Hållbar hållbarhet?

Nordnets hållbarhetschef Marja Carlsson låter hälsa att Nordnet ”är på rätt väg” ifråga om hållbarhet. Detta genom att i större grad än tidigare erbjuda fonder som ”främjar hållbarhet eller har hållbarhet som mål”.

Snömos

Vad är då hållbarhet? Att det i Nordnets definition inte handlar om ekonomiskt hållbara investeringar hade jag nog räknat med, men lite förvånad är jag över att det inte bara handlar om kampen mot koldioxiden utan också om att öka andelen kvinnor bland företagets kunder.

Jag har inget emot vare sig kvinnor eller miljömässig hållbarhet, men tidigare har jag uppfattat Nordnet som en sparplattform och inte som en politisk aktör. Nu vet jag bättre, att ett av Nordnets mål är att minska utsläppen i linje med Parisavtalet och att man startat ett könsdiskriminerande nätverk.

Nästa steg?

Jag vet att jag ibland har orealistiska förhoppningar, men jag drömmer om en värld där företag agerar företag och låter kunder och andra intressenter ha vilka värderingar och samhällsåskådningar de själva önskar, utan påverkan från privata leverantörer av varor och tjänster.

”Finally, Nordnet works to make it easier for our customers to opt out of fossil fuels when making investment decisions. Nordnet offers a large number of sustainable investment alternatives which, combined with various functions on our platform, facilitate environmentally conscious choices for customers, such as filtering out funds and ETFs with exposure to fossil fuels.”

Den som erbjuder sparprodukter får gärna ha riktade erbjudanden och fonder som exempelvis undviker investeringar i vapen eller droger, men att aktivt försöka påverka kunderna att inte investera i fossila bränslen eller kärnkraft känns som ett steg närmare DDR än jag hade önskat. I Nordnets filter kan man välja bort investeringar i kärnkraft och försvarsindustri, men inte vindkraft eller genusexperiment. Så mycket var den mångfalden värd.

Använder du finservisen?

Jag har lite av ett dilemma. I min iver att leva sparsamt vill jag gärna köra slut på saker. En t-shirt med en diskret färgfläck funkar för hemmabruk, det tror jag att många håller med om. Men var drar man gränsen? Här är ett exempel.

Jag har kanske tio muggar av den här sorten, men bara en där en flisa gått ur. Ofta dricker jag kaffe själv och när jag diskar koppen tar jag inte en ny. Den diskas, ställs i diskstället och nästa gång jag dricker kaffe tar jag samma. Den kantstötta i väntan på att jag ska tappa den i golvet. Men det gör jag ju inte, varpå följden blir att jag kommer att använda den defekta muggen mycket mer än de perfekta. Nästa exempel:

Exakt en sån här hushållsassistent hade jag med mig när jag flyttade in här, men min var i bättre skick än denna som ingick i husköpet. Så då ställde jag min i källaren för att först göra slut på den här. Med tanke på att sladden är lagad med eltejp borde det gå undan, men nu är den inne på femte året och den bara funkar. När den väl går sönder (om den gör det) ger jag mig tusan på att min felfria har gett upp av ren envishet.

Jag sparar kristallglasen till festmåltider, finkläderna till mingelparty. Övriga tiden gäller slitna verktyg, skamfilade husgeråd och nötta kläder, och när jag dör kommer jag efterlämna mig finfint porslin och andra ägodelar inplastade i sina originalförpackningar. Gör ni också så här? Ser ni det då som ett problem och vad gör ni i så fall åt det?

Som man ropar från man svar

Vissa forskningsprojekt är svårbegripligare än andra. Tre forskare valde ut sju personer i Uppsala för att inom ramen för forskningsprojektet ”Socialt hållbar mobilitet i Gottsunda och Bäcklösa” få åka gratis i kollektivtrafiken i tre månader. Helt förutsättningslöst urval? Lyssna på detta och gör en egen bedömning.

”För att klara av hållbarhetsmålen behöver transporterna ställas om. En möjlig lösning som på senare tid diskuteras är mobilitet som tjänst, dvs. att medborgare får tillgång till olika mobilitetstjänster utan att behöva äga ett fordon. Samtidigt är det viktigt att omställningen är rättvis och jämställd, och bidrar till att minska klyftorna mellan olika grupper, men det finns en brist på forskning om mobilitet som tjänst i socioekonomiskt svaga områden.”

Skönt med forskning där man redan på förhand fastslagit vad man vill få fram så att det inte riskerar att bli för nyanserat eller användbart. För nu ska ni få höra! Det visade sig nämligen att de sju personerna i djupintervjuer efter avslutat projekt var positiva till att få åka gratis med kollektivtrafiken. Vem hade kunnat ana det?! Jag ska inte tala för någon annan, men jag uppskattar också att få saker utan att behöva betala för det. När jag tänker efter har jag nog inte träffat någon som inte gör det.

Jag tror att de flesta vuxna Uppsalabor utan bil redan har månadskort till kollektivtrafiken om de har det behovet, i alla fall de som regelbundet jobbar eller studerar, och resten har all tid i världen att gå. Att måla ut ett busskort för runt en tusenlapp i månaden som en rättighetsfråga och skillnaden mellan ett liv i isolation och ett i frihet blir fånigt.

Forskarteamet?

Men är det nu så viktigt för rättvisan borde väl politikerna subventionera. Kapitalet verkar finnas för Uppsala är staden där man lagt pengar på att måla gula och gröna prickar på gatorna som en hyllning till sommaren, samt en parkbänk för tolv miljoner. Men det är klart, nu drog man ju iväg X antal sedelbuntar på ”forskning” för att ta reda på om sju personer vill få gratis grejer.

