måndag 19 augusti 2019

Hårfint spartips

Jag slutade gå till frisören 1997 eftersom den frisyr jag haft sedan dess inte kräver proffshjälp. Jag drar runt en trimmer i skallen ett par gånger i månaden och låter tillväxten singla ner. Hela processen tar några minuter och även om frisören vore gratis skulle jag inte göra mig omaket att boka en tid och ta mig dit för något jag gör lika bra själv.

Men nu är ju inte frisören gratis. Det finns frisörer och hårstylister som tar fyrsiffriga belopp bara för att ta fram saxen, men låt oss säga att en klippning kostar 400 kr och att jag skulle behöva gå dit varannan månad. Vidare utgår jag ifrån att det blivit 10 kr dyrare varje år (390 kr 2018, 380 kr 2017 osv) och att jag fått 8 procents avkastning på de klippningspengar jag istället kunnat investera. I så fall har jag sparat 93385 kr på att klippa mig själv.


Jag har visserligen köpt några trimmers under de här åren, men å andra sidan räknar jag rätt snällt i frisörens favör. Många klipper sig fler än sex gånger per år och för mer pengar. Dessutom har jag inte lagt till reskostnad eller satt en prislapp på den extra tid det hade tagit mig.

Jag fattar att många (både kvinnor och män) med möjlighet att odla hår hellre skulle skaffa peruk än att gå runt med en egenhändigt snaggad icke-frisyr och tycker att det är värt priset, vill gynna den lokala frisören eller njuter av att få håret masserat och bättra på svensk BNP. Det här är varken en uppmaning eller ett fördömande.


Men för egen del har jag inte saknat mitt hår en sekund under de här åren. Vi hade kul på 80- och 90-talet, men nu har jag mycket hellre kul med 93385 kr.

lördag 17 augusti 2019

Usch för kurs!

Jag brukar inte uttala mig om s k börsprofilers kurser och föredrag. Min grundinställning är att om det finns en köpare och en säljare som bägge är nöjda med priset och köparen vet hur produkten/tjänsten ser ut har ingen med det att göra. 6000 kr för en endagskurs kan tyckas i saftigaste laget, men har man sex miljoner att investera behöver man ju faktiskt bara göra en promilles bättre avkastning för att tjäna in kostnaden redan första året.

Men det senaste erbjudandet är en nybörjarkurs i fondsparande, på nätet, för dig som ”vill börja investera på börsen” och ”inte vet var du ska börja”. Nu har jag visserligen bara investerat på börsen i dryga 30 år, men jag trodde att själva poängen med fondsparande är att fondernas förvaltare sköter investeringarna åt en. Ja, du behöver välja fonder, men att komma igång med detta borde inte behöva kosta svindlande (på mer än ett sätt) 2490 kr.


Kanske har kursen högre ambitioner än vad man kan hitta gratis lite varstans på nätet? Målet skulle ju kunna vara att till slut bli en börshaj och kanske förvalta egna fonder, men det verkar inte så. Formuleringen ”När väl pengarna har börjat jobba för dig kan du fokusera på annat!” i informationsmaterialet får mig att tänka på den gamla skrönan om rökavvänjningsprogrammet där man efter att ha skickat in pengarna fick hem ett brev med texten:
Tack för pengarna! Glöm nu inte att sluta röka.
De flesta kommentarer går i den riktningen: ”Bland det mest oseriösa jag sett”, ”Du borde skämmas”, ”Hoppas verkligen inte folk går på denna skit”, ”Jäkla bluffmakare”. Men återigen, var och en lägger pengar på vad den vill. Någon kanske t ex tycker att kursledarens politiska budskap är värt 2490 kr i ren uppmuntran, men om man är nybörjare och inte har några sex miljoner att investera hoppas jag att man gör något annat för pengarna.


Jag får en känsla av att man (lite som gymkorten) hoppas på kunder som betalar för att de behöver en spark i arslet att komma igång. Är du en sådan potentiell kund, snacka ihop dig med en kompis istället, eller anslut till en nätgrupp där ni sparkar varann helt gratis.

Jag har bestämt att sommaren är över på måndag. Vädret rår jag inte över (det gör bara Miljöpartiet). Vad jag menar är att bloggen går in i höstläge med dagliga inlägg igen.

torsdag 15 augusti 2019

Hatar svenska politiker inrikessemestrar?

WLTP, eller Worldwide Harmonized Light Vehicle Test Procedure, innebär ett nytt sätt att beräkna fordonsskatt. EU har gått ut med direktiv att det nya testsystemet inte ska resultera i högre skatt, men åt det hållet är svenskarna aldrig så noga med att lyssna på EU som de annars är.


Och för en del kommer detta att slå utav bara helvete. Husbilsägare kan få betala tiotusentals kronor mer i skatt eftersom de ska drabbas lika hårt som tunga lastbilar i yrkestrafik, trots att de flesta husbilar bara går några hundra mil om året, på sommaren när utsläppen är som lägst.

Så hur är det tänkt att vi ska semestra i framtiden? De som väljer att flyga till Thailand eller Kanarieöarna är det väl snart skottpengar på. Båt är givetvis inte till att tänka på, åtminstone inte motorbåt. I takt med stigande fastighetsskatter är det allt färre som kan ha en sommarstuga för man kan ju inte råna en bank för att få råd, det är ganska olagligt faktiskt.


Det vore såklart fint om alla drog på cykelsemester, bodde i tält där de knaprade på biodynamiskt hemodlade grönsaker, men precis som MP-förslaget att barnfamiljer ska storhandla med lådcykel blir det orealistiskt om man tar hänsyn till verkligheten.

