Oförsvarligt slarv

Det låter som ett skämt, men försvaret har slarvat bort 70 militärfordon, ett 50-tal elverk (de verkar inte ens veta exakt), några båtar och lite annat. Det är en förening som tros ha sålt dem. Är det bara jag som tänker på Nionde kompaniet (en av mycket få sevärda filmer av Colin Nutley), där ett gäng värnpliktiga började sälja försvarsmateriel.

Hur tusan man kan slarva bort bandvagnar och hjullastare övergår mitt förstånd, men jag har jobbat på ett företag vars största kund var Försvarets materielverk, så helt förvånad är jag inte. Jag har aldrig varit med om en organisation med så lite koll på pengar. Jag jobbade som inköpare och vi försökte köpa allt så billigt vi kunde. FMV jobbade lite tvärtom kan man säga.

Kanske är det lätt hänt när man handlar för andras pengar, men det verkade inte finnas i deras sinnevärld att tänka ekonomiskt. Behövde de något var frågan om vi kunde fixa det, aldrig någonsin var det skulle kosta. De kändes som shopaholics med obegränsade plånböcker.

Sedan står Överbefälhavaren i tv och säger att hans organisation behöver mer pengar. Kanske är det så, men jag funderar alltid på vad de gjort med de pengar de redan fått. En del av svaret tycks vara att de slarvat bort dem på bandvagnar värda en halv miljon styck. Hade jag varit försvarsmaktens pappa hade jag sagt åt min avkomma att ”då får du leta rätt på dem först, annars får du inte mer pengar”. Kanske hade Sveriges försvarsförmåga sett annorlunda ut om någon sagt det åt dem för femtio år sedan.

Förtroende kopplat till statussymboler

Dömer du en människa utifrån hans eller hennes val av kläder och bil? Självklart! Tänk dig att en hantverkare kommer hem till dig för att du vill veta vad det kommer att kosta dig att låta honom måla om ditt hus eller lägga om ditt tak. Om han kör Lamborghini kommer du garanterat tänka att det kanske är hans höga priser som möjliggör det valet.

Rätt eller fel – det vet vi inte. Han kanske har ett stort bilintresse som gör att han lägger alla sina pengar på detta medan han bor i ett skjul och äter rå potatis. Klart är att om han vore dålig på sitt jobb, en klantig hantverkare som ingen anlitar två gånger, då hade han knappast haft råd med bilen. Så då är den bra marknadsföring för honom? Nej.

Går vi till fastighetsmäklare eller advokater tror jag tvärtom att en dyr bil signalerar framgång. Egentligen borde det inte vara någon skillnad. Om din mäklare har råd med en dyrare bil än konkurrenterna beror det kanske på att han är dyrast i branschen, men skulle du anlita en mäklare i en Volvo från 1974? Jag hade varit tveksam trots att jag kör en sådan själv.

Eller ja, just i mitt fall hade mäklaren säkert kommit undan ifall orsaken verkligen inte vore att han inte hade råd med en dyrare bil. För jag hade frågat. Bilvalet kunde ha bottnat i att han inte vill betala 30000 för att byta en bildel som på 145:an kostar en tusenlapp och går att byta själv. Det skulle kunna betyda att han inte själv tar ohemult betalt för något som borde kosta en tiondel. Problemet är att 99 av 100 kunder inte hade frågat utan istället dragit egna slutsatser.

Samma med kläder, en jurist i snickarbyxor är antagligen dålig på sitt jobb, en snickare i kostym likaså. Eller? När Anders Borg blev finansminister hörde jag människor säga att han måste vara väldigt duktig eftersom han trots ämbetet valde att ha hästsvans. För många tog det flera år att inse den blundern. En del kanske fortfarande lever i villfarelsen att karln hade koll på läget.

Så vad gör vi åt detta – slutar ha fördomar? Det går såklart inte. Alltså gör vi klokt i att tänka på vilka signaler våra val sänder ut, även i frågor som borde vara helt irrelevanta för situationen. Eller kör huvudet i sanden, men då får vi vara acceptera att det kan kosta.

Skillnad på buller och buller

Flygavgångarna från Bromma kommer att minska vid årsskiftet, vilket förväntas förbättra folkhälsan eftersom det gör att det blir mindre flygbuller.

Det stämmer säkert. Fast eftersom Bromma flygplats funnits i 88 år, sedan 1936, lider jag ändå inte så mycket med de som bor runtomkring. Samtliga har haft alla chanser att flytta, eller låta bli att flytta dit, om de tycker att flygbuller är jobbigt, vilket jag mycket väl förstår.

Om du får oväntat besök...

Då lider jag betydligt mer med dem som valt att bo i ett lugnt område på landsbygden och plötsligt bestämmer myndigheterna att det ska byggas vindkraft i närheten. Bedövande oljud förutom det faktum att hela närområdet ödeläggs av stora vindturbiner på gigantiska betongfundament och med tillhörande stora vägar med jättemycket trafik. Bara under byggperioden körs det dit tusentals lastbilslass med cement, ett material miljörörelsen för övrigt hatar i alla andra sammanhang.