Podme/pod me not

Jag är en flitig podcastkonsument. Det är ytterst få dagar jag inte lyssnar på minst en podd, men jag betalar inte för det. Det kan tyckas osolidariskt, men läs mitt försvarstal innan ni fäller er dom. Jag vill också föra till protokollet att det händer att jag vippsar en slant till poddare jag tycker förtjänar det, men särskilt generös har jag inte varit.

Visst skulle jag kunna skaffa en prenumeration på en poddplattform som Podme. Inte för att intellektuella giganter som Carolina Gynning eller Alex och Sigge flyttat sina poddar dit, men det finns bra poddar där också.

Jag har däremot inget emot reklam i poddar, varken i form av sponsorer och reklamavbrott. Jag fattar att poddare vill tjäna pengar. Även när jag lyssnar på en del Youtubekanaler låter jag reklaminslagen spelas i sin helhet för att på så vis bidra till kanalens överlevnad.

Jag lyssnar t ex på VG:s Krimpodden, de avsnitt som inte är låsta bakom betalvägg, som istället är reklamfinansierade. Deras välbetalda journalister lever antagligen fint även utan mina pengar, men jag har full respekt både för att de valt att låsa avsnitt på Podme och för de lyssnare som betalar för det.  Men jag avstår och ibland är låst material bara skönt att slippa ta del av.

Däremot tycker jag att det är ganska stötande att mediehus med presstöd låser sina poddsändningar (på samma sätt som jag tycker att det är fel att de får låsa artiklar). Exempelvis återfinns Klassekampen på Podme, trots att de varje år får 45 miljoner från den norska staten, liksom svenska ETC med 13 miljoner från den svenska.

Men vad säger ni? Är jag gränslöst snål när jag nöjer mig med det utbud av poddar som är reklamfinansierat eller helt gratis? Jag tar gärna emot motiverad kritik här för jag har inte helt bestämt mig för vad jag ska tycka.

Vintern dör, och bin med den

Det var en knepig höst för bina. Jag invintrade som vanlig någon vecka in i september. Då fick kuporna 15 kilo socker vardera. Sedan är det bra om det kommer en köldknäpp så att bina fattar att det är dags att samlas i ett klot för värmens skull och ligga lågt fram till våren, men den riktiga kylan lät vänta på sig varpå bina fortsatte att flyga på varma dagar. Det har de ingenting för eftersom det inte finns någon mat ute för dem, och vad värre är riskerar de att dö under flygturen. Bin har dåligt med underhudsfett.

Inne i kupan håller de varmare, så att det sedan blev snorkallt i januari tror jag var ett mindre problem. Dessförinnan hade jag öppnat kuporna en gång för att behandla bina med oxalsyra mot varroakvalster som är jobbiga jävlar för bisamhället. Då fick jag en känsla för kupornas styrka. En av dem var stendöd.

Inte oväntat, jag hade liten tro på deras överlevnad, men att de dukat under redan i november var kanske lite oväntat. Nåväl, one down, nine to go.

Det som riskerar att hända nu på våren är att starka samhällen får ont om mat, särskilt om drottningen kommer igång tidigt med yngelläggning. Så det är inte bara för att stilla min nyfikenhet jag gläntar på locket innan det är tillräckligt varmt för att inspektera kuporna. Det gör jag också för att ge dem mat så att inte kupan går under precis innan säsongen börjar.

En kupa var svag hela hösten och ännu svagare i november. Drivor av döda bin utanför kupan under vintern gjorde mig inte mer hoppfull. Mycket riktigt, inget liv där. Så var det en kupa jag misstänkte var drottninglös, nu är den helt bilös. Den tredje kupan jag var rädd skulle gå förlorad såg däremot helt okej ut nu, men en av de lite halvsvaga gav upp istället. Så tre av nio döda nu, att lägga till den som dog i november gör 40 procents vinterdödlighet. Inte katastrof, men långt ifrån bra.

Jag får försöka glädja mig åt att fem av de överlevande sex kuporna verkar vara riktigt starka, men det är en bedömning gjord efter c:a två sekunder, så det kan ändra sig. Jag vill komma upp i runt tio kupor igen, och med tanke på vinterns förlust kanske jag bör sikta på att invíntra 12-13 för att ha lite marginal. Skulle alla överleva kan jag sälja några.

Frågan är hur jag ska komma dit. Köpa in drottningar, avla egna eller dela upp samhällen för att låta bina dra upp egna drottningar? Det får jag grubbla på när säsongen kommit igång. Spontant känner jag att jag vill gå för linje 3, den är åtminstone billigast.

Elfel

Att spara ström är aldrig fel, men hur ekonomiskt är det egentligen? Den flitige kommentatorn Lars gjorde ett tankeexperiment för att se hur dyr strömmen blir för en kund som endast förbrukar en kilowattimme per månad, alltså i praktiken ingenting. Här är originalräkningen.

Siffrorna gäller en kund i februari hos leverantören Eon, men är nog rätt allmängiltiga. Som synes har han gjort av med 3684 kWh, men Lars lekte alltså med tanken vad som skulle hända om man stänger av strömmen efter första kilowattimmen. Då återstår:

Elnätsavgift månad 847 kr
Elnätsöverföring 25,84 öre/kWh
Energiskatt 36 öre/kWh
Spotpris 109,69 öre/kWh
Rörliga kostnader 4,42 öre/kWh
Fast påslag 4 öre/kWh
Elavtal årsavgift 44,84 kr
Moms 223,20 kr
Totalsumma 1117,05 kr

Man hamnar över elvahundra kronor även om man inte använder el, och ju mer man sparar desto sämre lönar det sig att spara ännu mer.