Svenska kronan har ett rekordlågt värde. En av få fördelar med detta är att det skulle kunna gynna svensk turism. Ska nu politikerna lyckas klanta bort det med?

tisdag 13 augusti 2019

Världens tråkigaste sommarjobb

Märkligt att jag blev intresserad av pengar efter att mitt i särklass tråkigaste sommarjobb helt och hållet handlade om pengar. I slutet av 80-talet tillbringade jag en sommar på en storbank. Men det var inget flashigt kontorsjobb, inget om aktier eller börsen. Jag stod i en källare och räknade pengar.

Det var mynt från p-automater och sedelkassetter från godis- och växlingsautomater. Men allra mest var det tristess. Förutom andra uttråkade sommarjobbare fanns här främst tre kategorier av anställda. Det var killar och tjejer i tjugofemårsåldern som tvingades slita här i väntan på roligare jobb. Tanter vars kunskaper inte längre efterfrågades, så det här var deras slutförvaring i väntan på pension. Och så de där som troligen stått där sedan myntautomaternas införande någon gång på 60-talet. Den ena gruppen var lika bitter som den andra och tredje.


Till saken hör väl att när vädret för ovanlighetens skull är bra i Sverige vill man ogärna tillbringa hela dagarna i en källare utan fönster. Men mängden pengar som hanterades omöjliggjorde andra lösningar.

Vad lärde jag mig på detta? Att det finns gränser för vad man kan göra för pengar. Det finns verkligen inga pengar i världen som skulle förmå mig att ta ett liknande jobb idag. Å andra sidan finns det ju snart inga mynt och de används definitivt inte i parkeringsautomater.


Kanske kan man hitta ljuspunkter i dylika minnen lite grann som man kan höra gubbar tala varmt om lumpen. För min del funkar den mer som ”Det kunde varit värre”. När jag kom ut i det ”riktiga” arbetslivet blev jag positivt överraskad att inget jobb var tråkigt, ingen arbetsplats såg värre ut och inget fikarum hade sämre stämning. Sedan har jag jobbat i många branscher, men aldrig bank. Aldrig någonsin.

söndag 11 augusti 2019

Tandvård, sista kapitlet

I december sprack min rotfyllda tand. För övrigt min enda rotfyllning. Får väl se det lite som en ungdomssynd, från en tid när jag inte reflekterade över att tänderna med fördel ska hålla en livstid. 7000 kr, gissade tandläkaren att ”kalaset” skulle gå på, en siffra som snabbt höjdes till 12000.

Fast då hade man kommit på att man också skulle plocka ut en visdomstand i underkäken, något som visade sig kolossalt komplicerat. Och mot räkningen vid varje besök finns ingen bedövning.


Värst tror jag ändå var tiden. Att det skulle kräva elva tandläkarbesök fördelade på åtta månader hade jag inte kunnat föreställa mig. Jag fattar att vissa moment måste väntas ut, bakterier i tandrötter låter sig inte kväsas hur som helst. I andra lägen hade jag gärna sluppit vänta 3-4 veckor mellan besöken och att det skulle ta hela tre försök att få till en fungerande krona i rätt färg och storlek känns för dåligt.


Har du prövat att borsta tänderna?” frågade en kompis när han fick höra att jag skaffat klippkort hos tandläkaren. Berättigad fråga, men jag har faktiskt rätt bra tänder som inte brukar kosta dubbelt så mycket som jag bränner på mat.

Free at last!

Jag får försöka glädja mig åt det, men hamnar jag i det här läget igen ska jag noggrant kontrollera östeuropeiska och asiatiska alternativ. Kanske äter reskostnaderna upp den sparade tandvårdskostnaden, men undrar i hur många länder det tar åtta månader att laga en enda tand.

fredag 9 augusti 2019

Handelskrig, är det nåt?

När det gäller politikers inverkan på börsen tycker jag att den konstant överskattas. Inför vartenda parlamentsval spekuleras i hur börsen ska ta emot den ena eller andra ledaren, men för det mesta skiter börsen i vilket. Möjligen vill marknaden ha arbetsro, så när valet väl är över går det upp oavsett. Det krävs Brexitnivå för att de politiska besluten ska få genomslag på börsen.


Nu snackas det om handelskriget (eller ”trejdingwååret” som de sa i veckan i en finanspodd vars svengelska jag nog redan kritiserat tillräckligt) mellan främst USA och Kina. Varken Donald Trump eller Xi Jinping är de försiktiga utspelens mästare och visst har väl världen skäl att lyssna noggrant till vad de säger och hur de säger det.

Men ändå, vad svenska journalister än önskar är ingen av dem dum i huvudet. Det är en sak vad man säger i eller inför förhandlingar och en helt annan sak vad man faktiskt kommer försöka få igenom när det verkligen gäller. Trump och Xi har ett gemensamt intresse av att kunna samarbeta.


Trump har haft vettiga samtal med Putin, Kim Jong-un och t o m Macron, som är så olika Trump som det går att bli. Jag är rätt säker på att det här också ska gå bra. Jag har mina dubier om börsens utveckling den närmaste tiden, men personligen är jag betydligt mer rädd för en sydeuropeisk bankkrasch (eller andra större företagskollapser) än jag är för att världens två största ekonomier ska putta varandra över stupet. Är jag överdrivet positiv då?

onsdag 7 augusti 2019

Fungerande samhällen i Sverige!

Jag har varit på studiebesök i ett fungerande samhälle, så som ni förstår var det inte ett mänskligt sådant. Här är en ledtråd.


Efter att ha läst böcker, lyssnat på poddar och sett otaliga videos har jag bara blivit mer och mer intresserad av biodling. Vem vill inte ha hundratusentals arbetare som jobbar hela dagarna, sju dagar i veckan? Allt de kräver i motprestation är ett hus, och de har inga stora krav där, det är funkis som gäller och temperaturen reglerar de själva till exakt 34,5 grader oavsett om det är -20 eller +40 utanför.


