Ojämlikt sparande

Svenskar sparar och investerar mer pengar än de flesta andra och Sverige ses för en gångs skull som ett föregångsland. Men det finns ett smolk i glädjebägaren som förändrar allt – män och kvinnor sparar inte exakt likadant och lika mycket. Nu raljerar jag lite, men det är ändå det uppdragsanalysföretaget Inderes och den feministiska tankesmedjan Ownershift fokuserar på.

”Vad är då förklaringarna till könsskillnaderna gällande sparandet? Enligt rapporten visar forskningen på tydliga könsskillnader gällande finansiellt beteende. Män är mer optimistiska, handlar oftare värdepapper och tar större risker, medan kvinnor har större självkontroll och hellre fokuserar på trygghet.”

Detta förklaras i sin tur av ”finansiella beteenden som etableras tidigt ofta håller i sig länge”. Inte ett ord om att män och kvinnor skulle vara olika, att könen (ja, alla två) har medfödda skillnader. Istället handlar allt (enligt den extremt politiskt korrekta nationalekonom som citeras) om hur man sporrar pojkar och flickor olika.

Lösningen för att uppnå ”det jämlika sparandet” sägs vara att ”prata med både flick- och pojkbarn” om pengar, ekonomisk risk och olika sparformer. Är det någon som tror att föräldrar eller skolan fram till nu uppmuntrat pojkar att spara och flickor att inte göra det? Såklart inte!

Sedan får jag bita mig i läppen för att inte gapskratta åt den skitnödiga formuleringen ”flick- och pojkbarn”. Könen blir hur som helst inte identiska för det. Män har i sin medfödda könsroll genetiska skäl till att ta större risk och kvinnor lika genetiska skäl att fokusera på trygghet. Det handlar om artens fortlevnad och kan inte tänkas bort av feminism.

Sedan har jag en känsla av att varenda undersökning visar att skillnaderna minskar. Fler kvinnor än tidigare investerar på börsen och det lär fortsätta. Det enda hotet mot utvecklingen jag ser är maktens otålighet och tro på att man genom politiska beslut och riktade åtgärder ska skynda på förloppet.

Ett exempel på det: Ekonomi är ett av få områden där kvinnor inte är i majoritet inom högre utbildning. När Handelshögskolan i Stockholm införde krav på högt högskoleprovsresultat vid sidan av höga gymnasiebetyg ledde det till att färre kvinnor kom in på utbildningarna. Vad det berodde på att kvinnliga studenter favoriserades av gymnasiebetygssystemet kan kvitta, men så fort man blev klar över att kravet på högskoleprov fick motsatt effekt tog man bort kravet. Snart kommer det nya idéer om hur man kan skruva på parametrarna för att åter gynna kvinnliga ekonomer – tills det får ett bakslag och man får tänka om.

Som sagt, jag tror att det vettigaste man kan göra för jämn könsfördelning är att ge så många som möjligt så stora chanser som möjligt. Blir det inte exakt 50-50 beror det på att män och kvinnor är olika. Låt oss få vara det!

Sluta vaska skolelever!

Det är inte varje dag jag tipsar om Expressenkrönikor, men Linda Jernecks text om svaga elever tycker jag är läsvärd.

”Det är barn som lär sig lite långsammare än klasskamraterna, som har svårt med abstrakt tänkande och att förstå konsekvenser. De kommer inte att nå upp till läroplanens krav på att resonera och analysera, trots att skollagen slår fast att det är en rättighet att klara godkänt.

När skolan inte värderar praktiska kunskaper – och prompt ska tvinga elever att skriva resonerande texter även i hantverksämnen – slås de ut.”

Jag minns de här eleverna från min egen skolgång. En del var svagbegåvade, men långt ifrån alla. En del hade högpresterande hjärnor, de såg bara inte ut som Skolverket bestämt att de ska. Men istället för att acceptera att vi har olika styrkor låtsas man att alla är lika och försöker pressa dem genom systemet, bl a genom att ”förbjuda” underkänt, göra alla program teoretiska och ta bort fria tillval.

Jag har en kompis som genom hela skoltiden upplevde att hon inte var bra på någonting. Att hon dessutom blev mobbad får mig att undra hur hon överhuvudtaget stod ut. Idag har hon ett eget företag med anställda i mathantverksbranschen, men det hade staten (den norska i det fallet) kunnat slarva bort.

Att sabotera skolgången för alla ungar som inte helt passar in i mallen är ett gigantiskt slöseri av samhällsresurser! När skolan debatteras landar det ofta i en diskussion om huruvida friskolor ska få finnas. Jag hade önskat att Skolsverige istället började diskutera om det ska få finnas fritänkare. Eller rättare sagt skulle jag vilja att det nuvarande förbudet hävs.

Halvvägs elbuss

Ingen har väl missat makthavares ökade intresse för att köpa in eldrivna fordon till offentlig verksamhet? Det behöver inte vara fel, men ofta tycks de ha glömt att ta in behoven i ekvationen. T ex har man tvingat på hemtjänstpersonal elbilar som inte funkar för deras verksamhet. Här i Norge läste jag om en dieselfärja som ersatts med en elfärja som numera tar en fyra timmar lång paus mitt på dagen eftersom laddningen bara räcker till förmiddagen.

I Uppsala har man skaffat elbussar vars batterier skulle klara 23 mil ”under normala vinterförhållanden”, men trots helt normalt väder sprack det redan i november då bussarna bara klarade 18 mil varefter de måste bytas ut mot dieseldrivna ersättningsbussar med tillhörande förare.

