tisdag 31 december 2019

Eftermäle

Nyårsafton. För många en dag då man summerar och tänker tillbaka på året som gått. Jag tänkte ta ett större grepp och prata om ett helt liv. Lite lagom pretto sådär.

Jag hörde nämligen att anledningen till att Alfred Nobel styrde upp Nobelpriset var att en tidning skrev hans dödsruna när det egentligen var hans bror som dött. Alfred tyckte att det var en sorglig text, kände att han vill ha ett bättre eftermäle och startade stiftelsen.

Jag tror inte att historien är sann, men kanske borde vi alla då och då fundera över vad vi lämnar efter oss. I en begravning i Grotesco lästes: ”Seargent Gordon Searge was known to us not only as a wife beating child molester and father of five...


Riktigt så illa är det väl inte för de flesta av oss, men jag kan ibland få ångest över hur lite jag åstadkommit. Kanske är det lättare om man har barn, det är ju ett påtagligt bevis på att man funnits och gjort ett historiskt avtryck. En blogg i all ära, men vad fan liksom.

Jag har inga ambitioner att instifta ett pris eller stipendium, men någon skit skulle jag vilja ha gjort innan det är dags att kila vidare. Så att det ska finnas något att skriva i den där runan. Men med det sagt är detta med bred marginal min favoritdödsannons:


Gott nytt år, hörni! För jag menar... Hur jävla mycket sämre kan det bli?

måndag 30 december 2019

Jobbsök i fel ände

Jag har jobbat med många invandrare. Mest finnar, men jag har funkat ihop med människor från hela världen, andra européer, amerikaner, afrikaner och asiater. En viktig pusselbit är språket. Utan ett gemensamt språk blir kommunikationen bristfällig, vilket förr eller senare leder till missförstånd, schismer och problem.


Därför tror jag att Oskarshamns kommun och länsstyrelsen biter sig i foten när de nu erbjuder ”nyanlända kvinnor” en skräddarsydd utbildning med körlektioner och jobbcoaching på arabiska. Körkort är en förutsättning för en del jobb och underlättar nästan alltid. Jag har aldrig jobbat som chaufför, men kan inte komma ihåg ett enda jobb där jag aldrig kört bil i tjänsten.

Men det finns ju väldigt många svenskar som har körkort, så även om de här kvinnorna lär sig att köra bil som gudar kommer de alltid hamna i skuggan av svenska arbetssökande så länge de inte pratar bra svenska (och det gör de uppenbarligen inte om de inte kan tillgodogöra sig svenskspråkiga körlektioner).


Projektledaren får i vanlig ordning inte en enda kritisk fråga från ”sakliga och oberoende SVT” när hon hänvisar till att trafikskolan säger att det kommer att gå bra för kvinnorna. Ja, hade det inte varit himla märkligt om de sagt något annat?!

Jag tror säkert att de elever som fixar körkortet kommer att anställas förutsatt att Oskarshamns kommun (som troligen blir det största arbetsgivaren) betalar lönen, men det är inte ”att komma ut på arbetsmarknaden”, det är att flytta en påse problem från vänster till höger hand. Om det var målet hade de lika gärna kunnat anlita kvinnorna för att göra ingenting.


Vi leker med tanken att du är småländsk företagare som behöver en chaufför. Du får välja mellan Hillevi, 52, uppväxt i Oskarshamn, och Hemrin, 52, från Damaskus, som bara kan några ord svenska. Om du behöver betala samma lön oavsett väljer du Hillevi tio gånger av tio bara hon har körkort. Inte pga ursprung, ras eller religion utan ekonomi. Den som säger något annat ljuger.

Alltså, lägg dessa resurser på att lära kvinnorna svenska, om målet verkligen är att de ska få riktiga jobb, inte att putsa statistiken.

söndag 29 december 2019

Snål, men inte girig

Jag har återigen gläntat på dörren till andra sidan, låt mig presentera en tråd på Flashback:

(klicka på bilden för bättre upplösning)

Just det här inlägget skulle jag tro är vad ungdomarna skulle kalla för en trollning, men att döma av svaren finns det ändå olika åsikter om ärendet. Jag är själv en sparsam typ, men skulle aldrig komma på tanken att ta betalt för att bjuda på middag, jul eller inte. Vart går annars gränsen, en tia för toalettbesök eller en tjuga i garderoben? Har man inte lust att bjuda låter man bli.

Men visst finns det lägen när det inte jämnar ut sig. I exemplet alternerar värdskapet, men säg att julen av geografiska eller praktiska skäl alltid hade firats på samma ställe. Eller att samma person alltid bjuder på skjuts eller fika. Det kan ju faktiskt slita på ekonomin på riktigt. Hur gör man då? Det är knepigt både för givaren och mottagaren.