Det som fascinerar mest är deras otroliga effektivitet. Precis som i en myrstack verkar det för ett otränat öga vara rena anarkin, men varje bi har sina egna uppgifter, här finns putsbin, vaktbin, samlarbin osv. Blir det för få av en sort hoppar andra in, utan MBL, fackmöten och annat tjafs, för här jobbar alla mot samma mål. Merparten av kommunikationen sker med hjälp av dofter, så inget onödigt ”surr”.

Ägg läggs, honung samlas in och vattenhalten i den fläktas med gemensamma krafter ned till 18 procent, varpå cellerna förseglas. När så skett plockar biodlaren in ramarna och tar bort cellocken innan slungning, alternativt lämnar över arbetsuppgiften till en bloggare. För sådana gör ju typ vad som helst för att få bra bilder.


Men apropå det, det här är ju en ekonomiblogg. Så går det att tjäna pengar på biodling? Ja, det verkar riktigt lovande. Från de som bara har ett par kupor till professionella odlare med flera hundra verkar de flesta eniga om ekonomiskt överskott som mål.

Här var uppdraget att skopa upp en deciliter bin. Gick sådär...

En bikupa kan ge runt 30 kilo honung (á 50 kr) per år. Har man många kupor kan man hålla kostnaderna nere med hjälp av stordriften. Å andra sidan verkar mindre odlare kunna maximera vinsterna genom att sälja honung privat till högre priser, men också genom att förädla biprodukter (pun intended), sälja bivaxljus, propolis, pollen och annat som odlare med 200 kupor inte har tid att dutta med.


Antagligen gör man klokt i att starta försiktigt med ett fåtal kupor. Alldeles oavsett, inom en hyfsat snar framtid vill jag ha bin.

måndag 5 augusti 2019

Ännu en pekpinne mot FIRE

Jag har inte bestämt mig för om jag ska ha dåligt samvete när jag ”hänger ut” tweets på ett par hundra tecken som kanske skrivits i hastigt vredesmod och med skrikande barn runt benen. Sedan sitter jag och dissekerar och analyserar i en timme. Men jag har bestämt mig för att så länge det är skrivet från ett offentligt konto får de stå sitt kast att någon nitisk bloggare tar dem på allvar.

Tweeten det gäller den här gången är denna:


Det första som slår mig är motstridigheten. Han har alltid gillat egensinniga människor som gör självständiga val, men när de gör det kommer jordens generalisering kryddad med ett kilo fördomar. Typ: ”Jag har alltid använt ett vårdat språk, men det är ju fan vad alla kukrunkande jävla miffon triggar igång mig med sitt helvetes jävliga pissbeteende.

Hur lever kyrkråttor? Eller rättare sagt, hur kommer det sig att så fort ämnet är FIRE/ekonomiskt oberoende kan man hitta på egna definitioner, dra alla över en kam och sedan såga en hel grupp människors sätt att leva som helt ovärdigt? Jag tragglar igenom hela tråden för att få lite mer kött på benen och hittar:
Men lever du så 'du går runt'- då är du ju inte fri....


Vem bestämmer det? Jag gick nämligen här och inbillade mig att den enskilde individen har rätt att definiera sina egna gränser. Den som känner sig fri genom att tågluffa på heltid och ha alla sina ägodelar i en ryggsäck är fri. Att sedan jag och många andra inte delar denna vision spelar ingen roll.

Det verkar kanske snarstucket att sitta här och reta sig på en tweet som ju av utrymmesskäl inte kan täcka in alla eventualiteter, men sedan jag började att offentligt ventilera min syn på ekonomisk frihet har jag upptäckt att även om många retar sig på strävan efter ekonomiskt oberoende är det ingenting mot hur provocerande det tydligen är att kunna göra det med små medel. Girighet är småstörígt, men förnöjsamhet är en dödssynd. Det börjar jag reta mig på.

lördag 3 augusti 2019

Hejdå, saker

Flera personer i kommentarsfältet har tipsat mig om boken Hejdå saker av Fumio Sasaki, som jag fick uppfattningen skulle vara en lättsam och rolig bok om minimalism. Nu har jag läst den.


Normalt gillar jag kluriga japaner av Mr Miyagi-typ, som Haruki Murakami, och Fumio Sasaki är extremt japansk. Nästan samtliga populärkulturella referenser i boken handlar om andra japaner, bortsett från idolen Steve Jobs och karaktären Tyler Durden i Fight Club, som med tanke på hur många sökta och osökta hänvisningar han gör till den mycket väl kan vara den enda icke-japanska film Sasaki någonsin sett.

Jag vet inte om det beror på att författaren är ungefär hälften så gammal som Murakami och Miyagi (när Karate Kid gjordes alltså, nu är han död), men jag saknar deras tyngd här. Som flera verk i minimalismfacket känns det som att behovet att få ut en bok som är rätt i tiden är starkare än viljan att gå på djupet.

Riktigt tramsigt blir det när han föreslår att man inte ska ha köksutrustning eftersom man kan gå ut och äta. Eller när han berättar om en fotmassageapparat som han köpt, gett bort, ångrat sig och köpt ett nytt ex av. Eller den i och för sig ärliga historien om att de ägodelar som krävde mest mod att skiljas från var porrfilmer han lagrat på sin hårddisk.

Du har inte funderat på att tjacka möbler?(replik ur Slutspel, en av mina favoritfilmer)

Kapitlet med 55 handfasta tips på minimalistiska handlingar är bra. Fast det är tyvärr nästan allt av värde i hela boken och hade passat bättre som ett blogginlägg (det kallar jag minimalism!). Antagligen märkte Sasaki själv det och – jag skojar inte – avslutar hela boken med att återupprepa de 55 tipsen i denna ändå ganska tunna bok.

