torsdag 30 november 2017

Open Office

Microsoft Office verkar kosta 649 kr/år eller mer, men många datoranvändare (”Ja, vänner till mig förresten...”) kostar inte på sig att köpa utan använder någon hembränd skitversion som inte går att uppdatera och är full av buggar. Det slutar ofta (har jag hört) med att man får en fil från en vän eller kollega med en nyare utgåva, som när den öppnas på den egna datorn ser helt galen ut i formateringen eller där Excelformlerna inte fungerar.

Jag skulle vilja slå ett slag för OpenOffice som är en gratiskonkurrent med öppen källkod. Jag har främst erfarenhet av OpenOffice Writer och Calc, som motsvarar Word och Excel, men här finns även Powerpoint-kopian Impress och lite annat smått och gott.


Det är en aning enerverande att programmen föreslår att man ska spara filer i formaten .odt (Open Document Text) och .ods (Open Document Spreadsheet), men det kan jag leva med. Det ser lite annorlunda ut och det tar några timmars användning innan man har hittat alla funktioner, men väl där saknar man inte Office ett dugg.

Nu kan man invända att Microsoft skapade och utvecklade originalen som andra åker snålskjuts på, men jag tror nog att Bill Gates har tjänat nog med pengar på mig genom åren. Till eventuella Microsoft-aktieägare i flödet kan jag bara säga:

onsdag 29 november 2017

Lägg ner Arbetsförmedlingen

För några år sedan försökte jag och en manuskollega få igenom en tv-serie som utspelade sig på en arbetsförmedling. Där fanns t ex karaktären Nummer-Nisse som hade som arbetsuppgift att överlämna nummerlappar till de arbetssökande. För skruvat, tyckte tv-cheferna. Jag önskar att de hade rätt, men detta var hämtat från verkligheten och bekräftat av den arbetsförmedlare vi intervjuade under researcharbetet.


När jag skulle ut på arbetsmarknaden på 90-talet kunde man med fördel vända sig till Arbetsförmedlingen som på den tiden ägnade sig åt att förmedla arbeten. Namnet antyder ju att det skulle vara så fortfarande - glöm det. 2014 förmedlade AF 10,3 jobb per förmedlare och år. Alltså mindre än ett förmedlat jobb per månad. Och då räknar man inte in Nummer-Nisse...

Denna lekstuga är givetvis inte gratis. 2015 hade organisationen en budget på 74 miljarder. Nu misstänker jag att det inte skulle rädda 74 miljarder till statskassan att lägga ner AF. Många kostnader skulle inte försvinna för det. Och kortsiktigt skulle det innebära en ökad arbetslöshet med 14000 personer eftersom det är så många människor som uppbär lön från denna institution.

Det fanns en tid, före internet, då Arbetsförmedlingen behövdes, inte bara som kontrollinstans. Papperstidningen Platsjournalen innehöll alla lediga jobb. Men vilken arbetsgivare går idag dit för att rekrytera personal? De kommunala måste antagligen, liksom alla som vill få hela eller delar av lönen skattefinansierad. Någon annan? Knappast.


Förutom att man som arbetsgivare (been there, done that) känner att de mest vill försöka lura på en de arbetssökande ingen annan vill ha är det fler än jag som dragit slutsatsen att det inte är de vassaste pommes fritesen i kanoten som jobbar på Arbetsförmedlingen. Behåll Platsbanken eller lägg ut den på privata aktörer. Oavsett vilket krävs det inte 14000 personer för att driva den, snarare 14.

NN (möjligen en signatur) tipsade mig i kommentarsfältet om Roland Paulsens bok Vi bara lyder som främst handlar om Arbetsförmedlingens många omorganisationer. Nu har jag läst den, vilket alla som har det minsta hopp om Arbetsförmedlingen borde göra för att få sina fördomar omkullkastade. Själv hade jag inga illusioner.

tisdag 28 november 2017

Gymma gratis

Jag är ingen gymkille. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Min huvudsakliga träning består av löpning, och för mig är löpning en utomhusverksamhet. Men ibland får jag för mig att jag behöver muskler, och snart är vi inne i en tid på året när det kan vara -10 grader och snöstorm ute och då är det bra att inomhusalternativet finns.


Jag skulle kunna tänka mig att hyra in mig på ett gym om det gick att göra någon månad när vädret är som kallast, men alla gym verkar ha minst sex månaders abonnemang, och det har jag ingen lust med.

Då återstår hemmaalternativet. Få har lust, plats eller råd att ha ett fullt utrustat hemmagym, men vi som inte tänkt bli bodybuilders behöver ju inte heller det. Den egna kroppen funkar som träningsredskap och vikt. Som löpare gör jag gärna tåhävningar och plankan. Andra enkla övningar är armhävningar och situps.

Vill man ha verktyg och hjälpmedel är även det gratis eller nära på. Troligen har vi alla saker som går att använda, stolar och andra möbler, byggmateriel... Eller bygg en egen hantel.


Jag har en motionscykel som jag fått gratis. Troligen finns det ingen i västvärlden som inte känner någon som har en motionscykel hemma i källaren som bara samlar damm och som de helst vill bli av med.

Detsamma gäller andra motionsredskap, exempelvis alla grejer som gick att köpa på tv-shop med främsta säljargument att de gick att skjuta in under sängen. Och där blev de kvar. Jag skulle faktiskt vilja slå ett slag för ab-slidern.


Man känner sig inte jättetuff när man rullar runt på golvet med denna, men den funkar faktiskt! Och ja, självklart var även den gratis. Fattas bara annat!

måndag 27 november 2017

Lyxigt kontor, lyxig investering?

Det finns många argument för eller emot en aktie. I aktieforumtrådar ser man både bra och dåliga. Det här läste jag häromdagen och det kan vara det sämsta argumentet mot en aktie jag någonsin läst:
Nått känns riktigt oseriöst med detta bolag, dom sitter i halvdassiga lokaler som inte är speciellt påkostade med varken tavlor, mattor eller skrivbord från företagsgrossister.

