Mjölkmygel

Älskar när människor håller koll på livsmedelsföretag som har för lite mat i sina förpackningar. Det senaste exemplet är Skånemejerier som verkar ha satt det i system. En krögare ledsnade på att hennes pannkakssmetar blev för tjocka och började mäta innehållet i mjölkförpackningarna. Det fattades 10-15 procent i (som jag förstår det) varenda förpackning.

Skånemejerier har upptäckt problemet, ”men har inte ansett att problemet varit så stort att de behövt informera köparna”. Eller lösa problemet, vad det verkar. Men nu när media börjat jaga dem kanske intresset av att sluta lura kunderna ökar.

Själv säljer jag honung och väger varenda förpackning. Jag siktar på att leverera på grammet vad det står på burken, eller ett gram för mycket, men åtminstone inte för lite. Det här tar tid för mig, men det får det vara värt. Alternativet är att skaffa en maskin för runt 30000 kr och det räknar jag inte hem med min produktion.

Men det gör såklart Skånemejerier vars maskiner lär vara åtskilligt dyrare. Vidare har de säkert en hel PR-avdelning vars främsta jobb just nu verkar vara att inte ställa upp på intervjuer. De vägrar låta SR banda samtalet och när SVT ringde svarade de överhuvudtaget inte.

Detta gör mig bara mer övertygad om att jag gör rätt som köper mjölk av grannen. Den tappar hon upp i mina egna femlitersflaskor och är jag missnöjd med volymen skulle hon säkert fylla upp till brädden.

För övrigt spär jag alltid ut min mjölk med vatten när jag gör pannkakor. Jag kan inte tänka mig att jag skulle märka någon skillnad. En del pannkaksrecept innehåller mineralvatten som påstås göra pannkakorna luftigare och frasigare. Om det även funkar med kranvatten vet jag inte, men de blir i alla fall billigare.

Ett skepp kommer lastat

Va?! Menar de att alla i produktionskedjan av den kinesiska skit västvärlden köper inte har det jättebra?!

Ärligt talat, vet vi inte detta? Vi fattar att en t-shirt som producerats på andra sidan jorden inte rimligen borde kosta tjugo spänn och att produktionen av en massa hemelektronik och inte minst batterier inte är jättebra för miljön om vi tänker efter. Så det gör vi inte. Jag vet massor av människor som pratar om miljön (eller klimatet, som det heter numera) och låtsas vara goda, förnuftiga och miljömedvetna personer samtidigt som de köper ofantliga mängder ren skit.

Om vi utgår ifrån det vi innerst inne redan visste, att det finns problem med att köpa skräp från avlägsna låglöneländer, varför hyllas detta överallt? Inte ens i den här artikeln tar man upp den verkliga anledningen till de hälsovidriga transporterna. Det pratas om kontraktsbrott, att ”sätta press på företagen”, men inte ett ord om att orsaken till transporterna är marknadens behov av skräp.

Staten vill inte vara sämre. Sparande beskattas, lånande subventioneras, och centralbanker västvärlden över försöker med hjälp av finanspolitiska åtgärder stimulera konsumtion. ”Som man ropar får man svar”, sägs det ibland. Kanske gäller det även stater som får de medborgare de efterfrågar: konsumtionsgalna kravmaskiner som söker materiella kickar. Elektriciteten subventioneras medan ISK-skatten höjs till ny rekordnivå. Järnet in i kaklet med huvudet före, nu kör vi!

Biredskapsbod

Eftersom jag har ett bostadshus med alldeles för många rum tyckte jag att det var smart att inreda ett av dem för biodling, som lager och verkstad.

Det tycker jag fortfarande, men har fått lära mig att värme inte alltid är av godo. Vaxet i biramarna angrips av vaxmottlarver, små obehagliga vita maskar som sedan förvandlas till fjärilar som lägger ägg som blir ännu fler larver, och allt detta i en rasande takt.

Det enda som hjälper, förutom att fysiskt plocka bort larverna, är kyla. Blir det riktigt kallt dör de, men långt tidigare begränsas reproduktionen och så hjälper även bina till att bekämpa skadedjuren. Det sämsta möjliga är att förvara ramar och lådor i ett rum som alltid håller sig på 10-20 plusgrader, som jag gjort.

I väntan på vinter – frysbox!

Ett av höstens byggprojekt har därför varit att bygga ett oisolerat, men mus- och insektstätt förråd i ladan. Jag valde en placering som förutom birummet skulle ge mig förvaringsyta ovanpå eftersom det inte fanns någon övervåning där (mer om det bygget i ett separat inlägg).

Så för ändamålet köptes det in reglar av två olika dimensioner, gipsplattor, skruv och spik. Som dörr använde jag min gamla ytterdörr. Som sådan var den värdelös eftersom isoleringen var för dålig, men här är ju det själva poängen, att bygga ett utkylt rum.

