sverige fortfarande envisas med partiseparata valsedlar trots det gigantiska slöseriet av såväl pengar som miljö (undrar t ex hur många mil som körs runt med valsedlar) kan jag inte tolka på något annat sätt än att etablerade partier gillar systemet med en ekonomiskt tuff tröskel för nya partier. Jag hittar bara ett enda försök, när två Sverigedemokrater för tolv år sedan motionerade om gemensam valsedel. Motionen avslogs.

När får vi ärliga politiker?

Hade man gjort som exempelvis Danmark och haft en enda valsedel skulle ju nya partier slippa trycka valsedlar för hundratusentals kronor. Ännu viktigare, det skulle göra att alla väljare kände till deras existens. Hittills har 127 partier anmält att de ställer upp i höstens riksdagsval. Hur många känner du till? Jag fick ihop runt tjugo som jag åtminstone hade hört talas om.

Kanske hade en gemensam valsedel inte förändrat valresultatet, men eftersom jag inte ser några nackdelar överhuvudtaget borde alla partier som inte uttryckligen säger sig strunta i såväl pengar som miljö jobba för att det blir verklighet.

Om man inte vill dö vid 40 då?

Jag har tidigare skrivit om att jag tror arbetsgivare gör fel när de inte anställer äldre, men nu verkar gränsen för ”äldre” gå redan vid 40 då det tydligen är svårare att ens få komma på anställningsintervju.

”Tjena! Eva... 26 jordsnurr.”

Att man inte vill anställa 65-åringar kan jag någonstans förstå, men ratar man fyrtioåringar kan det knappast bero på att de snart går i pension och kommer att vara mycket sjukskrivna fram till dess. Snarare tvärtom. Man är förhoppningsvis färdig med småbarnsåren, vet vad man vill och stannar troligen längre på arbetsplatsen än en 20-åring hade gjort.

Jag tänker att det kanske är det som är ”problemet”. Själv var jag en stöddig jävel redan som ung och ställde krav och härjade, men vill man ha fogliga anställda som man kan köra med är det kanske ändå bäst att fylla sitt företag med ungdomar.

Sveriges framtid.

Politikerna höjer pensionsåldern eftersom ökad livslängd annars kräver mer pengar i systemet. Men vad hjälper det om ingen anställer? Visst kan man sätta ”gamlingar” över 40 i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, hittepåjobb på ren svenska, men det ger ju inga skatteintäkter. Tvärtom kostar det ännu mer!

Så hur ska detta lösas? Det går knappast att tvinga arbetsgivare att börja anställa erfarna arbetssökande om de helst vill ha unga som visserligen saknar erfarenhet av jobbet, men i gengäld också saknar skinn på näsan och erfarenhet av förhandling.

Ett första steg skulle kunna vara att sluta subventionera arbetsgivaravgiften för unga. Jag förstår inte vad vi överhuvudtaget ska med den till, men vill man att folk ska arbeta längre samtidigt som företagen bara vill anställa yngre ser jag inte vitsen med att gynna det beteendet ännu mer. Har jag fel eller är det som vanligt?

Allt färre vill se skiten

Jag brukar inte diskutera Melodifestivalen, men nu gör jag ett undantag trots att jag själv inte sett programmet sedan början av 1990-talet. Efter det har jag nog bara hört en handfull svenska vinnarbidrag, men 2007 delade jag scen med Claes-Göran Hederström, om någon till äventyrs minns honom. På scen dömde jag ut texten till hans vinnarlåt och bakom scenen diskuterade vi katter och myrors lokalsinne.

Men nu kom vi från ämnet, det här är en ekonomiblogg och nu tänkte jag snacka tittarsiffror. För tio år sedan, 2016, sågs finalen av 3,7 miljoner i Sverige. För fem år sedan var siffran tre miljoner blankt och i år sågs programmet av 1,9 miljoner svenskar.

Många människor, men det betyder att fyra av fem inte såg det, trots massiv reklam, och inte ens när programmet var som populärast var det mer än en tredjedel som brydde sig. Ändå anges tävlingen som en stor anledning till att Sverige behöver statligt finansierad tv. Varför det?

