In med några miljarder till

Västlänken, en kort järnvägsförbindelse i Göteborg, trodde man år 2020 skulle kosta 20 miljarder. Tre år senare räknade man med 36,5 miljarder. 2025 var man uppe i 49,3 miljarder och när det nu talas om 56 miljarder behöver man ”täcka Västlänkens skenande kostnader”.

Vad jag undrar är vilka tjänstemän som fått sparken längs vägen. När man tredubblar kostnaderna (och det är förmodligen ingen insatt som tror att det kommer att stanna där) måste det väl vara ett antal personer som sjabblat rejält? Tur att det bara är skattebetalarna som drabbas.

Jag är särskilt fascinerad av fördelningen. Med ”skatten” menade de väl specifikt trängselskatt. Annars är det lätt att tro att SVT gör en skillnad på pengar som kommer från staten och skatten, och det är det ju faktiskt inte. Alla statens pengar är skattepengar, antingen skatt som tagits ut för att finansiera välfärd och annat, eller pengar som kunde ha använts till ett sänka skattetrycket från ett av världens högsta.

Ansvarig (?) minister pratar om ”de 7,6 miljarder som regeringen nu skjuter till”. Kanske tror han på det själv, kanske borde hans väljare påminna honom oftare om att det faktiskt är folkets pengar, så att han slipper göra bort sig nästa gång det ska in ännu mer pengar i den här soppan.

”More money for you!”

Hela bygget skulle förresten ha varit klart i år, men den senaste gissningen är 2030. Om det av någon anledning inte blir ytterligare förseningar kanske det blir en vänsterregering som får besluta om att skjuta till de resterande kostnadsökningarna. Jag fattar att det är svårt att exakt räkna ut vad en järnvägssträcka ska kosta, men visst vore det kul om det någon gång blev en tredjedel så dyrt istället för tre gånger så dyrt. Eller att man bara lyckas hålla budgeten och tidplanen en endaste gång!

Statliga skor

När man förespråkar en mindre stat får man mothugg av folk som menar att det staten styr idag måste styras av staten imorgon. ”Vem skulle annars bygga vägar?”, är en fråga som kommer upp ibland trots att det såklart fanns vägar långt innan det fanns stater. Finns behovet brukar det lösa sig.

En del menar att vårdinrättningar och skolor absolut ska drivas av staten, regioner eller kommuner. Märkligt nog brukar de inte ha några problem med att privata företaget bygger sjukhus eller städar i skolorna, men läkare och lärare måste absolut få sitt lönekuvert från en kommun eller myndighet.

Jag menar inte att allt blir bättre för att det är privat, eller att det inte skulle finnas plats för politikerstyrda förskolor eller vårdhem, kanske till och med en statlig bank. Jag förstår bara inte vad som gör samhällsinstitutioner till bättre arbetsgivare. Att det varit så tidigare räcker inte för mig.

En norsk politiker, Tor-Mikkel Wara (Fremskrittspartiet), gjorde ett tankeexperiment redan på 80-talet där han vände på det och undrade hur det skulle vara om det funnits ett statligt skomonopol, och jag har en känsla av att de som nu menar att bara staten kan driva äldreboenden eller sälja alkohol då skulle ha sagt detsamma om skor.

Se gärna inslaget. Bildkvaliteten är lite sådär, men ljudet är bra och jag tror att språket är begripligt. För den som inte vill följer här ett sammandrag på argument han trodde skulle komma om staten hade haft ett skomonopol, men som nu började ifrågasättas.

”Privata företag kan inte börja sälja skor, alla måste ju ha skor. Det är omoraliskt om någon ska tjäna pengar på något så grundläggande som folks behov av skor.”

”Tänk på landsbygden! Vem skulle sälja skor ute på landet om inte staten gör det? Där bor det ju så lite folk att det inte skulle löna sig.”

”Hur ska man kunna lita på att privata skor har hög kvalitet? Privata företag skulle försöka lura folk att köpa dåliga skor som går sönder. Staten måste se till att skor har bra kvalitet så att inte konsumenten blir blåst.”

”Företagen skulle bara satsa på skor till de rika, de med hög köpkraft, inte skor till vanligt folk. Staten måste se till att det finns skor som allmogen har råd att köpa.”

”Privata aktörer skulle bara producera skor som går att massproducera. De skulle inte ta hänsyn till dem som har små eller stora fötter.”

”Gå till båtavdelningen, jävla plattfot!”

Nu kan alla dessa argument viftas bort med att vi har en privat skomarknad som fungerar, det vore därför vansinne att låta staten börja producera skor. Om det hade bildats ett statligt skoföretag, vi kan kalla det Northshoes, hade deras skor förmodligen subventionerats och ändå inte sålts.

Men på områden där staten varit en – eller kanske ensam – aktör är det för många en naturlag huggen i sten att det ska fortsätta, vare sig företaget heter SVT, Sveriges Radio, Almi, Systembolaget, Postnord, Green Cargo eller Svenska Spel. Bara för att nämna några.

Sexköp med Swish

Ingen har väl missat mannen som misstänks ha sålt sin fru för sexuella tjänster. Inte minst uppseendeväckande är att mannen är åtalad samtidigt som frun fått betala skatt för inkomsterna, om än bara en liten del av dem. Hade det inte varit lämpligt att först bestämma förövare och därefter kräva in skatt?

Den allmänna uppfattningen tycks vara att han är skyldig medan hon är oskyldig, men då kan jag tycka att det är märkligt att han nekar till skuld medan hon drömt om ett liv som prostituerad och verkar ha betalat skatten utan protest. Vem som är skyldig till vad tänker jag hur som helst inte spekulera i, det får domstolarna ta reda på.

Det jag reagerat på är istället betalningen. Om jag förstått rätt har det kommit in en miljon på Swish, eller 1014000 kr för att vara exakt. Med den taxa som anges blir det 338-667 köptillfällen (jag hittar faktiskt inget bättre ord). Två frågor:

1. Hur kan man välja att köpa sex (ett allmänt avskytt brott med fängelse i straffskalan oavsett om kvinnan var med på det) med Swish, ett betalningssätt otroligt lätt att följa?!
   
