onsdag 23 oktober 2019

FIRE från ett annat håll

För 2,5 år sedan refererade jag här på bloggen till en gammal fabel som jag tänker på ibland. Eftersom jag fått några tusen nya läsare ska jag upprepa mig nu:
En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en uggla som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!

Vi som förespråkar strävan mot ekonomiskt oberoende eller sätt att bryta heltidsnormen känner igen oss i reaktionen. Den blir sällan ”Vad kul med nya tankar!” utan oftare ”Kom inte här och ifrågasätt mitt liv!”. Därför var det intressant att läsa ett inlägg från min bloggkollega Cosmonomics som är läkare och därför oftare än andra träffar människor som kört fast i livet, psykiskt såväl som fysiskt.

När jag kom ner från scenen efter 45 minuter ståuppkomik hände det ibland att människor som själva aldrig stått på scen kom fram för att berätta vad jag borde ha gjort annorlunda. Något säger mig att läkare sällan behöver höra det och jag tycker att det här inlägget gav bränsle till den teorin.


Men visst är det ändå surt att höra att man kanske inte är på väg åt rätt håll i livet. Behöver man söka vård står man inte heller och stampar utan är troligare på väg åt helt fel håll och behöver ta en omväg tillbaka. Jag har också varit deprimerad och, som de flesta, haft svårare perioder i livet. Har också varit (är?) utbränd och upplever att det svåraste med dylika tillstånd är att se ljus. Inte nödvändigtvis i form av ett eldklot utan bara någon slags strimma av att det kan bli bättre längre fram.

Själv har jag i princip slutat missionera, i alla fall utanför bloggen. Så är jag heller inte läkare, men en uppsida jag tillskansat mig genom att ha haft mindre glada perioder är att kunna tänka utanför boxen, att inte nödvändigtvis göra majoritetens vägval i alla lägen.

tisdag 22 oktober 2019

Homestyling

Behöver man anlita en inredningsstylist när man ska sälja sin bostad? Ni vet, en människa som ställer in nya möbler och piffar till hemmet i största allmänhet. Många tycker det och en mäklare nöjer sig inte ens där utan tycker att man förutom inredare också bör anlita en städfirma och en florist.

Sätt gärna lite blommor på balkongen...

Jag är skeptisk. Räknar man med att få några miljoner för bostaden är varje procent värd ganska mycket, men åtminstone när det gäller lägenheter handlar det nog mest om läget, avgiften och antalet kvadratmeter.

Jag står i begrepp att sälja min mammas lägenhet och har varken anlitat homestylingföretag eller florister. Jag har målat vitt (tror att det är lag på att bostäder måste vara vitlackerade när de ska säljas), städat själv och tycker att de potentiella köparna får nöja sig med mina krukväxter på visningen. Den enda så kallade homestaging som gjorts är att jag lånat ut ett par möbler och gardiner från min lägenhet.

Nej, inte denna.

Jag anlitar knappt ens mäklare eftersom jag använder Hemverket som fixar annons och kontrakt medan kunden själv får hålla i visningarna. Om det blir bättre eller sämre resultat vet man aldrig för det är ju omöjligt att säga hur det hade gått med en annan mäklare. Jag har tidigare bara sålt en enda bostad och den mäklaren var så usel att jag fortfarande blir irriterad trots att det gått över femton år.

måndag 21 oktober 2019

Har Sverige polisbrist?

Sverige har ungefär en polis per 500 invånare, en siffra som legat ganska konstant de senaste åren, men i takt med befolkningsökningen har det blivit aningen mindre polistätt. I en europeisk jämförelse har vi ganska få poliser, men inte minst.


Gnällspikarna säger att vi har för få poliser, men stämmer det? Skulle samhället bli bättre med fler poliser eller finns det andra problem? Det skulle ju kunna vara så att kvaliteten på de poliser vi har är för dålig och/eller att de poliser som finns ägnar sig åt fel saker.

Jag tror på bägge alternativen. För att få in fler i polisutbildningen sänkte man begåvningskravet för några år sedan, från 4 till 3 på en niogradig skala. Jag vet inte vad det gör i antal IQ-poäng (varför använda den skalan när man kan hitta på en egen?), men en trea räknas som under normalintelligent. Behöver vi fler poliser eller bara fler poliser med minst medelmåttig intelligens?


Och prioriterar de rätt? Bara det sista året har vi bl a kunnat läsa om en 60-årig man som åtalades för att ha kissat vid vägkanten utanför Askersund, något som åtminstone alla män gjort sig skyldiga till, och en 91-åring som dömdes för hets mot folkgrupp efter att ha skrivit nedsättande om muslimer på Facebook. Korkat – absolut! Men har polisen verkligen inget bättre för sig än att jaga senila idioter på Facebook?

I Malmö sägs polisen ha det riktigt stressigt. De behöver utöka personalstyrkan för att kunna ta itu med gängskjutningar och knarkhandel. Eller behöver Malmöpolisen fler poliser för att kunna starta en hel dansgrupp?


På börsen brukar man säga att man inte ska slänga bra pengar efter dåliga. Kanske gäller detsamma för poliser.

söndag 20 oktober 2019

Den gnällige konsumenten

Den senaste tiden har jag handlat mer än vanligt eftersom jag har en lägenhet att renovera inför försäljning. Så det har blivit mycket bygg, färg och hushåll. Vi snackar Bauhaus, Clas Ohlson, Jula m fl. Jag handlar i butik, men för att slippa åka runt och leta kollar jag först på nätet, vem som är billigast och om varan finns i lager. Men jag undrar om butikerna någon gång försökt sätta sig in i kundens situation.


