lördag 30 april 2022

Den som väntar på nästan ingenting...

När jag fyllde 28 år började min arbetsgivare lägga undan pengar till en kollektivavtalad tjänstepension av ITPK-typ. Nu bar det sig inte bättre än att jag bara några månader senare rekommenderade min chef att åka till en varm plats varpå jag lämnade företaget, så det blev inte så många inbetalningar. Men denna ”försäkring” har sedan hängt med mig genom åren. Prognosen är alltid att jag från 65 års ålder ska få utbetalt 5 kr i månaden, minus skatt givetvis.

Det här är pengar man tar från arbetstagaren och låser in, men man fick i alla fall välja vilket finansbolag som skulle låsa in pengarna. Jag valde SEB eftersom jag var kund där, men nu har pengarna utan vetskap eller önskemål från min sida flyttat till AMF, så häromdagen fick jag ett brev med ”information om din nya pension hos AMF”. Som ni förstår bryr jag mig inte nämnvärt om de här pengarna, men på kul (jag har konstig humor) loggade jag in och såg att prognosen står sig.

Fem kronor är antagligen lägsta tänkbara utbetalningsnivå för om jag minns rätt har kapitalet tredubblats under de här åren, men det blir ändå alltid en femma. Kanske för att AMF (och tidigare SEB) ”tar ut avgifter för att täcka kostnader för administration” vid sidan av att de ”förbehåller sig rätten att under försäkringstiden ändra försäkringsvillkoren och försäkringsavtalet”, oklart hur. Kanske börjar ni ana varför jag alltid har och fortsätter att undvika öronmärkt pensionssparande när jag kan.

Och som svar på deras fråga om jag vill slippa pappersutskick är svaret ett rungande nej. Ska de ändå ta ut en okänd summa pengar för att ”täcka kostnader för administration” vill jag banne mig utnyttja det till fullo, så de kan gott fortsätta att skicka ett brev med fondens utveckling, så kanske ”försäkringen” åtminstone ger lite klirr i kassan hos postpersonalen, numera i två länder.

Hello, Newman!

fredag 29 april 2022

Varför kastar folk pengar?

Jag letar inte burkar, men jag brukar plocka upp dem när jag går förbi dem. Några kronor ger det i pant och så gör man ju en insats för närmiljön. Det känns bra även om det väl inte direkt blir några pengar. Jag är ingen Burk-Curt.

Jag har däremot träffat busschaufförer som får ihop en bra slant varje gång de städar ur sin buss. Samma för sopgubbar. Jag känner en som berättade att det inte är ovanligt att det ligger en hel påse pantflaskor i hushållssoporna. De har inte tid eller lust att gräva, men de öppnar ändå locken på soptunnorna för att se om de behöver tömmas. Om det då ligger pant högst upp tar de den. Och det gör det. Inte sällan så mycket att dagens skörd täcker hela lunchkostnaden.


Möjligen en arrangerad bild.

Själv köper jag nästan aldrig en flaska eller burk med pant, det blir kanske ett par stycken per år. När det händer tar jag med dem till affären, jag ska ju ändå dit, men uppenbarligen finns det ganska många som fyller en hel påse med pantflaskor och lägger den i soptunnan istället för att panta i matbutiken. Om sopgubbarna drar ihop hundralappar på panten som ligger högst upp i genomskinliga påsar kan man bara spekulera i hur mycket de hade hittat om de gått igenom hela tunnan.

Alla människor säger sig vara miljövänner. Den minsta insats man då kan göra är väl att ta hand om sin egen skit, sopsortera batterier och återvinna pant? En pantad aluminiumburk återvinns till minst 95 procent. En som inte återvinns kostar pengar i sophantering och måste dessutom ersättas med en ny som framställs ur bauxit som man bl a gräver upp i Ghana och Surinam och fraktar till ett smältverk i Sundsvall där man utvinner aluminium genom en mycket energikrävande process.

Med risk för att låta som en gretard tycker jag att panten borde höjas tills i stort sett alla flaskor och burkar lämnas tillbaka till butiken. För mig räcker det med ett par kronor, men uppenbarligen behöver en del konsumenter en större morot. Den påse de idag noggrant knyter ihop slänger de i hushållssoporna istället för att få tillbaka en tjuga när de ändå handlar. Kanske krävs en dubbling till två tjugor, kanske en hundring. Någonstans går gränsen, höj till den.

torsdag 28 april 2022

Vatten är blött, jorden är platt och restauranger fuskar

De senaste åren har mängden budfirmor som levererar mat i storstäder exploderat. De kör ut med cyklar, motorcyklar, bilar och mopedbilar. Buden är inte sällan invandrare med svag ställning på arbetsmarknaden. I höstas bloggade jag om en pakistanier som inte pratade svenska vare sig med reportern eller kunderna och som fick helt provisionsbaserad lön han inte var helt nöjd med.

Nu läser jag att ”Skatteverket misstänker fusk” och har beslutat att granska branschen:

Det gör vi för att vi fått indikationer på att det förekommer en hel del oredovisade inkomster och löner. Det har vi även sett i de påbörjade utredningar vi har.

Det kanske inte är något nytt i detta, men artikeln antyder att detta kommit som en blixt från en klar himmel. Om så är fallet undrar jag hur blåögd det är möjligt att vara. Faktorerna vi har är restaurangbranschen, budbranschen, invandrad arbetskraft med dålig koll på eller ointresse för sina rättigheter samt arbetsgivare som exklusivt anställer denna grupp, och avslutningsvis privatkunder utan behov av kvitto. Hur skulle det inte kunna florera svarta pengar här?!

Därför har jag fler tips till Skatteverket om grupper som inte alltid redovisar sina inkomster. Jag misstänker bl a de som säljer knark utanför gymnasieskolor, gatumusikanter, tiggare, traffickinghallickar, yrkesmördare och miljöministrar. Buss på dem!

onsdag 27 april 2022

Att bygga med restprodukter

När jag jobbade på sågverk blir det råflis av den del av trädet man inte gjorde virke av, det vita på den här stocken:

När bönder sågar virke ur sitt eget timmer blir restprodukten istället en tunn bräda med rund botten där barken sitter kvar. På svenska kallas dessa bitar för bakar, det norska uttrycket är bakon. Helt värdelösa, tycker säkert någon. Men det här är en exklusiv produkt du varken hittar på Byggmax eller i den trendiga inredningsbutiken.