Ett sätt i julbordsdilemmat skulle kunna vara att värden ber gästerna ta med en egen rätt eller den internationella hårdvalutan alkohol istället för standardpresenterna blomkvast och chokladask (som ju är tämligen värdelösa). Som vegetarian och allergiker gillar jag att ta med mat. Dels för att allt jag gör är billigare än vad någon tror, dels för att jag då har minst en rätt som jag garanterat kan äta.

Spritvarianten har jag testat själv. Jag är ölanalfabet. Jag dricker inte öl och kan absolut ingenting om öl samtidigt som mina vänner gör det. På en inflyttningsfest uppmanade jag därför gästerna att hoppa över inflyttningspresenter och istället ta med egen dryck. Jag köpte bag-in-box-vin, alla som ville ha något annat fick stå för det själva. Win/win? Nej, det slutade med att de förvisso tog med öl, men också de inflyttningspresenter jag uttryckligen bett om att slippa.

Tack! Precis vad jag önskade...

Som snåljåp ogillar jag skulder, men den mest förhatliga skulden är tacksamhetsskulden. Den har så otydliga villkor.

lördag 28 december 2019

En miljon pillertrillare

En miljon svenskar äter antidepressiva läkemedel. SVT tycks se det som odelat positivt att Sverige är på väg mot världsrekord i lyckopiller. Det ska bero på minskad skam och dessutom har pillren blivit billigare.

Till skillnad från statstelevisionen ser jag det som negativt att allt fler svenskar numera behöver medicinera sig för att orka leva. Hade jag fått bestämma skulle man lägga energin på att ta reda på orsakerna istället för att hitta något bra att säga om symptombehandlingen.


Så varför mår ”vi” sämre än någonsin? Gissningsvis tycker kommunister att skälet är för lite socialism, sportfånar att vi rör oss för lite osv. Antagligen finns det flera orsaker, men uppenbarligen har vi ordnat oss ett samhälle som passar allt färre. Skulle en orsak kunna vara att ekorrhjulet inte passar alla?

Tittar vi på hur samhället förändrats de senaste decennierna har antalet fysiskt krävande jobb minskat och kvinnorna har kommit ut på arbetsmarknaden. Allt fler jobbar med liknande grejer, med datorjobb som ”kräver” ganska mycket utbildning. Enkelt uttryckt har vi gått från bönder och hemmafruar till kontorister och karriärister.

Bra för vissa, men många svenskar trivs tydligen inte. Undersökningar visar att kvinnor som tar hand om hemmet och några ungar är lyckligare än mammor som lämnar bort barnen eller aldrig skaffar dem. Så grattis jorden, vi har nästan lyckats utrota världen lyckligaste yrkesgrupp. Det är ett riktigt I-landsproblem, inte ett sånt där påhittat som egentligen inte är ett problem.


Hur hemmapappor mår vet jag inte. Troligen är det för ovanligt för att någon skulle forska på det, men tydligen har män inte heller blivit gladare av ekorrhjulets ökade tempo även om vi inte knaprar lika mycket piller som kvinnorna. ”Fler kvinnor får antidepressiva – men män mår sämre.

Vi har också mer lån än någonsin, så att jobba mindre än heltid är det ytterst få som ens överväger, män som kvinnor. Men vad är ökad materiell levnadsstandard värd om livet försämras? Vid årsskiftet summerar många året som gått och tänker på vad man ska göra framöver. Kanske borde vi fokusera mindre på ny konsumtion, semester och bättre bostad till förmån för den läskiga frågan: ”Vad skulle göra mig lyckligare år 2020?

fredag 27 december 2019

Att pendla är att dö en smula

Mitt arbetsrum ligger fem meter från sängen och särskilt den här årstiden är jag väldigt glad att jag slipper gå ut på morgonen och sätta mig i en bil. Eller ännu värre, på en buss där många hällt på sig två liter parfym. För att det ska finnas spår av doften kl 17, men vid halv åtta på morgonen är det som att få ett knytnävsslag mot näsan att sitta bakom en sådan person.

Och det finns grund för min aversion mot pendling. Engelska forskare har räknat ut att tjugo minuter extra pendling har samma effekt på psyket som en nittonprocentig löneminskning. Jag är tveksam till siffrorna (inte minst för att jag undrar hur man räknar ut att det är just tjugo minuter och nitton procent, inte tvärtom), men jag tror på fenomenet.


Särskilt jobbigt är det med buss- och tågresor. Även det håller jag med om. Är jag inte sur när resan börjar blir jag det. Hemma kan jag lätt bränna en kvart på något meningslöst, men är bussen tre minuter sen går jag i taket. Ibland gör sig folk lustiga över att andra springer som dårar för att hinna med tunnelbanan trots att en ny går om sex minuter, men jag förstår dem.

