Tre steg framåt, ett tillbaks

För ett knappt år sedan skrev jag ett inlägg om mitt första förlorade bisamhälle och nu är det dags igen. Glädjande nog var det liv i alla sju kuporna efter vintern, men i en av dem hittade jag varken drottning eller ägg. Det är inte alltid man lyckas lokalisera drottningen och det blir inga nya ägg under vintern så hon kunde hålla sig gömd och vara lite sen i starten bara.

Men till slut var det bara att inse att här blir inga barn gjorda. Teoretiskt kan man flytta ägg från en annan kupa och låta dem dra upp en ny drottning, men det är ingen idé så här tidigt för då finns inga hanbin att para henne med. Det var bara att bita i det sura äpplet och sätta ihop två samhällen.

Fast det är inte bara, det heller. Mellan kuporna sätter jag tidningspapper. Detta för att bina ska hinna vänja sig vid varandras doft innan de träffas, och det gör de medan de äter upp tidningspappret. Men så sätter jag också ett drottninggaller som hindrar drottningen från att förflytta sig mellan andra och tredje våningen.

Eller drottningarna. Jag misstänker nämligen att det trots allt fanns en oparad drottning i den ägglösa kupan och låter jag drottningarna mötas kommer hon troligen slå ihjäl sin äggläggande rival. Inte pga lagen om alltings jävlighet utan för att de fäktas med gaddarna (nu blir det lite sex & snusk här) och oskuldsdrottningen kommer att vara snabbast eftersom hon inte har säd att släpa på.

Så länge de har ett galler emellan sig är det lugnt, men när jag hittar henne får hon ändå dö. Det kan tyckas hjärtlöst, men bisamhällen handlar inte om individer. En drottning som inte kan yngla av sig har ingen funktion. Och allt detta för att hon har taskig tajming. Troligen tog hon över i september (jag såg den märkta, äggläggande drottningen 29 augusti) och då hade bina redan kastat ut alla hanbin ur kuporna för att frysa ihjäl (så jobbar de).

Så då blev det ingen dejt, utan dejt inget sex, utan sex inga barn och utan barn inget samhälle. Det är precis som med människor, bara det att vi som inte förökat oss får leva ändå. Själv tvingas jag dock leva med sex bisamhällen istället för sju, men det ska väl gå att ändra på så småningom.

Säker blåsning

Bloggtips från Hanna i kommentarsfältet:

”Hur slitna är däcken när du byter? Fick förslag från min verkstad att byta till nya däck då mina nuvarande sommardäck endast har 3 mm kvar. Enligt lag måste däcken ha 1,6 mm mönsterdjup. Hade varit intressant att höra hur du och andra resonerar både kring säkerhet och miljötänkande (och givetvis ekonomi).”

Förra årets vinterdäck.

Om jag minns rätt erbjöds Hanna fyra sommardäck för 10000 kr. En kompis till mig erbjöds nyligen sommar- och vinterdäck för totalt 19000 kr. Samma där, sommardäcken klarar utan problem ett år till. Vinterdäcken vill han förvisso byta eftersom de gamla var dubbfria, men det närmaste halvåret är behovet obefintligt.

Själv har jag köpt däck för runt tusenlappen på nätet. Femtontumsdäck, men jag kollade nu och det är inte särskilt mycket dyrare med exempelvis sjuttontums. Då tillkommer förstås kostnaden för att lägga om dem, men inte tycker jag att man ska behöva landa på över 2000 kr/däck. Jag drar slutsatsen att verkstäderna försöker sko sig, deras inköpspris borde vara lägre än vi som privatpersoner kan få.

Sedan är det givetvis förkastligt att byta ut saker i förtid om det går att undvika, både för miljöns och ekonomins skull. Många klarar nog inte att värja sig för säkerhetsargumentet. Samma går förmodligen att se i barnbranschen, där föräldrar inte vågar säga nej till dyra barnstolar, barnvagnar och annat, för ”ditt barns säkerhet är väl viktigt?”, och det tycker man såklart.

Bara på lördagar!

Vad gör vi då åt detta? Vågar tänka själva, frågar barnvagnsförsäljaren om inte hans billigaste vagn också är säker och varför de i annat fall säljer den. Beträffande bildäcken kan man såklart få sladd eller vattenplaning med sämre däck, men i lagen som säger 1,6 mm för sommardäck och 3 mm för vinterdäck har man naturligtvis inte valt siffrorna på måfå, och vill man öka säkerheten tror jag att det är bättre att släppa lite på gasen än att byta ut däcken i förtid.