Ett problem med att bygga ett tätt rum i en lada är att lador aldrig är raka, och för att kunna bygga helt tätt är räta vinklar att föredra. Som takregel är en stock som satt sig efter hundra år mycket charmigare än en vattenpassad planhyvlad regel, men den är lögn i helvete att sätta ett innertak av gips på. Så istället för att använda mig av befintliga stommar försökte jag undvika dem och t ex sluta rummet strax innan en sådan här takstock för att slippa anpassa mig till den.

Detta (och det faktum att jag alltså ville bygga ett golv ovanpå delar av rummet) gjorde att jag fick två olika takhöjder i rummet, 220 respektive 210 cm. Det påverkar knappast funktionen, men gjorde bygget lite bökigare.

Här hade det varit himla kul att visa upp det färdiga resultatet, men när jag väl kommit så långt, i slutet av november, var det för sent att spackla och måla eftersom jag i så fall skulle behöva värma upp rummet (som är helt oisolerat, det var ju som sagt hela idén). Så till våren får det bli spackel, latexfog, vägg- och takfärg.

Skit detsamma, det viktiga är att rummet är tätt så att jag kan flytta in bimaterial som får frysa duktigt i vinter. Så här ser det ut just nu.

Kostnaden är knappt värd att nämna, men nu är det ju ändå en ekonomiblogg. Det gick åt gips för en tusenlapp, spik och skruv för ett par hundra och virke för ytterligare en tusenlapp. Med färg, spackel och ett lysrör i vår kanske det blir 3000 kr totalt. Hade jag lejt in en byggfirma hade jag väl fått lägga på en nolla.

EU driver upp diskrimineringen

Jag är glad att jag inte längre är med i EU, men deras idiotier brukar ju drabba även EES-länder. Den senaste dumheten är könsdiskriminering (eller kvotering, som man brukar kalla det) i bolagsstyrelser. Hädan efter ska minst 40 procent av styrelserna bestå av kvinnor. Åt andra hållet är det aldrig så noga.

Svensk jämställdhet.

Nu undrar ju vän av ordning, räcker det med att känna sig som kvinna? Ni har kanske precis som jag i veckan sett en vit FIFA-boss säga att han känner sig som en homosexuell arabisk handikappad, så då borde det kunna öppna sig möjligheter för dem som vill bestämma själva.

För om jag ska försöka vara seriös är det ju det detta handlar om, att få bestämma själv. Jag ser logiken i att en krögare inte ska kunna vägra rödhåriga eller belgiska kunder, men om jag startar ett företag vill jag själv kunna bestämma vilka medarbetare som ska tas in. I ett aktiebolag ska ägarna såklart bestämma hur styrelsen ska se ut, oavsett om ägarna är medlemmar av samma familj eller om företaget är börsnoterat och har tusentals ägare.

Betyder det att det bara blir äldre europeiska män eller yngre asiatiska kvinnor så borde det få vara så. Vad tusan har EU med det att göra?! Allt, verkar det som. Så här säger EU-parlamentarikern Carina Ohlsson (s):

”Äntligen! Det är en fråga som diskuterats länge och nu blir den av. Jag tänker både på jämställdhet och samhällsekonomiska vinsten i att ta vara på den kompetens som finns i EU när det handlar om att sitta i styrelser för de stora börsnoterade företagen.”

För tydligen kan kompetens bara vaskas fram genom tvingande lagar, företagen vill inte själva ha rätt man eller kvinna på rätt plats? Som delägare av ett börsbolag skiter jag fullständigt i vad styrelseledamöterna har mellan benen så länge de gör ett bra jobb.

Och jag vet inte om jag säger något kontroversiellt eller märkligt nu, men jag skulle själv inte vilja ha ett jobb där ägarna och cheferna egentligen hade velat anställa någon mer lämpad, men tvingats välja mig. Fast jag kan gott tänka mig att Carina Ohlsson har en annan syn på det. Man tjänar ju bra som EU-parlamentariker och med hennes logik har hon knappast fått jobbet tack vare sitt knivskarpa intellekt.

Ge mig mina sju minuter tillbaka!

Dagens Industri minns jag som en högstatustidning i min ungdom. Som Lars Demian skaldade i Pank:

”Men har man pengar så är man fri,
man köper konst och läser Dagens Industri.
Man lever livet i lyx och överflöd,
men är man pank kan man lika bra va' död.”

Sedan hände något. Nu är ju DI långt ifrån den enda tidningen som bränt sitt rykte i bägge ändar, men under 2000-talet gick den från ledande finanstidning till billig skvallerblaska. Ett tag verkade redaktionen t ex anse att nyheter om Isabella ”Blondinbella” Löwengrip trumfade allt. När hennes förhållandevis lilla och icke börsnoterade företag redovisade vinst (eller mest förlust, om jag minns rätt) skrev DI ett helt gäng med artiklar om det. Några krönikörer med lite klass har de haft, men jag har aldrig övervägt att prenumerera på tidningen.