Sälja kan man ju alltid, men vad är en lantlig gård värd om det känns ”som att flytta in på en flygplats”? Jag gissar att egendomen på ett bräde tappar minst halva värdet. Och allt detta för att politiker och bidragskapitalister ska kunna producera ström de dagar vädret gör att den inte behövs.

Vindsnurror är inte det enda som kan förstöra boendemiljön på landsbygden. Rovdjur och kalhyggen skulle kunna sabba en del för mig. Eller att någon köper upp billig mark och bygger en ful och illaluktande fabrik. Jag har ändå svårt att tänka mig en värre granne än en vindkraftspark. Kan du?

När Expressen ropar på utvisning

När till och med Expressen frågar sig varför en person inte blivit utvisad, då vet man att det är hög tid. Det här handlar om en 26-årig syrian som kom till Sverige som sjuttonåring. Vid 20 års ålder överföll och rånade han en kvinna, vid 21 våldtog han en kvinna utomhus, vid 22 hade han dömts åtta gånger, för våld, stölder och sexuellt ofredande. När han knuffade och rånade en 91-årig tant medan han var villkorligt frigiven från sin senaste kända våldtäkt kom han upp i nitton domar – hittills!

Ettan kom, nitton kom, vinsten kommer så småningom...

För eller emot invandring ska väl inte spela någon roll – den killen borde alla åtminstone vilja titta på möjligheten att skicka ut ur landet. Att det inte skedde vid de första arton rättsfallen med fällande dom beror på att åklagare inte ens yrkat på det. 2019 bestämde Högsta domstolen att det ska krävas ”synnerliga skäl” för att utvisa en person som bott i Sverige i mer än fyra år. Anledningen är att man då antas ha starka band till Sverige, men efter så kort tid kan man som utlänning inte ens bli svensk medborgare. Något som den här killen för övrigt fortfarande inte är, om nu någon anser att det hade gjort skillnad.

Har han ett jobb eller någon annan koppling till det svenska samhället? Känner han några svenskar? Talar han ens svenska (trots nio år i landet kräver han tolk på rättegångarna)? Det finns många som bott flera decennier i landet utan att kunna svara ja på någon av dessa frågor och vari består i så fall de där starka banden till Sverige?

Nu krävs inte längre ”synnerliga skäl” för att kunna utvisa sådana här individer, men det krävs fortfarande att åklagaren aktivt yrkar på utvisning för att det ska hända och eftersom jurister är den yrkeskår som är mest invandringsvänlig (möjligen i konkurrens med imamer) sker det mer sällan än ofta.

Jag tycker att det här är ganska enkelt. Om en invandrare kommer till Sverige och inte försöker göra rätt för sig, inte betalar skatt och i stort sett bara ställer till djävulskap, våld och elände, borde varje fängelsestraff leda till automatisk utvisning om det inte finns synnerliga skäl att inte göra det och då är det upp till åklagaren att motivera det.

Om hemlandet, i detta fall Syrien, vägrar att ta emot fanskapet borde det resultera i att inte en biståndskrona någonsin når det landet det närmaste decenniet. Försök i så fall hitta ett tredjeland att deportera gärningspersonen till. Jag skiter högaktningsfullt i hur hans liv blir där han hamnar. Det är inte rasism att tycka att svenska skattemedel i första hand ska gå till svenskar och andra som bidragit till Sveriges välstånd. Medkänsla i all ära, men jag känner varken solidaritet eller samhörighet med en person som sparkar ner och rånar gamla tanter.

Det är frivilligt att låna

En utredning föreslår höjt bolånetak och minskat amorteringskrav så att man ska kunna låna mer och betala tillbaka långsammare. Låna upp till 90 procent av bostaden och betala bara tillbaka 1 procent per år fram till att halva bostaden är betald.

Regeringen tycker att det är bra om framförallt unga människor kan skuldsätta sig ännu värre och bli ännu mer beroende av banken, arbetsgivaren och de politiska makthavarna. Eller ja, de använder inte precis de orden, men det är i praktiken vad de önskar.

Och de får helt säkert sin vilja igenom. Mäklarna är såklart överförtjusta och den unge bostadsköparen som intervjuas tycker att det låter bra för då kan man köpa ”bättre, större och mer attraktivt”.

Jag vill inte vara den gamla sura gubben som avbryter festen med att berätta att det är en dag i morgon också, men är det verkligen ingen som tänkt på att det finns en baksida med att bolånefesten fortsätter och eskalerar?! Den som är satt i skuld är inte fri, och den som aldrig betalar av lånet blir aldrig fri.

Jag fattar att unga gärna vill äga sitt eget boende och bo mitt i smeten med gångavstånd till allt, men det finns en prislapp i form av minskad frihet, kanske livet ut. Egentligen tycker jag att man ska få låna hur mycket som helst ifall någon är villig att låna ut (och ta smällen själv om låntagaren inte betalar tillbaka!), men därmed inte sagt att det är en bra idé.