Förr, medan folk fortfarande försökte utnyttja hela den slaktade grisen, vävde mattor av trasor osv, användes dessa vankantsbitar till en originell lockpanel. Som jag ser det finns inget som hindrar att göra det idag heller. Jag har flera renoveringsprojekt i gammal stil i pipeline, så jag frågade grannen om jag inte kunde få köpa ”bakarna” (inte så himla lätt att förklara ens på svenska, innan jag lärt mig det norska ordet). Eftersom hon troligen ser ”den galne svensken” som ett socialt projekt fick jag dem gratis och hemlevererade med traktor.

Min plan är att torka de bitar som är tillräckligt tjocka/långa för att snickra med, peta bort barken och använda så mycket det går av virket. Sedan får vi se vad jag gör med dem. Inomhuspanel, fönsterfoder, tavelramar … Endast fantasin sätter gränser. Och tiden, men av erfarenhet vet jag att när man lyckas med byggprojekt av den här typen ger det så mycket glädje tillbaka att det varit värt all tid i världen.

tisdag 26 april 2022

Dyrare mat, om man vill

Den här artikeln åskådliggör en av mina poänger när det kommer till matinköp. ”Rejäla prishöjningar på mat väntas” och detta symboliseras med en butikshylla fylld med konserverade ärtor och bönor.


Det här går lika bra.

Återfallsläsare vet kanske vad jag ska säga nu, men jag gör det ändå. Om vi tar kikärtor som exempel kostar 800 gram torkade ärtor 27,90 kr på Willys. Kokade och konserverade kostar 11,50 kr för 230 gram. Inte så stor prisskillnad kan tyckas, men betänk då att ett kilo torkade ärtor ger 2,25 kilo kokta.

Alltså motsvarar påsen med torkade ärtor 7,83 konservburkar och då får du 3,23 gånger så mycket mat för samma peng genom att blötlägga och koka ärtor. Onödigt att köpa konserverat vatten. Men okej, då ska du betala för blötläggningsvattnet och spisens elförbrukning, så vi kan väl runda av till tre gånger jämnt. Gissningsvis samma sak med andra ärtor och bönor. För övrigt ungefär som skillnaden mellan att köpa bröd eller att baka själv, tre gånger dyrare.

Så när det pratas om prishöjningar på 10-20 procent skulle många kunna hitta matvaror där de istället kan sänka priset med 60-70 procent! Dessutom, med en matbudget på en tusenlapp i månaden betyder en höjning på tio procent en hundralapp, tre spänn om dagen, och det tror jag att de flesta kan leva med. Äter man, som många, för 4000-5000 kr blir det mer kännbart.

måndag 25 april 2022

Ett steg bakåt kan vara två framåt

Ibland läser man om människor som slutar på sitt jobb för att ”följa drömmen”. Ofta är det solskenshistorier även på ett ekonomiskt plan. Om inte de stora pengarna redan trillat in lever hoppet om dem. När det gäller klassresor verkar nästan ingen gå från övre medelklass till underklass, det är alltid tvärtom, och det är sällan jag ser någon få kraftigt minskad lön och vara nöjd med det.

Ändå är väl pengarna sällan den primära orsaken till att byta liv? De är nog oftare ett hinder, man har det lite för bra där man är för att våga ta steget. Jag slutade själv som kontorschef vid 29 års ålder för att frilansa som ståuppkomiker, och var på det klara med att jag kanske aldrig skulle nå upp till min gamla inkomst, definitivt inte de första åren. Det var bara något jag var tvungen att göra, och även om jag nu har slutat skämta har jag inte ångrat det för en sekund.

Och helt ensam är jag inte. Lukas, 26, gick från finanschef till teaterstudent via ett jobb som elevassistent, så han lyckades antagligen halvera lönen två gånger. Och så har vi Janne, 53, som sa upp sig och sålde allt för att bli eremit.

Han säger något tänkvärt i reportaget med SR, att skulle han vantrivas med livet utanför ekorrhjulet ”så finns det väl alltid ett ekorrhjul att hoppa in i igen”. Jag träffar och läser om så många människor som inte trivs med sitt jobb, sin bostad, sin familjesituation. Sitt liv, helt enkelt. Men de skulle aldrig i helvete riskera att ändra på det. Varför? Vi har bara ett liv (”Ja, låt oss hoppas det. Tanken på reinkarnation har ofta plågat mig”, som Elling säger i filmen med samma namn). Om vi inte trivs med det har vi väl nästan ingenting att förlora på att försöka förbättra det?

söndag 24 april 2022

Kreativa kampanjer

Ingen gillar reklam. Vi scrollar, spolar fram, mutear och tittar bort för att slippa påverkas. Ibland måste man ändå imponeras av smarta reklamkampanjers genomslagskraft. Hur mycket pengar måste inte den här Volvon sålts för (och hur mycket jobb lär inte reklammakaren/säljaren fått)?

Och vem minns inte Dollarstore-tårtorna? Media hatade vd:n Peter Ahlberg, vilket ökade på försäljningssiffrorna eftersom många konsumenter hatar media. Ahlberg valde att tacka SVT och ETC genom att erbjuda dem ”genussäkrade tårtor” för att de hjälpt Dollarstore till framgång. Media skrev då om ”skandal-vd:n” vilket givetvis också bara var positivt.

Internationellt har Elon Musk och Donald Trump varit bäst på det spelet. De kan till och med få bra PR genom att medvetet stava fel. Media skrattade ut Trump och fattade inte att han hela tiden låg fem steg före och lät sina största kritiker bli hans bästa valarbetare. Att Musk nu börjat köpa Twitter är såklart ingen slump. Sociala medier har alltid varit ”vänsterns” lekstuga. De som nu är rasande och rädda över att Musk får medial makt har aldrig haft problem med Mark Zuckerbergs dito.

