25 värmetips från amish

Jag har redan tidigare fastslagit att amish är den religiösa sekt som ligger närmast mig när det kommer till ekonomi, men nu snubblade jag över en video som visar att jag har ännu mer gemensamt med dem än jag hade trott. Det handlar om 25 tips för att hålla sig varm på vintern och jag klickar i så många boxar att jag undrar om de inspirerat mig eller om det är tvärtom. Här är en länk till videon!

Hur mycket som egentligen kommer från amish är jag osäker på, men här är punkterna jag delar med dem enligt videon:

1. Klä på dig! Ös på med så många lager att du inte fryser. Har man redan kläderna är det i princip helt gratis.

2. Använd långkalsonger. Ja, här åker de på i september och hänger med hela mars, möjligen april också.

3. Använd bomullssockor. Ett par extra sockor eller tofflor på vintern gör mig mindre känslig för kalla golv.

4. Använd filtar. Jag värmer upp mitt sovrum med vedkamin. Det är varmt när jag somnar, sedan sjunker temperaturen under natten för att bli kallt på morgonen om det är kallt ute. En extrafilt ovanpå täcket är ett smart sätt att reglera temperaturen. Då flyttar jag fram problemet till ögonblicket när jag ska lämna den varma sängen och kliva upp för att tända kaminen igen, men man vänjer sig.

5. Baka och laga mat på vedspis. Tyvärr har jag ingen riktig vedspis, men jag har två kaminer jag kan laga mat på och det gör jag. Särskilt långkok där jag kan låta en kastrull stå och småputtra ett par timmar, i princip gratis. Bonustipset att ha en stor gryta med vatten som hålls varm länge efter att kaminen slocknat använder jag mig av varje dag hela vintern.

6. Träna för att hålla värmen. Jag kan väl inte säga att det är därför jag tränar, men jag har absolut märkt bieffekten. Efter ett träningspass går kroppsförbränningen upp och då behövs inte lika mycket värme utifrån.

7. Stäng av oanvända rum. Jag bor alldeles för stort. Inget problem på sommaren, men på vintern stänger jag av 3-4 rum. Jag låter dem inte gå ner på minusgrader, men 7-8 plusgrader räcker fint.

8. Använd vedkaminer. Jajamen, jag har fem.

9. Använd en varm tröja eller jacka inomhus. Ja, varför inte? Det var vi ju inne på redan i första tipset. Ett extra lager i form av en stickad tröja, jacka eller morgonrock är ett praktiskt sätt att sänka behovet för hög temperatur. Särskilt bra när jag ska in och vända i något av de där avstängda rummen i punkt 6, och när jag kliver upp tidigt för att sälja honung på julmarknader åker skoteroverallen på redan innan frukost.

10. Drick varmt. Kaffe dricker jag nog ungefär lika mycket av hela året, men det blir mer te och varm soppa på vintern. Det värmer upp händerna när man håller i koppen och kroppen när man dricker.

11. Fyll golven med mattor. De isolerar huset samtidigt som de värmer upp fötterna. Jag fick massor av mattor med på köpet av huset, annars hade jag nog inte haft så många. Men det är mysfaktor i mattor.

12. Utnyttja kroppsvärme. Människor funkar, men kommer ju med så många negativa bieffekter. Tacka vet jag husdjur: ”Even pets contribute to the warmth. Having your dog or cat sleep at the foot of your bed ads extra heat.” Jag har två katter för ändamålet. Det tog ett tag för dem att förstå sina roller som värmedynor, jag misstänker att de tidigare ägarna (av både huset och katterna) inte lät dem sova i sängen. På sommaren tillbringar de ofta nätterna i ladan eller utomhus, men på vintern har vi en deal – jag kliar dem på magen och de värmer upp mig.

13. Använd mössa och halsduk. Som många barn var jag negativ till mössa under uppväxten, men på den tiden hade jag hår. Värmen stiger uppåt och utan mössa förlorar man en massa kroppsvärme den vägen, så nu har jag mössa all vaken tid när det är kallt, både inne och ute. Bara lite olika tjocklek beroende på temperatur. Halsduk används också, men ännu oftare buff som kan dras upp och täcka ansiktet. Särskilt bra när jag springer.

14. Värm upp rummen du är i. Tenderar tips 6. För detta ändamål är kaminer perfekta. Jag värmer i första hand upp sovrummet som också funkar som arbetsrum. På vintern äter jag där också. I köket behöver jag inte ha varmt när jag bara är där för att laga mat i en kvart. Om jag däremot ska baka och laga mycket mat en dag är det en annan sak. Likadant med verkstaden jag har till biodlingen som i stort sett inte används på vintern. Där tänder jag bara upp kaminen om jag ska jobba där och när jag gör det passar jag på att jobba hela dagen. Annorlunda på sommaren när jag ofta tillbringar en halvtimme där i anslutning till arbetet i bigården.

Inga tofflor på sommaren.

15. Stäng dörrar. Hela idén med att värma upp delar av huset faller om man slarvar med dörrar. Det här är relativt enkelt för mig eftersom de rum jag stänger av på vintern också är de rum jag vill ha kattfria. De ska inte in och vässa klorna på soffan i vardagsrummet eller riva bland ramar och verktyg i biverkstaden. Glömmer jag dörren öppen kommer de in på nolltid, nästan som en naturlag.

Jag anammar alltså minst 15 av 25 amish-tips. Och några av de övriga kan jag absolut testa, som varma vattenflaskor, värmedynor (utan päls och puls alltså) och tjocka gardiner. Det sistnämnda har jag i några rum, men skulle kunna tänka mig att konsekvent byta till tjocka, långa gardiner vintertid.

Vilka tips använder du för att hålla värmen? Har du något varken jag eller amisharna tänkt på?

Hur blir man rik snabbt?

Jag tror att jag har hört talas om Sveriges Radios ekonomipodd Ekonomiakuten, men hade aldrig hört den innan jag snubblade över ett avsnitt där de diskuterade hur man blir rik på kort tid, eller åtminstone ganska rik.