Jag har aldrig ägt ett eldrivet fordon, men när det gäller hemelektronik är det väl mer regel än undantag att tillverkarna har en mer positiv syn än verkligheten på hur ofta batterier måste laddas. Då känns det väldigt optimistiskt att köpa bussar som ska hålla obetydligt längre än de måste göra för att inte reseplaneringen ska braka åt skogen.

Jag är förvisso en vanlig människa med ett högst bristfälligt elektronikintresse. Dessa bussar köps in av professionella bussinköpare vars arbete går ut på att göra långsiktigt kloka bussinköp. Det tycker jag gör resultatet ännu värre, men betyder det att vurmen för elfordon håller på att svänga precis som för privatpersoner? Inte direkt?

”Alla stadsbussar ska inom en ganska snar framtid vara eldrivna, om detta är alla beställare av busskollektivtrafik – landets 21 regioner – överens om. Idag är en stor andel av alla bussar i stadstrafik i Stockholm eldrivna och många fler elbussar är beställda.”

Förklaringen är väl som vanligt att det är skillnad på egna och andras pengar. Jag kan undvika en butik pga principer, men skulle aldrig göra ett dåligt köp med egna pengar bara för att visa en poäng. Med skattepengar verkar det göras hela tiden.

Rimlig värdering av brott?

Brott och straff intresserar mig. Häromdagen läste jag om klimataktivister som limmat fast sig vid ett konstverk på Nationalmuseum. Inte för att de hatar konst utan för att få gehör för sina föreställningar om klimatet. De sex åtalade erkänner handlingarna, men nekar till brott eftersom de handlat i självförsvar mot ”klimatnödläget”. De anser alltså att deras tro rättfärdigar handlingarna och att de därför står över lagen.

Samtidigt kom nyheten om kvinnan som stulit mat för 1230 kr och fått dagsböter på 78000 kr. Till skillnad från aktivisterna erkände hon inte brottet utan hävdar att hon varit förvirrad och inte stulit medvetet. Kanske borde hon ha hänvisat till ett ”matnödläge”, för nu gick rätten istället på åklagarens sida.

Vad kan då klimataktivisterna vänta sig för straff för att attackera en Monet-tavla genom att plaska med lim och rödfärg framför konstverket vars ram skadades av behandlingen? Att de tar lagen i egna händer och ger sig på ett i sammanhanget oskyldigt konstverk och museum av politiska skäl skulle kunna utgöra terrorbrott.

Terrorism kan ge livstids fängelse i de allvarligaste fallen. Det var ju inte detta, men eftersom aktivisterna redan innan domen fallit säger att de kommer att fortsätta med sin kriminalitet kunde kanske några års fängelse fått dem på andra tankar. Men bara i ett fall yrkar åklagaren på ett kort fängelsestraff, för övriga dagsböter. Unga klimataktivister är ju inte direkt kända för sitt hårda arbete i välbetalda jobb, så en gissning på lägsta dagsboten 50 kr är nog inte helt galen. Kanske kommer bötesbeloppet snitta på 2000 kr, inklusive den sjätte aktivisten som säkert inte heller får fängelse. Eventuellt skadestånd kommer garanterat aldrig betalas.

Detta att jämföra med 78000 kr för att fuska med självscanningen på Ica. Jag sympatiserar med idén att dagsböter ska göra att det svider lika mycket för dem med hög lön och jag rättfärdigar inget av brotten, men jag vet vilket av dem jag ser som allvarligast ur ett samhällsperspektiv och det är inte snatteriet.

Du betalar talfruns resor

Talmannen Andreas Norlén har tagit med sig frun på tjänsteresor och låtit skattebetalarna stå även för hennes reskostnad trots att hon inte haft någon officiell funktion. Detta har hänt både på utlands- och inrikesresor.

Nej, fel bild!

Här är han!

Det låter ju helt galet, men är tydligen okej om det finns ”särskilda skäl”. Gissa vem som bestämmer om det gör det – talmannen! Så Norlén beslutar om Norlén ska få slösa skattepengar på att han tycker att det känns bra att ha med frugan på jobbet. I några av fallen har detta ”särskilda skäl”-godkännande skrivits under i efterhand och det blir åtminstone svårt att rättfärdiga för talmannen.

Om vi droppar teatern fattar han såklart att han gjort fel, men räknade väl iskallt med att antingen ingen skulle upptäcka det eller att det inte skulle få några följder om han blev avslöjad. Det första sprack. Möjligen hade DN tänkt suga på den här karamellen till närmare valet, men att Moderaternas retorik om DN som en aktiv vänstertidning fått dem att fyra av kanonen redan nu.

Vilket leder till nästa punkt. Kommer det att få några följder? Knappast juridiskt. Ni hör ju själva, talmannen beslutar vad talmannen får göra. Då återstår opinionen. Jag kan inte tänka mig att Moderaterna kommer att tappa röster på detta? Det är så långt till valet att folk hinner glömma, och ska man rata alla partier som beter sig oetiskt kan man aldrig rösta, för det saknas ju inte precis exempel på mygel från oppositionen.

Det var väl Churchill som sa att demokrati är det minst dåliga system vi kommit på, men då undrar jag om det kan kallas för ett demokratiskt system när makthavare satts att kontrollera sig själva. Och så media då, men eftersom deras största inkomstkälla i många fall är skattefinansierat mediestöd beslutat av politikerna de ska kontrollera blir även det rätt tandlöst. Då återstår väljarna, som kan fälla dem vart fjärde år, men hur bra tycker ni det funkar? Och på toppen av allt har Sverige mage att kasta skit på andra länders bristande demokrati!