Sedan föreslog skribenten att den berörda aktien ska sjunka med 60-70 procent på två veckor och ”inredningsargumentet” är allt som förs till protokollet av denna figur vars vanligaste fras annars är: ”Läs på för fan!

Men stämmer det att vi blir skeptiska mot en sliten fasad och imponerade av en flashig? Troligen finns det lägen där det funkar för annars skulle företag inte lägga pengar på att putsa den. Minns Trustor! Företaget som med en mycket välputsad yta och en engelsk lord som målvakt blåste hela världen. Uttrycket ”tomma tunnor skramlar mest” är inte heller taget ur luften, det går att fejka framgång.

Någon som snarare gjort tvärtom är Warren Buffett. Så här ser hans kontor ut:


Inga större fel, men alla bord och stolar är av olika typ, som att han hittat rubbet på loppis. Skrivbordet lär ska vara från 50-talet och jag gissar att det stått på hans kontor ända sedan dess – if it ain't broken, don't fix it!

Notera avsaknaden av teknik. Inga datorer, högtalare eller någonting. Inte ens en skrivbordslampa! Mest high tech är telefonen, men den ser inte heller särskilt påkostad ut. Ingen tv? Kanske en 75 tums widescreen på andra sidan kameran? Nej, men väl en tjock-tv på 28” med tilhörande dvd-spelare.


Ligger det inte en trådlös fjärrkontroll där på bordet? De skyr inga medel, överklassen...

Betyder detta scoop att Berkshire Hathaway-aktien ska ner 70 procent? Troligen inte. Detsamma gäller antagligen Ikea där Ingvar Kamprad sägs uppmana personalen att skriva på baksidan av pappren innan de slängs.

Vi tar ett annat exempel. Ett enmansföretag som första bokslutsåret (1997) hade en omsättning på 1,5 miljoner, men som hade 334000 kr i externa kostnader och tog ut 1,16 miljoner i lön. Nästan hela vinsten alltså, vilket gjorde att det gick åt skogen året därpå när inkomsterna dök medan utgifterna låg kvar. Företagets enda anställda satt inte i ”halvdassiga lokaler” med kala väggar, men jag hade ändå inte velat köpa aktier och skulle definitivt inte kalla företaget seriöst. Namnet?

Mona Sahlin AB

söndag 26 november 2017

Pengar som måttstock

Pengar är inte bara en handelsvara. Pengar är också ett mått på framgång och sätter ett värde på varor och tjänster. Blir du erbjuden tusen kronor för att jobba en halvtimme kommer det ta emot att därefter jobba två timmar för en tusenlapp trots att det fortfarande (lite beroende på vad du ska göra såklart) är en bra ersättning.


Få du dessutom höra att en konkurrent eller kollega får dubbelt så mycket tar det emot ännu mer. Förr i världen kunde man locka folk med en flashig titel. Titlar har det gått inflation i, men pengar funkar alltid. Får jag mer betalt än andra är det ett tecken på att mitt arbete värderas högre, och vice versa.

Micael Dahlén, ekonomiprofessorn som ser ut som en cocker spaniel i nyllet, berättade om ett experiment där man först bad människor hjälpa till att bära en soffa. Inga problem, de flesta hjälpte en medmänniska utan att be om ersättning. Sedan erbjöd man tio kronor till den som gjorde det, och genast minskade hjälpsamheten. Att hjälpa en främling för sakens skull var inga problem, men att sälja sin arbetstid för en tia var inte lika kul.


Jag jobbar, och har jobbat, i branscher där man förväntas göra ”spekjobb” utan att få betalt, i förhoppningen att tjäna pengar på sikt. Jag har t ex provskrivit för tv-program och sedan ratats när redaktionen satts ihop. Svårt att helt komma ifrån när det gäller manusjobb, men när jag hör att folk tvingas ”provjobba” gratis flera dagar i restaurangbranschen undrar jag lite vart världen är på väg, för jag var bergis på att slaveriet var avskaffat.

Jag gillar idén med provanställningslön så att man har chansen att förhandla när man visat framfötterna, men när det gäller ren välgörenhet vill jag välja mottagare själv. Kanske har jag gått miste om chanser genom att ställa krav (som att kräva pengar för att jobba), men i det långa loppet tror jag på att hålla uppe värdet på sin integritet. Jag kan hjälpa till att bära en soffa, men jag skriver inte en krönika utan arvode för att hjälpa någon annan att sälja sin tidning.

lördag 25 november 2017

Hellre obetalda fakturor än dåliga kundrelationer?

Såg en artikel med en underlig slutsats. ”Ett av fyra svenska företag får betalt för sent. Och oron att förlora en bra kundrelation leder till onödiga kreditförluster.

Man menar alltså att företagare inte vågar tjata in betalningen för sina varor/tjänster av rädsla för ”att förlora en bra kundrelation”. Hur bra är en kundrelation där kunden inte betalar sina skulder? Jag kan inte komma på någon bättre anledning att sluta jobba åt en kund än att man inte får betalt.


Nu verkar ju länken här uppe nästan vara en reklamtext så jag vet inte hur allvarligt man ska ta på det, men finns det företagare som tänker så här?

Så här agerar jag när en kund inte betalat min faktura på sista betalningsdag. Dagen därpå (oavsett om det är lördag eller julafton) skickar jag ett sakligt mejl där jag ber kunden kolla vad som hänt.

Om det inte hjälper skärper jag tonen. Det brukar räcka för att få betalt, men i det här läget får det finnas en väldigt bra förklaring för att jag ska ta risken att jobba med kunden igen.

Får jag fortfarande inte betalt är samarbetet över (för detta är inte vad jag kallar ”en bra kundrelation”), men jag vill ju ha betalt för det jobb jag redan gjort, oavsett om fakturan är på ett femsiffrigt belopp eller 200 kr. Finns det något steg högre upp i organisationen tar jag det nu. Höga chefer vill ogärna ha sådan här skit på sitt bord.