Har ni några timmar över och vill ha en snabb introduktion i minimalism antar jag att Hejdå saker är en helt okej inkörsport, men ni skulle lika gärna (sade han ödmjukt) kunna läsa min bloggserie om minimalism i tre delar (1, 2 och 3) inklusive länkar och kommentarer. Men skippa i så fall det där japanska boktipset, det höll tunt ;-).

torsdag 1 augusti 2019

Vem vill ha FAANG-monopol?

De så kallade FAANG-aktierna (Facebook, Apple, Amazon, Netflix och Google) får klä skott för denna spaning, men egentligen tänker jag bredare och är inte specifikt ute efter just dessa företag.

För tjugo år sedan var Microsoft den stora aktören genom vilken all ny teknik gick. Deras makt var irriterande och lite skrämmande, men känns som en västanfläkt jämfört med idag. Teknikjättarna har inte monopol och censur av nordkoreanskt snitt, men alla kan se åt vilket håll det barkar och det är inte åt rätt håll.


Google har varit tydligast i sina avsikter genom att inte hymla om att de vill ”hacka” nästa års amerikanska presidentval så att Demokraterna vinner, precis som de var tydliga med att de föredrog Clinton framför Trump 2016. Taktiken är bl a att dribbla med sökresultaten. När Bill Clintons kompis Jeffrey Epstein åkte dit för sexhandel med småflickor försvann snabbt alla bilder på dem tillsammans.

Debattörer som går emot Googles världsbild blir först av med sina reklammöjligheter på Youtube, och om inte det räcker för att tysta dem plockar man bort kontona rakt av. Och alla minns väl James Damore som fick sparken från Google för att han – i enlighet med arbetsgivarens önskemål! - framfört åsikter om kön och jämställdhet.

Facebook är också duktiga på att stänga av ”felaktiga” åsikter och verkar lägga mer och mer tid på att städa bort folk och fakta både med hjälp av algoritmer och anställda åsiktspoliser. När islamkritikern Tommy Robinson nyligen åkte i fängelse för att ha filmat utanför en rättegång räckte det med att nämna honom på Facebook för att få sitt konto avstängt. Detta företag håller nu på att skapa en egen valuta. Tror ni att alla kommer få använda den, även de som inte ens får ha ett Facebookkonto?


Argumentet från dem som stödjer företagens åsiktsregleringar är att det är privata företag som har rätt att göra vad de vill på sina egna plattformar. De har en poäng, men när dessa privata företag blivit så mäktiga att de kan ställa ultimatum till länders lagstiftare och regeringar är marknaden inte längre fri. Om förutsättningen för ett fungerande liv är ett Apple Card rättar de flesta in sig i ledet.
Man vågar ju för fan inte öppna käften, för alltid är det någon http-person som blir kränkt.


Det finns människor vars åsikter jag föraktar, åsikter jag önskar inte kom till uttryck. Men jag vill inte ha ett samhälle där åsikterna förbjuds för nästa gång är det jag som tystas. Åsikter som inte upprör någon behöver ingen lagstadgad yttrandefrihet. Den måste finnas till för åsikter som upprör och kränker, och man kan inte ha lite yttrandefrihet, antingen har man det eller också har man det inte.

tisdag 30 juli 2019

Köksmaximalist

Jag har försökt dra ner på antalet ägodelar. På vissa områden har jag lyckats, på andra sämre. I köket är det bedrövligt.

Jag gillar att laga mat och gör det ofta, men ibland har jag en övertro på hur mycket jag varierar mig i köket. Jag använder t ex två knivar, en vanlig kockkniv och en räfflad kniv för bröd och annat som lättast kapas med sågtänder. Men jag nöjer mig inte där. Jag har ett helt knivställ och ännu fler knivar i lådorna. Jag bara använder dem aldrig. Samma med sju av mina åtta saxar.


Mönstret går igen på allt möjligt. Jag har en rostfri kastrull som används till det mesta. En större för storkok och en gjutjärnsgryta kan jag också motivera, men så har jag 3-4 till där jag ärligt kan säga att hälften aldrig används, resten sällan. Vidare har jag kaffekoppar för fler personer än jag skulle rymma i lägenheten, liksom bestick. Jag skulle inte bli en gaffel kort om jag så lät bli att diska i tre månader.

Över till överkurs, de där grejerna man inte behöver alls. Visst kan det vara bra att ha en sil och en tratt även om jag inte minns när jag senaste behövde det. Men tre silar och fem trattar? En plättlagg som jag inte längre minns vilken släkting som lurat på mig. Och ”oumbärliga” instrument som den här tomatskäraren.


Längst in i den nedersta lådan har jag en manick som kärnar ur och klyftar äpplen. Japp, ni gissar rätt, behovet är lika stort som för buskisboxar på VHS. Jag fick den i inflyttningspresent till min första lägenhet. Sedan har den följt med från bostad till bostad, men dess historia slutar exakt här.

söndag 28 juli 2019

30 liter i frysen

Jag inser att det finns thailändska bärplockare som plockar 30 liter blåbär på en dag. Själv behövde jag ett par veckor, och så en femdagars ryggskottspaus i mitten. Och nästan varje gång jag kom från skogen med två fulla bärplockare stoppades jag av grannar som förundrades över hur det ens var möjligt att plocka så mycket blåbär.


Ett bra bärår som detta är det hur lätt som helst faktiskt. Min vanliga rutin var att en gång om dagen gå ut med mina två plockare och en mp3-spelare med en vettig podd. Pga att 2019 också är ett riktigt bra myggår hade jag även med mig en mössa och en handske för plockhanden för att slippa att bli sönderäten.

Sedan är det bara att nöta på. På runt en timme var plockarna fulla, även om jag – och det bör jag! - reste mig upp och stretchade lite var femte minut. Då lommade jag hem och rensade på min mycket enkla och hemmagjorda rensbräda. Det tog kanske en kvart.


Om vädret var riktigt bra och om jag hade gott om tid kanske jag upprepade processen ett par timmar senare, men för det mesta har jag nöjt mig med två liter. På det sättet hann jag aldrig bli less, utan kände för att plocka mer nästa dag.

