Polarbröd

Dags att baka ett nytt matbröd, till någons glädje och andras förtret. Polarkakor, ett inte alltför nyttigt bröd, men ganska gott och det har jag inte ätit sedan jag slutade köpa bröd för några år sedan. Detta behövs:

mjölk, 2,5 dl
jäst, 15 g
honung, 30 gram
rågsikt, 400 gram (eller 7 dl)
salt, 1,5 tsk
matfett, 100 gram

Som vanligt börjar jag med att värma upp degvätskan, i detta fall mjölken, till kroppstemperatur. Till det använder jag mikron. Därefter smular jag ner och vispar i jästen och därefter honungen. Sedan i med allt annat och bearbeta degen ganska länge. Själv använder jag en hushållsassistent, men det går fint med vanliga degkrokar eller i värsta fall händerna.

Låt degen jäsa under bakduk i en timme.

Häll sedan ut degen på ett mjölat bakbord. Dela upp den i tolv bitar som du formar till runda bröd med någon centimeters tjocklek. Därefter ytterligare en timmes jäsning.

I slutet av timmen sätter du ugnen på 200 grader och gör ett mönster av hål i bröden med en gaffel. Grädda tills du är nöjd med färgen, för mig tog det ungefär en kvart.

Helt okej utseende, men inte köpenivå:

Å andra sidan tycker jag inte att det gör så mycket, inte ens om man ska bjuda på dem. Jag är perfektionist på mycket, men inte när det kommer till utseende på bröd, där är det smaken som avgör. Och priset. Jag använde skräphonung jag ändå hade hemma, så den har jag svårt att värdera. Salt kostar några ören, så det struntar jag också i. Övriga ingredienser kostade mig strax under 12 kr, så en krona per bröd. Plus elen för ugnen, som jag inte heller orkar räkna på, men jag prickade veckans billigaste strömtimme.

Tunga matspartips

Schlagersångaren och gastronomen Edward Blom har den senaste tiden blivit alltmer politisk i sociala medier och det brukar sällan bli särskilt lyckat när kändisar pratar politik. Jag tänker ofta på hur rätt Ricky Gervais hade när han sa till skådespelarna på Golden Globe-galan att de borde skippa de politiska talen eftersom de flesta av dem hade gått mindre tid i skolan än Greta Thunberg.

Men den här gången har Edward uttalat sig om något han kan, nämligen mat, och det uppmärksammar jag gärna eftersom jag tycker att han har poänger. Efter att matpriserna gått upp ville han i all välmening ge tips om att få ner matkostnaden.

Några av de här tipsen känner jag igen från min egen blogg, exempelvis att inte göra idiotköp, att inte köpa ”slöfockvaror” som han kallar dem, att köpa baljväxter torkade och att göra egen hummus. Tyvärr känner jag även igen invändningarna i svaren han fick:

• Alla bor inte med stor tomt.
• Alla hinner inte laga mat för de jobbar heltid.
• Alla har inte förvaringsmöjligheter.

Nej, det stämmer ju. Jag tänker själv inte brygga öl, lagra upp ost eller smuggelsprit, men är det inte att göra det väl lätt för sig att därför avfärda allt? Här kom ett tjugotal spartips och bara för att alla inte passar alla borde Blom hålla käften? Då känns det inte som att man vill hitta lösningar utan snarare svepskäl för att inte göra någonting annat än att fortsätta gnälla.

Fast ärligt talat går det faktiskt att odla även utan stor tomt eller jordkällare. För att inte tala om att laga mat från grunden trots att man har mycket att göra. Jag minns en sommar när jag jobbade 60-70 timmar per vecka. Just då blev det ingen hemlagad hummus, men jag åt tre mål mat per dag (inklusive matlåda 5-6 dagar per vecka) tillagade på den egna spisen utan spår av hämtpizza eller färdiga mikrorätter, så nog tusan går det med.

”Om det enda verktyget man har är en hammare ser alla problem ut som spikar”, lär Mark Twain ha sagt, och om man är vänsterpartist tycks alla lösningar se ut som skattehöjningar, tvång och förbud. När riksdagskvinnan Lorena Delgado Varas (mest känd för sin palestinasjal i plenisalen – kanske är det väldigt kallt där) svarade att många redan gör sitt yttersta, så nu återstår bara ”politiska åtgärder” replikerade Blom att en sänkning av matmomsen vore önskvärd, men den bollen duckade hon.

I vanlig ordning vill man väl istället försöka begränsa livsmedelshandlarnas möjligheter att ta ut vinst. Det faktum att av varje hundring man betalar till kassörskan går 30-35 kr till Lorena och hennes politikerkompisar är inget problem i hennes värld.

