Hur kul är knark?

Igår blev det klart att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Katja Nyberg hade både narkotika och alkohol i blodet när hon körde av vägen med bil i mellandagarna. Dessutom hittades en påse pulver med något som misstänks vara två gram kokain.

Utredningen pågår, men vi kan väl ändå spekulera i att uppgifterna stämmer och att det inte var bakpulver i påsen. Det har redan resulterat i att partiet kastat ut henne. Alltså är hon arbetslös efter höstens val, och eftersom hon var tjänstledig från sitt gamla jobb som kriminalinspektör lär väl även den dörren vara stängd.

Hon tänker sitta kvar som politisk vilde, vilket jag inte tycker ska vara tillåtet, åtminstone om man inte tagit sig in på personkryss och därmed har ett personligt mandat. Fast inte då heller om det framkommer uppgifter man kan anta hade påverkat antalet kryss. Som i detta fall, men jag förstår om hon vill suga ut så mycket hon kan.

Hon har bara suttit i riksdagen sedan 2018, vilket gör att hon inte får livslång inkomstgaranti som man fick förr. Det görs individuella bedömningar och med tanke på att hon antagligen inte har så många vänner i politiken ska hon nog inte räkna med för mycket. Vad hon får betala i böter och eventuell kostnad för att ta om körkortet vet vi inte, men det lär ändå vara struntpengar jämfört med hur mycket hon förlorar i utebliven lön resten av livet (hon är 54).

Jag har aldrig testat någon form av narkotika, så jag vet ingenting om uppsidan. Med tanke på att det nu kostar henne karriären, antagligen rätt många vänner, kanske till och med familjemedlemmar eller släktingar som inte vill ha något att göra med henne efter detta, undrar jag: Hur kul kan det vara att knarka?!

Detta är inte det första fallet och när riksdagens toaletter checkades för kokain fanns spår på hälften av partiernas, så bevisligen knarkas det i maktens korridorer. Nyberg var fram till detta talesperson i polisfrågor för riksdagens näst största parti, satt i bl a justitieutskottet och är före detta polis. Jag fattar att det finns svikna SD-anhängare och skadeglada politiska motståndare som vill vrida om kniven, men låt oss försöka hålla en vuxen ton i kommentarsfältet och fokusera på den ekonomiska aspekten. Jag vill förstå hur någon enda människa kan riskera att förlora allt för en fest.

Tolv är större än Elfva

Oxfam, en organisation som med täckmanteln biståndsorganisation vräker ut rapporter om klimat och med ett ständigt ökande och onyanserat hat mot rika, har presenterat ytterligare en rapport på samma tema. Denna gång är slutsatsen att världens tolv rikaste personer äger mer än den fattigaste hälften av jordens befolkning. Detta är givetvis manna från himlen för svenska vänsterdebattörer. En av dem är S-studenters ordförande Elfva Barrio.

Elfva har i skrivande stund fått 363 svar på sitt inlägg och många frågar sig vad hennes bojkott löser, men hittills har hon inte hunnit svara någon. Däremot har hon skrivit några nya inlägg där hon inte heller svarat på tilltal. Andra S-debattörer, exempelvis Daniel Suhonen, har samma angreppsmetod – berätta fakta, fastslå att det är ”förjävligt”, ”äckligt” eller ”groteskt”, men utan egna idéer eller svar på tal.

Det där med ”världens rikaste” är relativt. Bara för att du äger ett stort företag kan du inte börja dela ut pengar till höger och vänster. Världens fattiga kan inte äta Elon Musks eller Jeff Bezos aktier, men säg att det skulle gå. Vad händer när de återigen får tomt på sina tallrikar och Bezos, Musk och de andra har slut på aktier? Det enda man då åstadkommit är att de anställda i världens rikaste människors likviderade företag har blivit av med sina jobb och så blir ännu fler fattiga. Till slut är vi fattiga allihop och till vilken nytta?

Hela problematiken får mig att tänka på den klassiska historien om tio vänner som delar solidariskt på en restaurangnota och där de fattigaste kräver mer solidaritet ända tills den rikaste ledsnar och lämnar middagssällskapet, och så får alla det sämre.

Jag tror att vi får acceptera att världen inte är exakt jämlik eller ens rättvis. Inte bara acceptera, jag tror att fördelarna överväger. Det finns ingen anledning att jaga dem som skapar värden i världen och deras rikedom. Det är fattigdomen som behöver bekämpas.

Och solen är gul

Labubu måste vara det tydligaste beviset för att folk har för mycket pengar. Man kan få lägga flera tusenlappar för att få en enda, anskrämligt ful labubudocka.

Det här med miljö och att inte stötta den kinesiska regimen, betyder det plötsligt ingenting? Det är svårt eller möjligen omöjligt att få tag i en smartphone utan kinesiska komponenter, men absolut ingen behöver en ”samlardocka”.

Så när det framkommer att de anställda i labubufabrikerna jobbar under slavliknande förhållanden undrar jag om det gör någon skillnad för kunderna. De verkar ju handla oavsett om de behöver eller inte. Och i ärlighetens namn, är någon överraskad? Jag hade blivit mer förvånad av att läsa en rapport om att kinesiska fabriksarbetare har det bra.