Det där är min filosofi med det mesta, att inte stå på tills jag får träsmak, blåsor och ångest, utan hellre ta lite i taget. Det kan gälla jobb, städning eller valfritt spartips. Lite i taget. Hade jag efter tio bär (och två myggbett) tänkt att nu har jag att göra i tjugo timmar skulle det ta lusten ur hela verksamheten.

Jag har förståelse för dem som inte vill eller hinner plocka 30 liter bär (om de ens vill ha så mycket), men utslaget på två veckor har de flesta lagt mer tid på tv, Facebook eller något annat icke-livsnödvändigt. En del promenerar i skogen utan bärplockare. Trevligt, visst, men just den här tiden på året är det ett himla slöseri att inte plocka bär när man ändå är ute.


Själv går jag gärna helt upprätta skogspromenader övriga elva månader, men genom att variera mig lite har jag en årsförbrukning av blåbär i frysen, samt fått möjligheten att glädja ett par släktingar med några liter. Så ja, totalt hinner jag nog plocka 40 liter i år trots att frysen är full. Det är liksom svårt att låta bli.

fredag 26 juli 2019

Alla kan inte segla, men nästan

Nu ska jag nästan försvara en liberal politiker. Förra gången det hände... Nej, det har aldrig hänt, men nu kör vi!

Mohamad Hassan, kommunalråd i Uppsala, drog iväg följande inlägg på Twitter.


Jag förstår inte att han verkar uppriktigt förvånad över reaktionerna för de var ganska förutsägbara. Människor gick i taket. Dels målar folk gärna upp bilden av miljonbåtar för att framställa Hassan som helt dum i huvudet, dels retar de sig på att han skriver att ”alla har råd med en segelbåt”. Såklart finns det undantag.

Det han menade, och som han tålmodigt förklarat för dem som på allvar verkar vilja veta, är att de som har någorlunda normala inkomster kan skaffa en segelbåt om de väljer att prioritera detta. Alla har inte råd att köpa en lyxkryssare med båtplats på Djurgården i Stockholm, men så skrev han inte heller att alla har råd med alla båtar. ”Små båtar har ju också sin charm.


Det finns segelbåtar för under tiotusen, båtplatser för någon tusenlapp per månad och vinterförvaringsplatser för ett par tusenlappar om året. Det finns definitivt billigare hobbies och alla har inte råd, men hur många av de som verkligen, verkligen drömmer om en egen segelbåt skulle inte kunna sänka sina månadskostnader med ett par tusen i månaden?

Den som säger att det är omöjligt kommer givetvis inte lyckas, men det gäller inte bara segelbåtar utan i stort sett alltihopa allting i hela världen. Stjärnstopp!

onsdag 24 juli 2019

Önskas: tråkfonder

Luftar några tankar apropå idén att skaffa mer lätthanterliga investeringar, som inte kräver något större engagemang från min sida eftersom jag just nu varken har lust eller tid att gå på skattjakt på börsen, och är det något jag lärt mig om pengar och investeringar är det att om enda drivkraften är pengar gör man ett sämre jobb än om man tycker att själva jakten har ett egenvärde.

Just nu vet jag inte om det är läge att överhuvudtaget gå in på köpsidan på börsen, men någon gång i framtiden kommer jag att ändra mig. Och vad köper jag då? Här är några idéer:

Ibland låter det som att alla börsintresserade från nybörjare till fullblodsproffs har en slant i den här fonden som är vad den heter. Den har runt 40 innehav, inget större än tre procent av fonden. Stora företag, bred spridning, alltså rätt låg risk. Nyligen uppmärksammade Marcus Hernhag att utdelningen höjs och det är ju inte fel för en fond som har utdelning som sin hela idé.


Spiltan Investment

Den här fonden har jag skrivit om tidigare och upptäckte att det fanns förvånansvärt starka åsikter om den, från olika håll. Dels de som i likhet med mig investerat i den och är nöjda med avkastningen. Och så de som tyckte att avgiften (0,24 %) är för hög eftersom den trots allt är passivt förvaltad. På ett sätt, tanken är alltså att en fond av investmentbolag ska bli ganska aktiv eftersom bolagen själva är mer eller mindre aktiva.

Indexfonder

Det riktiga ”fegisalternativet” är att köpa fonder som följer index. Helst globala så att man inte går miste om en internationell uppgång genom att satsa på en sämre region. Jag tror mig aldrig ha ägt en global indexfond och vet inte vilken/vilka som i så fall vore att föredra. Vilken har lägst avgift och vilket index är stabilast i det långa loppet?


Och har ni andra förslag på fega investeringsalternativ av den typ man med fördel kan pytsa pengar i för att sedan ”glömma bort” under några år? Behöver man förslag på investeringar för viljelösa behöver man ju helt klart all hjälp som går att få.

måndag 22 juli 2019

Lyckliga självhushållare

Många i självhushållssvängen är sura kärringar och gubbar, lite grann som jag själv. Men så finns de där som verkar så tillfreds med sina liv att man nästan blir kränkt. Här är tre exempel på nästan onödigt glada självhushållande Youtubare jag inte kan låta bli att återkomma till.

Först ut: Doug & Stacy. Ett medelålders par som lämnade ekorrhjulet och flyttade ut till en gård med höns, ankor, kalkoner, får, bin och egna odlingar. Det låter som hårt jobb, men de verkar ha rätt kul. Så pass att även när de berättar om översvämningar, skador och elände verkar de mest roade över livets vedermödor:


När jag skrev om amishsekten trodde någon på allvar att jag var på väg att bli amish, så kanske bäst att säga att detta inte är ett steg åt det hållet. Doug är faktiskt inte heller amish. Han läste på om kemikalier i textilier och ville ha tag i naturliga alternativ. Eftersom han tror på lokal handel frågade han det närliggande amishsamhället om inte de kunde sy upp kläder åt honom och det gick fint. Vi avrundar kanalen med en riktig skitvideo:


Homesteading Family är lite yngre och har till skillnad från Doug och Stacy hemmavarande barn, ungefär ett halvt fotbollslag, vilket verkar ha varit en stor anledning till att de flyttade från staden och nu lever självhushållsliv på landet. Och återigen, det där retliga leendet hela tiden.