Först gäller det sökfunktionen på kedjornas webbsidor. En del kommer med förslag. Skriv ”färg” och du får upp allt från takfärg till färgkritor och ju mer du skriver, desto mer exakta blir förslagen. På andra sidor måste du skriva exakt rätt för att få upp något alls, eller också föreslår den något på måfå. ”Väggfärg” -> Vi tror att du menar ”wellpapp”. Lite som när Fredrik Lindström ville åka från Stockholm till Sölvesborg och SJ:s automatiska telefonsvarare uppfattade det som Örnsköldsvik-Jonsered.


När man väl hittat rätt vara kommer nästa märklighet, sorteringen. Jag skulle t ex köpa en enkel vit toasits och ville veta var den var billigast. Alla webbutiker kan sortera produkterna efter pris, men absolut ingen har det som standardval trots att det måste vara det överlägset vanligaste kundbehovet. ”Mest populär” är en möjlighet. Antar att det betyder den som säljer bäst. Det kan ju ingen kund vilja sortera på, men på många ställen är det standard.

Min personliga favorit är annars ”Sortera efter relevans”. Vad betyder det ens? Har jag skrivit ”wc-sits” i sökfältet är väl alla toaringar lika relevanta? Vad som däremot inte är relevant är webbutikens ”kundanpassade” rekommendation om jacuzzis. De kanske tänker att när jag ändå fräschar upp badrummet med en toalettsits för en hundring vill jag nog köpa en bubbelbalja för trettiotusen.


På hemsidan får jag också reda på var i butiken varan finns, men på samma lagerplats finns naturligtvis också alla andra varor i samma kategori. Därför är det ju bra att artikelnumret finns på hemsidan så att jag vet exakt vad jag ska ha. Eller rättare sagt, det hade varit bra ifall artikelnumret på nätet funnits någonstans på produkten eller åtminstone på hyllkanten. Vilket i stort sett aldrig händer.

Jag fattar att det här är I-landsproblem, men jag tänker att det antagligen finns människor som får betalt för att tänka på just sådana här saker. Som varje dag går till sitt kontor på någon av ovannämnda eller andra butikskedjor för att fixa sånt här. Undrar vad de gör hela dagarna.

lördag 19 oktober 2019

”Han måste fuska”

Jag tror att det började med Ingvar Kamprads död, när en Ung Vänster-broiler och tillika f d Ikea-anställd skrev: “Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet.” Resonemanget gick ut på att Kamprad byggt sin förmögenhet på att utnyttja andra människor. Det var då jag förstod att det finns människor som utgår ifrån att alla som byggt upp något måste ha tagit genvägar eller fått sin framgång på andras bekostnad.

Det är möjligt att framgångsrika personer trampat på några ömma tår på väg upp, för det gör även vi andra. Men att förutsätta att alla som kommit någon vart måste ha fuskat känns märkligt. Min första fundering är om de inte själva har lyckats med någonting under hela sitt liv. För när man gör det och analyserar det kommer i alla fall jag oftast fram till att jag slitit rätt hårt för framgången.

Löpare som slitit utan framgång.

Jag kommer ständigt tillbaka till Stenmark-citatet: "Jag vet ingenting om tur. Bara att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag." Nu tror jag ingen skulle få för sig att påstå att Stenmark blev bäst i världen för att han hade tur, men när någon lyckas omvandla sin affärsidé till en miljardindustri gör man det.

Årets nobelpristagare i kemi, med det vansinnigt roliga namnet John B. Goodenough, lider av dyslexi och finansierade sina universitetsstudier genom att hjälpa rika skolkamrater med sina studier. Undrar om han också fick höra att han hade tur eller utnyttjade de elever han var läxhjälp åt. Det här är extremfallen, världsmästare och prisvinnare som kanske hade tagit sig fram alldeles oavsett. Men det här kan drabba oss alla så fort vi träffar någon som lyckats sämre på någon enda punkt i livet, vilket såklart är dagligen.


Om jag tar mig själv som exempel (inte för att jag skulle vara särskilt framgångsrik utan för att jag är den person jag har mest koll på) är det t ex inte tur att jag har pengar, att jag är normalviktig eller styr min egen vardag. Jag började som fattig, småfet löneslav, men jag har stretat på, tränat och gjort uppoffringar. Varje gång en prestation viftas bort som lättköpt pissar man på hårt slit.

fredag 18 oktober 2019

Hur mycket ska vi jamsa med Kina?

Länder ska generellt få sköta sina inre angelägenheter, men det måste vara tillåtet att ha åsikter, för såväl privatpersoner, regeringschefer och företag. Och det har vi, åtminstone när någon diktator i Matóbo utrotar en konkurrerande klan.


Sitter diktatorn i Kina är det en annan sak. Förutom att det är en kärnvapennation är det världens största marknad med nästan en och en halv miljard konsumenter. Jag tänker inte fördjupa mig i fallet Hong Kong, men reaktionerna på protesterna tycker jag är intressanta. När ett sketet dataspel retar upp Kina behöver de bara harkla sig lite för att Google ska lyda.

Och de är inte ensamma. Tidigare har bl a Apple agerat på liknande sätt. NBA, det amerikanska basketförbundet, har också bugat och bockat för kineserna. Eftersom basket är stort i Kina och eftersom huvudsponsorn Nike vill sälja skor till kineserna.