Man måste ändå imponeras lite av de som skapade denna trend. Hade man sagt till mig för några år sedan att folk kommer att betala stort för dockor som ser ut som efterblivna teletubbies ritade av dagisbarn och som sytts ihop av omdömeslösa alkoholister hade jag sagt att mycket tror jag om mänskligheten, men inte det. Nu är det ett faktum.

Far och flyg

Växjö kommun och Region Kronoberg köpte 2500 flygbiljetter för 5,7 Mkr hos ett privat flygbolag för att det skulle komma igång en flyglinje mellan Växjö och Stockholm, men efter ett halvår har de bara använt en dryg tiondel av dem och nu riskerar flygbiljetter för miljoner att brinna inne.

”Växjö, är det den vägen?”

Vad tänker kommunen om detta? Tror ni att de har en plan tror ni fel. Så här säger kommunstyrelsens ordförande:

”Vi kan inte tvinga våra anställda att flyga till Stockholm. Vi kommer fortsätta informera om att biljetterna finns, bland annat på vårt intranät.”

Va?! Har du haft en arbetsgivare som inte kunnat bestämma vilket transportmedel du ska använda på tjänsteresor? De kan självklart säga att tar du flyget betalar vi, tar du egen bil eller tåg betalar du. Men frågan är om det räcker för att göra av med de 2227 biljetter som finns kvar.

Det där med info på intranätet verkar ju ha funkat sådär hittills, men vill de ens förmå sina anställda att ta flyget? Samma kommunledning säger så här i sitt ”klimatkontrakt”:

”Att Växjö ska bli en fossilbränslefri kommun är i linje med missionen Klimatneutrala städer 2030”.

Jag kan förstå det med. Växjö kommun har ju en olycklig historik med fossila bränslen sedan de slarvade bort fyrtiotusen kubikmeter olja i en skandal många minns trots att den skedde för 45 år sedan.

Det enda vi vet med säkerhet är vem som blir förlorare när politiker och tjänstemän ska leka företagare och samtidigt rädda världen – det blir skattebetalarna, finansiärerna av makthavarnas lek med andras pengar.

Urspårad beredskap

Ingen blir mer tagen på sängen av att det blir vinter än tågtrafiken. Det fanns såklart fördelar med att elektrifiera stambanorna, men när ovädret slår till blir många tåg inställda. Inlandsbanan (Dalarna-Norrbotten) använder diesellok och kunde därför köra på som vanligt över jul och nyår. Diesellok finns, så det hade fler tåg kunnat dra nytta av, men då skulle det krävas tågvärmevagnar, en extravagn med generator som producerar värme till övriga vagnar.

SJ hade tågvärmevagnar tidigare, men har gjort sig av med dem när allt skulle gå på el. Är det inte märkligt att järnvägen, som borde vara något av det mest långsiktiga som finns, hela tiden försöker slå världsrekord i kortsiktighet? Bristande underhåll gör det mer och mer ohållbart att använda tåg eftersom snart ingen kan ta höjd för förseningarna.

Om spåren ens finns kvar! Jag jobbade på ett sågverk där en stor del av produktionen skickades till Tyskland på tåg, men från sågverket lastades de först på långtradare som körde virket 55 km till en järnvägsstation för omlastning eftersom de gamla spåren grävts bort.

Jahaja...

Och nu gäller det alltså tågvärmevagnar. Inlandsbanan har ingen möjlighet att själva köpa in dem, det är miljoninvesteringar de troligen aldrig kommer att få tillbaka. SJ har som sagt sålt sina och vill säkert inte köpa in nya. Trafikverket duckar frågan eftersom detta handlar om beredskap och det är tydligen inte deras bord.

Under tiden väljer allt färre resenärer tåg för sina resor. Undrar varför.

”Oj, är det redan nu?!”

”Vi ska ha igen varenda spänn den femtonde!” sjöng Helt Apropå i sin underbara Pensionsdags, så varför inte skriva om pension just idag.

För nu har Sverige höjt pensionsåldern igen. Eller rättare sagt har man höjt riktåldern, ett system vars enda syfte verkar vara att förvirra och dölja det faktum att svenskarna kommer få vänta längre på sin pension. Jag får en känsla av att man redan nu höjer ett år om året, vilket ju i praktiken betyder att pensionsordningen avvecklas.

Det där hade kunnat uppröra mig om jag tillhört den skrämmande stora grupp som tycks tro att de någonsin ska nå fram. Själv ser jag all utbetalning av pension som en bonus när den dagen (eventuellt) kommer. Detta leder dock till ett mejltips från Bjarne, ett reportage om två jobbande pensionärer, eller ”jobbonärer”, ett nytt begrepp för mig.

Det handlar om Rune, 67, som jobbar för att det är kul, och Janne, 70, som ”måste”. Låt oss lämna Rune därhän, han är gammal tjänsteman som jobbar på Liseberg för att det håller honom frisk och ung till sinnes – kul för honom!

