Förbud mot telefonförsäljning

I ett av bloggens allra första inlägg föreslog jag att telefonförsäljning borde förbjudas:

”Jag lovar att det parti som först går ut och föreslår ett totalförbud för telemarketing kommer att vinna tiotusentals röster.”

Trots att det snart gått tio år sedan inlägget är det inget politiskt parti som nappat på idén, men nu tycks Konsumentverket ha gjort det:

”Konsumentverket har utrett konsumentskyddet vid telefonförsäljning på uppdrag av regeringen. På onsdagen har myndigheten lämnat över en rapport till regeringen där man föreslår att all telefonförsäljning förbjuds.”

Förutom de uppenbara problemen, att telefonförsäljare är ett gäng skumma typer som ljuger, luras och försöker hetsa viljesvaga individer att gå med på deras erbjudanden, att de stör hederligt folk och att det leder till en massa irritation, påtalar Konsumentverket ännu en anledning till förbud, nämligen att folk går miste om viktiga samtal från vården eller polisen, eftersom man förutsätter att okända eller hemliga nummer är liktydigt med telefonförsäljare.

De reaktioner på nyheten jag hittills sett är odelat positiva. Ingen konsument verkar vilja ha kvar telefonförsäljning och lika många kommer att sakna dessa säljare om de försvinner. Så jag vidhåller att det finns röster att tjäna, men det lär väl inte hända.

Telefonförsäljning har ju i många år varit en av socialdemokraternas främsta inkomstkällor och all begränsning mot den är ”ett hot mot demokratin” enligt partiets företrädare. Tittar man på valbarometrarna har den nuvarande regeringen bara ett år på sig att komma till skott, och handlingskraft har ju inte precis varit deras signum, så jag skulle ljuga om jag sa att jag var hoppfull.

Men ändå lite. Låt oss en gång för alla utrota den cancer som går under benämningen telefonförsäljning. Jag vet inte om den någonsin fyllt en funktion eller svarat mot ett behov i samhället, men den tiden är i så fall för länge sedan förbi. Ta bara bort den. Nu, eller ännu hellre igår.

Butik hänger ut snattare

En kvinna kommer in i en matbutik, plockar på sig chips, läsk och kattmat för c:a 300 kr och går utan att betala. Det händer varje dag, överallt i Sverige, till ett sammanlagt värde på över tio miljarder. Alla stölder upp till 1250 kr anses som ”ringa” och då händer i praktiken ingenting. Jo, handlaren blir fattigare, vilket i förlängningen drabbar skötsamma kunder.

Det som var åtminstone lite ovanligt när Matboden i Stehag drabbades av snatteriet ovan var att ägaren la ut övervakningsfilmen på Facebook, något som ifrågasattes av SVT.

Jag tror inte att de ogillar uthängningar i sig, inte när media gör det, men här var det ju en enskild människa, en icke-journalist, som tog beslutet. Jag är inte heller odelat förtjust i att folk tar lagen i egna händer, men vad ska man göra då? I en perfekt värld sköter polisen sånt här, men hur gör man i en värld där de inte ens åker ut på sådana här larm, än mindre försöker hitta en gärningsperson?

Det handlar inte om en brottsprovokation där man, likt Dumpen, försöker locka ut gärningsmän i ljuset. Det är jag mer tveksam till. Inte heller lägger man ut dömdas personuppgifter, likt Lexbase. Det är jag direkt motståndare till. Är man dömd har man fått sitt straff. Den som tycker att straffet är för lågt är välkommen att arbeta för hårdare straff, men jag tror inte på rättvisa genom pöbelmentalitet.

Fast här gjordes ju inget av det. Allt butiksägaren gjorde var att lägga ut en film från den övervakningskamera vars existens tydligt redovisas för alla som kommer in i butiken. Därmed inte sagt att det inte är brott mot kamerabevakningslagen och/eller förtal, som numera tycks kicka in både nu och då, oavsett om det man redovisar är sant eller inte.

Det ska bli intressant att se var det här slutar. Att handlaren döms för något tar jag för givet. Det tycks allt viktigare för samhället att tydliggöra den enskildes rättslöshet. Begå ett brott och staten tittar åt ett annat håll. Försök skydda dig själv mot brott genom att hota potentiella gärningsmän med konsekvenser och du får möta statens vrede. I detta fall kommer det att bli ett bötesstraff som att döma av allmänhetens stöd för tilltaget lär täckas av en insamling på några timmar. Vad blir nästa steg – hårdare straff eller kommer staten till slut förstå att den som inte skyddas av polisen måste kunna ordna annat skydd?

Tårta mänsklig rättighet?

Här är en nyhet jag tycker är principiellt intressant. Ett homosexuellt par beställde en bröllopstårta, men bageriets ägare anser att homosexuella äktenskap strider mot deras kristna tro och vägrade att baka tårtan. Paret gick till Diskrimineringsombudsmannen som nu bestämt att bageriet gjorde fel.

Det är inte bagarna på bilden som … Ja, ni fattar.

Ska inte ett bageri (eller rörmokare, frisör, arkitekt …) få välja sina kunder? Låt oss göra ett tankeexperiment så att vi inte färgas av exemplet. 2008 ringde herr och fru Campbell till en amerikansk stormarknad och beställde en födelsedagstårta till sin son, men fick nobben när de bad om att få sonens namn Adolf Hitler (Campbell) på tårtan. Jag gissar att en del som tycker att det första bageriet agerat klandervärt har mer förståelse för det andra.

Hitlers pappa Heath Hitler, tidigare Heath Campbell.

Jag är inte bagare, men om så vore hade jag med bred marginal föredragit homokunderna. De verkar ha varit ute efter en tårta, medan makarna Campbell/Hitler mest ville ha rubriker. Men tillbaka till grundfrågan, borde inte bagaren själv få välja bort den ena eller bägge av dessa kunder?

En annan märklig grej med det svenska exemplet (för jag tycker att allt är märkligt med det, både att bageriet inte bakade tårtan och att kunden inte bara bad bagaren dra åt helvete och vände sig till en annan leverantör):

”Beslutet innebär ingen påföljd. DO kan inte utdöma böter och paret som anmälde har inte gett samtycke till att driva ärendet i domstol.”