Ganska rik.

De inbjudna journalisterna, Gunnar Harrius och Alexander Norén, känner jag till och tycker att bägge haft en del vettigt att säga tidigare. I detta avsnitt besvarar de bl a en lyssnarfråga om ekonomiskt oberoende som lyder ungefär:

”Jag stör mig på att svaret alltid är att tänka långsiktigt, typ 40 år. Hur blir man rik nu eller snart, inom några år? Jag fattar att jag inte blir ekonomiskt oberoende inom tio år, men vill kunna resa vart jag vill på semestern och inte behöva avstå från roliga grejer jag vill köpa.”

Själv stör jag mig på att man alltid fokuserar på inkomsterna när det är så mycket lättare att påverka utgifterna och det var likadant här. Gästerna fastslår att tid och risknivå är de enda faktorerna. Ska man inte låta det ta tid måste man höja riskfaktorn till bingonivå.

Jag menar att det finns en tredje faktor – kostnadsminimering. Den som halverar sina utgifter blir, något förenklat, dubbelt så rik. Givetvis bör det inte vara det enda verktyget man jobbar med på vägen mot rikedom, på samma sätt som varken tid eller risk heller räcker för att nå ekonomiskt oberoende, men för mig har det varit betydligt mer effektivt att jobba med utgifterna än inkomsterna för att bli ekonomiskt fri.

Nätdiskussioner om ekonomisk frihet slutar nästan alltid med att någon säger att det krävs väldigt många miljoner (har sett allt från 30 till 100) för att nå finansiellt oberoende, och eftersom nästan ingen av oss tror att vi ska nå dessa nivåer dör diskussionen där. Jag vill inte fastslå en exakt siffra. Den blir lika ointressant som att bestämma vad som är en bra tid på maraton eller vid vilken temperatur det är kallt.

För egen del krävs otroligt mycket mindre än 30 miljoner i dra-åt-helvete-kapital för att kunna kalla mig ekonomiskt fri, men poängen är att utgiftssidan är det verktyg vi har mest kontroll över, och utan den blir de andra uddlösa med mindre än att vi kommer upp på Elon Musk-nivå och kan shoppa jetplan för att få tiden att gå.

Egendomsskatter

Jag argumenterar gärna för sänkt inkomstskatt eller moms, men ännu mer idiotiskt är väl skatter på sånt man har, vare sig det heter förmögenhetsskatt, fastighetsskatt eller något annat. Bakgrunden till tankarna är den här videon om amerikansk fastighetsskatt.

För den som inte orkar se den handlar det om en 82-årig man i USA som tvingas ta lån för att betala fastighetsskatt på huset han ägt sedan 60-talet och vid det här laget betalat mer för i skatt än det kostade att köpa. Fortsätter han inte att betala kommer myndigheterna ta huset ifrån honom. Varför?

Mina kunskaper om amerikanska skatter är begränsade, men vi behöver inte till andra världsdelar för att se fenomenet skatt utan inkomst/vinst. Fastighetsskatt och fastighetsavgift finns här med. Jag betalar dessutom förmögenhetsskatt, bl a baserat på att jag äger ett hus som jag redan betalar skatt för trots att jag inte tjänar en krona på att ha det.

”Hit med pengarna, gubbjävel!”

Och då ser vi ibland fenomenet från videon, att människor inte har råd att betala sin skatt eftersom det inte är del av en vinst de gjort utan helt enkelt ett straff för att de äger något. Ta gärna ut (nej, inte gärna) en skatt om jag hyr ut, men sluta ta betalt för att jag har!

”You will own nothing and be happy” är en slogan från organisationen World Economic Forum, som väl hyllas av samtliga riksdagspartier (?). Historien om den gamle mannen visar att vi redan är där. Visst, han äger huset, men han betalar ju för det ungefär som att han hyrde det, och inget kan han göra åt det. Miljardärer kan rösta med fötterna, men vad gör pensionärer vars ”brott” är att de inte lever på samhället? 

Årets matbluffar

En lista över årets matbluff har presenterats och jag tycker mig känna igen allihop sedan tidigare:

1. ”Färdigblandat”

En pizzasås som endast består av krossade tomater, salt och vatten, bara väldigt mycket dyrare eftersom man säljer det som en färdig sås. Det är inget nytt. Vi har t ex länge kunnat köpa pannkaksmix, alltså mjöl, salt och bakpulver, fem gånger dyrare än för den som orkar mäta upp ingredienserna själv.

2. Krympflation

Nu när normen för kaffepaket gått från 500 till 450 gram är det tydligen dags för nästa steg, 425 gram. Själv stretar jag emot genom att köpa Dollarstores 500-grammare. För storlekens, smakens och inte minst prisets skull.

3. Mikroskopisk huvudingrediens

Ica säljer en pastasås, ”Ricotta & spenat”. Det är bara det att andelen ricotta i såsen är 8 promille. En mer korrekt beskrivning hade varit ”Spenatsås (kan innehålla spår av ricotta)”.

Den sistnämnda bluffen hittar vi i tidigare års matbluffar, närmare bestämt i Erik Lallerstedts tryffelsås (med hela 0,005 procent tryffel!). Andra favoriter är Valios ”laktosfri kefir” som mycket riktigt var laktosfri – precis som Valios vanliga och lite billigare kefir. Det är en klassiker att sälja produkter ”nu med X” trots att de alltid innehållit den ingrediensen. Eller ”utan palmolja” precis som alla konkurrenters sedan urminnes tider. Och när familjeföretagets traditionella originalrecept från mormor innehåller färgämnen och smakförstärkare framställda i laboratorium anar jag att historien anpassats en aning.

”Mamma, är maten klar?”

Vad som blir nästa års matbluffar vet vi inte än, men att det blir sådana kan vi vara säkra på så länge konsumenterna plockar ner en massa färdigprodukter i varukorgen utan att ifrågasätta innehållet eller ens läsa innehållsförteckningen. Att riktiga matvaror med fördel har en (1!) ingrediens är en gammal sanning, men den blir inte mindre sann för det.