Men det ska bli värre. Mr Ed är biodlare på ett kloster och troligen den gladaste människa jag stött på. Fast hans videos handlar inte främst om hans egna bin utan om de utflykter han gör för att ta hand om andras svärmar. Då rycker han ut som ett bispecialiserat Anticimex, men han utrotar inte bina utan dammsuger upp dem i sin ”Bee-Vac” och ger dem en ny bostad.

Normalt stör jag mig på människor som slänger sig med uttryck som ”God bless” och ”by the grace of God”, men Mr Ed kommer undan med det eftersom han till skillnad från de flesta kristna verkar helt uppriktig. När han hittar bidrottningen i en vägg han kofotat upp och brister ut i ett ”Thank you, Jesus!” får man lust att skrika ”Hallelujah brother!”.

Jag valde en video i högen, men jag hade kunnat ta vilken som helst för karlfan verkar starta varje dag med ett leende och sedan skratta sig igenom resten av den.


Lyckliga människor går att hitta överallt, men alla de här människornas iögonfallande glädje tror jag bottnar i att de lever liv de själva valt. Det sägs att pengar inte är lycka, men de underlättar helt klart för att våga ta steget till ett liv utan arbetsgivare. Om det är det man vill ha.

Ha nu en fortsatt glad sommar. Fast inte nödvändigtvis så här glad, det blir ju nästan fånigt.

lördag 20 juli 2019

Okunskap som ursäkt

Jag är inte bra på allt. Långtifrån, om det mesta vet jag ingenting. Och det är ju bra, då kan man utvecklas. Medan man utvecklas har man rätt att ha åsikter och tycka, man behöver inte doktorera i alla ämnen man ska kommentera. Men det är inte heller vettigt att gå åt andra hållet och nästan stoltsera med sin okunskap. En kommentar på ett tidigare inlägg sammanfattar detta bra:
Jag hör ofta folk som påstår sig vara okunniga/ointresserade av ekonomi som en giltig ursäkt för att vara oansvariga med pengar som att det skulle ursäkta slösande.


Jag har samma erfarenhet. En del skyller sitt obefintliga sparande på att de är dåliga på matematik. Vad är det för dumheter? Jag är dålig på att städa. Det innebär inte att jag med gott samvete kan låta dammråttor och kackerlackor ta över bostaden. Några saker ingår i vuxenkonceptet, däribland att sköta sin personliga hygien, ekonomi och några saker till.

Men den här ”stolta” okunskapen är inte begränsad till ekonomi. Det dyker upp nu och då. ”Jag är inte så insatt” (eller nätvarianten ”Jag har inte läst hela tråden”) kan man höra, men tro inte att personen som sa det tänkte låta det vara skäl till att sänka sin svansföring. De kan ju alltid likt papegojor och nyttiga idioter rabbla dumheter som andra sagt åt dem.


I många fall bör man kanske läsa på och lyssna ödmjukt innan man ger sig hän, men när det kommer till sin egen privatekonomi håller det inte. Hur dålig på matte kan man vara? För att förstå att utgifterna måste vara lägre än inkomsterna klarar man sig fint med lågstadiematte. Lägg undan en slant varje månad och köp en billig indexfond, det kräver varken hjärna eller studier.

torsdag 18 juli 2019

Ska vi ner nu?

Igår drog rapportsäsongen igång på allvar med ett par riktiga skitbomber i form av Ericsson och Alfa Laval med tvåsiffriga nedgångar. Handelsbanken och Swedbank låg på -7 procent, Dometic och Getinge på -6 procent och Sandvik på knappt -4. Då hjälpte det inte att SKF och Assa gick upp på sina rapporter, index gick åt skogen.

Så vad händer nu? Trump hotar med tullar, Iran hotar med krig, Kina hotar att krascha och vad ska nu FED hitta på? Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk.


Någon kommer att hävda att jag läser in elände i allting för att jag vill se ett köpläge på börsen. Det stämmer, men börsen är högt värderad hur man än ser på det. SIXPRX har gått upp över 20 procent i år och som synes straffas bolag som inte lever upp till förväntningarna hårt och skoningslöst.

Det kommer alltid finnas attraktiva värderingar, men om vi tar börsen i sin helhet, är det någon som tror att Stockholmsbörsen index ska få mer än en tjugoprocentig uppgång för helåret 2019? Om inte, så innebär det att vi ska ner i höst. Ner i skiten.

tisdag 16 juli 2019

”Vad skulle chefen tycka...?”

Det är upp till var och en att bestämma om man vill vara anonym på nätet eller inte. För mig har det aldrig varit ett alternativ, jag är alldeles för egenkär för att inte skriva under mina alster. Jag vill ändå vara tydlig med att jag inte ser ner på dem som tänker annorlunda i denna fråga. Men ett argument jag hört och sett till leda lyder ungefär så här:
Jag skriver ju om att mitt mål är att gå i tidig pension. Vad skulle min chef säga om han läste det?


Eftersom jag inte skrätt orden hos tidigare arbetsgivare vet jag en del om detta och svaret är att han ändå inte skulle tro dig. Folk i allmänhet utgår ifrån att andra tänker som dem själva i alla lägen, och det gäller i ännu högre grad för chefer. Konstigt att personer med personalansvar saknar människokännedom och förmåga att tänka sig in i hur andra tänker? Ja lite, men jag har ett nästan osunt intresse för den här problematiken och trots att jag letat har jag sett väldigt få undantag.