Jag fattar, pengar är en stark drivkraft. Men stå då åtminstone för era mjuka ryggradar! Att som Google dra en vals om att spelet bryter mot någon gammal policy de inte brytt sig om tidigare blir bara fånigt. Flera av de här företagen har dessutom haft en hög svansföring i politiska frågor tidigare, men så fort det riskerar att kosta något kryper de till korset.

torsdag 17 oktober 2019

För många möten

Vi har alla haft den där kollegan som alltid hittar skäl till att boka möten, som vill träffas och ”stämma av” allt möjligt med alla möjliga, kanske för att förankra besluten med ”gubbarna på golvet” eller visa handlingskraft inför sina chefer. Jag försökte komma undan för det mesta, men det är inte heller kul att vara medarbetaren som alltid ifrågasätter nyttan. Så då satt man där och hinkade kaffe och lät tankarna fara iväg någon annanstans.


Förr var telefonmöten väldigt krångliga. Så fort mer än två personer skulle prata måste man i förväg beställa gruppsamtal hos Televerket. Högtalartelefoner fanns inte heller. Japp, jag pratar om en tid innan Skype.

Poängen med ny teknik är väl att vi ska slippa träffas i tid och otid för att diskutera allt ”IRL”? Min personliga favorit är e-post. Man skriver vad man vill till en grupp, var och en läser när de har tid, tar tag i de bitar som rör dem och återkopplar när allt är klart.


En fördel till med detta är att det förhindrar agendafria möten. När man måste speca upp i text vad det är som ska avhandlas funkar inte ”Tänkte bara stämma av att ingen har några problem med de nya rutinerna” som ju ibland är den verkliga anledningen till att slå ihjäl två timmar av kollegornas arbetstid. Jag tycker fortfarande att de bästa mötena är de inställda.

onsdag 16 oktober 2019

Väska med pengar

Så har det hänt igen. Privatpersoner hittar en väska full med pengar, denna gång i Kiruna.


Med tanke på att kontanter knappt finns och att man nästan inte kan sätta in några tusen på sitt eget konto utan att utsättas för förhör på banken tänker man sig ju att det bara ska vara kriminella som går runt med en hockeytrunk med sedlar, men märkligt nog verkar det ofta vara vita pengar, och även den här gången.

Men hur går det till, hur slarvar man bort en väska med pengar? Förra året sa en som hittade 84000 kr att ”det är skillnad på mitt och ditt”. Den gången tillhörde pengarna en välgörenhetsorganisation och man kan väl förmoda att de också gjorde den distinktionen. För inte hade de väl gått ifrån väskan om det varit deras egna, privata pengar? Pajasar!


Enligt polisen är ”skälig hittelön” 10 procent, men jag undrar om den icke namngivna välgörenhetsorganisationen släppte till 8400 kr. Åtminstone framgår det inte.

Själv ger jag mig tusan på att skulle jag lämna in en hög med pengar jag hittat skulle det vara afrikanska knarkpengar och så blev det inte ett öre. Eller också skulle polisen sätta dit mig som medskyldig, förutom att jag skulle ha ett mordlystet knarksyndikat efter mig.

Skulle jag hitta en plånbok skulle jag tveklöst lämna den till polisen. Det har jag förresten gjort en gång, men någon hittelön såg jag inte till. Men om jag hittade en resväska med pengar skulle jag fundera ett varv först.

tisdag 15 oktober 2019

Har vi färre saker?

Läste att amerikanska hushåll i snitt har trehundratusen prylar. Jag vet inte om det stämmer eller hur det ser ut i Sverige, men man kan lätt konstatera att det är en himla massa.


Nu funderar jag så här. Under min livstid har den tekniska utvecklingen förändrat våra liv. Vi har fått datorer, mobiltelefoner och internet. Allt detta sammantaget borde väl leda till färre ägodelar? Ta musik som exempel. Där har vi gått från vinylskivor och kassettband till CD, till USB-minnen och vidare till streamingtjänster. Färre prylar, väl?

Men hur anpassade är vi? En del har köpt tillbaka sina skivspelare och börjat lyssna på LP-skivor igen. Själv har jag kvar mina cd-skivor och jag lyssnar ändå aldrig på musik. Jag har en kompis som bränner både filmer och musik på skiva istället för att lägga dem på hårddiskar eller streama.

Var är USB-porten?

Bil behöver man inte heller längre. Uber pressar taxipriset, bilpoolerna blir fler och elcyklar sänker behovet ytterligare. Men nog har vi bil trots att många inte ens har plats med bilen i garaget, där är det ju fullt med prylar vi inte längre använder. Kan det vara så att den tekniska utvecklingen är överflödig när inte evolutionen hänger med och utvecklar människan i samma takt?

måndag 14 oktober 2019

Fossilfri välfärd?

Nu ska Sverige enligt Stefan Löfven bli världens första fossilfria välfärdsland. Tidigare skulle vi få Europas lägsta arbetslöshet och ingen har väl glömt ”vård i världsklass”?

Hur man ska lyckas sägs det som vanligt ingenting om. Vi avvecklar kärnkraften, vill för allt i världen inte utveckla vattenkraften mer och lever i ett land som är solfattigt den del av året när elen behövs som bäst... Och vindkraften är det väl inte längre någon som tror på. Så hur?! Genom att dra ner produktionstakten i industrin och på sikt lägga ner det svenska näringslivet? Hej börskrasch...


Jag tror inte Löfven fattar hur galna de här utspelen låter. Lite som om jag gick ut och sa att jag tänker bli världens bästa höjdhoppare med motiveringen att jag hoppade runt en meter på mellanstadiet och blivit mycket längre sedan dess.

Hur vore det om Löfven klev ner på jorden och tog tag i realistiska och högst reella problem istället för att bekymra sig om Antarktis medeltemperatur om hundra år? Vi lever i ett land med allt fler no-go-zoner, ett land där den grova brottsligheten ökar lavinartat (för nej, det är inte anmälningsbenägenheten som gör att folk hamnar på sjukhus med krossat käkben), ett land där några av våra största sjukhus ställer in operationer för att det saknas medicinsk utrustning för att utföra dem.