Janne tycks däremot ha vaknat en morgon och märkt att ”oj, nu är jag pensionär och oj, då får jag lägre inkomst och oj, det här klarar inte jag mig på så oj, jag får ringa min gamla chef”. Denna ”oj”-förhållning till livet har gett honom en situation han upplever som ”förjävlig”.

Hur oskyldig är han själv då? Han har jobbat ”ett halv sekel som snickare”. Det enda sparkapital detta tycks ha gett honom är ”en mindre pensionsförsäkring”, men den sparar han till ”när det inte går längre”. Han får ut 12000 kr i pension, men det låter som en bråkdel av vad han behöver för att gå runt. Själv klarar jag mig på betydligt mindre än så, men vi får väl anta att Janne har haft högre inkomster under sina 50 år i yrkeslivet och ändå inte sparat ihop något dra-åt-helvete-kapital.

Janne är klar över vem som är förövare, det är ”samhället” och PPM där man ”lät alla människor ta hand om sina egna pengar i princip”. Nej, när PPM infördes år 2000 var Janne 45. Han hade (enligt egen uppgift) redan jobbat 25 år, men efter det hamnade 2,5 procent av hans bruttolön i PPM-systemet, ändå en rätt liten del av pensionen och ännu mindre av den totala kakan kallad ”sina egna pengar”.

Så nu är Janne en bitter gubbe som klamrar sig fast vid tanken på att hans hopplösa situation är ett resultat av ”ett stort svek” från ”samhället”. Var inte som Janne, var som Rune. Ta makten över ditt eget liv. Spara betydligt mer än 2,5 procent av dina inkomster och lås inte fast hela ditt sparande i en pensionslösning för du vet aldrig när eller hur du vill kunna använda dina pengar i framtiden.

Lågpris pressar priser

Hej konsument! (Någon som tar den tv-referensen från 90-talet?)

Nu kommer snart statistik på hur mycket matpriserna steg under 2025 och det kommer att förklaras med krig, höjda bränslepriser eller misslyckade skördar pga vädret, men det är mycket enklare än så. Matbutiker tar exakt så mycket betalt som de kommer undan med. Får de t ex kunderna att betala 100 kr för ett halvkilo kaffe kommer kaffet snart att kosta just det.

Motgiftet heter konsumentmakt och konkurrens. Vi måste sluta att handla där det är bekvämast och börja handla där det är billigast. Är det ändå för dyrt – handla något annat. Att konkurrens hjälper bevisas av att där det dyker upp lågprisbutiker pressas priserna även hos konkurrenterna.

Att det ändå inte finns konkurrens av lågprisbutiker överallt beror bl a på ”hur kommunerna tolkar plan- och bygglagen och att många säger nej till just handel med mat”. Men herregud, lös det då! Möjligen är det på gång eftersom Boverket fått i uppdrag att underlätta nyetablering av livsmedelsbutiker, redovisning senast 1 mars.

Men även där behöver antagligen vi konsumenter, kommuninvånare och väljare agera blåslampa. Vill vi ha billigare mat är det vi som måste se till att det händer, genom att kräva bättre myndighetsutövning av stat och kommun, bättre politiska beslut av politikerna och bättre och billigare mat i butiken. Kräver vi ingenting är det just ingenting vi kommer att få.

Att strida mot Facebook

I den hinduistiska boken Bhagavadgita finns en historia om en sparv som får sina ägg bortspolade av havet. Fågeln ber havet att lämna tillbaka hennes ägg, men havet vägrar varpå fågeln hotar med att tömma havet. Sagt och gjort, hon fyller näbben med vatten, går en bit bort, häller ut vattnet, går tillbaka och fortsätter. Alla skrattar åt sparvens omöjliga projekt, men till slut får en örn som jobbar åt en av gudarna höra talas om historien och när han ställer samma krav inser havet att loppet är kört och återlämnar äggen.

Nej, jag har inte blivit en Hare Krishna över helgerna, men jag kom att tänka på historien när jag läste att den norske komikern Johan Golden stämt Facebook, en kamp med likvärdiga styrkeförhållanden som sparven och havet. Bakgrunden är att Golden, precis som en del svenska kändisar, fått sitt namn utnyttjat av kryptosvindlare som i annonser på Facebook hävdat att han är en nöjd användare av svindlarnas tjänster.

Facebooks intresse av att stoppa bluffmakarna har varit lika stort som havets intresse av att lämna tillbaka äggen, men till skillnad mot havet har Facebook ett eget vinstintresse, de tjänar sexton miljarder dollar om året (!) på svindelannonser, så de skiter i Goldens mejl och anmälningar.

”Snacka med handen.”

Då kan man göra som Filip Hammar, Camilla Läckberg och andra svenskar som drabbats – gå ut i media och gnälla för att åtminstone få lite reklam. Eller så gör man som Johan Golden, slår tillbaka. I dokumentärserien Golden vs. Zuckerberg på NRK stämmer han Meta, som ju äger Facebook.

För att återkoppla till sparven och havet är inte NRK:s makt direkt gudomlig, men när statliga mediebolag kommer in i bilden höjs ändå insatsen. Precis som örnens ägare hade makt att tömma havet har NRK:s ägare makten att stoppa Facebook och Instagram i Norge. Jag har inga stora förhoppningar, men det ska ändå bli intressant att se om Golden kan komma någon vart med detta.