Bil är obetydligt mindre jobbigt eftersom man slipper sitta bredvid andra och trängas. Eller jo, trängas kan man få göra ändå. Det här blir andra gången på kort tid som jag refererar till Falling Down, men det beror väl på att jag känner så här varje gång jag hamnar i bilkö:


Och trots att alla är överens om att vi borde köra mindre bil – oavsett om skälet är miljö, ekonomi eller mental hälsa – verkar inte distansarbetena bli fler. Istället trängs vi i städer där det finns för få bostäder.

torsdag 26 december 2019

Billigt & ”billigt”

Så här i mellandagsreatider kan det inte nog påpekas att bara för att något sägs vara billigt behöver det inte vara det. Tvärtom många gånger! Vore det verkligen ett fynd skulle det inte behöva sägas, och näringsidkare är inte helt objektiva när de påstår sig leverera galet billiga tillbud.

Men en del kommer alltid köpa. Fyra toarullar på extrapris när det ändå blir billigare att köpa hel bal. Eller omvänt, erbjudanden om ”tre för två” är alltid dyra om man bara behöver en. Inte heller bör man handla ”fynd” som är dyrare än ett stenkast därifrån. Ingen poäng att handla på rea i en matbutik när affären bredvid är billigare till och med på den dyra affärens (ja, jag menar Ica) lockvaror.


Ibland kan det vara ännu närmare, i samma butik. Brysselkål säljs fryst året runt. Färsk finns bara på hösten/vintern och är då billigare. Förra veckan hade Willys rabatt på bägge varianterna, 500 gram färsk för 9,90 kr, 550 gram djupfryst för 16,90 kr. Kilopriset på den frysta är alltså 55 procent dyrare. Vill du prompt ha den fryst kan du alltså köpa färsk och slänga den i frysen. I de lägena blir jag nästan sugen på att ställa mig vid Willys frysdisk bara för att se vem som ogillar pengar.

På börsen har vi A- och B-aktier. Om handeln är obefintlig i A-aktien kanske det ibland kan finnas skäl att tänka ett varv till, annars är det ju gratispengar att köpa A-aktier om de är billigare. Lik förbannat finns det köpare på B-aktien, annars skulle den bokstavligen gå ner till A-nivå på nolltid.


Och det gäller allt! Överprissatt skräp och fejkade reor skulle inte finnas utan köpare.

onsdag 25 december 2019

Zlatans näsa

Statyer funkar bäst när de föreställer döda människor. Var det inte tydligt förr har det blivit det med Zlatanstatyn i Malmö, som fått sin näsa avsågad och blivit sprejad så att han ser ut att lida av vitiligo. Brons-Zlatan ser nu ut som Michael Jackson!


Jag är själv helt ointresserad av fotboll, som jag upplever som den absolut tråkigaste idrotten. Zlatan roar mig också föga, han har ju samma utstrålning som en staty och verkar ungefär lika talför och intelligent också.

Men pengar intresserar mig. Bara tillverkningen av statyn kostade över en halv miljon. Sedan diskuterades det i ett år var den skulle stå. Från början var det tänkt att ställa upp den utanför Friends Arena, men till slut landade den i Malmö. Hur många skattekronor dessa diskussioner kostat vet jag inte, men varken politiker eller tjänstemän jobbar gratis.

Och det slutar inte där. En ny näsa går nog på en nätt slant och trots att detta var långtifrån första gången statyn utsatts för skadegörelse har bara bevakningen kostat Malmö stad tiotusentals kronor, och det är ju en kostnad som inte försvinner. Det är gissningsvis ett av skälen till varför man nu pratar om att flytta statyn (nya möten, taxametern tickar).


500 kilo Zlatan slänger man inte upp på takräcket på en personbil, så där ryker en slant till. Och var ska man ställa honom där han inte riskerar nya amputationer – Nordpolen? Nya bevakningskostnader för en ny kommun alltså. Mitt förslag:

Skänk Zlatan till Zlatan. Han kan väl ha statyn i sin egen trädgård? Jag är övertygad om att han är den som skulle uppskatta konstverket mest, och som bonus skulle det kanske bli lite mindre märkligt att han pratar om sig själv i tredje person ifall han faktiskt fanns som tredje person ute på gården.

tisdag 24 december 2019

God jävla jul!

Julafton igen. Firades traditionsenligt med min mor så sent som för ett år sedan. Anade redan då att det skulle bli hennes sista, och så blev det. En del sörjer sina döda särskilt mycket under högtider. Jag tycker inte att det är någon större skillnad, men sen har jag väl aldrig varit så mycket för att fira jul. Åtminstone inte i vuxen ålder.

Apropå jul och nära och kära såg jag denna önskan:


Troligen inte helt autentisk, men nog ligger det ett korn av sanning och skaver på botten. Jag är ju en sån där kuf som går runt och tittar på verkligheten när jag är utomhus och jag ser ofta föräldrar som är ute med sina barn och ändå har en mobiltelefon i ansiktet, särskilt om barnen sitter/ligger i vagn och därför inte kan springa iväg. Jag har själv ett umgänge på nätet, men tänk på att livet pågår även utanför den där rutan.