Jag kan fortsätta en kvart med att rabbla sånt som blivit sämre, men de som fattar vet och de som fortfarande inte gör det kommer inte låta sig övertygas av några faktauppgifter eller diagram förrän de själva tvingas föda i sin bil och får hålla tummarna för att ingen stjäl eller eldar upp bilen förrän det är klart.

Hela Sverige är på en klassresa från I- till U-land i ett tempo som verkligen är världsklass. Där har vi ett rekordförsök som heter duga. Och så har vi troligen världens mest floskelrika regering, vad det nu är värt. Inte mycket.

söndag 13 oktober 2019

Joker – bara sluta!

Jag skulle inte säga att jag undviker kultur, men jag lyssnar inte på musik, följer inga tv-serier och söker aldrig aktivt efter kultur i någon form förutom böcker. Men inte heller där är jag med i snacket om det senaste och mest aktuella. När det kommer till skönlitteratur kan jag lika gärna läsa en gammal bok som en ny.


Nu har det dock varit omöjligt att undvika filmen Joker. Den recenseras och folk pratar om den precis hela tiden och överallt. Ingenting om denna film intresserar mig och jag kommer garanterat aldrig se den, så jag gör som jag brukar – slår dövörat till och undviker så mycket som möjligt. Samma förhållningssätt som jag har till Melodifestivalen, Game of Thrones och allt annat jag skiter i.

Men hatten av för PR-avdelningen! Det verkar inte gå att komma undan Jokerhelvetet med mindre än att man flyttar till en stuga i skogen och barrikaderar dörren. Filmen kostade 55 miljoner dollar att producera, vilket tydligen är otroligt billigt. Det verkar som att de 50-150 miljoner man ”sparat” har gått oavkortat till att marknadsföringen.


Och det behöver inte sluta där. Redan under premiärhelgen drog filmen in 234 miljoner dollar, så vill de kan de sätta upp en reklamaffisch på varenda offentlig plats i västvärlden och se till att filmen är ”förstasidesstoff” i många månader framöver. Det är nästan så att jag längtar till att det blir val någonstans så att det kan pratas om det istället. Eller VM i sportboll eller hockeybockey, apropå fenomen som inte intresserar mig.

lördag 12 oktober 2019

Vem beställer mat till dörren?

Jag är sist på många bollar och att köpa mat på nätet förstod jag redan när möjligheten kom att här är det inte jag som är målgrupp. Jag handlar mat max en gång i veckan och är in och ut ur butiken på en kvart. Kopplar jag ihop det med något annat ärende blir tidsåtgången inte mycket mer än så och då undrar jag om jag ens skulle tjäna tid på att få maten hemlevererad.


Så hur ser målgruppen ut då? För jag ser ju de där bilarna överallt, så nog tusan finns det kunder, men ingen jag känner beställer mat på nätet förutom någon enstaka som köper färdiga kassar med recept.

”Urbana barnfamiljer”, säger HUI Research. Jag känner sådana, om man med uttrycket menar människor med barn bosatta i Stockholm och Göteborg. Menar man människor som själva skulle titulera sig ”urbana barnfamiljer” känner jag nog ingen. Då ser jag framför mig människor med märkliga frisyrer som refererar till Alex & Sigge eller några andra poddvåp med oklar könsidentitet.


Jag har inget emot att andra handlar på nätet. Visst kan jag undra vem som är så lat, men förr kanske man tänkte: ”Vem är så lat att han inte orkar gå till Posten och betala räkningarna?” Jag fattar att jag är bakåtsträvaren här, men det är jag van vid. Det är enklare och billigare för mig att handla i butik.

Och apropå pengar. Företagen som erbjuder näthandel ”ser stor potential” sedan fler år, men potential kan man inte handla för. De företag som år efter år betalar deras förluster (Clas Ohlson, Kinnevik m fl) ser också potential. Och möjliga synergieffekter, men så länge de inte realiserats blir det inga pengar på det heller.


Kanske är det företagen som levererar deras skåpbilar som är vinnarna, för man ser dem som sagt överallt.

fredag 11 oktober 2019

Skillnad på spar och spar

Pensions- och Trumphatarpodden som trots innehållet fortfarande går under namnet Sparpodden tog i veckan strid mot pensionsbolaget Alecta efter att deras vd Magnus Billing skrivit en debattartikel med rubriken ”Stora aktörer förvrider fakta om pensionerna”.

Jag brukar inte ge mig in i pensionsdebatten, men här har jag några kommentarer. Jag är helt med på att Nordnet vill införa en ny sparform de kallar pensionssparkonto. Ingenting för mig, men om jag jobbat jag på Nordnet hade jag säkert föreslagit något liknande, det är ju det deras uppgift.


Men måste debatten vara så himla svartvit? I Sparpodden sägs bl a:
Om man som ung idag tycker att 'nej, men jag kommer nöja mig med 50 procent av min lön i pension, jag behöver inte ha så mycket mer'... Då så, då behöver vi inte prata om det här. Jag tror att det är många som vill känna att man har en bra levnadsstandard även som äldre.
Vill du ha 53 procent av slutlönen – fine, du behöver inte spara.

Kan vi sluta låtsas som att enda sättet att få ”en bra levnadsstandard även som äldre” är att öronmärka pengar i ett pensionssparande? Nordnet tycker att Billings debattartikel menar att unga inte klarar av att ta rationella beslut, ”Låt staten och Alecta ta hand om det”. Jag håller till viss del med om det, men genom att låtsas som att pensionspengar måste öronmärkas i ett framtida PSK för att inte brännas tidigare ger de honom rätt.