Ett steg i taget

Skatteverkets jurister har gjort en ny tolkning av EU:s momsdirektiv och kommit på att den som hyr en parkeringsplats av sin bostadsrättsförening ska betala moms för den. Såvida parkeringsplatsen inte finns ”i samma hus eller i nära anslutning till det”. Hur långt ”nära anslutning” är framgår inte, men dessutom måste parkeringen ingå i månadsavgiften och inte gå att välja bort, så i princip lär väl alla BRF-innehavare med bil åka på den nya skatten. Bara att gilla läget.

Tilltaget betyder att bostadsrättsföreningar kommer att behöva momsregistreras, så de jublar nog inte heller. Expressens ledare spekulerar i vad nästa steg blir. Kanske måste föreningarna ta ut moms på övernattningslägenheter, festlokaler, gym eller bastu som tidigare kunnat hyras till självkostnadspriser.

Jag tänker ytterligare ett steg. Om några år blir det kanske moms på månadsavgiften till föreningen med hänvisning till att det är logiskt eftersom man redan betalar moms på p-platsen, så varför inte också på själva lägenheten? Det är ju perfekt för staten med sådana skatter som är mer eller mindre omöjliga att slippa undan. Precis som att man inte kan stoppa bilen i fickan behöver man någonstans att bo.

I slutändan handlar det väl om att Skatteverket måste dra in mer pengar. Annars har jag ett spartips till myndigheten. Jag anser nämligen att de har för mycket personal när de har tid att skapa floskeldrypande visioner av typen ”Tillsammans gör vi samhället möjligt” som förutom att det inte ger några pengar till staten faktiskt inte betyder någonting överhuvudtaget. Men det är klart, det är kanske bättre att de skapar visioner än att de lägger tid på att omtolka lagar.

Hatts fallskärm

Ännu en helg av honungsförsäljning till ändå. Den var kall och slitig, men rekordlönsam. Pengar har en förmåga att få mig att tina upp, så det är inte ett dugg synd om mig. Nu tänkte jag prata om en annan det inte heller är synd om.

Väldigt många har tyckt till om den avgående centerledaren Anna-Karin Hatts fallskärm och jag har ingen annan åsikt än majoriteten och knappast någon unik tagning på det inträffade, vilket brukar resultera i att jag inte bloggar om saken. Samtidigt kan jag bara inte tiga.

Detta har hänt: Hatt valdes till partiledare 3 maj i år. Drygt fem månader senare avgick hon med hänvisning till att ha mottagit ”hat och hot”. Hon har inte anmält ett enda hot trots att polisen har ett eget journummer dit politiker kan ringa när de utsatts för hot. Jag tror inte ett ögonblick på att hon blivit hotad. Hat har hon kanske fått, men antagligen mindre än genomsnittspolitikern eftersom få väljare ens tänker på att centern finns mellan valen och Hatt lyckades vara ännu mer osynlig än företrädaren Muharrem Demirok.

”Murre, gör något med pinnar!”

Trots sin osynlighet tjänade Hatt mer än alla andra partiledare under sin rekordkorta tid på posten, 228167 kr/månad, över tio procent mer än tvåan Ulf Kristersson. Trots att hon varken suttit i riksdagen eller varit minister har hon tjänat nästan lika mycket som en minister och en riksdagsledamot tillsammans!

När hon nu avgår har hon ansökt om att få behålla sin lön i upp till sju månader (återstoden av sitt första partiledarår som hon alltså avslutar efter mindre än halva tiden). Det är 1,6 miljoner kronor som hon säger sig behöva för att ”landa i en ny verklighet”. I och för sig säger hon ”Jag har inte för avsikt att ta ut en krona mer än vad jag behöver”, så om hon får ett nytt jobb kan pengarna sluta att ticka in.

Men det vet vi ju hur det brukar funka. När tidigare politiker som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har fått fallskärmar med liknande upplägg har de sett till att den nya lönen fördröjs eller kallas något annat än lön. Eller så startar de eget aktiebolag, tar in alla inkomster där, men låter bli att ta ut lön från företaget så länge fallskärmen är igång.

Anna-Karin Hatt säger att hon lidit av hat och hot. Hot tror jag alltså inte på, och vore hon rädd för hat hade hon väl knappast tagit emot 1,6 miljoner för att ”landa i en ny verklighet” för vad tror hon att det leder till? Jag kommer att tänka på Yngwie Malmsteen-citatet ”You realeased the fucking fury”. Hot är förbjudet och dessutom ociviliserat. Hat är däremot en helt laglig och i mitt tycke ofta mycket rimlig känsla.

Skillnad på bidrag och avdrag

Egentligen tror jag att alla vet det här, men nu börjar jag bli less på människor (främst vänsterpolitiker) som medvetet felanvänder ordet bidrag och kallar allt från jobbskatteavdrag till ROT- och RUT-avdrag för just bidrag.

Avdrag betyder i skattepolitikens värld oftast pengar man inte behöver betala skatt för. Man kan ha rätt att tjäna upp till ett visst belopp innan skattmasen ska han sin del av kakan, eller som i ROT/RUT en kostnad man får betala för oskattade pengar. Det står alla fritt att tycka att det är orättfärdigt eller samhällsekonomiskt dumt, men det förvandlar inte avdrag till bidrag.

Resonemanget är djupt oärligt, om det inte är så att personerna som kallar avdrag för bidrag egentligen tycker att alla pengar tillhör staten och att alla privata förmögenheter och inkomster som inte konfiskerats av statsapparaten är att betrakta som en allmosa från politikerna till medborgarna. Är det så de menar?