Den senaste kreativa reklamkampanjen jag lyfter på hatten åt är det norska elcykelföretaget som ger rabatt motsvarande nya p-böter upp till 2000 kr. Visa upp boten och cykeln får motsvarande prissänkning. Varje p-bot ger alltså incitament till att börja elcykla, för den bilägare som i det läget troligen både är förbannad på biltrafik i allmänhet och kan tänkas handla irrationellt genom att göra en dålig affär. Vackert!

lördag 23 april 2022

Grattis Ghana?

Jag läser att Afrika ”drunknar i dåliga kläder”. Nej, det är inte Dressmann som öppnat, det är rika människor med orimlig klädkonsumtion som försöker döva sitt dåliga samvete genom att skänka kläder till välgörenhet. Kanske hjälper det samvetet för influencers som kan ta bilder på förra kvartalets klädinköp som nu ska få nya hem.

Men hos mottagarna funkar det uppenbarligen dåligt. Av någon anledning kommer en stor del av de femton miljoner plagg (!) som varje vecka skickas till Ghana till slut att hamna i havet. Exakt varför hade jag gärna hört mer om, men tills vidare får jag väl tro på det.

Så Afrika vill inte ha Västvärldens trasiga och fläckiga kläder. Då vet vi det och kan försöka vara konstruktiva. Mitt första förslag är att ”vi” slutar att köpa så mycket nya kläder. På Lyxfällan brukade de alltid budgetera en femhundring i månaden för klädinköp, hur dålig ekonomin än var. Riksnormen för försörjningsstöd räknar ännu högre, 600 kr/månad för vuxna och 400-750 kr för barn, beroende på ålder. Jag har hela livet siktat på ”hel & ren” och någon period haft ett visst klädintresse, men inget enskilt år har klädbudgeten kommit upp i 7200 kr.

Några plagg har jag sålt, men det är ovanligt. Vanligen använder jag dem tills de är slut. Även en tröja eller byxor inköpta för finare tillfällen funkar hemma tills de bokstavligt talat går sönder (en skrynklig slips gör det inte, men den vill inte heller någon annan ha). I sista skedet kan jag måla eller snickra i nötta kläder.

Ett par jeans med trasiga knän kan jag göra om till shorts, men till slut ger plagget upp. Då kan man överväga att spara knappar eller bra tygytor för att lappa andra kläder. Jag är ingen hejare på att sy, men man behöver inte precis doktorera i syslöjd för att lägga upp en fåll eller sy i en knapp.

Det som återstår av plagget kan bli utmärkta trasor, både i köket och garaget. Sedan är de färdiga – för att slänga, inte skicka till Afrika. Om alla tänkte så här skulle H&M-aktien möjligen vara ännu mindre värd, men å andra sidan skulle Ghanas stränder inte dränkas i rika människors överflöd.

fredag 22 april 2022

Skönhet och odjur

För bara ett år sedan kunde vilken klåpare som helst starta en ”skönhetssalong” och börja trycka in nervgiftet botox och annan skit i människors kroppar. Sedan reglerades branschen så att endast legitimerade sjuksköterskor, läkare och tandläkare fick göra det. Vad en tandläkare har för kompetens för detta vet jag inte, men kanske mer än en hårfrisörska? Eller bilmek.


Lite botox medan du väntar?

Men privatpersoner tillåts alltjämt skjuta in kemiska preparat i sig själva och sina kompisar, så nu säljs gifterna istället direkt till slutkonsumenten. Och här finns stora pengar att spara eftersom en insprutning på klinik kostar nästan 3000 kr för ett enda sprut. Online kan du köpa storpack för hundra dollar och spruta både dig och bekantskapskretsen i flera år.

Det är som sagt big business. Dessa skönhetskliniker ploppar, trots regleringen, upp som svampar ur jorden, ett bra svampår. Jag var inne på en hemsida där prislistan givetvis hade kompletterats med en lånekalkylator. Som synes kostar det bara 1351 kr/månad att låna 31000 kr som var den siffra som kom upp som standard.


Det går inte att förbjuda dumhet, men för en obesprutad människa med hjärnan i behåll känns detta som ren dårskap och jag förstår inte varför denna verksamhet är tillåten mer än i de fall det är medicinskt motiverat. I alla andra fall – sluta att spruta in gift i kroppen! Det är farligt, dyrt och i många fall blir resultatet dessutom väldigt fult. 

torsdag 21 april 2022

Framförhållen ved

Jag konstaterade vid nyår att jag höll på att få slut på ved. Tack vare snålhet och en snäll vinter har jag överlevt, men bestämde mig tidigt för att inte hamna i samma situation igen.

Jag sa ju att jag skulle kolla den svenska marknaden och mycket riktigt är svensk ved billigare än norsk. Dessutom tänker jag att det antagligen är billigare med nykluven ved nu än det blir med torr i oktober. Framförhållning brukar löna sig. Dessutom har jag en pickup nu och det har jag förhoppningsvis inte så länge till.

Således ingen anledning att dra på beslutet. I påskhelgen åkte jag i ett par omgångar över till fiendeland och inhandlade ved. Trots dieselpris blev det 25-30 procent billigare än den norska ved som jag i och för sig fick levererad ända fram till vedboden. Och så passade jag på att handla lite mat också.

Ett par rundor till och vintern är räddad. Återstår att torka veden och trava in den i vedboden. Hade vedboden varit luftigt snickrad så att det blåser igenom det hade det kanske gått att plocka in den direkt, men min vedbod har heltäckande väggar.

Att bära begriper jag mig på, men finns det några erfarna åsikter om torkprocessen? En del låter veden ligga ute under bar himmel under våren. Andra menar att man bör trava upp den under korrugerad plåt eller annat skydd mot regn. Tills vidare ligger den utomhus i en stor hög på Europapallar. Det är inget regn på ingång, men vid värre utbrott drar jag över en presenning. Vad tror ni, blir det torrt till vintern på det viset?

onsdag 20 april 2022

Jag skiter i allt...

Inser att de flesta läsare under 40-45 saknar relation till Magnus Uggla som inspirerade mig till dagens rubrik, men det var en artist som var populär i min ungdom och som hade en låt som hette just så.

Men det här ska inte handla om Uggla utan om mig. För runt tjugo år sedan höll jag järnkoll på börsen all tid den var öppen. Om jag till äventyrs inte kunde snackade jag ihop mig med en kompis som kunde ringa om det krisade och i värsta fall göra affärer för min räkning. Sedan lugnade jag ner mig, slutade göra dagliga affärer och det fanns dagar när jag överhuvudtaget inte kollade innehaven.