Längre än så har jag aldrig behövt gå, men nästa steg vore att kontakta cheferna i ett mer privat forum. brev hem, mejl till privat mejladress eller meddelande på sociala medier. För personligt? Om jag inte får betalt för jobb jag gjort är det väldigt personligt.

Sedan återstår kronofogden, och om inte det hjälper skulle jag inte se annan råd än att skicka Thorsten Flinck:


Men som sagt, så långt har det aldrig gått. Efter sjutton års företagande har jag inte en krona i kundförluster. Omöjligt att veta hur mycket det handlar om tur, men jag tror på att tydligt visa en kund med ont om pengar att min faktura bör prioriteras, för annars blir jag en jobbig jävel. Hur en av fyra företagare kan resonera annorlunda övergår mitt förstånd.

fredag 24 november 2017

"Smärtsam H&M-resa” - när börjar den?

Enligt Handelsbanken har H&M en ”smärtsam resa” mot digitalisering framför sig. Hur länge har vi hört liknande omdömen? Minst ett par år.


Som (inte så lite besviken) aktieägare undrar jag om inte den där resan mot digitalisering börjar snart. De har en hemsida där man kan beställa varor och få dem hemlevererade. Vad är det konkurrenterna erbjuder utöver detta? Måste H&M lägga ner sina butiker så att de bara finns i den digitala världen, är det vad som menas med ”resan mot digitalisering”?

Det här skulle jag vilja ha utrett av dem som pratar om att H&M måste satsa på e-handel. Exakt hur? Och med detta sagt har inte företagets representanter själva rosat marknaden med information om hur det går på resan. I en tid när vi kan få reda på vad kändisar, B-kändisar och alla möjliga tycker och tänker i alla lägen har H&M istället gått bakåt och blivit mer hemlighetsfulla.


Kort sagt, när Karl-Johan Persson får sparken som H&M-vd bör han nog inte satsa på en framtid som presstalesman.

torsdag 23 november 2017

Det självklaraste sambandet i världen

Tvittraren JakobInvest uppmärksammade mig på en lite märklig ekonomiartikel i gårdagens SvD.

Märkligheten ligger i att mänskligheten närmast tycks programmerad att göra fel. I feta bokstäver förkunnas att var fjärde svensk inte skulle klara en oförutsedd utgift på 15000 kr och att många inte ens skulle fixa 5000 kr.

Vidare fastslås att människor utan ett vettigt sparande är mer benägna att må dåligt, känna stress och till och med ångest. Enligt min alldeles egna bedömning har 87 procent av dem som påstår sig känna ångest eller panik aldrig upplevt dessa tillstånd och har således inte en jävla aning om vad de pratar om, men att de mår illa kan jag gott tänka mig.

"Inte kan jag måla, och så har jag en dålig hårdag också!"

Betyder detta att var fjärde svensk är långtidssjukskriven multihandikappad fattigpensionär med personlig konkurs och klumpfot? Nej, det betyder att väldigt många människor intalar sig själva att de inte kan spara ihop en buffert, eller väljer att inte försöka.

För ärligt talat finns det inte många människor som inte skulle kunna sänka sina utgifter med några hundralappar varje månad och istället sätta dessa pengar i ett sparkonto. Alla som för en dag vill vara kung i baren i fyra sekunder och träffa/vara hotta brudar som inte vågar dansa nyktra på efterfest i sommartid (har jag missat någon Ugglalåt nu?) skulle jag rekommendera att i samband med morgondagens löneutbetalning plocka bort en tusing och se om du svälter ihjäl innan nästa lön kommer.

Om du gör det – se det positivt, du slipper åtminstone må dåligt!

Finansminister Wibble måtte snurra i sin grav

onsdag 22 november 2017

Gratisgrejer

Jag använder Blocket och Tradera. Mest för att sälja, men jag har köpt en del också. En del orkar inte hålla på att krångla för att pressa ur några kronor ur sina sopor eftersom de bara vill bli av med skiten. Då kanske dessa gratisalternativ kan vara något. Jag har inte använt dem själv och får inte en krona för reklamen, så jag tar inget som helst ansvar. Nu kör vi!


Människorna bakom sidan stavar som krattor, men det får man stå ut med eftersom det är en enkel och lättanvänd sajt där man kan sortera både efter län och kategori. Ganska många annonser, så är det något man behöver är det inte omöjligt att hitta det på rimligt avstånd. Vattenkokare, soffor, kristallkronor och dubbdäck – här finns de.



Samma här. En lättmanövrerad sida som verkar drivas ideellt av några eldsjälar som tycker att det är fint när saker kommer till användning. Har man bil och bor i en storstad är jag övertygad om att man skulle kunna inreda hela sitt hem med detta som en enda leverantör.


Ja, visst är det synd att kasta. Tyvärr är sidan fruktansvärt ful och det kan vara anledningen till det klena flödet av bortskänkningar, men det är ju möjligt att det ökar chansen att göra riktiga fynd. ”Webbplatsen fungerar lika bra i mobiltelefoner som i vanliga webbläsare. Den är anpassad för handikappade användare och begränsade klienter.” Jag skulle säga att den fungerar lika dåligt och hade trott att den skapats av handikappade, men gratis är ändå gott.


Här kan man både kan annonsera ut sina sopor och lägga in önskesannonser. Lite buggig sida, men ren och lättmanövrerad.


Vet inte om det här inlägget var något att ha, men det var i alla fall gratis.

tisdag 21 november 2017

Indexfonder är överskattade

Bakom varje framgångsrik fondsparare står en framgångsrik fondförvaltare.

Denna slogan använde Länsförsäkringar i en reklamkampanj runt sekelskiftet. Rätt kul var den. Bl a var det en straffskytt som undrade varför det stod två killar i mål när han skulle skjuta. För de hade tagit det bokstavligt. Snett bakom målisen stod en kostymklädd fondförvaltare och såg lite dum ut.