Senast var det socialdemokraternas finanspolitiska talesperson Mikael Damberg som i SVT:s 30 minuter sa: ”De som tjänar över 66000 kronor i månaden har redan fått tillräckligt.” Fått?! Av vem då? Vi pratar väl om lön – inte bidrag – och den är det ingen som får, lön jobbar man för och har förhoppningsvis förtjänat.

Någon kanske tycker att jag ägnar mig åt hårklyverier nu, men jag anser att ord har betydelse, och jag är övertygad om att det är just därför man med dessa förskjutningar försöker ändra verklighetsbeskrivningen och låtsas att alla som tjänar pengar är parasiter och alla som har det gott ställt på ohederligt vis har roffat åt sig pengar från andra. Det är fel, så sluta med det.

Frityroljesvindel

Erkänn att du blev lite nyfiken på dagens rubrik! Här kommer en helt osannolik soppa med frityrolja som bas.

För miljöns skull blandas biogas in i dieseln. Eller miljö kanske är mycket sagt, det görs för att få ner koldioxidutsläppen. Man gör det i Sverige och man gör det i Norge. Mycket handlas från Kina. Ni vet, landet man inte ska handla från av människorättsskäl, men klimatet trumfar allt.

En populär produkt i sammanhanget är begagnad frityrolja. När man friterar kokar man ju maten i olja och får därför en massa olja över. Silar man bort skräpet kan man blanda den med diesel att tanka bilarna med. Frityrolja innehåller vanligtvis miljövidrig palmolja, men när den redan är använd får den på det här sättet ett andra liv som inte sliter på miljön.

Så vad är haken? Det finns väldigt många kineser, men det finns också väldigt många diesellastbilar i världen, så frågan är om kineserna kan sätta i sig tillräckligt många vårrullar för att restoljan ska räcka till bränslet. Nej, det kan de inte. Det blev faktiskt så ont om begagnad frityrolja att priset på den plötsligt blev högre än för ny, ostekt olja!

Ni förstår säkert vad detta ledde till (det gjorde inte politikerna). Några driftiga kineser började sätta begagnat-etiketter på ny, oanvänd palmolja. Resultatet blev att palmoljeproducenterna fick en skjuts.

Och politikerna, som ville kunna godhetssignalera om sitt djupa miljöengagemang såg till att dieseln blandades ut med färsk palmolja (som har upp till tre gånger större klimatpåverkan än fossila bränslen), vilket i sin tur ledde till att Norge kom ännu längre ifrån att klara klimatmålen än om de inte hade gjort någonting.

Det här händer igen och igen. Politiker och makthavare gör tilltag för miljön, som i slutändan istället visar sig slå mot miljön. Varje miljon och miljard man leker bort på åtgärder som i bästa fall är meningslösa hade kunnat läggas på något vettigt – för miljön, barnfamiljer, cancerforskning eller äldrevård. Det saknas sällan vettiga hål att hälla pengar i, ändå väljer man nästan konsekvent att lägga dem på skit istället.

Stjäl om du vill, tummen upp från polisen

Jag har sällan blivit lurad av secondhandförsäljare, men så har jag knappt köpt, bara sålt. Folk i allmänhet är väldigt ärliga. En gång sålde jag en dalahäst på Tradera. Köparen var en invandrare som märkligt nog samlade på just dalahästar, och några dagar efter att han vunnit auktionen skulle han hämta och betala. Jag brukar ha koll, men när han kom angav jag ett för lågt pris. Det hade jag aldrig upptäckt, men han gjorde det när han kom hem, kontaktade mig och erbjöd sig att betala mellanskillnaden.

Men så finns bedragare som sätter fusk i system och vad gör polisen åt det? Ingenting, tydligen.

”De lägger ned alla ringa bedrägerier, det vill säga under 1 250 kronor, vilket vi är några som reagerat på för det innebär att de legaliserat ringa bedrägeri.”

Artikeln exemplifierar med en kvinna som polisanmälts 65 gånger. Med tanke på allmänhetens förtroende för polisen betyder det kanske tusen bedrägerier. Själv hade jag aldrig övervägt att polisanmäla, varför ska jag följa upp pengaförlusten med att förlora tid hos en organisation som garanterat inte kommer försöka hjälpa mig?

Vilket gör bedrägeri till en lönsam verksamhet. Har hon blåst tusen pers på tusen kronor har hon stulit en miljon och polisen har inte ens sökt upp kvinnan och berättat om misstankarna.

Polischefen i reportaget ”delar inte bilden” av nedlagda förundersökningar. Med tanke på den nya lagen om förolämpning av tjänstemän tänkte jag låta bli att spekulera i om han är lögnaktig eller dum som ett spån, men om en enda person kan begå åtminstone hundratals bedrägerier utan att polisen gör ett dugg spelar det ingen roll om de ”delar bilden” av hur verkligheten ser ut.

Det är skillnad på bild och verklighet.

”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” är ett uttryck som skapades långt innan svensk polis blev värdelös, men faktum är att polisens passivitet skapar yrkeskriminella om man kan stjäla nästan riskfritt. Nästan riskfritt, för det kan ju också leda till att folk tar lagen i egna händer, och så blir det ännu fler brott. Något annat det lär leda till är att polisen handlingsförlamning på sikt dödar försäljningen av begagnade prylar. Det här är dumt på så många sätt!

”Mat eller medicin”

Det finns fattiga människor. Kanske är Susann, 61, som Aftonbladet skriver om, en av dem. Det är svårt att veta med den väldigt knapphändiga informationen. Som vanligt i sådana artiklar.