Alla företag vill inte ha kunder

En arbetslös valde till slut att anmäla sin a-kassa till JO när de inte svarade i telefon eller betalade inom rimlig tid. Jag är inte förvånad. Det var likadant när jag själv ringde min a-kassa för c:a 30 år sedan. De hade larvigt korta telefontider och inte ens då brukade det sitta någon i andra änden.

”Jag var 37 år när jag ringde upp.”

Den JO-anmälde chefen säger i inslaget att så här ska det absolut inte vara, men det var en period när det inte funkade så bra. Skitsnack! Hela deras affärsidé är att medlemmarna inte ska komma fram. Det är samma med exempelvis Försäkringskassan. Idealet för dem är att inte kunna nås. Annars hade de lätt kunnat ringa tillbaka så att man slipper vänta i telefonkö, eller se till att det går att få snabba mejlsvar.

Något de inte verkar tänka på (eller i praktiken skiter i) är att bara för att man vill ha tag i en a-kassa eller försäkringskassa betyder det inte att man har obegränsat med tid. Man kanske jobbar heltid, men även arbetslösa eller sjuka människor har grejer att göra. Ibland väntar man på ett viktigt samtal från läkaren eller sjukgymnasten och kan inte blockera sin telefonlinje med en telefonkö i timtal.

Det mest retliga med detta är att åt andra hållet gäller helt andra spelregler. Testa att vara en dag sen med att inkomma med en blankett eller svar på frågor och du trillar ur alla skyddsnät och får börja om från början. Så vad gör man åt detta? En JO-anmälan är en bra start, men myndigheter, fackfolk och politiker är i praktiken en samling kompisar och den klubben är vi inte inbjudna i. Att välja en opolitisk a-kassa är ett bra första steg, och om de missköter sig – anmäl dem, men lämna dem också.

Svårare med Försäkringskassan och andra myndigheter, där är det svårt att välja en konkurrent (även om jag på sätt och vis gjort det). Men var en jobbig jävel. Utan dig är de ingenting, det har de gemensamt med a-kassor, fackförbund, husläkare, rörmokare och frisörer.

Hatochhot

Det var helt medvetet som jag skrev ihop rubriken. Många rabblar alltid begreppen hat och hot som om det vore ett enda ord och samma sak, bl a SVT som via ett stolpskott till ”expert” reder ut när man bör polisanmäla näthat.

”Är det någonting som inte känns okej, man har blivit utsatt för någonting som känns jobbigt, som känns fel, så tycker jag att man ska anmäla det.”

Jag vet inte hur andra har det, men jag utsätts för jobbiga situationer hela tiden. Hade jag slaviskt följt expertens råd hade jag skickat in åtminstone ett tiotal polisanmälningar per dag. Exempelvis blev jag kallad efterbliven när jag twittrade om detta. Näthat absolut, men klarar man inte av att tackla det löser man det enklast genom att inte uttrycka sina åsikter offentligt.

Tacka vet jag hotdogs!

Så låt mig reda ut detta istället. Jag har visserligen inte läst mindfulness eller retorik på Södertörns Lekskola, som SVT:s expert, men jag har en hjärna så det kanske kan kompensera.

Att hota någon är olagligt enligt brottsbalken åtminstone sedan 1962, antagligen ännu tidigare. Det kallas olaga hot och kan om det anses grovt resultera i fängelse i upp till fyra år. Hat är en känsla och inga känslor är olagliga. Det kan jag t ex känna när någon gjort mig orätt, stulit från mig eller förstört mitt land genom politiska beslut. Jag skulle inte sträcka mig så långt som Alexander Bard som en gång sagt att ”hat är en fantastisk känsla”, men den kan vara både logisk och legitim, och framförallt är den laglig.

Så varför uppmanar SVT att vi ska polisanmäla näthat? Tror de inte att vi kan hålla isär ordet från de kriminella begreppen olaga hot, förtal eller ärekränkning? Eller klarar de inte själva att göra det? Eller försöker de i största allmänhet skrämma oss från att uttrycka våra känslor och åsikter utifall att vi då skulle upptäcka att fler känner som vi?

Jag vet inte, men jag vet att svensk polis har riktiga brott och andra arbetsuppgifter att jobba med utan att behöva lyssna på något våp vars känslor utsatts för mothugg, på Facebook eller från verkligheten. Det vore både kostsamt och väldigt ovärdigt.

Ställ din handlare till svars

1 november tas plastpåseskatten bort. Det innebär att plastbärkassar borde bli tre kronor billigare. Men blir de det?

Själv har jag inte köpt plastpåsar på väldigt många år, långt innan plastskatten infördes, och jag trodde faktiskt att skatten var högre än tre kronor per påse. Jag tar med egna tygpåsar (som jag heller inte betalat för) och kommer inte att märka någon skillnad, men tillhör du dem som köper plastpåse, även om det bara sker i undantagsfall – kolla gärna i din butik vad de kostar innan månadsskiftet och vad de kostar från och med fredag, och kolla igen om en månad eller två.

Om priset inte går ner med minst tre kronor, eller om din butik fortsätter att ta betalt för de där engångspåsarna på fruktavdelningen, fråga handlaren hur det kommer sig. Gärna öga mot öga, men nästan ännu hellre på butikens/kedjans sida på Facebook eller annan publik plattform.