   
2. Hur kan inte banken reagera långt innan det trillat in hundratals inbetalningar på totalt över en miljon på kontot?! Mannen har dessutom skulder på 14 miljoner efter en tidigare konkurs, så är det han som stått för bankkontot borde Kronofogden ha reagerat.

Min bank frågade vad jag höll på med när jag växlade pengar efter att ha flyttat från Sverige till Norge. Det handlade om betydligt mindre belopp och kanske ett tjugotal transaktioner. Förresten har väl nästan alla tagit ut eller satt in tiotusen, eller ännu mindre, och direkt fått frågan varifrån pengarna kommer och/eller vad de ska användas till. Här snackar vi om en gubbe som får in en miljon i Swish!

Missförstå mig inte, jag är inget offer. Jag blev varken förvånad eller arg över att banken frågade mig om vad de upplevde som misstänkta transaktioner. Det som förvånar mig är istället hur andra kan flytta miljoner – vare sig det gäller norrländska trafficking-leverantörer eller ryska oligarker – utan att någon ställer en enda kritisk fråga.

Om jag inte var tydlig tänker jag alltså inte diskutera skuldfrågan i kommentarsfältet. Inte heller sexköpslagen, moral eller något annat ovidkommande. För den som så önskar finns säkert massor av ställen för det, det här är en ekonomiblogg.

Att lösa obefintliga problem

I höstas startade norska Røde Kors en hjälptelefon på nordsamiska för barn och unga delfinansierat av Sametinget och i slutändan av skattebetalarna.

”Målet är att barn och unga som talar språket ska kunna utnyttja erbjudandet på sitt modersmål.”

Det låter väl bra att utsatta barn ska få prata om sina problem på sitt eget språk. Jag vet själv hur mycket lättare jag har att prata med en svensk kundtjänst jämfört med en norsk (förutsatt att den svenska bemannas av just svenskar, vilket inte alltid är fallet), och då är jag ändå vuxen och mina problem har bestått i att jag fått en märklig faktura, inte att jag blivit slagen eller mobbad.

Men man glömde ställa sig frågan om det finns ett behov av den här tjänsten. De hade kunnat fråga Kirkens SOS som också har en kristelefon för samer. De har enligt egen uppgift haft drygt 200 ärenden på 2,5 år, så drygt ett och ett halvt samtal i veckan. I norsk skola går färre än tusen elever med nordsamiska som förstaspråk och gissningsvis kommunicerar de flesta obehindrat på norska. Kanske hellre än på nordsamiska för att inte riskera att det anonyma samtalet besvaras av en syssling eller pappas kusin.

”Är det du, Aslak?!”

Ni har förmodligen redan anat det. Efter att Röda korsets nordsamiska hjälptelefon varit öppen i ett halvår har medarbetarna inte tagit emot ett enda samtal! I mitt tycke kan detta inte beskrivas som något annat än en superdupermegaflopp, men Nelli Kongshaug, chefen för hjälptelefonen, är stolt som en tupp (eller höna) över tjänsten.

”De önskar att ge fler barn möjllighet att prata om tankar och känslor på sitt eget språk. Varje år använder sig mer än tjugotusen unga detta samtalserbjudande på norska.

- Det vore naturligt att anta att även samisktalande barn och unga har behov för sådana samtal, på sitt modersmål, säger Kongshaug, samtidigt som hon funderar över om tröskeln är för hög.”

Här är ett annat favoritcitat ur artikeln:

”De frivilliga sitter och väntar, och vi jobbar för att motivera dem att fortsätta att vara frivilliga.”

Trots detta är Kongshaugs lösning inte att lägga ner en hjälptelefon ingen ringer till och använda pengarna till något annat (t ex fler medarbetare till en hjälptelefon på norska). Istället hoppas hon att inte bara få de frivilliga telefonisterna ska vara kvar utan förhoppningsvis få in ännu fler så att telefonlinjen kan vara öppen ännu mer för att ta emot noll samtal. Det är inte utan att jag kommer att tänka på den här:

Lekstuga för nio miljoner

För fyra år sedan köpte Trelleborgs kommun, Skånetrafiken och det numera Luxemburg-ägda bussbolaget Bergkvara en självkörande elbuss. Att kalla detta för en buss är nästan en överdrift. Den har förvisso plats för elva resenärer, men med måtten 4,75x2,11 meter har jag haft bilar som varit större.

Men inte dyrare! Bussen köptes in för sex miljoner och när man till slut gav upp att få den i fungerande trafik (den skulle trafikera en sträcka på 450 meter!) hade man lagt nio miljoner på projektet. ”En rad tekniska problem” ledde till att man satte ut den till försäljning. Men egentligen inte som buss. Så här löd den fullständiga objektsbeskrivningen:

”Ska du bygga ett hönshus eller kanske ett växthus så kan du få ett lite annorlunda bygge med denna buss som har formen av en ostkupa.”

Det första budet var 300 kr, men till slut såldes den för 75200 kr. Jag antar att säljarna inte brydde sig. Annars hade de kanske bemödat sig om att skriva en annons på mer än en mening eller öppnat dörrarna för interiörbilder istället för att ta suddiga bilder genom reflekterande rutor.

Det kvittade väl säljarna om förlusten skulle bli 9 miljoner eller 8,9, det var ju ändå bara skattepengar. För jag kan inte tänka mig att Bergkvara behövde stå för någon del av kostnaden, då hade knappast deras kommunikationschef kallat försäljningen ”humoristisk”. Den andra personen i ägargruppen som uttalar sig är Trelleborgs kommuns hållbarhetsstrateg – kanske Sveriges mist hållbara yrkeskår.

Jag vet inte vem som köpte bussen och vad som var syftet. Man får ganska mycket bättre hönshus eller växthus för sjuttiofem tusen, men jag kan inte komma på så många andra användningsområden. Kanske ska den nya ägaren använda den på samma sätt som de tidigare, som lekstuga.