Paret är naturligtvis i sin fulla rätt att inte vilja driva ärendet till domstol. Jag antar att de ville ha trevligare bröllopsminnen än domstolsförhandlingar mot en frikyrklig bagare. Vad jag inte förstår är varför DO då utredde ärendet i två år! I artikeln står det att ”myndigheten menar att företag som säljer varor och tjänster till allmänheten måste följa diskrimineringslagen”, men bevisligen måste de inte det eftersom det inte blir någon påföljd. DO får i år 142 miljoner för sin verksamhet. Om de därmed anser sig ha råd att driva ärenden som inte kan leda till någonting mer än en tidningsnotis kanske det är läge att se över anslaget? Ge dem en tårta istället! Om det finns någon som vill baka den.

Bilbesiktning – ett nödvändigt ont

Jag har nästan alltid valt att ha äldre bilar, av ekonomiska skäl. De är billigare att köpa, billigare att laga och billigare att försäkra – med få undantag. Något jag inte tagit hänsyn till är bilbesiktningen. Visst var det skönt när 30 år gamla bilar plötsligt bara behövde besiktas vartannat år, men det räcker så.

50 år gamla bilar är helt befriade från bilbesiktning och det ser jag inte vitsen med. Jag förstår att det är bekvämt för ägarna, men tycker att det är rimligt att funktionen på bilar i trafik då och då kontrolleras. Nu kommer reglerna troligen justeras så att gränsen istället dras vid bilar äldre än 1960, inte ändras varje år (1975 i år, 1976 nästa år osv), men raggarna går i taket.

Den ene bilägaren säger att han ändå fixar allt kontinuerligt och den andre att ”såna här bilar sköter vi till punkt och pricka” och att de ”körs ju typ 4-5 månader per år”. Det är möjligt att båda dessa bilentusiaster sköter sina bilar perfekt. Kanske har de egen utrustning för bromsprovning och hissar upp bilen regelbundet för att knacka på bromsrör osv. Jag gör det inte. Dessutom kör jag hela året, men om så en bil bara körs femton minuter per decennium hjälper det inte den som blir nermejad under den kvarten.

”Kolla bromsar? Äh, jag kör så lite.”

Bara i år blir 63000 svenskregistrerade bilar från 1975 besiktningsbefriade. En del av dem körs nästan inte alls, men många av dem är bruksbilar precis som min. Och även om de bara finkörs på söndagsförmiddagar vid perfekt väglag, är det så farligt att ta in bilen för kontroll vartannat år? Det kostar runt en femhundring och har man skött om bilen ”till punkt och pricka” är processen klar på en halvtimme.

Normalt är jag inte särskilt förtjust i att myndigheter blandar sig i folks liv, men ibland är det befogat. Dessutom finns det viktigare strider för ägare av gamla bilar. EU försöker hela tiden förhindra eller förbjuda möjligheten att reparera äldre bilar. Lägg energin där istället för att försöka komma undan en fullt rimlig kontroll.

Ätstörning eller stört samhälle?

Nästa del i serien Barnlös gubbe gnäller på barn. Eller rättare sagt på deras föräldrar. Det handlar om tolvåriga Melissa som har fått diagnosen arfid – avoidant/restrictive food intake disorder ”som på svenska översätts till restriktiv ätstörning”. Nej, på svenska översätts det med ”bortklemad unge”!

För att vara övertydlig pratar jag nu alltså inte om allergier eller ens att vissa människor i olika åldrar har jättesvårt för en eller ett par matprodukter. Jag är själv laktovegetarian och nötallergiker och har mött både släktingar och servitörer som sett mig som en krånglig jävel, men Melissa äter bara mat som är ”krispig och torr”. Det menar jag hamnar i en annan division. Jag twittrade om detta och fick ett bra svar från läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim.

Precis så! Barn vill ha hamburgare och pannkakor varje dag, men de måste inte få det. Oavsett om barnkonventionen är lag eller inte är det inte givet att allt som närmar sig en konflikt måste resultera i att barn ges en diagnos eller klemas bort, eller som i detta fall både och. Titta på reportaget och notera att Melissas mamma inte vid något tillfälle ens funderar om ifall det skulle gå att utmana dotterns tvångstankar. Istället anpassar man omvärlden efter henne och nu har hon fått välja ut maträtter i skolan så att hon alltid bjuds på något hon gillar.

”Vi har mer låtit henne testa sig fram och anpassat så att hon får i sig den energin hon behöver.”

Om de istället vänligt, men bestämt och odramatiskt, hade satt ner foten för tio år sedan kanske barnet upptäckt att det går att komma över hinder utan att såga ner dem. Jag vill inte hänga upp mig alltför mycket på detta specifika fall eftersom jag inte känner familjen och vet hur hon uppfostrats eller vad hon har för andra utmaningar i livet, men generellt är det en viktig del av att bli vuxen, det att göra saker man inte är bekväm med, vare sig det handlar om att hålla föredrag inför klassen, städa sitt rum eller stoppa mat i munnen som inte är ”torr och krispig” under den sekunden det tar innan maten blandats med saliv och ändå blir blöt och mjuk.

En undersökning visar att 5,9 procent av förskolebarnen lider av arfid. Överhuvudtaget har antalet barn med ätstörningar skjutit i höjden. Varför? Och vad gör man åt det? Om barn har svårt att gå i trappor tittar man på om de har någon muskulär åkomma eller problem med balans eller motorik. Hade det varit en ätstörning eller något annat man kunnat ge en psykisk diagnos hade man antagligen ersatt trappor med hissar och ramper istället och låtit ungen halta vidare, om ni förstår liknelsen.

Det här kostar pengar för samhället. Jag betalar gärna för rullstolsramper för barn med riktiga diagnoser, eller för den delen specialkost i skolbespisningen för glutenallergiker. Men vad är uppsidan här? Att Melissa curlas ytterligare några år, ända tills hon den hårda vägen upptäcker att hon inte är världens medelpunkt som allt annat kommer att anpassas efter.