På direkta frågor från journalister säger de flesta kedjors pressavdelningar nu att de kommer att göra en sänkning som motsvarar skattesänkningen, men vad ska de annars säga? Sanningen är att butiker kommer att ta så mycket betalt som de kommer undan med, och med hänvisning till miljö kommer de undan med mer.

Plastpåseskatten är en bra illustration av fenomenet. Om vi tar Coop som exempel tar de idag 6,95 kr för sin kasse, varav 3 kr är plastskatt och ytterligare 79 öre är moms. Det betyder att kunden får betala 3,16 kr till Coop för en påse som bara kostat några ören att tillverka, och dessutom får ”äran” att gå runt och helt oavlönat göra reklam för dem. Anledningen är att kunderna accepterar det.

Plastpåsarna kommer i alla lägen vara dyrare än de borde vara även efter månadsskiftet, så låt bli att köpa dem. Inte främst för miljöns skull (är alternativen ens bättre ur miljösynpunkt?). Låt bli dem av omsorg för din egen plånbok.

Ansvaret för din ekonomi är inte statens

Dagens historia handlar om 49-årige Klas som blev hemlös efter en arbetsskada. Klas verkar inte tycka synd om sig själv och jag har inte för avsikt att göra ner honom, men han är en god illustration på att det är viktigt att se om sitt hus. Även om både finansministrar och ekonomibloggare sagt det tusen gånger går det inte in hos alla, så kanske kan Klas historia väcka fler.

Klas har jobbat hela livet och hade två jobb när olyckan var framme. Försäkringskassan behövde sex månader för att utreda hans fall och under den tiden fick han inga pengar. Socialtjänsten hänvisade till Försäkringskassan som inte gjorde sitt jobb på rimlig tid och det resulterade i att Klas tappade sin bostad.

Fruktansvärt såklart! Så ska det absolut inte vara, men jag blir ändå fundersam över Klas totala chock över att en människa kan hamna mellan stolarna på det här viset.

”När man har jobbat hela sitt liv så tänker man att man byggt upp ett skyddsnät, men jag hade helt fel i det.”

Ja, om du med skyddsnät menar staten och samhället. Det enda skyddsnät du kan lita på fullt ut måste du bygga själv, och jag undrar lite över varför Klas inte gjort det. Han är alltså 49 år och jobbade som rörmokare och dörrvakt. Gissningsvis har han jobbat i 30 år, men tycks inte ha haft sparade pengar eller ägt sitt boende.

Hade han avsatt ett par procent av nettolönen under dessa år till ett stabilt sparande, exempelvis i globala indexfonder, hade han med lätthet klarat ett halvårs inkomstbortfall. Om han så bara hade lagt lika mycket pengar på sparande som han tycks ha investerat i tatueringar hade han haft större krigskassa.

”Fienden kommer! Låt oss ta skydd bakom staten!”

För även om jag håller med honom och alla politiker och myndighetspersoner som säger att så här borde det inte vara, så vet vi ju att Klas varken är den första eller sista att drabbas. Det håller inte att intala sig själv att det här är samhällets ansvar, för även om det på sätt och vis är det (de tar åtminstone betalt för det) hjälper det föga när lägenheten ryker för att sjukpenningen dröjer.

Att man behöver en egen buffert är inte bara en floskel, rätt vad det är behöver du – just du! - pengar för oförutsedda utgifter eller akut och brutalt inkomstbortfall. Staten är inte människans bästa vän, det är hunden. Och hunden kommer inte betala dina räkningar.

Skattepengar, vila i frid!

När den som dör inte har pengar till sin egen begravning tar kommunen räkningen. Det låter rimligt att alla ska ha råd att dö, men självklart lyckas kommunen, i detta fall Göteborgs stad, klanta till detta.

Detta genom att varken kolla upp begravningsbyråns priser eller att de får vad de betalar för. ”Sorgligt och olyckligt” säger ansvarig chef hos kommunen. Nej, inkompetent och kriminellt!

”Tidigare anställda på Himledalen [begravningsbyrån] uppger att de fick instruktioner att hålla kostnader för begravningar nere, bland annat genom att använda pappurnor, för att byrån därmed skulle kunna behålla mellanskillnaden från bidraget.”

Det ska inte finnas någon möjlighet till mellanskillnad här. Kommunen bör köpa in billigast möjliga tjänster. Finns alternativet pappurna ska det självklart användas varje gång skattebetalarna ska stå för notan!

Om begravningsbyrån har dragit en rövare genom att ta betalt för en sak och leverera något billigare är det irriterande och ger givetvis anledning till rättsliga åtgärder (=sätt dit dom jävlarna!), men det riktigt stötande här är att kommunen betalar ut upp till ett halvt prisbasbelopp och gör begravningen dyrare än exempelvis den senaste begravningen jag anordnade (inkluderat kista, blomsterarrangemang, bårtäcke, transporter, begravningsbyrårepresentant och restauranglunch till alla begravningsgäster som ville). Ska skattebetalarna stå för kalaset bör kostnaden exakt täcka billigaste tänkbara ceremoni och billigast tänkbara varor och tjänster. Hur kan något annat ens komma på fråga?! 