Jag har t ex sagt till mina chefer att jag inte kan tänka mig att jobba på samma ställe i mer än fem år och när jag sagt upp mig efter 4,8 år blir de helt ställda. ”Ska du säga upp dig nu?!” Ja, tydligen. Och det beror inte på att de missat vad jag sagt, de trodde bara inte på mig för att de aldrig själva hade resonerat på det sättet.


Det kan gälla nästan vad som helst. Om mina arbetsuppgifter ändras på det eller det sättet kommer jag inte vara kvar. Arbetsuppgifterna ändras, jag slutar och chefen ser ut som en fågelholk som fattar absolut ingenting. Det gäller inte heller bara mig. Ingen chef tror på vad någon säger om sin syn på arbetslivet, hur tydligt budskapet än är, så länge det strider mot chefens eget sätt att tänka.

Alltså. Du som bloggar om eller i andra sammanhang ventilerar att du har för avsikt att lämna ekorrhjulet kan lugnt göra det offentligt och skicka länkadressen till chefen. Han eller hon kommer att skratta och se det som ett absurt tankeexperiment ända tills din avskedsansökan är inlämnad och du än en gång berättar att du ska ta tjugo års semester.

söndag 14 juli 2019

Mjölmask någon?

Är det inte ett väldigt tjat om att äta insekter? Jag är ganska ointresserad, men trots att jag inte letar efter det ser/hör jag nyheter, reportage och dokumentärer. Nu senast hörde jag talas om en radiodokumentär om ”maskbonden” Nils Österström.


Inget nytt under solen. ”Insekter är framtiden”, för att klara morgondagens matförsörjning ”måste” vi äta skalbaggar, sniglar eller andra småkryp. Varför är det aldrig någon som förklarar, det bara är så. Jag har inget emot att folk producerar insektsmat, men jag undrar över en sak. Om detta är framtiden, hur kommer det sig att det alltid är vi som ska betala? Med ”vi” menar jag inte vi kunder utan vi skattebetalare.

Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet, verkar helt besatta av äckelmat. Den som skriver ihop ett tiggarbrev om sin vilja att servera friterade tusenfotingar i mjöl av syrsor kan räkna med att snart bada i statliga bidrag. Särskilt den bidragsföretagare som lägger till något om ekologiskt fotavtryck och märker konstverket med ordet klimatsmart.

Är du klimatsmart, lille vän?

Till saken hör att nästan inget av detta ens får säljas som mat i Sverige än, det är inte tillåtet. Men om det blir det kommer mängder av små, nystartade företag vara beredda att massproducera kackerlackor och larver. Eller kommer de? Är inte kravlösa bidrag det bästa sättet att skapa passivitet och handlingsförlamning? Om Vinnova lades ner i morgon kanske det äntligen skulle bli något mer av detta än tröttsamma SR- och SVT-reportage.

fredag 12 juli 2019

Fler vägar bär till rikedom

En del saker har ett rätt sätt, alla andra är fel. Man kan inte välja hur man skruvar åt en skruv eller laddar en mobiltelefon beroende på tycke och smak. På börsen finns däremot massor av helt olika strategier som funkar.


Vilka man väljer beror på en rad faktorer. Ålder, hur fasta ens utgifter är, om man har barn och familj, eventuell månadslön och hur stabil den är, vilken tid man har lust att lägga på börsbevakning... Bara för att nämna några.

Men inte bara strikt vetenskapliga. Investerare är olika, och det går an att vara det. En handlar bara svenska aktier, en annan uteslutande nordamerikanska småbolag och bägge kan tjäna pengar. Därför tycker jag att det är tråkigt när finanstwittrare, bloggare eller andra fastslår ”facit” på ett nästan religiöst sätt, t ex att en utpräglad utdelningsstrategi är ”Den enda sanna vägen”. För det är det inte.


Jag har idéer och käpphästar precis som alla andra. Jag köper nästan aldrig utpräglade förhoppningsbolag och i stort sett aldrig biotech eftersom jag inte fattar branschen och har gått på för många smällar. Jag föredrar att gå in i bolag som redan gör vinst och jag har inget emot hög utdelning även om det inte är en förutsättning. Jag gillar råvaror, köper inte för att behålla i decennier och testar gärna att försöka tajma marknaden, men utan att gå all-in (eller all-out).

Andra gör annorlunda och jag har inga problem med det. Det går att tjäna pengar på att bottenfiska konkursbon, swingtrada skogsbolag eller blanka bankaktier. De enda sparivrare jag har problem med är de som menar att just deras strategi är den enda som seriöst funkar på lång sikt. För där har de fel.

onsdag 10 juli 2019

Bär i år?

Min bärplockning har varit bedrövlig de senaste åren. Blåbär har jag i princip inte kunnat få tag i sedan 2016. Segdrog länge på lagret, men nu har jag nästan glömt bort smaken. Förra året var det inte bara blåbären som torkade bort. Det var ju en bedrövlig sommar när det enda som växte var miljöpartiet.

Men nu tar vi nya tag! Ett redigt knippe rabarber (ja, jag vet att det inte är ett bär) fick jag tag i redan i början av juni och första juli bärgades årets skörd av röda vinbär som jag använder som ett naturligt (och gratis!) förtjockningsmedel i sylt.


De svarta vinbären behöver ytterligare någon vecka, men det ser hoppfullt ut. Jag tror banne mig att jag ska plocka lite krusbär i år också. Inte för att jag har något större behov, men jag har bärabstinens. Jag kan alltid äta dem råa om ingen har något bättre förslag i kommentarsfältet (bara inte kräm).

Och så är det blåbär då. Något rekordår verkar det inte bli, men i år finns de i alla fall. Jag har provsmakat och plockat några liter. De funkar, men de får gärna bli lite större. Får man be om en vecka med omväxlande sol och regn så att jag äntligen får fylla frysen?