Jag skulle inte drömma om att spara specifikt till pension. Kanske klarar majoriteten inte av att spara pengar utan att låsa dem på ena eller andra sättet, men det lär inte bli fler som kan ta ansvar för sina egna pengar om varken staten eller marknadens aktörer erkänner att det ens går.

torsdag 10 oktober 2019

Obligatoriska avgifter

Det är inte de stora inkomsterna som gör en rik utan de små utgifterna”, sägs det. Små utgifter stör mig, särskilt när de är designade för att glida under radarn. Det bästa sättet för det är att kalla dem ”obligatoriska” får då kommer man ändå inte undan dem och kan lika gärna betala.

Nu kan man t ex ofta välja om man vill ha en faktura på papper och drabbas då av en fakturaavgift. Det må så vara, standardbeloppet 25 kr är nog rimligt. Men fakturaavgift fanns långt innan internet och hemdatorer. En vara/tjänst kostade 500 kr, men slutsumman blev 525 kr inkl fakturaavgift. Och när alla fick pappersfaktura och avgift är jag inte alls säker på att det var självkostnadspris.

Körkort är ett eldorado för obligatoriska avgifter. Man kan inte gå till konkurrenten, så det är bara att hosta upp. Halkkörning, teoriprov, tillverkningskostnad... Det mesta skulle gå att banka ihop till en enda avgift, men istället delar man upp den i en massa små, obligatoriska avgifter. Bara att betala det med.


Häromdagen fick jag en annan, mer otippad men likväl obligatorisk avgift: balsamering av min mor. När en människa dör balsameras kroppen ”enligt fastställd rutin i Stockholms läns landsting” om det går för lång tid mellan dödsfall och begravning. Men kan inte den långa ledtiden i vissa fall bero på de anhöriga? Nej. I detta fall skedde balsameringen på dödsdagen, eftersom bårhuset vet att kyrkans köer i 100 procent av fallen resulterar i att ledtiden går över tidsgränsen.

Åtminstone för kristna. Islamiska begravningar ska enligt muslimska seder helst ske inom 36 timmar. Det klarar inte svenska myndigheter, men jag är rätt säker på att de fixar balsameringsgränsen som ligger på tio dagar. Och – om detta inte redan är övertydligt – detta är inte kritik från mig mot vare sig islam eller muslimer.


Enligt Obduktionslagen (det här är Sverige, vi har lagar för allt) kan de anhöriga begära balsamering, men åt andra hållet finns inga regler. Jag är lite sugen på att bestrida avgiften, bara för att. Jag låter ändå bli, av två skäl: chansen att få rätt är lika med noll och jag har inte tid eller energi att slåss mot den här väderkvarnen just den här gången.

onsdag 9 oktober 2019

Tanterna demonstrerar

Ett gäng pensionärer som kallar sig Tantpatrullen kräver högre pensioner, men inte för alla. Så här säger konstnären Bitte Alling-Ode:
De som har tjänat på fonder och företagande ska inte behöva pension, lägg de pengarna i stället på dem som behöver.
Så det handlar alltså inte om att människor tjänat pengar, det handlar om hur pengarna tjänats. Den som fått dem genom skattefinansierade konstprojekt ska ha högre pension, men den som investerat i svenskt näringsliv eller skapat arbetstillfällen som företagare kan gott vara utan.

Stolt förebild.

Eftersom det är SVT som intervjuar ställs inga följdfrågor på det (eller något annat). Det är synd för jag vill verkligen veta vad det är som är så hemskt med att skapa arbetstillfällen och att betala in höga skatter till det allmänna. Jag talar inte i egen sak här för jag gör varken det ena eller det andra trots att jag är företagare.

På sin hemsida gnäller tanterna över det mesta. Män, såklart, oss är det väl snart skottpengar på. Och att det krävs så mycket arbete för att få pension: ”Om du är född på 80-talet behöver du arbeta tills du är 70 år för att få ut 55% av din lön i pension.


Så hur ska det bli ändring på detta då? Genom att håna människor som sparar pengar i fonder. Genom att ge människor som skapar arbete och välstånd ytterligare incitament att lämna landet. Bra där, på det sättet kommer landet säkert att blomstra. Eller inte.

tisdag 8 oktober 2019

Hade blivit billigare med limo

En advokat får stående ovationer när hon kommer till himlen.
Grattis!” säger Sankte Per. ”Det här är första gången vi fått upp en människa som är 150 år.
Nej, jag är 87”, svarar advokaten.
Jaha, vi utgick från fakturerade timmar.


Det där är en rolig historia, men inte utan verklighetsbakgrund. Många är de advokater som konfronterats med fingrarna i syltburken eftersom det verkar vara praxis att lägga till extra timmar på ett fall för att täcka upp för upplevd låg ersättning eller eventuella obetalda omkostnader.

Tidsspillan är en juridisk term där advokater slänger in lite av varje. När de fastnar i en bilkö, väntar i telefon eller liknande. Alltså det vi andra kallar livet och ”betalar” alldeles själva. Ibland kommer det upp till diskussion, men oftast får de sin vilja fram.


Men nu ska jag ta ett riktigt absurt exempel. Ett målsägandebiträde bestämde sig för att gå från kontoret till åklagarmyndigheten. Nyttigt, miljövänligt och trevligt initiativ om det inte hade varit för att promenaden kostade samhället 633 kr i ”tidsspillan”.