Fast den svävar ju ändå runt lite i flödet och någon gång klickar jag på en länk, t ex denna. Gör ni också det kan ni se en helt hjärndöd intervju i något som kallas ”Mitt i bruset”. Det är säkert inte politiskt korrekt av mig som medelålders man att kommentera intervjuarens klädsel, så det gör jag inte.

Hon ser för övrigt ut så här mest hela tiden. Varje fråga, hur infantil den än är, läses innantill från ett papper, men det släpper jag också. Jag tänker inte heller fastna för mycket vid intervjuoffret Pernilla Nyrensten, som jag faktiskt försvarat i denna blogg tidigare. Jag ber om ursäkt för det.

Denna intervju, som mest är en orgie i att nämna så många kändisar som möjligt vid förnamn för att visa hur ”inne” man är, gav absolut ingenting. Jag lärde mig inget, jag blev inte klokare. Jag får naturligtvis skylla mig själv, jag borde ha vetat bättre. Nu är det för sent, jag kan bara varna andra. Gör något annat i sju minuter. Vad ni än väljer (diska, bokföring, självbefläckelse...) kommer det att skänka mer mening till era liv än denna intervju. Förutom tomhet känner jag bara ilska.

Svart tid

Black Friday har blivit Black Week och till slut blir det väl ett svart halvår då folk känner sig nödgade att shoppa. Kärvare tider och mindre pengar verkar inte påverka köpsuget och jag är inte förvånad. Julhandeln slår ju också nya rekord varje år.

Jag vet inte om jag någonsin handlat på Black Friday. Mellandagsreor har jag nyttjat, men bara om det är något jag ändå tänkt köpa. Jag förstår på riktigt inte hur man kan spontanhandla bara för att det är billigt. Är det något jag inte hade tänkt på att köpa har jag uppenbarligen inget behov och då är allt över 0 kr för dyrt.

Forskaren i artikeln pratar om ”pengalycka” vid shopping, men den lyckan borde väl snarare inträffa när man inte shoppar och därigenom behåller pengarna?

”Vi är vana att tänka på att mer saker kommer att göra livet bättre. Om man då tar bort det kommer livet bli fattigare. Det finns en konstant jakt efter nya prylar.”

Är det så? Är det någon enda människa som tror att fler saker automatiskt gör livet bättre? Jag skulle vilja vända på resonemanget: Hur fattigt liv har man inte då? Och då snackar jag inte om pengar eller prylar utan allt det där andra. Glädje, frihet, kärlek och lyckade interaktioner med omgivningen. Alltså, allt det där som inte kan köpas.

Man kan alltid fråga

Jag har en äldre stuga på tomten. Stabbur kallar man det på norska, men jag har sett liknande hustyper på svensk landsbygd. Antar att de ofta var kornmagasin för hundra år sedan medan de idag är gäststugor eller redskapsförråd.

Eller står tomma och övergivna. T ex har mitt exemplar inte fått den kärlek det behövt. Det regnar in, men jag skulle vilja renovera det och kanske omvandla det till en skrivarstuga med gäststugepotential. Problemet är att det är SEFRAK-registrerat. K-märkt skulle man kanske säga på svenska, och det gör att man inte utan vidare får ändra någonting alls.

Många har rått mig att slå alla renoveringstankar ur hågen. Där skulle jag aldrig få sätta in en kamin eller ens isolera väggarna, för att inte tala om att byta fönster. Med nuvarande fönsterstorlek och -antal gör huset sig bäst som förråd eftersom det blir väldigt mörkt och murrigt där inne.

Men jag såg inte att jag hade något att förlora, så jag bokade ett möta med byggnadsnämnden på kommunen. Där förklarade jag att huset har två möjliga framtider. Antingen får jag inte göra något med det och då kommer det att förfalla tills det är bortom räddning, för ingen kan hindra mig att låta huset ruttna bort. Alternativ två är att tillåta mig att fixa det, i gammal stil, men några förändringar måste jag då få göra.

Detta var ett skämt.

Till saken hör att det här huset inte är så himla unikt. Det finns tusentals stabbur som är minst lika gamla och skyddsvärda. På min resa mellan hemmet och kommunhuset ser jag ett tiotal. Efter att ha samtalat med kommunens representant och visat bilder lät det inte alls omöjligt, varken att sätta in en vedpanna eller isolera. När det gällde fönstren fick de inte ändras för mycket på framsidan, men på baksidan (som nu är helt fönsterlös) fanns i princip inga begränsningar eftersom de inte kommer att synas från gården.

Jag har upplevt detta tidigare, både med myndigheter och med till synes ganska vrånga grannar som alla avrått mig från att försöka tala till rätta. Förutom rent illvilliga människor som njuter av att utöva makt (och sådana finns) går de flesta att resonera med. Får jag bara utveckla mina argument brukar mycket lösa sig. Men det bygger på att jag först ignorerar dem som säger att det är lönlöst att försöka.

Så nu har jag fått ytterligare ett byggprojekt att planera. Första steget är dock att lägga om taket. Tanken var att göra det redan i somras, men mina argsinta bin hade andra planer. Till våren finns dock ingen återvändo.