Kanske särskilt i juletid. Människorna på Instagram, eller var ni nu håller till, kommer att finnas där även i januari, men tant Beata kanske inte sitter i den där fåtöljen nästa jul. Det är klart att du ska följa min blogg även över jul och nyår, men lägg ner internet däremellan.


Det ska jag göra nu. För att spara lite tid har jag nämligen gjort som kungen borde göra, återanvänt en gammal julhälsning som fortfarande håller ihop skapligt. Det är bara meningen om Arne Weise som känns lite dammig efter året som gått, men ni kan se just det lite bildligt.

måndag 23 december 2019

What goes around comes around

När Onoff slog igen portarna tänkte jag: ”Äntligen!” Inte för att jag är en elak person. Det är jag ju, men det var inte därför. Jag är bara en varm anhängare av att skit får vad skit ska ha. Hemelektroniksäljare är ju allmänt sanningsflexibla, men Onoff tog det där till nya bottnar och för en gångs skull blev marknadens dom hård och korrekt.


Eller inte ”en gångs” för nu har det hänt igen. Minnesstarka läsare kanske kommer ihåg min recension av skvallertidningen Veckans Affärer. Enkelt uttryckt gick min kritik ut på att den nästan är helt befriad från affärsnyheter och ekonomi. Om man inte räknar in listor över inflytelserika kvinnor.

Jag har inget emot att kvinnor får inflytande (förutsatt att de är kompetenta såklart), men att läsa korta beskrivningar över ”10 kvinnliga styrelseproffs” eller ”50 mäktiga kvinnor” ger mig ingenting. När chefredaktören skriver sitt avskedsbrev framhåller hon tidningens kamp för kvinnor, jämställdhet, klimataktivism och mångfaldsarbete.


Tanken att marknaden inte ville ha en tidning som skulle kunna förväxlas med Feministiskt Initiativs partiorgan verkar inte ha slagit henne. Jag förstår det, annars hade hon väl under de tre år som gått sedan min recension låtit tidningen återgå till att bli en affärstidning. Ni vet, en sån där om börs och ekonomi.

Men det gjorde hon inte varför jag åter får stämma upp i mitt ”Äntligen!”. Nu håller jag bara en tumme för att skojarföretagen Byggmax och Elgiganten ska gå samma väg.

söndag 22 december 2019

Jag har privilegier – so sue me!

Jag och andra som lever snålt eller väljer bort heltidsjobb får ibland höra att det är en annan sak för oss, som har förutsättningarna, än för de som är fattiga på riktigt och tvingas leva snålt. ”Silversked i mun” och allt sånt.


Det är sant. Självvald ”fattigdom” är något helt annat än riktig. Det är lättare att spara om man har pengar och det känns inte som samma uppoffring när man vet att det är frivilligt. På samma sätt kan rikingar fasta eller campa, men skulle ha svårt att stå ut med att svälta eller bo i tält av tvång.

Men vi kan ju vända på det. Ska man jobba på bank fast man inte vill bara för att det är någon annans dröm? Självklart inte, och det är inte mitt fel att det finns världssvält och fattigdom. Människans främsta ansvar är att på bästa sätt ta hand om sig själv och de sina.


Dessutom har alla individer dörrar som är stängda. ”Du kan bli vad du vill” är en floskel ingen som tänkt egna tankar köper. Det allra mesta kan vi inte bli, vi får spela livet med de kort vi har. Därmed inte sagt att vi inte kan sträva mot mål och förbättra oss. Den som inte tycker sig kunna uppnå någonting kommer inte heller att göra det.

lördag 21 december 2019

Återkoppling Opus

Igår blev jag intervjuad. Men något annat som hände igår och som betydligt fler bryr sig om är att det kom ett nytt bud på Opus. För ett par veckor sedan satt jag ju här och spekulerade i ett högre bud och igår kom det, 8,50 kr mot tidigare 7,75.

Att jag tar upp ämnet igen är inte för att klappa mig själv på axeln att jag gjorde rätt, i alla fall inte bara. Det är ett intressant läge jag inte varit med om tidigare. Det nya för mig är att uppköparna har bolagets vd på sin sida. Det är inte utan att man funderar över var hans lojalitet har funnits det senaste året – om han velat att det företag han driver ska gå bra så att aktien går upp, eller ner för att det företag han också är involverad i och som vill köpa upp Opus ska få komma in på en bra nivå?

Vidkun Quisling. Inte vd, kom bara att tänka på honom.

Och när nu budet höjs passar man på att ”smyga” in en vinstvarning på samma gång. För min del tycker jag att den lät lite krystad och börjar såklart fundera över om den är till för att få fler aktieägare att gå med på budet.

Jag hade i och för sig hoppats på ett ännu högre bud, men jag är inte heller sugen på att följa med tillbaka under 7 kr för att eventuellt få högre avkastning längre fram. Särskilt med tanke på att vd:n i så fall måste bort och en bra ersättare måste fram. Jag anar att fler tänker som jag för efter förra budet låg kursen aldrig under budnivå. Uppenbarligen hoppades många på mer. Efter detta bud har aktien konstant legat en tioöring under budet.