Nu ska Högsta Domstolen (till en kostnad av hundratusentals kronor?) pröva om advokaten borde ha valt något av alla ”för staten mindre kostsamma alternativ”, som taxi. Eller vad sägs om telefon? Ska det kosta flera hundra varje gång en advokat reser sig ur stolen tycker jag inte att de ska lämna kontoret för annat än rättegångar. Eller när de får sparken.

måndag 7 oktober 2019

Bäst före ”bäst före”?

Jag har ärvt en del mat och andra hushållsvaror på sistone. En del har hängt med ett tag. T ex fick jag hem en flaska vinäger som gick ut 2012. Jag vet inte hur den skiljer sig mot färsk vinäger, men jag tycker att den funkar.


Jag tog en huvudvärkstablett i veckan som var utskriven på min pappa. Han dog 2005 (varken av huvudvärk eller av att äta gammal medicin), så om datumet fortfarande gått att läsa hade jag nog konstaterat att den gått ut. Huvudvärken gick ändå över.

Men en del fick åka, som en flaska stelnad chilisås. En kartong buljongtärningar från tidigt 2000-tal fick också gå i soporna. Konsistensen var någonstans mellan marmor och granit. Och även om jag inte köpt in matvarorna stör det mig när jag behöver slänga mat. Den är ändå köpt för skattepengar, hemsläpad från affären och efteråt får man göra ren burken och släpa den till återvinningen. Varje gång jag hör siffror på hur mycket mat som slängs blir jag mållös.

I nästa liv ska jag bli göteborgare.

Det här kastandet jag ägnat mig åt väcker ändå frågan hur man kommer fram till vilket bäst-före-datum man ska sätta och varför. Jag menar, vad tänker de ska hända om man går över tiden, blir vitmögelosten möglig eller ättikan sur? En del gammal mat är bevisligen oätlig, men det märker man ju. Om varken färg, form eller smak har drabbats är maten okej vad det än står på locket.

söndag 6 oktober 2019

Rensa skrivbordet

Kan Jordan Peterson skriva böcker om vikten av att bädda sängen kan jag fylla ett blogginlägg om reflektioner kring administrationsrutiner. Normalt lägger jag inte papper på hög. Jag öppnar posten varje dag, lägger in räkningar för betalning, sätter in i pärmar osv.

Den senaste månaden har jag bara inte hunnit. Det har vräkt in post och mycket av det går inte att städa undan direkt. Tvärtom har jag tjugo papper framme i väntan på svar och 4-5 uppslagna pärmar. Jag har ett stort L-format skrivbord med tre kvadratmeter bordsyta, men nu går det knappt att se vad det har för färg.

Gammal bild, skulle inte drömma om att visa hur det ser ut nu.

Det kan väl vara okej att släppa lite på ordningen när man är stressad, men jag blir inte mindre stressad av det. Tvärtom! Och dessutom trött på mig själv när jag märker att ett stökigt skrivbord leder till att jag blir ännu mer nonchalant. Nu har jag ett oöppnat bankbrev på skrivbordet sedan i torsdags. Okej, jag vet vad det innehåller och att det inte är akut, men jag brukar öppna all post direkt för det spar tid, nerver och ibland även pengar.

E-posten är ännu värre. Jag vet att inkorgen borde tömmas varje dag. Mejl ska besvaras, arkiveras eller kastas. Det gör jag inte ens i vanliga fall, men nu är det ännu värre. Jag har säkert hundra mejl i inkorgen och åtminstone ett par av dem är inte ens öppnade. Motsvarigheten vore ju att gå ut till brevlådan i villaträdgården och ta in hälften av breven – det gör ingen.

Okej, kanske någon.

Nu vill jag ge mig själv en deadline. Inom en vecka, senast nästa helg, ska såväl skrivbord som inkorg vara rensade om jag så ska behöva lägga en halv dag på städandet. Marie Kondo – släng dig i väggen!

lördag 5 oktober 2019

Vem är sjuk?

1979 var homosexualitet klassat som en sjukdom varför ett gäng homosexuella i en aktningsvärd protest sjukskrev sig med motiveringen att de kände sig lite bögiga. Det kan tyckas absurt idag, men är det konstigare att sjukskriva sig för homosexualitet än för klimatångest?


Eller för att pojkvännen gjort slut, katten dött eller ”fel” person vann presidentvalet i ett land långt borta? Jag såg någon skämta om att en 90-talsfödd praktikant sjukskrivit sig för nageltrång. Det skrämmer mig att jag inte är säker på att det saknades verklighetsbakgrund.

Riktig ångest är givetvis ett sjukdomstillstånd och jag vill inte pissa på någons känslor. Det finns tillfällen i livet då det sista man vill är att gå till jobbet eller överhuvudtaget träffa folk. Men jag tycker att det säger något om samtiden när människor ser det som ett rimligt alternativ att utebli från sina åtaganden bara för att man inte är i perfekt balans.

Även om man skulle stanna hemma så kort tid att varken samhället eller arbetsgivaren behöver betala ut sjukpenning sätter man ju alltid någon i klistret (för annars är det arbete man utför helt meningslöst och då borde man avskedas bara därför). Vore jag arbetsgivare och fick ett samtal från en anställd som tänkte vara hemma pga klimatångest skulle jag direkt kolla upp mina rättigheter att avskeda. Skyll åtminstone på något annat, som mensvärk:

fredag 4 oktober 2019

Den enes död...

Första gången jag förstod att döden är big business var när min far vek in kepsen. För den som är medlem i Svenska kyrkan (varför i all världen någon fortfarande skulle vara det, gå ur!) ingår de flesta av kyrkans avgifter, präst, lokal osv. Några hundringar för transport till eller från kremering tänker jag inte bråka om, även om jag vet att man är i sin fulla rätt att köra själv.