Eurovision Song Contest kostar de svenska tv-tittarna ”några tiotals miljoner” varje år, och över hundra miljoner de gånger Sverige vinner och tvingas arrangera skiten. Det är långt ifrån det största skatteslöseriet i historien, men vad drar man för slutsatser av att allt färre tittar? Bara i år gick tittarsiffran för finalen ner med över en fjärdedel. Betyder det att man drar ner nästa års budget med en fjärdedel? Knappast. Annars hade det väl varit oerhört lämpligt, särskilt nu när SVT har ett sparkrav på 355 Mkr, att ta pengarna från produktioner tittarna uppenbarligen inte vill ha.

Sedan kan jag inte låta bli att undra vad det är som kostar. Sändningsrättigheterna går på någon miljon. Sveriges musikaliska bidrag framfördes av en sångerska och några dansare. Att skicka dem till Österrike ihop med ett team på 3-4 personer kan inte gå på många kronor, och så en kommentator på det. Jag tänker inte göra deras jobb (själv hade hellre producerat och tittat på svartvit dubbad dockfilm), men här finns definitivt pengar att spara.

Skatteparadiset Sverige

Jag har spekulerat om en ny förmögenhetsskatt ända sedan jag startade den här bloggen. Själv hade jag inte tid att vänta utan flyttade mig till förmögenhetsskatten i Norge (nej, det var inte huvudsyftet), men nu kommer det allt tätare tecken på att Sverige tänker följa efter. Detta gick nyligen att läsa i Svenska Dagbladet.

Vid sidan av att vara ordförande för extremistorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet är skribenten också kommunstyrelseordförande i Solna. Det något märkliga efternamnet är finsk-pakistanskt för den som undrar. Artikeln är låst, därför ingen länk, men följande text går att läsa för er som ”bara” betalat 20 miljoner om året i presstöd:

”Nyligen har hela Sverige deklarerat. I deklarationen redovisar vi våra inkomster och förväntar oss att betala omkring 30 procent av dem i skatt. Några av oss, som tjänar över 55 000 kronor i månaden, betalar utöver detta också statlig inkomstskatt. Men det finns en grupp för vilka deklarationen inte spelar någon roll – miljardärerna. För dem har Sverige blivit ett skatteparadis.”

Sverige, ett skatteparadis – verkligen? När Leif Östling ställde den retoriska frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” betalade han över tio miljoner om året i inkomst- och kapitalskatt, men han varken var eller är värst. Låt oss t ex titta på Spotify. För 2024 betalade Gustav Söderström över 300 miljoner i skatt, Daniel Ek 252 miljoner och Alex Norström 215 miljoner. Tillsammans betalar trion alltså närmare 800 miljoner om året. Får vi gissa att de betalar en del moms och andra skatter också.

Och det är bara privat. Sedan betalar företaget 900 miljoner i skatt och så har de 1400 anställda som i sin tur betalar inkomstskatt och moms, vid sidan av arbetsgivaravgiften (straffskatten på anställning) som företaget betalar för dem. Jag drar till med en gissning på totalt tre miljarder, men då får man lägga till att Spotify betalar ut två miljarder i royalty till svenska artister. Man brukar väl räkna med att hälften av företagares fakturabelopp försvinner i skatt, så där har vi kanske en miljard till, alltså fyra miljarder för år 2024. Och så fyra till för 2025, fyra till för 2026 osv.

Det är alltså tre miljardärers bidrag till statskassan. Svaret på frågan vad fan de får för pengarna är hån från en sossepolitruk vars politiska karriär började som femtonåring och som vid 37 års ålder inte har haft ett enda jobb som inte betalats med skattepengar, som förvisso kommer från alla som jobbar, men rätt få kommer upp i miljarder till statskassan.

Den som fortfarande tycker att det är en bra idé att sätta dit miljardärerna i ”skatteparadiset Sverige” rekommenderar jag att titta på erfarenheterna från ett närliggande land med förmögenhetsskatt. I Norge har politikerna lyckats skrämma bort 780 miljarder kronor (och gissningsvis fler potentiella framtida företag än någon skulle vilja erkänna). Svenska politiker, väljare och skattebetalare får bestämma sin väg, men ni behöver ju inte upprepa vartenda norskt misstag.

Fräcka stölder

Om man skulle satsa på en karriär som tjuv tror jag att det är precis så här man bör bete sig. Bara knalla in, säga att man snackat med chefen och räkna med att de inte dubbelkollar.