Sedan dess undrar jag om inte fondförvaltarna blivit Sveriges mest utskällda yrkesgrupp. Åtminstone i förhållande till vad de åstadkommer, jag jämför inte med genusvetare eller journalister som mest producerar skit vilket är precis vad vi väntar oss.

Många fonder är för dyra. Särskilt de som påstås vara aktivt förvaltade, men egentligen inte är det. Så då drar man alla över en kam och säger att indexfonder är bäst eftersom de är billigast. Men är de bäst? Jämför jag den populära gratisfonden Avanza Zero med tre aktiva Sverigefonder får jag följande resultat:


På fem år har Avanza Zero stigit 86 procent medan de aktivt förvaltade fonderna stigit 124-132 procent. Avgiften på 1,2-1,4 procent ska inte underskattas. Med förlorad ränta-på-avgift-effekt blir 1,4 procent på ett år 6-7 procent på fem år och i exempelvis ett barnspar i arton år hinner det ticka upp till runt en 25 procent. Om vi förutsätter att börsen stiger (och gör vi inte det ska vi inte köpa aktiefonder) blir det värre, och månadssparar vi blir det värre ändå.

Men det väsentliga här är inte nettoavgift utan nettoavkastning. Håller vi oss kvar vid femårskurvorna här uppe har alltså Avanza gått upp 86 procent på fem år medan PriorNilsson Sverige Aktiv gått upp 132 procent. Hade vi satt in hundratusen i respektive fond för fem år sedan hade Avanza Zero nu innehållit 186000 medan PriorNilsson-behållning varit 232000, alltså 46000 kr mer.

Verkar ha kul på jobbet...

Tar de ändå för bra betalt? Om jag låter Torgny Prior och P-O Nilsson förvalta 100000 kr åt mig i ett år tar de 1200 kr för besväret. En rörmokare jobbar i bästa fall några timmar för de pengarna, en jurist i en timme. Nu vet inte jag hur mycket tid det tar att förvalta en aktiefond och hur stor av den tiden som ska belasta mitt innehav, men det är inget jag ligger sömnlös över i detta fall.

Apropå betalning: Nej, jag har inte fått betalt för att promota någon fond eller förvaltare i detta inlägg.

måndag 20 november 2017

Konstigt

När jag var ung ville jag bli rockstjärna, men marknaden såg inte den potentialen. Så jag la gitarren på hyllan och började prata på scen istället. Det gav mer pengar, jag slapp soundchecka och behövde inte kånka ljudutrustning före och efter.

Jag sörjer inte den förlorade rockstjärnekarriären, det var liksom inget gränsfall. Under det tiotalet år jag höll på hade jag en handfull betalda gig, det täckte inte ens kostnaden för gitarrsträngar. Men hade det varit nu borde jag kanske ha skrivit en debattartikel i Aftonbladet, som de bägge konstnärerna Katarina Jönsson Norling och Sanna Svedestedt Carboo (vad är det för fel med att välja ETT efternamn?).

”Bananskal i motljus” heter detta verk av Katarina Jönsson Norling... inte.

Katarina och Sanna kräver pengar av kulturminister Alice Bah Kuhnke (ett efternamn, ETT!!!). ”Vi måste få vettiga löner för att fortsätta skapa konst”. Ja, om de ska kunna leva på sin konst måste de ha vettiga löner, det håller jag med om. Däremot ingenting annat. Det är ingen mänsklig rättighet att leva på bidrag när det man helst vill göra inte går ihop ekonomiskt. Detta oavsett om man är konstnär, gitarrist eller vill ägna dagarna åt att dricka kaffe och läsa böcker.

Dock anser dessa bägge dagdrivare från Konstnärernas Riksorganisation att kulturministern lovat dem att hon ska tvinga kulturarrangörer att betala dem mer. Jag tycker att bevisen i artikeln är rätt klena, men jag tror det mesta om denna potentat. Hon har i alla fall sagt:
Vi måste komma bort från idén att kulturarbetare ska göra saker för att det är kul.


Detta kan ske genom att konstbesökare betalar pengar, antingen i form av entréavgifter eller frivilliga donationer, eller också genom sponsring från privata företag. Men självklart avsåg hon – och konstnärerna – ett tredje alternativ, att man ska ta skattepengar för att finansiera konst ingen annan vill betala för. Skattepengar som annars kunde användas för att minska köerna i sjukvården, rädda Östersjön eller ge avlastning till multihandikappade barns föräldrar. Ja, det är samma plånbok, och ja, jag ställer grupp mot grupp.

Yrkesarbetande konstnär är man den dag man kan försörja sig på att producera konst. Frågor på det?

Förstår du mig eller måste du opereras?!

söndag 19 november 2017

Barfotalöpning sparar knän, skor och pengar

För många är nog barfotalöpning mitt konstigaste spartips. Nu är det egentligen inget spartips, men nog spar det pengar alltid.

När jag började springa 2010 fick jag nästan omgående problem med knäna och andra löpare rekommenderade mig att testa att springa barfota. ”Jävla psykfall”, tänker jag, men testade att springa lite på gräs och upptäckte att jag inte fick ont i knäna när jag sprang barfota. Sjukvårdens lösning var gjutna inlägg eller speciella skor och detta gick ju helt åt andra hållet.


Så småningom var jag uppe i rundor på fem kilometer på asfalt och började så smått testa att springa på grus. Utan skornas dämpning lär man sig snabbt att landa mjukt, längre fram på foten. Fotbladet är lite grann som en fjäder. Tar man långa steg och landar på hälen fortplantar sig stöten upp i knä och höft. Landar man på framfoten med foten rakt under kroppen uteblir stöten.

Löpning är en monoton motionsform där det är lätt att dra på sig skador, men ju bättre löpsteg desto färre skador. Det är såklart den stora vinsten. Jag motionerar för att må bra. Är jag skadad varannan månad skiter det sig. Jag har läst "barfotabibeln" Born to run om indianer som springer flera mil barfota eller med tunna sandaler tillverkade av gamla bildäck, men jag är inte ute efter att bli en kuf, jag vill bara kunna springa skadefritt.