No, it isn't.

Som det känns nu väntar jag till inlösen och släpper mina aktier då, tillfreds men inte nöjd. Eller, snarare, med en sur bismak av att ha blivit lite manipulerad och utnyttjad.

fredag 20 december 2019

60 spänn för ingenting

Min mammas lägenhet, som nu står tom, har dubbla elavtal. Ett för elnätet och ett för förbrukningen. Den första räkningen kan man ju inte göra något åt, men den där man betalar för den el man faktiskt använder går ju att pressa genom att inte använda el.


Bostaden står som sagt tom. Kyl och frys är avstängda, spisen, kaffebryggaren och tv:n har inte använts på flera månader. Den enda el som förbrukas löpande är till en väckarklocka i sovrummet och klockan i mikrovågsugnen. När jag är där för att vattna blommor, ta hem posten eller visa lägenheten för spekulanter tänds lampor, men bara då.

Den mest elintensiva verksamheten är dammsugaren, men den används bara tio minuter åt gången och eftersom ingen bor där behöver den inte tas fram särskilt ofta, kanske en gång i månaden. Jag tror att ni anar vad jag ska berätta nu. Räkningen för november, 30 dagar, hävdar att 21 kWh förbrukats under denna månad.


Hur i hela friden har jag kunnat bränna tjugoen tusen wattimmar i en tom och nedsläckt lägenhet med fjärrvärme? Det motsvarar dammsugning i femton timmar, en tv i tio dygn eller kaffebryggning av hundra koppar om dagen.

Gissningsvis märker ingen med normal elförbrukning om de skulle få betala för tjugo kWh extra. Eftersom jag ändå har använt el (när jag har visning lyser varenda lampa) skulle jag heller inte reagera om mätaren registrerat ett par kilowattimmar, även om det låter mycket, men 21 är helt enkelt orimligt.

torsdag 19 december 2019

And the winner isssssss

Tisdagens jultävling har fått sin upplösning. Det blev Dan som tog hem segern genom att tillägna boken sin lagledare Stig som behöver draghjälp med rökstoppet. Dans rimmade bidrag:
Ohoj!
Min kära lagledare och flytande boj,
han heter Stig och har det nu inte skoj.
Efter en stroke, bypass och läkarbesök
ligger han nu i soffan och fick sluta rök'.
Jag tänkte mig ge han en extra skjuts,
bort ifrån cigaretternas elakartade smuts.
Stig har vart rökfri sedan operation,
så detta bör firas med bok och pion.
Om denna bok kan hjälpa honom på traven,
få slippa graven och uppleva gaven.
 
Om jag nu lyckas vinna boken,
skicka den till mig som är en klok en.


Jag håller tummarna för Stig, för alla andra tävlandes vänner och anhöriga, och för alla andra som fimpar.

Det är faktiskt ett bra spartips att ställa upp i dylika tävlingar. Ofta är det inte så många som tävlar, särskilt om det finns något jobbigt moment (skriv en personlig motivering, en slogan under tjugo ord eller liknande), så om priset har ett värde för dig kan väntevärdet vara en okej timlön.


Jag fyller t ex i min bostadsförenings boendeenkät varje år eftersom första pris är en avdragen månadsavgift. Säg att 100 grannar är med, hyran ligger på 3500 kr och den tar tio minuter att fylla i. Då är timlönen 3500/100/(10/60)=210 kr, skattade pengar, och det kan det väl vara värt att knåpa för medan man väntar på att potatisen ska bli klar?

Jag vann själv en prenumeration på Veckans affärer på Facebook. Det tog mig inte ens fem minuter. Eftersom jag inte har någon öppen spis visade sig tidningen värdelös, men då vann jag i alla fall den kunskapen.

onsdag 18 december 2019

Återställare

Jag gnäller ofta på att utvecklingen går åt fel håll, men när det kommer till datorer kan väl inte ens jag hävda att det går bakåt? Jo, det finns definitivt exempel på det.

Windows 3 kom 1990, samma år som jag började jobba med datorer professionellt. Redan då fanns problemet att nya program tog större och större plats och gamla filer lämnade små rester överallt som helt enkelt kloggade igen burken. Lösningen var ofta att formatera om hårddisken. Man kan se det som en rejäl storstädning där man tar ut såväl mattor som möbler ur huset för att komma åt att torka överallt.


Det var lätt gjort. Man gick in i MS-Dos och skrev in ”format c:” eller något i den stilen. Några minuter senare var datorn kliniskt ren och man fick fylla den på nytt genom att ta fram sina disketter. Resultatet blev ofta en dator som kändes helt ny.