Åtminstone borde han kunna lyckas med det som de flesta av oss försökt, men som nästan ingen har klarat – att få en reaktion från Facebook. Skulle det dessutom få Meta-aktien att gå ner i källaren vore ingen gladare än jag. Internetjättarna kan tyckas ostoppbara, men utan oss vanliga människor som använder skiten vore de bokstavligt talat ingenting.

Varför är ”downshiftare” alltid vänster?

Jag läser/hör/ser ibland om personer med åsikter om ett hållbart samhälle som jag sympatiserar med. Vi tar ett exempel för att det ska bli konkret. Artikeln handlar om Fredrika som flyttat ut från Stockholm till Mölnbo utanför Södertälje. På sin Facebooksida skriver hon att hon förlorat förtroendet för staten. I Mölnbo bygger hon ett lokalt nätverk av människor som vill ha mer kontroll över hur de lever och vad de äter.

”Det låter ju lite som ett slags hippiekollektiv, det här. Kan man kalla det för det?

- Jag tror inte att man behöver vara hippie för att vilja vara producent och inte konsument. Om man tittar på de olika medlemmarna i gruppen så skulle du se att det är stor mångfald mellan vad folk har för värderingar och idéer och mål och så vidare, men det vi delar är ett behov av samarbete och av lokal matproduktion.”

Jag tycker att det låter vettigt och håller med om att man inte behöver vara övervintrad 68-flummare för att vilja ha makten över sitt eget liv. Man kan såklart vara det, men lika gärna libertarian eller bara en helt vanlig kapitalist. Kort sagt, här kan människor från höger till vänster ta varandra i hand.

Men varför är då nästan alla som tycker till om detta i offentligheten långt åt vänster på den politiska skalan? Fredrika är ättling till en S-minister och skriver om ”alla galningar till politiker o dyl som inte delar den socialistiska värdegrunden när det kommer till migration och integration”. Jag trillar inte direkt av stolen av förvåning, en stor majoritet av alla som öppet intresserar sig för självförsörjning är uttalat vänster. Varför?

Själv ser jag mig varken som höger eller vänster utan rakt fram, men när andra försöker ”facka” in mig på skalan är det fler som ser mig som höger än vänster. För nej, jag delar inte ”den socialistiska värdegrunden”, men försöker respektera dem som gör det. Ibland lyckas jag.

Jag har lyssnat på självförsörjnings- och minimalistpoddar så länge fenomenet funnits, och tror att samtliga gjort en grej av att de är vänster. De tycks hata buffertar och betonar att de håller sin konsumtion nere i solidaritet med fattiga eller av miljöhänsyn, aldrig någonsin för att spara pengar för egen del.

Jag värnar gärna om miljön och mina medmänniskor, men jag har inga problem att stå för att jag också gillar den ekonomiska trygghet sparat kapital ger mig – personligen. Jag anser att det även på ett individuellt plan ska löna sig att jobba hårt, att det är rättvist att den som tjänat pengar ska få behålla dem.

Jag har inget behov av uppbackning för mina livsval varken från höger eller vänster. Jag tycker bara att det är märkligt att man många gånger sätter likhetstecken mellan minimalist och politisk vänster. Eller är det så enkelt att ”vänsterfolk” med behov av personlig frihet kallar det för downshifting medan ”högerfolk” använder begreppet FIRE? För mig handlar dessa frågor om personliga val helt frikopplade från politiska ideologier. Är det mig det är fel på, eller är det (som vanligt) den övriga världen?

Ström i storm

Stormen Johannes ledde till många strömavbrott, bl a i Åshammar i södraste Norrland där en familj fick leva strömlöst i tre dagar. Ingen drömsituation, det fattar jag, men blir ändå förvånad över den strömlösa kvinnans reaktion:

”Vi har haft strömavbrott förr och det har ju kommit tillbaka, alltså samma dygn. Så vi var inte alls förberedda på så här långt.”

MSB kan nog producera hur många broschyrer som helst. Det verkar som att alla måste drabbas av allt innan de tar varningar på allvar. Det har väl pratats om strömproblem i Sverige hur länge som helst, att vi bör vara förberedda på en vecka utan el i väggarna eller vatten i kranen. När det så händer reagerar många med att det här var helt omöjligt att föreställa sig innan det hände.

Allvarligt, vad ska till för att få upp lite krisberedskap i samhället? Borde myndigheterna fimpa strömmen för vartenda hus ihop med ett hembesök där man förklarar att ”detta kommer att hända i skarpt läge förr eller senare, så tar ni inte tag i det nu sitter ni så småningom i skiten”? Jag är själv ingen prepper, men lite självbevarelsedrift har jag.

Nu verkar det inte ha gått sådan himla nöd på Åshamrarna. Kvinnan berättar lite skräckslaget att de haft 14 grader inne när det var som kallast. Med undantag för rummen jag tillbringar mest tid i har jag haft ett kallare snitt än det varje dag sedan oktober. De må kalla det krissituation, jag kallar det livet i ett dåligt isolerat hus.