Vad som också nästan alltid ingår i historien är att personer som omnämns som fattiga inte har råd med mat. Oftast – om än inte helt undantagslöst – är de också överviktiga. Jag fattar att man kan vara både hungrig och överviktig samtidigt, men det ger åtminstone inte den svaga eller obefintliga bevisningen ytterligare styrka utan gör att jag tvärtom tänker att här är det något de inte berättar.

I Sveriges stadsmissioners fattigdomsrapport omnämns Susann (på sida 19). Där står att hon jobbat hela livet, men att ekonomin alltid varit pressad. Varför den varit det får vi inte veta. Jag förstår om den är pressad nu, när hon går på a-kassa och hennes man är sjukskriven, men det faktum att inkomsten sjunkit gör henne inte till sanningsvittne. En enkel sökning visar att hon har bil och husvagn och att hon och maken så sent som i juli flyttade in i en bostadsrätt.

Så när Stadsmissionen och Aftonbladet skriver att hon inte har råd med både mat och medicin utan att nämna en enda siffra är jag ledsen, men jag behöver något slags underlag för att köpa det. Tills motsatsen är bevisad vägrar jag tro att någon enda svensk måste välja mellan att äta sig mätt eller hämta ut receptbelagd medicin.

Men på en punkt vill jag ge Susann upprättelse. Det finns naturligtvis ingen anledning att en drygt sextioårig, delvis handikappad tant ska tvingas söka tjugo jobb i månaden (för övrigt den enda siffra som nämns i historien om Susann). Hon kommer inte närmare en anställning för det. Låt henne slippa söka jobb hon inte kan få, och låt oss slippa rövarhistorier om fattiga personers val mellan mat och medicin. Det enda de riskerar att leda till är att devalvera värdet av berättelser om riktig fattigdom. Ni vet, sådan fattigdom som kan styrkas med tal och fakta.

Halloween-hysteri

Jag är så gammal att i min ungdom firades Alla helgons dag den här tiden på året. Då begav man sig till kyrkogården för att tända gravljus på sina släktingars gravar, alternativt på minneslunden där de grävts ner.

Detta tjänade detaljhandeln alltför lite pengar på, så nu firas istället Halloween. Eller Temu. För allvarligt talat är det väl kinesiska producenter av skit som jublar mest. I de amerikanska halloweenbutikerna (att det ens finns sådana!) lider man av tullarna Trump satt upp mot Kina. Logiskt, eftersom det är i Kina det mesta av världens plastsmäck tillverkas.

Man kan tycka vad man vill om handelstullar. Jag är kluven. Å ena sidan tror jag på frihandel, å andra sidan tror jag inte på människan som grupp. Att köpa kinesiskt plastpynt är dumt pga miljöförstöring, pga bristen på mänskliga rättigheter i Kina, men också pga att det dränerar våra egna ekonomier att köpa självlysande pumpor och plastskelett.

OBS! Riktig pumpa och människa.

Men det fattar tydligen inte mänskligheten. Jo, jag och de flesta som läser detta, men uppenbarligen är det väldigt många som är beredda att fortsätta Temufesten som om det inte fanns en morgondag. För dem är tullar kanske inte så dumt, tänker jag, med risk för att låta som Göran Greider när han diskuterar sockerskatt.

”Vård i världsklass” - igen

Jag har lyssnat på en dokumentär om två systrar som lider av endometrios, och jag känner igen historien. Bl a från mitt eget liv, även om det hade varit märkligt om jag haft en sjukdom som förutsätter livmoder, men jag har fått vård utomlands när Sverige inte ville.

”Men du behåller din plats i kön...”

Hör gärna det halvtimmeslånga programmet, särskilt om du tillhör den grupp som tror att svensk vård är bra. Jag var själv där en gång i tiden, men det har gått över. Systrarna Stine och Thea berättar om fruktansvärda smärtor och en nära-döden-upplevelse. Allt de möttes av i svensk vård var fokus på smärtlindring, samtidigt som de fick allt svårare att leva sina liv.

Då hittade de en möjlig utväg, att operera sig i Rumänien där läkare, till skillnad mot de svenska de mötte, sa att de kunde angripa sjukdomen, inte bara symptomen. Det fanns risker, men som jag tolkar systrarna var de i det läget villiga att spela rysk roulette om så krävdes. Så de åkte, först den ena, sedan den andra. Och blev bättre – fick tillbaka sina liv!

De svenska vårdgivarna i programmet verkar helt likgiltiga inför detta faktum. De fortsätter att fokusera på riskerna och prata om hur bra svensk vård är. En klinikchef i programmet visar ändå känslor en gång. Det är när man kommer in på att Försäkringskassan ibland väljer att betala för vården utomlands. Det tycker hon är för jävligt, att svenska patienter som vanvårdats av den svenska vårdapparaten inte ens ska behöva bli ruinerade av att de vänder svensk vård ryggen!

Till saken hör att det inte handlar om så himla mycket pengar. I reportaget nämns 52000 kr för en operation med massor av kirurger och specialister. Svenska löner är visserligen generellt mer än dubbelt så höga som rumänska, men även om operationen hade kostat det tredubbla borde det vara en no-brainer för alla – inklusive chefer i svensk vård – ifall resultatet blir skillnaden mellan ett långt och värdigt liv kontra ett skitliv i misär.