I somras hade jag den hittills sämsta kollen någonsin när jag åkte runt med husvagn i Norge och letade hus. Jag satt heller inte tung i korta optioner utan rätt mycket i fonder. Så småningom hittade jag ett hus och då loggade jag inte in för att kolla utan för att sälja och föra över pengar.

Sedan slutet av september har jag egentligen inget bra försvar till mitt ointresse mer än att jag har så mycket annat i mitt liv som pockar på uppmärksamhet att jag inte orkar bry mig om ett innehav stiger eller tappar ett par procent. Det har fått rulla på rätt mycket utan mitt engagemang.

I år har jag förstått att börsen inte precis glatt aktieägarna, men jag kan verkligen inte klaga. Så här ser min Avanzadepå ut de senaste tre månaderna i förhållande till den gula kurvan, OMX Sthlm All-Share Cap GI, som är det index jag valt att jämföra mig med, inte för att det hade längst namn utan för att det verkade rimligast.

+4,16 procent mot -9,90 procent för index. Det borde glädja mig. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att ju mindre jag försöker, desto bättre klarar jag mig. Det är inte precis ett överbetyg till mig som investerare. Samtidigt lever jag på pengar, inte på mitt renommé som börssnubbe, för det hade räntat sig ganska dåligt i alla tider.

Men det skiter jag i.

tisdag 19 april 2022

Snart surrar det!

I mars kom jag i kontakt med en kille med för många fritidsintressen som därför ville avyttra sina fem bisamhällen och diverse utrustning, en slunga, en massa lådor och ramar, verktyg och annat. Tyvärr strök ett av samhällena med i vintras, men övriga fyra var fortfarande till salu. Tre av dem kommer dessutom från en av Norges kändaste och mest erfarna biodlare, vilket gjorde det ännu mer intressant.


Norges minst erfarna biodlare.

Eftersom jag är helt grön och inte har varken bin eller grejer tyckte jag det var perfekt att köpa ett färdigt paket. Min fördel som köpare antar jag var den gamla vanliga – inget tjafs och pengarna finns, inga avbetalningsplaner eller annat potentiellt strul.

Det har gett mig många affärsmöjligheter genom åren och det kan inte nog understrykas hur viktigt det är för potentiella krämare att ha kontanta medel. Cash trumfar ränta. Hur pålitlig någon än är kan tid göra att affärer krånglar. Köparen kan komma på andra tankar eller hitta en bättre deal någon annanstans. Eller också går varan sönder innan den är fullbetald. De flesta vill nog göra rätt för sig, men om du t ex säljer en bil på avbetalning och motorn rasar kan det påverka betalningsviljan negativt. Vad folk än säger väljer därför alla säljare helst betalning vid leverans.


Mina kupor.

I helgen träffade jag säljaren och mina framtida husdjur. Om vädret tillåter tar jag hem dem om två veckor. De får bo på min tomt och under sommaren rensa skogarna omkring från nektar och pollen, jag håller kuporna i skick och bygger ut vid behov medan bina tar ansvaret för städningen och honungsproduktionen. Slår experimentet väl ut hoppas jag på fler samhällen och att nästa vår kunna öppna filialer hos andra som vill öka sina skördar och/eller gillar när det surrar.

måndag 18 april 2022

Vinn det ekonomiska spelet!

Enligt SBAB kommer en genomsnittlig familj i villa få runt 40000 kr i ökade kostnader i år (bara jag som tycker det är vansinnigt roligt att SR:s ekonomireporter heter Krona?). Det är el, drivmedel och allt det drar med sig. Som mat (det är nog bara miljöpartister som inte fattar att chockhöjd diesel påverkar matpriserna), och utan mat kan vi inte leva.


Men lagom är bäst!

Jag fattar alla sura miner, men vill försöka vända detta till något positivt. Kanske inte för samhället, det är rökt om det inte vänder, men för enskilda individer. Västeråsfamiljen som Ekot intervjuar säger att det är trist att kolla på tankkvittot, men det låter inte som att de kommer att gå i personlig konkurs. De anpassar sig.

Någon på Twitter frågade om det som ensamstående går att leva på en bruttolön på 25000 kr och fick många svar att det gör det inte. Samtidigt är det bevisligen många som gör det. Frågar man Sveriges barnfamiljer om de skulle klara den kostnadsökning på 3000-3500 kr/månad som SBAB räknat ur svarar de förmodligen samma sak. Men det gör de!

Alla vi som inte svälter har marginaler och alla har handlingsutrymme. Det betyder också att för varje krona vi sparar, genom att avstå något eller komma på ett smart sätt att vända på slantarna, får vi ett försprång på alla som inte gör det. Om de barnfamiljer som nu helt säkert kommer att överleva en kostnadsökning på 40000 kr hade sparat dessa pengar tidigare skulle de redan ha en buffert.

Om du inte haft det, ta tag i det nu, för denna kostnadsökning lär följas av fler. Men med varje kostnad följer en möjlighet att göra det lite bättre än alla andra, och den marginalen går att leva gott på.

söndag 17 april 2022

Vad är okej i matbutiken?

Efter den våldsamma diskussion (överdriver lite) som uppstod när jag frågade om det var okej att sälja kvarglömda grejer tänkte jag följa upp med ytterligare ett moraliskt dilemma: Vad är okej i matbutiken?

Jag tar avstamp i en norsk video på fyra minuter. Se den om du vill. Annars kommer en sammanfattning nedanför.

Frågeställningarna som tas upp är ifall det är okej att provsmaka lösviktsgodis och att börja konsumera en småfralla, läsk, öl eller glass redan före kassan under förutsättning att man betalar för det, och slutligen om det är okej att prata i telefon när man står i kassan. Här kommer facit:

Om man ”provsmakar” lösviktsgodis stjäl man, det går nämligen inte att väga godis som inte finns kvar. I lagens mening är det ringa stöld, det som tidigare hette snatteri, och kan i teorin ge dagsböter. Om man som Göran Persson stjäl likörägg borde man få ett extra straff eftersom det är direkt korkat att stjäla något så äckligt, men det är förkastligt oavsett. Inte okej, som en annan gammal statsminister hade sagt.

