Vad är en klassfråga?

Hur definierar man vad som är en klassfråga? Min spaning är att det ordet används onödigt frikostigt. Dagens exempel: mopedkörkort. Tydligen ska den utbildningen fr o m nästa år bli fem timmar längre, sjutton istället för tolv. Detta bl a för att du idag även får köra mopedbil med AM-körkort, trots att utbildningen inte omfattar övningskörning med en sådan.

Jag tycker att det låter vettigt, men jag tänker inte babbla på om det. Istället fastnade jag för körskollärarens formulering om att ”den längre utbildningen kan göra körkortet till en klassfråga”. Verkligen? Enligt en sida med prisuppgifter kostar teoripaketet idag 1500-2000 kr. Om tiden ökar från åtta till tio timmar borde det bli några extra hundralappar. Enligt samma sida kostar övningskörningen 1020 kr/timme. Tre extra timmar blir 3060 kr utan mängdrabatt, så då snackar vi totalt om c:a 3500 kr.

Mycket pengar för en femtonåring, men klassfråga? Vad kostar en moped eller mopedbil i snitt? Det är väl en relevant fråga ifall en ökad kostnad på 3500 kr förvandlar moppeåkandet till en klassfråga? Andra frågor som poppar upp i mitt huvud är vad den genomsnittlige femtonåringens mobiltelefon kostar, eller om det finns några andra utgifter att spara på för tonårsfamiljen.

Eller låt oss gå över till inkomstsidan. Säg att en femtonåring tjänar hundra kronor i timmen på ett sommarjobb eller kvällsjobb. Om den ökade körkortskostnaden är en klassfråga betyder det att femtonåringen kan göra en klassresa genom att en extra veckas jobb i sommar, eller ett par timmar i veckan under hösten.

Det känns säkert surt att betala mer för utbildningen, särskilt om man betänker att det överhuvudtaget inte krävdes något körkort för moped när dessa körkortsaspiranter föddes. Men den som vill ha det här körkortet har råd eller kan ta sig råd att skaffa det, även nästa år. Jag vet inte om det redan höjts röster för subventioner och bidrag för att alla ungar ska kunna köra moppe, i demokratins namn. Men när de kraven kommer – för det gör de – har ni min tagning.

Absurda jobbannonser eller rimlig utveckling?

Från och med idag måste alla skolor ha en skolbibliotekarie. Det löser många av dem genom att slå ihop bibliotekarietjänsten med andra arbetsuppgifter. Smart lösning, kan tyckas, men facket går i taket.

Det säger väl sig självt att inte alla skolor kan lägga en heltidstjänst på att sköta om skolbiblioteket. På vanliga kommunala bibliotek är det ju inte ovanligt att man har små filialer öppna 1-2 dagar i veckan och att samma bibliotekarie hinner med två sådana tjänster plus jobb på huvudbiblioteket i tillägg.

Jag anar ett visst förakt hos kritiker som kallar det absurt att anställa någon för att exempelvis sköta skolbibliotek och samtidigt vara vaktmästare eller ha hand om skolans återvinning. Skulle bibliotekarier med sin utbildning vara för fina för att smutsa ner sig med sophantering några timmar i veckan? En kombination som nämns och som jag är mer tveksam till är skolbibliotekarie och kommunikatör, för är det något vi lärt oss är det väl att kommunikatörer ofta är helt överflödiga.

Men rent allmänt tycker jag att det är berikande med varierande arbetsuppgifter och på de bästa arbetsplatser jag jobbat på har chefer och städerskor hjälpts åt med inventering av lagret eller att ta emot kunder när ordinarie personal är upptagna med lunchrast eller toalettbesök. Vad är problemet? Du har betalt för att jobba, då jobbar du. Och vill man inte jobba som bibliotekarie och vaktmästare finns en lösning på det – sök inte en sådan tjänst.

Jordgubbsrekord

När man läser om jordgubbar i svensk media gäller det oftast organiserade gängkrig, men den här gången är det själva bären som avses eftersom jordgubbspriset slog prisrekord lagom till årets midsommar.

”Ey, langa fram gubbarna innan det knasar, mannen!”

Detta pga att hela maj var kall med inslag av frost på nätterna (kom ihåg det när samma medier som nu skriver om jordgubbsrekord senare skriver om att det varit varmare än någonsin). Klenare skörd kombinerat med stor efterfrågan ger högre priser.

Vädret kan vi inte påverka, men för egen del påverkas min efterfrågan av vad saker kostar. En av kvinnorna i reportaget säger att hon aldrig skulle sluta köpa jordgubbar. ”Är jag sugen så köper jag.” Själv tycker jag faktiskt inte att det är så himla gott med jordgubbar. Jag äter minst lika gärna blåbär eller hallon, som jag inte betalar någonting för, så då får jag blåbär med grädde eller hallon och glass till ett lägre pris än bara jordgubbarna.

Även om man verkligen gillar jordgubbar får man ju göra en värdering. I alla fall om man försörjer sig själv och inte badar i pengar. Jag hade kunnat köpa jordgubbar för 100 kr litern några gånger varje sommar om jag tar mig råd, men det gör jag inte. Om det sedan beror på envishet, snålhet eller att jag inte är så beroende av en enskild matvara kan diskuteras. Antagligen lite av varje.