När Lars gjorde av med 3684 kWh använde jag 1480 kWh. Det var ändå min näst högsta månadssiffra under det senaste året, men trots att jag betalar betydligt mindre för strömförbrukningen försöker jag snåla så mycket jag kan. Men som siffrorna visar är det egentligen ingen stor vits att göra det. På grund av de fasta avgifterna blir varje förbrukad kWh dyrare ju mer du sparar.

Om jag hade haft det här avtalet hade mina 1480 kWh kostat mig 4444 kr. Skulle jag lyckas dra ner förbrukningen med 20 procent hade jag ändå fått betala 85 procent av priset. Jag hade sparat 666 kr. Om jag skulle lyckas med bedriften att istället halvera min förbrukning skulle jag ändå få betala 62 procent av originalräkningen.

Nu har även politikerna börjat vakna i denna fråga, men jag är inte alls säker på att de vill att vi ska spara ström. Förutom momsen på hela elräkningen får staten in över tio miljarder om året bara i energiskatt från hushållen (och så moms på det, alltså skatt på skatten), men de låtsas ju åtminstone att hög elförbrukning är ett problem. Vore det då inte rimligt att i lag förhindra elleverantörerna från att ta ut elnätsavgift, årsavgift och eventuella övriga fasta avgifter och lägga motsvarande summa som en rörlig avgift på kilowattimmarna?

Jag kommer snåla oavsett, det ligger i mitt DNA, men vill man få fler att spara ström bör man se till att det lönar sig. Ju mer dess bättre, så funkar marknader.

Skolmat från grunden

Skolmat får alltid kritik. Det serveras för lite kött, eller fel kött. Men det stora problemet är nog att den ofta lagas väldigt långt borta för att sedan kylas ner och värmas upp. Smakade den något från början har det stadiet passerats när den väl hamnar på tallriken.

Upp till mellanstadiet gick jag på en skola där maten lagades på plats. Självklart gnällde vi ändå, men när jag kom till högstadiet med fraktad mat och potatis som stod på värmning i flera timmar insåg jag hur bra jag hade haft det. Idag verkar nästan inga skolor laga mat från grunden. Görs det något på den lokala skolan handlar det om uppvärmning.

Samma skit överallt? Nej (varning för serietidningsreferens!), en liten by, som befolkas av envetna bohuslänningar, vägrar att ge upp. På Strandskolan i Kungälv lagar två kockar mat från grunden till en grundskola på 220 elever plus 20 förskoleelever. Det har gått så bra att det resulterat i en kokbok. Så här säger de själva:

”Det viktigaste för oss när vi lagar mat är bra råvaror, närproducerat och gärna KRAV-märkt i den mån det går. Att använda råvaror utan tillsatser, E-ämnen och andra onödigheter i så hög utsträckning som möjligt, står högt på listan. Därav kokar vi till exempel vår egen sylt och blandar alla våra egna kryddblandningar. Vi väljer även kött och kyckling från närliggande gårdar och serverar färsk MSC-märkt fisk varje vecka.”

Strandskolan drivs som ett familjekooperativ, så det är en sådan där förhatlig privatskola som suger ut samhället på elevernas bekostnad i de fall de inte säljer ungarna som trafficking-slavar. I artikeln står ingenting om de ekonomiska förutsättningarna, men eftersom mat lagad från grunden alltid blir billigare än hel- och halvfabrikat för hushåll som handlar i butik ger jag mig tusan på att Strandskolan inte förlorar pengar på detta om de klarar det på en kock per 120 barn.

Dessutom får de ungarna att äta och uppskatta skolmaten när de gör eget potatismos, egen sylt osv. Inte heller lär det vara skadligt för näringsinnehållet att köpa närodlad mat, så vad finns det för nackdelar. Jag kan inte komma på några och det brukar betyda att ett gäng på Livsmedelsverket och Skolverket i detta nu smider planer för hur de ska få Strandskolan att rätta in sig i ledet och ansluta sig till ett centralt tillagningskök.

Men jag hoppas att jag har fel och att föräldrar och lärare i hela landet hänvisar till Strandskolan när deras egen rektor eller lokala skolpolitiker säger att maten måste fraktas långväga och att allt annat är orimliga fantasier. Bevisligen går det – om man vill.

Kontorstidsallergi

Nathalie, 30, jobbade med det hon trodde var sitt drömjobb, på en resebyrå, men gick in i väggen och bytte inriktning :

”Det kändes helt fantastiskt när jag fick jobbet och det var jätteroliga arbetsuppgifter. Men fortfarande. Att vara inlåst på kontor, bunden till arbetstider och att pendla ...

Jag hade inte så mycket tid över för det som var mitt. Jag längtade ut hela tiden.”

Istället tog hon jobb som personlig assistent sex dygn per månad, men har också startat ett trädgårdsmästeri eftersom odling och naturliv är det hon verkligen brinner för. Jag tror att Nathalie, precis som jag, är kontorstidsallergiker. Jag hade också ett bra jobb, men det där att klockan ringde samma tid varje morgon, samma rutin måndag till fredag varenda vecka, varenda månad, och ingen egentligen tid för egna projekt eller ens att ställa mig frågan vad jag ville, det tärde.

Jag hittade ett annat sätt att komma ur ekorrhjulet än Nathalie, men jag känner ändå igen mig. Jag tror att hon ser assistentjobbet som ett brödjobb som täcker utgifterna, så kan hon köra på med trädgårdsfirman på ”fritiden” och sätta all eventuell vinst tillbaka in i verksamheten utan ekonomisk risk.

Vad hindrar fler från att göra så här? Pengar. Särskilt om man har barn kan man inte bränna alla broar till befintlig karriär och se vart man hamnar. Utgifterna försvinner inte bara för att man vill leta efter meningen med livet , eller ens om man tror sig ha hittat den. Samhället är inte gjort för människor som vill hitta sitt kall, det är inrättat för produktion.