Riktiga säljtips

När Expressen skriver en artikel om secondhandförsäljning och ger råd som är helt uppåt väggarna tänkte jag komma med facit. Vi börjar med det märkligaste i hela texten:

”Januari är en månad där det ofta är ganska få siffror på bankkontot. Därför är det en bra månad att se över vad man har hemma som man kan göra sig av med.”

Så hade jag också sagt om jag vore pressansvarig på Tradera, men som försäljare av gamla grejer säger jag tvärtom. När jag sålde mycket på Tradera tog jag en paus hela december med undantag för sånt som kunde bli julklappar i sista minuten, och sedan sålde jag aldrig någonting förrän folk fått barnbidrag, pension och lön i februari.

Särskilt på en auktionssajt gäller det ju att sälja när köptrycket är som störst, inte när säljarna behöver pengar och köparna inte har några, det är vanlig enkel logik. Apropå logik nämns spelkonsoler som ett bra säljobjekt specifikt i januari. Jag tror tvärtom där med. Det är ju typiskt en sådan grej många får som julklapp i december och då finns ett säljtryck på gamla modeller i januari. Köparna har stått emot mellandagsrean och vill göra en bra affär – låt dem inte göra det på din bekostnad.

Sedan är jag mycket skeptisk till uttalandet om att dyrare saker säljer bättre än billiga i lågkonjunktur. Men det behöver man ju inte ha någon uppfattning om, vi kan bara sälja det vi har och jag har aldrig haft vare sig Svenskt Tenn eller Georg Jensen i gömmorna. Jag ska däremot göra ett ryck nu i vår och försöka sälja möbler, lampor och lite andra inredningsgrejer. Tricket för mig är att alltid ha några annonser ute. Är det 30 blir det ett segt jobb, det är skittrist att ta ett hundratal bilder till 30 annonser och skriva lika många annonstexter. Bättre då att ha fem annonser ute och fylla på med fem till efter hand.

I sommar åker jag på bakluckeloppis där jag försöker sälja många saker på kort tid. Dels sånt som inte lämpar sig för annonsering, t ex objekt som är svåra att skicka, och dels sånt jag haft ute på annons, men fått behålla. Genom att på det sättet scanna av marknaden blir det lättare att veta vad saker kan vara värda när jag står öga mot öga med en professionell prutare.

Men allra viktigast när det gäller begagnatförsäljning är att komma igång. Det är så lätt att säga att det där ska jag sälja om man sedan inte ens försöker. Till slut är det för gammalt eller förstört. Eller så ska man flytta och har så mycket annat att göra att man inte hinner/orkar.

Gör en lista eller samla ihop en ful hög och ge dig inte förrän du är igång med försäljningen. När den väl rullar är det nästan ett självspelande piano, med den väsentliga skillnaden att det inte kommer ut musik utan en strid ström av pengar. En femtiolapp här och en femhundring där blir rejäla pengar över tid.

Ett år utan matinköp

Jag slutar aldrig fascineras över hur mycket känslor andras konsumtionsvanor väcker. I veckan skrev SVT om en familj som storhandlat mat så att det skulle räcka i ett år. För ett år sedan var det en artikel om när projektet börjat, de hade precis handlat och var spända på hur det skulle gå, och de möttes av mycket hån i sociala medier. Nu kom summeringen där de berättar hur det gick. Här var en av reaktionerna.

En annan påpekar att även om de bara handlade mat för trettiotusen för det där året kostar djuren på deras gård mycket (vilket han såklart vet lika lite som jag om), så då hade det lönat sig att lönearbeta och fortsätta att konsumera som folk gör mest. Det är såklart möjligt, men de verkar nöjda med sina liv och jag tänker att det också räknas.

Jag förstår att andra inte vill göra som dem, men jag förstår verkligen inte ilskan. Att andras val uppfattas som dumma är en sak, men om familjen Wallman trivs med att handla en gång om året (och det gör de tydligen), låt dem göra det då!

I själva sakfrågan, om det sparar pengar att handla en gång om året, är jag inte säker på att det skulle göra det för mig. Om man spontanköper skräpmat vid varje butiksbesök blir det en annan sak. Men jag tror på strategier i största allmänhet. Därför tror jag både på fasta handlingsdagar, handlingslistor, matscheman eller vad som helst. För allt detta leder till medvetna beslut och när det kommer till ekonomi vinner planering över spontanitet. Inte varje gång, men över tid.

Men med det sagt, tycker du att höjden av lycka är att spontanhandla tre gånger om dagen och du har tid och råd att göra det – så gör det!

Korruptionsrekord?

Varje gång jag antyder att det finns korruption i Sverige, eller till och med dristar mig till att säga att Sverige inte är bättre än många andra länder i detta avseende blir jag idiotförklarad och får foliehatt-stämpel. Med största sannolikhet händer det igen nu, men läs gärna hela texten och artikeln jag länkar till innan ni kastar första stenen.

Mutebo... Göteborgs kommunala renhållningsbolag Renova köpte fem vätgassopbilar från H2X, ett australiensiskt bolag som det går att läsa en hel del skit om på internet. Bl a har de trots kort historik bytt namn, vilket sällan är ett gott tecken. Men bilarna skulle ju vara fossilfria och då behöver man kanske inte kolla så noga. Inte ens följa lagen om offentlig upphandling vad det verkar, så Renova skickade sjutton miljoner kronor utan att skriva ett avtal först, allt som fanns var en mejlad offert.

Nu visar det sig emellertid att det inte blev några bilar. Renova har fått tillbaka en av de sjutton miljonerna, men det är allt. Hur kunde detta hända? För egen del skulle jag inte skicka mer än ett par tusen kronor utan att det finns ett papper på vad jag köpt, men då handlar jag ju bara för egna pengar. Det är nog annorlunda om man har plånboken full med skattepengar och bara kan rekvirera mer när de är slut.