Vad säger du? Var går din smärtgräns för jordgubbspriset? Hade du sålt bilen eller pantsatt barnen för ynnesten av att äta svenska jordgubbar? Eller känner du som jag att om något plötsligt drar iväg i pris handlar du något annat istället?

Kryddträdgård på köksbänken

I flera års tid har jag planerat att odla kryddor så att jag hela tiden har tillgång till färska kryddor. Förra vintern skrev jag t ex följande:

”Men nu när jag blivit 'grönavågare' och flyttat ut på landet ska jag ta tag i det igen. Förra året hade jag visserligen krukor med chili, gräslök, mynta och dragon, men det kändes rätt oorganiserat. I år skulle jag vilja bli lite bättre på kryddodling.”

Jag kom ingenstans med detta då, mer än att jag alltid odlar chili inomhus. Men i år har jag kommit lite längre genom att odla oregano, basilika och citronmeliss i krukor, så att de precis som chilin kan kan skördas och hackas ner i maten på bara några sekunder.

Utomhus har jag visserligen haft gräslök och libbsticka (lite osäker på om dessa räknas som kryddor eller grönsaker), men det blir extra steg att sätta på sig skorna och gå ut på tomten när jag är mitt i matlagningen.

Nästa steg är att göra den mobila kryddträdgården ännu mer lättåtkomlig. På våren behöver den ljus och då kan jag inte ha kryddorna på köksbänken. Ibland får de heller inte plats där. Idealet (tror jag) vore att ställa alltihop på en stor bricka eller någon annan smidig lyftanordning så att växterna kan få solljus när de behöver det och stå precis bredvid spisen när det passar bättre utan att jag behöver bära fram och tillbaka igen och igen.

Och i en framtid känns en kryddträdgård bestående av chili, oregano, basilika och citronmeliss lite klen. Kanske kompletterar jag med rosmarin, salvia, persilja eller något annat. Andra förslag?

Pruta och förhandla!

Idag ett litet spartips i all enkelhet. För ett tiotal år sedan höjde mitt försäkringsbolag priset på hemförsäkringen med sexton procent. Jag tyckte att det var i saftigaste laget, så jag mejlade dem och berättade att då får jag kolla vad konkurrenterna har att erbjuda. Hastigt och lustigt ändrades ökningen till tre procent istället och jag behöll försäkringen. Det där upprepades sedan år efter år: chockhöjning -> mejl -> rimlig höjning.

Jag kom att tänka på det när jag läser om Siv, som ringde och sa att hennes abonnemang hade blivit för dyrt, och vips så sänktes priset. För mig känns det där fullkomligt självklart nu. Jag har ringt eller mejlat massor av leverantörer, både sådana jag har haft och sådana jag skulle kunna byta till, och berättat att här får ni skärpa till er om ni ska få ha mig som kund.

Det funkar förvånansvärt ofta trots att jag aldrig varit någon storkund, inte någonstans. Ibland har det inte funkat och då har jag funderat en runda till. Ofta har jag inte anlitat dem efter det, men ibland vinner bekvämligheten, och ibland har de varit prisvärda trots höjning. Oavsett vilket har jag aldrig skämts över prutningsförsöken. Man kan ju vända på det också och tänka att de gånger det funkar och företaget utan betänketid sänkt priset med tio procent eller mer, då är det väl inte jag som ska skämmas?

Nu vore det väl inte en riktig Sveriges Radio-artikel om man inte plockat in en expert för att säga något självklart. I detta fall en forskare i företagsekonomi som fastslår:

”Men om alla gjorde det här, då skulle inte företagen ha råd”.

Till det har jag två kommentarer. 1. Det skiter jag i. 2. Alla kommer inte försöka få ner sitt pris. De allra flesta sväljer snällt sanslösa prishöjningar utan att ens hota med att gå över till konkurrenten. Det är för övrigt den stora anledningen till att företag höjer priserna. För det ekonomiforskaren indirekt säger är ju att företagare inte är idioter. De höjer priset för att de kan och kommer undan med det. Så hjälp gärna till i kampen för lägre priser. Var den där besvärliga kunden som ifrågasätter prishöjningar och kräver förklaringar till svepande formuleringar om ”ökade kostnader” och ”instabilt omvärldsläge”.

Veden hemma!

Det har nog aldrig dröjt till juni innan jag fått hem årets ved, men egentligen är det inte årets ved utan nästa års. Efter första vinterns vedbrist har jag sett till att alltid köpa ved så att det räcker.

Detta i kombination med att jag fått ved har gjort att jag nu sparat in ett helt år. Under föregående vinter gjorde jag precis av med veden jag köpte 2023, vilket gör att förra sommarens ved står kvar i vedboden och den ved jag precis hämtat hem kommer inte behövas förrän vintern 26/27.

