Knalle-Sparo

Jag har en kluven inställning till att sälja på marknader. Å ena sidan verkar de som reser runt och säljer sina produkter, oavsett om det är älgkött, krimskrams eller kläder, ha en skön gemenskap och inställning till livet. Å andra sidan är det verkligen inte jag.

Jag har sålt ”sopor” på Täby Galopp, som måste vara en av Sveriges största bakluckeloppisar. Annars har jag mest erfarenhet som köpare/allmänhet, jag har varit på Kiviks marknad och diverse mindre vår- och höstmarknader där jag bott.

I helgen var det så dags för min debut som honungsförsäljare. Som nybliven biodlare har jag inga upparbetade marknadsföringskanaler och inga gamla stamkunder, så då gäller det att bryta ny mark. Detta var en inomhusmarknad. Reklamen tycktes begränsad, men det var svårt för mig att veta om det berodde på dålig PR-känsla eller att marknaden är så känd och inarbetad att det räcker med suddiga bilder och knapphändig info på en hemsida och i sociala medier. Jag försökte komma dit så fördomsfritt som möjligt, beredd på det mesta, inte minst för att se och lära för framtiden.

Jag tänkte mig in i vad som hade lockat mig som kund. Jag säljer honung, ett par varianter och ett par storlekar på glasen, men alltihop bara honung, inte den mest visuella eller spektakulära produkten. Så vad gör man då för att sticka ut i bruset? Jag tycker att bin är fascinerande djur. Små, men komplexa och dessutom lite farliga.

Men jag kunde ju inte ta med dem, så jag valde det näst bästa. Jag klippte ihop filmsekvenser med stillbilder av arbetet med bina och honungen. Filmskärmen var i största laget, men förutom det var detta ett genidrag. Många marknadsbesökare stod och tittade en stund, varpå jag erbjöd dem ett smakprov av honungen, låt oss kalla det en honungsfälla.

I övrigt satsade jag på tydliga skyltar med information och produkter. Trots filmen hade jag inte all världens tid att ge besökarna relevant information. Man kan tänka att de ställer frågor om de undrar över något, men troligare är att de hastar vidare. Jag blev faktiskt förvånad över hur många säljare som slarvat med detta och använde handskrivna, allt för små prislistor.

Själv sjabblade jag med annat. T ex hade jag inte tänkt på att sätta en duk över mitt marknadsbord och med den täcka lager och stök under bordet. Och så märker jag hur orutinerad jag är i mitt försäljarsnack. Till del kan jag skylla på att norska inte är mitt modersmål, men detsamma gäller ju nästan varenda torghandlare i Sverige och inte låter de sig hindras av det. För mig tog det flera timmar innan jag kände mig hyfsat bekväm i säljarrollen.

”Och priset till mest obekväma säljare går till...”

Sedan var det annat som var bortom min kontroll. Vädret t ex. På söndagen hade jag inte gått ut om jag inte måste och att döma av det glesa besökarantalet var det fler som tänkte likadant. Jag tror dessutom inte att det hade skadat med fler utställare. Nu var det tjugotal och jag är glad att jag var ensam honungsproducent, men det hade blivit mer drag med 40-50 utställare.

Nu har jag i alla fall testat. Nästa gång (för en sådan blir det) ska jag vara ännu bättre. Jag lyssnade dessutom med andra säljare om bra marknader för mina produkter. Grannen sålde korv, så våra varuprover kompletterade varandra bra smakmässigt, så jag hoppas att jag får nya chanser. Nu kör vi!