Skatt är våra pengar

Jag blev uppmärksammad på ett Instagraminlägg från kontot ”Barntid”. Det är en film med texten:

”Många säger att vi ska vara tacksamma för allt vi får här i Sverige. Gratis sjukvård, barnbidrag, skola, förlossningsvård osv. Tänk vilken lyx!

Men sanning är ju att det här inte alls är gratis. Vi har alla varit med och betalat för det. Varje månad. År efter år.

Så, hur mycket betalar vi staten för att få dessa förmåner? Läs vidare!”

Så följer ett textinlägg där tankarna utvecklas:

”En person med en lön på 35 000 kr/mån i Uppsala betalar drygt 11000 kr i skatt varje månad. Det blir nästan 140 000 kr per år

Någon som tjänar 55 000 kr/mån betalar uppåt 230 000 kr i skatt varje år.

Barnbidraget, förlossningen, skolan och vårdcentralen är inte gåvor, utan en investering som vi alla gör.

MEN om du vill välja något annat än det staten erbjuder, så måste du ofta betala en gång till.

Vill du föda hemma i lugn och ro?
Då får du betala tiotusentals kronor ur egen ficka, trots att förlossningsvård redan ingår i skatten. Det som erbjuds är sjukhus. Take it or leave it.

Skippa förskola?
Staten ger över 150 000 kr/år och barn i förskolesubvention. Men om du vill vara hemma med dina barn så får du noll kronor. Du har betalat pengarna. Men du får inget stöd om du inte väljer det staten anser är rätt.

Hål i tänderna?
Bara grundläggande tandvård ingår. Behöver du större ingrepp så får du själv stå för hela kalaset.

Alternativt pedagogik?
Lite lagom går väl an, men avviker det allt för mycket så säger staten nej. Hemskolning och annat flum ska vi inte ägna oss åt i det här landet, det har vi fått klart för oss.

Vi får bara del av det staten har bestämt att vi borde välja. Och exakt vad det är är bortom vår kontroll.

Har du också behövt betala dubbelt för att du ville något annat?”

Inte särskilt kontroversiellt, kan tyckas. Det är ju fakta att Sverige har ett relativt högt skattetryck. Möjligen kan man invända att skattesiffrorna egentligen är ännu högre. Inkomstskatten är ungefär 30 procent av bruttolönen, men redan tidigare har ju staten dragit av arbetsgivaravgiften. Och konsumerar man nettolönen betalar man moms. Räknar vi med full arbetsgivaravgift, 30 procents inkomstskatt och moms på allt utom ett tioprocentigt sparande blir skatten över 60 procent av lönen. Då blundar jag dessutom för att även sparandet beskattas och att konsumtion av produkter med punktskatter (bensin, alkohol, ström osv) drar upp det ännu högre.

Barntid ifrågasätter om svensken får den välfärd han betalar för. Nej, det är omöjligt. Skattepengar samlas in av ett gigantiskt skatteverk och omfördelas av politiker med hjälp av myndigheter och kontrollorgan. Allt detta kostar pengar som försvinner längs vägen. Då resonerar jag fortfarande utifrån premissen att alla skattepengar används effektivt, men skattepengar slösas också bort på sånt folket varken valt eller vill ha.

Rosa enhörning för niohundra tusen!

Många av svaren hon fick var både rimliga och sakliga, men föga förvånande fanns där också kommentarer som vittnar om grundläggande kunskapsbrister om samhällsekonomi. Låt oss titta på några av dem:

”Galet inlägg som jag hoppas alla förstår är just GALET!!! Hur menar du att vårt samhälle skulle se ut om vi inte tillsammans bidrar till vår välfärd! Jag är så glad för att jag får betala skatt! Hade du haft råd att betala din förlossning själv menar du???”

Det är just det. Det betalas inte ut två kronor för varje krona som betalas i skatt, snarare 80 öre. Som grupp har vi råd att betala för förlossningarna, det är nämligen vi som redan gör det. Sedan är det en vanföreställning att vård är så dyr. En vanlig förlossning kostar 37000 kr, en rätt liten summa om man betänker vad barn kostar de följande åren. Jag har själv gjort en hjärtoperation (utomlands, när den svenska vården svek) som kostade runt hundratusen. Mycket pengar, men en bråkdel av vad var och en av oss betalat i skatt.

”När barn och samhället blir en fråga om pengar har du nog ingen riktig verklighetsuppfattning om hur det ser ut i samhället. Det kallas demokrati!”

Eeh... nej. Fördelningspolitik är en fråga om pengar. Det finns inget ymnighetshorn varifrån man kan hämta de pengar som behövs. När något väljs, väljs något annat bort. Demokrati betyder folkstyre och förutsätter inte alls att politiker stjäl människors pengar. Snarare tvärtom faktiskt.

”Du får väl föda barn hemma i lugn och ro om du vill? Ingen tvingar in dig till förlossningen. Men att ha och äta kakan är svårt.”

Nu var det ju inte det saken gällde utan att tacka nej till kakan, men ändå tvingas betala för den.

”Tacka nej till kaka?!”

”Hellre betala skatt och ha det bra än att ha det som i USA...”

För det är alternativen? Antingen betalar man världens högsta skatter eller också har man det som i USA där alla lever i armod och skräck?

Faktum är att Sverige har ett av världens högsta skattetryck utan att ha bäst välfärd. T ex är tandvårdsturism ett verkligt fenomen. Svenskar åker till andra länder och betalar fullt pris för tandvård som ändå blir billigare än om de gått till Folktandvården. Detta inte minst för att tandläkarens arbetskostnad blir lägre om han/hon slipper skatta bort mer än halva lönen.

Jag är inte motståndare till skatt. Jag tycker att det känns fint att vi kan hjälpas åt och att de som har det allra svårast att få livet att gå ihop inte lämnas åt sitt öde. Det är dock inte detsamma som att ju högre skattetryck, desto bättre blir samhället.

Det ska böjas i tid ...

”Kommunala sommarjobb kan innebära sämre framtid”, säger en ny rapport som konstaterar att de som fått sommarjobb genom kommunala sommarjobbsprogram får sämre löneutveckling i sitt framtida arbetsliv. Det tolkar man som att de som istället tar sig ut i det privata arbetslivet får erfarenheter som kommer till användning längre fram i livet.