”Time is honey!”

Jag tror att väldigt många människor vill göra som Nathalie, och ännu fler undertrycker viljan så att de inte ens själva förstår att de borde ta tag i sina liv. Det är vad FIRE-debatten borde handla om istället för den idiotiska frågan: ”Hur skulle det gå om alla …?” Mer än var tionde person i Sverige äter antidepressiv medicin. Kanske skulle den andelen bli nära noll om folk hade haft möjlighet och mod att hitta sin plats i livet.

I väntan på att det sker bör alla spara pengar och investera dem så att de växer med ränta-på-ränta-effekt. Vi kan kalla det möjlighet-att-realisera-mina-drömmar-om-jag-plötsligt-vaknar-upp-och-inte-trivs-kapital, men det sista låter ju alldeles för krångligt, så låt oss istället kalla det dra-åt-helvete-pengar, buffert eller kort och gott frihet.

Pensionera pensionen

När SVT intervjuar svenska ungdomar om deras tankar om pension kommer jag att tänka på när Sven Melander intervjuar ett barn (sin dotter faktiskt) och konstaterar att svenska barn mest av allt vill ha fred på jorden.

Gymnasieungdomar skiter såklart i pension och det med rätta. På frågan om när hon kommer kunna gå i pension svarar en av dem ”Med de här takterna ser det ut att bli typ 70, helt ärligt”, och det visar ju bara hur lite koll de har. Hon kände uppenbarligen att hon tog i med en absurt hög siffra, men om allmän pension finns när jag når 70, tror jag ändå att jag skulle få vänta några år. När hon kommer dit drygt tre decennier senare kanske begreppet pension är lika förlegat som telex och telefonkataloger idag.

”Jaha, vad var det nu igen?”

Vid 20 har man ingen aning om ifall man når pensionsålder, och vad man vill lägga sina pengar på genom livet. Jag hoppas att de unga i reportaget lär sig vikten av att spara, men jag hoppas också att de inte låser in sina pengar i stela pensionslösningar. Enda vitsen med det skulle vara om det finns allmän pension när de blir gamla, att de vill gå i pension exakt när staten bestämt att de ska göra det (varken tidigare eller senare) och att de inte behöver pengarna till något helt annat mycket tidigare. Om de dessutom flyttat från Sverige är det ännu mindre chans att de ändå får återbäring på ”investeringen”. Många ”om” där.

Samtidigt fattar jag att det är lätt att göra som alla andra när man är ung och osäker. Springer alla åt ett håll känns det tryggast att följa efter, så det kräver att man tänker själv och vågar gå sin egen väg. Att tidigt samla på sig självkänsla kan visa sig nog så viktigt som att samla pengar.

Modebattle på Finanstwitter

Jag brukar hålla mig undan k*kmätningar på Finanstwitter, men de kan vara underhållande på avstånd. En aktör med många följare la upp en kort video där han gick igenom vad hans kläder hade kostat, varpå en person med färre följare fick någon slags kortslutning.

Så Ekonomigurun (han kallar sig så, han är inte min guru, jag följer ingen av dessa) konstaterar att det mesta av hans outfit varit gratis eftersom han fått det i present eller övertagit gratis när andra ledsnat på kläderna, samt att hans familj klipper varandras hår. Inte särskilt kontroversiellt i min värld. Jag har klippt mig själv i 30 år och två av mina trimmers var helt gratis.

När det kommer till kläder kunde jag ha gjort en liknande video när jag skrotar runt hemma på gården. Jag köper också strumpor och kalsonger i storpack på modeinrättningar som Jula och Biltema, använder t-shirts jag fått på jobb för många år sedan och minst två gånger har jag fått en större mängd kläder.

Nej, jag menar inte farsans träningsoverall.

Första gången av en kille vars arbetsgivare bytt logotyp, så av någon anledning kunde han inte fortsätta att använda tröjor och jackor med den gamla loggan, men det kunde jag, och gör fortfarande. Den andra ville uppdatera sin garderob. Jag tror att det mest handlade om att slippa gå ner de kilon som krävdes för att de där märkesskjortorna skulle passa, men mig passade de, och passar än.

Kanske är det tur att jag inte gjort någon ”outfit of the day”-video för då kanske jag också hade fått höra att jag är ”extremt pinsam”, ”clown” och ”patetisk människa” som ”slutat att leva”, ”ser ut som en jävla nyanländ” och som lever ”som en kloakråtta”.

”Denim?! Det är faktiskt 2026 nu!”

I guruns egen tråd får han höra att allt är fejk eftersom han kör Tesla och då måste man tydligen ha lagt mer pengar på kläder, att han är en ”jävla zigenare” eftersom han köpt kalsonger på Biltema, ”ser ut som en jävla klapphatt” och är ohygienisk. Det sista för att han har tagit emot begagnade kläder. Om man inte förstår att de tvättats, vem är det då som är ofräsch?

Jag kan också reta mig på folk, men aldrig för prislappen på deras kläder. Att inte vid varje givet tillfälle klä sig dyrt, och kanske inte ens ha ett modeintresse, är inte detsamma som att ”sluta att leva”. Den som tror det kan jag däremot stämpla som både pinsam och patetisk. Möjligen också som ”en jävla klapphatt”, om jag bara visste vad det är. Är det en sådan här?

Liv på ålderns höst

Igår lovade jag en fortsättning beträffande att leva livet när man blir gammal. Det är såklart en risk att man sparar hårt för att plötsligt upptäcka att man inte längre vill eller orkar göra det där man inte tog sig råd till tidigare. Vad har man då för glädje av pengarna?