Godiskleptomaner i forumtrådar menar att eftersom man får provsmaka i delikatessdisken måste det även gälla lösviktsgodis. Självklart inte! I delikatessdisken sker det med personalens goda minne, helt annan grej. Och för den som tycker att det är en bagatell snackar vi om hundratals miljoner om året. Jag har alltid varit den förste att håna välbärgade Ica-handlare, men det är inte okej att stjäla av dem!

Ölstöld resulterar tydligen undantagslöst i polisanmälan, åtminstone i den butiken. Men då ska sägas att det finns starkare öl i norska än i svenska butiker. 4,7 mot 3,5 %, tror jag, men ta det med en nypa salt från en som inte köpt öl för eget bruk på många decennier.

Småfrallor, läsk och glass var däremot helt okej att börja förse sig av redan i butiken. Enligt handlaren. Själv säger jag tvärnej. Har du inte nog med självbehärskning för att kunna vänta tills du handlat klart utan måste börja mofsa i dig direkt från mathyllan – sök vård!

Enda undantaget gör jag för diabetiker med lågt blodsocker. Men då får du banne mig äta något som går att debitera efter konsumtion, alltså inte frukt eller lösgodis, och helst efter kontakt med personalen. Det kan väl ändå vara en bra idé ifall du riskerar insulinkoma. Och den som istället vill skylla på sina barns bristande självbehärskning – kan de inte bete sig i affären bör de inte vara med där.

När det gäller att prata i telefon i kassan skyller handlaren sin avoga inställning på att känsliga ämnen gör honom obekväm. Mig med, men det skiter jag i. Diskutera dina barns sexliv eller gör slut i telefon om du vill, men lägg på innan det är din tur i kassan. Du tror kanske att du både kan betala, packa maten och prata samtidigt, men det kan du inte och då stjäl du kassörskans och andra kunders tid. Bara låt bli!

Så där ja, i nästa avsnitt av Fråga Ribbing... Nej då, i morgon blir det något helt annat.

lördag 16 april 2022

Ris & ros till Skatteverket

Jag har alltid hållit Skatteverket som en av de bättre och mest pålitliga svenska myndigheterna. Nu ska sägas att jag inte haft att göra med alla 551 myndigheter (om de inte blivit fler nu, det där skrev jag för två år sedan), men det har blivit ett gäng genom åren. I andra änden av skalan återfinns Arbetsförmedlingen och Polisen där min magkänsla är att de alltid ljuger, försöker komma undan jobb och beter sig illa, så att jag kan bli positivt överraskad de gånger jag inte får fördomarna bekräftade.


Skatteverket gillar jag som sagt. Visst har jag råkat ut för någon medarbetare som hatar sitt jobb, men vanligtvis får jag raka och tydliga besked såväl i postbrev, e-post och telefon. T ex skulle jag nyligen lägga ner mitt svenska företag och fick snabba svar om hur jag skulle gå tillväga. På e-tjänsten Verksamt.se kunde jag snabbt lägga ner företaget, återkalla min f-skatt och avregistrera mig från moms.

Trogna läsare vet att jag i en ungdomlig protest mot det moderna samhället alltid deklarerar på papper för att sedan springa till Skatteverkets servicekontor, men i år blev det lite för långt (och det norska utlandsportot är larvigt dyrt), så jag tänkte att jag skulle prova internet, det där nya.


Eftersom jag uppskattat Skatteverkets smidighet blev jag förvånad när allt visade sig superkrångligt. Jag har aldrig utformat en e-tjänst, men tänker att Skatteverket både har personal och budget för det. Vore det jag som lät människor välja på en hög med pappersblanketter och en e-tjänst skulle jag – kalla mig idiot om ni vill – tänka att det vore lite praktiskt om alternativen påminde om varandra, att blanketten såg ungefär likadan ut på nätet, bara i digital form.

Inte Skatteverket inte! Jag behövde i år fylla i blanketterna K4 (värdepappersförsäljning), K6 (bostadsförsäljning) och NE (näringsbilaga). Ingen av dem såg likadan ut på nätet. I näringsbilagan hade man satt upp en riktig snubbeltråd och ersatt pappersblankettens formulering "Jag har inte tillämpat reglerna om förenklat årsbokslut" med e-tjänstens ruta "Jag har tillämpat reglerna om förenklat årsbokslut". Perfekt för att lura så många som möjligt som använt pappersutgåvan som förlaga!


När det blev dags för momsdeklaration (den behöver av någon anledning inte vara inne förrän tio dagar senare) fanns det inte i e-tjänsten överhuvudtaget trots att det stod på baksidan av pappersblanketten att den skulle göra det. Men det är klart, den har så få rutor att de nästan inte kan krångla till internetvarianten särskilt mycket, så då kom de väl på att de kunde ta bort den istället. Nytt mejl och  ny väntan på ännu ett svar.

Jag hade fått för mig att Skatteverket föredrog digitala deklarationer, men det verkar inte så. Hade jag fortsatt att bo i Sverige hade jag efter detta helt återgått till papper igen, men nästa år gör jag min sista svenska självdeklaration. Jag tror inte att jag kommer att sakna dem.

fredag 15 april 2022

Sluta peta i bomarknaden!

Jag tycker att det är mycket som är dumt med Sveriges genomreglerade bolånemarknad, men en av få saker som är rimliga med den är att man som låntagare är tvungen att betala 15 procent kontant. Själv tycker jag att man ska undvika att köpa en bostad där man inte åtminstone kan betala hälften själv, men en sjundedel är ju alltid något.

Fram till nu när regeringens utredare kommit fram till att förstagångsköpare borde få låna 95 procent av köpeskillingen för bostäder som kostar upp till 2,5 miljoner (eller 5 miljoner för ensamstående föräldrar). Det ska göras som ett vanligt banklån, men med skattebetalarna som borgenärer. Hur det påverkar amorteringskraven har jag inte lyckats utröna, men det här är en dålig idé oavsett.

Nu ska sägas att utredningen är en gammal rest från Per Bolunds tid, så det är väl inte säkert att S-regeringen sväljer den. Å andra sidan är det valår – tiden då allt ska erbjudas alla, så länge de hr rösträtt – så risken finns.