Om ens då. Förra året beställde jag femton kubikmeter. I år nöjde jag mig med tio. Det har inget med förbrukning att göra utan handlar om att det var vad jag bedömde att jag skulle få plats med i vedboden. Det var ändå innan jag snubblade över några kubikmeter ved i skogen som grannen och tillika skogsägaren hjälpte mig med.

Det är säkert bra för veden att få stå till sig ett år i vedboden. Jag har tidigare skakat på huvudet åt äldre gubbar som har så mycket ved att de skulle kunna elda dygnet runt tills de själva ska in i ugnen, och där är jag inte (än). Men känslan av att jag skulle kunna hålla mig varm de närmaste 2-3 åren utan att lägga ut en enda krona till gör mig alldeles varm, helt vedlöst.

Glad midsommar på er! Eller som vi säger i Norge: fredag.

Tok-Torsdag!

Nej, inte idag, det var förra torsdagen. Då fick jag ett mejltips från Tobbe om ett event hos Ica i Örebro kallat Tok-Torsdag. Det är en Ica Maxi-butik som har extrapris på ett åttiotal produkter. Det handlar om ”tillfälliga partier” och ”STOR risk för slutförsäljning”.

Vad gör man inte för att handla billigt i dessa tider? En del kunder väljer att sitta i kö hela natten för att inte missa utvalda extrapriser. Jag förstod det lite på Tobbe som att han var tveksam till om det var värt att sitta flera timmar i kö för att exempelvis köpa ett sexpack ägg för 99 öre. Jag är väl också försiktigt skeptisk.

Å andra sidan sitter ju folk i kö en hel natt för att försäkra sig om att få köpa ett speciellt dataspel eller gå på konsert med Taylor Swift. Jämfört med det känns Ica-vakandet faktiskt helt rimligt. Man kan väl kanske se det som en kul grej också. Jag har aldrig legat i en sovsäck på en parkeringsplats för att köpa konsertbiljetter, men jag kan tänka mig att köandet i sig är en happening, och då köar jag hellre för Bregott för 20 kr än för de kulturella exemplen ovan.

Vi är alla olika. Varje dag sitter hundratusentals svenskar i bilkö i Stockholm eller Göteborg. Fem dagar i veckan, c:a 45 veckor om året. Jag har aldrig riktigt prövat det, men jag tror att jag hade känt mig som Michael Douglas i Falling Down när han slår in tänderna på en mottrafikant. Så ja, hade jag bott i Örebro hade jag kunnat tänka mig att sätta mig i denna matkö. Om inte annat hade det blivit ett blogginlägg av det. Fast det blev det ju ändå.

En downsizing-historia

Av en slump (eller logaritm) fick jag upp en video där skådespelaren/komikern Mikael Tornving pratar om hur han gjort en resa i minimalismens tecken. I kommentarsfältet beskrev någon detta som ”6 minuter och 37 sekunder av skitnödig självömkan”, men jag upplevde det tvärtom som intressant. Se själv och gör en egen bedömning!

Jag blir själv trött på när så kallade kändisar berättar om sina liv som om allt de gör vore av allmänintresse, men tänk bort att han är en offentlig person för det har faktiskt ingen relevans här. Det han berättar om att han upptäckte att han jobbade för mycket och med fel saker tror jag att vi är många som upplevt.

Tyvärr tror jag att de flesta i det läget kör på och tänker att det ska lösa sig eller att livet väl inte var roligare än så här. Tornving gjorde något åt det. Han sålde sin bostadsrätt på 83 kvm och bytte ut den mot 38 kvm. Så gjorde han sig av med en massa saker längs vägen, bl a ”lite skog”.

I samband med flytten gick han från styrelseordförande i bostadsföreningen till vanlig medlem och slutade som bataljonschef i hemvärnet. Gissningsvis hade han kunnat göra detta utan att flytta för så mycket pengar tror jag inte att det gav. Att aktivt sänka sina utgifter möjliggjorde däremot att han kunde tacka nej till moderatoruppdrag han inte tyckte var kul. Istället såg han till att ha tid med sommarstugan och att besöka släkt och vänner. Ännu en kritisk kommentar:

”Har man en förmögenhet på 10 mille så kan man göra så.”

Är det inte typiskt att bittra människor alltid lyckas hitta en krok till sin offerkofta?! När andra flyttar, byter jobb eller gör någon annan ansträngning för att ta sig ur ekorrhjulet går det alltid att säga att ”det där funkar säkert för andra, men inte för mig”. Nu säger inte jag att alla borde downsiza (kan man säga ”växla ner” på svenska?), men alla som inte trivs med tillvaron borde försöka hitta vägar till ett bättre liv.

Alla kan inte skaffa sig en lyxvilla eller sluta jobba och segla jorden runt, men är det något alla kan så är det väl just att sälja ägodelar och sänka sina utgifter? Återigen, inte önskvärt för alla, men alla som vill kan, om de vågar. 

Byggde ett växthus

Växthus för husbehov är kanske inte dyrare än att man kan köpa dem nya, men jag tänkte ha det på på ladans södervägg och där är det bara ett par meter till en åker som jag inte äger, så jag tänkte att det skulle vara smart att bygga måttanpassat. Dessutom vore det inte riktigt jag att inte bygga mitt eget växthus. Först en ritning.