Hängslen, livrem, skyddsnät och kardborreband

En kommundirektör sparkas, får en miljonfallskärm, sedan ett nytt jobb, men ingen avräkning av fallskärmen. Det är den vanliga visan vi hört till leda, men istället för ”Inga kommentarer” fick vi här en unik insyn i hur sådana människor tänker. En månad efter att kommunen pungat ut med 1,7 miljoner får hon ett nytt jobb för:

”Vi måste också ha mat på bordet.”

Jag vill inte hindra någon från att arbeta, men om fallskärmen var slut efter en månad skulle jag vilja se hennes utgifter. Och så avslutningen, vad hon tycker om dubbla ersättningar från flera kommuner samtidigt:

”Jag menar man tar ju alltid en stor risk när man går in och tar ett sånt här jobb.”

Den där risken, det där ansvaret, de där exceptionella arbetsförutsättningarna som gör att politiker och myndighetspersoner tycker att ingen ersättning någonsin är för hög, hur ser det egentligen ut? Ett ”fast” jobb betyder vanligtvis några månaders uppsägningstid, medan ”fallskärmsgruppen” ofta har ett förordnande eller en mandatperiod som löper över några år.

När den tiden är över – eller om de varit så extremt dåliga att de fått sparken i förtid – hjälper deras kompisar dem att få nya jobb. Ta Dan Eliasson t ex, Sveriges kanske sämsta myndighetschef genom tiderna, som varit helt värdelös på vartenda uppdrag han haft. Jag tror inte att han stått utan försörjning en dag i sitt liv. Nu sitter han på ”Elefantkyrkogården”, regeringskansliets avdelning för avpolletterade chefer som ska försörjas livet ut eller så länge de har lust. Vilka partier som styr spelar ingen roll, alla är med på detta.

Så jag menar tvärtom att nästan inget jobb är så riskfritt som skatteförsörjd politiker/politruk. Är du väl framme vid köttgrytorna är det bara att hålla sig fast vid sleven och du är mätt resten av ditt liv. Behöver du mer pengar kan du ta några styrelseuppdrag vid sidan av – kompisarna fixar och folket betalar, och eftersom dina jobb varken har prestationskrav eller närvaroplikt finns ingen gräns för kreativiteten. ”Man tar ju alltid en stor risk” – I call bullshit!

Vinbärsbuskar på plats

Jag brukar göra sylt av blåbär, rabarber och svarta vinbär. Blåbär för att det rent objekt är det bästa bäret, rabarber för att det ger en syra som gör att sylten funkar lika bra som ersättning för söt jordgubbssylt som för för lite syrligare lingonsylt, och slutligen svarta vinbär för att de innehåller pektin som gör sylten tjockare.

Blåbär hämtar jag i skogen, rabarber har jag på tomten, men vinbär har jag inte haft tillgång till sedan jag flyttade för två och ett halvt år sedan. Eftersom jobbet är minimalt borde jag väl ha skaffat vinbärsbuskar redan första året, men nu har det äntligen blivit av. Mat- och odlingskedjan Lidl hade extrapris på en buske vid namn Titania som ska vara motståndskraftig mot diverse ohyra. Dessutom kostade de 79 kr/st vilket var mindre än halva priset av vad jag hittade på Plantagen, Blomsterlandet etc.

En grop med 40 cm diameter och lika mycket djup på en solig plats, eller i mitt fall två soliga platser eftersom jag tänkte att det var smart att sätta dem på olika ställen. När groparna var grävda hällde jag ner gödsel i form av kodynga. Jord och plantor på det.

Och så kom jag på att jag ska täcka med bark för att slippa ogräs. Bark kan man köpa, men det kostar 40 kr säcken och det tyckte jag var onödigt när jag bor i en skog full av nedfallna träd som inte behöver sin bark längre.

Nu återstår det bara att vänta. Och vattna, vinbär vill ha fuktig jord. Mognadstid juli-augusti, men mitt mål för första året är bara att buskarna ska överleva väder och rådjur. För det sistnämnda använder jag plastnät som jag fått helt gratis av en granne som inte hade användning för dem.

Skulle rådjuren ändå lyckas komma åt buskarna kan jag tänka mig att fånga in dem, gjuta in deras klövar i betong och sedan sänka dem i närmaste fjord.