Sälj själv eller bli bestulen

För den som vill sälja begagnat, men inte orkar lägga ut grejerna till försäljning själv finns Sellpy. Jag har tidigare konstaterat att de skriver torftiga annonser som de stöttar upp med dåliga bilder, men nu finns det tydligen ytterligare ett skäl att undvika dem. Kunder upplever att Sellpy stjäl!

Flera kunder som lämnat in grejer till Sellpy för försäljning upptäckte att visst försvann försäljningsobjekten, men inte för att Sellpy sålde dem. Istället sorterar de bort dem av någon anledning, som att en märkesjacka inte skulle vara äkta. Då har Sellpy ett upplägg där ägaren måste be om att få tillbaka grejerna och det inom tre dagar, annars blir de av med dem.

Sellpy själva säger att den ”bild som förmedlas är mycket beklaglig” och det hade jag också tyckt om någon beskyllt mig för att lura och bedra. Ett smart sätt för att slippa dylika anklagelser är att inte stjäla. Kanske skulle de prova det!

Ett företag med ett liknande namn och affärsidé var Swappie. Dit kunde man sälja sin gamla mobil om man inte orkar göra jobbet själv, men de verkar ha lagt ner nu. Kanske hittade de inte fler att blåsa för jag har hört massor av klagomål och när någon la ut en varning för Swappie fick de alltid kommentarer från andra som kände sig lika lurade.

Jag är ju typen som drar igång rättsprocesser mot företag som Sellpy och Swappie även om jag på förhand skulle veta att det är en förlustaffär, men dessa företag vänder sig ju i första hand till människor som är lata eller för upptagna för att jobba själva, och som dessutom är villiga att avstå pengar av den anledningen, så det är nog oftast ganska riskfritt.

Mitt förslag är att du gör ett grundligt researcharbete innan du anlitar den här typen av mellanhandsföretag. Självklart finns det seriösa alternativ. Bäst är nog ändå att sälja själv. Det är faktiskt inte så jobbigt, ofta får man bra betalt för extraarbetet och så slipper man bli lurad av företag som satsar på att du inte orkar kräva din rätt.

Begagnade möbler 2.0

Det här tror jag på. En tjej som köper in begagnade möbler som hon sedan renoverar och säljer vidare.

Den ekonomiska risken är nästan obefintlig, det finns väldigt mycket billiga secondhand-möbler. Jag tror till och med att en duktig möbelsnickare skulle kunna göra detta med enbart bortskänkes-möbler, men hon får ju ett större urval genom att betala. När man säljer möbler begagnat och orenoverat handlar det oftast om att bli av med skiten. Man hade kunnat ta dem till tippen, men på det här sättet får man i alla fall bärhjälp.

Jag sålde själv ett rokokoskåp för några hundringar till en tjej som skulle ta bort alla metallbeslag och därefter lacka det träfärgade skåpet med vacker intarsia blanksvart. I mina ögon en klar försämring, men hon hade gjort det förr, visste hur lång tid det skulle ta och vad hon skulle få för det färdiga skåpet.

”Hur ska jag få ihop det här nu då...?”

Lider jag då inte som dokumenterad snåljåp över att jag inte kom på idén själv, renoverade skåpet och drog in de där pengarna? Inte ett dugg! Jag har varken utrustningen eller kunskaperna. Hade jag gett mig på jobbet skulle jag antagligen lägga ner så mycket tid att det knappt hade lönat sig. Jag har däremot några idéer om att tjäna pengar på att bygga från grunden, men mer om det längre fram (nu byggde jag åtminstone en så kallad cliffhanger).

En hall

Jag fick en paus i källarbestyren och tänkte att då kan jag renovera en hall. Det borde ta en vecka. Att jag aldrig lär mig, det tog såklart över en månad plus avbrott för sjukdom i två veckor. Men okej, då jobbade jag inte precis heltid med den mer än högst någon dag.

Rummet hade en omålad vägg som jag tror kommer sig av att de förra ägarna satte upp en skiljevägg för att göra ett badrum av utrymmet bakom. Inget större fel på resten av rummet, men istället för att bara måla en vägg i ungefär samma nyans som resten ville jag hellre göra om hela rummet.

 

Väggar och tak slipades och då upptäckte jag att färgen spruckit i spontarna på många ställen. Det skulle kanske gå att slipa rent, men har det spruckit en gång spricker det väl igen, så jag valde istället att smeta latexfog i sprickorna.

Detta är ett av många rum i huset med korkmatta. Jag har inget religiöst emot det, i ett kök eller annat rum man gör rent ofta kan det till och med vara praktiskt, men eftersom det här är en hall på övervåningen bestämde jag mig för att byta ut den. Under korkmattan låg en spånskiva och under den skulle det kunna dölja sig ett gammaldags trägolv, men det tror jag knappast så jag valde att spara spånskivegolvet som var jämnt och fint.