Åhléns lämnar politiken

Vi är nog många som undrat vad som hände med Åhléns när de började sälja burkinis för små barn, för att inte tala om när de marknadsförde sitt smink genom att låta en svart man sminka sig i reklamfilmer och på reklampelare.

Inget går att sälja som man mördar med reklam...

Nu har Åhléns nya ägare sedan Ayad Al-Saffar tillsammans med Torsten Janssons bolag köpte butikskedjan av Antonia Ax:son Johnson och vände mångårig förlust till vinst. Det verkar nästan som att det krävdes en invandrare för att dra dessa självklara slutsatser:

”Jag frågar marknadsavdelningen: vem firar ni jul med? Er familj eller era kompisar? Er familj! Då ska vi ha familjer på våra bilder och inte kompisgäng. Åhlénskunder måste känna igen sig i de bilder vi visar upp. Ibland blir det alldeles för woke. När jag köpte Åhléns var det som om de aldrig kunde visa upp en svensk kille eller tjej i reklamen och det blir för udda. Ett exempel är när de visade en vacker mörkhyad kille som de testade smink på. Det blir too much. Bilden var väldigt läcker och skulle passa som tavla bakom en hotellreception men marknadsavdelningen sa att den bilden skulle de tapetsera Sverige med för ett erbjudande på foundation. Jag sa som det var: mina döttrar kommer inte köpa smink på Åhléns för att den här killen sminkar sig. Vad är det för fel på att ha bilder på vanliga tjejer när det är vanliga tjejer som handlar hos oss? Det låter kanske rasistiskt men det är det inte för det är vanlig enkel marknadsföring.”

Gång efter annan visar det sig ju att inte ens de mest inbitna utövarna av woke-religionen är villiga att backa upp sina åsikter med plånboken, så kanske fick Åhléns inte ens dem som kunder. Och så alla vi andra då, från medelålders män less på att alltid framhävas som ondskan i världen, till Al-Saffars döttrar som inte vill få sin grupp representerad av en gubbe.

Som jag tidigare berättat tycker jag att företag ska sälja tjänster och produkter, inte försöka uppfostra konsumenter. Jag kan bara önska Ayad och Torsten lycka till i sin strävan att förvandla Åhléns till den typen av företag som helt opolitiskt låter produkterna tala. Låter dessutom som att det är en intressant börsintroduktion på ingång.

Ständigt detta ränteavdrag

Nu – över två år in i mandatperioden – vill regeringen tydligen minska ränteavdraget för blancolån. Hur är det möjligt att det dröjt så länge?!

Jag kan på något vis förstå att politiker vill subventionera bolån. För att samhället ska flyta och arbetskraften flytta till områden med lediga jobb skulle det kunna vara vettigt att underlätta för folk att skuldsätta sig för att ha någonstans att bo.

Men blancolån, lån utan säkerhet för att kunna köpa lotter från kriminella nätverk eller semesterresor man inte har råd med, det har politiker av alla färger gnuggat sina geniknölar för att motverka. Det har talats om reklamförbud och till och med att förbjuda så kallade sms-lån, eftersom de ofta är helt onödiga eller i alla fall dåligt motiverade.

Rent allmänt tror jag inte på att förbjuda dåliga fenomen för att försöka tvinga folk att ta kloka beslut. Människor bör ha en stor grad av personlig frihet. Men därifrån till att subventionera skräplån, att låta skattebetalarna skjuta till pengar för att underlätta för dumma människor att göra dumma saker med sina pengar, är det väldigt långt.

Så vad väntar ni på? Nu säger visserligen Kronofogden att de kommer att få fler ärenden ifall man inte drar ut den här processen över fler år (än de två regeringen föreslår), men vad spelar det för roll? Jag har en känsla av att människor som skulle hamna hos Kronofogden om deras blancolån inte berättigar till ränteavdrag kommer att hamna där ganska snart oavsett. Dra av plåstret nu!

Svenska bolån längst

De allra flesta svenskar som äger sin bostad har lån på den. Många kommer aldrig betala tillbaka hela lånet och det är bara de som äger mindre än halva bostaden som måste amortera. Så säger lagen, men  det tycks också nästan vara en naturlag. Det är liksom bara självklart att man lånar flera miljoner när man flyttar hemifrån, för att sedan gå och dra på det där lånet hela sitt yrkesliv eller ännu längre.

Istället är det vi som reagerar mot detta som upplevs som lite galna. Hur skulle det se ut liksom, om inte alla vore skuldsatta upp över öronen? Därför är det intressant att se vad som händer när svensk amorteringskultur möter annan. Som när skånska Eva flyttar till Helsingfors och ser fördelarna med hög amorteringstakt eftersom hon uppfattar att det ger henne bättre ekonomi på sikt.

För mig som utlandssvensk är det alltid intressant att se hur svenskarna uppfattar sig själva. Särskilt när de säger en sak och gör en annan. Stockholmare på stan tycker att bolån borde vara tillbakabetalda på nedemot tio år och det är det ju nästan ingen som efterlever.