Tro't om ni vill, men detta var tre mil in i loppet.

Vinsten när det gäller skor är inte i första hand att jag inte sliter skor när jag springer barfota. I bästa fall springer jag 15 mil om året utan skor. Istället handlar det om sättet jag sliter skor på. Löparskor ska hålla runt 100 mil. Mitt första par höll bara 65. Nu håller mina skor minst det dubbla, 130-150 mil. Ett par använde jag i 163 mil. Sedan tyckte jag dämpningen kändes lite slö, så då fick de bli promenadskor några hundra mil till.

Dessutom är det kul att springa barfota och att susa förbi löpare som har skor de betalt flera tusen för är inte heller fel. Problemet är att vårt karga klimat inte precis inbjuder till barfotalöpning. Jag har räknat ut att jag vill ha minst 7 grader varmt för att det ska vara njutbart. Och torrt underlag, annars fastnar småsten på fotsulan. Förra helgen sprang jag en halvmil. Troligen årets sista barfotapass, men ett år sprang jag annandag jul. Om bara viljan finns så...

lördag 18 november 2017

Sprid inkomstrisken

Man får ofta tipset att sprida risken på börsen genom att investera i olika branscher, företag, länder och valutor, men de flesta har den absolut största inkomstandelen (faktiskt upp till 100 procent) i ett enda företag, kanske beroende av en enda person. Jag pratar såklart om lön.

Tacka tusan att folk får en klump i magen när det hotas med nedskärningar på jobbet eller när chefen gör idiotiska utspel ifall hela ens existens bygger på att företaget ska leverera en månatlig löneavi.


Alltså är det viktigt att göra något åt det, genom att spara ihop en buffert man låter förränta sig på börsen, men gärna på andra sätt parallellt. Några idéer:

Alternativa investeringar

Aktier tenderar att gå åt samma håll. Blåser det på börsen kanske guld, bitcoin eller lånesajter kan vara ett bra sätt att bredda sig.

Extrajobb

Som företagare sprider jag mina risker genom att ha olika uppdragsgivare, men eftersom jag har FA-skatt är det inget som hindrar att jag tar en anställning vid sidan om, även om de flesta företag föredrar att man fakturerar.

Lönsamma hobbies

Att spela poker är ett relativt lätt sätt att tjäna pengar på sin hobby. Inte för alla, men det är fler som kan få en inkomst där än på exempelvis golf eller fotboll. För att inte tala om min gamla sport schack där knappt ens eliten kan göra pengar. Men hobbies kan ju vara mer praktiska. Är man en jävel på att sy eller snickra går det garanterat att tjäna pengar. Själv har jag tyvärr inte de färdigheterna.


Secondhandförsäljning

Att sälja saker man inte behöver kostar bara tid, så när man får tid över kan man göra ett ryck och nästan allt går att sälja – kläder, böcker, cyklar, musikinstrument, byggmateriel, klockor, verktyg, leksaker, möbler, konst, elektronik, gamla kastruller...

Uthyrning

Hyr ut ett rum, en stuga på tomten, landstället eller till och med ett källarförråd eller en parkeringsplats. Finns det en marknad finns pengar att tjäna.

Ju mer dra-åt-helvete-pengar du drar in desto mindre beroende är du av lönekuvertet. Att satsa alla sina pengar i en enda dålig aktieaffär tycker många är idiotiskt, men när någon får sparken från ett jobb efter 30 år och berättar att han/hon varken har buffert eller en reservplan trots att det varit på gång en längre tid ses det som enbart tragik. Visst är det tragiskt, men det är inte förbjudet att planera för livets utmaningar.

fredag 17 november 2017

Farmors bokhylla

Vad ända in i glödheta helvete har min farmors bokhylla med ekonomi att göra? Jag lovar, jag ska få ihop det.

Farmor föddes 1903 och drev mataffär på den tiden man behövde ransoneringskuponger. Det lärde henne att hålla i pengar. Hon var inte rik, men med dagens mått mätt skulle hon uppfattas som mycket ekonomisk. Det gäller i och för sig nästan alla födda i början av förra seklet.


Hon var pensionär redan när jag föddes, så jag såg henne aldrig i någon yrkesroll, men när det gällde pengar hade hon en egenhet. Hon hade inget bankkort, så för att inte behöva gå runt med kontanter och för att det ändå är bra att ha lite hemma la hon ibland en hundralapp eller femhundring i en bok i sin bokhylla. Smart, hon hade hemtjänst och det är dumt att låta pengar ligga framme oavsett.

Kruxet var att hon inte alltid kom ihåg vilken bok hon lagt pengarna i, så ibland la hon pengar i bokhyllan trots att det redan fanns pengar där. Det där hade vi på känn, men det var ju hennes pengar och hon skötte sin egen ekonomi.

I början av 2000-talet var det ändå dags att flytta in på hemmet. Det blev bra, hon var en utåtriktad person (så social att jag ibland undrar om vi verkligen var släkt) och vid det här laget hade de flesta vännerna dött. Det blir lätt så när man närmar sig 100 år, men nu kommer vi till bokhyllan. När hon flyttat gick vi igenom bokhyllan för att kolla om hon möjligen glömt någon hundring där, som skulle funka bättre på ett bankkonto.

Här är den – bankomaten!

Jodå. 32000 kr i olika valörer. Det låg sedlar i var och varannan bok! Tur att vi inte ringde Stadsmissionen och bad dem hämta bokhyllan med böckerna i. Och tur att det var några år sedan. Idag ringer väl banken till Säpo om man vill sätta in en hel tusenlapp utan att kunna redogöra för varför man springer runt med så mycket kontanter.

Nu är farmor död, 102 år fick räcka. Pengarna är borta eller åtminstone investerade. Men bokhyllan står numera i mitt arbetsrum. Det är nya böcker i den vilket drastiskt dragit ner andrahandsvärdet med drygt trettiotusen. Affektionsvärdet däremot...

torsdag 16 november 2017

Större kläder till högre pris

Ska jag behöva betala mer för en kostym bara för att det är Armani?