För varför skulle de? Ingen kan väl vara så fräck att man begår en stöld eller ett bedrägeri mitt på ljusa dagen? Jo, just för att ingen räknar med det. Jag hörde om en datorkupp där ett gäng iklädda overaller med någon datalogga klev in på ett kontor och tog med sig tio datorer framför personalen. Ingen hade hört talas om det, men alla utgick ifrån att det var i sin ordning.

”Hälsa från chefen om någon frågar.”

Det här skulle faktiskt kunna vara en legitim affärsidé, att starta ett företag som iscensätter sådana här bluffar, med chefens goda minne, bara för att se om personalen låter sig luras. Gör de det är det bättre att blåsningen är del av ett säkerhetsupplägg än att företaget blir av med utrustning, varor eller pengar. Och trygghet! Att bli lurad eller bestulen ger en dålig känsla och kan den förebyggas genom att göra en extra koll, säga ”hej” på lagret och fråga folk vad de gör där, är det värt en hel del.

Särskilt om alternativet är att bli lurad på riktigt. Killen i Smålandsbutiken verkar ha lyckats många gånger och han kommer inte sluta. Särskilt om han ser till att lägga sig under 1500 kr, gränsen för ringa stöld, för då lär polisen inte ens försöka utreda. Man kan inte räkna med att alla tjuvar är lika dåligt förberedda som Johan Glans:

Skattesänkning för rika eller rimlig reform?

ISK-skatt har tydligen blivit en valfråga. Bra! Idag subventioneras lån medan sparande beskattas, det behöver diskuteras. Men sättet man gör det på är som vanligt under all kritik. Så här gör Sveriges Radio:

”Tjänade”, verkligen? Att få behålla mer av sina egna pengar är alltså att tjäna, enligt ”Sveriges Rödio”. Enda sättet att få ihop den logiken är att se alla pengar som Skatteverkets och varje skattesänkning som en stöld från staten.

Jag klickade på länken med texten ”skattesankning-pa-investeringssparkonton-gynnar-rika-mest”. Låt oss börja där. Ja, räknat i kronor är det alltid de rika som gynnas mest av skattesänkningar, men när det skattefria beloppet dubblas till trehundratusen är det den med exakt trehundratusen på sitt investeringssparkonto som gynnas mest i procent. Det är mellanstadiematte.

Men här är det ”de rika” läsaren ska fokusera på, så man gör en lista över välmående kommuner med Danderyd, Lomma och Lidingö i spets där flest människor skulle ta del av skattesänkningen, och en lista med avfolkningsbygder med lägst andel. Sedan intervjuar man ”folk på stan” i Djursholm, en välmående 94-årig tant, en bortskämd överklassunge, en gubbe utan sparande och en som betonar att han gärna betalar mer skatt.

”Vi har det bra här i Djursholm!”

Inte det mest vinklade reportage jag hört, men någon enda gång hade jag velat höra en låg- eller medelinkomsttagare berätta att ISK-sparandet gett barnen möjlighet att utöva sina fritidsaktiviteter, gjort så att familjen haft råd att ta med mormor på semestern eller bara gett dem lite andrum i en pressad vardag. För de finns! Varför lyckas media aldrig hitta dem?

Skatt på pant

Jag fick ett mejltips från Marcus om en riktigt dum nyhetsartikel med rubriken ”Pant som inkomst – då kan du behöva betala skatt”.

Har man själv köpt burkar/flaskor med pant på är det lugnt, för då är det ju ingen inkomst, man får bara tillbaka panten man betalade vid inköpet. Om du däremot plockar upp andras pantburkar, exempelvis under en skogspromenad, och pantar dem istället för att slänga dem som restavfall, då ska du straffas.

Plockar du svamp eller bär får du sälja skattefritt för 12500 kr per år, men plockar du plast eller aluminium ska du skatta från första kronan. I praktiken är det såklart riskfritt, hur skulle någon kunna veta om du köpt burken du pantat? Men vill du göra rätt ska du uppge det i deklarationen. Det är idiotiskt av flera skäl:

• Regler som inte kan kontrolleras gör bara systemet tandlöst.

• Den som pantar gör samhället, sina medmänniskor och inte minst vilda djur en tjänst. Skräp ser illa ut och aluminium som hamnar på en åker (där jag bor gäller det en stor del av burkarna längs vägarna) kommer skäras upp i sylvassa remsor som hamnar i tassar, klövar och magar. Att bekämpa det borde belönas, inte straffas.