Det gör jag alltid när jag bygger något. Inte så att det skulle hålla för en bygglovsansökan, men i samband med att jag ritar upptäcker jag nästan alltid något jag inte tänkt på. Det blir billigare och enklare att kasta pappret än att bygga om halvvägs in i skapandet. Steg 2: Lägga ut materialet på marken.

Här är framsidan i mitten omgiven av de bägge kortsidorna. Färgen är min nya favorit slipersolja. Genom att måla allt i förväg får färgen tränga in även på sidor jag inte kommer åt när det är hopsnickrat. Det är särskilt viktigt på ändträ, som blir extra utsatt för fukt. Här är väggarna på plats.

Själva odlingslådan gjorde jag ungefär som mina stora odlingslådor på tomten, bara mindre.

Att den inte går ända in till väggen är dels för att odlingsytan blir lättare att nå, dels för att i en framtid kunna förlänga växthuset om jag känner för det. Har jag tid och lust kan jag ha ett tjugo meter långt växthus längs laduväggen.

Dags för glasväggar. Jag hade för ändamålet samlat på mig två spröjsade fönster och fem glasskivor, alltsammans gratis från människor utan visioner och/eller utrymme. Måttet på växthuset bestämdes utifrån glaslagret.

Nu börjar det likna något! Och det är bra, för vid det här laget visade mina förodlade tomatplantor tecken på att börja blomma i sina krukor. Väggen med dörren fick bli i plexiglas. På själva dörren var det nästan tvunget, annars hade den blivit onödigt tung för gångjärnen.

Då återstod taket. Från början tänkte jag plexiglas där med, men det visade sig att kanalplast var billigare (för här blev jag tvungen att betala pengar). Kanalplasten rekommenderas dessutom på växthus eftersom luften i den isolerar och ger en jämnare temperatur.

Även här var vikten viktig eftersom jag bestämt mig för att ventilera huset genom taket. Blir det för varmt inne (och det kan det fort bli en varm sommardag i ett inglasat hus på en södervägg) lyfter jag taket som sitter med gångjärn mot framväggen, och jag måste med enkla handgrepp kunna justera taket själv.

Så var det bara planteringen kvar. Arton tomatplantor som växt till sig inomhus. De tre längst till vänster i bild är av arten Rio Grande, de övriga hette Moneymaker – vad kan gå fel liksom … Det återstår att se. Jag har aldrig lyckats med tomater, men den här gången känns det bättre än någonsin.

Pengar? Plexiglas, glas och fönster var som sagt gratis. Virket kostade väl några hundralappar. Förutom framsidan är det egentligen bara korta spillbitar som nästan kan ses som gratis. Oljan kostade 67 kr litern. Jag har inte räknat på åtgången, men kanske gick det en liter. Kanalplasten kostade 645 kr, så för enkelhets skull kan vi väl säga att hela bygget kostade en tusenlapp. Det får man visserligen ganska mycket tomater för, men min tanke är att detta ska stå i många år och vara i stort sett underhållsfritt.

Betala för skit?

Jag skriver ofta om folk som köper skit, men nu menar jag det bokstavligt. Under sommarhalvåret säljs jordförbättringsmedel av olika typer, men för oss som inte planterat på tjugo hektar är det inga större problem att skaffa gratis gödsel.

En gödselsort har vi allihop tillgång till, den som på svenska kallas guldvatten (jag föredrar det mer rättframma norska ordet tissevann). Blandningen ska vara nio delar vatten och en del … guld, så urinera en deciliter och du har en liter ypperlig näring.

Ett annat medel som är lätt att få till är nässelvatten. Nässlor är kväverika och uppskattade av andra växter. Fyll en hink eller tunna med nässlor och täck dem med vatten. Låt blandningen ruttna i två veckor. Sedan används det på samma sätt – nio delar vatten och en del av denna illaluktande sörja. Fyll på mer vatten i nässelhinken efterhand så kan du vittja upprepade gånger.

När det gäller organiskt gödsel som koskit eller hönsskit tror jag inte att det finns en bonde som inte kan erbjuda dig en skvätt av dessa undermedel om du knackar på med några hinkar eller en släpkärra. Själv är jag så lyckligt lottad att grannbonden kommer över och ger mig en skopa skit ibland. I detta fall koskit blandat med halm.

Längst ner i bild har jag fyllt en plastlåda med detta. Planen är att använda det på samma sätt som nässelvatten och se om jag märker någon skillnad. Gödseljämföring är den typen av stimulerande hobbies jag håller på med. Inte bara för att det är kul utan också för att näringsrik jord ger näringsrik mat.

Arbetsmo... blubb-blubb-blubb

Arbetsmoralen bland unga sjunker, toleransen för bidragsfusk ökar. Det visar en rapport om ungas normer i Sverige, skriven av Nima Sanandaji. Fler människor än tidigare har inga problem med att ta emot bidrag de inte har rätt till och ser inte poängen med hårt arbete på samma sätt som tidigare generationer.