Så då var tjänstemannen på det kommunala bolaget som gjorde upphandlingen omdömeslös, klantig och/eller dum i huvudet? Nja, säg inte det. Han var nog bara okoncentrerad och tänkte på att han snart skulle gå i pension. Eller ja, inte på heltid. Ibland tar han på sig konsultuppdrag för en australiensisk fordonstillverkare, H2X.

Men en sak får man ändå ge Renova, vars hemsida badar i miljöfloskler. Det blev fossilfritt, påhittade sopbilar har inga utsläpp.

Höjd pant

Att panta burkar har blivit något av en symbol för oss snåljåpar, även om jag tror att det är få som tjänar några jättepengar på det. Men det blir en slant. Jag har två säckar för ändamålet hemma, en norsk och en svensk, och då handlar jag ändå aldrig burkar med pant. Men eftersom norrmän gärna åker till Sverige för att köpa öl, läsk och energidryck kastas även svenska burkar i den norska naturen. Inte sällan ser jag de svenska burkarna i soporna vid butikernas pantmaskiner. Kunderna testar dem väl i maskinen, upptäcker att de är svenska när de spottas ut och kastar dem eftersom de inte orkar vänta till nästa Sverigetur.

Framöver lönar det sig bättre när svensk pant höjs till norsk nivå, men jag tror inte att det kommer att göra någon skillnad. Orkar man inte ta med sig burken för en krona gör man det knappast för två, oavsett var man bor. Men okej, köper man en platta med 24 burkar får man tillbaka 48 kr istället för 24 kr, gör man det upprepade gånger blir det ännu större anledning att lägga om beteendet. Jag hade gärna sett en större höjning, så att det svider att vara lat.

Om man nu inte pantar av miljöskäl eller för att det är normalt att i möjligaste mån ta hand om sin egen skit. För hur jobbigt är det egentligen att samla upp tomburkar och PET-flaskor i en påse och ta med när man ändå handlar? För jobbigt tydligen. Varje vecka hittar jag kastade burkar, och då letar jag inte ens. Jag bara tar hem dem jag ändå ser.

Min prognos är därför att den här lilla höjningen inte kommer att föra så många fler burkar tillbaka till butiken. Jag slipper i alla fall svära när jag klättrar ner i ett dike på joggingrundan och upptäcker att de snåla jävlarna handlat i Sverige, från och med i sommar får jag lika mycket betalt för dem som för norska burkar.

Om tårar gick att sälja

Jag försöker att inte hoppa på varenda människa som gnäller över sin ekonomi i media, men det vore tjänstefel av mig som självutnämnd sparombudsman att inte nämna Caroline, 39, som jag fick tips om i kommentarsfältet igår.

Enligt sig själv och Aftonbladet är Caroline en ensamstående trebarnsmamma som inte kan äta sig mätt trots att hon har jobb. Artikeln publicerades den 19:e och när den skrevs hade hon 121 kr på bankkontot och ”så är det varje månad”.

Jag får lite andra tankar i huvudet när jag läser om Caroline. Jag ser en ensamstående förälder till tre barn som valt att bo i villa på 134 kvm, äga två bilar, varav den dyraste baserat på en snabb sökning enkelt går att sälja för ett sexsiffrigt belopp. Vidare äger hon tre katter varav minst två är raskatter som inte är billiga. Jag ser en kvinna som lägger mycket fritid på sin enskilda firma som jobbar med healing och kristaller och som inte tycks ge någon som helst avkastning. Och – som alltid i dessa sammanhang – ser jag mängder av tatueringar. Det slår tamejfan aldrig fel!

Var är de kritiska frågorna från reportern? Hur tänkte hon när hon flyttade in i villan för tre år sedan? Hur tänkte hon när hon skaffade den första katten? Den andra? Tredje? Vad får hon ut i lön, barnbidrag, underhållsbidrag och bostadsbidrag? Hur ser den månatliga budgeten ut? Lagar hon egen mat (det är ett fasligt tjat om hämtpizza)? Och hur vore det om Caroline släppte healingfirman ett tag och tog ett annat extrajobb, ett som till skillnad från det egna företaget betalar ut lön?

I intervjun säger hon: ”Jag drömmer om att vara ekonomiskt oberoende och inte behöva tänka på hur mycket pengar jag har på mitt konto.” Det är fint med drömmar, men med 121 kr på banken ska man nog gå åt andra hållet och faktiskt tänka på hur mycket pengar man har på kontot och hur man kan få till en ändring.

Trerätters fel

Julbordet för den kommunala personalen i Malmö är borttaget sedan flera år. Inga konstigheter, Malmö lever på det kommunala utjämningssystemet och man kan ju inte gärna låta andra kommuner betala för ens julbord. Eller?

Jodå, som Malmölistans partiledare Nils Littorin avslöjat gjorde politikerna ett undanta för sig själva. 69 politiker från sju partier (alla riksdagspartier utom KD som inte sitter i kommunfullmäktige i Malmö) och 56 chefer, totalt 125 personer, gick en vecka före jul till Rådhuskällaren och festade loss för etthundrafemton tusen kronor!

Och det är ingen engångsföreteelse. De senaste åren har Rådhuskällaren, enligt Littorins utmärkta sammanställning, fakturerat Malmös politiker över sex miljoner. Trots det tog snåljåparna betalt för kaffet! Annars tycker man ju att betalar man 657 kr för en trerätters middag kunde det ingå en slät kopp kaffe.

Men det är en petitess i sammanhanget, krögare står sig själva närmast och det är väl ingen nyhet att politiker också gör. Det jag funderar över är hur de vågar. Skäms de inte? Politikerföraktet går ju trots allt åt bägge hållen, det är inte bara politiker som föraktar folket. Går politiker aldrig och handlar eller är ute på stan? Katrin Stjernfeldt Jammeh t ex, kalifen av Malmö sedan 2013. Möter hon aldrig Malmöbor? I så fall, vad säger de till henne när hon kommer ut från Rådhuskällaren med rysk kaviar i mungipan? Jag vet vad jag hade velat säga.