Sedan återstår bara äpplen och nypon så har jag sylt till gröt, pannkakor och raggmunk, sportdryck till löppassen och huvudingredienserna till pajer och andra maträtter. Jag vet inte hur mycket jag pressar ner matkontot genom att plocka gratis frukt och bär, men mycket blir det. Och så är det gott också!

måndag 8 juli 2019

Rånarekonomi

På sommaren lider jag av poddbrist eftersom var och varannan podd tar sommarlov medan min konsumtion består. Av den anledningen har jag lyssnat på två SR-dokumentärer. Jag brukar inte leta där, men nu när jag ändå tvingas betala för skiten tänkte jag dra nytta av det.

Bägge poddarna hade rånartema. Den första handlade om Maskeradligan, den andra om ett rånande kärlekspar. Helt okej program där man både fick höra hur brottslingarna och de jagande poliserna tänkte.


Det som slog mig, och som gjorde att jag nu bloggar om bank- och butiksrån, är hur vansinnigt dumt rånarna tänkte kring pengar. Det här var proffs som verkar ha varit duktiga på själva hantverket, att stjäla och råna. Maskeradligan har jag alltid tänkt på som väldigt skickliga, kända för sitt metodiska tillvägagångssätt.

Och det må så vara att de var duktiga på att skaffa pengar, men när det kom till att behålla dem var det ett rent haveri. Mannen i kärleksparet, ”Sveriges Bonnie and Clyde”, inledde med en massa lyckade inbrott som gav upp till 40000 kr/styck (tio gånger mer i dagens penningvärde), men så fort han satt inne var det ändå slut på kontot. Så till den grad att frugan fick prostituera sig, vilket var en tung anledning till att maken slog sig på bankrån.


Maskeradligan köpte champagne, klackringar och annan skit. En av dem började lyxrenovera sitt hus med pengar han definitivt inte borde ha haft trots att han hade ett riktigt jobb vid sidan av rånbranschen. Flera av medlemmarna hade jobb och lön, men ändå behövde de göra en massa mindre rån av bl a Konsumbutiker för att hålla sig flytande i väntan på jackpotten.

Ingen idé att råna banker om man inte får ha lite kul, kan man ju tycka, men bägge ligorna avslöjades just pga sitt (o-)ekonomiska beteende. Kvinnan i paret köpte tre dyra bilar på kort tid, vilket väckte misstankar eftersom det inte var helt vanligt för unga kvinnor på 70-talet. Maskeradligan åkte inte dit för de stora rånen utan för att polisen såg ett mönster i alla smårån.

Kontentan är alltså att även bankrånare gör klokt i att göra upp en hushållsbudget och hålla sig till den även i perioder med högre inkomster. Om än av lite andra orsaker än vi andra.

lördag 6 juli 2019

Finns det möjligheter finns det fusk

Emma Carlsson Löfdahl har jag bloggat om tidigare. Det var när hon blev påkommen med ett högst tvivelaktigt upplägg där hon hyrde sin makes lägenhet till ett rätt saftigt pris och lät skattebetalarna betala.


Nu är det dags igen. Det där ledde till att hon sparkades från sitt parti (L, men det här verkar ske överallt), men valde att sitta kvar i riksdagen som ”politisk vilde”. Jag är tveksam till om det ska vara tillåtet. Så länge vilden inte blivit personkryssad sitter den som representant för ett parti. Om den kopplingen faller tycker jag att det är dags att gå till Arbetsförmedlingen.

Men Carlsson Löfdahl har dragit det ett steg till (inte heller unikt, minns t ex Jimmie Åkessons svärmor). Hon valde att ta timeout med motiveringen: ”Jag tänker inte dömas av något mediadrev.” Så i drygt tre månader har hon fått fullt riksdagsarvode utan att ens låtsas arbeta. Alla vet om detta och talmannen är kritisk.


Men talmannens (eller folkets för den delen) kritik stoppar inte utbetalningarna. Det får vara nog nu. Vi kan inte ha ett parallellt sjukförsäkringssystem för riksdagsmän och andra höjdare som själva kan välja om och när de ska jobba, eller om de under långa perioder väljer att vara lediga med full ersättning.

Jag tror inte att riksdagsledamot kan vara ett arbete med stämpelklocka. En viss frihet under ansvar måste finnas. Men då måste det finnas ett ansvar också, inte bara frihet. Det kan inte vara så svårt att hindra anställda i skattefinansierade verksamheter från att ta ut full lön utan att vara på jobbet. Lös!

torsdag 4 juli 2019

Ekholm till ABB?

Det snackas om att Börje Ekholm kan bli ABB-vd. Generellt tycker jag att vd:ns roll ofta överskattas, som att en enda människa ska kunna påverka så mycket. Men att få in Ekholm, är det ens positivt?


Jag måste erkänna att jag aldrig sett Börje Ekholms storhet. Är inte han lite av näringslivets svar på Tomas Ledin? Framställs som en superstjärna, men hittills har jag inte träffat en människa som betalat för att lyssna på karln. Inte Ekholm alltså, utan Ledin, grötrimskungen.

När Ekholm tog över Ericsson skulle företagets heder och marknadsandelar återupprättas. Ärat skulle vårt namn flyga över jorden igen. Det blev ju inte precis världsherravälde även om aktien gått bra, om än från låga nivåer.


Däremot är jag imponerad över hans förmåga att alltid se om sin egen plånbok. När han missade avkastningsmålet som vd hos Investor fick han 110 miljoner i bonus. Inte illa pinkat för stolpe ut! Även i Ericsson verkar han ha fixat ett avtal som slår det mesta. Jag äger inte ABB, så det här får gå hur det vill, men jag skulle hellre låta honom sköta mina löneförhandlingar än styra mitt företag.