• Det vore en schysst signal från statens sida, att visa att goda gärningar inte nödvändigtvis måste beskattas. Eftersom gissningsvis inte en enda människa någonsin åkt dit för detta skulle en dylik amnesti inte kosta en enda krona, det skulle tvärtom få staten att framstå som mänsklig.

Här i Norge är det nästan lika dumt. Små summor, upp till 10000 kr per år, ”är i praktiken skattefria”, och de allra flesta av oss som plockar upp andras pant när vi ser den kommer inte i närheten av det beloppet. Dessutom är det ju upp till skattmasen att bevisa att det handlar om pant på emballage du inte själv köpt in.

Köpt eller hittat?

Men skatt ska vara allmängiltig och jag är övertygad om att det finns en och annan ”Burk-Curt” därute som plockar pant dagligen i en större stad och som lätt kommer upp i en hundring eller mer per dag och således femsiffrigt per år. Att straffa dem med skatt för att de städar andras skit är såklart vansinne.

In med några miljarder till

Västlänken, en kort järnvägsförbindelse i Göteborg, trodde man år 2020 skulle kosta 20 miljarder. Tre år senare räknade man med 36,5 miljarder. 2025 var man uppe i 49,3 miljarder och när det nu talas om 56 miljarder behöver man ”täcka Västlänkens skenande kostnader”.

Vad jag undrar är vilka tjänstemän som fått sparken längs vägen. När man tredubblar kostnaderna (och det är förmodligen ingen insatt som tror att det kommer att stanna där) måste det väl vara ett antal personer som sjabblat rejält? Tur att det bara är skattebetalarna som drabbas.

Jag är särskilt fascinerad av fördelningen. Med ”skatten” menade de väl specifikt trängselskatt. Annars är det lätt att tro att SVT gör en skillnad på pengar som kommer från staten och skatten, och det är det ju faktiskt inte. Alla statens pengar är skattepengar, antingen skatt som tagits ut för att finansiera välfärd och annat, eller pengar som kunde ha använts till ett sänka skattetrycket från ett av världens högsta.

Ansvarig (?) minister pratar om ”de 7,6 miljarder som regeringen nu skjuter till”. Kanske tror han på det själv, kanske borde hans väljare påminna honom oftare om att det faktiskt är folkets pengar, så att han slipper göra bort sig nästa gång det ska in ännu mer pengar i den här soppan.

”More money for you!”

Hela bygget skulle förresten ha varit klart i år, men den senaste gissningen är 2030. Om det av någon anledning inte blir ytterligare förseningar kanske det blir en vänsterregering som får besluta om att skjuta till de resterande kostnadsökningarna. Jag fattar att det är svårt att exakt räkna ut vad en järnvägssträcka ska kosta, men visst vore det kul om det någon gång blev en tredjedel så dyrt istället för tre gånger så dyrt. Eller att man bara lyckas hålla budgeten och tidplanen en endaste gång!

Statliga skor

När man förespråkar en mindre stat får man mothugg av folk som menar att det staten styr idag måste styras av staten imorgon. ”Vem skulle annars bygga vägar?”, är en fråga som kommer upp ibland trots att det såklart fanns vägar långt innan det fanns stater. Finns behovet brukar det lösa sig.

En del menar att vårdinrättningar och skolor absolut ska drivas av staten, regioner eller kommuner. Märkligt nog brukar de inte ha några problem med att privata företaget bygger sjukhus eller städar i skolorna, men läkare och lärare måste absolut få sitt lönekuvert från en kommun eller myndighet.

Jag menar inte att allt blir bättre för att det är privat, eller att det inte skulle finnas plats för politikerstyrda förskolor eller vårdhem, kanske till och med en statlig bank. Jag förstår bara inte vad som gör samhällsinstitutioner till bättre arbetsgivare. Att det varit så tidigare räcker inte för mig.

En norsk politiker, Tor-Mikkel Wara (Fremskrittspartiet), gjorde ett tankeexperiment redan på 80-talet där han vände på det och undrade hur det skulle vara om det funnits ett statligt skomonopol, och jag har en känsla av att de som nu menar att bara staten kan driva äldreboenden eller sälja alkohol då skulle ha sagt detsamma om skor.