Riktad reklam riktigt dumt

Vad får de allt ifrån? ”Hyperindividualistisk konsumtion” var den senaste idiotiska trenden jag läste om.

”Hyperindividualistisk konsumtion bygger på personligt riktad marknadsföring, baserad på information som företag fått om dig – ofta genom sociala medier och appar som loggar ens beteende.

   – Det kan vara så enkelt som att du får mejl från företag där det står 'Hej Katarina', förklarar Katarina Graffman, doktor i kulturantropologi vid Uppsala universitet med fokus på konsumtion.”

Jag tror mig på intet sätt vara immun mot reklam, men det där sista ger garanterat motsatt effekt på mig. Jag är spyless på telefonförsäljare som inleder med ”Tjena Micke!” och sedan låtsas vara min kompis. Oftast har de efter den inledningsfrasen tre sekunder på sig att övertyga mig och hittills har ingen lyckats.

”Du känner dig lite utvald, även fast du är mycket medveten om hur det går till så spelar inte det så stor roll, du känner att det här måste du ha – för det är gjort för just dig, säger Katarina Graffman.”

Individualistiskt? Jag tycker att det låter som motsatsen. Företag och försäljare som inte ens försöker ta reda på mina verkliga behov använder istället datorer och algoritmer för att läsa av mitt undermedvetna köpbehov. Kan det bli mer opersonligt? Jag köper mindre och mindre och jag börjar så sakteliga förstå varför. Hyperindividualistisk konsumtion... Kan vi inte bara kalla saker vid dess rätta namn – trams.

Porrkungen-Kronofogden 1-0

Jag fick ett mejltips från Lars som uppmärksammat att den gamle porrkungen Bert Miltons skatteskuld på imponerande 500 miljoner preskriberats.

Lars är jurist och enligt egen utsago tveksam till preskriptionstider för både allvarlig brottslighet och skulder. Och visst är det väl konstigt att en skuld bara ska försvinna för att tiden går? Om någon lånar pengar av mig kommer jag vilja ha tillbaka dem efter en vecka, en månad eller tjugo år, det är ju mina pengar.

Men så funkar inte Kronofogden. En skuld preskriberas när den som ska ha betalt inte avbryter preskriptionstiden, alltså tjatar.

”Langa fram cashen innan det knasar!”

Under de senaste 35 åren har Milton bl a bott i Andorra, på Mallorca och på Mauritius. Det striden tycks gälla är 1996-1999 då Milton tjänade 1,35 miljarder. Själv hävdar han att han betalade skatt i Spanien, men det köpte inte domstolen. Jag vet inte mycket mer än det som står i artikeln, men det borde inte vara så svårt att bevisa. Har han betalat skatt på en miljardinkomst borde det finnas ett inbetalningskvitto. Det enda jag hittar är en uppgift om att han betalat tio miljoner i skatt i Spanien. Skattetrycket är lägre i Spanien än i Sverige, men tio miljoner på 1,35 miljarder blir inte ens en procent. Det låter snarare som förmögenhetsskatt än inkomstskatt. Och att han inte försöker försvara sig får mig att tro att han innerst inne vet att han har ett dåligt case:

”Svenska myndigheter tyckte att jag skulle betala av skulden. De ville väl att jag skulle leva på det sociala och att mina barn skulle gå på en folkhögskola i Orsa. Men uppriktigt sagt så skiter jag i det. Jag såg till att ha de pengarna så jag kunde ge mina barn en väldigt bra skolgång. Rätt eller fel, men moraliskt tycker jag att jag gör helt rätt.”

Jag har inga illusioner om Berth Miltons moral, men vad har KFM gjort för att få in pengarna under alla dessa år? Har han haft utmätningsbara tillgångar i EU-landet Spanien borde det väl inte vara helt omöjligt att få loss en slant där. Som mest var skulden uppe i nästan en miljard, så det kunde vara värt några arbetstimmar att försöka få in lite av detta?

För mig låter det som samma fenomen som bankerna håller på med. Att hålla koll på vanligt folks växelpengar tycks det finnas obegränsade resurser för, men någon oljeoligarks eller porrkungs miljarder, det ids man inte.

Fira jul i rätt ordning!

Halva januari har gått och som vanligt pratas det om ”tuffa januari” då det är svårt att få ihop ekonomin.

Varför då egentligen? För att det ses som en naturlag att man ska leva över sina tillgångar i december och därför börja året på noll eller möjligen minus. Skulle det finnas några pengar kvar vid årsskiftet kan man alltid elda upp dem genom att köpa fyrverkerier.

Nu är ju jag ett dygdigt as som alltid planerar och försöker att ligga två steg före, men det är inte rymdfysik att spara ihop pengar innan man konsumerar dem istället för att göra tvärtom. Alla vet att det blir jul, jullov och nyårsafton i december. Ändå verkar få förstå att man kan dra ihop pengarna till firandet i november istället för att göra det i efterhand i januari.

Tipsen från bankernas sparekonomer är inte dåliga, bara sena. Istället för att tidningarna skriver i januari om hur man ska överleva fram till januarilönen betalas ut borde de under sommarens semesterstiltje skriva att ”Nu är det dags att spara ihop julpengarna!”. Fast det ger väl dåligt med klick, antar jag. Sånt vill inte folk höra. Ibland känns det som att de vill ha det dåligt.

Ni muckar med fel kille!

Jag vet inte vad jag har för diagnos, men jag gillar att ha koll på mina banksaldon. Häromdagen gjorde jag ett bankomatuttag och upptäckte att jag hade 13 kronor mindre på ett konto än jag själv fört in i mitt Excelark. Jag loggade in i nätbanken och mycket riktigt, 12,87 kr hade dragits av min mobiloperatör. Detta är ett av flera skäl till att jag hatar autogiro, men här fanns ingen annan lösning eftersom alla telebolag med rimliga priser krävde autogiro.