Nej, det var inte en ärlig fråga. Det är däremot denna, från en artikel i Expressen: ”Ska jag betala en hundralapp mer bara för att jag väger mer?” Linda, 26, är kränkt över att en jacka i hennes storlek, XXXL, kostar mer än samma jacka i medium.


Jag tycker att Kappahl ska ha rätt att sätta vilka priser de vill. Den kund som hittar ett prisvärt plagg köper, resten låter bli. Vill de ändå förklara varför XXXL-jackan är 20 procent dyrare kan de hänvisa till att det gick åt mer material eller att den kortare serien kostar mer per plagg att producera. Sett i det ljuset tror jag att Linda fått rabatt.

Själv behöver jag skor i storlek 46,5. Till skillnad från XXXL är det inte en abnorm storlek, men tveklöst utbudsbegränsande. Hittar jag en modell jag vill ha är chansen god att butiken inte ens tagit in min storlek och realådor med blandade storlekar har aldrig skor i båtstorlek. Inte blir jag kränkt för det, trots att jag inte själv valt fötter och till skillnad från Linda inte kan göra något åt saken.

Vem ska betala för det här nu då?!

Andra som drabbas är sjuka (vård, mediciner och förlorad arbetsinkomst), allergiker (specialkost), alkoholister och rökare (straffskatter). När kommer artikeln om den diskriminerade blandmissbrukaren Stoffe som måste betala för sina egna kanyler?

onsdag 15 november 2017

”Köp när det gör som ondast”

Att köpa aktier när det gör som ondast är ett tips man hör både här och där. Vad betyder det ens? Det skulle t ex kunna vara en uppmaning att gå in i företag som precis släppt en dålig rapport med usla framtidsutsikter. Det brukar ju kallas ”att slänga bra pengar efter dåliga”, och det gör absolut ont.


Jag fattar idén. Köper man när alla pilar pekar uppåt i ett rosaskimrande nyhetsflöde är all optimism inprisad i kursen varför varje skakning riskerar att sänka aktien på kort eller lång sikt. En inte lika slagkraftig förklaring som ”köp när det gör som ondast”, men att det gör ont kan ju faktiskt betyda vad som helst från att man köper på botten till att man bryter fingret när man klickar hem den.

Jag minns en floskelgenerator på internet. Det var helt enkelt ett tiotal knappar som var och en besvarade knapptryckningar med uttryck som ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” och ”Det är en dag i morgon också”, och så kunde man lägga en trumtakt i bakgrunden.


När jag blir stor ska jag konstruera en ekonomifloskelmaskin med ”Köp när det gör som ondast”, ”Vaska guldkorn i rapportfloden”, ”Ingen kan förutspå framtiden” och ”Köp kvalitet”. Eller varför inte ”Köp när det är som billigast”? Den tycker jag verkar smart att följa.

tisdag 14 november 2017

Statliga e-kronor – jävla trams!

Det är lätt att vifta bort Riksbanken som en samling pajasar när de nu utreder möjligheten att införa en egen e-krona. Höjden av självgodhet måste vara när man förutsätter att allt man inte skapat själv är värdelöst. För e-kronor finns ju redan! Bankerna och kortföretagen använder digital valuta, precis som du, jag och alla andra, och vill man inte utgå ifrån statligt styrda valutor finns kryptovalutor och ädelmetaller.


Men de räknas inte. Riksbanken anser att en statlig e-krona skulle vara mycket säkrare än privata alternativ. Lustigt, jag tänker precis tvärtom. Värdet på guld och bitcoin bestäms av marknaden, som visserligen kan verka nyckfull ibland, men i jämförelse med myndigheter, regering och riksdag är de rena bergen.

Riktigt märkligt blir det när Riksbankens utredare Eva Juhlin säger att man nu försöker ta fram en statlig e-krona eftersom det är viktigt för Riksbanken ”att vara proaktiva”. Driver hon med oss?! Det är lite som om jag skulle avslöja att jag tänker skapa en maskin i vilken man kan prata med andra människor på avstånd förutsatt att de har en likadan. Känns det som att jag är i framkant av utvecklingen nu?


Ville Riksbanken på allvar hävda den lilla människans rätt att inte bli överkörd skulle de med näbbar och klor värna om fysiska pengar. Men det gör de inte, för det är de inte. Tvärtom vore en statlig e-krona ett perfekt sätt att styra och kontrollera oss. Den dag (som Gud förbjude aldrig inträffar) staten ser varje gång pengar byter ägare vet de allt om oss. ALLT!

måndag 13 november 2017

Arbetsdisciplin vid hemarbete

Jag skulle sitta och kolla på film hela dagarna och inte få något gjort.

Den kommentaren kommer nästan alltid när man berättar att man är hemarbetande företagare. Jag kan förstå det för jag kände nog också den risken. Men är människan verkligen så lat och osjälvständig?


Självklart kan jag också surfa bort en timme på trams, men när det behövs jobbar jag hårt. Och det tror jag är oberoende av om jag har en anställning eller jobbar i eget företag. Rent praktiskt vore det enklare att slappa nu när jag inte har en chef, för det finns ingen som skäller på mig om jag inte jobbar. Å andra sidan, när jag inte jobbar får jag ingen lön. Inte låg, inte avtalsvidrig, inte ”svår att försörja sig på” - när jag inte jobbar får jag noll kronor i lön.

Men förutom ersättningen så drivs man av någon slags plikt också. I en anställning slutar man ju inte jobba så fort chefen lämnar arbetsplatsen. Dessutom märks det rimligtvis om jobbet inte blir gjort. Samtidigt visar undersökningar att bara en fjärdedel av arbetstiden ägnas åt effektivt arbete. Nog tusan ligger jag högre när jag jobbar i eget företag.