Se gärna inslaget. Bildkvaliteten är lite sådär, men ljudet är bra och jag tror att språket är begripligt. För den som inte vill följer här ett sammandrag på argument han trodde skulle komma om staten hade haft ett skomonopol, men som nu började ifrågasättas.

”Privata företag kan inte börja sälja skor, alla måste ju ha skor. Det är omoraliskt om någon ska tjäna pengar på något så grundläggande som folks behov av skor.”

”Tänk på landsbygden! Vem skulle sälja skor ute på landet om inte staten gör det? Där bor det ju så lite folk att det inte skulle löna sig.”

”Hur ska man kunna lita på att privata skor har hög kvalitet? Privata företag skulle försöka lura folk att köpa dåliga skor som går sönder. Staten måste se till att skor har bra kvalitet så att inte konsumenten blir blåst.”

”Företagen skulle bara satsa på skor till de rika, de med hög köpkraft, inte skor till vanligt folk. Staten måste se till att det finns skor som allmogen har råd att köpa.”

”Privata aktörer skulle bara producera skor som går att massproducera. De skulle inte ta hänsyn till dem som har små eller stora fötter.”

”Gå till båtavdelningen, jävla plattfot!”

Nu kan alla dessa argument viftas bort med att vi har en privat skomarknad som fungerar, det vore därför vansinne att låta staten börja producera skor. Om det hade bildats ett statligt skoföretag, vi kan kalla det Northshoes, hade deras skor förmodligen subventionerats och ändå inte sålts.

Men på områden där staten varit en – eller kanske ensam – aktör är det för många en naturlag huggen i sten att det ska fortsätta, vare sig företaget heter SVT, Sveriges Radio, Almi, Systembolaget, Postnord, Green Cargo eller Svenska Spel. Bara för att nämna några.

Sexköp med Swish

Ingen har väl missat mannen som misstänks ha sålt sin fru för sexuella tjänster. Inte minst uppseendeväckande är att mannen är åtalad samtidigt som frun fått betala skatt för inkomsterna, om än bara en liten del av dem. Hade det inte varit lämpligt att först bestämma förövare och därefter kräva in skatt?

Den allmänna uppfattningen tycks vara att han är skyldig medan hon är oskyldig, men då kan jag tycka att det är märkligt att han nekar till skuld medan hon drömt om ett liv som prostituerad och verkar ha betalat skatten utan protest. Vem som är skyldig till vad tänker jag hur som helst inte spekulera i, det får domstolarna ta reda på.

Det jag reagerat på är istället betalningen. Om jag förstått rätt har det kommit in en miljon på Swish, eller 1014000 kr för att vara exakt. Med den taxa som anges blir det 338-667 köptillfällen (jag hittar faktiskt inget bättre ord). Två frågor:

1. Hur kan man välja att köpa sex (ett allmänt avskytt brott med fängelse i straffskalan oavsett om kvinnan var med på det) med Swish, ett betalningssätt otroligt lätt att följa?!
   
   
2. Hur kan inte banken reagera långt innan det trillat in hundratals inbetalningar på totalt över en miljon på kontot?! Mannen har dessutom skulder på 14 miljoner efter en tidigare konkurs, så är det han som stått för bankkontot borde Kronofogden ha reagerat.

Min bank frågade vad jag höll på med när jag växlade pengar efter att ha flyttat från Sverige till Norge. Det handlade om betydligt mindre belopp och kanske ett tjugotal transaktioner. Förresten har väl nästan alla tagit ut eller satt in tiotusen, eller ännu mindre, och direkt fått frågan varifrån pengarna kommer och/eller vad de ska användas till. Här snackar vi om en gubbe som får in en miljon i Swish!

Missförstå mig inte, jag är inget offer. Jag blev varken förvånad eller arg över att banken frågade mig om vad de upplevde som misstänkta transaktioner. Det som förvånar mig är istället hur andra kan flytta miljoner – vare sig det gäller norrländska trafficking-leverantörer eller ryska oligarker – utan att någon ställer en enda kritisk fråga.

Om jag inte var tydlig tänker jag alltså inte diskutera skuldfrågan i kommentarsfältet. Inte heller sexköpslagen, moral eller något annat ovidkommande. För den som så önskar finns säkert massor av ställen för det, det här är en ekonomiblogg.