Nästa inloggning, hos mobiloperatören, gav ingen förklaring så jag tog kontakt med deras kundtjänst via chat och blev guidad genom menyerna där det framkom att jag ringt för 12,87 kr några dagar tidigare. Jag har fria samtal inom Norge, men skulle ha ringt ett ”specialnummer” i 4 minuter och 12 sekunder. Jag kollade min mobilhistorik och såg att samtalet som avsågs var till en optikkedja som givetvis hade ett vanligt nummer som borde ha täckts av mitt abonnemang.

Kundtjänstmedarbetaren kollade med tekniska avdelningen som bekräftade att de inte alls borde ha tagit betalt för detta, så nu skulle jag få tillbaka mina 13 kr. Till saken hör att jag nu hade tillbringat en halvtimme av mitt liv på detta och eftersom inte Gud jobbar på deras kundtjänst fanns ingen som kunde återbetala den tiden.

Dessutom hade jag vid det här laget blivit en aning förbannad, både på det faktum att de försökt blåsa mig genom att helt felaktigt dra pengar från mitt konto och på den slappa attityden. Det var ett ”sällsynt fel” sa kundtjänst, men som jag påpekade skiter jag i om det är sällsynt när jag blir bestulen. Jag krävde därför att bli uppringd av kundtjänstmedarbetarens chef med en förklaring och en handlingsplan för att detta aldrig någonsin skulle kunna ske igen.

Det fick jag såklart inte. Hur skulle det se ut om någon med mer än minimilön skulle behöva ha med kunder att göra i ett serviceföretag liksom? Däremot bjöd de mig till slut på en månadsavgift och hjälpte mig att spärra kontot för dylika ”specialnummer”, så nästa gång kan de inte ens påstå att det har hänt.

Men vilket skitsamhälle vi har skapat! Vi har gett företag rätt att dra pengar direkt från våra bankkonton och sedan är det upp till oss att bevisa att de inte hade rätt att göra det. Jag har ingen aning om hur ”sällsynt fel” det här var och det har såklart inte mobiloperatören heller för hur många kontaktar dem för att reda ut varför de fått betala tretton spänn?!

Av 100 personer är det säkert minst 50 som inte ens hade märkt det. Ytterligare 40 hade ändå struntat i det, några kanske med intentionen att ”det där ska jag ta tag i sen”. De flesta hade utgått ifrån att det är rätt för det är väl inget företag som drar pengar de inte har rätt till. Så säg att max 10 av 100 hade kontaktat företaget för en förklaring. Hälften av dem hade nöjt sig med att ”du har ringt till ett specialnummer”. Då återstår 5 och av oss är det gissningsvis bara jag som drar ärendet så långt att vi (alltså jag) krävt och fått kompensation. Jag är ändå nöjd att jag gjorde det. Inte för pengarnas skull utan för att jag då gjort vad jag kan för att företag inte ska kunna hålla på så här. Som Weiron i ottan hade sagt: ”Det är vi mot dem!”

Passivt aktiv förvaltning

Kampen mellan aktivt och passivt förvaltade aktiefonder är antagligen lika gammal som indexfonden. Det finns fördelar med bägge. Det som däremot inte har några fördelar är passivt förvaltade fonder till priset av aktiva. Alltså, förvaltaren styr fonden som en indexfond, men tar ändå betalt som om det satt ett gäng medarbetare (inte bara en dator) som räknade och försökte göra bättre affärer än genomsnittet.

Ett av mina första blogginlägg handlade om det, men då hade jag nästan inga läsare. Det är dock inte därför jag tar upp ämnet igen åtta år senare utan för att jag hittade ett bra exempel häromdagen. Titta på det här diagrammet som visar utvecklingen under de senaste tre åren för två Europafonder:

Den övre kurvan tillhör fonden Storebrand Europa A SEK, en passivt förvaltad fond som ”söker att efterlikna utvecklingen på den europeiska aktiemarknaden” och har en avgift på 0,22 procent per år. Den nedre kurvan är SEB Europe Equity Fund D Eur och här ska ni få höra vad mycket tankar det är bakom dess investeringar och som förvaltaren tycker är värda 1,36 procent, alltså sex gånger så mycket:

”Teamets investeringsunivers uppgår till omkring 1000 bolag, vilka är tillräckligt stora för teamet att investera i. Av dessa bedömer teamet att det är omkring 200-300 aktier som har en profil i termer av värdeskapande och kvalitet som är tillräckligt attraktiv.”

Är det då inte märkligt hur lika kurvorna är? När den övre kurvan vänder upp gör också den nedre det, bara inte lika mycket. Det är nästan som att det enda som skiljer dessa fonder åt i termer av kronor och ören är den där extra procenten i avgift, så att den som väljer den dyrare fonden alltid får lite sämre resultat.

Men med det sagt kan det ju vara en ren slump också. Jag är ingen finansiell rådgivare, var och en tar ansvar för sina investeringar som både kan gå upp och ner i värde och bla bla bla, men jag tror att ni fattar vart jag vill komma.

Tidningar är bra grejer!

Jag tycker att tidningar har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Det sägs att de är värdelösa och oanvändbara. Eftersom jag känner på mig att jag varit med i denna klagokör vill jag härmed slå ett slag för tidningar. Här är några användningsområden där tidningar är oslagbara.

Fönstertvätt

Det finns skrapor och dukar för att få bort vattnet från rutan efter fönsterputsning så att man slipper få fula märken av intorkat vatten. De fyller säkert sin funktion för industriell putsning, men när vi vanliga människor putsar fönsterna hemma max någon gång om året vill jag påstå att man får överlägset bäst resultat genom att först gnugga en blandning av diskmedel och vatten på rutan med exempelvis sämskskinn, och därefter knyckla ihop ett tidningspapper och torka fönstret torrt med det.

Eldning

Jag eldar med ved. Innan brasan är igång använder jag papp och takspån, men allra först är det tidningspapper som gäller. Ibland tittar jag på campingkanaler på Youtube. De späntar gärna upp ett vedträ till tändstickstjocka pinnar och tänder dessa och bitar av näver med ett tändstål och jag kan inte för mitt liv fatta varför. År 1025 kanske, men 2025 är det inget som slår tidningspapper och en vanlig tändare.