Men när det kom till begravningskaffet erbjöd kyrkan detta i en närliggande lokal. Det verkade ju praktiskt. Ända tills det framkom att priset för en kopp kaffe och ett par småkakor motsvarade en brakmiddag på restaurang. Pappa var visserligen inte lika snål som jag, men han hade vänt sig i graven om vi betalt flera hundra per kuvert för fika.


Pga orutin bokade vi en av de större begravningsbyråerna, Ignis. De var inte bara stora, de var väldigt dyra också. Vid senare begravningar i familjen har vi använt Edsvikens Juridiska (nej, jag får inte betalt, jag är bara nöjd). Jag fattar att en liten firma har lägre overheadkostnader, men att de kan hålla halva priset måste betyda att jättarna badar i pengar.

Vi frågade en bank om de kunde göra bouppteckning. De kunde de inte utan hänvisade till begravningsbyrån, men så kastade de ur sig att man kan göra den själv. Det hade jag inte ens reflekterat över, men laddade ner blanketten och märkte att det var en baggis.

Efter begravningen hörde dock Ignis av sig och erbjöd sina tjänster. Jag förklarade att jag skulle göra bouppteckningen själv och tänkte att det var färdigt där. Men nej, då fick jag ett mejl där de betonade att jag blir personligt ansvar för bouppteckningen och felaktiga uppgifter skulle kunna ge mig fängelse.

Begravning? Då har du kommit rätt.

Då blev jag förbannad. Jag svarade att jag trodde att deras företag skulle hålla sig för goda för att hota människor i sorg med rena maffiametoder. Jag skickade en kopia till vd också, men fick inget svar från vare sig den ena eller andra vilket jag tar som en kraftig dementi på att dessa as skulle hålla sig för goda för någonting alls.

Det får mig att tänka på en scen i P&B. De hade kommit över ett parti gummerade syltetiketter och chefen, spelad av Allan Edwall, fastslår att dessa kan man skicka till änkor. Sagt och gjort, de skickar etiketterna till gråtande änkor som betalar sina döda mäns förmodade köp och gråter vidare.

Gör inte så! Det är sorgligt när en närstående dör, men att inte vilja öppna plånboken på vid gavel för skojare betyder inte att man älskar någon mindre. Jo, skumraskföretag är alltid svårälskade oavsett om det är begravninsbyråjättar eller består av kyrkans män.

Och med det sagt ska jag nu gå på begravning för min mor. Inte min definition på fredagsmys.

torsdag 3 oktober 2019

Långsiktigt

Efter att ha tråkat Sparpodden en del tänkte jag marknadsföra veckans avsnitt som helt otippat inte alls handlade om pension och där man inte en enda gång lyckades få in det annars obligatoriska segmentet som går ut på att Donald Trump är en galen gubbe som sitter hela dagarna och irrationellt skriver tokiga grejer på Twitter. Oavsett om man är jätteintresserad av pension eller vad man tycker om Trump blir bägge rätt enformiga i längden.


Men den här gången intervjuade man istället Ulf Hedlundh på Svolder. Han hade mycket vettigt att säga, men det jag tänkte fokusera på är när de kom in på långsiktighet, som ju tycks vara ett nästan heligt budord för de flesta investerare. Ulf sa då följande:
Även om vi pratar långsiktighet så får det ju inte vara hur långt som helst och att skylla dåliga investeringar på att man är långsiktig, utan någonstans finns det ju här en förmåga att titta på det här också i ett medellångt perspektiv och fundera i de banorna. Ibland används ordet långsiktighet lite grann som en ursäkt för att man gjort en investering som inte är så bra.

Jag vet själv människor (”Ja, vänner till mig förresten...”) som köpt in sig i bolag, kanske lite spekulativt inför en rapport, och så har de tappat 10-20 procent nästan direkt och då sagt att det är en långsiktig investering. För det första vet ju jag att om de istället hade tjänat 10-20 procent hade de sålt direkt och lovordat sin egen trading. För det andra, även om de tänker vara långsiktiga är det inget skäl att börja med att gräva en grop.

Jag har inget emot långsiktighet, vare sig på eller utanför börsen, men det får aldrig vara ett svepskäl för att inte göra sin research och försöka optimera förutsättningarna. ”Det jämnar ut sig” är ett av de sämsta uttryck jag känner till för det stämmer nästan aldrig.

onsdag 2 oktober 2019

Poänglösa hemläxor

Jag är den där killen som kollar och jämför priser och produkter, läser produktbeskrivningar på företagens hemsidor och gör allt jag kan för att i förväg förvissa mig om att jag ska göra ett bra köp. Och vad har jag för det? Ganska ofta ingenting.

Igår skulle jag köpa färg för att måla några väggar. Bestämde mig för en färg på Bauhaus. Långt ifrån den billigaste, men de var billigast på det här fabrikatet och jag gillar Bauhaus. Ja, inte att det en gång i minuten under hela besöket ekar ”NÄR DET MÅSTE BLI BRAAAA!!!” ur högtalarna, men resten.

Peter Stormare lajvar uteliggare. Eller tvärtom?

På hemsidan hittade jag en tioliters- och en tolvlitershink till exakt samma pris. Jag kontaktade då kundtjänsten via chatt och fick veta att min iakttagelse var korrekt. Priset och färgen var lika, det enda som skilde var volymen. Jo förresten, en sak till. Tiolitershinken hade högre kundbetyg.

Tolvlitershinken var tydligt en utgående produkt, men enligt hemsidan fanns tio stycken kvar. Jag skrev upp artikelnumret och numret på den rutan i butiken där färgen skulle finnas. Sedan åkte jag dit för att handla. Bäst att skynda sig.