Jag har aldrig haft några problem med att jobba, däremot har jag svårt att maska. En del företagare skaffar ett kontor utanför hemmet, inte för att de behöver utrymme utan för att komma bort från fritidsdistraktioner. Det tycker jag är underligt. Tar man på sig en uppgift gör man väl den, för det har jag lovat. Som Karl-Bertil Jonsson uttryckte det:
Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

söndag 12 november 2017

Bevakningslistor

I senaste Prata pengar konstaterade både Philip och Nicklas att de gärna köper in sig i nya aktier med ett litet belopp för att det inte blir samma sak att bevaka aktier som inte ligger i den egna depån.

Okej, det blir inte exakt samma sak, men jag har inga problem att bevaka aktier jag inte äger. Både Avanza och Nordnet (och troligen övriga banker/mäklare också) har ett system där man kan lägga upp valfritt antal egna bevakningslistor. Så här ser det ut hos mig på Avanza:


I min allmänna bevakningslista har jag ganska många aktier, inklusive egna innehav. Genom att scrolla den får jag en allmän bild av börsen och vad som är på gång. Genom att sortera den efter dagens procentuella förändring ser jag vilka bolag som har något på gång och kan om jag vill gå in och läsa de företagsspecifika nyheterna.

I de bägge köpkandidatlistorna finns de aktier jag är sugen att handla in mig i. Det är lite olika kriterier för de bägge listorna, men bägge listar aktier som i närtid varit intressanta att köpa. Fondlistan listar fonder jag hört gott om eller av något skäl bestämt mig för att hålla koll på, men jag är inte inne och tittar på dem dagligen. Man har ju annat att stå i också.


Lite så jobbar jag, men jag är absolut villig att ändra mina rutiner om något annat skulle funka bättre. Men att börja köpa in mig i bolag bara för möjligheten att samla alla intressanta aktier i kontoöversikten känns inte aktuellt.

lördag 11 november 2017

Bakgrundskolla företag

Internet ger fantastiska möjligheter att hitta leverantörer av varor och tjänster från hela världen. Vi kan jämföra priser på företagens webbsidor, men också på speciella jämförelsesajter. Samma internet gör det möjligt att ta reda på hur tidigare kunder upplevt företagens service och yrkeskunnande, men den funktionen verkar många ha missat.

Ta konsumentprogram som Plus och Fuskbyggarna där folk glatt berättar att de skickat iväg tiotusentals kronor i förskott till företagare som lovat och misslyckats. Jag ser inte de här programmen själv, men har roat mig med att titta på klipp och samtidigt göra sökningar på företagen. Det finns alltid varningar från tidigare kunder, ibland finns de med svarta listor och ofta har de ekonomiska problem som gör det mycket tveksamt att anlita dem bara därför.


Det tar ungefär fem minuter att göra den där kontrollen, att kolla att de har F-skattebevis, är momsregistrerade och att ingen i vredesmod över att ha blivit lurad har lagt hundra timmar på att göra en hatsajt om den som blåst dem.

Hur kan man inte kolla upp företag man ska betala pengar till eller jobba med? Jag skulle inte ens köpa strumpor för en hundring från en näthandel utan att göra en bakgrundskontroll, eftersom det är så enkelt och eftersom jag inte skulle förlåta mig själv om jag i efterhand hittar horder av lurade kunder.


Ändå handlar folk för sexsiffriga belopp utan att göra efterforskningar. Den enda förklaring jag kan hitta är att de inte vill förstöra illusionen av att ha hittat den perfekta leverantören. Det borde vara åtalbart att vara så lat, men jag vet inte vad brottsrubriceringen skulle vara. Grovt självbedrägeri kanske?

fredag 10 november 2017

Ännu ett utdelningsangrepp

Jag har inget emot att bolag ger aktieutdelning, men den som följt min blogg vet att jag inte sjunger utdelandets lov lika odelat som en del andra. I diskussioner med utdelningsivrare får jag en känsla av att hela värdet av investeringen ligger i utdelningen. En sa det uttryckligen:
Jag tittar alltså inte på värdetillväxt eftersom min huvudstrategi är att köpa för att behålla.

Jag köper sällan aktier för att behålla dem i decennier, men oavsett intentioner är ju ett ökat aktievärde en del av vinsten på samma sätt som ränta på ett sparkonto läggs till på kontot, går att plocka ut och köpa lördagsgodis för. Huruvida man väljer att göra det hör inte hit.


Få bolag delar ut mer än 4-5 procent. Det är en helt okej avkastning, men det bygger ju på att aktiekursen inte sjunker. För att ta ett exempel är det få ägare i H&M som glatts åt de senaste årens utdelningar eftersom aktien backat betydligt mer.

Vid alla investeringar är det viktigt att förstå vad man köper, och om man bara ser till utdelning, har det verkligen trängt in vad man äger? Och om inte, riskerar man inte att köpa fel aktier då? Det är så himla lätt att göra ett felköp. Som när man tänkt köpa en kostym och expediten bara: "Du behöver en hoodie, jag har en perfekt här borta..."

torsdag 9 november 2017

#Vadfanfårjag?

Ännu en Twitterstorm har blossat upp. För den som inte hänger på Twitter kan man säga att det är ungefär som en folkstorm, bara det att den kan bestå av två personer.

Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling har tydligen inte gjort allt han kan för att maximera sin skatt. Nej, vem gör det? Ingen har påstått att han gjort något olagligt. Han har bara skatteplanerat genom att starta bolag och placera pengar i Luxemburg och på Malta. Åtminstone delvis när han själv bodde och var skriven i Nederländerna.


Konfronterad av SVT:s Uppdrag Granskning ställde Östling den retoriska frågan: ”Man frågar sig också, betalar man in 20-30 miljoner om året, vad fan får jag för pengarna?

Detta har blivit en vattendelare där vänsterpolitiker och etablerad media tycker att kapitalisterna suger ut samhället, medan kapitalisterna hävdar att de tvärtom är samhällsbyggare. Men vad tycker resten? Vi i den grå massan som varken är ledarskribenter, politiker eller miljardärer.