Staten sänker, handlaren tar

Det norska stortinget har budgeterat 6,7 miljarder för sänkta avgifter på bensin och diesel med start 1 april. Det skulle göra 4,41 kr billigare literpris på bensin och 2,85 kr för dieseln. Men så blev det inte. Första dagen var det 1,81 kr billigare bensin och ynka 35 öre för dieseln.

Då blev politiker av alla färger arga. En del ville tvinga bensinbolagen att sänka priserna medan andra nöjde sig med att säga att ”det är oacceptabelt” av bolagen att agera som de gör. Ja, faktiskt var det ett ordagrant citat av Fremskrittspartiets ledare Sylvi Listhaug. Det tycker jag är oacceptabelt.

Men att det är så det funkar förvånar mig däremot inte. När oljepriset sjunker tar det flera veckor innan bensinmackarna sänker priset med hänvisning till att de har ett lager som köpts in till ett högre pris, men när Trump bara andades om krig mot Iran steg priserna i samma sekund. Då fanns det tydligen inga lager att ta hänsyn till.

Fast det finns faktiskt ytterligare en ansvarig aktör – konsumenterna. I Norge kan det skilja flera kronor i pris mellan två bensinmackar bredvid varandra utan att den dyrare saknar kunder. Själv letar jag inte bara upp den billigaste macken, jag tar med mig dunkar som jag tankar upp när det är billigt så att jag slipper att tanka när priserna är som högst. Om alla gjorde så skulle de dyraste bensinmackarna tvingas sänka priset eller slå igen, inte bara nu utan alltid.

Det finns ju ett parallellt exempel i Sverige där matmomsen precis sänkts. Den första tiden kommer nog journalister och jämförelsesajter hålla koll, men inom kort är det du som konsument som måste memorera vad du tidigare betalt för respektive matvara, och om din favoritaffär plötsligt bestämmer sig för att stoppa momsmellanskillnaden i egen ficka – handla då dina fiskbullar, ostar och barkisar hos någon som inte gör det. Generellt tycker jag att svenskar är mycket bättre än norrmän på detta, men det finns ändå ett stort utrymme för förbättring.

Prioriteringslektion

Femtonåriga Kelly kör epa och hon lider av de höjda bränslepriserna:

”Det blir ju ett problem för oss ungdomar eftersom vi har inte så pass mycket ekonomi. Det blir ju dyrt för oss.”

”Vi vill ju gärna kunna vara ute med vänner, kunna kanske åka och bowla med våra vänner någon gång i månaden, eller åka på bio, men det räcker tyvärr inte. Jag och min kille, vi sitter och samåker rätt mycket för att vi ska kunna försöka spara på allting som faktiskt går, så att vi kan göra massa annat tillsammans.”

Tätorten Arboga är ungefär 5 km från öst till väst och aningen kortare från norr till söder. Trots det kanske Kelly bor så eländigt till att epatraktorn är hennes enda sätt att ta sig till och från skola och fritidsaktiviteter utan att vara beroende av skjutsande föräldrar och jag vill på intet sätt förlöjliga hennes ekonomiska problem.

Kelly är dock inte ensam om att kämpa med dyra bensin- och dieselpriser, och jag misstänker att det finns massor av ungdomar i Arboga som tvingas klara sig helt utan epa. Annars kan jag rekommendera cykel och fötter. Jag hade visserligen moped när jag var femton, men den fungerade så sällan att det nästan inte räknas.

Idag bor jag en mil från närmaste samhälle, utan rimliga alternativ till bil, men jag försöker planera mina resor så att jag passar på att göra flera ärenden samtidigt. Hade bensinen varit gratis hade jag gjort fler spontanresor, men även jag försöker hålla nere mina kostnader.

Kelly, om du läser detta, jag fattar att det suger att betala mer för soppan nu (även om den var ännu dyrare när landet styrdes av det parti som är dubbelt så stort som det näst populäraste partiet i Arboga), men se det som träning inför vuxenlivet. Du surar över att du inte både har råd att köra epa till skolan fem dagar i veckan, bowla, gå på bio och göra ”massa annat tillsammans” med pojkvännen. Jag fattar det.

Livet suger.

Det är nog ingen tröst, men det här kommer varken att vara livets sista eller största prövning. Livet är fullt av prioriteringar. Gör man A kommer man inte kunna/hinna/orka/ha råd att göra B eller C. En del går genom hela livet utan att fullt ut förstå hur ekonomiska prioriteringar och pengar kvar hänger ihop. Om höjda drivmedelspriser får dig att inse detta vid femton har du ett försprång gentemot alla dem. Vad det kan vara värt i kronor är omöjligt att säga, men det kommer att hjälpa dig att spara genom hela livet, och därigenom kunna lägga mer pengar på det du verkligen vill.

Odlar du i år?

Är du som jag igång med att planera årets odlingar eller är du i ”kanske nästa år”-läge? Då kan denna text möjligen putta dig över kanten.

Matproduktion i stora mängder kräver konstgödsel som i sin tur kräver naturgas. Kriget i Iran och kanske särskilt oroligheterna vid Hormuzsundet har gjort att priserna på naturgas har skjutit i höjden, och nu varnas för att detta i förlängningen ger högre matpriser.

Ingen av oss vet vart krigen ska ta vägen (Ukrainakriget har ju inte heller varit bra för matpriserna), men även vid optimistiska prognoser kan mycket av skadan redan vara skedd. Även om politiker ofta lever väldigt mycket i nuet kan matkranar inte skruvas på hur lätt som helst. Priserna på naturgas och konstgödsel stiger pga brist i utbudet. Förvärras det stiger priserna ännu mer. Som vid alla råvarubrister är det inte säkert att alla som vill köpa kan göra det. Åkrar kan inte heller gödslas i efterhand. Dåliga skördar ger dåligt utbud på mat och då blir det som produceras dyrare.