Maskering

Jag bygger och målar mycket hemma och behöver ofta täcka ytor för att slippa att i efterhand tvätta dem rena från färg, murbruk etc. Det finns golvskyddspapper på rulle, men det är långt ifrån gratis. Till skillnad från tidningspapper, som tack vare sin storlek dessutom är lättare att ta hand om efteråt. Det gör också att man behöver lägga dem omlott, men det gör ju inget.

Biodling

Här är det stora användningsområdet för mig. En uppslagen tidning av normalstorlek är perfekt storlek för att täcka en låda till bikuporna. För att inte honungsrester eller vaxmal ska sprida sig från låda till låda på lagret har jag för vana att lägga ett tidningspapper mellan varje uppställd låda. Är det gamla foderramar kan man nästan vara säker på att det annars droppar honung från lådan ovanför och så småningom ner på golvet. Nu fångas de upp av tidningspappret, som slängs när lådan tas i bruk.

När jag sätter ihop två bisamhällen till ett behöver bina tid att vänja sig vid varandras doft eftersom olika samhällen luktar olika. Inget sätt jag känner till är då lika effektivt som att sätta ett tidningspapper med några revor mellan lådorna. När tidningen är uppäten har bina hunnit bli kompisar. Media förenar alltså även bin, inte bara människor som oavsett politiskt läger kan enas om att Aftonbladets Anders Lindberg är dum i huvudet.

Använd fantasin

Om du varken målar eller biodlar finner du snart andra användningsområden för tidningar. De går att använda som packningsmaterial när man flyttar eller skickar saker. Man kan slå in frukt eller fisk i dem. Fyll gärna på med egna förslag i kommentarsfältet. Jag tror ändå att jag visat min poäng, tidningar är användbara, även om de inte alltid är läsvärda.

Advokat till skolan

Är det möjligen ett bevis för att svenska barnfamiljer har god ekonomi när de börjar ta med sig advokat till utvecklingssamtal på skolan?

”Är det här klass 4B?”

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det skulle kunna vara att överdriva, curling 2.0 om ni fattar hur jag tänker. Men man måste ändå säga att det är lite piggt att låta familjeadvokaten förhandla om ungarnas betyg. Att lärarna upplever det som obehagligt skulle jag som förälder se som en bonus. Om läraren kan motivera ett lågt betyg eller har goda argument för att inte sätta in stödinsatser för barnet ska det väl inte vara något problem med mothugg? Vi snackar trots allt om en jurist, inte en klan på hundra personer som stormar klassrummet. Har man däremot dåligt på fötterna är det såklart lättare att köra över en förälder med låg erfarenhet från skolmiljön än en jurist van vid förhandling och konflikthantering.

Jag satt själv som elev på kvartssamtal och försökte tjata upp mina betyg med hjälp av engagerade föräldrar. Hade mina föräldrar pratat dålig svenska eller varit rädda för auktoriteter hade det antagligen inte lyckats, men det gjorde det nu. Jag minns särskilt syslöjdsläraren som ogillade killar i allmänhet och hade de långt hår (känns avlägset nu, men det hade jag) var det nästan omöjligt att få ett betyg över genomsnittet oavsett hur bra ens korsstygnsbroderier blev.

Skolan har alltför länge sett sig som en egen värld utanför samhället, där egna, gärna godtyckliga regler råder. Misshandel, trakasserier,  eller vapenbrott som hade polisanmälts på vilken normal arbetsplats som helst väljer rektorer att ”sköta internt”, vilket ofta innebär att göra ingenting.

Jag ser det som ett sundhetstecken om åtminstone föräldrarna värnar om sina egna barn, även om det innefattar att hyra in en advokat. Jag argumenterar ofta för att privatpersoner borde göra mer själva istället för att ta in proffs, men behöver man en jurist för att hävda sina barns rätt och har råd med det skulle det kunna vara väl investerade pengar.

Förtur för kändisar

Är det nyhetstorka så är det. Expressens krönikör har kommit på att kändisar får bättre service. Detta eftersom exempelvis ett Instagram-inlägg av en missnöjd influenser snappas upp av det baktalade företaget som då daltar med personen för goodwills skull.

Jaha. Snart påstår hon väl att kändisar går förbi krogköer också. Allvarligt talat, det må vara hur orättvist som helst, men var det någon som inte visste att världen funkar så här? Det är värre än så, inte bara kända personer blir positivt särbehandlade. Snygga kunder får bättre service än fula, och kunder som antas vara rika blir mer uppassade än de som inte gör det.

Jag har själv dragit nytta av detta åtminstone en gång. Inte att jag fick en bättre deal för att jag var snygg, men jag kritiserade en byggvarudetaljist på Facebook samtidigt som jag var krönikör i en byggtidning. Det sista skrev jag inte, för det slog mig aldrig att jag kunde tjäna på detta faktum. Men kort därefter blev jag kontaktad av en chef på företaget som frågade om inte ett presentkort på 2000 kr skulle göra mig mer positivt inställd och visst var det så.

Det kändes som Dolda kameran för det var åtminstone tio gånger mer än jag hade förlorat. Polletten ramlade ner när jag kom på att min mejladress (som också fanns på Facebook) publicerades i samband med varje krönika och det där var en populär tidning i hantverkarkretsar.

Det fina är att vi alla kan försöka få den service vi förtjänar, underskatta aldrig effekten av att skrika högt. Det är klart att det smäller högre när Carola skriver till sina trehundratusen följare, men även Nisse i Hökarängen kan få pengar tillbaka genom att vara en jobbig jävel när han har skäl att vara missnöjd. Ring kundtjänst, skriv på företagets Facebookvägg, lansera en hashtag, kräv din rätt. Eller skriv en bitter text och skicka den till Expressen så kanske du också får skriva krönikor.

Gasa eller bromsa?