Nya bolåneregler

Från april vill regeringen lätta amorteringskravet och höja bolånetaket enligt ett nytt förslag. Detta gör man för att unga människor lättare ska komma in på bostadsmarknaden. Hur tror ni det kommer att funka?

Tänk att politiker aldrig förstår att deras åtgärder får följdverkningar. Höjer man inkomstskatten kommer folk jobba mindre. Jävlas man med folket flyttar de från kommunen eller i värsta fall från landet. Och gör man det lättare att låna mer kommer bostadspriserna gå upp.

Arturo Arques på Swedbank säger att förstagångsköparna är de som vinner på detta. Jag skulle säga att de verkliga vinnarna är bankerna. De unga kommer möjligen lättare in på bostadsmarknaden, men till ett högre pris. Framförallt kommer de lättare in i låneslaveriet.

Till sakfrågorna då. Är det rimligt med lägre amorteringskrav? Möjligen. Så länge man betalar ränta tycker jag att det är låntagaren som ska bestämma hur snabbt han vill betala tillbaka lånet. Har banken bedömt att man har råd med lånet kvittar det väl för dem hur högt lånet är i förhållande till årsinkomsten?

Höjningen av taket så att man återigen kan låna upp till 90 procent av bostadens värde tycker jag däremot är helt galen. Kanske borde det vara upp till bolånegivare och -tagare att bedöma, men jag tycker även att 85 procent var för högt. Har man inte råd att köpa åtminstone halva bostaden borde man avstå. Jag fattar att det är svårt i Stockholms innerstad där även ettorna går för tre miljoner, men har man inte råd kanske man inte ska bo innanför tullarna.

Så tycker jag och ni är varmt välkomna att idiotförklara mig i kommentarsfältet.

Klyftorna växer – hurra!

Lagom till jul basunerar statstelevisionen ut att klyftorna växer. Antalet miljardärer har tiodubblats på drygt tjugo år medan ”de allra flesta äger väldigt lite”.

Samtidigt konstateras att genomsnittssvenskens tillgångar tredubblats. Mina egna tillgångar har ökat mycket mer än så, men det är en orättvis jämförelse eftersom jag till skillnad från genomsnittssvensken blivit mycket äldre, ett år om året faktiskt. Innan jag läste artikeln hade jag hur som helst ingen aning om att jag borde känna mig kränkt över att miljardärerna också blivit rikare, och tio gånger fler.

Fast det hade jag på känn. Jag har bara inte förstått på vilket sätt jag får det sämre av att miljardärerna blir fler. Smakar maten mindre, blir huset dragigare, går bilen sämre? Förra året steg min aktieportfölj med 34,1 procent. Till stor del tack vare att några stora bolag blev ännu större. Det tjänade jag – med mina mått mätt – massor av pengar på, men grundarna och direktörerna i bolagen tjänade mångdubbelt mer. Några av dem blev helt säkert miljardärer.

Det må vara dem väl unt. Och är det inte det så hände det i alla fall. Vi andra kan välja om vi ska glädjas med dem eller känna avundsjuka. Miljardärernas liv förändras inte av det. Våra egna lär åtminstone inte bli bättre av att vi tar på oss offerkoftor.

Vi kan rösta på politiker som lovar att försöka försämra miljardärernas liv. Förmodligen lyckas de inte, men gör de det blir det mindre skattepengar till behövande, färre arbetstillfällen och sämre börser. Mindre klyftor? Kanske, men vem tjänar på det?

Självmål i rätten

Bidragsentreprenören Jan Emanuel är en tröttsam linslus, men han kan ju ha en poäng ändå och det tycker jag att han har när han uttalar sig om den dom som drabbat honom.

När han gick med i Hemvärnet hade han såklart med sig en kameraman, och trots att han blev informerad om att det var förbjudet att filma och fota på området tog han selfies ihop med personalen (som uppenbarligen inte hade läst reglerna lika noggrant som vakten). Det slutade med 60 dagsböter à 810 kr, alltså 48600 kr. Jan Emanuels reaktion på tingsrättsdomen (som kommer att överklagas):

”Om jag har gjort något fel och ska dömas till dagsböter borde väl det åtminstone täcka de utgifterna som skattebetalarna fått betala. Jag skulle tro att det rör sig om två miljoner kronor. Ge mig då två miljoner kronor i böter så att jag åtminstone reflekterar över att jag får böter.”

Om vi skiter i skrytet över sin (av skattepengar grundade) rikedom vill han väl försynt påpeka att det här var en garanterad förlustaffär för samhället när rättsprocessen kostar tjugo gånger mer än brottslingen tvingas betala. Det är svårt att argumentera emot, men är det ändå rätt att sätta dit honom?

Jag tycker att det blir fånigt att snacka om rikets säkerhet för att killen tagit en selfie framför spegeln i omklädningsrummet, och är det någon som ska dömas för att han tog bilder ihop med regementets personal borde det inte vara han som är där för första gången. Visst gjorde han fel, han blev informerad om att han inte fick ta bilder. Men i ett land med kö till domstolarna (över hundratusen mål i skrivande stund) och långt ifrån obegränsade ekonomiska resurser i rättsapparaten finns det kanske vettigare ärenden att lägga energi på?