Lite på samma tema bantade min mor mer eller mindre hela livet. Inte maniskt, men hon tänkte alltid på vikten och testade ett antal dieter. När hon till slut fick dödlig cancer och dessutom tappade i vikt sa jag att en fördel ändå är att ”nu kan du vräka i dig precis vad och hur mycket som helst utan att behöva tänka på vikten”. Men då hade hon inte längre någon matlust.

Nu över till en gladare historia. Eller ja, den börjar ännu tristare. Jag hade en granne som aldrig haft några pengar att tala om, men när han nått pensionsålder sålde han sitt hus. Det gick ungefär på ett ut med lån och inköp av lägenhet, men innan han sålde huset styckade han av tomten och behöll en insynsskyddad hörna där han byggde ett nytt hus som han kallade sin ”pensionsförsäkring”.

När det huset var klart och sålt skulle han och sambon ut och resa minst ett år i den nyinköpta husbilen. Men en kväll somnade sambon framför tv:n och vaknade aldrig mer. Mannen, nu närmare 70 och som överlevt cancer två gånger, bestämde sig för att göra husbilsresan ensam. Efter den flyttade han från den gemensamma lägenheten till en ny. I den vevan var han bostadslös ett par veckor och drog därför iväg till Asien under tiden.

Nu har det gått ett par år och ytterligare några resor. Han har sålt den nya lägenheten och rest vidare till ett annat asiatiskt land där han är i färd med att starta ett kafé. Jag är inte avundsjuk på resandet, men jag hade varit nöjd om jag haft hälften så mycket energi.

Lång historia som kokar ner till att vi omöjligt kan veta vad vi vill på ålderns höst. För några år sedan tänkte han leva stillsamt familjeliv i en svensk småstad sina sista år. Nu snickrar han kroginredning och håller han på att bli krögare på andra sidan jorden. Men något vi nästan säkert kan veta är att vilken verklighet livet än kastar in oss i är det aldrig fel att ha pengar.

Spara in i döden

Jag fick ett tips i kommentarsfältet om en tråd i Rikatillsammans-forumet. Läs gärna hela första inlägget, men det här var det mest centrala budskapet:

”Jag upplever att det är många som lever otroligt sparsamt (obs, självvalt och utan att lida!) för att lägga undan massor med pengar, och att det ofta nämns att det är på lång sikt eller till pensionen. 

Min fråga är då; vad är det ni ska göra med alla pengar sen? Och är ni inte rädda alls för att gå miste om en massa saker medan kroppen är pigg och frisk, som pengar inte kan lösa längre fram? Och; om det är okej att leva sparsmakat i 40 år för att uppnå det, då kan du uppenbarligen trivas gott utan alla de där pengarna, så kommer du ens få något ut av att vara rik när du är gammal?”

Fullt på kontot!

Äntligen ett rimligt ifrågasättande av FIRE, till skillnad från allt skuldbeläggande och galna matematiska kullerbyttor. Jag vill ge trådskaparen rätt. Det finns absolut en risk att spara sig igenom livet för att sedan dö.

Mitt svar är att jag inte tror på att spara hårt i ett par decennier. Det är en sak att extremspara i upp till ett år för att få råd med en större utgift som en resa eller ett husköp, men ska man spara år efter år bör man göra det på ett sätt som är förenligt med ett gott liv, annars blir det för slitigt. På det sättet blir det heller inte så stora omställningar. Om man först ska leva som en kyrkråtta blir det nog en utmaning att plötsligt börja skvätta pengar omkring sig, i fall det är målet.

Jag trivs med att köra en gammal bil, odla mat, leta extrapriser och försöka tjäna pengar på hobbies. Vidare har jag inget intresse av lyxiga restaurangbesök, årgångswhisky eller att resa dyrt. Däremot ser jag ett egenvärde i att ha pengar på kontot. Här är två av svaren trådskaparen fick på det temat:

”Jag skulle må bra av bara vetskapen att jag KAN köpa eller göra olika saker. Det i sig ger en bra känsla även om jag inte slår till.” 

”Precis, ekonomiskt oberoende ger frihet, och friheten har ett värde i sig även om den inte används till något särskilt. Trygghet har också ett stort värde. Så man behöver inte 'göra något' med sina pengar för att de ska vara till nytta för en.”

Jag har med andra ord inte unnat mig mer lyx i takt med att jag blivit äldre och rikare. Jag har istället unnat mig mer frihet och uppskattar att kunna välja bort sånt som inte är kul. Kanske kommer jag i framtiden välja bort att skotta snö eller rensa avlopp. Det jag redan nu och de senaste tjugo åren unnat mig är att välja bort jobbuppdrag som inte känns kul.

Samtidigt finns det en risk där med. Att underhålla hus och bil är ett sätt att hålla sig aktiv, både i kropp och själ. Har man barn finns ytterligare en risk med bekvämligheten, som formulerades så här i tråden:

”Ni i tråden som svarat att ni köper er fria från tråkiga arbetsuppgifter och/eller 'kastar pengar' på problem för att lösa dem, och samtidigt har barn i hushållet, hur resonerar ni kring vilken verklighetsuppfattning det ger dem? Ser ni någon risk med detta gällande hur det påverkar deras egen 'verktygslåda' och driv?”

Trots att jag inte har barn ser jag den risken. Jag tycker t ex att det är beklagligt att det av många nu ses som självklart att betala för att låta andra tvätta, städa och byta däck på bilen. Eller för den delen beställa hem mat, antingen i form av färdiga matkassar eller färdiglagad Foodora-mat.