Varför är det då en dålig idé. Dels för att redan 15 procents egenkapital var lågt. Grundprincipen vid köp borde vara att man betalar för det man ska köpa. Vad händer när lånet överstiger värdet? Skattebetalarna får betala mellanskillnaden. Har man inte råd borde man istället sänka ambitionen eller vänta och det är ingen mänsklig rättighet att äga sitt boende i stora städer.


Eller minska kravet på boyta.

Dessutom är det sällan en bra idé att snedvrida konkurrensen och manipulera en marknad genom ändlösa regleringar. Det är ju pga en massa sådana konstigheter som marknaden är helt galen. Det här kommer bergis sluta med att äldre personer som trillar ur bomarknaden, t ex genom en separation, kommer att handla genom unga bulvaner för att kunna vara med och buda på bostäder som om detta blir verklighet nu blir ännu dyrare. Och skaffar de barn får de låna dubbelt så mycket.

Gör det istället billigare att bygga bostäder, t ex genom att sluta tvinga bostadsbolag att hyra ut en viss mängd av beståndet, och sluta skuldbelägg företag som tjänar pengar. Det har varit bostadsbrist i Sverige under hela mitt liv, så det är liksom inget tillfälligt problem som ploppat upp för att politikerna plötsligt blivit naiva.

När ska svenska politiker inse att marknader klarar sig bättre ju mindre de ska in och peta i dem? Förmodligen samma dag som de börjar tvivla på sin egen briljans, dvs aldrig. 

torsdag 14 april 2022

Ingen bio för mig

Vem går på bio idag? Inte så många, gissar jag. SF:s politiskt korrekta smörja där det är viktigare att kvotera in manusförfattare, regissörer och skådespelare än att servera intressanta berättelser må uppskattas i Kulturrådet, men knappast bland kulturkonsumenter.

Nästan alla har ju hela världens filmutbud hemma i tv:n utrustad med hemmabiosystem. Där kan man dessutom pausa när man vill och gå ut i köket och hämta snacks. På Filmstaden får man från och med nu inte ens ta med sig eget godis.

Jag fattar att det är svårt att få bioverksamhet att gå ihop ekonomiskt. Då är det lätt att göra som Postnord och istället försämra utbudet. Jag går själv sällan på bio. I vuxen ålder har jag nog oftare gått när det varit gratis än när jag tvingats betala för min egen biljett, men det har hänt. Däremot har jag aldrig köpt godis, popcorn eller läsk i en biofoajé. Priserna är ju rent larviga och, som jag ser det, bara intressanta för dem som helt saknar framförhållning och inte tänkt på att de vill äta godis i biosalongen.

Men folk i allmänhet saknar ju framförhållning, så det skulle inte förvåna mig om en stor del av biografernas intäkter kommer från denna försäljning. Jag var som sagt ändå ingen storkund, men får man inte ta med eget godis, chips, läsk, kaffe... (har ett svagt minne av att jag i min ungdom till och med hade med mig småkakor till bion) kommer jag inte gå dit alls. Vad säger ni andra, är ni som jag eller hardcore-cineaster som fortsätter att gå på bio två gånger i månaden för att avnjuta det unika surroundljudet på rad 7?

onsdag 13 april 2022

Dugnad

Dugnad är ett norskt begrepp som betyder oavlönat frivilligarbete, vanligtvis i en förening, ett bostadsområde eller by. Ordet finns också på finska, estniska, lettiska och engelska. På norska Wikipedia förvånas man över att ”uttrycket är okänt för de flesta svenskar”. Jag har en teori om varför. I Sverige förlitar man sig på staten istället.


Samhället = kommunen, biblioteket, Läsdelegationen och Statens offentliga utredningar.

Visst, det finns frivilligarbete i Sverige också, men oftast i mycket mer organiserad form. Skolelever går ut och städar längs motorvägar i ”Städa Sverige”-projekt, men det är ändå styrt av stat eller kommun. Det är som att svenskar inte kan göra något förrän det finns en skattefinansierad projektledare som kan organisera arbetet.

Norsk dugnad är mycket mer spontan. Ett bostadsområde behöver städas, ett motionsspår anläggas eller församlingshemmet behöver ett förråd. Någon sätter upp en lapp på anslagstavlan i den lokala matbutiken eller startar ett Facebookevent och så är man igång. Byborna sammanstrålar en lördagsmorgon, någon tar med sin traktor, någon annan fixar fika och gräddar våfflor (norrmän är helt besatta av våfflor) och när helgen är över är jobbet klart, utan politikers eller kommunala tjänstemäns inblandning. Jag gillar det!

Som svensk associerar åtminstone jag ordet samhälle till skattefinansierad verksamhet. Norskans samfunn kan lika gärna betyda gemenskap. Att alla samtal om libertarianism i Sverige slutar med att någon frågar hur man ska kunna bygga vägar utan en stat beror kanske på att själva tanken att människor själva tar tag i det som behöver göras är helt främmande. Är jag bara en fördomsfull Sverigehatare nu eller kan jag ha en poäng?

tisdag 12 april 2022

Folkfestlig springnota

En grundläggande princip för handel är att om man inte får någon vara/tjänst så slipper man betala. Detta har ett antal arrangörer av idrottstävlingar helt struntat i de senaste åren. Precis allt går ju att skylla på covid.

Nu har Konsumentombudsmannen stämt arrangören för löpartävlingen Göteborgsvarvet som ställt in både 2020 och 2021. Första året fick de löpare som betalat möjlighet att flytta fram sin anmälan till året därpå (om de inte ville ”skänka” avgiften till arrangörsklubben), men det hade de ingen större nytta av eftersom det ställdes in då med.

För övrigt är inte startavgiften till ett långlopp som en teaterbiljett där man kan välja att gå någon annan dag. Det är ingenting som säger att loppet passar in i planen året därpå. Samma sak med de hundratals idrottscuper för barn och ungdomar som ställts in i sista sekunden och där man ”erbjudit” start nästa år istället för att betala tillbaka. Laget kanske inte ens finns kvar om ett år, i alla fall inte med samma medlemmar, för de flesta unga idrottare blir ju äldre.