Jag tror att den korrekta slutsatsen istället är att ungdomar som trots ”relativt stark socioekonomisk bakgrund” hoppat på ett ”programjobb” från Stockholms stad är slöa och att det inte kommer ändra sig när de ska ut i det riktiga arbetslivet. Nu snackar jag inte om enskilda individer. Du kan ha jobbat kommunalt under somrarna på gymnasiet och ändå vara superattraktiv på arbetsmarknaden tjugo år senare, men på statistisk gruppnivå valde du ett sommarjobb från kommunen pga lättja.

Låt oss dra det åt andra hållet. Elon Musk, Bill Gates eller Spotifys Daniel Ek lät sig knappast bli tilldelade kommunala sommarjobb med att rensa ogräs i parker. De hade ett driv som gav dem högre ambitioner. Snackar vi socioekonomisk bakgrund (jag vet, uttrycket används nästan alltid för att dölja den verkliga orsaken) växte Ek upp i Rågsved med en ensamstående mamma. Han gick på ungdomsgården Oasen på sin fritid, Thåströms gamla häng. Det är bara det att han inte gick dit för att röka hasch, han installerade internet.

Har du barn som i sommar valt att tömma latrintunnor på kommunen är det inget fel med det. Men vill du att han/hon ska ha ett liv fullt av möjligheter, försök sporra till egna aktiva jobbsök nästa vår. Inte för att jobbet ska ge ett framtida kontaktnät och absolut inte för att latrintömning skulle vara ett dåligt jobb, utan för att ambitioner bör frammanas och uppmuntras.

”Kom inte hit!”

Det finns problem med turism. Turister skräpar ner och ger ökat tryck på offentlig service anpassad för ett betydligt lägre antal invånare. Så när lokalbefolkningen på Medelhavsöar demonstrerar mot politikernas liberala syn på turism har de min sympati. Men så finns det andra ...

”Vi ser trender som pekar på att det kommer komma fler besökare framöver, en utmaning man behöver jobba med redan idag.”

Uttalandet kommer från Maria Larsson, innovationsansvarig på Visit Skåne, en organisation till för att främja turistnäringen i Skåne. Hon har säkert rätt i att det kan bli trångt på populära skånska besöksmål, som Kullabergs naturreservat, men både hon och Länsstyrelsens representant i reportaget låter otroligt negativa och besvärade över att utsocknes vill spendera sina semesterpengar hos dem i sommar.

Jag trodde att det var en bra grej för en organisation vars uppdrag är att främja turismen i regionen att det resulterar i att det kommer turister. Annars finns det en lösning – avveckla Visit Skåne och lägg de dryga femtio miljonerna de kostar varje år på något helt annat än en ofrivillig turistförening.

Nu handlar visserligen reportaget om att man infört en digital tjänst som ska minska trängseln genom att förmå turister att inte åka till redan fulla parkeringar. Det är nog bra, men sluta gnäll på att människor vill konsumera sina pengar hos er! Kommer det fem gånger fler bilar än vad som får plats, gör fler och större parkeringar, bygg ett parkeringshus eller starta en gratis busslinje juni-augusti. Ha lite visioner istället för att prata om högt tryck, trängsel och utmaningar! Sluta stöna och börja leverera!

Skattefritt sparande

Ett mejltips från Johan. Från och med nästa år ska man kunna ha ett större skattefritt sparande i ISK än idag. När glasögonsmurf... förlåt, statsministern ska det vara, berättade det reagerade en läkarstudent så här:

Ja, var ska vi börja? Kanske med matematiken. Det är riktigt att 1000 kr i månaden i 25 år blir trehundratusen, men då bortser Alma från att man drar nytta av reformen redan tidigare. Dessutom utgår hon ifrån att hennes ISK ska ha exakt noll procents avkastning under de 25 åren. Även om man räknar med en modest värdestegring på fyra procent per år borde hon ha drygt en halv miljon vid det laget. Brytpunkten trehundratusen når hon på knappt 18 år. Men sju procents avkastning redan efter femton år. Nu är även femton år en ansenlig tid, men det förutsätter också att Almas fiktiva ensamstående mamma inte har en krona nu utan börjar från noll.

Och är verkligen en tusenlapp i månaden ett rimligt sparande för en arbetande människa? Jag är medveten om att det finns de som inte kan spara mer, kanske ingenting, men eftersom jag själv ligger många tusenlappar under existensminimum bara på min konsumtion av mat och kläder tänker jag att andra kanske också kan få loss en slant där – om de prioriterar det. Den som sparar 2000 kr med sju procents avkastning når brytpunkten redan efter nio år, den som spar 3000 kr efter knappt sju. Det är också tid, men klart mindre än 25 år.

Hon har dock rätt i att Ulf Kristersson kan spara mer än genomsnittet. Alla skattesänkningar kommer att gynna rika höginkomsttagare i större utsträckning, räknat i kronor. Vad ska man göra åt det då? Gissningsvis är Almas svar att höja skatterna och dela ut mer bidrag. Det går att avskaffa allt privat ägande och göra staten allsmäktig, men det blir kanske inte ett drömsamhälle för särskilt många.

Men nu spekulerar jag. Det går tyvärr inte att ta reda på hur hon tänker kring detta. Fler än en har försökt i hennes kommentarsfält där man hittar frågor/invändningar som:

”En positiv aspekt av ISK är att det faktiskt är ett av få sätt för låginkomsttagare att ta sig ur fattigdom och förbättra sin socioekonomiska situation.”

”Grejen är att det är fel att anta att ensamstående mammor nödvändigtvis skulle ha lite pengar.”

”2019 hade 60% av svenskarna 0-300.000 sparat varav ungefär 25% av befolkningen hade mellan 150-300.000 (enligt SBAB). Så förutsatt att siffrorna ser liknande ut idag, så gynnar det en stor del av den sparande befolkningen, och inte enbart de riktigt välbeställda (även om de också gynnas av förslaget).”

”Frågan är ifall man ska avstå reformer som gör att nästan 4 miljoner sparare i Sverige ska få mer förmånliga villkor med anledning av att cirka 30 000 ensamstående mammor i Sverige har en svag ekonomi.”