På det tänkte jag lägga något slags klickgolv/parkett, men upptäckte att det är mycket dyrare nu än när jag senast köpte det, 2006. Laminat kändes som en B-lösning, så jag kollade andrahandsmarknaden och hittade en människa på rimligt avstånd som hade köpt knappt tre paket parkett mer än hon hade behövt. Jag behövde fem kvadratmeter och köpte nu sju för en tusenlapp.

Taklisterna målade jag, men golvsockel fick jag köpa ny eftersom sockeln på den nya väggen inte matchade resten och dessutom var extremt ful. Den nya kostade 257 kr, väggfärgen kostade 777 kr och så gav jag 418 kr för tröskellister och kvartsstav. Takfärg och grundfärg hade sedan tidigare precis som spackel och latexfog. Totalt kostade rummet 2452 kr om jag räknar bort det jag redan hade, och arbetskostnaden får jag skriva av på ”nöjeskontot” eftersom allt gick att göra själv.

Catwalk-prov.

Det här tycker jag är viktigt. Det är så lätt att vänta med någon list för ”rummet funkar ju”, men alla som någonsin ägt sitt hem vet att väntuppgifter ofta kommer att dröja flera år. Kanske tar man inte itu med dem förrän det är dags att sälja och flytta vidare. Därför ger jag mig inte förrän varenda liten skitdetalj är klar.

Före.

Efter.

Jag är nöjd med alltihop. Att få samma färg i hela rummet gjorde en enhetlighet jag har saknat. Samma sak med enhetlig golvlist, och det nya golvet tyckte jag blev ett riktigt lyft. Nu är det bara att ta tag i övriga tolv rum.

Sakletare

Med risk för att göra mig osams med hela Sverige vill jag härmed erkänna att jag aldrig gillat Pippi Långstrump. Jag tycker att det var en självupptagen och stöddig människa jag hade tagit omvägar för att slippa träffa. Men några guldkorn hittade hon, eller rättare sagt den överskattade författaren Astrid Lindgren (några läsare kvar nu?). En av dem var uttrycket sakletare, ”en sån som letar efter saker”. Den som tycker att det här låter som juridisk gråzon kan jag glädja med att en jurist har gått igenom juridiken under Pippis bravader, bl a just detta:

Jag har, helt i enlighet med Lagen om hittegods, 1938:121, lämnat saker till dess rättmätiga ägare, bl a en mobil, ett körkort och en plånbok med innehåll. Och en hörapparat jag hittade på en badstrand lämnade jag till polisen. Hoppas att ägaren fick tillbaka den eftersom jag fick stå och vänta en hel jävla timme hos polisen för att få lämna in den.

Men så hittar jag saker som inte har ägare. Pantburkar såklart, men också byggmaterial. I somras plockade jag upp en tryckimpregnerad sextumsregel (43 kr per löpmeter) längs vägkanten som jag fick användning av veckan därpå. Och häromdagen gick jag förbi en frigolitskiva. Sådana använder jag som isolering under taket i bikupor (håller värmen på vintern och isolerar mot värmen i solsken sommartid) och då ska de vara 46x46 cm.

Den upphittade till vänster.

Som synes är en hörna borta på den övre ”förebilden”. Jag var rädd för att den därigenom skulle bli för liten, men eftersom jag inte hade något måttband med mig fick den ändå följa med hem. Det såg trist ut med frigolit i diket, så jag tänkte att jag i värsta fall får kasta den. Väl hemma konstaterades att den i stort sett var tillräckligt stor, så jag skar bort skadan och kan leva med att det ändå fattas några millimeter.

Jag inser att det är rätt lite pengar i begagnad frigolit, men jag förbrukar dessa plattor (bina äter dem när de kommer åt), det kostade mig ingenting, jag fick tvärtom städa upp lite i närmiljön och jag blir lite glad av sånt här. Förutom att jag tror att det lönar sig att tänka ekonomi även i det lilla genom att befinna sig i ”sakletarläge”. Det får man ge Astrid.

Grusad husdröm

Jag har tidigare bott i hus som stått på plintar. Det har sina fördelar, men det blir ju inte mycket till källare då. Har man källare under marknivå vill man hindra vatten från att tränga in genom väggen. Det finns lite olika sätt, från plast och sten upp till dräneringsrör som leder bort vattnet.

Jag har ett gammalt betonghus och en oinredd källare. Fördelen med det är att det inte är så himla noga förutsatt att källaren är torr, men det kan vara värt att kolla på det ändå. Runt huset sitter en platonmatta och utanför den grus. Eller det var åtminstone så en gång i tiden. Nu har gruset sjunkit undan och gräs och jord tagit över ytskiktet. Det gör att man nästan inte kan klippa gräset utan att köra gräsklipparen ända in i fasaden eller använda en trimmer närmast väggen.