Jag tror att det stämmer, och hoppas att det inte bara beror på att jag själv blivit gubbe och gillar att se min egen grupp hamna i bättre dager. Vad beror då detta moraliska förfall på? Hur kommer det sig att dubbelt så många unga på 80-talet ansåg att det alltid är fel att ta emot pengar man inte har rätt till?

Eftersom jag redan fackat in mig som grinig gubbe går jag hela vägen och säger att sociala medier är en anledning. Vi som växte upp på 80-talet såg hårt arbetande människor eftersom vi levde i verkligheten. På nätet tar man del av en mycket begränsad del av verkligheten som fokuserar på framgång. Vad som inte visas är kampen, skitjobben och misslyckandena på vägen dit. Ungdomar vill inte bli industriledare, de vill bli artister och influencers.

Förebild?

Dessutom finns det mer och fler bidrag nu, vilket gör att fler lever på dem. Det är ju bra för dem som verkligen behöver, men jag tror att ett samhällsbygge som utgår ifrån att staten har huvudansvaret för allt helt enkelt har normaliserat bidragsberoendet. Som man ropar får man svar, heter det ju, och det tänker jag även om denna formulering:

”I rapporten framhålls att det inte bara är arbetsnormerna som försvagats, utan även tilltron till att följa samhällets spelregler.”

Inte minst när det kommer till arbetsmoral blir det tydligt för oss att politiker och makthavare inte är föredömen. Riksdagsmän jobbar tredagarsvecka utan närvaroplikt, med hög lön och många förmåner. När de slutar kan de få mångmiljonbelopp, även om anledningen är att de ruskat tupp i kollektivtrafiken. Det ger knappast en ökad arbetsmoral bland vanligt folk, eller gör oss mer sugna på att följa samhällsreglerna, när de som ställt upp reglerna beter sig så.

Vad gör vi åt detta då? Det sistnämnda kräver ”bara” några politiska beslut, men det lär inte hända. Och resten … Sociala medier lär inte försvinna. Bidragen kanske stramas åt, men jag tror inte att man kan tvinga fram arbetsmoral. Jag har fler frågor än svar alltså, som vanligt. Vad tror ni?

Sopigt rykte

Ett gott renommé kan vara viktigt. Jag har tydligen etablerat mig som ”søppelmannen” i mitt bostadsområde och nu ska jag förklara varför det är bra. Jag hjälpte den nya grannen att lägga tak. Gammal råspont bröts bort och byttes ut, läkt sattes upp och skarvades på takstolarna. Det blir mycket skräp och grannen började lasta en släpkärra för ändamålet. Han skulle slänga det gamla taket på soptippen, så jag sa: ”Släng det hos mig!”

Ingen som känner till min hangup på spillvirke blir förvånad. De två senaste vintrarna har jag fram till nyår endast eldat med sågade trävaror, men nu har jag möjligen gått ett steg till. Häromdagen fick jag ett sms från grannen med texten ”Vill du ha brädorna?” och en bild.

Klart jag ville det. Här snackar vi helt spikfritt virke, lätt att såga upp och hantera. Kanske använder jag till och med en del av det som virke. Det visade sig att grannen var hemma hos sin svåger i en närliggande by och antagligen var svågern på väg att göra samma resa till tippen, men nu slängde grannen det på sin bil och tog hit det istället. Allt för att jag likt Eddie Murphy i En prins i New York fastslagit att det är mig man ska tänka på när man tänker sopor:

Svågern blev av med sitt skräp, grannen gjorde både honom och mig en tjänst och själv sitter jag nu med ännu mera ved. Alla får göra sina bedömningar. Jag har förståelse för att man kör uttjänt virke till soptippen, särskilt om man har ont om plats. Men när grannen kom med en säck korta läktbitar som inte ens behöver sågas utan kan kastas direkt i kaminen kunde jag inte låta bli att fråga varför de inte behöll detta själva. De har öppen spis, vedspis, kaminer och till och med en fast eldningsplats utomhus för korvgrillning eller samling runt lägerelden.

Men nej, han förklarade att de nu var i städfasen, att ta hand om skräpved får komma senare. Jag tror aldrig att den dagen kommer, men jag klagar inte. Blir det en mild vinter kanske jag kan värma mig fram till februari innan jag börjar nöta på det vedlager jag själv har betalat för.

Barn ute och cyklar

Ett inlägg på Twitter fick mig att fundera.

Om jag vore tolv år hade jag varit likadan och ägt eller sparat pengar till en elsparkcykel. Det är ännu en fördel med att inte växa upp nu. För 40 år sedan fanns varken elcyklar, elsparkcyklar, segways eller andra motordrivna fordon förrän man fick köra moped. Ja, jag vet att det gick att köra moppe innan femton, men jag var ett laglydigt barn.

En annan skillnad var att skulle man någonstans fick man ta sig dit. Visst skjutsades barn även på 80-talet, men inte alls på samma sätt som nu. Jag flängde själv runt i min barndom och tränade schack varenda vecka och tävlade varenda helg, och var då hänvisad till buss, pendeltåg, tunnelbana, cykel och promenader. Skolparkeringarna var heller inte fullproppade med curlingföräldrars bilar morgon och eftermiddag.