”Alla skattelättnader gynnar låginkomsttagare. Sen är nog inte detta främst riktat som ett stöd till ensamstående mammor. Problematiken där är oftast större än bara det ekonomiska. Ex. Vart är pappan i bilden? Har mamman jobb? Att spara 3000 i månaden kan alla. Mamman i fråga kanske sparar i ISK 10 år innan hon blir morsa. 3000 i månaden i 10 år blir minst 500Ksek.”

”'Skattebefrielsen' drabbar förstås även rika människor, men för dem är skattebesparingen knappt märkbar, medan det blir en otroligt kraftfull start för unga människor i Sverige.”

Samtliga dessa och många fler har fått höra att de har fel, saknar läsförståelse och/eller empati samt är allmänt dumma i huvudet. Tyvärr är det väl ofta där dylika diskussioner landar, att den som inte delar offerkoftan eller fokuserar på lösningar istället för gnäll ovänligt och bestämt ombedes att hålla käften samt dra åt helvete.

Jag är helt med på att olika politisk syn ger olika svar. Några tycker att höjden av rättvisa är att alla ska få behålla sina egna pengar medan andra tycker att rättvisa är när alla har lika mycket pengar. Men att först göra ett inlägg med tydliga sakfel och sedan vifta bort all kritik med att den som inte håller med är för dum för att förstå är inte bara korkat utan också ohederligt.

Själv håller jag mig alltid för god för personangrepp, men om Alma trots sina intellektuella utmaningar fullföljer läkarstudierna håller jag tummarna för att hon inte börjar praktisera i Norge.

Enkla pengar har inget värde

Kongo är trots stora naturtillgångar ett av världens fattigaste länder, men trots den relativa rikedomen behöver de hjälp från omvärlden. Sverige ger dem ungefär en miljard om året.

Så varför är de fattiga trots stora tillgångar? Bl a för att de krigat de senaste trettio åren, men så verkar det också lite si och så med budgetarbetet. Nu har landet beslutat att man ska sponsra ett spanskt fotbollslag med 112 miljoner om året.

Varför gör man på detta viset? Gissningsvis för att landet styrs av idioter, men jag tror också att det handlar om hur de får sina pengar. 112 miljoner är ju ”bara” en tiondel av slanten de får från svenska skattebetalare och nästa år kommer en ny sådan. Biståndet devalverar pengars värde.

Jag tror att detta är hyfsat lika för alla med pengar. Har man fått slita för att få in pengarna på kontot är man generellt försiktigare med att ta dem därifrån. Länder som lever på bistånd, eller för den delen bidragskommunen Malmö, är inte lika försiktiga som de som försörjer sig själva.

Samma fenomen går att spåra hos lottovinnare och barn till rika företagare som ärvt rikedom och är uppväxta med silversked i munnen. Så tänk på det när du ger dina barn veckopeng, att det inte alltid är snällt att ösa pengar över dem. Går det att koppla utbetalningen till en motprestation är det ännu bättre. Annars kanske de slutar som Kongo – fotbollstokiga med hål i fickorna.

Bostadsbolag kräver sex

Det här förvånade mig. Ylva och hennes tjejkompis vill dela en hyresrätt, men Malmös kommunala bostadsbolag MKB tillåter dem inte att hyra ihop eftersom de inte lever i en parrelation. Jag trodde att formuleringar som ”under äktenskapsliknande former” var borta ur lagstiftningen för länge sedan, så jag undrar om de har laglig rätt att hindra uthyrningen.

Extra märkligt när bolaget på sin hemsida skriver: ”Vi arbetar aktivt med jämställdhets- och mångfaldsfrågor och är stolta över att vara det första HBTQ-certifierade fastighetsbolaget, numera HBTQI.” Nej, det är inte relevant för Ylva och hennes kompis eftersom de är just kompisar och inte ligger med varandra, men MKB verkar rätt stelbenta för att samtidigt skryta om att vara inkluderande och fördomsfria.

Det framgår ingenstans, men man får väl förmoda att det politiskt styrda bostadsbolaget inte hatar fenomenet vänskapsrelationer utan är rädda för att Ylvas kompis ska kunna kräva eget kontrakt när hon och Ylva vill flytta isär, och då försöka tvinga sig före människor som till skillnad från henne stått i bostadskö, men det måste väl enkelt gå att friskriva sig från i kontraktet?

Med facit i hand kunde Ylva och kompisen sagt till MKB att de ligger med varandra, men det ska inte behövas. Det är väl bra om två kompisar kan samsas om en bostad i en stad med bostadsbrist? Förutom trångboddheten finns det ett miljöargument där också. Men som sagt, det hör inte hit. Om Ylva och kompisen vill bo ihop och Ylva har stått tillräckligt länge i bostadskö för att få hyreskontraktet ska varken bolaget eller kommunen lägga sig i deras relation.

Dessutom är Malmö en av de kommuner i Sverige som har flest felaktigt folkbokförda, bostäder där fler än sju personer utan synlig koppling till varandra är skrivna på samma adress och där det misstänks att man försöker fuska till sig bostadsbidrag, försörjningsstöd eller något annat bidrag. Men där kickar kanske den där stoltheten i ”mångfaldsfrågor” in. Så då jävlas de med Ylva och hennes kompis istället, det kostar inga godhetspoäng.

Sjuklön för sjukt beslut

Min inställning till ”skönhetsoperationer” (märkligt namn på något som nästan alltid gör patienten fulare) är att om det bara handlar om utseende borde man få stå för hela kostnaden själv. Men att det kunde bli en diskussion om rätt till sjuklön visste jag inte ens. Det är ju fullständigt hål i huvudet att en småföretagare kan tvingas betala två veckors sjuklön för att en av hans anställda önskar större läppar eller mindre näsa. I reportaget säger en kvinna att hon utnyttjat detta flera gånger.

När två veckor gått hamnar kostnaden istället på skattebetalarna. Och då räknar jag bara med de fall som går bra. När hals- och handtatuerade Amanda fick den galna idén att operera in implantat i röven fick hon permanenta nervskador. Undrar hur mycket skattepengar det beslutet kommer att kosta.