Slumpvis skatteuttag

Sedan 2011 har det sprängts 193 handgranater i Sverige. I Norge är siffran två, och sånt är jag inte alltid sen med att berätta (även om jag tror att det var premiär för just detta exempel), så det är inte konstigt att skadeglada svenskar hör av sig till mig när det händer något dumt i Norge. De senaste dagarna har ni tipsat i kommentarsfältet, mejlat och taggat in mig på Twitter om den norska regeringens skattelotteri.

Fyrtiotusen slumpvis valda norrmän i åldern 20-35 får ett jobbskatteavdrag i fem år. Detta för att regeringen vill se hur lägre skatt påverkar arbetsviljan. Eeh... Jag gissar att det gör folk mer motiverade att jobba och det hade jag kunnat berätta för Støre och Stoltenberg alldeles gratis. Tidningen intervjuar Lukas, 21, en av de lyckliga, som bekräftar bilden. Han kommer att jobba mer nu när han ska betala mindre än tio procent av lönen i skatt.

Går då inte tilltaget att försvara? På det här viset får ju politikerna facit och så himla dyrt blir det inte för staten. Men jag tänker på hur resten av skattekollektivet kommer att reagera. Skatt är ju något vi betalar solidariskt till det allmänna. De flesta av oss tycker att det är rimligt att bidra till gamla och sjuka, för att polis och militär ska skydda oss och för att barn ska få gå i skolan.

Men det som kan sabotera skattemoralen är om andra slipper undan. När t ex politiker talar sig varma för att betala skatt samtidigt som de själva inte gör rätt för sig, då brinner det en säkring hos både Medelsvensson och Ola Nordmann. Även om vi inte missunnar Lukas en skattelättnad undrar nog många varför vi inte kan få dela på den.

Kommer ni ihåg boken Tärningsspelaren? Den handlar om en psykiatriker som låter tärningen bestämma hur han ska leva, och han uppmanar sina patienter att göra detsamma. T ex säger han åt en man med självmordstankar att istället för att ta livet av sig börja varje morgon med att kasta två tärningar och om bägge blir sexor skulle han spela rysk roulette med en kula i sin revolver. I alla andra lägen skulle han leva på som vanligt, och detta förhållningssätt gav honom väsentligt högre livskvalitet de nästkommande tre månaderna. Efter det omkom han tyvärr i en tragisk olycka.

Jag funderar på om jag skulle göra en egen variant av Tärningsspelaren. På skatteområdet, inte skjuta mig i huvudet. Tänk om jag varje gång jag ska anlita någon slår en tärning. Blir det en sexa ger jag mig inte förrän jag hittar en som gör jobbet svart. Inte för att försöka lura staten på pengar utan för att se om det motiverar mig att anlita mer arbetskraft. Kan regeringen kasta tärning om mina pengar kan de knappast klandra mig om jag kastar tärning med deras.

Ohållbart fanstyg

Först bestämmer myndigheterna att det plötsligt är ett problem att uttjänta textilier kastas i restavfallet och omvandlas till fjärrvärme. Istället ska hushållen sortera textilier. I Malmö skaffar avfallsbolaget ägt av fjorton skånska kommuner en textilsorteringsanläggning. De pumpar in 46 miljoner skattepengar vid sidan av innovationsmyndigheten Innovas 30 skattemiljoner.

Det är bara ett litet problem – ingen vill ha sorterade textilier. Man pausar produktionen i två år. Under den tiden läggs tyg på hög i väntan på att marknaden ska ta fart. Men marknaden gör inte det. Ingen vill ha produkten anläggningen skapar varpå man till slut river av plåstret och stänger skiten.

Sorteringsmaskinen ska nu säljas ”till marknadspris”, men en maskin som skapar en produkt det inte finns en marknad för – hur stor marknad kan det finnas för den? Säljaren hoppas att maskinen ska gå att använda till annan sortering, men det känns mer som en from förhoppning än en reell chans.

Och textilsoporna då? De får eldas upp precis som hade blivit fallet även om man inte lagt flera år och 76 miljoner kronor, allt för att man inte kollade om det fanns någon efterfrågan innan man satte igång och leka bort skattebetalarnas pengar. Är det inte konstigt, att så fort makthavare pratar om hållbarhet kan man ge sig på att det som händer är raka motsatsen. Jag kan nästan inte föreställa mig något mindre hållbart än inköp av en maskin som producerar något ingen vill ha.

Mer stöd till skuldsatta

Regeringen stärker stödet för skuldsatta. Det låter väl bra och jag har ingenting att invända mot beslutet, men det är en märklig retorik både från journalisten och från ansvarig minister Jakob Forssmed (en alltigenom värdelös människa som i stort sett aldrig tyckt eller gjort något vettigt).

”Det handlar om att den kommunala budget- och skuldrådgivningen ska förstärkas för att minska risken för att överskuldsatta personer drabbas av psykisk ohälsa och, i värsta fall, tar eller försöker ta sitt liv.”

Finns det något som tyder på att överskuldsatta i hög utsträckning drabbas av psykisk ohälsa? Jag tolkar hela artikeln som att sambandet är omvänt.

”Enligt en studie från Lunds universitet från 2023 försökte var femte person med stora skulder ta sitt liv. Gemensamt för många är att de lever ensamma och har gått igenom en livskris – eller hamnat i en situation de inte kan ta sig ur.”

Detta tolkar Forssmed som att skuldsättning leder till självmord, men är det inte rimligare att anta att livskrisen kombinerad med ensamhet leder till självmord och skuldsättning? Sedan mår man såklart inte bättre av att också hamna i ekonomisk kris, men när man sätter in åtgärder är det viktigt att veta vad som är hönan och ägget.

”Håll mig utanför!”

Kanske är det så enkelt som att Forssmed inte har några bra svar på hur man kan minska den psykiska ohälsan i samhället. Ekonomi är mer konkret och inte minst mer mätbart, så då börjar man istället i den änden.

”Det finns en efterfrågan från budget- och skuldrådgivare att få mer kunskap och stöd om hur man hanterar de här svåra situationerna när man träffar personer som är ekonomiskt pressade men som också kan ha psykiska besvär”.

Om budget- och skuldrådgivarna ofta möter psyksjuka klienter förstår jag deras frustration, men om det funnits ett fungerande skyddsnät i psykvården kanske de kunde ha fått hjälp långt innan av någon med den kompetensen.

Men okej, det är snart jul och då ska man vara snäll. Därför väljer jag att tro att Forssmed – möjligen för första gången i sitt liv – vill göra något bra, helt utan baktankar. Vidare tror jag att många budget- och skuldrådgivare gör ett bra jobb och därför kan behöva resurser. Ett första steg kanske kunde vara att se till att det finns budget- och skuldrådgivare i alla kommuner, och inte som nu när många kommuner gått ihop om ett uppsamlingskontor med gigantiska köer. Bara en tanke.

Unga mer ekonomiintresserade

Ju äldre jag blir, desto mindre förstår jag mig på ungdomar, men en ny rapport om ungdomstrender ger åtminstone lite hopp.

Dagens 16-24-åringar är mer ekonomiintresserade och handlar mer på börsen än tidigare. 31 procent av unga män har handlat aktier minst en gång i månaden, 18 procent av unga kvinnor, jämfört med totalbefolkningens snitt på 15 procent. Personligen hade jag föredragit en mer allmän fråga som visar hur många som överhuvudtaget bryr sig om privatekonomi, men jag antar att Göteborgs Universitet uppfattar aktieinköp som yuppie-beteende och att det är vad de vill framhålla. Inflationen tycks ungdomarna i alla fall ha fått upp ögonen för och det hade knappast jag vid 16.

Sedan gör SVT en stor grej av att unga litar mindre på andra människor, vilket jag uppfattar som ett sundhetstecken. Å andra sidan har de högt förtroende för den svenska demokratin som de i nästan lika löjligt hög andel som befolkningen i stort anser fungerar bra, det tycker 7 av 10, och över en tredjedel har stort eller ganska stort förtroende för politiker. Så de litar inte på folk i allmänhet, men på politiker?!

Jaja, kanske inget nytt under solen. Vidare ser jag att unga läser allt färre böcker, ser mycket på film och undviker att gå ut i naturen. Jag tror att slutsatsen blir att mitt förtroende för ungdomar åtminstone inte ser en stigande trend, och just det är inget som får mig att ramla av stolen av förvåning.

Ojämlikt sparande

Svenskar sparar och investerar mer pengar än de flesta andra och Sverige ses för en gångs skull som ett föregångsland. Men det finns ett smolk i glädjebägaren som förändrar allt – män och kvinnor sparar inte exakt likadant och lika mycket. Nu raljerar jag lite, men det är ändå det uppdragsanalysföretaget Inderes och den feministiska tankesmedjan Ownershift fokuserar på.

”Vad är då förklaringarna till könsskillnaderna gällande sparandet? Enligt rapporten visar forskningen på tydliga könsskillnader gällande finansiellt beteende. Män är mer optimistiska, handlar oftare värdepapper och tar större risker, medan kvinnor har större självkontroll och hellre fokuserar på trygghet.”

Detta förklaras i sin tur av ”finansiella beteenden som etableras tidigt ofta håller i sig länge”. Inte ett ord om att män och kvinnor skulle vara olika, att könen (ja, alla två) har medfödda skillnader. Istället handlar allt (enligt den extremt politiskt korrekta nationalekonom som citeras) om hur man sporrar pojkar och flickor olika.

Lösningen för att uppnå ”det jämlika sparandet” sägs vara att ”prata med både flick- och pojkbarn” om pengar, ekonomisk risk och olika sparformer. Är det någon som tror att föräldrar eller skolan fram till nu uppmuntrat pojkar att spara och flickor att inte göra det? Såklart inte!

Sedan får jag bita mig i läppen för att inte gapskratta åt den skitnödiga formuleringen ”flick- och pojkbarn”. Könen blir hur som helst inte identiska för det. Män har i sin medfödda könsroll genetiska skäl till att ta större risk och kvinnor lika genetiska skäl att fokusera på trygghet. Det handlar om artens fortlevnad och kan inte tänkas bort av feminism.