Men nej, där fanns ingen färg. Hittade en anställd som snabbt konstaterade att i den rutan har den aldrig funnits, där var det lackfärg. Varför det stod så på nätet visste hon inte. Så hon gick och tittade på de 2-3 ställen där den här färgen verkligen hade funnits, men där var det slut. Med andra ord var allt på hemsidan fel – fel antal på fel plats, eller rättare sagt inget antal på någon plats.

Nu lyckades jag pruta ner priset på tiolitershinken istället så jag är inte jättesur, men det här är inte specifikt för Bauhaus. Lagervärden verkar vara lite av en slumpgenerator på många företags hemsidor. Meningen med att ange lagerplats och antal i lager måste väl vara att underlätta för kunderna, inte att reta upp dem?

Nåväl, nu ska jag måla. Det känns säkrare för då vet jag att jag blir förbannad.

tisdag 1 oktober 2019

Subventionerad könsstympning

En debatt om religiös omskärelse drog igång när Centerpartiet bestämde sig för att ”verka för att omskärelse av pojkar som inte sker av medicinska skäl ska förbjudas i Sverige”. Judar och muslimer gick i taket och en del menar att om detta blir verklighet kan de inte utöva sin religion i Sverige.

Förutom att jag är principiell motståndare till barnmisshandel och tycker att barn har rätt att inte bli stympade pga föräldrarnas tro förstår jag inte fenomenet religiös omskärelse. En allsmäktig gud gör väl inte ett så fundamentalt fel vid skapelsen att det genast måste rättas till efter födseln?

Vi snackar ju inte om enstaka fall här, enligt denna religiösa vanföreställning måste gud ha 100 felprocent (eller 50 om man bara tror att gud misslyckats med ena könet)! Tur att han inte sabbat alla djur också för då skulle hela mänskligheten inte hinna göra annat än att rätta till guds misstag.


Men det här är en ekonomiblogg, så nu lägger vi såväl religion som det fysiska och psykiska lidandet det kan innebära att skära i barns kön åt sidan och går strikt på det ekonomiska. Det här tar upp plats i vården och kostar såklart pengar, och det är inte självkostnadspris.

Region Skåne tog beslut för två år sedan att sluta subventionera ingreppen, men att ändå ”fortsätta att tillhandahålla tjänsten till en rimlig kostnad”. Huruvida de faktiskt har slutat subventionera också i praktiken hittar jag ingen info om (det lät onekligen lite luddigt), men i Stockholm verkar det i alla fall vara business as usual:
"För pojkar under 18 år som bor inom länet är omskärelsen subventionerad Stockholms Läns Landsting och kostar 1500:-."

Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte! Jag skiter i hur gamla traditioner det handlar om, jag lever idag. Om vuxna människor vill skära i sina kroppar av icke-medicinska skäl ska de få göra det precis som ifall någon vill spruta in nervgift eller fett i pannan för att dölja rynkor. Men det får inte ta resurser från övrig – meningsfull – vård, och de ska få finansiera det själva, varenda krona! Allt annat är dårskap.

måndag 30 september 2019

Vad bidde det då?

Här är en tweet som väl inte kommer med något revolutionerande avslöjande, men som jag ändå tycker är väl värd att lyfta fram.


Ni ser frågeställningen själva. En företagare vill ge sin medarbetare en engångsbonus och det slutar med att två tredjedelar försvinner i skatter. Och det är värre än så. Om medarbetaren använder sin del av kakan till att köpa något med normal moms på 25 procent försvinner tre fjärdedelar i slukhålet. Tankar han bilen för pengarna får han bensin för 1222 kr av företagarens ursprungliga 13142 kr, drygt 9 procent.

Frågan om det är ”rätt” har setts som retorisk av såväl skatteförespråkare som skattehatare (eller heter det skatteförnekare?) och många däremellan, som svarat ett rungande ”ja!” eller ”nej!”. Några tycker att företagaren borde ha fuskat eller åtminstone planerat genom att ge medarbetaren något avdragsgillt eller ledighet istället, men företagaren står på sig och förklarar att han ville ge just pengar och var villig att ta kostnaden för det.

En annan värdegrund.

Det närmaste jag själv kommit en bonus är att jag fick presentkort på en cd när jag blev ”månadens medarbetare” i början av 90-talet. Det var väl trevligt i och för sig, men pengar är ju alltid pengar. Eller ja, ibland är pengar liktydigt med pengar minus skatt, och den här historien visar med all tydlighet att det är något helt annat.

söndag 29 september 2019

Klockrent

Läser att antalet rån där folk blir av med sina armbandsur ökar. Rekordet måste vara det amerikanska paret som blev av med en klocka värd 2,5 miljoner, men det verkar inte finnas någon nedre gräns.

Dyr var den, men snygg var det fanimej inte.

Polisens lösning är den vanliga – skuldbelägg offren:
Var försiktig med att exponera dyra klockor i exempelvis sociala medier, i offentlig miljö eller på andra ställen där de kan uppmärksammas.

Jag kan tycka att polisen borde lägga energi på att lösa brott istället, men jag som inte får betalt för att skydda hederligt folk kan inte låta bli att undra varför man vill ha en svindyr klocka på sig. Eller en klocka överhuvudtaget. Själv har jag en sån där mobiltelefon med inbyggd klocka. Har inte alla det?

Med undantag för pulsklocka vid löpning har jag inte burit armbandsur på över tjugo år. Skulle jag behöva det vid något enstaka tillfälle då mobilen inte kan vara på hade det definitivt inte blivit en klocka för flera tusen när det finns klockor för en hundralapp. Ni som fortfarande använder armbandsur, hur tänker ni? Jag är uppriktigt intresserad.