Man kan inte förbjuda dumhet och förmodligen inte dessa operationer heller, men nog borde man kunna kräva att den som opererar sig helt i onödan av enbart estetiska skäl skaffar en försäkring som garanterat täcker upp alla kostnader som går att koppla till ingreppet, inklusive sjuklön.

I det här läget kommer alltid någon med argument om att även rökare eller idrottsmän borde få stå för sina egna sjukvårdsutgifter, men det är faktiskt en helt annan sak som inte går att jämföra på något sätt. Skador som uppkommer av att man klättrat i berg, rökt filterlösa cigaretter eller druckit absint i trettio år är visserligen helt eller delvis relaterade till egna beslut, men när man opererar kroppsdelar det inte är något fel på är dårskapen minst ett led kortare.

”If it aint broke, don't fix it” är ett mycket gott råd, och den som ändå väljer att ”laga” det som redan fungerar borde få ta hundra procent av konsekvenserna. Sjuklön efter ”skönhetsingrepp” är ett kryphål för idioti som borde ha förbjudits igår.

Odla med P1

Sveriges Radios odlingsprogram Trädgården hade ett avsnitt om hemodling och krisberedskap. Intressant att Sveriges Radio blivit preppers. Nu är det plötsligt viktigt att medborgarna ska odla sin egen mat om kriget kommer.

Lyssna gärna på programmet. Lite småtramsigt, men också konkreta förslag på hur vi kan ta mer ansvar för maten vi äter. Något som betonas är att man inte bör börja odla mat när man blir tvungen att göra det utan långt tidigare. Flaskhalsen i de flesta självhushåll är inte odlingsyta eller sol och värme utan kunskap. För att kunna odla eller konservera måste man först lära sig det, och även om man kan läsa om andras erfarenheter måste man också göra egna.

Något jag lärde mig av programmet är annars att jag ligger helt rätt i tiden, kanske för första gången sedan mitt otrendiga skägg och hår blev helrätt när Nirvana kom med grungen i slutet av 80-talet. Jag odlar min egen mat, samlar regnvatten i tunnor, gödslar med nässelvatten. Plus att jag tar vara på svamp, bär och annat som växer gratis i naturen helt odlingsfritt, vilket också nämns i programmet.

Jag måste erkänna att jag inte tror så mycket på att vi en dag kommer att vakna upp till en värld utan världshandel och jag har nog alltid fnyst lite föraktfullt åt människor som titulerat sig preppers. Det fina är att det inte finns någon motsättning. Jag odlar främst för glädjen att kunna gå ut i trädgården och hämta in obesprutade grönsaker som inte har skördats omogna och därefter fraktats genom en hel världsdel eller längre. Andra har andra skäl.

Lönar det sig? Denna fråga brukar dyka upp när man försöker påverka sin situation genom egna val. Det beror nästan alltid på vad man jämför med. Knappast om alternativet är effektivt lönearbete, men hur många väljer bort att odla, plocka bär eller baka till förmån för extrapass på jobbet? Det mesta kokar ned till vad vi själva tycker är meningsfullt och så letar vi medhåll för vår världsbild. Jag fick det, lite oväntat, hos Sveriges Radio.

När pengar är av ondo

Ett moderat oppositionsråd (artisten Lisa Miskovskys syrra faktiskt) skrev en debattartikel om att extrapengar i bidrag till fattiga familjer riskerar att låsa fast bidragstagare i fattigdom. Hon skriver att ”ingen fattig människa har lyfts ur fattigdom genom bidrag” och att det är andra insatser som krävs för det.

Något undantag går säkert att hitta, men i stort tror jag att Nina Miskovsky har rätt. Människor i arbetslöshet och utanförskap behöver insatser för att ta dem ur det. Allra helst verktyg att själva skapa sig en meningsfull tillvaro. Några kommer att behöva bidrag hela livet, men det borde inte vara normen. Ett ekonomiskt bidrag bör lösa en akut situation, ge människor mat i magen och tak över huvudet när allt brakat samman.

Men vad jag inte förstår är varför Moderaterna resonerar helt annorlunda när det gäller ekonomiskt stöd till andra länder. Akut u-hjälp vid naturkatastrofer är en sak, men det finns länder som fått svenskt bistånd varje år sedan 1970-talet. För en del länder i ”tredje världen” är u-landsbistånd en av de största intäktsposterna i statsbudgeten. Det skapar såklart samma situation som Miskovsky varnar för med svenskt försörjningsstöd inom landet. Handlingsförlamning, inte handlingsfrihet.

Om vi tror på människor – och gör vi inte det kan vi ju lika bra lägga ner hela skiten – bör vi försöka hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem kunskaper och möjligheter! Sluta att strö kravlösa pengar över människor, vare sig på hemmaplan eller i andra världsdelar. Det ger dem varken människovärde, självförtroende eller möjligheter att komma på fötter.

Dyrt att bo på kungens mark

Jag har sett bostadsannonser där man köper ett hus som står på arrenderad mark och funderat över hur det funkar. För mig känns det som det sämsta av två världar. Du äger inte marken, men kan heller inte säga upp kontraktet och flytta vidare utan att lämna kvar ditt hus.

När jag nu läser att kungen chockhöjer tomtavgifterna på Djurgården förstår jag att mina farhågor varit riktiga. Som en av de drabbade säger: ”Vad ska man göra, man kan ju inte ta sitt hus och gå?”

När jag läser på ser jag också att om inget annat är sagt råder fullständig avtalsfrihet. Kungahuset har alltså rätt att höja avgifter med 600 procent, motsvarande sexsiffriga belopp om året. Att pensionären Karl Gunnar Holmqvist tvingas flytta när tomtavgiften ökar med mer än hela hans pension är inget kungen behöver ta ansvar för.

Apropå kungen och ansvar arrenderar han själv ett slott för en tusenlapp om året, men underlät under minst femton år att betala fastighetsskatten, totalt 1,8 miljoner. Jag var motståndare till monarkin redan innan jag läste detta, men Bernadottarna samlar inte precis poäng.