Så jag bestämde mig för att gräva bort gräset närmast huset, lägga dit en markduk och fylla på grus upp till marknivå. Eller rättare sagt lite över för man vill ju att regn och smältvatten ska rinna bort från huset, inte in mot väggen.

För ändamålet använde jag ett par spadar i olika storlekar, markduk jag hade sedan gammalt, ett ton grus köptes in och och i övrigt användes bara egen tid. Att jobba med sten och grus är inte min favoritsysselsättning och dessutom var jag fortfarande lite småkrasslig sedan Helvetesinfluensan, så jag delade upp arbetet över några dagar, ett par timmar då och då.

Men nu är det klart och jag räknar med att inte behöva ägna denna del av huset en tanke de närmaste tio åren. När man äger hus finns det alltid något att pyssla med, så jag blir inte sysslolös för det.

Män och kvinnor är olika

Rubriken kan låta självklar, men inte om du läst Nordnets Frida Bratts text ”Färre kvinnor än män har ett eget sparande”. Där litar hon nämligen blint på människors egna känslor kring sparande och att alla är exakt likadana. Lyssna t ex på detta:

”Mer än hälften, 55 procent, av kvinnorna svarar nej på frågan om de har ett eget sparande som är tillräckligt stort för att förändra den egna livssituationen. Motsvarande siffra för män är 50 procent.”

Jag fattar ju att detta var precis vad Frida ville visa i samband med kvinnodagen, men vi som lyckligtvis getts chansen att umgås med både kvinnor och män skulle kunna spåna lite kring vad dessa uppgifter är värda.

Skulle du t ex säga att det finns ett mönster kring behov av säkerhet i din bekantskapskrets, att det ena könet verkar kräva lite större säkerhetsmarginaler än det andra? Det skiljer sig såklart från individ till individ och jag har själv slagsida åt det kvinnliga hållet på denna punkt, men de jag känner som anser att en frisk kropp är tillräcklig garant för att kunna starta ett nytt liv trots ett tomt bankkonto är samtliga män.

Det finns antagligen genetiska skillnader sedan flera tusen år här. Kvinnor tar ett större ansvar för barnen, män för fysisk säkerhet. Således tar männen hand om akuta hot såsom invaderande grizzlybjörnar medan kvinnorna har mer koll på hushållet i sin helhet. Det gäller inte alla familjer, men jag pratar om tydliga mönster ända sedan vi bodde i grottor.

Så varför svarar färre kvinnor än män ja på om de har förutsättningar att ”förändra din egen livssituation, till exempel säga upp dig från jobbet eller bryta upp från en relation”, för att de har färre antal årsförbrukningar på bankkontot eller för att de vill ha större marginaler än männen för att kunna svara ja? Spelar det någon roll? Troligen inte. Målet för Frida Bratt och Nordnet var helt säkert att visa att kvinnor har det sämre än män.

Hade målet istället varit att kvinnor ska få ett bättre sparande kunde man ha pekat på att kvinnor (återigen generellt) sparar med mycket lägre risk – och därmed lägre långsiktig avkastning – än män. Ibland är självförtroende positivt, men om målet med artikeln var att utmåla kvinnor som offer tror jag att den är helt fulländad. Eller är det jag som är en kvinnohatande manschauvinist som inte fattat något? Tyck till i kommentarsfältet, gärna genomtänkt och ännu hellre respektfullt.

Nio av tio lever

I september gav jag mina tio bisamhällen sockervatten, 15 kilo socker per kupa. Sedan är det meningen att bina ska klara sig själva hela vinterhalvåret, genom att packa ihop sig i ett klot med drottningen i mitten och hålla värmen genom att sitta och vibrera.

Men det är lika spännande varje vår. Inte minst förra året när det vid flera tillfällen var över 30 minusgrader. Ska verkligen en grupp insekter klara stormar och kyla helt själva? Vanligtvis är svaret ja. När det blir sol och värme i slutet av vintern ser jag livstecken i kupa efter kupa.

I år har jag gjort det systematiskt genom att slänga på ett foderkar med lite extra mat utifall att årets vår bli lika tveksam som föregående för då riskerar de att svälta ihjäl efter vintern, vilket ju vore försmädligt. När jag ändå lyfte på locken såg jag att kloten var intakta. I några kupor riktigt starka. Bara i en kupa var det så ont om bin att jag är tveksam till om de kommer att överleva (den var för övrigt svag redan i höstas).

Om skiten träffar fläkten tycks jag ändå ha nio samhällen kvar och det är jag väldigt nöjd med. Men det är klart, jag hoppas fortfarande att även det tionde ska stå ut tills värmen återvänder. Ger jag dem några ramar med yngel från starkare samhällen kan de kanske överleva tills faran är över. Ett samhälle värderas till minst 5000 kr, alltså bara bina, inte kupan. Skulle det återhämta sig blir det minst det dubbla i honung i höst. ”Då snackar vi bigga pengar”, som Thorsten Flinck hade sagt.

