Mera skit av grannen

Grannen frågade om jag ville ha ett par skopor koskit inför vintern och det är klart att jag ville! Jag har ju ont om jord i odlingslådorna och har inte hittat någon som säljer billig jord i större mängder. En soptipp ville ha tusen spänn för en kubikmeter. Det är inte jättemycket pengar, men idén med att odla är ju att spara in pengar på matinköp och man får ganska mycket grönsaker för 1000 kr. Denna dynga blandad med halm fick jag dock gratis.

Planen var att fördela den i de tomma odlingslådorna och blanda den med befintlig jord så att jag ska ha ännu mer jord i höst.

Eftersom koskiten endast kan förflyttas med grep och jorden endast med spade borde jag ha grävt i lådan först, men så fiffig var jag inte. Nu fick jag istället ösa koskiten åt ena hållet.

Sedan grävde jag bort jord, föste över gödslet till den sidan och grävde i den andra. Det blev väl inte helt fantastiskt blandat, men det får duga.

Jag tror att idén är att maskar, andra djur och organismer (det finns en hel del äckliga kryp i dessa lådor) ska bryta ner alltsammans till näringsrik och bra jord i vår. Om det funkar återstår att se, men det är åtminstone mycket mask på plats för att göra jobbet.

Jag kommer ändå försöka få tag i mer jord, men lyckas jag inte med det är lådorna åtminstone mer fyllda nu än i våras och då funkade det ju att odla i dem, så jag har ett hopp även om 2026.

Dö med noll

Dagens ämne kommer från Eme, som brukar kommentera här. Hon skriver:

”Jag har något jag undrar över som kanske är ett ämne för dig. Hur mycket pengar ska jag ha kvar när jag dör? Googlar man så får man ganska ofta upp 0 kr. Jag som inte har barn eller annan släkt som kommer att hjälpa mig tänker att ju mindre jag orkar så vill jag kunna ha råd att betala för tjänster såsom fönstertvätt, flytta grejer, städning eller vad det nu kan vara i framtiden. Samtidigt vill jag ju inte gneta alltför mycket. Skulle vara intressant att läsa om vad du och andra tänker om det? Att sluta på noll kronor verkar svårt om man ska leva tills man dör.”

Som barnlös singel har jag snuddat vid temat själv. Den som frågat rakt ut vet att jag inte haft lust att berätta vad som händer med mina pengar efter min död, och även om inte det har ändrat sig kan jag avslöja att jag inte snålar för att lämna pengar efter mig. Jag är också fullt nöjd med att ha pengar så länge jag lever.

Jag tycker att Eme formulerar tankarna bra. Vi som inte fått dödsdom från läkarna vet inte hur länge pengarna måste räcka. Det kanske man gör en dag, men då kan det vara för sent att konsumera. Ett parallellt exempel:

Min mamma jobbade med sin vikt hela livet. Under merparten av sitt liv var hon inte tjock, men lite överviktig och som de flesta av oss hade hon lättare att gå upp än ner. Så hon prövade dieter, jojobantning och fasta. Men så fick hon cancer och gick ner många kilo. Till slut visste hon dessutom att cancern var på väg att ta hennes liv. Så då sa jag att nu har du chansen att svulla in på glass, bakverk, feta såser och allt annat som försakats i decennier. Visst, sa mamma, men nu smakar det inte.
 

Detsamma kan ju gälla annan konsumtion. Jag känner folk som tänkt resa jorden runt, flytta utomlands, bygga hemma-spa osv – när de går i pension. Men om de ens lever så länge är det inte givet att de då orkar eller har lust med alla de där planerna.

Leva tills vi dör gör vi vare sig vi vill eller inte, men det är ju skillnad på hur man lever. Det vore surt att tappa marginalerna och på ålderns höst vara tvungen att förlita sig på samhällets säkerhetsnät för då blir det kanske ingenting av allt det Eme rabblar upp att hon vill ha råd till. Utöver den listan tänker jag att man vill ha råd med sjukvård, och vad den kommer att kosta vet ingen av oss. Räknar du med statens hjälp där – good for you! Jag gör det inte.

De här frågorna hänger delvis ihop med FIRE-liv, tidigarelagd pension, men då finns en möjlig reträttväg, att kavla upp ärmarna och börja jobba igen. Få 75-åringar har den möjligheten. Precis som för FIRE finns det dock böcker och en slags rörelse, ”Die with zero”.

Men där finns en deppighet jag inte upplevt bland FIRE-entusiaster. Det ses ofta som ett misslyckande att dö med pengar på kontot, att att det måste betyda att man försakat prylar och upplevelser helt i onödan. Jag kan tänka mig sorgligare slut än att dö rik. Har jag levt med marginaler kan jag dö med dem. Dessutom anser jag att oförbrukat kapital har ett egenvärde. Jag gläds åt att ha den frihet pengar ger mig. Visst, den dag jag dör försvinner den friheten, men det gör allt annat med.

Som ni märker, inte många svar från mig idag. Så nu hoppas jag att vi kan hjälpas åt i kommentarsfältet. Är det någon som har en smart metod för att dö på botten av kassakistan? Kanske kan man göra om fyraprocentsregeln och se till att under de sista två decennierna få kapitalet att minska med minst fyra procent per år. Troligen inte.

Frityroljesvindel

Erkänn att du blev lite nyfiken på dagens rubrik! Här kommer en helt osannolik soppa med frityrolja som bas.

För miljöns skull blandas biogas in i dieseln. Eller miljö kanske är mycket sagt, det görs för att få ner koldioxidutsläppen. Man gör det i Sverige och man gör det i Norge. Mycket handlas från Kina. Ni vet, landet man inte ska handla från av människorättsskäl, men klimatet trumfar allt.