Det här var dags för några dagar sedan. Min dator har under flera månader bestämt sig för att då och då, utan förvarning svimma och starta om. Eventuella osparade ändringar i dokument går förlorade och jag får en ofrivillig rast på några minuter. Jag sparar allt hela tiden (Ctrl+S tar ju en tiondels sekund), men det är ändå irriterande. Dessutom har problemet eskalerat, så jag beredde mig på att köpa nytt, men frågade min datorguru om det gick att testa något först. Jodå, fabriksåterställning.


Ett par knapptryck, tänkte jag. Det kan väl inte vara krångligare än för 30 år sedan? Allt som krävdes (på just den här modellen, nu finns inga ”format c:”-standarder) var att starta om datorn och precis innan datorn ”öppnar ögonen” trycka ALT+F10. Sedan väljer man återställning och saken är biff. Eller inte. Datorn låter meddela att ”det saknas enhetspartition för återställning”. Hade jag haft en installationsskiva för operativsystemet hade jag kanske löst det, men så användarvänligt är det ju inte längre.

Och jag är i gott sällskap. Hela internet visade sig nedlusat med människor som satt med samma problem, men jag hittade inte en enda som lyckats lösa det. Datagurun gav mig en ny länk till en annan slags återställning jag skulle göra innan, och som möjligen kunde lösa problemet. Processen räknades upp i procent på skärmen, men när den var klar till 99 procent fastnade den. Jag lät den stå över natten – fortfarande 99. Avbröt och testade ALT+F10-grejen igen. Samma svar.


Testkörde datorn någon timme genom att öppna tomma dokument (jag hade ju inga egna kvar) samt seriespela Youtubevideos. Efter en timme slocknade datorn igen och det var det sista den gjorde.

En alkis kan ta en återställare för att slippa skaka, men han är fortfarande alkis. Det verkar vara samma med datoråterställningar. Det är nog helt enkelt meningen att jag, trots att jag använder samma program och samma utrymme år ut och år in, måste uppgradera mig och köpa en ny dator med större kapacitet vart fjärde år. Utveckling? Ja, men inte framåt.

tisdag 17 december 2019

Jultävling

Om en vecka är det jul, då man ger bort saker, om ytterligare en är det nyår, då man lovar en massa. Låt oss kombinera detta.


Ett av de vanligaste nyårslöftena är att sluta röka. Efter att själv ha gjort det, sedan nästan upplevt KOL och i år sett lungcancer på nära håll ända till det bittra slutet är det här något jag sympatiserar med alldeles väldigt. Själv slutade jag röka utan hjälpmedel, min enda drivkraft var rädsla, men alla sätt är bra.

Därför tänkte jag låta en läsare få Allen Carrs bok Äntligen icke-rökare!, som säger sig erbjuda "en metod som fungerar för resten av livet". Till dig själv eller som present till någon du vet vill sluta röka. Jag skickar den med servicegiganten PostNord vartsomhelst inom Sverige till den som senast i morgon onsdag kl 12.00 mejlat den bästa motiveringen till varför du vill ha boken, till sparobloggen@gmail.com. Det behöver inte vara en uppsats på tusen ord, jag vill bara ge boken till den person som bäst behöver den. Så glöm inte namn och postadress!


Motprestationen är att du (eller den person du ger bort den till) efter avslutad läsning ger den till någon annan som kan ha nytta av den, så att vi på detta sätt hjälps åt med att utrota denna farsot. Ja, jag fattar att jag inte kan hindra dig från att sälja boken och skänka pengarna till Al-Qaida, jag kan bara be och hoppas. Att sluta röka är bland det bästa man överhuvudtaget kan företa sig och det unnar jag alla!

God jul!

måndag 16 december 2019

Buffert noll

Ibland får man tjata in betalningen för sånt man säljer på Tradera. En gång gnällde jag om det i denna blogg och nästan exakt två år senare är det nu dags igen.

Nu sålde jag en möbel för 90 kr. Inte mycket till vinst trots att jag fått den gratis, men roligare att någon hämtar och använder den än att släpa ner den till containern. Men efter en vecka hade köparen inte svarat på min fråga om hämtning, så jag påminde. Och påminde igen. Till slut gick jag över från mejl till sms och fick då följande meddelande:
Det har hänt lite saker sedan jag la budet och olyckor har hänt tyvärr. Skulle behöva höra om du kan lägga ut den på nytt. Eller om jag kan swisha dig pengarna och inte hämta den. Kan tyvärr inte ta emot den för tillfället.


Lam ursäkt, men det verkade ju inte vara pengarna det hängde på utan tidsbrist eller möjligen en livskris av något slag. Jag är inte avig utan föreslog att hon istället för att swisha mig för ingenting kunde swisha för möbeln och hämta den senare. Jag sa att hon kunde få vänta med hämtningen en månad eller två om så vore.

Kunden tackade för förståelsen och sa att hon skulle betala ”idag eller imorgon”. Jag lät det gå en vecka, sedan skickade jag ett nytt sms och den här gången fick jag inget svar alls. Vid det laget hade jag ingen större förhoppning om att få betalt, men lät det gå en vecka till, så nu var vi uppe i totalt tre.