Jag har fått ett dilemma som jag inte förväntar mig hjälp med, men jag tänkte ändå redovisa hur jag tänker. Problematiken påminner nog lite om tillväxtbolag på börsen, men gäller istället en bigård. Jag startade min biodling våren 2022, så jag har precis avslutat min tredje säsong. Jag köpte fyra bisamhällen, har efterhand utökat och har nu tio. Min plan för 2025 var att komma upp i runt femton, men när jag köpt in utrustning har jag tagit höjd för tjugo.

Den här taktiken att hela tiden utvidga har kostat. Från början producerar nya samhällen inte mer honung än de behöver själva, och de gamla samhällena försvagas av att jag plockar ifrån dem ramar fulla med yngel som jag istället ger till nya, svaga kupor. Således blir det mindre honung även i de gamla.

Dessutom innebär tillväxttaktiken att utgifterna ökar. Honungen ger ett överskott, men så måste jag springa iväg och köpa nya bottnar, lådor, ramar, lock, tak, spärrgaller, foderkar och allt annat som behövs i varje kupa, och efter varje större inköp av utrustning tycker jag mig ligga trettiotusen kronor back hur mycket honung jag än säljer.

Jag skulle kunna fortsätta så här och till slut ha hundra bisamhällen betalade med honungspengar och hårt arbete. Om dessa hundra producerar 50 kilo honung var kommer jag det året att kunna sälja fem ton honung till ett miljonvärde. Varför inte, jag har inget akut behov av pengarna. Hade det varit riskfritt hade jag nog gjort så, med reservation för att jag antagligen inte orkar/hinner ha så många bisamhällen. Men kanske hade jag fortsatt till 25 innan jag övervägt vinstmaximering.

Under mitt första år hade Norge ett stort utbrott av yngelröta som ledde till att många biodlare fick avliva sina bin, bränna sin utrustning och i några fall inte ens återanvända lokaler till biodling, och det är bara en av alla sjukdomar som kan drabba en biodling. Andra får sina kupor stulna, en verksamhet som underlättas av att alla norska biodlare är skyldiga att rapportera placeringen av sina kupor till Mattilsynet. Sedan kan tjuvar se dem på en karta på nätet och välja vilka som står bäst till för att stjäla.

Håll koll på övriga djur!

Ibland vet man inte ens vad som hände. En biodlarkollega några kilometer från mig har precis upptäckt att bina lämnat fjorton av hans sexton kupor. Händer det mig (och det kan precis lika gärna hända mig som honom) vet jag inte om jag orkar börja om. Kanske hade jag då sålt all utrustning och förvisso fått tillbaka alla utlagda pengar med marginal, men utan något större klirr i kassan.

Därför vet jag inte hur jag ska göra i år. A: Systematiskt fortsätta att utöka antalet samhällen. B: Nöja mig med det antal som överlever vintern, maximera honungsproduktionen och prioritera ekonomin i år. C: Något helt annat – kanske en försiktig utökning där 2-3 nya samhällen får klara sig bäst de kan utan tillförsel av yngel från mina gamla kupor.

”Sitt still, jag ska räkna er!”

När jag invintrade tio samhällen var jag fast besluten om att skapa nya under 2025, men nu vet jag verkligen inte. Förhoppningsvis blir jag klokare när jag ser hur mina bin klarar vintern och om den drabbade kollegan (som inte tänkt ge sig) får reda på varför hans bin försvann. Jag gillar inte att behöva backa från tidigare planer, men jag vill inte heller få min biodling spolierad utan att först ha tjänat en hacka. Jag menar, en hobby som man inte tjänar pengar på är väl inte värd något?

Ung & bortskämd söker jobb

Dagens blogginlägg är ett mejltips från Håkan. Det handlar om 22-åriga Moa som blivit uppsagd från Northvolt. Problemet är att Moa nu haft ett jobb där hon, trots att hon saknade utbildning för det, tjänade väldigt bra. Det blir väl lätt så när staten går in som garant i det privata näringslivet och gör företagsledningen fartblind.

Så nu tycker inte Moa att hon kan ta ett jobb som matchar hennes utbildningsnivå eftersom det inte matchar hennes livsstil. Eller rättare sagt vidlyftiga leverne.

”Bara mina utgifter för huset ligger på över 20000 kronor i månaden. Jag vet att det låter väldigt privilegierat av mig, men jag är van vid att leva på ett visst sätt nu.”

Hon och pojkvännen köpte nyligen ett hus för 2,5 miljoner, med renoveringsbehov som av bilderna att döma inte kommit igång än. Så hur kan hennes andel av bostaden kosta tjugo papp i månaden – bolån på Finax? Och beträffande vanorna får man kanske ompröva dem när man sitter i skiten. Nej då, när verkligheten inte överensstämmer med kartan är det tydligen kartan som gäller.

”Jag upplever att det är lite jobbtorka numera, det är inte jättemånga som anställer. Och de som anställer vill gärna att man ska ha ganska hög utbildning. Visst, det finns jobb som sjuksköterska och läkare, men det är ju inte jag.”

Jorden anropar Moa...

Så i väntan på att restaurangerna ska börja betala ut läkarlöner till diskare tänker hon gå hemma och drömma? Och inte ska de väl behöva rätta mun efter matsäck förrän även pojkvännen får sparken från framtidsföretaget Northvolt?

Det återstår att se, men jag tror att Moa är på väg att få några högskolepoäng i Livets Hårda Skola. Innan årets är slut gissar jag att Moa lärt sig att man inte kan förvänta sig att ha en tryggad ekonomi resten av livet bara för att man haft en bra inkomst mellan 19 och 22. Möjligen får hon också chansen att lära sig något om Skellefteås huspriser.

”Är stammarna bytta?”

En bonuskunskap i ämnet efterklokskap skulle kunna vara vikten av att spara några kronor när man har en sjukt hög lön i ett företag som inte har några som helst tecken på att kunna tjäna pengar, men det kan vara en extrakurs hon väljer att avstå till förmån för ett föredrag i kvällstidningsgnäll.