42 månader mellan butiksbesöken

Mattias, som tipsade mig om killen som gjorde 500 matlådor åt gången, har nu uppmärksammat mig på Johan som nästan är nere på mina matkostnader genom att syra grönsaker och äta frön. Han har ingen kyl, men klarar sig ändå i flera år utan att handla.

Varje shoppingfri dag är en seger!

Jag har själv ändrat mina konsumtionsvanor genom att köpa mjölk från en bondgård. Tidigare var det ofta just mjölkbehovet som fick mig till affären, ungefär en gång i veckan. Men nu har jag alltid mjölk i frysen eftersom jag köper tio liter åt gången och då kan det gå både två och tre veckor mellan handlingarna, vilket jag enbart ser som positivt.

Men här har jag helt klart mött min överman som säger sig klara tre och ett halvt år, och jag blir inte ett dugg stött av det utan enbart inspirerad. Jag måste verkligen ta tag i detta med att syra grönsaker. När det gäller groddning kom lusten av sig lite när jag groddade mungbönor och troligen blev arsenikförgiftad. Eller ja, vet inte om det räknas som förgiftning om giftet inte ens hinner ner i magen innan det kommer upp igen.

Pga den upplevelsen är jag nog hur som helst färdig med den den grejen. Att syra grönsaker ska däremot testas. Någon gång.

Väntar med pumpen

Det första jag gjorde när jag flyttade in i mitt hus förra hösten var att sänka temperaturen på luftvärmepumpen. När elen senare brakade i höjden slog jag av den när det var som dyrast.

Men förra vintern hade jag också ont om ved eftersom jag hade dålig koll på det mesta. Nu har jag haft tid på mig och vedboden är fullproppad, så då tänker jag att jag ska försöka klara mig utan luftvärmepump så länge som möjligt.

Jag är ju så lyckligt lottad att jag ofta kan vara hemma på dagarna och då är det inga problem att hålla värmen med ved. Nätterna går också bra. Så länge jag ligger under ett täcke håller jag värmen. Behövs det kan jag slänga på en filt och har jag tur kommer det en varm katt som håller mig sällskap. Men så är det morgnarna.

Så här såg termometern ut i morse. ”Ute”-temperaturen till höger mäter inte utomhustempen utan ett intilliggande rum med stängd dörr och ingen värmekälla. Men som ni ser är det i stort sett lika varmt (eller kallt) där när jag inte eldat på natten och luftvärmepumpen är av.

Jag har aldrig varit en morgonmänniska, och inte blir det lättare av att man ska häva sig upp i +12 grader. Om jag inte var av naturen nödd och tvungen att gå ut i badrummet och pudra näsan hade jag väntat till lunch. För även om jag fyller kaminen tämligen omgående tar det en bra stund innan termometern återigen visar rimliga inomhussiffror.

Så då skriver jag så länge.

Men ström spar jag, och jag tänker att det finns värre öden i livet än att frysa lite en stund varje morgon. Det börjar kännas helt naturligt att klä sig som en eskimå. Jag menar, vad gör man inte för att hålla nere kostnaderna?

Snökaos

Varje höst/vinter är det samma visa. ”Snöstorm”, ”extremväder” och ”trafikkaos”. Så vad har egentligen hänt? Det har kommit några centimeter snö i storstäderna. Till och med Skåne har fått en skvätt.

”Snökaos!!!”

Hur kommer det sig att så många får en chock av att vintersäsongen också innebär vinterväder? Trots att väderprognoserna visar när det ska bli minusgrader i kombination med nederbörd har de inte tänkt tanken att sätta på vinterdäck. Och det är ju tydligen många som glömt eller överhuvudtaget inte lärt sig hur man gör det, så då är man beroende av däckfirmor, som självfallet har lite ont om tid nu när ”alla” kommer samtidigt.

Ont om tid har också bilpendlarna. Hur skulle det vara att starta en kvart tidigare på morgonen när det rapporteras om sämre vägförhållanden? För det är ju egentligen bara det som krävs, att vara ute i god tid så att man slipper stressa, samtidigt som man ger bilen de bästa förutsättningarna genom att sätta på bra vinterdäck.

Jag har själv varit ung och dum, snålat på vinterdäcken, kört fortare än jag klarat av och, inte minst, startat lite för sent så att jag får ligga och pressa på gränsen istället för att kunna ta det lugnt (idiotiskt, för skillnaden är ju oftast bara några minuter på en vanlig jobbresa). Mitt försvar är att jag har växt upp. Det kommer naturligtvis nya generationer bilförare som måste få göra samma misstag, men det känns som rena dumhetsepidemin den här tiden på året.

”Men jag hade ju bråttom!”

Så kan vi inte bara lova varandra att sätta väckarklockan lite tidigare så att vi hinner skrapa rutan och hålla rimligt avstånd till bilen framför? Resor är allra bäst när de avslutas på resmålet.