Grävande journalistik 2024

Jag har starka åsikter om kontanter. Det har uppenbarligen också SVT:s knattereporter som testat att leva helt kontant under en vecka. Eller ja, en timme blev det nog i alla fall.

Först ringer hon ett företag och frågar om hennes faktura kan betalas kontant. Det gick inte, men nog finns det väl fortfarande ett och annat bankkontor man kan gå till och betala? Där jag bodde tidigare hade tobaksaffären en sån här tjänst, att man betalade dem i cash, så betalade de din räkning.

Sedan frågar hon folk på Valhallavägen, ett par hundra meter från tv-huset i Stockholm om de vet var det finns en bankomat, men det är det ingen som vet. Så hon kollar Google Maps och påstår sig få svaret att det är sjutton minuters promenad till närmaste bankomat. Lustigt, jag gör samma sökning från där hon står i klippet och får svaret att det är 450 meter till Fältöversten, öppet dygnet runt. Hade hon tänkt krypa dit för att bevisa sin tes?

När hon väl tagit sig dit och fått ut en femhundring kommer nästa problem – hon har ingen plånbok. Okej, det kanske hon hade kunnat tänkt på innan det här undersökande wallraffscoopet. Hon tar i alla fall sina pengar till en matbutik där hon (gissningsvis till sin egen stora besvikelse) får handla lunch.

Sedan ska hon köpa ljus, smink och kaffe. Där gick det bättre! Eller rättare sagt, där lyckades hon hitta näringsidkare som inte tog kontanter och konstaterar att hon fortfarande är kaffesugen. Jag är rätt säker på att 7-Eleven rätt över gatan (en minuts promenad enligt hennes uppskattade gångtempo) ifrån platsen där hon frågade efter bankomat tar kontanter. Åtminstone har jag handlat kaffe med riktiga pengar där.

Sedan ska hon åka buss och det är tydligt första gången på 2000-talet eftersom hon verkade tro att bussföraren säljer biljetter. Hon hänvisas till Pressbyrån, smidigt och enkelt. Så istället klagar hon över att hon nu har mycket att hålla reda på, både biljett och kontanter. Smink, mobil och kamera också, men det var tydligen problemfritt.

Hon blir ändå tvungen att med besvikelse i rösten konstatera att det gått ganska bra att leva kontant. Det var mest det där med fakturan som inte ordnade sig. Så då hittar hon på ett nytt problem, att det varit pinsamt att handla med cash. För att inte tala om hur pinsamt det var att ta ut pengar ur bankomat för det gör ju bara gamla tanter och kriminella.

Allvarligt, det finns inte en enda förespråkare av kontanter som har något emot kort, fakturor och Swish. Vi vill bara kunna handla med pengar – också! Varför lägga tid på att försöka betala en faktura kontant? Och även om jag tyckte att hela reportaget var pinsamt ser jag fortfarande inte det pinsamma med att använda pengar. Det går lika snabbt att handla med cash som med kort, snabbare om du har jämna pengar. Att det skulle vara pinsamt att använda en bankomat blir bara för dumt. Argumentera gärna mot kontanter (eller mot frihet i största allmänhet), men kom då för guds skull på något bättre än att det skulle vara pinsamt. Pinsam kan hon vara själv!

Mysigt boende eller trailerpark för underklassen?

När jag var dryga tjugo hyrde jag en stuga på en villatomt. 24 kvm uppdelat på kök, hall, sovrum och toa med dusch. Öppen planlösning, det var bara toan som hade en dörr. Hyran var aningen lägre än en hyreslägenhet i samma storlek, men jag tyckte att stugan hade många fördelar, även om jag inte hade velat bo så hela livet, boende på en familjs tomt kände jag mig nästan lite inneboende.

Jag trodde att attefallshusreformen skulle göra detta vanligare, men så blev det inte. Nu försöker i alla fall ett skattefinansierat företag i Norrbotten få unga människor att bo i ”minivillaområden” för att på så vis få bukt med bostadsbristen samtidigt som man lockar personal till ”den gröna industriomställningen”.

Jag är kluven. Å ena sidan gillar jag boendeformen. Å andra sidan känns det lite som att makten bussar runt människor. Skillnaden mot femtonminutersstäder är kanske bara att de inte ska bo i en storstad i södra Sverige utan i norra Norrland. Hade Donald Trump fått den här idén hade samma statsmedia som nu skriver glatt och intresserat kallat det för trailer parks och menat att han inte tycker att pöbeln förtjänar ett riktigt boende.

Man skulle också kunna hävda att anledningen till det svenska försöket beror på att det i alla lägen tar flera år att få bygglov för ett bostadsområde medan detta ”minivillaområde” går mycket lättare genom byråkratin. Kanske borde staten jobba med det istället.

När det skett frivilligt och helt utanför statens initiativ blir det något annat. Poängen med ett litet boende är ju att det tar liten plats. Om en grupp människor går ihop och köper en tomt (alternativt att en person hyr ut platser) får man plats med många bostäder på en liten yta. Lite som att bo i höghus, kanske någon vill mena, men skillnaden är att du ganska enkelt kan flytta din bostad den dagen du ledsnar på grannarna.

Nu byggs det igen

Årets stora renoveringsprojekt för mig är målning av ladan. Det borde inte vara så svårt, men den är hög och den är stor. Den fanns på agendan redan förra sommaren, men i år ska det ske. Jag vill göra saker i rätt ordning och innan jag går lös med färgsprutan vill jag se till att virket jag målar är friskt. Sedan förra målningen är det en och annan bräda som gett upp. En del kanske hade gjort det redan då, men det finns en gräns för vad färg kan åstadkomma.

Steg 1 blev att gå runt och kolla vilka brädor som behövde bytas ut och det gjordes redan förra året. Gamla lador har av någon anledning alltid olika dimensioner på virket, förmodligen för att de inte köptes på byggvaruhus utan sågades upp av timmer från den egna skogen. Själv har jag ingen skog, men jag har hittat en ”bondsåg” som sågar på gammalt vis och köpte brädor med tre olika bredder.

Steg 2 var att sprätta bort ruttna brädor från ladan. För det mesta kunde jag skära av dem och bara byta bort den nedre delen eftersom det var den som var dålig. Det blev väldigt mycket enklare och billigare än att ta hela brädorna med sex meters längd.

En noggrann och kritisk inspektör övervakade jobbet inifrån för att se att det blev ordentligt gjort.

Sedan såga till nya, måla med ett lager röd slamfärg och banka upp dem på ladan. Det här gick betydligt snabbare än jag befarat. Efter två dagar var brädorna utbytta och målade. Då hann jag ändå med en del annat, så totalt var det inte mycket mer än en arbetsdag. Jag vet inte hur det är för andra, men trots att jag försöker att inte vara tidsoptimist är det ytterst sällan något bygg-/renoveringsprojekt går snabbare än jag räknat med. Jag tror nästan att det är vanligare att det tar dubbelt så lång tid som jag trott än att jag klarar tidskalkylen. Fler sådana, tack!

Gärna redan i nästa steg som blir att skrapa bort lösa färgflagor från hela ladan med stålborste och/eller piassavakvast. Det tror jag att jag ska klara utan byggnadsställningar eller skylift. Den sidan som är mest illa åtgången, södersidan, är lyckligtvis en långsida utan gavel. Eller lyckligtvis förresten... Det skulle inte förvåna mig om de som byggde ladan för hundra år gjorde detta val helt medvetet.

Dålig stämning

Ibland tror man att nyheterna är skämt. Som amerikanen som stämt Swedish Match och Philip Morris för att han blivit beroende av snus. Det är nog hans minsta problem.

I och för sig verkar stämning vara en amerikansk nationalsport. Vi har alla läst om människor som stämt McDonald's på miljoner för psykiskt lidande när de fick för få servetter eller något annat dumt som att glassen rann eller kaffet var för varmt. Att stämma stora företag verkar vara en viktig del av den amerikanska advokatkårens jobb.

Men den här snusstämningen hade jag kunnat förstå ifall året vore 1974, men år 2024 kan väl ingen vuxen människa hävda att han inte förstått att nikotin är beroendeframkallande?! Jag hatar tobaksbolagen djupt och innerligt och köper inte alls tanken att snus ska ses som ett rökavvänjningsmedel. Både snus och cigaretter är skitprodukter inga arbetare, distributörer eller butiker borde vilja ha att göra med, men jag skulle inte drömma om att skylla på dem att jag en gång i tiden började röka, det var mitt beslut.

Även om personligt ansvar är helt ute undrar jag hur en del kan leva med sig själv. Killen som nu stämmer tobaksbolagen för sitt eget beteende, berättar han det för vänner och arbetskamrater? Vad blir i så fall deras reaktion? Själv skulle jag ha svårt att hålla mig för skratt, därefter hade jag undvikit honom på samma sätt som man undviker ”kaninkokerskor” som kan få för sig att anmäla en för sexuella trakasserier ifall man håller upp en dörr åt dem. En del människor tycks inte äga skam.

Beskuret äppelträd

Det blev ju ingen beskärning av äppelträdet i höstas eftersom min trädgårdsmästarkompis passade på att bli gravid för att slippa göra jobbet. Nu är ungen ute och i veckan fick jag henne (mamman alltså) att förklara hur jag skulle gå tillväga och till och med peka på grenar som inte borde få leva längre. Detta var vad jag hade att jobba med.

Hon noterade att tidigare sågningar (före min tid) inte varit helt lyckade. T ex har man lämnat stumpar och det kan tydligen leda till röta i trädet. Därför ska all amputering ske så nära barken som möjligt. Typ så här.

Vidare hitade hon några grenar i konstiga vinklar, och andra med tydliga skador. Det ledde till ett par riktigt grova sågningar, som denna.

Före & efter.

Någonstans har jag hört att ett fruktträd ska vara så pass luftigt att man ska kunna kasta en hatt genom dess krona. Nu är jag ingen hattmänniska, men håll med om den högra bilden nedan är luftigare än den vänstra.

Jag ska erkänna att jag ändå fick lite backjobb, men nu har jag fått godkänt av trädgårdsmästaren och då ser trädet ut så här.

Att jämföra med den översta bilden. Notera att jag dessutom grävt bort gräset runt trädet för att det ska kunna andas torka ut. Förra gången jag gjorde det minskade mängden mossa i trädet kraftigt, så nu hoppas jag på ny skörd framåt hösten. Än så länge har jag väldigt mycket av förra årets äppelskörd kvar.

Dessa grenar och kvistar fick lämna trädet. Hade jag bott i EU, där man inte är betrodd att elda sitt trädgårdsavfall, hade jag nu kört detta till närmaste återvinningsstation.

Tala med klass

En lingvist har räknat ut att den nuvarande språkrytmen i det svenska språket är på utdöende. Istället kommer svenskan inom några decennier låta mycket stolpigare och mindre melodisk, lite som dagens ”förortssvenska”.

Han betonar att detta inte är ett hot utan ser det som berikande, fast i det korta reportaget lyckas han inte förmedla varför så att jag begriper det. Istället trasslar han in sig i ett resonemang om klass, där han menar att överklassen alltid motsatt sig proletära praktiker. Jag förstår det som att överklassen i detta fall ska läsas ut som svenskarna och förortsungdomarna motsvarar proletariatet, vilket är lite konstigt eftersom proletär betyder lönearbetare och den grupp han kallar proletariatet i stor utsträckning varken jobbar eller har gjort det.

Jag tror ändå att han har en poäng i att dra in klasstänket. Sverige är nog ett av de länder där klass betyder absolut minst. Att tillhöra ”fel” klass är inget hinder för utbildning, antalet klassresor är så många att begreppet nästan saknar betydelse i Sverige.

Men nu verkar klassamhället komma tillbaka och det just tack vare språket. I många länder är språket en klassmarkör. Man kan klä sig för att passa in, jobba stenhårt och tjäna mycket mer pengar än andra i samhällsklassen, men öppna munnen och du sorteras direkt in i överklass, medelklass eller arbetarklass. Så var det inte i det Sverige jag växte upp i, men kanske är vi där nu eller inom kort.

Språket är nyckeln inte bara till arbetsmarknaden utan till samhället i stort. Den dag det inte är relevant att prata god svenska är hela Sverige irrelevant. Så tror jag. Vad tror du?

Skattesänkning statlig kostnad?

Att göra de första trehundratusen kronorna i ISK skattefria sågas av två myndigheter. Det är Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket som menar att en sänkt kapitalskatt skulle gynna de rika.

Tröttsamt och felaktigt argument. Det här skulle såklart gynna dem som har exakt 300000 kr i sin ISK mest. De som har många miljoner påverkas inte alls lika mycket. KI lägger dessutom till att ”de som redan sparar mycket får en ganska stor skattesänkning”. Ja, om man räknar med att alternativet är 30 procent skatt på alla reavinster, men vi som inte jobbar på Konjunkturinstitutet ser inte skattesänkningar som ”en kostnad för staten” utan snarare en minskning av statens stöld från oss. Ekonomistyrningsverket vill inte vara bättre:

”Enligt ESV:s beräkningar riskerar en stor del av skattesänkningen tillfalla en relativt liten del av befolkningen som redan har ett stort sparande i ISK. Mer än halva skattesänkningen träffar de som redan har sparat mer än 300 000 kronor i ISK.”

Det är såklart riktigt att en lagstiftning som vill främja ett visst beteende från dag 1 mest gynnar dem som redan är där. Precis som att ett höjt barnbidrag inte gynnar barnlösa som tänkt skaffa barn, de tjänar inte en krona på det nu. Sedan kan man kanske ana agendan hos en myndighet som heter Ekonomistyrningsverket.

För egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så. Vi som tror på individens frihet utgår ifrån att privat egendom ska vara just privat. Sedan kan vi ändå tycka att en omfördelning i form av skatt kan vara vettig, men normen är att mina pengar är mina pengar. KI och ESV utgår ifrån att alla resurser i grunden är gemensamma. Sedan kan de gå med på ett privat ägande, på en bra dag och under förutsättning att alla redan är mätta och lyckliga. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en vacker vision, men helt orealistisk.

Vilja värdelös utan handling

Det har nog inte undgått någon återkommande läsare att jag är en varm förespråkare av kontanter. Jag använder dem så ofta jag kan, i den mån jag måste handla. Enligt lag ska jag kunna betala alla butiksköp kontant och då gör jag också det. Att tanka bilen kontant är däremot i princip omöjligt, i alla fall om jag vill tanka billigt. Men kan jag hala upp plånkan och casha gör jag det. Delvis av princip.

För kontanter kommer bara att finnas så länge vi använder dem. Det kontantfria samhället breder ut sig allt mer och de flesta finner sig i det. Detta trots att hela 83 procent av svenskarna vill att kontanterna bevaras.

Samtidigt har de nästan slutat att använda kontanter. Jag sålde honung i Sverige för några veckor sedan och tog emot svenska pengar och Swish. På två dagar gjorde jag 50-60 försäljningar. Om jag minns rätt var det en enda kund som betalade kontant. Lika många (en norsk turist) betalade med den norska Swish-varianten Vipps.

Jag vill inte såga er läsare eller svenskar i allmänhet, men det är för dåligt! De dryga fyra av fem som vill kunna använda kontanter måste också göra det, annars finns de snart inte kvar, vad dagens lagar än säger. Det är lite som att ”alla” uppskattar närbutiken eller att kunna handla på sin lilla ort, men om de gör alla sina inköp på det köpcentret i storstan där de jobbar kommer hemmahandlaren snart ta ner skylten. Man måste ta obehaget nu om man vill kunna göra det i framtiden.

Och till skillnad från exemplet med närbutiken kostar det inte ens extra att handla kontant. Det tar möjligen några sekunder extra och så måste man göra sig omaket att gå förbi bankomaten någon gång emellanåt, men det går faktiskt inte ens att kalla ett problem.

Är bostadsrätten död?

När jag flyttade in i bostadsrätt läste jag igenom årsredovisningen och ögnade igenom de nya boksluten som skickades till mig, men hade de slutat komma hade jag i ärlighetens namn knappast reagerat på det. Under mina bostadsrättsår gick jag inte på ett enda årsmöte och hade ingen tanke på att försöka komma in i styrelsen.

Jag var nog en rätt vanlig medlem på det viset. Eftersom föreningen var stor och väletablerad behövde jag inte engagera mig och räknade kallt med att andra såg till att beslut togs för medlemmarnas bästa, men det verkar långtifrån säkert. I Södertälje (och säkert på fler platser) tycks yrkeskriminella ha satt i system att ta över bostadsrättsföreningar och tömma dem på pengar. Plötsligt inser bostadsrättsinnehavarna att deras bostad är på väg att säljas och kvar sitter de med lånen för en bostad de inte längre har.

Eftersom myndigheterna verkar stå maktlösa ställer jag mig frågan om bostadsrätt fortfarande är en rimlig boendeform. Ligger den i en storstad snackar vi om ett värde på mellan en och många miljoner som plötsligt en dag är puts väck.

Är ägarlägenheter bättre? Jag vet inte. Samma kriminella nätverk hade då kunnat ”röka ut” dig genom att köpa upp lägenhet efter lägenhet och leva rövare dygnet runt och under dina visningar. Till slut slumpar du iväg din bostad och när nätverket äger hela huset kan de sälja hälften och börja om från början. Kriminalitet kommer finnas så länge chansen till avkastning överstiger risken att åka dit.