Någon gång i april vet jag mer, om vi får vår innan dess. Det krävs minst tolv plusgrader för att jag ska inspektera en kupa och kolla att drottningen lever och lägger ägg och att alla de övriga bina mår bra och gör vad de ska. Även jag har frusit min beskärda del i vinter, så det ser jag fram emot.

Deklarera second hand?!

Jag fattar att det finns extremfall där privatpersoner är skyldiga att deklarera begagnatförsäljning, men ingen människa kommer att göra det frivilligt, så när SVT ”reder ut” detta med Skatteverket blir det fånigt.

99 procent eller mer av det som säljs begagnat har en gång i tiden varit värt mer än det senast såldes för. Huruvida det inträffat under den senaste försäljarens ägo går inte att veta, men det gäller såklart även Skatteverket. På de flesta sajter kan de inte ens se försäljningspriset, bara utropspriset. Vad du sedan gjort för deal med köparen kan de omöjligt veta, men de kan fråga. Har du köpt billigt och sålt dyrt är du fortfarande inte skattepliktig med mindre än att du tjänat 50000 kr under året.

Vi kan inte hindra Skatteverket från att plöja ner X antal miljoner i kontroller, men det skulle förvåna mig om de lyckas tvinga en enda människa att skatta vinster på secondhandförsäljning. Och till vilken nytta? Ibland borde staten bara acceptera att här är det pengar vi inte kommer åt utan att lägga minst 5 kr på att få in varje skattekrona.

Förutom att det är en dålig affär på kort sikt riskerar det att få ett i grunden ganska skattetolerant folk att börja hata statens klåfingrighet och istället engagera sig i att slippa betala skatt. Skattesystemet bygger på att människor i allmänhet är okej med att betala skatt, men uppretade människor kommer att börja gå in för att jobba svart, vara tydliga med näringsidkare att ”jag behöver inget kvitto på det jag köper” och i största allmänhet bli avogt inställda till att betala skatter de tidigare tyckt varit rimliga.

Det är vad Skatteverket kan åstadkomma genom att vara alltför nyfikna, för att inte säga giriga. Själv bor jag i Norge där medborgarna ges ganska stora möjligheter att tjäna pengar på hobbyverksamhet eller dra in tillfälliga inkomster utan att behöva skatta bort allt. Jag är övertygad om att den norska staten tjänar på att inte springa av sig benen för att dra in skattepengar de troligtvis ändå aldrig hade kommit åt. Tvärtom!

Årets odling

Jag tänkte – som vanligt – att jag hade gott om tid att dra igång årets odlingssäsong, men så kom livet emellan. En influensa som gjorde att jag knappt tog mig upp ur sängen kostade mig nästan två veckor och åtta kilo. Det där sista gjorde inte så mycket. Hälften var onödiga trivselkilon jag ändå tänkt ta tag i och resten har redan kommit tillbaka. Men tolv dagars fördröjning av livet hade jag inte planerat för.

Kaos på flera fronter och bl a hög tid att sätta frön i jorden. Nu hade jag redan köpt in årets grödor och gjort en grov planering av vad som ska ner vart, men man kan inte odla mentalt, jobbet ska göras också.

Högt kilopris.

I år hade jag hittills köpt tolv grönsaker, varav ungefär hälften är gamla bekanta som jag odlat tidigare med viss framgång. Där återfinns bl a morot, squash och grönkål. Några nykomlingar är mangold, blomkål och selleri. En satsning som förvånar mig själv är tomat. Det är den växt jag provat och förkastat flest gånger av alla, det misslyckas varje gång. Samtidigt gillar jag tomater och när ”alla” andra får till det vore det väl själve f-n om inte jag också skulle lyckas. För ändamålet blir det ett slags växthus som jag får återkomma till i ett senare inlägg.

Något annat jag återkommer till är den kryddträdgård i inomhuskrukor jag bestämt mig för att ha. Samtliga kryddor har jag odlat tidigare – basilika, oregano, citronmeliss, mynta och givetvis chili – men inte samtidigt. Jag ser fram emot att alltid ha dessa i färsk form på armlängds avstånd från spisen.

Hälften av grönsakerna förkultiveras nu i krukor inomhus för utplantering runt maj. Då tar jag höjd för att förodlingen blir lika totalt misslyckad som förra året så att jag får köra direktsådd ute när frostrisken är över. Det första problemet är att få plats med allting i bra ljus i rum med hyfsad värme.

Förutom växthus till tomaterna ska jag dessutom snickra några nya odlingslådor till årets potatisodling, så mycket återstår innan jag kan fokusera på ogräsrensning. Jag tycker att jag haft en rätt brant inlärningskurva och de senaste två åren lärt mig mycket om vad som funkar. Det ger en kick att gå ut i trädgården med en kniv och en bunke för att skörda dagens middag, och mat i butik blir ju inte billigare.