Lyckligtvis finns det lösningar. Om inte livsmedelsbranschen kan få fram mat till rimligt pris kan vi odla den själva. Kanske inte avokado eller ananas, men vanliga svenska grönsaker, rotfrukter och baljväxter. Det gör oss inte självförsörjande, men ju dyrare maten blir i butiken, desto mer sparar vi på att odla.

Har du inte odlat tidigare är mitt tips att inte gräva upp hela gräsmattan och förvandla den till åkermark, men släpp ”nästa år”-tankarna och bestäm dig för att odla åtminstone någonting redan i sommar. Själv byggde jag fyra odlingslådor på vardera fyra kvadratmeter för tre år sedan. Förra året dubblade jag antalet och kompletterade med ett litet växthus. Förutom att utöka odlingsytan utökar jag hela tiden kunskapsförrådet. För varje år lär jag mig mer om vad som funkar bäst och vad jag vill och inte vill odla.

Jag skrattar inte heller högt åt höjda matpriser, men tack vare odlingarna i kombination med svamp- och bärplockning blir jag hela tiden lite mindre beroende av butiksmat och det är en bra känsla som jag önskar alla. Alltså, har du ändå tänkt odla något i framtiden – då är nu en bra tid. Det är lite som med sparande. Den bästa tiden att starta är tidigare, den näst bästa är nu.

Lika lön nu då?

Lika lön för lika arbete är ett gammalt fackligt krav som åtminstone på ytan låter rimligt, även om jag tycker att det är helt i sin ordning att företag ger högre lön till de medarbetare som utför jobbet bäst, vare sig de är säljare med provisionslön eller löneadministratörer.

Går man över till mer publika jobb blir jämförelserna fåniga. När jag jobbade som komiker fick kunden betala kanske fyra gånger mer pengar för att få Babben Larsson eller Johan Glans än en skäggig kille nästan ingen människa hade hört talas om. Inga konstigheter, på samma sätt som inget dansband kräver Metallicas gager.

Inte ens Gert-Jonnys!

Ännu märkligare i idrott, som när en manlig fotbollsspelare fick en bonus och Fotbollförbundet kritiserades för att ingen damspelare fick det. Ungefär som att kvinnliga landslagsspelare i fotboll skulle få Zlatans lön – av rättviseskäl! Men även fackförbund har skrivit rapporter där de ifrågasätter rättvisan i att kvinnliga fotbollsspelare på elitnivå inte kan leva på sin lön trots att de manliga kollegorna kan det. Nu har dessa fackliga debattörer chansen att ta en ny strid när det framkommit att de svenska längdåkningstjejerna tjänat mycket mer än killarna i vinter.

”Lägger man ihop alla insamlade prispengar på svenska herrsidan når man upp till ungefär samma summa som Maja Dahlqvist – fyra bland svenska damerna – drog in på egen hand.”

Fruktansvärt orättvist?! Nej, självklart inte. Tjejernas resultat har ju varit otroligt mycket bättre. Att en kille som Calle Halfvarsson överhuvudtaget får lön utöver kost och logi på läger och tävlingar kan tyckas frikostigt oavsett summa. Det går såklart inte att jämföra med Jonna Sundlings OS-medaljer eller Moa Ilars världscupsresultat, så det gör jag inte.

Men andra gör det. Tidningen Arbetet har gått ännu längre och verkade snarast förespråka ”lika lön för alla former av arbete” med rubriken ”Så många av dina årslöner går det på Zlatans lön”. Det får mig att tänka på ett skämt av min gamla komikerkollega Håkan Jäder när någon journalist räknat ut att Peter ”Foppa” Forsbergs lön var lika hög som priset för åttatusensjuhundranitton höftledsoperationer:

”Vilken jävla tur att han valde pengarna!”

Han borde ha tjänat lika mycket som Babben. Jäder alltså, inte Zlatan. Han spelar ju bara fotboll.

Sjukvård kontra friskvård

Att sjukvård är big business är ingen hemlighet, men vi vill väl tro att de som valt att bli läkare, forskare eller läkemedelsbolagsdirektörer valt sina karriärer utifrån ett genuint intresse för hälsa och människor. Kanske var det så, men många av dem upptäckte längs vägen att det är enklare och mer lönsamt att rätta in sig i ledet än att följa sitt hjärta. Kanske var det inte ens ett aktivt val, det bara blev så.

Låt mig ta ett exempel på vad det kan leda till. Cancer är en sjukdom som drabbar nästan alla, som patient eller anhörig. Och alla vill väl lösa cancergåtan? En norsk filmskapare, Terje Toftenes, drabbades av en ovanlig cancer som påstods vara obotlig. Han började jobba med sin kost efter att ha kontaktat människor inom alternativmedicin (alltså behandlingar som ännu inte accepterats som en del av skolmedicinen – ibland på goda grunder, ibland inte) och blev frisk!

Lycklig över det tog han kontakt med cancerspecialister och erbjöd dem att ta del av hans berättelse, testa hans kropp och försöka dra nytta av denna medicinska sensation, men möttes av idel ointresse. På Radiumhospitalet i Oslo sa man det rakt ut, ”Vi har ikke tid til å forske på dem som blir friske”, och den smått fantastiska slutsatsen:

”At du ble syk var uflaks, at du ble frisk var flaks.”

Bara så där, utan att undersöka honom. Om det är ”riktig” vetenskap skulle jag föredra den alternativa alla dagar i veckan! Och tyvärr är Toftenes historia långt ifrån unik. Ett svenskt exempel är Sven Erik Nordin, som också han blev frisk från cancer genom att ställa om sin kost och livsstil.

Varför hör vi inte mer om sådant här på de allra största mediekanalerna? Till viss del säkert pga lättja, okunskap och bekvämlighet. Precis som för läkare är det lättare att rätta in sig i ledet. Sedan tror jag inte att vi ska underskatta den ekonomiska aspekten. Under corona-året 2022 satsade Pfizer 2,8 miljarder dollar på reklam. Tjugosex miljarder kronor – från ett enda bolag under ett enda år!