Men nu har jag kanske kommit lite ifrån ämnet, särskilt det där med att ”få något ut av att vara rik när du är gammal”. Just den biten kommer det en liten uppföljning på i morgon.

Olika elstrategier

Media pumpar ut artiklar om hur hushållen tacklar de ökade strömpriserna. Jag tycker att det är intressant att jämföra olika strategier och har därför tagit fram tre väldigt olika exempel från en och samma nyhetskälla.

Vi börjar med Linda, som inte ens överväger att se glaset som halvtomt utan målar upp en nattsvart bild av läget.

”Det hade varit skönt att kunna leva lite på vintern också men det går inte med de här elräkningarna som är nu, säger Linda Helenius.”

Hon upplever alltså att hon inte kan leva under vintern. Lyckligtvis bor hon i Skåne där vintern är förhållandevis kort, men att vara död en årstid om året låter ändå inget vidare. Så vad gör hon åt det?

”Linda har installerat en kamin där hon eldar för att minska eluppvärmningen. Hon har valt bort elbil och hänger upp tvätten för att undvika att torktumla. Dessutom har hon undersökt möjligheten att byta uppvärmningsform på huset, men bedömer att det skulle bli för dyrt.”

Jag tror inte att hon valt bort elbil för att spara ström, där handlar det nog snarare om inköpspris och värdeminskning. Att hänga tvätten istället för att torktumla är en självklarhet för mig med, men den där undersökningen av alternativ skulle jag vilja se. En billig luftvärmepump kostar tiotusen inklusive montering, troligen mindre än kaminen. Den tjänar snabbt in sig själv, och om alternativet är att inte leva pga elräkningarna känns det som en no-brainer. Om du inte har råd med den investeringen – sälj huset, då bor du ändå för dyrt.

Låt oss gå vidare till Lars och Ing-Britt. De har ett timprisavtal, stenkoll på vad varenda grej i huset drar och har köpt varmluftsfritöser för att minska ugnsanvändningen. De ser strömsparande som en sport och när elpriset slog rekord tog de sovmorgon. Man kan invända att det finns roligare hobbies, men jag tycker att de verkar glada.

Avslutningsvis Jenny som tillsammans med sin make gett ett långfinger åt hela systemet genom att leva off-grid utan kommunalt vatten och avlopp, och framförallt utanför elnätet. Även om hon medger att det är ”friskt” att gå på utedasset nattetid med tjugo minusgrader är hon glasklar på frågan om hon saknar bekvämlighet:

”Inte alls. Jag är investerad i mitt eget liv och det är en tillfredsställelse att veta att det här har jag gjort själv. Det här klarar jag själv.”

Tre hushåll, tre strategier. Själv ligger jag närmast Lars & Ingbritt, men skulle jag tvingas välja att antingen röra mig mot Jennys ”kan själv” eller Lindas ”ingenting går” behöver jag ingen betänketid. Jag hade glatt gått ut till utedasset (har förresten levt med utedass i min ungdom) hellre än att sitta på inomhus wc i offerkofta.

Nu blåser vi kunden!

När jag flyttade till Norge kunde jag tyvärr inte behålla mitt svenska webbhotell, så jag behövde ett nytt. Det var lite kaotiskt i den vevan, så efter kort research valde jag ett billigt från Litauen med ganska bra användarbetyg och hoppades på tur.

Första året betalade jag under 200 kr för webbhotellet och fick domänen på köpet. Nästa år gick priset upp med några tior. Försumbara pengar, men procentuellt anmärkningsvärt. Samma sak året därpå och då passade jag på att låsa tjänsten för två år eftersom det såg ut som att det kunde öka rejält nästa gång. Jag skrev in slutdatumet med en påminnelse i min digitala kalender för att hinna göra något åt saken innan abonnemanget automatiskt skulle bli betydligt dyrare.

Och nu i vinter var det dags. Hade jag inte tagit tag i det hade priset sexdubblats. Då skulle jag få ett ”premiumavtal” som jag inte behövde, men även den billigaste lösningen hade blivit flera gånger dyrare än tidigare. För att ytterligare öka chanserna att lura kunderna tog mitt webbhotell kortbetalning med ”auto-renewal” som standardval. Själv klickade jag ur den rutan samma dag som pengarna dragits och för säkerhets skull tog jag även bort mina kortuppgifter, men företaget var såklart medvetet om att det inte är många som gör så.

Det där med chockhöjning av befintliga abonnemang tyckte jag var en märklig affärsmodell, men när jag tittade runt insåg jag att det är standard i branschen. Först lockar man in kunderna med ett introduktionserbjudande. Det kan vara gratis e-post första kvartalet eller halva priset på domänen. När det gått ett år eller två övergår abonnemanget automatiskt i något mycket dyrare. Så nu har jag bytt till ett nytt webbhotell, norskt denna gången. Här blir avgiften nästan exakt sju gånger högre efter ett år, så antagligen blir det att leta nytt framåt jul.

Jag vet inte om det är jag som är gammaldags, men jag tänker att introduktionspriser bör vara till för att locka in nya kunder. När de väl kommit ombord ska de helst upptäcka att de är nöjda med tjänsterna och välja att stanna kvar även om det blir lite dyrare. Men då får det bli lite dyrare, om alla leverantörer mångdubblar avgiften efter en startperiod samtidigt som alla har superrabatter för nya kunder leder det nästan garanterat till något som kan liknas vid den gamla leken ”hela havet stormar” – vid årsskiftet reser sig alla kunder på en given signal på jakt efter en ny stol.

Kanske vill företagen ha det så, och några stannar ju såklart kvar ändå, för att de inte orkar byta eller ens märker att det blivit mycket dyrare. Men ska man som företag satsa pengar i form av stora rabatter för att få in nya kunder vore det mer logiskt att också jobba aktivt för att behålla dem istället för att göra allt man kan för att skrämma dem på flykt.