Jag är (som tjatats på denna blogg) en varm anhängare av att styra sitt eget liv. Att äga mindre än halva sin bostad och därmed vara beroende av arbetsgivare, banker och politiker är ganska exakt motsatsen till det.

En onödig arbetsplats

Elefantkyrkogården. Namnet kommer upp ibland när någon oduglig myndighetschef tvingats bort från sin position och hamnar på den avdelning inom regeringskansliet som kallas just Elefantkyrkogården. Det är förresten inte första gången elefanter får klä skott för dåliga fenomen.

För det finns verkligen ingenting positivt med detta. Här har svenska skattebetalare avlönat storheter som Dan Eliasson och från och med nu Anna Kinberg Batra. Det är människor som ofta redan kostat massor med pengar genom att missköta sitt jobb, men som pga undermåliga avtal måste betalas fram till att deras förordnanden går ut.

Om de inte hittar ett annat jobb innan, men det händer nästan aldrig. De har ju genom vänskapskorruption redan tillskansat sig en hög lön och nu kommer de inte ens behöva göra något för den. Varför skulle de gå ner i lön för en position som dessutom kräver en motprestation? Nu säger visserligen civilministern, Kinberg Batras nye chef, att hon visst ska jobba. ”Att tiden ska fyllas och användas effektivt så länge hon är anställd är en självklarhet.”

Men alla vet att det är skitsnack. Hon kommer att få 122400 kr i månaden för att göra ingenting, möjligen med avbrott för påhittade arbetsuppgifter. Totalt kostar Elefantkyrkogården skattebetalarna 10-20 miljoner om året. Det är inga jättepengar ens för en fattig stat, men ändå stötande. Det pratas ofta om vilket stort ansvar ”klägget”, representanter för den politiska adeln, har. Kinberg-Batra blev officiellt avskedad – hon fick sparken, på ren svenska. Ingen jag känner som fått sparken har fått miljonlön över fyra år efter att de slutat jobba.

Jag förstår att det aldrig kommer att hända, men jag är övertygad om att den politiske ledare som ifrågasätter den här ordningen, att belöna oduglighet och i vissa fall ren kriminalitet, kommer att belönas med respekt av folket.

Till att börja med kan man sluta att skriva denna typ av avtal. Myndighetschefer har generellt otroligt hög lön i förhållande till sin kompetens. De behöver inte ha mångdubbelt högre anställningstrygghet än alla andra. Om de nu är så himla duktiga får de ju lätt ett nytt jobb. Och är de inte det, då har de för hög lön redan när de jobbar och ska självklart inte ha mer än max ett halvårs uppsägningstid. Med krav på motprestation! Jag tycker t ex att det vore ytterst lämpligt att Kinberg Batra och hennes nya kollegor plockar skräp på Stockholms gator, då skulle hon göra nytta för första gången i sitt liv.

Förmögenhetsskatt

Det kan låta rimligt att klämma åt de allra rikaste med hjälp av en förmögenhetsskatt. Jag är förvånad att Sverige inte återinfört den, men är övertygad om att det kommer att hända i närtid. Därför tänkte jag berätta lite om vad som händer i Norge, som redan har en förmögenhetsskatt.

Först och främst ska jag vara tydlig med att jag är part i målet. Jag betalar förmögenhetsskatt och skulle såklart helst slippa att göra det, men med det sagt gör staten antagligen rätt i att klämma åt sådana som mig. Jag betalar inte så mycket annan skatt och skulle Norge gå miste om mig hade de kunnat levt med sorgen.

”Tom igen?!”

Men av Norges 400 största förmögenheter är nu 75 placerade i utlandet genom att deras ägare flyttat från Norge, och dessa 75 personer/familjer äger tillsammans 42 procent av de fyrahundras samlade förmögenheter. Totalt handlar det om 780 miljarder kronor som inte staten kommer åt. Hur mycket andra skatter man går miste om är omöjligt att säga, men det hade såklart varit många miljarder i inkomstskatt, moms osv.

Är då miljardärerna bara giriga? Nej, många har faktiskt inget annat val och det långt innan miljarden. Tänk dig själv att du startar ett företag som går väldigt bra och du äger en fjärdedel av det. Din andel värderas till hundra miljoner. Du har ett fint hus och ett sommarställe (som norrman måste man ju nästan ha en ”hytte” att gå på tur ifrån), en ny bil och en slant på banken och i aktiefonder. Jag menar inte flera miljoner utan en högst ordinär privatekonomi, med undantag för aktierna i ditt eget företag. Ganska snabbt kommer du då upp i att behöva betala minst en miljon om året, bara i förmögenhetsskatt.

Vad tar du pengarna ifrån? Entreprenörer i nystartade företag kan sällan ta ut fantasilöner även om företaget har en hög värdering. Du kan inte ta ett extrajobb för du jobbar redan 80 timmar i veckan. Sälj sommarstugan så klarar du första året, men sedan då? Utdelning i företaget? Man får ha rätt hög utdelning för att din andel ska täcka en miljon (plus skatt på utdelningen) och de andra aktieägarna har kanske inte alls det behovet, särskilt om de inte bor i Norge. Då återstår att undan för undan sälja dina aktier till kollegorna, eller att flytta.

Hade Spotify, Mojang eller andra framgångsrika svenska IT-startups varit norska hade de inte varit norska, för att uttrycka det enkelt. Förmögenhetsskatten har blivit ett effektivt sätt för Norge att inte bara göra sig av med miljardärer utan att undvika entreprenörer och företag som hade kunnat bli kassakor år efter år.

Jag tycker att Sverige har för hög inkomstskatt, men själva konceptet är begripligt. Att däremot beskatta värden som knappt ens går att omsätta i pengar, det är helt galet. Och som det norska exemplet visar ger det kanske inte ens skatteintäkter.

Gratis böcker till unga finns redan

Svenska förläggareföreningen tycker att regeringen ska införa ett bokbidrag till alla 18-åringar för att köpa en bok på svenska. Sveriges Radio P4 gjorde en raid på Bokmässan och kunde konstatera att de unga gillade förslaget.

Tänk vilket scoop att unga bokmässebesökare som troligen är insyltade i bokbranschen gillar böcker! Snart är det någon som kollar om inte fotbollsderbypublik eller fotbollsspelare på elitnivå har ett stort fotbollsintresse, något jag misstänkt men aldrig fått bevis för.

Men skämt åsido, unga som vill läsa böcker på svenska har redan alla chanser att göra det. På över tusen platser i landet finns inrättningar som kallas bibliotek och där vem som helst med giltig legitimation kan få ett lånekort och fri tillgång till tusentals böcker.

Jag fattar att det inte duger för bokförläggarna, som såklart tjänar mycket mer pengar på varje såld än på varje utlånad bok. Jag hade också velat att staten subventionerar min verksamhet genom att ge bidrag till alla som anlitar mig, men det betyder inte att det är bra ur samhällsperspektiv.

Tycker förläggarna att det är en bra idé får de väl skramla ihop till det där bokbidraget från sina medlemmar i bokförlagen. Eller ännu hellre – sänk priset på böcker generellt. Gör det mer attraktivt i konkurrens med streamingtjänster, poddar och allt annat de slåss med. Att bara ropa på pappa staten är ynkligt.

Dagens offerkofta

Vår dagliga kofta, giv oss idag.
Och förlåt oss våra hånleenden,
såsom ock vi förlåta
dem som av vårt elände gläds.

Det var några strofer ur Jante vår. Jag måste sluta där för jag har inte skrivit längre. Dagens blogginlägg ska handla om Sofi, som blev änka vid 25 när hennes man plötsligt och oväntat dog av att hjärtat slutade slå. Om vi gissar att maken också var relativt ung var det naturligtvis en fruktansvärt händelse för henne som tar tid att hämta sig ifrån och som ger sår som aldrig läker.

Nu har det gått fyra år och hur hemskt det än var och är måste livet gå vidare och i Sofis fall har det gjort det med ett bedrövligt ekonomiskt läge som ändå tycks väldigt självförvållat. Som vanligt i den här typen av artiklar får vi veta rätt lite. Finns det barn med i bilden ger det t ex mer mening att Sofi till varje pris vill bo kvar i sitt och makens gemensamma hem för att skona barnen från ännu en omställning. Får jag gissa hade reportern dock inte missat barnaspekten om det funnits en sådan.

Men oavsett, nu har det som sagt var gått fyra år. Sofi har tre jobb och även om samtliga nog är ganska lågbetalda måste de inbringa en slant. Oavsett lön kan hon knappast jobba mer eftersom hon antyder att hon jobbar 29 dagar per månad. Jag är ändå imponerad av att hon lyckats skaffa sig tre jobb trots att hon tatuerat sig i ansiktet och för säkerhets skull häftat fast det med sån där pjärsing också. Det tyder på handlingskraft.

Anställd? Nej, vanställd.

Tyvärr tycks merparten av hennes energi gå åt till att hitta syndabockar för sin situation. Hon är missnöjd med räntan på sina lån och sur på banken, men mest sur tycks hon vara på Riksbanken:

”Någonstans måste Riksbanken börja tänka på oss vanliga människor som inte har höga banklöner. Det känns som om det regnar skit.”

Att Sofi har svårt att få ekonomin att gå ihop beror inte på höga löner hos bankanställda eller att Riksbanken bara för att jävlas med henne sänker räntan långsammare än de höjde. Det beror på att hon bor för dyrt för sin plånbok. Det är få förunnat att bo kvar i orubbat bo efter att ha gått från tvåsamhet till singelhushåll, oavsett omständigheter. Sofi borde flytta och trappa ner innan hennes hjärta också får nog. Man blir nämligen inte odödlig av att tatuera ”immortal” i pannan, bara fattigare.

Låter du Arga Andersson ärva dig?

Den pensionär som inte drabbats av Kombilotteriet, de gängkriminella nätverkens politiska lotteriföretag ges ännu en möjlighet att skänka sina pengar till ”partiet”.