Matbud med extra allt...

Jag läser på Sveriges Radios hemsida att kvinnor som beställt hem mat ofta utsätts för sexuella trakasserier av matbuden. Tre av de största budfirmorna har byggt telefonväxlar som hindrar buden från att få kundernas telefonnummer, för annars tycks det nästan som en naturlag att deras anställda telefontrakasserar gamla matkunder.

Helt sjukt givetvis, annonserar företagen efter arbetskraft i Sexmissbrukarförbundets tidning?! Att det här är ett vidrigt beteende är så självklart att det väl knappast ska behöva sägas. Skaffa en dejtingapp eller gå på krogen som vanliga människor!

Men med det sagt har jag en annan vinkel på nyheten. Artikeln inleds med konstaterandet: ”Att beställa hämtmat och få den levererad till dörren har blivit allt mer populärt under senare år.” Varför det? Har människor allt sämre kök så att de helt enkelt måste beställa hem mat för att kunna äta sig mätta?

Knappast. Varenda människa tycks renovera köket vid varje bostadsbyte, men även däremellan. Många tycks tro att kök som har några år på nacken måste rivas ner och bytas ut. Bänkar, skåp, luckor och vitvaror. Allt ska moderniseras, hela tiden.

”Men öh... det här är ju förra årets färg!”

Kokböcker säljer fortfarande som smör i solsken, så om människor saknar kunskaper att laga mat kan de läsa innantill. Åtminstone för några år sedan gavs det ut mer än en kokbok per dag bara på svenska. Annars finns det matrecept över hela internet.

Så hur kommer det sig att det finns en växande marknad för matbud? För några år sedan orkade folk åtminstone hämta maten själva även de dagar de inte orkade laga mat (som nog ändå var det vanliga), men nu ska den alltså köras ut, av bud som inte kan anförtros med kundernas telefonnummer eftersom de då kommer att ringa och flåsa i luren, skicka sms ”med oönskade sexuella inviter” eller dyka upp och försöka våldföra sig. Men vad gör man inte för att slippa använda sitt svindyra, nyrenoverade kök?!

Belysningen släcks i Laholm

Jag skrev ett blogginlägg för en månad sedan om nedsläckning av Faluns hoppbackar. I det exemplet sparades ett par hundralappar om dagen. I Laholm sparar man 15000-25000 kr per dag genom att släcka gatubelysningen. Men inte kommer de undan kritik för det.

Kritikern Karolina Borg hänvisar till sina barn. Barnen är inte trygga, deras frihet och möjlighet att cykla till skolan inskränks. Samtidigt berättar hon att på hennes gata finns tre gatlyktor varav den mellersta fortfarande lyser på nätterna. För mig låter det inte som någon större katastrof.

Utan att veta något om Karolinas barn kan jag konstatera att när jag var liten cyklade jag efter att det blivit mörkt. Jag hade något som heter cykellyse. Sådana finns fortfarande och de har till och med blivit bättre. På min tid var de små och drevs ofta av en dynamo som krävde att cykeln skulle vara i rörelse. Nu finns ljusvästar för ett par hundralappar som lyser upp en hel stadsdel med vitt ljus framåt och rött bakåt.

När det kommer till säkerhet kan jag också konstatera att på landsbygden (och i stora delar av världen utanför Sverige) är det ingen självklarhet att det ska lysa överallt hela natten. Jag skulle inte hitta till min brevlåda kvällstid utan att ta med en lampa och ska jag ut på vägen gör jag klokt i att använda både pannlampa och reflexväst. Det gör alla som ska över till grannen eller ta en promenad med hunden, barn som vuxna. Är säkerheten sämre här på kvällarna än där jag bodde i en Stockholmsförort fram till förra sommaren? Inte en chans!

Samtidigt vill jag ge Karolina lite rätt. Det kostar en slant att sätta upp gatlyktor och det känns meningslöst om man sedan ändå inte har råd att använda dem. Det är väl en sak om man tänker sig att nuvarande elpriser är på tillfälligt höga nivåer, men det tror jag inte på.

Fyra ronder mot skattemyndigheten

I somras fick jag mitt första ”skatteoppgjør” från Skatteetaten, den norska skattemyndigheten. Jag tänkte att det inte kunde bli ett problem för jag hann ju knappt bo i landet under 2021.

Det var faktiskt den första möjliga dispyten, om jag hade gjort det. Jag ansökte om norsk folkbokföring i september -21. Enligt Skatteetaten skulle processen ta ett par veckor, men pga att jag inte hade ett anställningskontrakt att visa upp utan istället kontoutdrag från tre banker som visade att jag har råd att bo här gick ärendet över ytterligare en myndighet och tog till slut sexton veckor, en bit in i januari. Så hade jag då bott här under 2021? Ja, för folkbokföringsdatumet hamnade innan årsskiftet trots att beslutet kom efter.

Norsk.