För Pfizer ska den satsningen ge avkastning, till aktieägarna, personalen och inte minst ledningen. De tjänar inte en spänn på att du tar stärkande promenader, undviker socker eller äter rödbetor och blåbär istället för kosttillskott. Företagets övergripande mål är att sälja piller.

Kanske inte jättekonstigt ifall stora mediehus som lever på annonsintäkter inte lägger sina anslag på att ifrågasätta en av de branscher som satsar mest pengar på reklam. Och de mindre mediehusen täcker ofta vetenskapsfrågor genom att göra rewrites av de stora mediehusens texter. Där har vi lättjan och bekvämligheten igen.

Innan ni dömer ut mig som foliehatt vill jag inskjuta att jag tycker att vi har läkarvetenskapen och läkemedelsbolag att tacka för mycket. Men om du eller någon du tycker om blir sjuk, var klar över att dina intressen inte nödvändigt sammanfaller med deras. Som Radiumhospitalet konstaterade – de jobbar med sjukvård, inte med friskvård.

Om en miljard kineser hoppar

Ibland låter det i media som att svensk konsumtion och politik styr hela världen. Genom att bojkotta länder kan svenskarna få världsledare att ändra sig 180 grader och genom att åka mer elbil räddas klimatet.

Lite med tanke på det vill jag uppmärksamma att även konsumtion utanför Sverige spelar in. Unga kineser dricker mindre vin beroende på att drycken anses tråkig eftersom den associeras till affärsuppgörelser, och för att de upplever sig få fläckar på läpparna (möjligen i kombination med läppstift, tänker jag).

Förra året minskade Kinas vinimport med elva procent vilket gör att hela den globala vinmarknaden riskerar att dö, enligt en spetsig rubrik. Jag har svårt att tro att fransmän och italienare, eller ens svenskar, ska sluta att dricka vin, så några vinbönder lär nog fortsätta att odla vindruvor, men det är fullt möjligt att flaskorna blir dyrare och att flera producenter och importörer får slå igen.

Jag är ingen storkonsument, men vin är den enda alkohol jag konsumerar, så det vore tråkigt. På plussidan kanske det kan bota några svenska debattörers hybris att bli påmind om kineserna, så att vi slipper mer av detta.

Kinesernas köpkraft är också anledningen till att deras vinkonsumtion överhuvudtaget diskuteras. Nordkorea och Ryssland får övriga världen inte handla med eller knappt prata med, men trots att Kina för länge sedan ersatt mänskliga rättigheter med fyra små rätter är det helt okej att sälja vin till dem och köpa deras elkomponenter producerade i fabriker med vidriga förhållanden, eftersom det skulle bli dyrt att låta bli. Plånboken vinner nästan alltid över moraliska principer.

Hållbar hållbarhet?

Nordnets hållbarhetschef Marja Carlsson låter hälsa att Nordnet ”är på rätt väg” ifråga om hållbarhet. Detta genom att i större grad än tidigare erbjuda fonder som ”främjar hållbarhet eller har hållbarhet som mål”.

Snömos

Vad är då hållbarhet? Att det i Nordnets definition inte handlar om ekonomiskt hållbara investeringar hade jag nog räknat med, men lite förvånad är jag över att det inte bara handlar om kampen mot koldioxiden utan också om att öka andelen kvinnor bland företagets kunder.

Jag har inget emot vare sig kvinnor eller miljömässig hållbarhet, men tidigare har jag uppfattat Nordnet som en sparplattform och inte som en politisk aktör. Nu vet jag bättre, att ett av Nordnets mål är att minska utsläppen i linje med Parisavtalet och att man startat ett könsdiskriminerande nätverk.

Nästa steg?

Jag vet att jag ibland har orealistiska förhoppningar, men jag drömmer om en värld där företag agerar företag och låter kunder och andra intressenter ha vilka värderingar och samhällsåskådningar de själva önskar, utan påverkan från privata leverantörer av varor och tjänster.

”Finally, Nordnet works to make it easier for our customers to opt out of fossil fuels when making investment decisions. Nordnet offers a large number of sustainable investment alternatives which, combined with various functions on our platform, facilitate environmentally conscious choices for customers, such as filtering out funds and ETFs with exposure to fossil fuels.”

Den som erbjuder sparprodukter får gärna ha riktade erbjudanden och fonder som exempelvis undviker investeringar i vapen eller droger, men att aktivt försöka påverka kunderna att inte investera i fossila bränslen eller kärnkraft känns som ett steg närmare DDR än jag hade önskat. I Nordnets filter kan man välja bort investeringar i kärnkraft och försvarsindustri, men inte vindkraft eller genusexperiment. Så mycket var den mångfalden värd.

Som man ropar från man svar

Vissa forskningsprojekt är svårbegripligare än andra. Tre forskare valde ut sju personer i Uppsala för att inom ramen för forskningsprojektet ”Socialt hållbar mobilitet i Gottsunda och Bäcklösa” få åka gratis i kollektivtrafiken i tre månader. Helt förutsättningslöst urval? Lyssna på detta och gör en egen bedömning.

”För att klara av hållbarhetsmålen behöver transporterna ställas om. En möjlig lösning som på senare tid diskuteras är mobilitet som tjänst, dvs. att medborgare får tillgång till olika mobilitetstjänster utan att behöva äga ett fordon. Samtidigt är det viktigt att omställningen är rättvis och jämställd, och bidrar till att minska klyftorna mellan olika grupper, men det finns en brist på forskning om mobilitet som tjänst i socioekonomiskt svaga områden.”

Skönt med forskning där man redan på förhand fastslagit vad man vill få fram så att det inte riskerar att bli för nyanserat eller användbart. För nu ska ni få höra! Det visade sig nämligen att de sju personerna i djupintervjuer efter avslutat projekt var positiva till att få åka gratis med kollektivtrafiken. Vem hade kunnat ana det?! Jag ska inte tala för någon annan, men jag uppskattar också att få saker utan att behöva betala för det. När jag tänker efter har jag nog inte träffat någon som inte gör det.

Jag tror att de flesta vuxna Uppsalabor utan bil redan har månadskort till kollektivtrafiken om de har det behovet, i alla fall de som regelbundet jobbar eller studerar, och resten har all tid i världen att gå. Att måla ut ett busskort för runt en tusenlapp i månaden som en rättighetsfråga och skillnaden mellan ett liv i isolation och ett i frihet blir fånigt.

Forskarteamet?

Men är det nu så viktigt för rättvisan borde väl politikerna subventionera. Kapitalet verkar finnas för Uppsala är staden där man lagt pengar på att måla gula och gröna prickar på gatorna som en hyllning till sommaren, samt en parkbänk för tolv miljoner. Men det är klart, nu drog man ju iväg X antal sedelbuntar på ”forskning” för att ta reda på om sju personer vill få gratis grejer.

Podme/pod me not

Jag är en flitig podcastkonsument. Det är ytterst få dagar jag inte lyssnar på minst en podd, men jag betalar inte för det. Det kan tyckas osolidariskt, men läs mitt försvarstal innan ni fäller er dom. Jag vill också föra till protokollet att det händer att jag vippsar en slant till poddare jag tycker förtjänar det, men särskilt generös har jag inte varit.

Visst skulle jag kunna skaffa en prenumeration på en poddplattform som Podme. Inte för att intellektuella giganter som Carolina Gynning eller Alex och Sigge flyttat sina poddar dit, men det finns bra poddar där också.

Jag har däremot inget emot reklam i poddar, varken i form av sponsorer och reklamavbrott. Jag fattar att poddare vill tjäna pengar. Även när jag lyssnar på en del Youtubekanaler låter jag reklaminslagen spelas i sin helhet för att på så vis bidra till kanalens överlevnad.

Jag lyssnar t ex på VG:s Krimpodden, de avsnitt som inte är låsta bakom betalvägg, som istället är reklamfinansierade. Deras välbetalda journalister lever antagligen fint även utan mina pengar, men jag har full respekt både för att de valt att låsa avsnitt på Podme och för de lyssnare som betalar för det.  Men jag avstår och ibland är låst material bara skönt att slippa ta del av.

Däremot tycker jag att det är ganska stötande att mediehus med presstöd låser sina poddsändningar (på samma sätt som jag tycker att det är fel att de får låsa artiklar). Exempelvis återfinns Klassekampen på Podme, trots att de varje år får 45 miljoner från den norska staten, liksom svenska ETC med 13 miljoner från den svenska.

Men vad säger ni? Är jag gränslöst snål när jag nöjer mig med det utbud av poddar som är reklamfinansierat eller helt gratis? Jag tar gärna emot motiverad kritik här för jag har inte helt bestämt mig för vad jag ska tycka.

Elfel

Att spara ström är aldrig fel, men hur ekonomiskt är det egentligen? Den flitige kommentatorn Lars gjorde ett tankeexperiment för att se hur dyr strömmen blir för en kund som endast förbrukar en kilowattimme per månad, alltså i praktiken ingenting. Här är originalräkningen.

Siffrorna gäller en kund i februari hos leverantören Eon, men är nog rätt allmängiltiga. Som synes har han gjort av med 3684 kWh, men Lars lekte alltså med tanken vad som skulle hända om man stänger av strömmen efter första kilowattimmen. Då återstår:

Elnätsavgift månad 847 kr
Elnätsöverföring 25,84 öre/kWh
Energiskatt 36 öre/kWh
Spotpris 109,69 öre/kWh
Rörliga kostnader 4,42 öre/kWh
Fast påslag 4 öre/kWh
Elavtal årsavgift 44,84 kr
Moms 223,20 kr
Totalsumma 1117,05 kr

Man hamnar över elvahundra kronor även om man inte använder el, och ju mer man sparar desto sämre lönar det sig att spara ännu mer.

När Lars gjorde av med 3684 kWh använde jag 1480 kWh. Det var ändå min näst högsta månadssiffra under det senaste året, men trots att jag betalar betydligt mindre för strömförbrukningen försöker jag snåla så mycket jag kan. Men som siffrorna visar är det egentligen ingen stor vits att göra det. På grund av de fasta avgifterna blir varje förbrukad kWh dyrare ju mer du sparar.

Om jag hade haft det här avtalet hade mina 1480 kWh kostat mig 4444 kr. Skulle jag lyckas dra ner förbrukningen med 20 procent hade jag ändå fått betala 85 procent av priset. Jag hade sparat 666 kr. Om jag skulle lyckas med bedriften att istället halvera min förbrukning skulle jag ändå få betala 62 procent av originalräkningen.

Nu har även politikerna börjat vakna i denna fråga, men jag är inte alls säker på att de vill att vi ska spara ström. Förutom momsen på hela elräkningen får staten in över tio miljarder om året bara i energiskatt från hushållen (och så moms på det, alltså skatt på skatten), men de låtsas ju åtminstone att hög elförbrukning är ett problem. Vore det då inte rimligt att i lag förhindra elleverantörerna från att ta ut elnätsavgift, årsavgift och eventuella övriga fasta avgifter och lägga motsvarande summa som en rörlig avgift på kilowattimmarna?

Jag kommer snåla oavsett, det ligger i mitt DNA, men vill man få fler att spara ström bör man se till att det lönar sig. Ju mer dess bättre, så funkar marknader.

Skolmat från grunden

Skolmat får alltid kritik. Det serveras för lite kött, eller fel kött. Men det stora problemet är nog att den ofta lagas väldigt långt borta för att sedan kylas ner och värmas upp. Smakade den något från början har det stadiet passerats när den väl hamnar på tallriken.

Upp till mellanstadiet gick jag på en skola där maten lagades på plats. Självklart gnällde vi ändå, men när jag kom till högstadiet med fraktad mat och potatis som stod på värmning i flera timmar insåg jag hur bra jag hade haft det. Idag verkar nästan inga skolor laga mat från grunden. Görs det något på den lokala skolan handlar det om uppvärmning.

Samma skit överallt? Nej (varning för serietidningsreferens!), en liten by, som befolkas av envetna bohuslänningar, vägrar att ge upp. På Strandskolan i Kungälv lagar två kockar mat från grunden till en grundskola på 220 elever plus 20 förskoleelever. Det har gått så bra att det resulterat i en kokbok. Så här säger de själva:

”Det viktigaste för oss när vi lagar mat är bra råvaror, närproducerat och gärna KRAV-märkt i den mån det går. Att använda råvaror utan tillsatser, E-ämnen och andra onödigheter i så hög utsträckning som möjligt, står högt på listan. Därav kokar vi till exempel vår egen sylt och blandar alla våra egna kryddblandningar. Vi väljer även kött och kyckling från närliggande gårdar och serverar färsk MSC-märkt fisk varje vecka.”

Strandskolan drivs som ett familjekooperativ, så det är en sådan där förhatlig privatskola som suger ut samhället på elevernas bekostnad i de fall de inte säljer ungarna som trafficking-slavar. I artikeln står ingenting om de ekonomiska förutsättningarna, men eftersom mat lagad från grunden alltid blir billigare än hel- och halvfabrikat för hushåll som handlar i butik ger jag mig tusan på att Strandskolan inte förlorar pengar på detta om de klarar det på en kock per 120 barn.

Dessutom får de ungarna att äta och uppskatta skolmaten när de gör eget potatismos, egen sylt osv. Inte heller lär det vara skadligt för näringsinnehållet att köpa närodlad mat, så vad finns det för nackdelar. Jag kan inte komma på några och det brukar betyda att ett gäng på Livsmedelsverket och Skolverket i detta nu smider planer för hur de ska få Strandskolan att rätta in sig i ledet och ansluta sig till ett centralt tillagningskök.

Men jag hoppas att jag har fel och att föräldrar och lärare i hela landet hänvisar till Strandskolan när deras egen rektor eller lokala skolpolitiker säger att maten måste fraktas långväga och att allt annat är orimliga fantasier. Bevisligen går det – om man vill.

Pensionera pensionen

När SVT intervjuar svenska ungdomar om deras tankar om pension kommer jag att tänka på när Sven Melander intervjuar ett barn (sin dotter faktiskt) och konstaterar att svenska barn mest av allt vill ha fred på jorden.

Gymnasieungdomar skiter såklart i pension och det med rätta. På frågan om när hon kommer kunna gå i pension svarar en av dem ”Med de här takterna ser det ut att bli typ 70, helt ärligt”, och det visar ju bara hur lite koll de har. Hon kände uppenbarligen att hon tog i med en absurt hög siffra, men om allmän pension finns när jag når 70, tror jag ändå att jag skulle få vänta några år. När hon kommer dit drygt tre decennier senare kanske begreppet pension är lika förlegat som telex och telefonkataloger idag.

”Jaha, vad var det nu igen?”

Vid 20 har man ingen aning om ifall man når pensionsålder, och vad man vill lägga sina pengar på genom livet. Jag hoppas att de unga i reportaget lär sig vikten av att spara, men jag hoppas också att de inte låser in sina pengar i stela pensionslösningar. Enda vitsen med det skulle vara om det finns allmän pension när de blir gamla, att de vill gå i pension exakt när staten bestämt att de ska göra det (varken tidigare eller senare) och att de inte behöver pengarna till något helt annat mycket tidigare. Om de dessutom flyttat från Sverige är det ännu mindre chans att de ändå får återbäring på ”investeringen”. Många ”om” där.

Samtidigt fattar jag att det är lätt att göra som alla andra när man är ung och osäker. Springer alla åt ett håll känns det tryggast att följa efter, så det kräver att man tänker själv och vågar gå sin egen väg. Att tidigt samla på sig självkänsla kan visa sig nog så viktigt som att samla pengar.

Hur ska vi komma hem nu då?

Det här är något jag tänker på ofta. Så fort det är krig, oroligheter eller flygstrejk visar det sig att tusentals svenskar är strandsatta någonstans i världen. Till att börja med retar det mig att många av dessa ”svenskar” kräver svensk hjälp trots att de varken är födda i Sverige, bor i Sverige eller talar svenska, men det har jag gnällt om tidigare.

Bloggare lajvar norrman.

Men fenomenet gäller även svenskar, denna gång i och kring Iran. T ex sitter artisten Martin ”E-type” Erikson och en massa andra som valt att resa till diktaturen Dubai och gnäller över att UD inte håller dem informerade (trots att han är en av få resenärer som har sms-kontakt med ”Tuffe Uffe”). Jag fattar att det är jobbigt för E-type att inte vara ”free like a flying demon”, men är det verkligen UD:s problem? Det har varit känt ganska länge att det är en kalkylerad risk att resa till regionen.

Vems risk, resenärernas eller Utrikesdepartementets? Alla utlandsresenärer har ett personligt ansvar, det verkar helt bortglömt. Och i de fall man valt att åka till ett land UD avrått ifrån resor till, då tycker jag att det är solklart att man inte ska ha någon hjälp alls.

Sedan kan Expressens kulturchef Victor Malm ropa om att Sverige borde skicka Herkulesplan och otaliga oppositionspolitiker gnälla över regeringens handlingsförlamning. Jag undrar vad de sa när Laila Freivalds gick på teater när hundratals svenskar drunknat i tsunamin. Då förstod jag ropen efter handlingskraft hos UD. Den här gången är det – som vanligt – mest tjafs.

Hand-till-mun-samhället levererar

25:e. Lönedag, kung i baren och allt det där. Idag tänkte jag därför utgå ifrån ett Twitterinlägg från igår som ledde till diskussioner som gav mig en del tankar:

Visst låter det bedrövligt, att mer än hälften av svenskarna inte skulle klara sig en månad utan inkomst efter ett helt liv av idogt arbete. I kommentarerna kunde man läsa om modernt slaveri, ”född fri – skattad till döds”, att ”det är sossarnas fel”, eller medias, eller invandringens.