Dock sägs i reportaget att Försäkringskassan bara betalar hälften av alla ansökningar om vård i utlandet och vanligtvis får patienten lägga ut pengarna oavsett, så detta är bara en av många anledningar till att ha en buffert. Du vet aldrig när du kommer att behöva vård, men vi är ganska många som kan vittna om att du heller aldrig kan vara säker på att få den i Sverige.

Kör i vind!

Vindkraft var en jättefin idé på pappret, men tyvärr har ingen kunnat visa hur man ska kunna producera rimligt billig ström på det viset, för att inte tala om hur dåligt det är för miljön med det stora cementbehovet och svårigheterna att återvinna vindsnurran när den slutat snurra. Det är möjligt att man får till det längre fram, men till dess bör vi inte gå runt och låtsas att det är ett rimligt energislag.

Förutom att det ödelägger ekonomier och miljö att leva i en låtsasvärld blockerar det ofta nya, fräscha idéer. Som denna, att utvinna energi ur bilarnas vinddrag på motorvägen.

Alla som upplevt vinddraget av en lastbil vet att här finns det kraft. När det drabbade Robert Yazdin började han utveckla en vertikal vindsnurra att montera mellan filerna på motorvägen och som åtminstone borde kunna generera tillräckligt med ström för att räcka till vägbelysningen. Märkligt nog ställer reportern en kritisk och berättigad fråga:

”Men om det inte skulle bli så att tekniken är lönsam, ser du någon risk med att det kanske bara blir ett grönt PR-projekt?”

Jag är naturligtvis lika dålig på att bedöma lönsamheten som reportern, men det ser jag som den största risken här. Det är ”grönt”, Södertörns Leksko... Högskola är inblandad och uppfinnaren är en driftig invandrarkille. Det är tre skäl till att skattefinansierade investerare kan tänka att okej, det funkade inte, men vi skickar in pengarna ändå. Men det är min enda farhåga. Annars säger jag kör på och lycka till!

Gasen i botten för elmopeder

Kommer ni ihåg när Sverige bestämde sig för att lägga 109 miljoner på att köpa 48500 elmopeder i Ghana för att nå Sveriges klimatmål (alltså påhittade siffror om utsläpp av koldioxid – också känd som livets gas – som sägs sänka temperaturen på Jorden om hundra år)? Beslutet togs av Energimyndigheten 2021, så under tidigare politiskt styre, men jag har inte sett något parti protestera, varken mot avtalet med Ghana eller mot Parisavtalet, som är den underliggande dårskapen. Alltså håller jag alla politiska makthavare gemensamt ansvariga.

De tre största. Eller ja … ni fattar.

Nu vet vi lite mer. I år skulle 9000 mopeder vara färdiga så att ghananerna kan transportera sig, men till dags dato har det bara blivit 152 stycken. Det återstår alltså 48348 moppar innan Sverige räddat världen, eller åtminstone sänkt koldioxidutsläppen.

Eller gör de det? Över 60 procent av elen i Ghana kommer från förbränning av gas. Så om ghananerna till slut får sina mopeder kommer det brännas gas för att kunna använda dem. Förresten tillverkas inte mopederna i Ghana, det är bara monteringen som sker där. Tillverkningen sker i Kina, ett land hela världen gjort sig beroende av, men som man låtsas bojkotta. Där kommer energiproduktionen till stor del från kolkraftverk.

Ni kanske börjar ana att jag inte är helt övertygad om att det här var 109 välinvesterade miljoner. Jag kan sträcka mig så långt som att jag tror att det hade gått att göra något bättre för pengarna, även ur miljöhänsyn om vi nu köper ”sanningen” att minskade koldioxidutsläpp är bra för miljön. För tvåhundra miljoner år sedan var koldioxidkoncentrationen på jorden femton gånger så hög som idag (0,6 % mot dagens 0,04 %) och på något vis överlevde planeten det med, trots att Ghana på den tiden inte hade en enda elmoppe.

Så nästa gång du läser om en gammal tant som inte får hemtjänst, ett barn som inte får en nödvändig operation eller att polisen lägger ner en brottsutredning pga bristande resurser – gläds åt att i Ghana kommer snart fyrtioåttatusen... eller åtminstone 152 personer glassa runt på en elmoped som du har betalat.

Dagens I-landsproblem

Svensk skola är avgiftsfri. Även föräldrar som inte bidragit med en enda skattekrona kan skicka sina barn till kostnadsfri utbildning fem dagar i veckan, och de får till och med lunch. Men så händer det att småbarnsföräldrar uppmanas att ta med en frukt om det är långt mellan första lektionen och lunchrasten. Ett råd i all välmening och givetvis helt frivilligt.

Men det hindrar inte vissa föräldrar från att gå i taket, som Malin. Samhället kan väl inte mena att hon ska behöva hjälpa till att ta hand om sina egna barn, det är ju sånt som sossar gör! Nej, ursäkta, nu lät jag som en Dorsin-sketch.

Nu menar förvisso Malin att det här inte är ett problem för henne, det gör de aldrig. Det är alltid någon annan och nu tänker hon i sin godhet på de föräldrar som inte har råd att köpa en frukt till sina barn. Vad kostar då en frukt? På en lågpriskedja med bra hemsida kostar de billigaste äpplena idag 19,90 kr/kg. Vi säger 3 kr per äpple så har jag inte räknat för lågt. Nu kanske jag låter väldigt elitistisk, men har du inte råd med ett mellanmål för tre kronor till ditt barn borde du inte ha skaffat barn.