Vad var det för bra med det då? För det första att dessa transporter var den motion jag fick. Nästan inget svenskt barn var överviktigt. Titta in på en skolgård idag. Skillnaden går inte att blunda bort. Så ointresserad av idrott som jag var hade jag nästan garanterat varit ett tjockt barn. Dessutom låg det ett ansvar inbäddat i logistiken. Det gällde att hålla koll på både klocka och tidtabeller.

Innan mobiltelefonen kunde man varken kolla resrutter på nätet eller skicka ett sms för att berätta förväntad ankomsttid. Det är stor skillnad på att ställa sig vid busshållplatsen för att ta bussen till tåget till bussen, en kort promenad över till tvärbanan och mer buss, jämfört med att bara sätta sig i baksätet på en bil och låta andra sköta resten.

Jag förstår inte min samtid

Att jag är i otakt med tiden är ingen nyhet, men nyligen hörde jag en podcast (länk till 38 minuter norsk ekonomipodd för den som orkar). Gäst var en influencer känd från Paradise Hotel, så jag tänkte väl inte precis att detta skulle vara min själsfrände. Men hon har ändå startat ett par företag, så hon kan väl inte vara helt puckad, tänkte jag. Jodå.

Bl a framgick att hon under ett års tid gjort 404 besök i matbutiken (jag var ute och sprang när jag hörde detta och höll bokstavligt talat på att ramla omkull). Där hade hon under året handlat för 240000 kr till sig och sin sambo, alltså tiotusen per person och månad, och det såg hon fortfarande som helt rimligt (”Vi var ju två”). Min månadssiffra är 864 kr, knappt 9 procent eller en elftedel av hennes, och på antalet butiksbesök blir skillnaden ännu större. Gissningsvis besöker jag inte en matbutik oftare än två gånger i månaden, så 24 om året istället för 404 (= 6 procent).

”När man handlar handlar man, och då handlar man rejält!”

Men den extrema skillnaden slutade inte där. Hon berättade att hon skulle flytta ihop med en kille på en (för bägge) ny ort, Stavanger. Istället för att hyra något till att börja med bestämde de sig för att bygga ett hus, lyxigt och handikappanpassat för att hennes MS-sjuka mor skulle kunna hälsa på under längre perioder. Den blivande sambon flyttade i förväg, men innan huset ens var färdigt var förhållandet det. Huset såldes för 2,7 miljoner under utropspriset.

Tror ni att hon lärde sig något av det? Nej, sådana människor gör ju aldrig det. Nästa gång hon köpte hus slutade det med att hon fick betala 140000 per månad bara för lånet, varav 90000 kr i räntor! Det var allt vi fick veta (förutom att hon inte hade råd att skaffa möbler), men lånet måste ha varit på 20-25 miljoner.

En annan egenhet som framkom var hennes förkärlek för abonnemang. Det var tusentals kronor som varje månad gick till tidningsprenumerationer hon inte läste, astrologitrams hon glömt bort, appar och inte minst ett gymkort på SATS som hon inte använde överhuvudtaget. Programledaren, som tidigare gjort ett slags Lyxfällan-program med gästen, hade konstaterat att det skulle gå att spara 50000 kr om året på hennes onödiga abonnemang och det tror jag på. Det billigaste SATS-abonnemanget jag hittar (och något säger mig att ”billigast” aldrig är aktuellt) går på 789 kr/månad, så bara där är det nästan tiotusen att spara.

Det märkligaste av allt är att om man skulle ställa upp min ekonomi bredvid hennes är jag inte alls säker på att hon skulle ses som den mest extrema. Hon är inte normen (ens i Norge), men om gemene man fick jämföra hennes mat-, abonnemangs- och lånevanor med min odling av grönsaker, frihet från streamingtjänster, gamla bil och återanvändning av allt från papper till gamla lakan vågar jag nästan sätta en slant på att det är jag som får UFO-stämpeln. Jag bär den inte med stolthet, men med förundran.

Undvik den lokala specialiteten!

I sommar kommer många av er resa på semester och uppleva nya saker, oavsett om ni åker till Asien eller till Askersund. Gör gärna det, att resa kan vara ett bra sätt att vidga sina vyer. Jag vill däremot slänga in en brasklapp – undvik den lokala grejen, vare sig det är en omtalad smaksensation på den lokala restaurangen eller en sport som inte finns någon annanstans.

Jag ska förklara varför. Nästan allt i vår samtid började som en lokal specialitet. Pizza och sushi fanns inte plötsligt i vartenda gathörn. Det började någonstans i världen (Italien respektive Japan i de fallen) med att driftiga människor testade något nytt, fick positiv respons, fortsatte, fick efterföljare, och till slut växte det okontrollerbart över världen.

Den lokala specialiteten på ditt resmål i sommar kan förvisso vara en sådan sak och så kan du i framtiden skryta med att du spelade falbly eller käkade forackor medan de var helt okända fenomen. Men troligare är att de inte blivit internationella succéer av en anledning – att det inte var särskilt bra. Om detta vore Beatles hade ni aldrig hört talas om det bandet:

Så skippa den där drinken bestående av mesost och vodka. Lokalbefolkningen kan vara hur stolt som helst över den, men vore den god hade den varit en internationell succé. Att den bara finns på ditt semestermål är ingen exklusiv kvalitetsstämpel, det är en överlevnadsinstinkt.