Vad kostar en kartplats?

Ett mejltips från Henrik som uppmärksammat Skellefteå kommuns anställningsannons för att ”sätta kommunen på kartan”.

Lite oklart vad man egentligen annonserade efter eftersom de sökande själva skulle välja arbetsuppgifter och titel. Klart är däremot att kommunens kommunikationsstrateg (undrar just hur kommunen hade klarat sig utan hennes skarpsinne, kanske värt att prova?) tyckte att detta var ett bra sätt att just sätta kommunen på kartan.

Själv levde jag i villfarelsen att Skellefteå redan fanns på kartan, men eftersom jag aldrig varit sugen på att flytta till kommunen har jag inte funderat så mycket på vad den har att erbjuda. Däremot vet jag vad jag nu associerar kommunen med – gränslöst flum och ett skatteslöseri utan like. Var det vad man ville uppnå?

”Härmed förklarar jag kommunfullmäktigemötet öppnat!”

”Jobbet” gick till slut till en 29-årig förläst Stockholmare som ska fungera som ”demokratiutvecklare”. Att en sådan inte behövdes bevisas bäst genom att man inte har haft någon fram till nu och ingen har klagat. Eller rättare sagt är det säkert många Skelleftebor som klagat på bristande demokrati, men den blir knappast bättre av att man vaskar någon miljon om året för att en tramsig reklamkampanj mynnade ut i en påhittad tjänst.

Jag står över hetsen

Studentmössa är ett ämne jag tagit upp förr. Det är för att det är ett bra exempel på något som gått väldigt fel. Den ”uppfanns” på 1840-talet för att studenterna skulle få ett gemensamt kännetecken. Jag vet inte vad den kostade då, men när jag tog studenten 150 år senare gick de lös på en knapp hundring.

Det gör de faktiskt fortfarande, men nu är de utrustade med en massa tillval som lätt får upp priset till flera tusen. Man kan få sitt namn broderat, fodertyg i ett annat mönster än det traditionella blågula och man kan till och med betala extra för att slippa en söm som går att se om man tittar efter riktigt noga.

Från idén med en uniform mössa har den blivit en individuell klassmarkör. Så kan vi inte ha det, anser politikerna i Botkyrka, Hudiksvall och Varberg. Där tänker man betala elevernas mössor med skattepengar! Oklart om det ens blir billigare för eleverna eller om tillverkarna nu hittar på ännu fler personliga tillval där man kan plöja ner sina pengar, utöver den kommunala pengen.

Det värsta tycker jag inte ens är pengarna som hade gått att använda till något vettigare utan att såväl elever som politiker väljer att helt okritiskt delta i det här spelet. Jag tror att jag gav 75 kr för min mössa. På den tiden tror jag inte ens att det fanns individuella tillval. Hur jag hade gjort idag är omöjligt att veta. Antagligen hade jag köpt en namnlös studentmössa för någon hundring, eller så hade jag struntat i mössa överhuvudtaget. Jag var faktiskt inte dummare som artonåring än att jag redan då förstod att varken studenten eller minnena satt i en keps, och jag hade vägrat att vara med i charaden.

Vi får den inflation vi förtjänar och den som hoppas på rimligare priser i framtiden tack vare rimligare konsumenter kan nog sluta hoppas nu.

Bojkotta verkligheten

En influenser bojkottar de höga matpriserna. Det låter inte jättedumt, men vad är det som har hänt? I protest mot de höga matpriserna har Filippa valt att inte handla mat under en veckas tid. Ska hon svälta? Nej, ”under bojkotten kommer Filippa Lind klara sig på de basvaror hon har i skafferiet”.

Så hon har alltså inte ändrat sina konsumtionsvanor, börjat odla sin egen mat eller handla i de billigaste butikerna? Nej, hon handlar lite extra mat veckan innan. Icahandlarna måtte bäva henne skoningslösa bojkott. Det måste för övrigt betyda att jag bojkottat matbutiker de senaste tre veckorna. Jag hade ingen aning.

Det här kan vara den fånigaste ”bojkott” jag någonsin hört talas om. Man kan kanske inte ställa så höga krav på unga människor som titulerar sig influensers, men det minsta man kan begära av någon som ska genomföra en bojkott är väl att de åtminstone förstår vad ordet betyder?!

”Stridsåtgärd som går ut på att man vägrar att köpa av eller arbeta hos någon och dylikt.”

Nu känns det kanske inte som att fröken Lind har en tydlig adressat för sin bojkott. Hon verkar mest sur för att det är dyrt att köpa olivolja, och lösningen tycker hon är att mathandlare gemensamt bestämmer sig för att genomföra en generell prissänkning på alla basvaror, eller ”i alla fall de flesta basvaror som folk är tvungna att köpa”.