Är det verkligen så illa ställt? Jag tror inte det, men det rimliga vore att 90+ procent skulle klara sig betydligt längre än några månader, och det tror nog ingen på. Men det beror knappast på sossar eller skatter utan på att alldeles för många lever över sina tillgångar eller exakt på gränsen.

Något som hänt bara under min livstid kan kallas bilinflation. När jag var barn hade nästan alla familjer en bil. Senare blev det ofta två, i takt med att hemmafruarna började lönearbeta. Men det var tydlig skillnad mellan bilarna. Den ena, lite dyrare, användes till de längre resorna och familjens bilsemestrar medan ”andrabilen” användes lokalt, till jobbresorna för den förälder som jobbade närmast, för att handla mat eller skjutsa barnen på aktiviteter.

Nutid.

Idag står det ofta en elbil och en fyrhjulsdriven Volvo-SUV på gårdsplanen, max tre år gamla och köpta på avbetalning eller med privatleasing. Att de inte står i garaget beror på att det är fyllt till brädden med ganska onödiga ägodelar, t ex en åkgräsklippare som inte längre används eftersom man skaffat en robotgräsklippare för 17995 kr.

Hemma hos Sparo.

Men det finns fler exempel. Jag nämnde bilsemestrar. På 80-talet var det nämligen inte givet att åka på årliga semesterresor till Asien. Vissa år åkte man till tant Alma i Norrtälje, andra åkte man kanske ingenstans. Jag minns tre utlandssemestrar under min barndom. Kanske har jag glömt någon, men det var sannerligen inte varje år eller ens vartannat, och all-inclusive var inte uppfunnet.

När vi ändå är inne på mat var det inte så länge sedan som hämtpizza var en exklusiv happening man kostade på sig vid enstaka tillfällen. Nu lever många på hemlevererad skräpmat för man orkar inte ens hämta den själv längre. Än mindre orkar man laga mat från grunden på den egna spisen trots att köken renoveras minst vart tionde år vare sig det behövs eller inte.

De allra flesta skulle kunna spara genom att göra en ytterst marginell sänkning av sin levnadsstandard, eller bara sluta att höja den så fort det finns en möjlighet. På 80-talet levde många familjer på en lön. Idag är det många som inte ens klarar sig på två löner utan att låna till allt från bil till mobil, hemmabio och glasögon. Den som vill skylla sin relativa fattigdom på politiker kan göra det om det känns bättre, men frågar ni mig är det inte där skon klämmer.

Framtidens entreprenör

Jag har sett framtiden! På en marknad där jag sålde honung var det en kille som var där med sin dotter. Jag hade, till skillnad från dem, plats utomhus, men eftersom han var rökare stod vi och pratade med jämna mellanrum när han gick ut för att ”ta en nypa frisk luft”.

Egentligen var han med mest som chaufför. Det hela hade börjat med att dottern ville ha en mobiltelefon för 3500 kr. ”Den får du spara ihop av egna pengar”, sa han. ”Hur gjorde du när du behövde pengar som barn, pappa?”, frågade dottern och han berättade att han sålt saker i närområdet. Sagt och gjort, hon lånade en femtiolapp av pappa och köpte lefser, ett ganska smaklöst mjukt tunnbröd som man smörar och strör på socker och kanel och serverar som fikabröd. Det sålde och efter bara några veckor kunde hon köpa sin telefon.

Men nu hade hon hittat hobbyn att tjäna pengar, så hon samlade ihop pengar till en glassmaskin och började sälja glass. Sedan hade hon börjat tillverka doftljus och tvålar som hon sålde i en egen butik med sporadisk bemanning, men också på marknader. Förra året blev det 24 marknader med en omsättning på hundratusen. Och nu kommer det – tjejen är nio år!

”Jaha, en tant!”

Jag har sett andra barn sälja på marknader, hemgjorda grejer eller sina egna gamla leksaker och spel. Jag applåderar föräldrarnas pedagogiska upplägg, men efter någon timme brukar det vara föräldrarna som får sälja för då har barnen ledsnat, och flera timmar innan marknaden är slut har familjen packat ihop och åkt hem. Detta var något helt annat.

Nästa dag gick jag in innan marknaden började för att kolla på hennes marknadsbord, och som hon sålde! Hon berättade hur hon tillverkade sina produkter, bakgrunden till olika färger och dofter. Till slut var det nästan så att jag, dokumenterad snåljåp och helt ointresserad av grejerna, stod med ett doftljus i handen. Kort sagt, den tjejen kommer att nå långt. Om inte...

Ett smolk i bägaren var att Skatteetaten börjat intressera sig för hennes inkomster. Eller rättare sagt för pappans inkomster, eftersom det var hans konto pengarna kom in på. För 2024 ville skattmasen ha sjuttontusen av honom. ”Det är ju inte mina pengar” tyckte de var ett dåligt argument. Så nu funderar familjen på att starta ett aktiebolag för dottern. Hon är för ung för att vara en del av det, men tydligen inte för att betala skatt.

Jag fattar att myndigheterna vill ha skatt på vinster och inkomster och om barn skulle undantas kunde varenda förälder knäcka extra skattefritt genom att använda sina barn som privatekonomiska sköldar. Ingen som inte träffat den här tjejen skulle tro att en nioåring kan ha den drivkraften, men om man från tidig ålder ska behöva redovisa moms och starta aktiebolag för att följa alla regler kanske morgondagens Kamprad blir gangerrappare istället.

”Ey yo!”

Jag skulle önska att det fanns en medelväg, ett sätt att skatta och göra rätt för sig även som ung företagare utan att för den saks skull drunkna i administration, bokföring och byråkrati. Bara lös det, för behovet av nya företag och affärsidéer kommer knappast att minska i framtiden. Det brukar sägas att barn och unga är framtiden. Har vi råd att jävlas med dem?