Detta var vi nog överens om, men jag tror ändå att det var en felkälla för skattebeskedet. Trots att jag inte tjänat en krona i Norge under året kom de fram till att jag skulle betala skatt. Det var förmögenhetsskatt på huset. Eftersom jag inte hade fått norskt personnummer kunde jag inte skaffa bankkonto, så huset var allt jag ägde här.

Två fel. Huset räknades som sekundärbostad istället för primärbostad, och jag bedömdes tillhöra skatteklass 0 istället för 1. Det första felet gör att bostaden räknas till 90 procent av värdet istället för 25 procent. Lagstiftarna tycker nämligen att det ska vara billigare att bo än att ha en fritidsbostad, och det är ju det jag gör. Det andra felet, skatteklassen, gjorde att jag felaktigt fick betala förmögenhetsskatt från första kronan istället för att först ha ett fribelopp på 1,5 Mkr.

Det är inte så himla lätt för mig som inte kan regler och turer att veta hur jag ska kunna ta mig an en hel myndighet, men en bit in i processen berättade min ”biodlarmentor” att han jobbat på Skatteetaten. Fast för 35 år sedan och på den tiden kunde man gå dit och om så behövdes boka ett möte. Det går inte längre. Det är en miljard formulär på hemsidan som gäller, eller telefon, och det enda man vet säkert om de som svarar där är att de inte har del i beslutsprocessen. Deras jobb är bara att guida skattebetalare rätt i formulärsdjungeln.

Först gick jag i alla fall in på Skatteetatens hemsida och ändrade manuellt husstatusen från sekundär till primär. Det ignorerades. Efter ett par veckor fick jag meddelande om att skatten stod fast trots den nya informationen. Då fick jag istället använda ett formulär för att det skulle ändras och när myndigheten då tänkte igenom saken insåg även de att detta var min primära bostad. Såklart, för vid årsskiftet ägde jag ingen annan bostad, inte i Sverige heller. Logiken säger att man inte kan ha en sekundär bostad om man inte också har en primär.

Så då gick skatten ner, men inte tillräckligt. I rätt skatteklass skulle jag betala förmögenhetsskatt på 25 procent av bostadsvärdet, men med start på 1,5 miljoner. Alltså skulle skatten bli noll om värdet på huset vore under sex miljoner, och det är det.

Men nej, Skatteetaten hade satt mig i en specialskatteklass för utlandsboende och dödsbon. Vid det här laget var vi ju överens om att jag bor i Norge och jag känner mig ganska frisk. Min biodlarguru/skatteexpert sa att jag skulle undvika att överklaga för den processen tar många månader. Bättre då att begära rättelse, det tar veckor.

Ny telefonkö till myndigheten för att ta reda på hur jag gör det. Jo, det var bara att skicka ett digitalt meddelande på webbsidan. Bra, sa jag, ”Jag är inloggad nu så kan du guida mig till hur jag gör det?” Nej, efter en stunds letande gav hon upp, så det slutade med att hon själv fick skicka meddelandet till sina kollegor.

Tacka vet jag e-post.

Några veckor senare fick jag ett nytt skatteoppgjør – med samma siffror. Dags för den tidsödande överklagan. För att slippa alla idiotiska formulär skickade jag på biguruns inrådan ett vanligt postbrev. Jag hoppades att jag skulle få besked när överklagan var inne i systemet, men efter två veckor ringde jag och frågade. Nej, den hade inte kommit än, men det kan ta lite längre tid så pröva igen om en vecka. Sagt och gjort, och samma svar.

Men då fick jag tag i en medarbetare som visste hur man skickade digitala meddelanden. Fast det får vara max tusen tecken, sa hon. Inga problem, sa jag. Det här är nämligen ett superenkelt fall som kan sammanfattas med att ni har fel och jag har rätt. Några meningar till blev det, men inte många. Och så en ny väntan. Vid det här laget hade jag redan fått betala in den skatt jag inte tyckte att jag skulle betala. Annars hade jag blivit straffad för det.

Några veckor senare kom så beskedet. Nu hade Skatteetaten äntligen fattat vad de borde ha greppat redan från start. Att jag bor i mitt hus och således ska betala förmögenhetsskatt på en fjärdedel av värdet, men med ett fribelopp på 1,5 Mkr. Den inbetalda skatten satt på mitt konto samma dag, med ränta.

Reflektioner:

1. Det hade inte gjort något om myndigheten berättat hur de kom fram till sina siffror. Jag fick bara en klumpsumma på förmögenheten och en klumpsumma på skatten och så fick jag själv komma på detta med skatteklasser och sekundär/primär bostad genom att räkna baklänges. Den biten tror jag faktiskt funkar bättre i Sverige.
   
   
2. Om jag ändå ska sitta i telefonkö och sedan uppta tid för en anställd, varför kan jag inte få komma till rätt avdelning, som vet vad jag pratar om? Då hade det kanske räckt med ett samtal istället för 5-6.
   
   
3. Och avslutningsvis, varför har man en hemsida som är så krånglig att navigera att knappt ens de själva (de anställda som har just detta till uppgift) klarar av att hitta rätt?