De har förvisso rätt i att om du saknar arvingar kan ett testamente hindra dina pengar från att landa i diverse märkliga organisationer genom Allmänna arvsfonden, som jag varnat för tidigare. Men jag vet inte om det socialdemokratiska ”arbetarepartiet” skulle vara så mycket bättre.

Tycker man det kan man absolut överväga att efter sin död skänka dem de pengar partiet inte lyckats beskatta till sig redan tidigare. Låt Fonus sköta begravningen så går även de sista slantarna till ”rörelsen”. Men kom igen, att sossarna ”kämpar för rättvisa och jämlikhet för alla” tror de väl inte ens på själva?!

”Nope, jag ljög igen!”

Vi snackar om elitpartiet vars främsta företrädare bara i yttersta undantagsfall haft riktiga jobb. Yrkespolitiker som aldrig skulle flytta till bostadsområden dit de nu vill tvångsdeportera vanligt folk, och inte är det deras svenska barn som bussas runt till invandrartäta skolor som ”integrationsprojekt”.

Var det av rättviseskäl Göran Persson bildade aktiebolag där han lät bli att ta ut lön för att samtidigt kunna ta ut fullt avgångsvederlag? Eller när Magdalena Andersson ansökte om avgångsersättning för att fortsätta att få oförändrad lön efter att hon avgått som statsminister (ett jobb hon för övrigt aldrig fick folkets mandat för, det enda val hittills där hon ställt upp som statsministerkandidat förlorade hon)? Jämlikhet med den statsminister som tog över, men knappast ”jämlikhet för alla” va?

Alla gör som de vill, men i mitt tycke är det inte jämlikt att ge sina pengar till socialdemokraterna. Det är vämjelikt.

Svinn-svinn-situation

I Sverige slängs det mat för 14 miljarder per år, 1330 kr per person. Folk slänger mat för att de inte orkar äta samma sak flera gånger, för att den hinner bli dålig i kylen utan att de ens reflekterar över vad som finns där, men också helt utmärkt mat bara för att det står ett datum på den som passerats!

För en familj på fyra personer innebär detta beteende att man kastar mat för över 5000 kr om året, och de pengarna kan man ju ha roligare för än att förvandla mat till jord eller biobränsle. Men redan innan maten kommit så långt kastas ofantliga mängder mat redan i matbutiken, för att vi inte vill ha den, eller för att giriga ICA-handlare hellre kastar bort livsmedel än sänker priset på dem.

Nåväl, det är en annan fråga som vi inte kan göra så mycket åt, men att äta upp eller frysa in rester, ha koll på vad vi tillagar och inte göra mer än vi äter, och sedan hålla reda på vad vi har i kyl och frys, det kan vi göra helt själva, utan att myndigheter säger det åt oss eller att FN instiftar ”matsvinnsdagar”.

Det sägs att vi ska börja äta skalbaggar och larver för att klara framtidens matförsörjning. Det har jag ingen som helst avsikt att göra, men som med så mycket annat är jag övertygad om att nyttiga idioter kommer att sleva i sig vilket äckel som helst, bara de får en tillräckligt tydlig order. Alldeles oavsett det kan vi ögonaböj sluta att kasta den mat vi redan har och på ett eller annat sätt betalat för.

Prioritera med andras pengar

Kriminalvården – en myndighet med stora utmaningar. Bristen på könsneutrala omklädningsrum var inte en av dem. Åtminstone trodde jag det tills vi kunde läsa att den tillförordnade kriminalvårdschefen Sara Lusth är jättestolt över att personalutrymmena på häktet i Sollentuna utrustats med just ett könsneutralt omklädningsrum.

”Jag tycker att det ska finnas en möjlighet för alla att byta om där du känner dig bekväm, oavsett hur du identifierar dig och hur du känner dig i din kropp, säger Sara.”

Lägger man tid, energi och massor av pengar på detta måste det väl vara efterfrågat av personal som identifierar sig som vad man nu identifierar sig som om man behöver ett eget omklädningsrum, tänker du kanske. Nej då!

”Sara vet inte riktigt hur mycket omklädningsrummet nyttjats än.
– Det är så pass nytt så jag kan inte svara på det. Men jag tänker att om det bara är så att en människa använder det så gör det mig glad.”

Min gissning.

What?! Vad har det här godhetssignalerandet kostat? En miljon, kanske mer? Och alltihop för att chefen eventuellt ska bli glad. Jag gissar att sannolikheten för att alla kriminalvårdsanställda i Sollentuna vet vad de har för kön och klarar av att byta ihop med andra av det könet är överhängande och då var det pengar till ingen som helst nytta.

Jag har betat av några skolor och arbetsplatser i mitt liv och det här har aldrig varit ett problem. Toaletter har alltid ett lås och det går alldeles utmärkt att märka dem med den könsneutrala beteckningen WC, så får den som är nödig gå dit. Och även om ett rum innehåller en toalettstol går det att byta om där. Om man inte vill använda det vanliga omklädningsrummet, som jag tror att den övervägande majoriteten inte har några som helst problem med, i alla fall så länge personer som Sara Lusth inte lyckas göra det till ett problem.