Men det är klart att varenda förälder har råd med det om de prioriterar sina barn! Med en frukt varenda dag under hela läsåret landar slutsumman på en femhundring om året. Dock går det att komma billigare undan, kanske gratis. Sverige är fullt av fruktträdsägare med för mycket frukt. Känner du ingen finns Facebookgrupper där de samlas, och på Fruktkartan redovisas allmänningar med fruktträd alla har tillgång till. I Malins hemkommun Solna finns massvis av fruktträd på gångavstånd redovisade där!

Föräldrar som inte kan lägga några hundra om året jobbar ju knappast heltid, så tid har de väl ändå? Själv är jag en varm anhängare av bär, som nästan alltid är nyttigare än frukt. Plocka och frys in blåbär för hela året och utrusta ungen med en burk blåbär och en sked. Eller bara låt bli! Det är som sagt frivilligt och inget barn svälter för att det blir några timmar mellan måltiderna. De överlevde även innan skolan kom med idén om fruktstund.

Det finns riktiga problem! En del barn har inga vänner och en av anledningarna kan vara att de inte har råd att spela ishockey, golf, rida eller göra något annat som klasskamraterna gör och i det sammanhanget skapar en naturlig gemenskap. Men försök inte inbilla mig att barn i Sverige blir mobbade eller hamnar utanför för att deras föräldrar inte har råd att skicka med dem en frukt!

Ljus för klurig gubbe

Du borde skaffa solceller, säger folk ibland. Jag kollade med en firma som kunde installera solceller för en kostnad i närheten av mina elräkningar resten av livet, och någonstans där tröttnade jag. Jag gör inte av med så mycket el eftersom jag eldar med ved och inte har någon elbil (jag vill inte använda verbet ”saknar” för det gör jag inte). Men man kan ju sälja överskottet, säger samma entusiaster. Det må så vara, men man får inte våldsamt bra betalt och det är dessutom reglerat. Regler har nackdelen att de plötsligt kan ändras, alltså försämras, och då står man där med sina sexsiffrigt betalda solceller.

Solceller, plus, minus, fas och två nollor.

Kanske har vi alla solceller om några år, det vet ingen, men som jag känner nu skulle jag i så fall vilja köpa ett eget system jag installerar själv eller tillsammans med någon som kan sånt här, och sedan köra det utan statens vetskap och utan att sälja ström. Jag är intresserad av låga – eller ännu hellre inga – elräkningar, inte av att bli strömproducent. Därför blev jag glad när Lars tipsade mig om detta nyhetsinslag från 1900-talet:

Enligt Lars efterforskningar hette gubben Erik, men kallades Kuggorparn efter sin gård Kuggorp. Han ilsknade alltså till på höga elräkningar, klippte kabeln och började producera egen vindkraft, och verkar för övrigt ha en sund inställning till myndigheter och politiker.

–Momsen ska en slippe för det som produceres på stället behöver ju inte momses uten det förbruker en själv.
– Så du behöver inte betala elmoms?
– Nej, jag skulle inte tro det. Då skulle Fan gå löser.

Idag hade han nog hellre använt sig av sol än vindkraft, men även den tror jag betydligt mer på i liten skala. Annars är det ju en och annan bondgubbe som testat småskalig vattenkraft och apropå vatten bar det sig tydligen inte bättre än att Kuggorparn drunknade i gårdsbrunnen efter en blöt kväll (pun intended). Hade han levt idag är jag övertygad om att myndigheterna hade jävlats med honom så mycket de orkat.

Och det är det som är så dumt, att när folk tänker utanför boxen gör staten och dess hantlangare allt för att få in dem i fållan med den övriga fårskocken. Ändå kan vi väl vara överens om att dessa ”tokar” som vågar gå sin egen väg betydligt oftare driver samhället framåt än myndighetspersoner. Hade man uppmuntrat denna östgöte och hans gelikar kanske elpriserna inte skulle slå rekord, och istället för att elintensiva företag flyr Europa kanske de kunnat få billig och miljövänlig ström genom den här gubbens världsledande elbolag Öschötts-El. Det tycker jag är tänkvärt. Som Kuggorparn själv säger i reportaget: ”Det knaker i hövvet iblann'.”

Fattiga norrmän

Fattigdomsbegreppet är något man slänger sig med både i svensk och norsk media, men de exempel som beskrivs känns sällan särskilt fattiga. Så det var inte utan förväntan jag satte mig för att titta på dokumentärserien Den norske fattigdommen, som jag tror går att se även i Sverige.

Redan i första inslaget, knappt tre minuter in i programmet, intervjuas en familj som beskrivs som ”arbetande fattiga”. De bor i en trerummare i Tromsø tillsammans med sin dotter på tre år. Både han och hon har heltidsjobb, han på ett byggvaruhus, hon som personlig assistent med 100 procent nattarbete. Trots det har de i flera år varit fattiga. Eller har de? 2023 var gränsen för ”relativ fattigdom” (60 procent av medianintäkten) 42858 kr/månad för två vuxna med ett minderårigt barn. Är det fattigt?

Nu har paret för övrigt kommit upp i 50000 kr, alltså drygt 7000 kr över gränsen, men ändå sliter de ekonomiskt. De äger inte sitt hem eller ens sin bil, har konsumtionslån och på frågan om de skulle kunna skaffa fler barn skrattar de och förklarar att det hade de gärna önskat, men att det är helt omöjligt med deras ekonomi.

Då ligger de alltså sjutusen över den i mina ögon väl tilltagna gränsen för relativ fattigdom. För mig som skulle kunna leva på 7000 kr i månaden är det märkligt och nästan lite provocerande att höra att ett spädbarn inte skulle klara det. Som ensamstående och barnlös är gränsen förresten 23808 kr/månad. Även om de flesta norrmän lever på större fot än det skulle jag själv ha svårt att göra av med så mycket pengar.