Vårstädning av bilen

Jag tror att många gör som jag, städar ur bilen ordentligt först när vi ska sälja och då upptäcker vi att den blir mycket trevligare av det. Bättre att göra det tidigare, av tre skäl. Det uppenbara är att man på det sättet själv hinner få njuta av av omsorgen. Det kan leda fram till att man behåller bilen längre, och att byta bil är sällan en god affär. Avslutningsvis höjer städningen värdet på bilen. En smutsfläck som hade varit busenkel att få bort när den var ny kan vara helt omöjlig två år senare, och genom att öppna motorhuven och kolla att allt ser bra ut kan man förebygga fel, vare sig man skruvar själv eller lämnar bort allt.

Jag är som sagt själv dålig på detta, men nu gjorde jag det på en bil jag ska sälja och passade på att putsa på min gamla bruksbil samtidigt. Detta gör jag:

1. Biltvätt. Spola med vattenslang, gärna högtryck, på och inte minst under bilen, där det samlats frätande saltrester efter vintern. Antingen hemma eller på mackens gör-det-själv-hall. Putsa med bilschamposvamp som du köper för en billig penning, eller en ren svamp och bilschampo. Bilvax är överkurs.

2. En ordentlig dammsugning efter att golvmattorna plockats ut och sköljts av. Det blir oundvikligen en del grus i en bil, så använd grovdammsugaren om du har en sådan, alternativt en slit-och-släng-dammsugare du kastat ut från hemmet för att den var ful eller lät för mycket. Eller din vanliga, men inte om den kostade femsiffrigt.

3. Dammtorkning av alla torkningsbara ytor inne i bilen. Instrumentpanelen givetvis, handtag, plastdetaljer osv. Det blir mer än man tror. Varmt vatten, såpa eller allrengöring. Gärna något som luktar lite gott.

4. Tvätta fönstren. Hemma görs det på alla sidor, men jag har en känsla av att de flesta aldrig tvättar insidan av sina bilrutor. Gör det så ser du bättre ut (ja, inte du alltså... äh, ni fattar). Precis som hemma använder jag inte fönsterputsmedel utan vanligt varmt vatten med ett par droppar diskmedel i. Gnugga med trasa eller sämskskinn och torka rent med tidningspapper.

Ren och fin igen.

5. Motorrummet. Min bil är 50 år gammal. Din är antagligen nyare och det är kanske inte meningen att du ska göra något själv mellan servicearna, men på de flesta bilar kan du kolla oljan (rätt nivå och färg) och att det finns spolarvätska. På macken kollar du glykolnivån i kylarvätskan så att den klarar den kyla det kan bli nästa vinter (kolla lufttrycket när du ändå är där). Är fläktremmen spänd? Något annat som ser konstigt ut? Jag är själv inte bilmekaniker, men man kommer en bit med sunt förnuft.

Det var det hela och tar på sin höjd ett par timmar. Med tanke på vad de flesta bilar kostar, tiden vi tillbringar i dem och att det också ökar säkerheten skulle jag säga att det är väl spenderad tid.

Alkoholfritt

Jag dricker allt mer sällan alkohol. Det är inget religiöst utan handlar om att jag tycker att det är praktiskt att kunna köra bil och så ogillar jag huvudvärk och illamående. Det här är inget problem. Det finns alltid ett alkoholfritt alternativ, kranvatten om inte annat.

Men människor har en tendens att krångla till saker. Nu berättar Systembolaget att de åttadubblat sin försäljning av alkoholfria drycker. Jag har provat både alkoholfritt öl och vin. Öl är jag inte förtjust i oavsett alkoholhalt så det kan jag inte recensera, men det alkoholfria vinet har inte varit bättre än matbutikernas druvjuice.

Fast till ett helt annat pris! Alkoholfri öl finns på Systemet från 35 kr litern, alkoholfritt vin från 80 kr. Juice kan du hitta från en tia litern i mataffären, så även där blir det en åttadubbling. Den mest fascinerande drycken i statens butik måste ändå vara alkoholfri snaps. Den kostar 200 kr litern och själva idén med snaps är väl att få ner stora mängder alkohol på kort tid. Den alkoholfria varianten innehåller chili för att bränna i halsen. Jag hade hellre slagit mig själv i huvudet med en träklubba.

Men även alkoholfritt vin känns som en dålig idé. Är vi verkligen beredda att betala dyra pengar för att de alkoholfria alternativen ska se ut som äkta vara? Jag är inte det, och något annat skäl att köpa det ser jag inte.