Då anmälde jag den uteblivna betalningen till Tradera, mejlade kunden (nu sket jag i att hon inte läser mejl) och berättade att jag gett upp, anmält samt uppmanade henne att sluta handla på Tradera när hon inte klarar av det. För andra säljares skull, själv blockade jag henne från vidare köp, vilket jag också berättade. Efter tre minuter svarar hon att hon ”har väldiga problem med ekonomin just nu”.

Så var det med det erbjudandet att betala, men låta bli att hämta eftersom hon tyvärr inte kunde ”ta emot det för tillfället”. Jag klarar mig utan de där pengarna och skulle inte ha gått till inkasso med skulden även om jag hade kunnat. Däremot tappar jag tron på mänskligheten.

Torpedbranschen kan bli stor.

Här har vi en 22-årig kvinna som köper en allt utom livsnödvändig möbel för mindre än hundra spänn som hon inte har råd med. Jag tror henne, även om jag är övertygad om att hon med någon eller några rimliga prioriteringar hade sluppit framstå som en idiot.

Den här gången drabbades hon av ett surt mejl. Nästa gång (och högst troligt gången innan) blir det straffavgift och inkasso. Så småningom Kronofogden och betalningsanmärkningar. När åren gått och hon inte längre kommer undan med ungdomligt oförstånd och ett sött leende kan det sluta med en yxa i dörren och en tegelsten genom fönstret.

Mitt fel! Kan du förlåta?” (Nej, det är inte tjejen på bilden... osv)

För har man absolut noll koll, buffert, sunt förnuft eller överlevnadsinstinkt vid 22 tror jag nästan att loppet är kört för all framtid. Men så finns det de som hävdar att jag är en smula cynisk till min natur.

söndag 15 december 2019

Sila rovor och svälja moraklockor

Jag hörde en intervju med vd:n för Zwipe, vars främsta produkt är ID-identifiering med fingeravtryck. Det kan vara vettigt ur ett säkerhetsperspektiv, men det fokuseras hela tiden på hur bra det är att slippa slå in en pin-kod.


Det var också argumentet för varför bankerna gav oss möjlighet att ”blippa” våra kort. I det fallet kan de ju knappast skylla på säkerhet, för något osäkrare än pin-lösa kort som scannas in från avstånd kan jag inte tänka mig.

Argumentet för e-fakturor är att slippa knappa in OCR-nummer när man betalar räkningar. Ja, de är åtminstone längre än pin-koderna. Som längst kan ett OCR ha femton siffror. För mig som jobbat med att banka in långa sifferkombinationer tar det två sekunder. Är man riktigt långsam tar det kanske tio. Säger tjugo sekunder för hela räkningen, men då är jag generös. Sex räkningar i månaden tar då två minuter.


Det var ändå detta ”problem” som Anoto skulle lösa med sin läspenna, som var anledningen till att jag för väldigt länge sedan köpte aktier i bolaget. Det gick inget vidare, men människor lägger massor av energi och pengar på att spara in minuter eller till och med några sekunder. Är det samma folk som gjort Melodifestivalen till sin religion och som alltid har tid att diskutera ifall rätt person åkte ut ur Paradise Hotel? Det verkar inte bättre.

lördag 14 december 2019

Ingen sill, men hembakt vört

Jag gillar vörtbröd, men det har blivit dåligt med den varan de senaste åren. Dels är de ganska dyra, dels tycker jag inte de luktar tillräckligt, man vill ju ha den där doften av pepparkaka. Säkert bättre om man går till ett bageri istället för mataffärens industribakade hylla, men då blir det ju ännu dyrare. Och annars kan jag lika gärna ta Skogaholmslimpa och strö några russin över. Nej, man får göra som i Fylle-Uffe Lundells överreklamerade pekoral Öppna landskap, baka eget.

Jag gjorde det ändå enkelt för mig genom att köpa färdig kryddblandning. Ska jag baka ofta kan jag blanda själv, men jag har ingen lust att skaffa mig lager av anis och pomeransskal. Allt som allt användes detta:

vörtmix, 75 gram
lättöl, 33 cl
vatten, ½ dl
sirap, 1 dl
russin, 1 dl
jäst, 50 gram
smör/margarin, 50 gram
salt, 2 tsk
vetemjöl, 6 dl
rågsikt, 6 dl
havregryn, 1 dl


Smält smöret, häll på öl och vatten. Värm vätskan till c:a 37 grader och smula ner jästen. Vispa ner vörtmix, salt och sirap.


Tillsätt mjöl och gryn. Blanda med degkrokar eller händer.


Låt jäsa under duk i 45 minuter. Bearbeta degen, dela den på mitten och forma två limpor på en ugnsplåt.


Ny fyrtiofemminutersjäsning.