Men tillbaka till ämnet. Jag kommer även fortsättningsvis undvika bostadsannonser där man inte antingen äger allt eller inget, men även vi som har våra hus på egen mark kan drabbas av obligatoriska kostnadshöjningar i form av kommunala VA-avgifter, slamtömning, elnätsavgifter och skatter. De där som säljer allt och flyttar in i en husbil är kanske inte så fel ute. ”Frihet är det bästa ting som köpas kan all världen kring.”

Vad är en klassfråga?

Hur definierar man vad som är en klassfråga? Min spaning är att det ordet används onödigt frikostigt. Dagens exempel: mopedkörkort. Tydligen ska den utbildningen fr o m nästa år bli fem timmar längre, sjutton istället för tolv. Detta bl a för att du idag även får köra mopedbil med AM-körkort, trots att utbildningen inte omfattar övningskörning med en sådan.

Jag tycker att det låter vettigt, men jag tänker inte babbla på om det. Istället fastnade jag för körskollärarens formulering om att ”den längre utbildningen kan göra körkortet till en klassfråga”. Verkligen? Enligt en sida med prisuppgifter kostar teoripaketet idag 1500-2000 kr. Om tiden ökar från åtta till tio timmar borde det bli några extra hundralappar. Enligt samma sida kostar övningskörningen 1020 kr/timme. Tre extra timmar blir 3060 kr utan mängdrabatt, så då snackar vi totalt om c:a 3500 kr.

Mycket pengar för en femtonåring, men klassfråga? Vad kostar en moped eller mopedbil i snitt? Det är väl en relevant fråga ifall en ökad kostnad på 3500 kr förvandlar moppeåkandet till en klassfråga? Andra frågor som poppar upp i mitt huvud är vad den genomsnittlige femtonåringens mobiltelefon kostar, eller om det finns några andra utgifter att spara på för tonårsfamiljen.

Eller låt oss gå över till inkomstsidan. Säg att en femtonåring tjänar hundra kronor i timmen på ett sommarjobb eller kvällsjobb. Om den ökade körkortskostnaden är en klassfråga betyder det att femtonåringen kan göra en klassresa genom att en extra veckas jobb i sommar, eller ett par timmar i veckan under hösten.

Det känns säkert surt att betala mer för utbildningen, särskilt om man betänker att det överhuvudtaget inte krävdes något körkort för moped när dessa körkortsaspiranter föddes. Men den som vill ha det här körkortet har råd eller kan ta sig råd att skaffa det, även nästa år. Jag vet inte om det redan höjts röster för subventioner och bidrag för att alla ungar ska kunna köra moppe, i demokratins namn. Men när de kraven kommer – för det gör de – har ni min tagning.

Staten ger staten rätt

Förhoppningsvis har ingen glömt rättsskandalen mot Karl Hedin, men kort sammanfattat frihetsberövades industridirektören Hedin i 31 dagar misstänkt för att ha skjutit en varg. Att någon varg överhuvudtaget skulle ha skjutits har fortfarande inte bevisats och gripandet var helt baserat på vittnesmålet från exfrun till en av Hedins jaktvänner. Hon har senare erkänt att alltihop var påhittat.

Ändå stormade man in med nationella insatsstyrkan, grep Hedin, körde honom i ilfart från Bergslagen till Kronobergshäktet i Stockholm och satte honom i fyllecell ”pga platsbrist” där han väcktes en gång i timmen på nätterna och förhördes hela dagarna. Under processens gång utsattes Hedin för olaglig telefonavlyssning där inga olagligheter framgick, så därför passade man på att manipulera utskrifterna av samtalen. Man tog också ifrån honom hans jaktvapen och det tog lång tid efter att man gett upp på att få honom fälld för brott innan han fick tillbaka dem. Som plåster på såren för dårskapen fick Karl Hedin larviga 31000 kr.

Det är inte svårt att förstå hans irritation över denna galna behandling styrd av ett antal aktivister i rättsväsendet (en av dem blev senare rikspolischef och gör allt hon kan för att visa att Dan Eliasson inte var sämsta valet för den posten). Hedin och andra har skrivit böcker om denna rättsröta, men sex och ett halvt år senare har ärendet också gjorts upp i domstol. Inte vargskjutningen alltså, den soppan var alldeles för tunn för att komma så långt. Jag talar om statens behandling av en hedervärd medborgare.

Tingsrätten avvisar Hedins stämning av staten, vilket också lett till att han får betala 56000 kr till staten som straff, eller officiellt ”för de kostnader staten haft för arbetet med stämningsansökan”.

Staten har alltså hindrat en enskild människa från att få upprättelse efter att staten gjort fel, och de tvingar honom till och med att betala för det. Hade detta skett i Polen, Ungern eller något annat land vars lagar och rättssystem Sverige älskar att kritisera hade det inte varit någon hejd på vad man kallat detta justitiemord. I Sverige är det ”business as usual”, där finns såklart inga brister i rättssäkerheten. Alla är lika inför lagen – utom staten, som är lagen.

Absurda jobbannonser eller rimlig utveckling?

Från och med idag måste alla skolor ha en skolbibliotekarie. Det löser många av dem genom att slå ihop bibliotekarietjänsten med andra arbetsuppgifter. Smart lösning, kan tyckas, men facket går i taket.

Det säger väl sig självt att inte alla skolor kan lägga en heltidstjänst på att sköta om skolbiblioteket. På vanliga kommunala bibliotek är det ju inte ovanligt att man har små filialer öppna 1-2 dagar i veckan och att samma bibliotekarie hinner med två sådana tjänster plus jobb på huvudbiblioteket i tillägg.

Jag anar ett visst förakt hos kritiker som kallar det absurt att anställa någon för att exempelvis sköta skolbibliotek och samtidigt vara vaktmästare eller ha hand om skolans återvinning. Skulle bibliotekarier med sin utbildning vara för fina för att smutsa ner sig med sophantering några timmar i veckan? En kombination som nämns och som jag är mer tveksam till är skolbibliotekarie och kommunikatör, för är det något vi lärt oss är det väl att kommunikatörer ofta är helt överflödiga.