Nyligen kunde man läsa i svensk media att en familj med fem barn som helt lever på bidrag kan få ut 46500 kr per månad, men att det nu kan komma att sänkas till 38300 kr, något som kritikerna beskrev som ett sätt att sparka på folk som ligger. Med norska mått mätt är det rena fattighuset, men även denna debatt får mig att undra om inte vi i ”den rika världen” framförallt behöver sänka kraven. Om våra förfäder hade satt tillnärmelsevis så höga privatekonomiska miniminivåer för att skaffa barn hade mänskligheten dött ut för väldigt länge sedan.

Men med denna sågning av ännu ett tv-program om ekonomi ska sägas att de också berättar om riktig fattigdom, ofta i kombination med psykisk sjukdom och missbruk. Bl a fina personporträtt av en börskille som går från att ha privatchaufför och hus i två världsdelar till att leva på socialbidrag och städa t-banevagnar, och en annan som gått från uteliggare till berömd konstnär. Så jag vänder mig inte emot serien, se den om ni har tid och lust.

Så får kläderna slängas igen

Från i onsdags är det återigen tillåtet att kasta kläder i restavfallet istället för att lämna plaggen till en organisation som ändå inte vill ha dem. Bra! Det var ju en idiotisk lag från början till slut. Men i Jönköping har SVT hittat människor som på allvar tänker att det här kommer leda till mindre secondhand-försäljning. En av dessa stjärnor tycks tro att folk kommer att kasta kläder slentrianmässigt bara för att det finns plats i soppåsen.

Jag tror att första killen i reportaget representerar det allra största flertalet när han säger att han även medan det var förbjudet slängde kläder i soporna eftersom det såklart var fullständigt riskfritt. En del av de kläder som slängts de senaste nio månaderna hade helt säkert gått att sälja, men den som inte orkade försöka tjäna pengar på det kommer inte att göra det i fortsättningen heller.

Kan den gamla textillagen då möjligen ha lett till att kläder som nu kommer slängas tidigare fick hänga kvar i garderoben? Kanske, men till vilken nytta. De har knappast blivit modernare eller att ägaren gått ned i vikt så att de passar igen. Så då handlar det bara om när de slängs.

Jag kan berätta när jag slänger kläder. Det är när strumporna fått så stora/många hål att de blir obekväma även för hemmabruk, men vanligtvis har jag då först använt dem till städning av honungsramar så att de blivit fulla med bivax som nästan är omöjligt att få bort. Så är det kalsonger med utslitna resår. Byxor, skjortor, tröjor, jackor osv används först till finbruk, och när de fått fläckar eller skador används de när jag mekar bil, målar, blandar cement eller gör något annat som kräver oömma kläder. När de inte duger till det heller slängs de, om de inte först går att använda till trasor för då får de ett tredje liv.

Endast i undantagsfall har jag gjort mig av med fungerande kläder och då valt att sälja eller skänka bort dem. Något felköp, men mest har det gällt kläder jag fått eller ärvt (jag hade liksom inget behov av en sport-bh). Nu bor jag inte så att jag behöver ta hänsyn till svensk lag, men det hade jag ändå inte gjort.

Om jag ska försöka se något positivt i detta juridiska trixande, så kanske det (även om det är ett långskott) väcker ett ekonomiskt sinnelag hos någon som då och då byter ut halva sin garderob. Ska man ändå göra sig av med fungerande saker bör man försöka ge dem ett värde genom att antingen sälja eller ge dem till någon som kan använda dem.

Ren välgörenhet?

Jag har inget emot vare sig samer eller renar, men när nu det skattefinansierade stödet till rennäringen minskar med tio miljoner, från 136 till 126 miljoner, undrar jag i mitt stilla sinne varför inte siffran är noll?

Rennäringsnämnden, som tycks vara en samisk intresseorganisation – givetvis skattefinansierad – skräder inte orden när en liten del av stödet till rennäringen överförs till Naturvårdsverkets vargförvaltning:

”Nog är det väl möjligt att det blir ökade kostnader för Naturvårdsverket men det här är ju ett ansvar för staten, det är inte rennäringen som ska ha ansvaret för den svenska rovdjurspolitiken.”

Men rennäringens kostnader är statens ansvar – varför då? Varför finns det en rennäring om den inte klarar sig själv? Jag är medveten om att staten betalar bönder för att hålla öppna landskap, och till och med mina svenska biodlarkollegor får några miljoner per år (för att bekämpa varroakvalster som hotar binäringen). Världen behöver både bönder och insekter, men varför behövs renar? Uppenbarligen är inte renköttskonsumenterna beredda att betala så mycket som det kostar. Varför ska då skattebetalare som endast i undantagsfall äter renkött betala för att renskötare ska få ägna sig åt sin hobby på heltid?

126 miljoner är inget jättebelopp i en statsbudget, men för egen del ser jag inga skäl att inte en gång för alla riva av plåstret. För övrigt ska staten satsa mer pengar på samisk kultur, så samerna går på intet sätt lottlösa.

Halva Sveriges yta används för renskötsel (!) trots att det ofta innebär problem för skogsbruk och andra funktionella näringar, men även för vindkraftsindustrin. Men det räcker inte, de ska ha betalt också! Jag har verkligen letat efter argument för skattebetalarnas allmosor till rennäringen, men hittar dem inte ens hos renskötarna själva. Det tycks bara självklart att de ska ha. Det duger inte för mig, så hjälp mig förstå detta eviga daltande.