Sedan har jag en känsla av att varenda undersökning visar att skillnaderna minskar. Fler kvinnor än tidigare investerar på börsen och det lär fortsätta. Det enda hotet mot utvecklingen jag ser är maktens otålighet och tro på att man genom politiska beslut och riktade åtgärder ska skynda på förloppet.

Ett exempel på det: Ekonomi är ett av få områden där kvinnor inte är i majoritet inom högre utbildning. När Handelshögskolan i Stockholm införde krav på högt högskoleprovsresultat vid sidan av höga gymnasiebetyg ledde det till att färre kvinnor kom in på utbildningarna. Vad det berodde på att kvinnliga studenter favoriserades av gymnasiebetygssystemet kan kvitta, men så fort man blev klar över att kravet på högskoleprov fick motsatt effekt tog man bort kravet. Snart kommer det nya idéer om hur man kan skruva på parametrarna för att åter gynna kvinnliga ekonomer – tills det får ett bakslag och man får tänka om.

Som sagt, jag tror att det vettigaste man kan göra för jämn könsfördelning är att ge så många som möjligt så stora chanser som möjligt. Blir det inte exakt 50-50 beror det på att män och kvinnor är olika. Låt oss få vara det!

Sluta vaska skolelever!

Det är inte varje dag jag tipsar om Expressenkrönikor, men Linda Jernecks text om svaga elever tycker jag är läsvärd.

”Det är barn som lär sig lite långsammare än klasskamraterna, som har svårt med abstrakt tänkande och att förstå konsekvenser. De kommer inte att nå upp till läroplanens krav på att resonera och analysera, trots att skollagen slår fast att det är en rättighet att klara godkänt.

När skolan inte värderar praktiska kunskaper – och prompt ska tvinga elever att skriva resonerande texter även i hantverksämnen – slås de ut.”

Jag minns de här eleverna från min egen skolgång. En del var svagbegåvade, men långt ifrån alla. En del hade högpresterande hjärnor, de såg bara inte ut som Skolverket bestämt att de ska. Men istället för att acceptera att vi har olika styrkor låtsas man att alla är lika och försöker pressa dem genom systemet, bl a genom att ”förbjuda” underkänt, göra alla program teoretiska och ta bort fria tillval.

Jag har en kompis som genom hela skoltiden upplevde att hon inte var bra på någonting. Att hon dessutom blev mobbad får mig att undra hur hon överhuvudtaget stod ut. Idag har hon ett eget företag med anställda i mathantverksbranschen, men det hade staten (den norska i det fallet) kunnat slarva bort.

Att sabotera skolgången för alla ungar som inte helt passar in i mallen är ett gigantiskt slöseri av samhällsresurser! När skolan debatteras landar det ofta i en diskussion om huruvida friskolor ska få finnas. Jag hade önskat att Skolsverige istället började diskutera om det ska få finnas fritänkare. Eller rättare sagt skulle jag vilja att det nuvarande förbudet hävs.

Halvvägs elbuss

Ingen har väl missat makthavares ökade intresse för att köpa in eldrivna fordon till offentlig verksamhet? Det behöver inte vara fel, men ofta tycks de ha glömt att ta in behoven i ekvationen. T ex har man tvingat på hemtjänstpersonal elbilar som inte funkar för deras verksamhet. Här i Norge läste jag om en dieselfärja som ersatts med en elfärja som numera tar en fyra timmar lång paus mitt på dagen eftersom laddningen bara räcker till förmiddagen.

I Uppsala har man skaffat elbussar vars batterier skulle klara 23 mil ”under normala vinterförhållanden”, men trots helt normalt väder sprack det redan i november då bussarna bara klarade 18 mil varefter de måste bytas ut mot dieseldrivna ersättningsbussar med tillhörande förare.

Jag har aldrig ägt ett eldrivet fordon, men när det gäller hemelektronik är det väl mer regel än undantag att tillverkarna har en mer positiv syn än verkligheten på hur ofta batterier måste laddas. Då känns det väldigt optimistiskt att köpa bussar som ska hålla obetydligt längre än de måste göra för att inte reseplaneringen ska braka åt skogen.

Jag är förvisso en vanlig människa med ett högst bristfälligt elektronikintresse. Dessa bussar köps in av professionella bussinköpare vars arbete går ut på att göra långsiktigt kloka bussinköp. Det tycker jag gör resultatet ännu värre, men betyder det att vurmen för elfordon håller på att svänga precis som för privatpersoner? Inte direkt?

”Alla stadsbussar ska inom en ganska snar framtid vara eldrivna, om detta är alla beställare av busskollektivtrafik – landets 21 regioner – överens om. Idag är en stor andel av alla bussar i stadstrafik i Stockholm eldrivna och många fler elbussar är beställda.”

Förklaringen är väl som vanligt att det är skillnad på egna och andras pengar. Jag kan undvika en butik pga principer, men skulle aldrig göra ett dåligt köp med egna pengar bara för att visa en poäng. Med skattepengar verkar det göras hela tiden.