Själv anpassar jag mig. Är det ekonomiskt fördelaktigt att byta webbhotell en gång om året gör jag så, det finns ganska många. Men det hindrar mig inte från att tycka att världen är underlig.

Tältprojekt

Jag är fascinerad av tältliv och ser gärna videos när andra ger sig ut för att sova i naturen. Kanske är det något jag hade fått utlopp och avsmak för om jag gjort lumpen. Senast jag bodde i tält tror jag var på en skolresa i sexan. Jag minns det som att det regnade konstant, men vätan och kylan har jag hunnit glömma bort. Jag har ändå inte kommit mig ut sedan dess, men nu ska det bli av.

Husvagn är överkurs.

I maj ska jag sälja honung på en marknad för långt bort för att åka hem på nätterna. Marknaden är bara två dagar, men jag måste rigga ganska tidigt dag 1. Alltså måste jag dit dagen innan, så två övernattningar. Det vore praktiskt att bo vid marknadsståndet för att slippa en hel del upp- och nedpackning och samtidigt ha koll på grejerna. Förstahandsvalet hade varit att bo bak i bilen, men ska jag kunna låsa in honung för tiotusentals kronor får jag inte plats, så nu har jag köpt mitt första tält i vuxen ålder.

Utomhus är vanligare.

Sovsäck, liggunderlag, gasolspis och stormkök har jag redan, så min enda campingutgift blev ett tält för 350 kr. Det slår Airbnb och hotell med hästlängder. Planen är att ta med mat för att äta alla måltider på plats. Standardlunchen på lokala marknader är soppa och smörgåsar (hembakt, jag är färdig med köpebröd) och det borde funka även här. Köper jag en liter mjölk på plats kan jag inta min vanliga grötfrukost, och de både middagarna kan exempelvis bli pasta med platslagad sås.

Jag vill inte krångla till campingmaten på första försöket, men tycker att det skulle vara fegt (och dyrt) att köra konserver. Lite matlagning bör jag klara, jag ska ändå inte göra det över öppen eld.

I det sammanhanget vill jag tipsa om min favoritcampingkanal Camping with Steve. Han ägnar sig åt så kallad ”stealth camping”, den bästa översättningen är kanske smygcamping. Han campar i stadsparker, rondeller osv. Oftast inte direkt olagligt, men ställen där det vore pinsamt att bli upptäckt. En gimmick (uppskattad av hans över två miljoner prenumeranter) är att han gör krånglig, avancerad matlagning, ofta med besvärlig utrustning. Det kan vara ostfondue eller risotto med flera timmars tillagningstid. När han campade på ett lastbilsflak släpade han med sig en pizzaugn.

När en annan av mina favoritcampare, Markus Torgeby, skulle intervjuas i Stockholm en förmiddag åkte han dit kvällen innan och bodde i hängmatta i någon tunnelbanenära skog. Jag gillar idén! Så förutom att överleva ett par dygn utan att lägga överskottet från försäljningen på kost och logi, vill jag känna efter om jag kan göra det igen, på en marknad eller annan resa, som lågbudgetalternativ till hotell.

Har ni campingtips eller erfarenheter? Var det lumpen och sedan aldrig mer eller händer det att ni bor i tält, hängmatta, under en tarp eller bar himmel?

Hur ska vi komma hem nu då?

Det här är något jag tänker på ofta. Så fort det är krig, oroligheter eller flygstrejk visar det sig att tusentals svenskar är strandsatta någonstans i världen. Till att börja med retar det mig att många av dessa ”svenskar” kräver svensk hjälp trots att de varken är födda i Sverige, bor i Sverige eller talar svenska, men det har jag gnällt om tidigare.

Bloggare lajvar norrman.

Men fenomenet gäller även svenskar, denna gång i och kring Iran. T ex sitter artisten Martin ”E-type” Erikson och en massa andra som valt att resa till diktaturen Dubai och gnäller över att UD inte håller dem informerade (trots att han är en av få resenärer som har sms-kontakt med ”Tuffe Uffe”). Jag fattar att det är jobbigt för E-type att inte vara ”free like a flying demon”, men är det verkligen UD:s problem? Det har varit känt ganska länge att det är en kalkylerad risk att resa till regionen.

Vems risk, resenärernas eller Utrikesdepartementets? Alla utlandsresenärer har ett personligt ansvar, det verkar helt bortglömt. Och i de fall man valt att åka till ett land UD avrått ifrån resor till, då tycker jag att det är solklart att man inte ska ha någon hjälp alls.

Sedan kan Expressens kulturchef Victor Malm ropa om att Sverige borde skicka Herkulesplan och otaliga oppositionspolitiker gnälla över regeringens handlingsförlamning. Jag undrar vad de sa när Laila Freivalds gick på teater när hundratals svenskar drunknat i tsunamin. Då förstod jag ropen efter handlingskraft hos UD. Den här gången är det – som vanligt – mest tjafs.

Familjen träskalle

Jag hörde en gång en intervju med Paul McCartney som berättade att han tog reda på vad barnens skolkamrater fick i veckopeng och la sig snäppet över den nivån trots att han nog hade kunnat ge dem hundra gånger mer. Det hade inte förstört hans ekonomi, men kanske barnens syn på pengar.

Jag kom att tänka på det nu när jag läste att Jesse Wood, son till Rolling Stones gitarrist Ronnie Wood tvingas leva på tusen pund i månaden, drygt tolvtusen kronor. Jag ser inte helt nyhetsvärdet, det är väl många som klarar sig på mindre pengar än så. Jag t ex.