Pengabekräftelse

Money affirmation, eller pengabekräftelse, är tydligen populärt i dessa tider. Det går enkelt ut på att man ska tänka sig till rikedom genom att återkommande skriva en positiv mening eller sjunga med i en extremt fånig ramsa om pengar.

Jag är inte säker på att jag kan döma ut allt paranormalt, men det här tror jag extremt lite på. Att exempelvis tänka till sig en lägenhet tror jag är väldigt mycket mindre effektivt än att spara till den genom att avsätta och investera pengar på börsen.

Ingen skulle komma på tanken att föreslå den som vill bli duktig tiokampare att meditera istället för att motionera. Inte heller kan man bli en duktig snickare genom att skriva det på en lapp eller sjunga signaturen till Byggare Bob. Hur kan någon tro att ekonomi funkar annorlunda?

Jag tror däremot att det går att vända på resonemanget. De som intalar sig själv att de kommer att misslyckas får nästan alltid rätt. I en del fall undrar jag vad som är viktigast för dem – att behålla bilden av sig själva som offer utan egen skuld i sitt misslyckande, eller att på allvar försöka få ett bra liv.

E-handelsrekord

E-handeln slår rekord när de kinesiska lågprisbolagen Temu och Shein dumpar sina priser i Europa som följd av de amerikanska importtullarna.

Nu tittar EU på regleringsmöjligheter som till skillnad från Trumps tullar såklart anses som goda handlingar. Världen funkar så, är det inte svart så är det vitt. Det skulle ju bli så bra, det här med global handel. Alla producerar det de är bra på, och med hjälp av just-in-time-konceptet blir det heller inga osålda lager. I teorin.

I verkligheten har det visat sig ganska bra om länder blir relativt självförsörjande på sånt de behöver. Fast i ärlighetens namn är det väl sällan paketen från Kina innehåller sånt vi behöver. Ofta är det klädesplagg som ska pressas in i redan fulla garderober eller den där fiffiga juicepressen som används exakt tre gånger innan den hamnar i slutförvaring längst in i nedersta kökslådan.

Att svenskar köper kinesiskt smäck är faktiskt varken Trumps eller kinesernas fel – det är svenskarnas val. Genom att handla lokalt stödjer man det lokala näringslivet, genom att handla från Kina stödjer man den kinesiska ekonomin, möjligen också en rejäl dos barnarbete och diktatur. Men med det sagt är jag likadan själv och åker och handlar i Sverige trots att jag egentligen vet bättre.

Jag har även försökt handla kinesisk elektronik från Wish en gång, men en vecka efter beställningen fick jag ett mejl att varan inte fanns och att jag så småningom skulle få tillbaka mina pengar, vilket jag också fick. Men det var ju inte för att låna ut pengar räntefritt som jag la beställningen så jag frågade varför de annonserade ut varor som inte finns (annonsen var i det läget fortfarande uppe). Jag fick inget svar, så då gav jag upp. Jag orkar inte med strulet och det känns lite bättre i hjärtat också.

En ladugårdsvägg till

Jag tror att det är helgdag idag, men eftersom jag är osäker på vad Kristi Himmelsfärd egentligen innebär jobbar jag på som vanligt. Förra sommaren målade jag två laduväggar och avslutade texten med att säga att jag skulle ta en tredje vägg nästa år, och nu är det gjort.

Det var det inte här.

Idén om skylift sprack dock. För att komma fram till väggen måste jag gena över en åker och eftersom en skylift som klarar den höjden väger ganska mycket är det bäddat för problem att köra den över en mjuk åker. Istället blev det byggnadsställning igen. Jag började med samma ställning som jag lånade förra året, väl medveten om att den inte skulle räcka till att byta ut fönstret i mitten. Skrapa och måla kan man göra med verktygen på skaft, men man kan inte byta fönster på distans.

Tanken var att jag skulle hitta en firma som hyr ut samma ställning. Då hade jag kunnat hyra en våning till och jag tänkte att en plattform och två gavlar i en dag eller två inte kan kosta mycket, men det visade sig vara svårt. Till slut hittade jag ett företag som hyrde ut rätt fabrikat, men efter några mejl visade det sig att de saknade nästan alla delar till just den här modellen.

Halvvägs.

Men så hade jag tur. Mina nyaste grannar skulle lägga om taket på flera hus och hade lånat en byggnadsställning. Genom att ställa upp på lite handräckningsjobb i takomläggningen fick jag låna ställningen och hjälp med fönsterbytet.

Ny ställning.

Mest spännande i den processen var att det trasiga fönstret som satt där visade sig vara genomfartsled för getingar och när den vägen skars av blev de irriterade. Griniga getingar vill man inte möta på tio meters höjd hur stabil byggnadsställning man än står på. En geting fastnade i min mössa, men jag lyckades skaka av mig den innan det gjorde ont.