Men jag fick rätt till slut och längs vägen fick jag en kurs motsvarande två högskolepoäng i myndighetsnorska.

Vegetariskt skräp

Som vegetarian får jag en och annan gliring. Hade jag haft anlag för att bry mig om vad andra tycker om vad jag äter skulle jag kanske se det som hot och hat (i alla fall hat, men tydligen hör dessa ord ihop numera), känna mig kränkt och gråta ut om personangrepp, men en åsikt jag inte känner mig ett dugg träffad av är att vegetarianer äter konstgjord skräpmat.

Det mest processade livsmedel jag äter är antagligen vetemjöl, och med undantag för glutenallergiker gör de flesta svenskar det. Eftersom jag undviker hel- och halvfabrikat är det nog få som får i sig så lite konserveringsmedel och färgämnen som jag.

Det här är lite tillspetsat, för den som köper en färdig köttfärsbiff i tron att den innehåller 100 procent kött skulle bli grymt besviken av att läsa innehållsförteckningen, men lite ligger det ändå i bilden. Därför köper jag inte ”fejkon” eller ens quorn.

Jag lagar nästan all mat helt från grunden. Vill jag ha någon form av vegobiff gör jag den själv, av ärtor, bönor, spenat, rödbetor, morötter eller andra rena råvaror. Inte sällan äter jag kokta eller stekta grönsaker/rotfrukter och inget annat. Det blir billigast, godast och nyttigast, så varför krångla till det?

Det här var min middag igår kväll. Vitkål, lök och ägg, stekt i en skvätt olja och kryddat med salt och peppar. Varför köpa en färdigrätt bestående av en massa koncentrat och extrakt när det finns riktiga råvaror?

Är vegetarianer och veganer mer benägna än köttätare att köpa konstgjort skräp? Det vet jag inte. Kanske de yngsta, men ärligt talat är det nog även många köttätare som äter skräp i tonåren och när de precis flyttat hemifrån. Men tråkigt är det för det är gott med riktig mat.

Garage, del 2

Nu är det en dryg månad sedan jag skrev Garage, del 1. Jag har inte glömt bort projektet utan jobbat långsamt framåt. Jag vet inte om detta är en efterlängtad uppföljare, men här kommer den ändå.

Golvet var klart. Tak och väggar återstod. Dessa består i lador oftast av stockar. Charmigt och hållbart, men inte optimalt när man ska regla upp, isolera och gipsa. Så här såg tak och väggar ut från start.

För att få framförallt taket plant krävdes en himla massa mätande med måttband, klossar under reglarna och ett par hederliga gamla vattenpass. Fuktspärrar, 60 cm mellan reglarna och på med gipset medan glasullen regnar ner i ögonen.

Uppmärksamma läsare ser kanske att fönstret bytts ut. Det var inte för att det gamla saknade spröjs, vilket är en styggelse, utan för att det var för dåligt isolerat. Nya fönster (två, för det är ett fönster till höger också, utanför garaget, men på samma laduvägg) inhandlades nya, men privat av en kille som fått dem över när han byggt klart. De kostade 1300 kr och hade säkert kostat det dubbla i butik.

Och så ser ni att till vänster är det ingen vägg alls. Där har det varit helt öppet in till den stora delen av ladan, men nu vill jag kunna värma upp rummet och då vill jag ha en isolerad vägg där.

Ännu mer uppmärksamma läsare känner igen dörren längst till vänster från ett inlägg i somras. Den fick jag av en granne och tänkte direkt på garaget. På väggarna sätter jag OSB och först därefter gips för att kunna skruva upp vad som helst vart som helst, utan expanderskruvar och krångel.

Men sedan gips, som sig bör i ett garage, av brandskyddsskäl.

Då återstår el, en isolerad garageport, lite småfix som smygar och lister runt fönstret, och avslutningsvis spackel och färg. Men det sparar vi till ett framtida blogginlägg. Inte främst av utrymmesskäl utan för att det inte är klart än.

Ta inte i tång!

Jonathan Lind är en kille i Kungsbacka som kommit på att han kan gödsla sin trädgård med tång. Lyckligtvis bor han så nära stranden att han kan gå dit med skottkärra och hämta, så då slipper han köra bil för att köpa konstgödsel. Kommunen vill hålla sina stränder rena från tång, som ju ser rätt trist ut och dessutom luktar lite.

Ser ni problemet här? Inte jag heller, men det heter Naturvårdsverket. Där jobbar det nämligen en handläggare, Sanja Kurusovic, som jobbar med allemansrätt. Eller jobbar och jobbar... Uppenbarligen har hon alldeles för lite att göra. Enligt en dom från artonhundratalet (japp, jag hittar inte på detta även om det säkert låter så) är det inte givet att man får hämta tång. För den kan markägaren vilja ha själv.

”Rör inte min tång!”

Fast nu vill den ju inte det! Marken ägs av kommunen och det som är användbart gödsel för Jonathan är en sanitär olägenhet för dem.