Men här är det mycket som är märkligt, underhållande och lite skrämmande. Till att börja med har Daily Mail en utläggning om varför Ronnie Wood har mycket tightare ekonomi än sina bandkollegor.

”Hans förmögenhet är småpotatis jämfört med Mick Jaggers och Keith Richards, som båda äger drygt 5 miljarder kronor. Trots det har Ronny [sic] Wood ändå en förmögenhet på 150 miljoner pund, i svenska kronor: 1,82 miljarder kronor.”

I vilken värld är 1,82 miljarder ”småpotatis”?!

”Folk ser arenorna och tror att det är en enda stor pengapott för alla. Så har det aldrig varit. Mick och Keith befinner sig i en helt annan ekonomisk liga. Ronnies värld har alltid varit mer komplicerad, och det har påverkat även barnen, säger en källa till Daily Mail.”

Försöker de på allvar inbilla oss att Ronnie Woods tillvaro är mer ekonomiskt komplicerad än Jaggers eller Richards för att de har fem miljarder medan han bara har knappt två miljarder? Och vad har Jesse Woods pappas ekonomi med det här att göra? Jesse är inte en nittonåring som nyss flyttat hemifrån. Han är 49!

”Ronnie har alltid tyckt att hans barn ska klara sig själva. Han är stöttande, men han är ingen outsinlig checkbok. Efter allt han gått igenom är trygghet hans besatthet, inte att slösa pengar, tillägger personen, säger en familjevän till Daily Mail.”

Och vilken tack får han för det?

”Även Ronnie Woods andra son Jamie Wood har beskrivit fadern som 'snål'.”

Om definitionen på snål är att inte per automatik försörja sina medelålders barn hoppas jag att alla föräldrar är snåla. Allt annat vore orimligt.

Grattis skogsägare!

Vedförsäljarna beskriver en seg höst som i januari ledde till panikslagna kunder som behöver ved till varje pris. Då sinade lagren hos företagen och även om det inte framgår av reportaget passar de såklart på att maxa priserna när de vet att de ändå kommer att sälja slut. Jag som trodde att det bara var SJ som varje år förvånas över att det blev vinter igen.

”Det var ganska mild vinter så då tänkte folk att de hade ved kvar i sina förråd.”

Det går fort i hockey!

Jag är själv vedkund och tänker precis tvärtom. Sedan jag flyttade från lägenhet till hus för fem vintrar sedan har vedpriserna dubblats och med tanke på energikrisen och prisutvecklingen på ström är det inte troligt att veden blir billigare nästa år. Visst, enskilda år kan priset gå ner för att höga vedpriser driver fram ett större utbud som ger ett lägre pris, men i det långa loppet går det garanterat upp.

Ved blir inte gammal, i alla fall inte första decenniet, så jag ser det som rena sparbössan att hålla vedboden full. När jag beställde förra årets ved visste jag att den inte skulle komma till användning den här vintern och trots en kall och lång vinter kommer jag inte ens göra av med all ved jag fick hem våren -24.

Inte i år, men det kommer ju fler vintrar. Varför tänker inte alla så om allting? T ex började folk hamstra toalettpapper under Covid. Eller hamstra förresten, de började köpa balar. Borde inte alla friska människor upp till minst 75 år köpa toapapper i så stora förpackningar som möjligt? Om de inte bor inneboende på tio kvadratmeter, men då kanske toapapper ingår i hyran.

Jag fick ont om ved första året här för jag köpte huset på hösten och hade ingen aning om vedåtgång. Förresten hade jag inget bankkonto eftersom jag saknade personnummer, så livet var en aning kaotiskt. Men de människor som såg sina sinande vedförråd i november, men hoppades på en mild vinter tycker jag inte ett dugg synd om. Se det som en billig lektion i framförhållning.

Spara inte åt banken

Att aktivt förvaltade aktiefonder som i själva verket är förtäckta indexfonder blir ett kostsamt sparande har jag bloggat om förut och ingenting verkar ha hänt på tio år. När Ekonomibyrån i SVT nyligen ville intervjua storbankerna om vad man egentligen får för pengarna blev det kalla handen överallt.

Det kan inte nog understrykas att bankernas ”kundrådgivare” är säljare, och ofta helt skamlösa sådana. Hade de haft någon heder eller ärlighet skulle de t ex inte sälja på sina kunder den genomusla produkten fond-i-fond som egentligen borde heta skit-i-skit eller blåsning-på-blåsning eftersom hela poängen är att multiplicera bankens avgift för fondsparandet.

Köper man en vanlig (påstått) aktivt förvaltad fond riskerar man åtminstone bara att bli blåst en gång, men visst borde det vara kriminellt att ta minst fyra gånger högre avgift för en aktivt förvaltad fond om det i princip är en automatiskt förvaltad indexfond.

Men har det inte hänt än lär det inte hända i närtid. Min uppmaning till alla är därför att gå igenom ert sparande. Hittar ni en aktivt förvaltad fond – kolla upp hur den gått i förhållande till motsvarande indexfonder, åtminstone om det finns indexfonder som matchar någorlunda. Om du inte har tid eller lust att göra det – bara sälj fonden rakt av och köp något annat.

När du är klar (eller om du inte har några) kontaktar du släkt och vänner och uppmanar dem att göra detsamma. Börja med den äldsta och jobba dig nedåt. Jag misstänker nämligen att ju äldre en människa är, desto större risk är det att han/hon litat på banktjänstemannen, och här i ligger själva problemet! Människor måste sluta tro att bankens personal har vårt bästa för sina ögon. Deras första prioritet är sig själva. Deras andra är bankens (vilket tack vare bonusar ofta sammanfaller). Långt senare reflekterar de över kundnyttan, om någonsin.