Göteborgsvarvets arrangör säger indirekt att eftersom Covid inte är deras fel kan de inte betala tillbaka startavgifterna. ”Annars finns inte Göteborgsvarvet kvar, och folkfesten.” På vilket sätt är det löparnas problem, och vad är folkfestligt med ett lopp som ställs in efter att man marknadsfört det hårt ända till den dag då man berättar att det inte kommer att bli av, och att de som betalat blir av med sina pengar?

måndag 11 april 2022

Var går gränsen?

Det här tycker jag var ett intressant debattinlägg som kloka hjärnor (och min) skulle kunna diskutera kring.

Här verkar det i och för sig ganska givet (med reservation för att vi bara har hört den ena sidan), men även om kläderna hade legat ett år i en borttappat-låda (”slarvpelle” kallades dessa lådor på min tid, men nu vore väl det stigmatiserande för personer vid namn Per) och man varit tydlig med att de skulle säljas ett specifikt datum är jag övertygad om att det ändå skulle komma föräldrar efteråt och säga att de inte informerats.


Har ni sålt min offerall?!

För i något skede tycker jag att förskolan har rätt att sälja kläderna. Jag tycker att det är bättre att de säljs än slängs (som nog annars skulle vara juridiskt mindre komplicerat) och jag har heller inga problem med om någon enskild medarbetare själv tjänar pengar på det på fritiden, förutsatt att man följt vettiga rutiner.

Det finns andra exempel. Jag skrev ett blogginlägg om att min dåvarande bostadsrättsförening samlade ihop överblivna cyklar och slängde dem, varpå jag skrev att jag föredragit om de hade sålts vidare istället. Ingen tjänar på att de slängs, definitivt inte miljön.

Apropå cyklar har jag sett att sådana numera återfinns i auktionshallar där de ”säljs på uppdrag av Polismyndigheten”. Jag har inga problem med det heller, vare sig de är beslagtagna eller hittats utan att man kunnat lokalisera en ägare (fast det sistnämnda faller väl på att det skulle kräva att polisen rörde sig ute, lämnas cykeln in av en privatperson tror jag den tillfaller denne).

Vad säger ni? Skulle ni exempelvis kunna sälja kvarglömda handskar ni hittar i er egen hatthylla? Om inte, handlar det om moral?

söndag 10 april 2022

Skatteåterbäring på ingång

I dagarna kommer 2,7 miljoner svenskar få tillbaka 22 miljarder på skatten. Kul för dem, kan tyckas, men följande saker stör mig:

Snabbheten

Det viktigaste verkar vara att få tillbaka pengarna snabbt. Hellre fort och fel än rätt med fördröjning. Det går naturligtvis inte att veta hur många som kastar sig över deklarationen för att snabbt få chans till återbäring och om dessa ändå gör rätt, men nog kan man misstänka att det glöms ett och annat avdrag i ivern. Det här upplägget att snabb deklaration ger snabbare återbäring påminner lite om det gamla TV-shop-knepet att de som beställde ett överflödigt träningsredskap snabbt, utan att tänka efter, fick en badboll på köpet.

Okritisk mot återbäring

Många som får återbäring kollar inte ens om siffrorna stämmer eftersom summan är åt ”rätt” håll, av rädsla för att upptäcka att de egentligen inte skulle ha de där pengarna. Ändå tror jag rent logiskt att chansen att de missat pengar de skulle ha haft är större för gruppen som får återbäring än för de som inte får det.

Räntefritt lån till staten

En gång i tiden lönade sig skatteåterbäring. Att under några månader ”låna ut” pengar till Riksskatteverket räntade sig fint. Det gör det inte längre. Alltså bör man se all återbäring som ett misslyckande. Som anställd är det svårare att reglera felet än det är för företagare, men det är ändå värt att kolla möjligheten med sin arbetsgivare om denne kan dra mindre skatt, med hänvisning till att den som får återkommande skatteåterbäring betalar för hög preliminär skatt.

Det är inte gratispengar

Egentligen vet vi ju det. Skatteåterbäring är pengar som varit våra hela tiden, vi har kanske bara inte vetat om det. Ändå visar undersökningar och utfrågningar samma sak varje år – att en massa människor bränner sin skatteåterbäring på skit, eftersom de på ett omedvetet plan behandlar dessa pengar som en lotterivinst. Ingenting kunde vara mer felaktigt.

I övrigt har jag inget emot skatteåterbäring. Kul för er, köp något roligt! Själv betalade jag in en kvarts miljon i fyllnadsinbetalning och kommer att få betala ännu mer i höst, men jag är inte bitter...

lördag 9 april 2022

Vårdkö i världsklass

En utlandssvensk skrev nyligen på Twitter att han inte vill vara den där gnällige emigranten som klagar på sitt gamla hemland. Det vill inte jag heller, men ibland är det väldigt svårt att låta bli.

När jag behövde en operation där tiden från att problemet (förmaksflimmer) uppstod till behandling var en viktig faktor för huruvida operationen skulle lyckas var Region Stockholms kö 12-15 månader. Fast den fick jag inte ställa mig i eftersom jag inte tillhörde någon riskgrupp. Svensk vårds plan var att medicinera mig tills jag blev en riskpatient, om inte förr så pga ålder sjutton år senare. Då hittade jag vård i Danmark där kön var 2-4 veckor!

Nu läser jag om väntetid för behandling av prostatacancer (nej då, jag är frisk) och att kön skiljer mellan olika svenska regioner. I Blekinge är den 63 dagar, i Skåne 102 och SVT intervjuar två patienter på varsin sida av länsgränsen.

I Norge är väntetiden från diagnos till kirurgisk behandling för prostatacancer 32 dagar, alltså en tredjedel av den skånska. Och då är jag övertygad om att svenska patienter redan förlorat några veckor innan de diagnosticerats eftersom den svenska vårdgarantin också är ett skämt.


Vilket år som helst nu...

Jag vill som sagt inte vara den gnällige (eller hånande) utlandssvensken och förra gången jag pratade vård på bloggen önskade en svensk läkare livet ur mig genom att i kommentarsfältet (märkligt att svenska vårdköer är så långa när läkarna kan diagnosticera över internet) konstatera att jag egentligen inte behövde den där operationen, och det var ju inte så kul att höra eftersom jag fortfarande känner många svenskar jag bryr mig om som riskerar att drabbas av denna läkare och hennes kollegor.

Men det är svårt att inte likt Leif Östling fråga sig vad fan man får för pengarna. Svenska skatter är världsledande. Hur kommer det sig då att svensk välfärd gång på gång visar sig helt värdelös? Svensk sjukvård, skola, polis, försvaret... Finns det något av samhällets kärnverksamhet som fungerar tillfredsställande? Ja, Skatteverket.

fredag 8 april 2022

Köp inte skit – prenumerera på det!

Jag hörde ett skrämmande inslag i Plånboken i P1 om folks tvångsmässiga beteende när det gäller att teckna abonnemang. Jonny trodde att han hade tio abonnemang (skrivna på sig, sedan fanns fler i familjen), men det visade sig vara närmare tjugo abonnemang med totalt tretton företag. Han vet knappt vad han prenumererar på och än mindre hur han skulle kunna avsluta tjänsterna.

Min inställning är att om man kan glömma bort antalet tjänster man har så är de för många. ”En bra deal” behöver inte vara det om ett år, om det ens var det från början. Som reportern konstaterar:

De ligger där och tickar, abonnemangen.

Som att det vore en naturlag, att man nästan måste abonnera på en massa prylar och tjänster för att ha ett värdigt liv. Jag fattar abonnemang på tidningar och streamingtjänster, men varför skaffar man abonnemang på kalsonger eller biltvätt, tjänster man rimligtvis inte alls har koll på hur ofta man behöver. Eller glasögon! Jag fattar endagslinser, det kommer det gå åt ett par per dag om man alltid använder linser, men glasögon håller ju allt från ett till tio år, omöjligt att veta i förväg.

Jonny i inslaget verkar mest stressad över att hinna utnyttja alla tjänster han har (när han minns att han har dem). Som biltvätten som han åker till för att döva det dåliga samvetet för att han betalar en massa för att kunna tvätta bilen ”gratis”. Det känns inte ett dugg värdigt, snarare värdo.

Själv abonnerar jag på två tjänster (förutom el, sophämtning, bilförsäkring och annat man inte kommer undan), det är telefoni/internet och en bokföringstjänst. Dessa använder jag hela tiden, jag vet vad de kostar och hur jag kan avsluta dem och jag är nöjd med vad jag får för pengarna.

För övrigt ligger de inte och ”tickar”, jag får fakturor som jag aktivt väljer att betala. Jag säger inte detta för att visa mig duktig utan för att visa att det är fullt möjligt att betala för det man behöver när man behöver det istället för att dränka sig i prenumerationer.

torsdag 7 april 2022

Myndighet gör Sverige fattigare

Kärnverksamhet betyder att jobba med det som är ens huvuduppgift. När det gäller myndigheter är det oftast att ge service åt en eller flera grupper. Polisen ska förhindra brott, Strålsäkerhetsmyndigheten ska förhindra onödig strålning osv. Tyvärr används begreppet mest av myndigheterna när de vill slippa en arbetsuppgift som känns oinspirerande eller kostsam.

En uppgift som inte alls känns som kärnverksamhet är att informera om vad man gör. Särskilt ifall skattebetalarna inte kommer undan och kan välja bort både uppgift och myndighet. Men detta tycks myndigheterna själva älska och därför alltid se som kärnverksamhet. Jag reagerade när UD drog igång en podd som dels var dyr att producera, dels nästan helt saknade publik.


Rutten kärnverksamhet.

Här är ett tilltag i samma anda. Trafikverket, en myndighet som är en sammanslagning av bl a Vägverket och Banverket, fick idén att producera en video om hur bra de är. Slöseriombudsmannen har noterat att den kostade över 650000 kr och till dags dato har den haft under tiotusen visningar (gissningsvis merparten efter att Slöseriombudsmannen uppmärksammade den). Ge den en till och bedöm själva om ni tycker att den var värd pengarna.

Trafikverket står för övrigt bakom den omåttligt (eller möjligen måttligt) kända och populära podden Järnvägspodden. Vad den kostar vet jag inte, men det är inte utan att jag kommer att tänka på den socialdemokratiska socialministern Gustav Möllers gamla citat: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket."

onsdag 6 april 2022

Semester på G?

April. Hög tid att planera sommarens semester, eller? Jag har inte haft en planerad semester sedan 1994 (att tillbringa hela sommaren i en husvagn var enda chansen att slippa fotbolls-VM det året). Det betyder inte att jag inte varit ledig, men jag har inte haft 3-4 veckor sammanhängande semester en enda sommar sedan dess.


Fy fan!

Min grundidé är att eftersom vardagarna är fler än helgdagarna är det viktigaste man kan göra för att uppnå ett bra liv att se till att trivas med vardagarna. Jag har inte alltid lyckats, men jag har alltid jobbat på det. Just nu ser jag fram emot att få hem mina bin och få snurr på biodlingen och att mitt nystartade norska företag ska landa i något slags normalläge efter allt uppstartande (organisationsnummer, banktjänster, bokföringsbyrå, hemsida...). Jag ser fram emot att stänga ner alla svenska engagemang så att jag kan flytta över mina pengar till Norge och återuppta börshandeln mer organiserat.

Det var inkomstsidan. Vid sidan av den ser jag fram emot sommarens byggprojekt på gården, eventuellt ett hönshus om det skulle flyta på riktigt bra. Jag ser också fram emot sommarens bärplockning. Jag har nu i princip inga bär i frysen. Inga blåbär, inga vinbär, inga rabarber, vilket resulterat i en kyl utan hemgjord sylt. Så kan man ju inte leva.


Om mina katter får välja vinner fisk över bär.

Vad ser jag fram emot i fritids- och semesterväg då? Inte ett dugg! Jag vill gärna utforska mitt nya hemland, både i bil och löparskor, men det kommer jag att få massor av möjligheter till i samband med att jag åker runt och köper och säljer grejer eller gör någon annan business.

Ren ledighet, att ligga på en strand, åka på charter, bo på hotell, gå på konsert, dricka sprit... Inte intresserad. Man får tycka att jag är en torrboll, men jag vidhåller att goda vardagar är vad livet i huvudsak handlar om.