Mats Knutson, SVT-journalist och Tårtan-brödernas okände kusin, skrev en högtravande text där han menar att företagsledarnas skatteplanering ”är ett hot mot både välfärdsstaten och det samhällskontrakt den bygger på”. Det tycker han säkert, men sedan skriver han att de flesta svenskar är hyggligt nöjda med skatterna och misstror näringslivet. Knutson är visserligen inte känd för att ha örat mot rälsen, men så verklighetsfrånvänd tror jag faktiskt inte ens han är. Han har nog rätt i att svenskar i allmänhet gillar idén att betala skatt, men då vill vi också se att världens högsta skatter ger världens högsta återbäring.


Det räcker med en snabbtitt på Twitterhashtagen #vadfanfårjag för att se att en övervägande majoritet gör tummen upp för Östling och tycker att fler borde ställa sig frågan vad de får för skatten. Några försöker också besvara den och kommer på graffitimurar, kamelfarmer, en havererad skola, allt längre vårdköer, en svagsint rikspolischef, ett nästan nedlagt försvar, en ny jämställdhetsmyndighet, menskonst i det offentliga rummet, mästrande statstelevision, genuscertifierade universitet med fokus på känslor och historierevisionism, höjd pensionsålder och den spännande upplevelsen att föda barn i bilen eftersom platser saknas på de BB som ännu inte lagts ner.

Östling har betalat hundratals miljoner i svensk skatt, samt skapat arbetstillfällen som gett mångdubbelt mer till staten. Mats Knutsons frus företag Digtrans Sweden AB, där han själv sitter i styrelsen, gör varje år miljonvinst. Lön tar man inte ut någon, däremot en frikostig aktieutdelning. Undrar om han tänker kliva ner från sina höga hästar och skriva en indignerad artikel om det nästa vecka. Eller är det som vanligt "okay when we do it"?

onsdag 8 november 2017

Trumpna kändisar på jakt efter flyttfirma?

Idag är det exakt ett år sedan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. Den som valde att se SVT:s valvaka kunde då avnjuta det alltid lika neutrala ansiktsuttrycket hos nyhetsankaret Anna ”Stoneface” Hedenmo.


Men redan innan dess slog många kändisar på stora trumman och lovade att om Trump vann skulle de minsann fly landet. En av de mest högljudda var komikern Amy Shumer. Två månader innan valet fick hon en fråga om ifall hennes komik skulle ändras vid en Trumpseger.
My act will chance because I'll need to learn to speak Spanish. 'Cause I will move to Spain.

Kanske ligger hon i språklig hårdträning, men flyttat har hon inte (psst, hycklare heter hipócrita) och detsamma gäller för Whoopi Goldberg, Samuel L Jackson, Barbra Streisand, Lena Dunham med flera.

De flesta verkar ha hängt upp sig på Trumps löfte om att bygga en mur för att kontrollera gränsen mot Mexiko, men märkligt nog verkar de flesta ha planerat att flytta norrut, till Kanada. Undantaget är komikern George Lopez som angav Mexiko som sin tillflyktsort. Han är i och för sig född där, så då blir det mer logiskt. Men flyttat har han inte. Kanske hjälper han Amy Shumer med spanskan?

Cher sa att hon skulle flytta till Jupiter efter en Trumpseger. Det kan ha blivit någon strul med hennes visumansökan hos den jupiterianska ambassaden för inte heller hon har kommit iväg.

Den enda jag tror verkligen har flyttat är Madonna som nu ska bo i Portugal. Hon sa å andra sidan också att hon skulle ha sex med alla som röstat på Hillary Clinton och där har hon några kvar. Men det kan ju tänkas att en del har tackat nej till erbjudandet från 142-åriga Madonna.


Även våra svenska emigranter skulle lämna USA om Clinton fick på nöten. Eva Dahlgren var först ut, och Joel Kinnaman var ännu tydligare: ”Vinner Trump så packar vi väskorna och flyttar hem till Sverige, det är en sak som är säker.” Nej, ett år senare har han inte hittat en enda flygförbindelse som rymde både honom och hans ego.

Valutor kan devalveras, men detsamma gäller faktiskt åsikter. Har man en gång uttalat sig tvärsäkert för att sedan agera tvärtom, blir man svår att ta på allvar nästa gång man gör ett utspel.

tisdag 7 november 2017

Halvdag nu igen!

2001 gjorde Stockholmsbörsen ett test med kvällsöppet. Aktier och diverse derivat gick att handla fram till kl 20, men redan från start fanns planer på att förlänga till kl 22, alltså samma tid som börserna i USA stänger.

Själv är jag glad att försöket avblåstes ganska snabbt. Det var otroligt seg handel på kvällarna, men med mycket pengar på börsen ville man ju bevaka så att inte kurserna drog iväg, så man var ändå tvungen att hålla lite koll. För egen del kändes det omöjligt att tjäna pengar på kvällshandeln, men att förlora var inte helt omöjligt.


Jag är nöjd med 9.00-17.30 och tänker inte heller stämma in i kören som vill kunna handla på helgen. Ni får väl skaffa er en hobby, för tusan! Inte heller har jag problem med att det är stängt på helgdagar som annandag påsk och nationaldagen, men halvdagarna har jag svårare för.

Dag före Alla helgons dag, är det verkligen skäl att stänga vid lunch? Eller Trettondagsafton, vem tusan firar Trettondagen?! Jag skickade ut en tweet om detta i fredags, när börsen bommade igen kl 13 och fick bl a svar från Nordnets sparekonom Jocke Bornold med ett förflutet på Nasdaq OMX som ju driver Stockholmsbörsen.


Jag tolkar det som en insiderröst att det får bli slut på de här dumheterna. Jag har alltid varit av uppfattningen att har man ändå släpat sig till jobbet kan man lika gärna jobba en hel arbetsdag. När man jobbar jobbar man, och då jobbar man rejält.