Så då skulle man kunna rekommendera Jonathan att mejla kommunen, så är (det av Naturvårdsverket skapade) problemet löst. Men jag tycker inte att han ska göra det, av två skäl. Dels har kommunen rimligen annat att göra än att svara på om man får ta deras skräp som de varken vill ha eller skulle märka att de blivit av med. Kungsbacka kommun verkar ha flera mils strandremsa, hur mycket hinner Jonathan skopa upp med sin skottkärra?!

”Nu jävlar!”

Men det främsta skälet varför jag inte tycker att han ska kontakta kommunen är att risken finns att det där finns någon helt meningslös människa som i likhet med Naturvårdsverkets Sanja Kurusovic lever för att gnälla och bråka med människor som lever funktionellt och fredligt. Och har du väl frågat och fått nej blir det ett värre brott. Så Jonathan, fortsätt du att odla dina grönsaker och plocka den tång som du för övrigt redan är delägare till.

Det är en detalj som myndighetspersoner ofta glömmer, att vi är samhället och de ska jobba åt oss! 

Knalle-Sparo 2.0

Nu har det blivit väldigt mycket biodling här, för att vara off-season. Särskilt om man läst min gästblogg hos Miljonär innan 30 i helgen. Men det får ni stå ut med. Jag har inte hunnit skriva något smart, genomtänkt blogginlägg eftersom jag stått på en marknad och sålt honung hela helgen, så jag tänkte att jag skriver om det då.

Denna gång utomhus, vilket kändes som en chansning i mitten av november. Den förra marknaden regnade halvt om halvt inne. Den var ändå inomhus, men om vädret är för dåligt för att folk ska lämna hemmet lär de knappast besöka en utomhusmarknad. Den här gången hade jag dock tur med vädret.

Som synes har jag investerat i ett partytält, från Biltema för 649 kr. Nu har jag förstått att knalleproffs lägger några tusen och får tält som tål regn och blåst mycket bättre, men den här gången räckte mitt alldeles utmärkt.

Jag försökte rätta till misstagen från senast och kände mig bekvämare i säljarrollen. Osäker på om det var det som gav resultat eller om det bara var en mycket bättre marknad, men jag sålde mer än dubbelt så mycket honung den här gången.

Jag fortsätter att försöka ta till mig tips och råd från mer rutinerade säljare, så kanske finns potential för större vinster. Något jag tänkt en del på är om jag kan bredda mitt sortiment. Jag vill inte slå mig på annan livsmedelsförsäljning (Mattilsynet går hårdare på dem som säljer annat, honung ger varken matförgiftning eller andra åkommor), men dels funderar jag på att smaksätta honungen, dels kan jag sälja något annat. Antingen relaterat, som honungsskedar eller insektshotell, eller något helt annat, och då sätter ju nästan bara fantasin stopp.

Det gäller ”bara” att komma på något som är lite unikt och finns en marknad för. Det kan bli fågelholkar, konsthantverk eller parabolantenner, jag har ingen aning. Men först ska jag bli av med årets honung och det kan nog ta en god stund in på nästa år.

Vad kändisar tjänar

De vanligaste sökningarna på min blogg är offentliga personers inkomster. Typ ”Olof Palmes lön” och ”Vad tjänar Mikael Ymer?”. Min blogg är en ganska dålig källa för sånt. Det finns något undantag, men knappast många.

”Pensionsförsäkring sa du?”

Orsaken är enkel, jag är inte intresserad. För många år sedan lyssnade jag på några avsnitt av podden Värvet. Poddar var nytt och programledaren Kristoffer Triumf verkade ha standup-ambitioner och eftersom jag jobbade som komiker så jag kände många av hans gäster. Men jag tröttnade eftersom Triumf alltid la larvigt mycket tid på att fråga om gästens lön. Svaret var för övrigt i stort sett det samma i varje avsnitt. Gästen hade eget aktiebolag och valde själv att plocka ut en lön strax under brytpunkten för statlig inkomstskatt, vilket på den tiden väl var runt 35000 kr i månaden.

Men även om siffran hade speglat hur bra kändisens verksamhet gick ekonomiskt känns den ointressant för mig. Det säger ingenting om hur hårt han/hon jobbar och är ett dåligt mått på framgång generellt. Och vad tusan ska jag med vetskapen om vad Henrik Schyffert tjänar eller hur mycket pengar Pernilla Wahlgren har i sitt företag?!

Vore jag anställd hade jag varit intresserad av vad mina kollegor på samma företag hade haft i lön. Åtminstone de med liknande jobb för det skulle säga något om mina möjligheter vid nästa löneförhandling, annars struntar jag i det med. Ointresset beror inte på att jag är en nobel människa som saknar anlag för avundsjuka. Jag är säkert lite avis som alla andra, på en massa saker. Uppdrag de fått, människor de fått möjlighet att jobba med, uppmärksamhet eller utmärkelser. Men aldrig inkomster.