I det stora hela gick det väldigt bra. Jag vet inte hur många timmar det tog, men det kändes mycket lättare att skrapa och måla i år än förra året, och den här gången hade jag redan fönstret (hämtade tre gratisfönster på annons i fjol). Billigt blev det också. Eftersom fönstret var gratis blev slamfärgen enda utgiften i år med.

Klart!

Egentligen återstår fem av åtta väggar på den T-formade ladan, men de är inte lika hårt utsatta för väder och vind, så det akuta målningsjobbet är nu avverkat. Kanske målar jag resten av väggarna nästa år, men de är lägre och enklare. Annars klarar de sig några år till. I år är det hur som helst färdigmålat.

FIRE på BBC

Den som är van att höra svensk statsmedias åsikter om personer som går i frivillig pension blir nog positivt överraskad av att se det BBC-klipp jag fick tips om i kommentarfältet. Se gärna hela (8 min). Det är berättelser från ”Mr Money Mustache” och några andra som själva gjort FIRE-resan. Här är det jag tyckte var intressantast i filmen.

”Pensionering betyder, i den nya definitionen, att du har ett val.”

Säger Peter Adeney/Mr. Money Mustache som berättar att han numera jobbar som snickare, för att det är kul, men att han skulle kunna göra det som en profession om han vore tvungen. Precis som de flesta i ”FIRE-rörelsen” har han alltså ingenting emot att jobba, han vill bara inte vara tvingad att gör det. Eller som en av de övriga medverkande säger:

”Det handlar mindre om pensionering och mer om friheten att inte vara beroende av ett jobb för pengar.”

Hur går det då till? Här är några citat om det:

”Istället för att följa det traditionella stigen där du sparar lite under 50 års karriär sparar och investerar du väsentligt mycket mer under en period på 10-15 år och får möjligheten till tidig pensionering.”

”Jag växte upp i ett ganska sparsamt hushåll i Kanada med föräldrar som inte öste ut sin begränsade mängd pengar, och jag trodde att det var normalt så när jag fick ett bra ingenjörsjobb behöll jag samma livsstil, men jag fick en amerikansk lön, vilket gjorde att merparten inte spenderades. Jag tjänade bra pengar vilket ledde till investeringar och gör du det i 7-10 år med merparten av dina pengar har du tillräckligt för hela livet.” 

”För många människor är mat den andra eller tredje största utgiften, så även om man bara kan göra en liten besparing i den budgeten kan de pengarna användas för att betala av skulder eller öka investeringarna.”

”Du behöver inte vara en tuff munk som bor i ett tält i skogen, du behöver bara vara lite mindre larvig än genomsnittet. Jag kände alltid att jag levde ett extremt lyxigt liv. Det vara bara inte riktigt lika fånigt som kollegan som hade en splitter ny BMW när jag hade en gammal Subaru. Dessa små beslut gör en enorm skillnad när det gäller procentandelen av dina pengar som du spenderar.”

Vem kan bli ekonomiskt oberoende? Jag skulle svara att alla kan bli lite mer oberoende än de är, men filmen går djupare in på detta:

”Är detta bara för privilegierade människor? Jag växte inte upp i Kanada, jag föddes i Kina och i ett läge levde min familj på 44 cent per dag, så jag vet hur det är att kämpa.”

Det är ett viktigt påpekande angående en invändning/fördom som är rätt vanlig hos människor som inte lyckas spara pengar. Jag vill gärna koppla ihop det med nästa citat i filmen:

”Ju mindre du tjänar, ju svårare livet är, desto mer värdefulla blir dessa förändringar.”

Att rika människor lättare sparar pengar och blir ännu rikare är givet, men har du ett sämre läge att spara pengar kanske du istället har lättare att uppbåda den vilja som krävs. Kvinnan vars familj levde på några kronor om dagen har gissningsvis lättare att dra åt svångremmen än den som levt ”pappa betalar”-liv under hela sin uppväxt.

Och vad ska du då göra med pensionsmöjligheten? ”Ska du ligga och titta på Netflix hela dagarna?” frågar människor vars fantasi tydligen inte är mer utvecklad än så. Då kommer vi till filmens allra bästa citat:

”Tid är det bästa man kan köpa för pengar.”

Pengar, bilar och till och med människor finns det alltid fler av, men tid har vi i en begränsad mängd. Vi kan inte heller ta igen tid i efterhand. Ett par exempel i filmen är småbarn under uppväxt och gamla, sjuka föräldrar. Förlorad tid med barnen går möjligen att kompensera senare, men småbarnsåren kommer inte igen. De är lika förlorade som döda föräldrar som inte kan kramas postumt.

Mellan dessa citat visas bilder och texter om överkonsumtion och annat dumt mänskligheten håller på med. Fyraprocentsregeln hinner man också med. Det gör reportaget både informativt och positivt. Varken extremsparande eller ekonomiskt oberoende är önskvärt för alla, men att föra fram något på ett objektivt sätt och sedan låta människor själva välja vad de ska ta till sig är vad god journalistik går ut på. Tack för det, BBC!