I väntan på det föreslår jag Filippa Lind att hon ansluter sig till verkligheten, letar upp en billigare butik, anpassar sin konsumtion efter plånboken, hoppar över några hel- och halvfabrikat, lär sig laga mat och baka samt startar ett odlingskollektiv på universitet. Mat är dyrt, men det finns ingen anledning att tro att hon kan gnälla ner priserna. Särskilt inte om stridsåtgärden är att tänka bort marknadskrafterna.

Sjukt friskvårdsstöd

Det diskuteras ibland vilken träning som ska kunna täckas in av friskvårdsstöd. Att ”sexsalonger” inte ska göra det låter rätt givet, men jag blir inte förvånad när det händer. Företagen knyts till friskvårdsportaler med gemensamma medlemskort och plötsligt är thaimassagesalonger inkluderade i kommunanställdas friskvård.

Själv tycker jag inte detta borde vara gränsfall. Även om så dessa massagesalonger skulle ägna sig åt massage borde det inte räknas som friskvård mer än vad exempelvis biobesök eller doftljus gör. Vill man sponsra anställdas friskvård får man betala deras träning, inte att de slappar hos en massös.

Men det finns ett ännu bättre system. Sluta att manipulera personal till att ta hand om sin egen hälsa! Betala människor när de utför arbete och ta så lite som möjligt av lönen i skatt. Betro vuxna människor med att ta hand om sina egna liv!

Att staten slutar att agera föräldrar åt vuxna medborgare skulle ha ytterligare en fördel, de skulle få behålla mer av sina egna löner och sedan själva kunna välja om de vill köpa ”thaimassage” eller något annat för pengarna. En del skulle göra dåliga val, självklart, men vad är vitsen med ett liv man inte får välja själv utan som istället utformas av staten, som tror sig kunna välja bättre?

Förfallna hus lagar sig inte själva

Här är ett ämne som varit uppe förut, hus på landsbygden som ramlar ihop utan underhåll, och myndighetspersoner som är frustrerade över att deras kommuner och regioner bokstavligt talat förfaller.

Jag förstår deras frustration, för att inte säga ilska. Men vad är lösningen? Jag anar på byggnadsinspektören från Filipstads kommun i inslaget, att hon tycker att folk minsann borde ta sitt ansvar och inte låta sina hus gå tillbaka till naturen utan istället reparera och sälja dem, men så länge värdet på husen hålls på ett minimum bara pga platsen de ligger på kommer det inte att hända.

Det beror i sin tur på bristande arbetsmarknad och samhällsservice. Sedan spelar det ingen roll om du köpt huset för att bo i, ha som sommarställe eller – troligast – du övertagit huset när dina föräldrar inte längre lever eller kan bo kvar i det. Det finns inte en människa som satsar en halv miljon i ett hus som i bästa fall blir värt hundratusen efter renovering.

Vill kommunen få husen rivna får de erbjuda sig att göra det kostnadsfritt, men kommunpolitikerna har inte heller pengarna att göra detta. Alternativ 2 är att Sverige ser till att den gamla slitna klyschan ”Hela Sverige ska leva” betyder något. Glesbygdsstöd, satsningar på näringslivet, bygg upp en framtidstro – allt är tillåtet!

Men gör något, att bara snacka om hur viktigt det är att folk ska kunna bo på landet påverkar inte huspriset ett enda öre. Särskilt inte efter så många år, när generation efter generation fått lära sig att det bara är retorik från samtliga partier. Spökstäder förvandlas inte till pittoreska byar fyllda av spirande framtidstro helt av sig själva.

En Rolex?

När jag började löpträna tänkte jag att det kunde vara kul att ha en gps-klocka, för att hålla koll på puls och tempo, men inte minst för att alltid veta hur långt jag springer. För att inte riskera att sitta med en leksak till ingen nytta bestämde jag mig för att först springa 25 löprundor. Står jag ut så länge, tänkte jag, köper jag klockan. Jag har för mig att den kostade 1500 kr, vilket många ser som växelpengar, men jag är ändå nöjd med att jag avvaktade tills jag kände att löpningen var en etablerad aktivitet i mitt liv.

Detta ska inte handla om mig. Det var en bakgrund för att visa hur olika olika människor tänker. Mats, 20, köpte inte en utgående Garmin utan en Rolex för 32000 kr. Det beskrivs som en ”drömklocka”, men efter att bara ha använt klockan vid fem tillfällen ledsnade Mats på den och sålde den vidare på en auktionssajt för 20000 kr.