Jäsning är verkligen #sparadkrona! Ett paket jäst kostar två spänn och fördubblar brödets storlek.

Grädda i 175 grader i 25 minuter. Skiva och frys det som inte går åt inom ett dygn eftersom bröd som inte är impregnerat i konserveringsmedel annars blir gammalt.


Svingott! Lite dyrare än annat bröd pga kryddmixen, ölen, russinen och sirapen, men max halva priset mot affärens och väldigt mycket godare.

fredag 13 december 2019

Be på jobbet?!

MTR som driver Stockholms kollektivtrafik skickade ut ett internt brev där de berättade för sina anställda att de inte kan be på jobbet.


Notera att ordet ”betald” är understruket. Det man säger nej till är alltså att ägna betald arbetstid åt att be till Gud. Hur kan det ens vara uppe till diskussion? Präster, rabbiner, imamer och böneutropare kan få be på betald arbetstid, självklart inga andra.
Vid obetald rast har ni möjlighet att lämna arbetsplatsen för att be, dock inte i våra lokaler.
Återigen självklarheter. På obetald egentid gör man vad man vill, men lika självklart som att man inte kan röka i arbetsgivarens lokal kan man förvandla den till bönerum.


Men nej, det här var inte självklart, för lika givna var protesterna och – tyvärr – den obligatoriska pudeln. Med största sannolikhet landar detta i att man även fortsättningsvis kan kasta upp sina fötter på tågsätet och dra iväg en ”chant” eller vad det kan tänkas heta.

Helt i strid med religionsfriheten, som åtminstone tidigare innebar att människor skulle slippa utsättas för andras religion och religiösa uttryck. Om någon vill sätta sig i ett hörn och knäppa sina händer är det säkert inga problem på någon arbetsplats. Förutsatt att det är rast! Att det ens behöver sägas visar hur galet det blivit.

torsdag 12 december 2019

Skicka inte julkort

Dags för julhataren att tycka till igen. Den här veckan skickar de flesta sina julkort trots att portot chockhöjs nästan varje år. Vid årsskiftet är det dags igen – upp 22 procent! Den i övrigt låga inflationen är inget som bekymrar PostNord. Att de får leverera allt färre brev löser det genom att göra det ännu dyrare.


Julportot är visserligen en femtioöring billigare, men det är ändå väldigt dyrt. Till detta tillkommer kostnaden för kortet. Och till vilken nytta? Skicka hellre ett långt mejl som visar att du verkligen tänker på adressaten. Eller – ännu hellre – ring!
God jul och gott nytt år! /Olle

Är det allt du har att säga till en människa du inte haft kontakt med på ett helt år kan du lika gärna skita i det. Jag glömmer aldrig när mina föräldrar satt med långa listor över vilka som skickat dem julkort förra året och som de därför ansåg sig tvungna att skicka samma meningslösa hälsning tillbaka till. Som ett kedjebrev där inte ens de första vinner.


Jag drar mig för att använda ”Det är faktiskt 2019”-argumentet, men det är ju det. Vi har nu massor av enklare, billigare och inte minst bättre kommunikationsmöjligheter. Visst kan man behålla traditioner, men gör inte det med dåliga traditioner. Jag är alltså inte emot att människor umgås, men julkort är ju nästan motsatsen.

onsdag 11 december 2019

Bananer & äpplen

”Konst” som inte är konst utan – rent objekt – skit och trams har jag skrivit om förut och kommer säkert göra igen. Den här gången handlar det om en till väggen silvertejpad banan som sålts för hundratjugotusen dollar. Mm, det verkar ju som rimlig prissättning...


Nu har tydligen någon ätit upp bananen, men det är antagligen också en del av konstverket. Med risk för att jag också deltar i konsten ska jag ta på mig den hårda uppgiften att reda ut vad som gäller.

Konst kan uppröra. Det är dock inte ett krav. Det viktigaste med konst är att det har någon slags verkshöjd. Alla former av idioti är inte per automatik konst. Detta missförstånd beror nog på att marknadskrafterna upphör så fort det kommer till konst eftersom producenten ofta inte har sin utkomst ifrån vad han/hon producerar. I Sverige betyder det olika former av bidrag och stipendier.

En enig jury.

Inte heller köparen har alltid ”skin in the game” utan betalar med våra skattepengar. Som ett exempel någon i kommentarsfältet nyligen uppmärksammade mig på, en tre meter hög äppelskrutt i rostfritt stål till ett värde av 660000 kr, finansierad av Örebros skattebetalare. ”Det är bra att Vivallakullen nu blir ännu mer tillgänglig för alla, från barn till äldre”, säger samhällsbyggnadsnämndens ordförande.

På vilket sätt området blir mer tillgängligt av att man ställer överbetalt skrot på platsen berättar hon däremot inte. Men om den konstnärliga nivån skulle bestämmas av hur upprörda folk blir vore det här konst i världsklass. Låt Örebropartiets Markus Allard utveckla det: