Svårt att leva som man lär

Jag har inga problem med att folk utnyttjar system de inte vill ha. T ex bör man kunna ta emot bidrag man är emot. I ett demokratiskt system får man rätta sig efter spelreglerna, oavsett om de gynnar eller missgynnar en själv.

Det är dock annorlunda att aktivt jobba för något för egen del som man är emot. Vill man t ex förbjuda privatskolor blir det märkligt att sätta sina egna barn på en. Och vill man få upp skattetrycket bör man betala sin egen skatt. Där faller Stellan Skarsgård som gång på gång straffats av Skatteverket för att han inte tagit upp sina utländska inkomster.

En gång kan det väl hända, för jag har förstått på andra att redovisningen är krånglig när man fått pension från flera länder. Men har man redan blivit slagen på fingrarna får man väl fatta läget. Det handlar trots allt om över en miljon och det är tredje året på raken han åker på straffskatt. Inga stora pengar för Skarsgård med förmögenhet på en halv miljard, men en miljon är ändå för mycket för att ”glömma”, kan jag tycka.

Så tutar det i hycklerivarnaren när samme Skarsgård går ut och vevar mot politiker som lägger för lite pengar på kultur och annat. Det blir ju lättare att betala ut skattepengar om de skattskyldiga betalar in det de är skyldiga.

Jag kommer att tänka på Skarsgårds samarbetspartner Jan Guillou, en annan uttalad socialist som också älskar skatt ända tills det drabbar honom. Bägge betalar stora mängder skatt och vad mig anbelangar har de redan gjort rätt för sig livet ut, så jag kastar inga stenar när de försöker komma undan. Men det hade sett oändligt mycket bättre ut om de vågat stå för det.

Ansträngd ekonomi

Som barn spelade jag schack. Mina klasskamrater frågade förundrat ”Hur kan man träna schack?” och menade inte ”Hur kan man träna något så erbarmligt tråkigt?” (den frågan hade jag förstått) utan snarare ”Vad kan man träna på, att flytta pjäser?”. Till deras försvar var de tio år och begrep inte bättre, men ibland verkar vuxnas fattningsförmåga vara på samma nivå, som detta:

För det är väl ingen ansträngning att investera på börsen, bara att pytsa in pengar och vänta in vinsten? När denne skribent sedan fick mothugg hävdade han att det var ett skämt. Jag tvivlar. Jag har nämligen hört det förut. Människor som själva inte sparar pengar menar ofta att de som gör det är födda med guldsked i mun, eller som i detta fall ”några slags guldbyxor”.

Om man tycker att det inte kräver ansträngningar eller uppoffringar att spara pengar, varför gör de inte det själva då? Eller tänker de att ett ISK-sparande är förbehållet en elitklass av rikingar som fått ärva miljarder och badar i champagne? Det är ju bara fel, det finns mängder med människor från knapp ekonomisk bakgrund som skaffat sig stabil ekonomi genom att gneta, ibland med ganska små inkomster.

Ansträngningen är såklart inte att ”stoppa in några tusen i månaden”. Det ansträngande är att tjäna de där tusenlapparna och sedan hålla fast vid dem genom att prioritera sparande framför konsumtion. Inte heller det är någon omöjlighet, men få om ens några pengar kommer gratis.

Det är ett fritt val, jag har inga problem med att folk väljer att inte spara. Men lev inte loppan för dina egna pengar för att i nästa andetag låtsas ha moralisk rätt till pengarna som tillhör den som valt att spara dem.

I Pojken med guldbyxorna (som jag antar att tweeten refererar till) hittar en kille pengar (tiolappar i originalversionen från 1975) i sin byxfixa och hur många sedlar han än plockar upp tar det aldrig slut. I verkligheten måste man tjäna sina egna pengar och staten tar runt hälften. Sätter man resten i ISK får man skatta igen, även om investeringarna går med förlust. Men Love nöjer sig inte med det. Undrar om han någonsin nöjer sig.

Nytt nordiskt rekord till Sverige

Energidryck är lite av en käpphäst för mig. Det är en idiotisk produkt av flera skäl. Den är dyr, kan ge hjärtklappning, höjt blodtryck och sömnproblem, och jag ser inga fördelar överhuvudtaget. Den enda meningsfulla ingrediensen i energidryck är koffein och den får man lättare och billigare via kaffe.

Så det var väl ingen chock att ungdomarna i Nordens mest självdestruktiva land också dricker mest energidryck. Följ med SVT:s reportage där två ungdomar själva berättar om sitt beroende med ett lite stolt leende på läpparna.

Jag har också varit ung och i en annan tid hade det där kunnat vara jag. Jag vill inte ha ett förbudssamhälle, men särskilt när det gäller barn behövs ibland en liten knuff i rätt riktning. Som mobilförbud i skolan som ger mindre frånvaro, effektivare lektioner, nöjdare lärare och elever.

Det värsta är att den där stoltheten över att göra något dumt inte är förbehållet ungdomar. Helt vuxna individer kan också stoltsera med sin dumhet och inte sällan står en hög av fans strax bakom och applåderar, antagligen för att rättfärdiga sina egna fel och brister.

Mona Sahlin Nalin Baksi GIFfrom Mona Sahlin GIFs

Människan är verkligen mänsklighetens största fiende och ett av de starkaste vapnen är beroende. På plussidan har vi en fri vilja att trigga positiva beroenden och kämpa emot de negativa. Särskilt vi vuxna kan se till att bli beroende av att spara, träna, studera och annat vettigt istället för av att slösa, dega och se på tomgångs-tv. Det är svårare för dem som är typiska beroendepersonligheter än dem som inte är det och har sporrats åt rätt håll från tidig ålder, men det är aldrig för sent.

Beskattning till samhällsdöd

När det snackas ”miljardärsskatt” förs debatten ofta av personer som inte berörs. De som vill införa den drabbas definitivt inte, men inte heller motståndarna brukar själva vara miljardärer. Därför tyckte jag att det var intressant att läsa en debattartikel av mångmiljardären och Spotifygrundaren Martin Lorentzon.

”Förmögenhetsskatter bygger på föreställningen att ekonomin är en kaka som aldrig växer eller krymper. All framgång måste, enligt detta synsätt, ske på någon annans bekostnad. Men ekonomin fungerar inte så, den kan växa och bli betydligt större. Vi kan komma på bättre läkemedel, bättre energisystem, bättre teknologi och bättre sätt att organisera världen. Vi är inte dömda att fördela samma kaka för evigt.”

Pedagogiskt! Argumentet kanske inte spelar någon roll ifall syftet med skatten är att straffa människor man anser vara ”för rika” eftersom skillnaden i förmögenhet skapar ojämlikhet och klyftor. Om målet istället är att de svagaste grupperna i samhället ska få det bättre hjälper det inte att sätta krokben för dem som är rikast. Tvärtom!

”Människor, företag och kapital rör sig. Detta såg vi på 70- och 80-talet när Ikea och Tetra Pak och deras grundare lämnade Sverige. Men vi ser samma sak hända i dag i Norge när exitskatten och förmögenhetsskatten skärptes.”

Här är jag en liten kugge i maskineriet eftersom jag betalar norsk förmögenhetsskatt. Nu är det ju ingen som vet hur en svensk miljardärsskatt kommer att se ut, men även om en sådan inte hade drabbat mig verkar idén faktiskt ännu dummare än den norska förmögenhetsskatten som drabbar runt femton procent.

För mina pengar kvittar såklart i sammanhanget, det är inte jag som bygger upp den norska välfärden även om börsbolagen behöver investerare för att överleva. Jag flyttar om det blir för dyrt att bo kvar, men de som flyttar först är människor på Lorentzons förmögenhetsnivå. Jävlas med dem så finns snart inga pengar att fördela.

”Målet borde därför inte vara att göra de rikaste mindre rika bara för att de är rika. Ojämlikhet är ett fördelningsmått, inte ett välståndsmått. Ett land där alla har 100 kronor var är perfekt jämlikt. Ett land där den fattigaste har 10 000 kronor och den rikaste 100 miljoner kronor är extremt mycket mer ojämlikt. Jag vet vilket samhälle jag hellre lever i.”

Jag med! Men slipper jag betala förmögenhetsskatt vore det ännu bättre.

Jag har byggt en gaskammare

Lite provokativ rubrik, så det är bäst att jag utvecklar detta på en gång. Varje höst behandlar jag mina bin med oxalsyra för att utrota den population av varroakvalster som sätter sig på bina, förökar sig flera hundra gånger om året och dessutom för med sig virus och andra sjukdomar.

Tidigare år har jag droppat oxalsyra ner i kupan när bina sitter i en klotformation för att hålla värmen över vintern. Bina fördelar dessa droppar mellan sig och de kvalster som sitter på dem faller döda ner till botten av kupan. Genom att sätta in en plåtbricka längst ner kan jag räkna hur många kvalster som dött (och därigenom få en känsla för hur stort problem de har/hade).

De ovala mörka fläckarna är kvalster.

Det här har blivit ett ökande problem för skandinaviska biodlare. I fjol tappade jag fyra av tio kupor under vintern. Om varroa är orsaken vet inte jag, men nu har jag bestämt mig för att trappa upp kriget. Jag har därför inhandlat en oxalsyraförångare.

Den värmer upp syran till 230 grader varpå den förångas. Två gram syra räcker för att skapa en dimma i hela kupan. Oxalsyra är ett naturligt ämne som finns i honung, rabarber och andra livsmedel, men för säkerhets skull gör man detta efter att honungen skördats. Inte heller skadar det bina och faktum är att ångan blir mer skonsam än droppar, så man kan därför spruta dem flera gånger. Och bör kanske också gör det för syran kommer inte genom cellocken till ynglen, så för att sprida sig riktigt ordentligt tar kvalstren plats på ynglen och sprider sig så att det föds flera kvalster med varje nyfött biyngel. Genom att spruta i omgångar dräper jag de kvalster som kommer upp med årets sista yngel.

För att få in pipen i kupan kan man borra ett hål i bottenbrädan, men det hålet har man ju bara nytta av några minuter per år, så istället har jag byggt en gaskammare, en ram som jag sätter ovanpå yngelrummet. Istället för heltäckande tak använde jag plexiglas så att jag, men även ni, kan hänga med på vad som händer.

Förångaren kostade mig 4500 kr. Dessutom visade sig mitt batteri vara för klent för ändamålet, så där rök 800 kr till. Oxalsyra är billigt, men inte gratis, och för ramarna byggda av spillmaterial gick det åt skruvar och en plexiglasskiva, så vi kan väl säga att gaskalaset kostade mig 5500 kr. Räddar det ett samhälle var det värt det. Det får jag i och för sig aldrig reda på, men jag blir ganska irriterad om jag halverar antalet kupor i vinter.

Dåligt med flit?

Jag gillar inte gamla grejer bara för att det kostar pengar att köpa nytt. Det är också bökigt att handla. Min mobil är fem år och min dator över tio. Förr eller senare måste de bytas ut. När jag först svurit en stund över att de börjat fungera sämre ska jag inleda processen med att köpa nytt. Sedan ska jag försöka tanka över informationen till nya enheter och svära över de nya innan jag lärt mig dem.

Det här kostar både pengar och tid, men framförallt energi. Därför tycker jag att det är guld värt med saker som funkar. Det är inte bara jag som upplever att riktigt kvalitet blir allt ovanligare. Det är nästan som att saker numera byggs för att gå sönder. Det leder mig till ett tips jag fick från Antje om en kampanj från norska Forbrukerrådet, som ungefär går att jämföra med svenska Konsumentverket.

Vi misstänker nog lite till mans att det finns en plan bakom från företagens sida. Att det finns en plan bakom att saker funkar dåligt, även om det är lite extremt att ta extra betalt för att kunna använda bromsen i bilen. Men vem vet, kanske även Döden är inblandad:

Enshittification är sedan några år tillbaka ett officiellt ord i engelska språket. Vad kan vi då göra åt det? Det är svårt att föra krig mot så starka krafter, men vi kan åtminstone försöka att köpa kvalitet. När det gäller telefonen och datorn har jag nog bara haft tur, men ibland gör jag aktiva val. Min Moser hårtrimmer är som ny efter sex år, därför svider det inte så mycket att den var dyr i inköp.

När kaffebryggaren behövde bytas ut nyligen grävde jag extra djupt i fickan och köpte en lite dyrare Braun eftersom mina tidigare Braun-bryggare hållit i decennier, istället för att köpa en lågpriskedjemärkt bryggare för 129 kr.

Så jag försöker få ”gråta en gång” genom att köpa kvalitet, men jag är inte ofelbar utan gör ett och annat dumsnålt inköp. Dessutom går det inte att helt värja sig när hela världen tycks kämpa för att allt ska bli lite sämre och lite mindre hållbart och vi konsumenter som regel tiger och betalar.

Mjölbaggekaos

Så här i den politiskt motiverade nyhetstorkan är det som sagt svårt att hitta något ekonomirelaterat att blogga om, men något journalisterna aldrig slutar att skriva om är Bianca Ingrosso, så idag öppnar jag den lådan igen. Där finner vi ”mjölbaggekaos i lyxvåningen”.

Nej, fel bagge!

Pga mjölbaggar har Bianca tillsammans med sin assistent tvingats att ”slänga allt”, vilket resulterat i 30 stora sopsäckar med skräp! Jag gillar att laga mat, storhandlar ibland i Sverige och har dessutom inte hjärta att slänga fungerande köksgeråd, så jag skulle tro att jag har mer saker i mitt kök och skafferi än de flesta. Ändå skulle jag omöjligen få ihop 30 säckar med mindre än att jag kastar dörrar och hyllor från köksskåpen. Så vad har lilla Bianca och hennes personliga assistent kasserat?

”Varenda olivolja, varenda saltburk. Varenda grej som kan ha te, mat eller vätska i sig är slängt. Alla underlägg, alla glas och plastburkar som man kan lägga mat i till kylen, säger hon på Snapchat.”

Jag har drabbats av skadedjur i mitt kök tre gånger i livet och en av gångerna var det möss. Jag är osäker på om jag haft mjölbaggar (mer än någon enstaka i vetemjölet, det har nog de flesta), men enligt Anticimex ger de sig främst på torra mjöl- och grynprodukter, alltså inte salt, underlägg, tomma glasburkar, olivolja och annat Bianca säger sig ha slängt.

Sluta släng, men köp mindre.

Senare ska hon (eller kanske troligare assistenten) boka in städerskor som ska diska allt. Har de slängt 30 säckar tror jag resten är ganska lättdiskat, men vad vet jag. Här kommer några vuxentips från coachen:

Mjölbaggar är helt ofarliga (om än äckliga) såvida du inte är extremt allergisk. Sila spannmål och skaffa (eller låt bli att slänga!) några glas- eller plåtburkar och häll över mjöl och gryn i dem. Hittar du mjölbaggar kan du förvisso välja att slänga hela påsen där du fann dem, men du kan lugnt utgå ifrån att det varken finns ägg eller simmande mjölbaggar i glasflaskor med olivolja, lika säkert som att du inte har monster under sängen.

Om du vill kan du till och med samla ihop baggarna i en påse, mortla dem till ett mjöl som du bakar surdegsmuffins på och bjuder dina trendkänsliga kompisar på som kaffebröd till sojalatten. Hur hippt som helst ju!

När köket är färdigstädat (det klarar du själv, möjligen med hjälp av den personliga assistenten) börjar du hålla rent i det kontinuerligt. Diska regelbundet och ta för vana att torka ur köksskåpen med en fuktig trasa ett par gånger om året, särskilt de som innehåller matvaror. Klarar du inte detta bör du kanske överväga att flytta hem till mamma igen. Alla barn utvecklas i olika takt mentalt och du är ju trots allt bara 31 år.

Är norrmän förmögna?

Norge har förmögenhetsskatt sedan länge. I år beskattas personer med en nettoförmögenhet på 1,9 Mkr eller mer, men allt räknas inte in fullt ut. Pengar på börsen räknas bara till 80 procent, så är du pank i övrigt kan du ha aktier för 2,375 Mkr utan att straffas. Ens bostad räknas bara till 25 procent, så en bostad värd fyra miljoner motsvarar en miljon i förmögenhet. En uthyrningslägenhet eller sommarstuga (riktigt alla norrmän har inte en ”hytte”) beskattas däremot fullt ut.

Medianlönen ligger på c:a en halv miljon netto. Med mitt sätt att se på pengar innebär det att nästan alla vuxna borde ha en beskattningsbar förmögenhet. Åtminstone vi som fyllt 40, som oftast har en okej lön och ordnad ekonomi. Jag menar, hur kan man värja sig mot rikedom när det varje år trillar in en halv miljon på lönekontot?

Jag försökte skämta lite om det där med hytte, men faktum är att 18-25 procent av hushållen äger minst ett fritidshus, så de måste väl åtminstone vara förmögna? Det finns förvisso oisolerade hytter i friggebodsstorlek utan ström och avlopp, men snittkåken ser knappast ut så.

Så hur många hamnar över förmögenhetsstrecket? Femton procent! Bara var sjunde vuxen norrman kommer upp i en samlad förmögenhet på 1,9 miljoner! 40-45 procent av det samlade bostadsvärdet ägs av bankerna, för övrigt ungefär samma som i Sverige.

Jag fattar inte! Mängder av norrmän har dragit in miljonlön vartenda år i decennier, men lyckats konsumera så stor andel att banken äger bostaden och arbetsgivaren tiden. Men visst, allt är möjligt för den som är tillräckligt självdestruktiv. En vanlig utelunch går på över 200 kr och vill du ha en läsk eller flaskvatten till den kostar den lätt över 30 kr. En ny Tesla kostar från 330000 kr upp till 1,4 miljoner. Alla får välja själva, men ibland undrar jag om folk vill ha det svårt.

Hål på strumporna

När ”finanstwitter” drabbar samman som värst om ekonomiska prioriteringar handlar det antingen om diskmaskinstabletter eller trasiga kläder. Nu ska jag sparka in garderobsdörren.

Varje höst skrapar jag biramar. Dels skrapar jag rent de ytor på slungade ramar där det inte ska vara vax, dels skär jag ut allt vax ur ramar där vaxet är för mörkt och gammalt och därför behöver smältas om. Vax är ett fascinerande material. Det luktar gott, kan formas, smältas och återanvändas. Det vax jag inte använder själv efter smältning säljer jag för ganska många hundralappar per kilo till folk som använder det till ljustillverkning, hudvård, vaxdukar, träimpregnering mm.

En annan fascinerande egenskap är hur extremt kletigt vax är. När jag ska göra ren plast och plåt från vax använder jag kokande vatten och det behöver inte kallna många sekunder för att vattnet inte längre ska smälta vaxet. Att göra ren bidräkt och handskar är ett tidsödande arbete där jag först skrapar bort varje fläck med en kniv.

Det är ändå kläder som är avsedda för detta, men jag skulle aldrig försöka rengöra strumpor från vax. Har jag en gång klivit i vax kastas strumpan. På hösten lägger jag många dagar åt att slunga honung, skrapa ramar och annan vaxhantering. Inomhus, så jag vill inte stå med skor. Det innebär att många strumpor går åt, och varför då inte använda redan trasiga strumpor? Får jag hål på en strumpa slänger jag den inte. Istället hamnar de i en särskild låda.

För när jag slungar, skrapar eller kontrollerar fukten i ramarna gör jag det antingen barfota eller i trasiga strumpor. Trasiga eller udda strumpor går också utmärkt att använda vid målning eller annat kladdjobb. När jobbet är klart går strumporna i soporna. Jag är inte så snål att jag skulle drömma om att dyka upp hos andra människor i kläder med hål eller färgfläckar. Men hemma hos mig själv under tiden jag håller på med sånt som fördärvar kläder – inga problem.

Innan någon påpekar/frågar: Nej, en sista användning av trasiga strumpor eller t-shirts gör i stort sett ingen skillnad för min ekonomi, men jag gillar att vara sparsam med resurser, jag tror på teorin om ”många bäckar små” och att det är vettigt att alltid vara på utkik efter sparade kronor.

Bloggnytta

Eftersom jag inte har någon lust att skriva om svensk politik har det varit knepigt att hitta uppslag i svensk media de senaste veckorna, och tyvärr handlar nättidningarna fortfarande väldigt mycket om valet, så idag tänkte jag blicka inåt. En av bloggens allra trognaste läsare och ihärdigaste fans (även om han antagligen inte förstår det själv) skrev följande i kommentarsfältet häromdagen:

”Mer trams från Sparo...'suck'....orkar inte en läsa skiten!!”

Till honom eller andra som undrar ska jag berätta vad jag själv använder bloggen till allra mest (förutom att jag tycker att kommentarsfältet i övrigt brukar ge intressanta samtal). Det vanligaste är nog som receptbok. När jag ska göra exempelvis palt eller rabarberpaj söker jag upp recepten i bloggen via telefonen som jag sedan lägger på köksbänken.

Så gör jag även när jag behöver ett specifikt brödrecept, men oftast har jag ett annat tillvägagångssätt där. Genom att skriva ”matbröd” i sökfältet får jag upp alla mina matbrödsrecept eftersom jag sett till att få in det ordet i alla ”brödtexter”. Totalt får jag då drygt tjugo bröd att välja mellan.

Men det är inte bara mat man kan behöva påminna sig om. Ibland när jag ska skriva om något i andra sammanhang kan jag komma på att det där har jag bloggat om. Onödigt att göra sin egen research mer än en gång, så då går jag till bloggen. Ibland kommer jag in bakvägen, genom att webbsöka ett ämne som intresserar mig. Inte sällan kommer det då upp länkar till min egen blogg. Ofta kommer jag inte ihåg texten eller hur jag tänkte när jag skrev den. Ibland slås jag av att den är välskriven och kan då likt Beppe Wolgers i en fantastisk sketch utbrista: ”Har jag sagt det? Ja, men det är ju bra sagt!”. Ibland (tyvärr ännu oftare) tänker jag... annorlunda.

”Idiot...”

Vad du får ut av bloggen vet inte jag, men den dag du känner att det är trams du inte orkar läsa föreslår jag att du går vidare till nästa inlägg. Händer det varje dag är mitt förslag att du letar upp andra sidor du har större utbyte av. Det är helt okej, det med. Faktum är att en majoritet av världens befolkning nästan aldrig besöker min blogg. Märkligt ändå.

Tidstjuvar med offerkofta

Idag tänkte jag ta upp en tweet om tid:

Jag vet inget mer om avsändaren än det som står på hennes konto, nämligen att hon är forskare, författare, kolumnist och docent i organisation. Men tydligen inte mer organiserad än att hon tycker att sonen och hans kompisar ska få släntra in på lektioner när det passar dem. Det enda jag reagerar på med lärarens beteende är att ungarna släpptes in efter halva lektionen.

Tid är en ändlig resurs och skolan varar inte för evigt. Läraren har ett visst antal lektioner till sitt förfogande för att ge eleverna de kunskaper de behöver i vuxenlivet. Jag undrar hur mycket av denna tid fru Bringselius tycker att störande elever ska få vaska för sina klasskamrater. Om inte hon och andra lyckats lära sina barn respekt för andras tid är det jättebra att läraren gör det, även om det såklart inte borde behövas.

Förra gången jag tog upp det här ämnet lanserade en läsare det fantastiska ordet tidsegoist. Det är precis vad det handlar om när man låter bli att komma i tid till ett avtalat möte, att man värderar sin egen tid som mer värdefull än andras. Sonen är 17, så vi snackar inte om småbarn här även om de beter sig som sådana. Sjuttonåriga tidsegoister löper hög risk för att snart vara vuxna tidsegoister som fortsätter att stjäla andras tid.

Och nej, att hindra elever som inte lärt sig klockan från att störa undervisningen är inte pennalism utan just precis ”ett recept på studiero” för skötsamma elever. Det är nämligen de som är offren här, inte bortskämda slynglar som först står och bankar på en dörr i tjugo minuter och sedan springer hem till mamma och gnäller när de själva gjort fel.

Med Luther på axeln

Kanske är det typiskt svenskt, men jag är uppfostrad att ta betalt för det jag gör, inte för det jag inte gör. Redan första året avkastningen på börsen översteg löneinkomsten var det något som skavde. Då gjorde jag ändå aktiva placeringar och avsatte tid för att läsa på. Nu lever jag mest på passiva inkomster från indexfonder.

Lotterivinster och arv är andra inkomstkällor som anses skamliga, och när vi väl jobbar för pengarna ska det göras rejält. Som komiker kunde jag göra nästan gratis ”spekjobb” med specialskrivet material för att synas på ”rätt” ställe, för att nästa kväll fakturera tiotusen för en halvtimmes skåpmat jag hade kunnat rabbla i sömnen.

Varför tar det då emot att tjäna så mycket som möjligt med minsta möjliga insats? För jag pratar inte om att andra tittar snett på oss när vi använder de genvägar livet ger oss. Det händer säkert också, men det som verkligen stör mig är när jag lyckas ge mig själv dåligt samvete för att jag har det för bra.

Kanske finns det något bra med detta, men så länge man inte tar resultatet för givet är det väl bra med högsta möjliga avkastning? På börsen strävar vi efter hög procentuell vinst till låg risk och egentligen går det igen i allt från träning till odling. Jag tror inte att någon får dåligt samvete över en bra skörd eller nytt rekord i bänkpress. Men så fort det liknar jobb måste vi liksom lida för att det ska vara okej. Varför då?

Satsa på dig själv

Igår var det val och trots att jag skrev den här texten innan vallokalerna hade öppnat är jag säker på att många idag är arga, besvikna och uppgivna. Det får ni vara, men låt oss jobba lite med uppgivenheten.

Väldigt mycket i våra liv kan vi påverka, men när det gäller valet är det bara din egen röst du har full kontroll över. Du kan förvisso försöka övertyga familj och vänner, men de flesta av oss kan i bästa fall påverka ett par röster utöver vår egen. Tre röster motsvarar 0,000046 procent av valresultatet, vilket kan avrundas till exakt ingenting.

Har du ett genuint intresse för svensk politik och får energi av att engagera dig ska du givetvis göra det, men varje dag läser jag inlägg i sociala medier från personer som är arga. Arga över vad Helldén eller Åkesson sagt, arga över ett politiskt utspel de hört på bussen eller släktmiddagen och kanske allra mest arga över något politiskt samhällsprogram på tv och dess programledare som de hatar genuint. Men nästa vecka sitter de bänkade igen för att se samma skit som bara gör dem arga eller deprimerade och tar tid från sånt som verkligen betyder något och som går att påverka.

Vill du ha ett bra liv (och vem vill inte det?) kan du arbeta med att sänka dina utgifter, öka dina inkomster, träna upp din fysik och ditt intellekt, förbättra ditt hem och dina relationer. Allt detta kan vi jobba på varje dag, oavsett om vi är fattiga, rika, frånskilda eller sitter i rullstol, och allt detta påverkar livet mycket mer än vad statsministern har för blomma i sin partisymbol.

För många tror jag samhällsdebatten blir en slags verklighetsflykt från sånt man borde ta tag i, men inte orkar. Det valet är ditt! Du kan nu välja att sätta livet på paus i fyra år och skylla allt elände som drabbar dig på politiska beslut, och till skillnad från riksdagsvalet är det ett ödesval på riktigt.

I grevens tid (eller strax efter)

Arvstvister har vi sett förut, men kanske ingen lika adlig som denna. Greve Hans-Gabriel Trolle-Wachtmeister, Claës (uttalas Kläääs?) Trolle-Wachtmeister, Hans och Kirstine von Blixen-Finecke... Min första fråga är: Finns dessa människor? Det känns som en Rowan Atkinson-sketch, lite som valet i Svarte Ormen där en av kandidaterna kom från The Standing At The Back Dressed Stupidly And Looking Stupid Party.

Annars känns historien bekant. En hundraåring har dött. Allt var givet tills gubben vid 97 började spruta ur sig testamenten till höger och vänster. Brorsonsonen som trodde att han skulle få ta över godset blev dragen vid näsan och hans långa ansikte blev ännu längre.

Var greven dement? Paret som dragit högsta vinsten är glasklara på att så inte var fallet och de ska ha tackat nej till ett miljardbud för att backa undan. Jag har såklart ingen aning, men jag tycker att det är konstigt att sånt här inte kan redas ut medan folk är i livet. Särskilt när det gäller människor på 90+. Det är ju liksom ingen överraskning att de ska dra in kepsen inom kort. Kan de inte samlas över en kopp kaffe och gåsleverpaté eller vad som är vanligt i deras kretsar? Jag fattar att det är kymigt att berätta för en släkting att han inte ärver, men vad ska denne göra åt saken?

Nu ska istället domstolen avgöra ärendet från nu fram till december och sedan lär det väl överklagas. Carl-Fredrik Wachtmeister, mr Långface, tror att processen kan ta upp till tio år och att döma av bilderna på motparten undrar jag om det hinner bli ännu fler arv och arvstvister innan dess. Det enda man kan vara ganska säker på är att inte alla kommer att bli nöjda och beredda att gå vidare med sina liv. Kanske ingen.

”Skit-testamente!”

Drogtester integritetskränkande?

Ekot avslöjar att Ica drogtestar arbetssökande. Eller avslöjar förresten... Ica gör ingen som helst hemlighet av det, men facket går i taket.

Jag ser inte problemet så länge de jobbsökande informeras om testet. Jag tror att jag själv utsattes för ett sånt här test för 30 år sedan och jag blev inte informerad, det var ett urinprov i samband med läkarundersökning i rekryteringsprocessen. När jag några år senare slutade på arbetsplatsen var min efterträdare en facklig representant på företaget och det var han som berättade att de testade blodet för otillåtna preparat.

Det tycker jag var lite på gränsen, men hade de bara berättat hade jag varit okej med det. Det är dyrt att anställa och lära upp ny personal och när provanställningsperioden är över kan det vara knepigt att göra sig av med personal. Det är därför logiskt att man vill veta så mycket som möjligt om de som söker. Det finns säkert massor av helgknarkare som sköter sitt jobb prickfritt och ansvarsfullt, men vore jag arbetsgivare skulle jag inte vilja chansa på att hitta dem.

Facket i reportaget säger att de vill att Ica ska vara drogfritt, men de motsätter sig ändå testen eftersom det är integritetskränkande och tydligen är det inte tillåtet i offentlig sektor. Så hur ska man då ta reda på om personalen knarkar – fråga dem. Alla är ju inte så här ärliga:

Det finns ett enkelt sätt att slippa bli bortvald i en jobbsökningsprocess pga drogtester – låt bli att knarka. Annars får man väl helt enkelt leta upp en arbetsgivare som är okej med droger. Jag hade inte varit det. För mig är knark ett legitimt skäl att välja bort en människa som kompis, att jag skulle överväga att ha en person som använder droger anställd finns inte på kartan.

Jag vet att detta är känsligt för många, att en del likställer narkotika med alkohol eller till och med kaffe (vissa argument i nätdiskussioner är så dumma att man nog måste knarka för att gå på dem). Det står var och en fritt. För min del skulle ni gärna få skriva i era jobbannonser att ni inte vill ha svar från kaffedrickare och testa kandidaternas urin för koffein.

Vad säger ni andra? Ska man få drogtesta innan anställning och hade du varit okej med personal som exempelvis använder cannabis?

Räcker 40 miljoner?

En tweet dök upp i mitt flöde:

Frågan är alltså om en börsportfölj på fyra miljoner dollar (38,5 Mkr) och en i övrigt obelånad privatekonomi räcker för att slippa jobba. Räknar man på fyraprocentsregeln ger det en ”månadslön” på hundratrettio tusen netto. Om någon med den lönen frågat mig om jag tror att de kan gå runt ekonomiskt skulle jag undra om det var dolda kameran och/eller om personen är idiot.

De flesta som kommenterat tweeten tänker som jag, men märkligt många skriver att ”kanske” klarar hon sig eller att ”pengarna borde räcka”, men tänk om hon blir sjuk osv. Jag har sett det där även i svenska diskussioner. Så fort FIRE kommer på tal är det alltid någon som anser att om man inte har minst hundra miljoner på börsen kommer pengarna ta slut innan du hinner säga ”jobbskatteavdrag”, trots att ett sparbelopp långt under det ger en avkastning högre än de flestas vanliga lön.

Varför? Den enda teorin jag kommit på är att det är människor som själva inte kan eller vill gå i tidig pension och det skrämmer dem att de kan ha gått miste om något. Tänk om FIRE är meningen med livet och här sitter de på sidlinjen. De löser samvetsknuten genom att oavsett belopp alltid hävda att det inte är tillräckligt. Därigenom blir målet aldrig nåbart, så då slipper de fundera.

För tillbaka på räkneexempel kan väl alla enas om att en miljonlön livet ut räcker för att leva på. Inte om man vill månadsshoppa jetplan eller ögrupper, men få av oss har det intresset. Jag skulle vilja påstå att de flesta lever väldigt gott på en halv miljon om året (själv klarar jag mig på betydligt mindre). Med fyraprocentsregeln betyder det en förmögenhet på 12,5 Mkr. Man behöver absolut inte sluta jobba för att man har en åttasiffrig förmögenhet på banken, men att påstå att möjligheten inte finns tycker jag blir tramsigt.

”Helt jävla otroligt”

Aftonbladet berättar om Ola som vunnit en dryg miljon på trav. Han är travintresserad, men denna vecka hann han inte tippa utan lät datorn slumpa fram ett system för 114 kr och det gick bättre än när han anstränger sig. Närmare bestämt blev det 1066128 kr. Så vad händer nu?

”Vi har en del smålån som kostar mycket per månad. Där kan vi sänka utgifterna, det är inga småpengar. Sen om vi hostar in en del på banken så blir det en utlandsresa varje år för räntan.”

Det lät ju förnuftigt, även om jag inte helt fattar hur han både kan ta bort lånen och få en ansenlig ränta på återstoden. När ”en del” ska ”hostas in” på banken låter det i mina öron inte som att det blir mer än max ett par hundratusen. Ska den årliga räntan på det ta familjen utomlands får det nog bli en weekend till Köpenhamn. Särskilt som det inte låter som att han tänker ta börsen till hjälp utan kontaktat banker för att välja ”ett bra konto med bra avkastning”. Men jag tror inte att han behöver oroa sig för:

”Jag har gjort av med 100 000 kronor redan. 50 000 kronor till min son och så 50 000 kronor till min fru som hade lite smålån som hon har fimpat. Det blev lite över och nu ska frugan till Ullared.”

Ännu fler smålån alltså? Jag läser gärna ett reportage med Ola om ett år och skulle inte ramla av stolen av förvåning om det då investerats i en ny bil och ytterligare ett par shoppingresor. Lätt fånget, lätt förgånget... Och det behöver inte vara något fel med det. Hade Ola sagt att ”en miljon är ju inte så himla mycket och man lever bara en gång, så nu ska vi unna oss tills pengarna är slut” hade jag önskat lycka till och inte skrivit det här inlägget.

Nu låter det istället som att han varit med om något fantastiskt som helt kommer att förändra livet. ”Helt jävla otroligt”, säger han själv, och ”frugan gapade som fan”. Men så lös idiotlånen och sätt resten i en indexfond om du menar allvar, istället för att sätta pengarna på ett bankkonto där inflationen käkar upp smulorna i väntan på att ni ska hinna shoppa upp allt i Ullared. Där är det förresten stängt:

På allas önskelista?

När arbetslediga FIRE-personer eller de som drömmer om att komma dit (eller för den delen riktiga ålderspensionärer) får frågor om hur de spenderar eller önskar spendera sina dagar, så är det en sak som återkommer – lång frukost utan stress.

Jag är likadan. I min idealtillvaro delas frukosten in i tre delar. Först gröt framför datorn. Havregrynsgröt med en mix av vanliga havregryn och fiberhavregryn. Till detta opastöriserad mjölk och hemlagad sylt.

Steg två består av en kopp chaga-te och en hembakt smörgås. Jag slutade köpa matbröd för många år sedan, så kvällen innan tar jag ut mitt eget bröd från frysen.

Avslutningsvis en kopp kaffe. Finns det kaffebröd kan det också slinka ned, men det gör det sällan. Vid det här laget har jag betat av akuta mejl liksom nattens bloggkommentarer och kan skumma av nyhetsläget och fundera över hur jag ska få resten av dagen att gå.

Min teori om varför frukosten tycks vara mångas heliga stund är för att vi inte är vana. Hundratals, eventuellt tusentals, frukostar har jag haft andan i halsgropen och exakt åtta minuter på mig innan jag måste stå i duschen för att inte spräcka tidsschemat. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det vore att samtidigt lägga till arbetsuppgiften att göra några bångstyriga barn klara för skolan.

Tyvärr kommer jag nu in i den tid på året där jag oftast tvingas tidsbegränsa min frukost. Fram till jul har jag rätt många lördagar och söndagar då jag ska sälja honung på marknad, göra matsäck, köra några mil, resa upp ett tält och rigga mitt marknadsstånd innan kunderna kommer, vilket gör att väckarklockan plingar till någon gång mellan 5 och 7 på morgonen.

Vis av erfarenhet (ett annat ord för ålderdom) går jag upp en kvart innan jag måste, så att jag ändå hinner med min trerätters frukost i förkortad version. Det enda positiva med dessa morgnar är att jag likt Pippi Långstrump gläds mer åt mina långfrukostar när jag så småningom får dem.

Vad ser du fram emot med lediga dagar? Är det timslånga frukostar, att slippa möten eller att inte längre tvingas samarbeta med idioter som hägrar allra mest?

Överens med Miljöpartiet

Nej då, inget clickbait. Även om jag tycker att miljöpartisterna ofta är helt galna, har dåliga förslag och är särskilt skadliga för just miljön har jag inga problem att hylla dem när de för en gångs skull har rätt.

I måndags tog jag upp problemet med att livslångt skuldsatta personer inte går att straffa genom att bötfälla (för de kan/kommer ju ändå inte betala), men likadant är det ju åt andra hållet. Om en miljardär får en p-bot drabbas han/hon mycket mindre än en fattig person. En möjlighet är att göra om alla engångsbelopp till dagsböter, men då drabbas istället de med hög inkomst, inte de med hög rikedom. En variant som jag lanserade för många år sedan har nu anammats av Miljöpartiet. Jag valde att kalla det progressiva böter. Miljöpartiet kallar det Jan Emanuel-skatt.

Nu i dataåldern är det inga problem att ge upprepade felparkeringar högre och högre straff. Alla kan göra fel, missa en skylt och parkera där man egentligen inte får. Men gör man det igen och igen visar det att man istället bara skiter i reglerna, särskilt om man gör det på samma plats. En sådan person är miljardären Jan Emanuel. Jag visste inte att han är seriefelparkerare, däremot att han valt att inte ha registreringsskylt fram på sin bil eftersom han ”tycker det är fult”.

Och i mitt förslag ska detta inte bara gälla parkeringsböter. Om rika människor väljer att ignorera lagen och istället betala ska det kosta – mer och mer och MER! Känner ni till matteexperimentet ”riskornen på schackbrädet”? Lägger man ett riskorn i första rutan, två på andra, fyra på tredje, åtta på fjärde osv, blir det arton triljoner på den sextiofjärde och sista rutan.

Jag menar inte att man ska bötfälla någon med triljoner (bl a för att jag är lite osäker på hur många nollor det är i en triljon), men räkneexemplet visar att genom att höja bötesbeloppet efter hand hindras även Jan Emanuel och andra som anser sig stå över lagen från att välja böter istället för lag eller avgift.

Fakturera utan företag

Jag letar verkligen inte efter jobb. Som jag varit inne på tidigare har jag fullt upp även utan, men så hörde en gammal kund av sig och frågade om jag eventuellt kunde göra en korrekturläsning/översättning.

Jobbet (om det nu blir något) är i höst efter att mina bin är invintrade och är antagligen klart på några dagar. Men så var det den lilla detaljen att jag lagt ner mitt företag. Även om kunden tog kontakt för att de varit nöjda med mitt tidigare arbete kommer de garanterat inte vilja anställa mig för ett kort uppdrag. Det blir för mycket pappersarbete.

Men jag tyckte att detta kunde vara en bra läge för att testa att anlita ett faktureringsbolag, ett ”egenanställningsföretag” som anställer dig på pappret för att du ska kunna fakturera uppdragsgivare. Dealen är att företaget tar några procent av totalsumman mot att de skickar fakturan och betalar in skatt och egenavgifter. Så jag startade konto hos ett och tycker att det verkar rätt smidigt.

När jag blev företagare för drygt 25 år sedan var jag så inställd på att jag skulle ha ett eget företag att jag startade upp det innan jag hade en enda betalande kund. Det är inget jag ångrar, men det är nog många som ser företagandet som ett nödvändigt ont i sammanhanget.

Vill man prova på att göra business av sin hobby och kanske driva verksamheten parallellt med en anställning kan detta vara lösningen. I Sverige kan man ha FA-skatt och därigenom både vara företagare och anställd på samma gång, men ska man frilansa och saknar stora uppstartskostnader och avdragsmöjligheter kan man lika gärna lägga ut företagandet på en extern firma.

Säsongsbetonat jobb.

Själv har jag inga utgifter för detta uppdrag som utförs vid min egen sedan länge betalda och avskrivna dator, men hade jag haft det skulle jag kunna meddela faktureringsfirman så att min skatt minskar motsvarande. Är man bergis på att man vill vara företagare i flera år tycker jag nog ändå att man ska starta ett eget, även om verksamheten inte kräver anställda, lager eller dyra maskiner. Sedan tycker jag i och för sig att alla skattebetalare borde få rätten att fakturera, men jag tror inte att någon politiker är överens med mig där. För att inte tala om facket...