Men rent allmänt tycker jag att det är berikande med varierande arbetsuppgifter och på de bästa arbetsplatser jag jobbat på har chefer och städerskor hjälpts åt med inventering av lagret eller att ta emot kunder när ordinarie personal är upptagna med lunchrast eller toalettbesök. Vad är problemet? Du har betalt för att jobba, då jobbar du. Och vill man inte jobba som bibliotekarie och vaktmästare finns en lösning på det – sök inte en sådan tjänst.

Lösningen på svensk vårdkris

Ett anonymt tips i kommentarsfältet som jag tycker förtjänar ett eget inlägg. Det handlar om Region Västerbotten som upptäckt att man har 60 chefer utan underställda. Man får väl hoppas att några av dem ändå utför ett arbete, men det är alltså 60 personer som får betalt för att de har personalansvar, utan att de har det.

Hur har det kunnat bli så här? En ledtråd finner vi i Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Anna-Lena Danielssons (s) kommentar:

”Vi har nog inte haft full kontroll på hur chefsstrukturen har sett ut och utvecklats under åren.”

Nog?! Hon är alltså fortfarande inte säker på om hon och hennes politikerkollegor gjort fel eller om det är en slags naturlag i offentlig förvaltning att utse chefer till höger och vänster utan att kolla om de behövs, och sedan låta bli att följa upp. Jag antar att fler än jag sett den här skämtteckningen och tänkt att det var just ett skämt.

Men nu börjar jag bli osäker. Sverige har ganska hög läkartäthet, 3,98 läkare per tusen invånare. Mycket högre än exempelvis Norge där jag bor. Så varför är då vårdköerna mycket längre i Sverige? Det beror antagligen på att svenska läkare ägnar förhållandevis lite tid per patient. Istället lägger man tid på administration och undermåliga IT-system. Så här säger en läkare i den enkäten:

”Jag lägger minst 30 minuter varje dag bara på att logga in i olika system på olika datorer.”

Alltså, om läkare fick vara läkare och ägna sig åt patienter istället för att rapportera om det verkliga arbete de faktiskt hinner utföra mellan datorinloggningarna kanske Sverige skulle ha den ”vård i världsklass” politikerna fortfarande låtsas är fakta. Jag kan inte tänka mig att Region Västerbottens 60 låtsaschefer hjälper till med att få den ekvationen att gå ihop. 

En tanke om rättegångskostnader

För ett år sedan nämnde jag rättssaken mot Gjert Ingebrigtsen, en jättegrej i Norge. Antagligen mindre i Sverige och den som är ointresserad av friidrott kanske missat den helt, så här kommer en kort sammanfattning:

Gjert Ingebrigtsen är en sjubarnsfar känd för att ha tränat tre av sina söner till elitlöpare på medeldistans och sedan dottern till en lovande junior. Bäst har det gått för Jakob Ingebrigtsen som bl a vunnit VM- och OS-guld. Vid sidan av egna barn har Gjert även tränat andra löpare, där Narve Gilje Nordås sticker ut med ett VM-brons. Team Ingebrigtsen blev ett begrepp och en populär tv-serie. Plötsligt satt logistikchefen och självlärde tränaren Gjert i tv-sofforna och han skrev böcker om sin träningsfilosofi som kopierats av tränare från hela världen.

Men så snärtade han till den då sextonåriga dottern med en fuktig handduk i ansiktet under ett gräl. Såväl dottern som de tre löparbröderna bröt med pappan som anmäldes för misshandel av minst tre av sina barn. Två misshandelsfall gick hela vägen till domstol och 3,5 år efter handduksincidenten finns det nu en dom. Misshandelsfallen avskrevs, men Gjert dömdes för kränkning av dottern rörande handdukssnärtningen, till 15 dagars villkorligt samt tiotusen i skadestånd till henne.

Åklagaren hade yrkat på 2,5 års fängelse och tvåhundratusen vardera i skadestånd till dottern och världsmästare Jakob, så det får nog anses vara en fullständig seger för försvaret. Det känns ändå inte som att det finns någon vinnare här och en de förlorande parterna är skattebetalarna.

Här har vi alltså en man som slagit till sin dotter med en handduk. Inte okej någonstans, det är även gärningsmannen med på. Men slaget resulterade i ett års polisutredning och en sju veckor lång rättegång med totalt 24 dagar i rätten. Gjert företräddes av John Christian Elden, som förmodligen är Norges mest framgångsrika och bäst betalda jurist. De både barnen företräddes av ett målsägarbiträde och vidare har en samlad tingsrätt och ett åklagarteam suttit och jobbat med ärendet i månader. Jag vet inte hur många miljoner detta har kostat, men många. Om domen överklagas och tas upp av nästa instans försvinner ytterligare miljoner skattepengar upp i rök.

Rättsväsendet är en del av ett fungerande samhälle. Den som känner sig utsatt för brott har rätt att få sin sak prövad och den som är misstänkt har rätt till en försvarare. Det tycker jag är en jätteviktig princip, men som utomstående betraktare kan jag ändå inte låta bli att tänka att allt detta borde ha gått att lösa på ett helt privat familjeråd, med eller utan lusekoftor.

Nu gällde det en kändisfamilj vars medlemmar antingen är kända på egna meriter eller bedriver influencerkarriärer helt grundade på att de är ingifta i familjen, så en himla cirkus var säkert ofrånkomlig. Men jag vet flera familjer som hamnat i krig och splittrats pga en eskalerande familjekonflikt. Oftast har det varit syskon som känt sig ekonomiskt förfördelade eller sårats av vad ett annat syskon sagt eller gjort, andra familjemedlemmar har valt sida och så är kriget i full gång. Resultatet har blivit livslånga konflikter och helt oskyldiga barn som tappat kontakten med kusiner, far- eller morföräldrar.

Skulle man inte kunna ha en samhällsfunktion som medlade lite grann som byäldsten i gamla dagar? Jag vet inte hur det skulle kunna se ut rent praktiskt, men i alla fall en mindre inrättning än en hel rättsapparat som vevas igång för konflikter som borde gå att lösa på ett tidigare stadium med mindre medel och lyckligare utgång. När det gäller finansiering skulle antagligen en enda avvärjd rättegång av Ingebrigtsen-storlek spara in de pengarna som behövs för flera decennier.