Mindre jobb, samma lön

Jag har varit egenföretagare sedan år 2000. Oftast jobbar jag sjudagarsvecka, ibland färre dagar, men alltid väldigt oregelbundet. Vissa dagar jobbar jag en timme, andra fjorton. Men en sak är säker – jobbar jag färre timmar hinner jag mindre. För när jag jobbar, jobbar jag.

Kommunanställda i Kristinehamn har gått ner på trettiotimmarsvecka och upplever det som positivt. Tacka tusan för det, jag skulle också se det som positivt att kunna jobba mindre för samma ersättning.

Nu ska en massa arbetsplatser testa trettiotimmarsvecka i ett forskningsprojekt, men de kan spara pengarna så kan jag berätta vad de kommer att komma fram till. Personalen kommer uppleva att de orkar mer och när nyhetens behag lagt sig och folk slutar springa benen av sig kommer arbetsgivarna behöva anställa fler för att klara samma arbetsbörda som tidigare. I annat fall har deras anställda tidigare gått runt och slöat en fjärdedel av arbetstiden.

Jag vill inte hindra någon från att jobba vare sig halvtid eller en-och-en-halvtid. På det viset är jag mer flexibel än både lagstiftare och fackförbund. Jag tycker bara att man ska få betalt för det arbete man utför, varken mer eller mindre. Att många känner sig tvingade att jobba heltid eftersom de anser att det är enda chansen för dem att komma upp i exakt den lön som krävs för att få livet att gå runt är en annan problematik.

Ny odlingsrapport

I mars bestämde jag på ett ungefär vad jag ska odla i år, och förkultiverade (satte ner frön i jord inomhus) chili. Nu har det hunnit bli april och då är det dags för mer förodling inomhus.

Dill, purjolök, broccoli och grönkål skulle i jorden. Jag tror att jag har fler såkrukor ute i ladan, men också ett lager äggkartonger. Eftersom egna höns inte kommit längre upp på att-göra-listan tänkte jag att det var klokt att banta ner äggkartonglagret. Alltså fyllde jag dem med jord och satte ner de fyra nya grödorna. Eller egentligen fem eftersom jag har två olika sorters dill.

Eftersom jag försöker utvärdera all odling för att lära mig för framtiden är det klokt att hålla koll på vad som är vad. Alltså skriver jag grödan på respektive kartong. Antalet frön per gröda är inte helt slumpvis. Jag har ett hum om hur mycket plats varje grönsak får ta i odlingslådorna (de skymtas genom fönstret på bilden ovan) och på varje påse står det hur tätt man ska sätta dem. Utifrån det kan man räkna ut hur många plantor man vill ha, och så utgår jag ifrån att åtminstone en tredjedel inte tar sig alls eller växer för dåligt.

Detta är vad som hänt med chilin på en dryg månad. Som ni ser är det knappt hälften av fröna som vuxit upp ur jorden, men då kommer fröna från köpta frukter. Jag räknar mer bättre utdelning när jag köpt frö i butik. Fast nu låter jag som någon som har en aning om vad han gör. Det har jag inte.

Runt matbröd

Ännu ett matbröd med få ingredienser som de flesta har hemma, nämligen:

vatten, 5 dl
jäst, 25 g
matolja, 1 msk
salt, 1 tsk
vetemjöl, 6 dl
rågsikt, 3 dl
havregryn, 3 dl

Uppmärksamma läsare kan se att jag nästan alltid slänger med havregryn i mina matbröd. Jag tycker att det är ett gott och enkelt sätt att göra bröd lite grövre, och betydligt billigare än rågmjöl, kli eller annat. Men du kan blanda vilka mjölsorter du vill, bara summan blir 12 dl.

Vi börjar med att värma vatten till runt 37 grader. Smula ner jästen och tillsätt olja. Blanda ordentligt och tillsätt sedan salt och mjöl/gryn. Knåda med maskin eller händer.

Jäs under bakduk i en timme.

Häll ut på mjölat bakbord, knåda och forma. Jag använde en rund smord form, men nästa gång tar jag nog en fyrkantig brödform. Då stämmer inte rubriken längre, men det kan jag leva med.

Jäs i formen i 30 minuter. Sätt ugnen på 175 grader så att den också blir klar på en halvtimme.

Ställ formen ganska långt ner i ugnen och låt den stå där tills du är nöjd med färgen och brödet har en hård yta. För mig tog det 40 minuter.

Enkelt matbröd som går lätt att göra. Fast det gäller i och för sig nästan alla matbröd.