Sedan fick han ett helvete med att få ut pengarna eftersom Posten i Italien först skrivit att klockan gått tillbaka till avsändaren för att sedan ändra sig till att den hämtats ut av köparen. Auktionssajten skickade aldrig pengarna till Mats eftersom de inte fattat att leveransen var fullbordad. Nåväl, det där ordnade upp sig, men det är inte det som är det bestående intrycket hos mig utan att en tjugoåring slantar upp 32000 kr för en klocka han egentligen inte ville ha när han tänkte efter, och förlorade 12000 kr på en klocka han enbart använde vid fem tillfällen.

När jag köpte min femtonhundrakronorsklocka var jag nästan dubbelt så gammal som Mats och hade antagligen en betydligt stabilare ekonomi. Kanske har jag en gammalmodig syn på ekonomi, men jag tycker faktiskt att det är helt sjukt att en tjugoåring betalar tiotusentals kronor för ett armbandsur, som han dessutom inte hade behov av.

Dags för svensk DOGE?

Jag är inte så engagerad av amerikansk politik så länge den inte berör andra länder (vilket tyvärr händer alltför ofta), men det nyinrättade effektiviseringsdepartementet DOGE tycker jag är intressant. Visst lät det sunt att inrätta en myndighet för att få koll på vart statens pengar tar vägen, det hade inte varit fel i Sverige heller.

Men att Musk på en enda månad skulle lyckas spara 589 miljarder, låter helt sanslöst. Bl a skalades tvåtusen tjänster bort på biståndsmyndigheten USAID som bl a skickat mångmiljonbelopp till pengatvättsorganisationen The Clinton Foundation. Den som vill veta exakt vad man sparat på kan se det på DOGE:s webbsida.

Jag har inte gjort det och tänker inte recensera varje steg, men ser det som ett sundhetstecken om man ser varje bortslösad skattekrona som en stöld från folket. Ett annat tecken på friska vindar är att skattefinansierade människor börjar frågas vad de gör på jobbet. Det ser de själva som värsta ifrågasättandet, vilket också visar vilken skyddad verkstad de levt i. Det är självklart för alla anställda att chefen då och då vill se vad du åstadkommit, och jobbar du för skattepengar är högsta chefen skattebetalarkollektivet.

Vad vi alla undrar är väl om detta kan komma till Sverige. Svaret på kort sikt är antagligen nej, men det som börjar i USA har en förmåga att spridas över världen och till slut finns det kanske en effektiviseringsmyndighet i vartenda gammalt I-land. Sverige brukar inte längre gå i spetsen i teknik, men faktiskt började Jens Nylander granska skatteflöden med hjälp av AI långt innan jag hade sett Elon Musk hoppa på det tåget, så kanske, kanske skulle Sverige kunna överraska positivt här. Jag skulle ljuga om jag sa mig vara förhoppningsfull, men även en trasig klocka visar exakt rätt tid två gånger per dygn.

Fortsätter ni?

Priset på ett paket kaffe påstås snart gå över hundralappen. Jag är tveksam till det, men det hävdar journalister som vill ha klick och politiker som försöker göra partipolitik av misslyckade kaffeskördar.

Men att det blivit dyrt på sistone har jag noterat. Själv har jag lyckligtvis ett lager av Dollarstore-kaffe inköpt för 35 kr halvkilot, men förr eller senare kommer det ta slut för vid min senaste kontakt med företaget berättade de att de slutat att ta in det.

Så om några månader kanske jag också tvingas betala uppemot hundra kronor för ett halvkilo kaffe. Det skulle kunna göra 2 kr per mugg vanligt bryggkaffe och även om det inte låter så farligt blir det med nuvarande konsumtion ganska många tusenlappar per år. Jag har råd, men inte lust. Då tänker jag att det får bli mer te istället.

Kanske kommer jag uppskatta kaffet mer om jag dricker en kopp om dagen eller ett par koppar till helgen istället för morgon, förmiddag, eftermiddag, kväll. För övrigt tror jag att jag skulle få mer glädje per liter om jag istället för att bälga i mig stora muggar varje gång drog ner det till hälften, enligt Farbror Fris ”halv mazarin”-filosofi. Den där första härliga kaffeklunken och eftersmaken blir ju inte sämre av mindre totalvolym.

En viktig del med kaffet för mig tror jag är känslan av ledighet. Kaffet blir en belöning för ett utfört arbete eller för att jag orkat mig upp idag igen (ja, ibland krävs det inte mycket för att fira). Fram till 2010 använde jag cigaretter på samma sätt – efter måltid, arbetspass, jobbigt möte, trevligt möte... Det tog ett tag att bryta mönstret, men femton år senare tänker jag inte på rökning efter avslutad måltid, däremot kaffe.

Vad säger ni andra, kommer ni dricka lika mycket kaffe oavsett pris så länge ni har råd eller känner ni också att allt för stora prishöjningar kommer resultera i färre koppar eller mindre kaffe per kopp? Eller tycker ni helt enkelt att jag är alldeles på tok för snål när jag överväger att dra ner på kaffe av ekonomiska skäl?