En populär produkt i sammanhanget är begagnad frityrolja. När man friterar kokar man ju maten i olja och får därför en massa olja över. Silar man bort skräpet kan man blanda den med diesel att tanka bilarna med. Frityrolja innehåller vanligtvis miljövidrig palmolja, men när den redan är använd får den på det här sättet ett andra liv som inte sliter på miljön.

Så vad är haken? Det finns väldigt många kineser, men det finns också väldigt många diesellastbilar i världen, så frågan är om kineserna kan sätta i sig tillräckligt många vårrullar för att restoljan ska räcka till bränslet. Nej, det kan de inte. Det blev faktiskt så ont om begagnad frityrolja att priset på den plötsligt blev högre än för ny, ostekt olja!

Ni förstår säkert vad detta ledde till (det gjorde inte politikerna). Några driftiga kineser började sätta begagnat-etiketter på ny, oanvänd palmolja. Resultatet blev att palmoljeproducenterna fick en skjuts.

Och politikerna, som ville kunna godhetssignalera om sitt djupa miljöengagemang såg till att dieseln blandades ut med färsk palmolja (som har upp till tre gånger större klimatpåverkan än fossila bränslen), vilket i sin tur ledde till att Norge kom ännu längre ifrån att klara klimatmålen än om de inte hade gjort någonting.

Det här händer igen och igen. Politiker och makthavare gör tilltag för miljön, som i slutändan istället visar sig slå mot miljön. Varje miljon och miljard man leker bort på åtgärder som i bästa fall är meningslösa hade kunnat läggas på något vettigt – för miljön, barnfamiljer, cancerforskning eller äldrevård. Det saknas sällan vettiga hål att hälla pengar i, ändå väljer man nästan konsekvent att lägga dem på skit istället.

Stjäl om du vill, tummen upp från polisen

Jag har sällan blivit lurad av secondhandförsäljare, men så har jag knappt köpt, bara sålt. Folk i allmänhet är väldigt ärliga. En gång sålde jag en dalahäst på Tradera. Köparen var en invandrare som märkligt nog samlade på just dalahästar, och några dagar efter att han vunnit auktionen skulle han hämta och betala. Jag brukar ha koll, men när han kom angav jag ett för lågt pris. Det hade jag aldrig upptäckt, men han gjorde det när han kom hem, kontaktade mig och erbjöd sig att betala mellanskillnaden.

Men så finns bedragare som sätter fusk i system och vad gör polisen åt det? Ingenting, tydligen.

”De lägger ned alla ringa bedrägerier, det vill säga under 1 250 kronor, vilket vi är några som reagerat på för det innebär att de legaliserat ringa bedrägeri.”

Artikeln exemplifierar med en kvinna som polisanmälts 65 gånger. Med tanke på allmänhetens förtroende för polisen betyder det kanske tusen bedrägerier. Själv hade jag aldrig övervägt att polisanmäla, varför ska jag följa upp pengaförlusten med att förlora tid hos en organisation som garanterat inte kommer försöka hjälpa mig?

Vilket gör bedrägeri till en lönsam verksamhet. Har hon blåst tusen pers på tusen kronor har hon stulit en miljon och polisen har inte ens sökt upp kvinnan och berättat om misstankarna.

Polischefen i reportaget ”delar inte bilden” av nedlagda förundersökningar. Med tanke på den nya lagen om förolämpning av tjänstemän tänkte jag låta bli att spekulera i om han är lögnaktig eller dum som ett spån, men om en enda person kan begå åtminstone hundratals bedrägerier utan att polisen gör ett dugg spelar det ingen roll om de ”delar bilden” av hur verkligheten ser ut.

Det är skillnad på bild och verklighet.

”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” är ett uttryck som skapades långt innan svensk polis blev värdelös, men faktum är att polisens passivitet skapar yrkeskriminella om man kan stjäla nästan riskfritt. Nästan riskfritt, för det kan ju också leda till att folk tar lagen i egna händer, och så blir det ännu fler brott. Något annat det lär leda till är att polisen handlingsförlamning på sikt dödar försäljningen av begagnade prylar. Det här är dumt på så många sätt!

Jag gör en skylt

Jag fick en plåtskylt med en bikupa på som jag tänkte att jag kunde använda i honungsförsäljningen.

Den är ungefär en meter bred. Kupan är en så kallad halmkupa, som ingen använder idag, men det framgår ju ändå att det är bin som bor där. Till höger satt en dekal, men den gick att riva bort med ett rakblad och T-sprit. Eftersom jag är usel på att teckna/texta på fri hand var den ursprungliga planen att köpa självhäftande bokstäver, men eftersom de var slut i affären jag besökte bestämde jag mig för att ändå göra det själv. Med datorns hjälp, för att det skulle bli läsbart.

Att det ändå ser lite ritat ut beror på att jag målade vitt inuti bokstäverna innan jag skrev ut, det är ju jag som betalar tonern till skrivaren och själva bokstäverna skulle ändå skäras ut.

Nu hade jag en spraymall. Bara att klistra fast den med dubbelhäftande tejp på skylten så bra jag kunde  och spraya på.

Det gick skapligt. Med lite thinner där jag missat var skylten klar.

Under texten kan jag sedan fästa en pil, skriva ”100 meter” eller något annat som passar för stunden. Den hade blivit ännu snyggare om jag lämnat uppdraget åt proffs, men det var aldrig ett alternativ. Faktiskt inte ens önskvärt, det här passar bättre in i min image av ”glad amatör försöker”. Jag kan ha fel, men jag tror att det säljer bättre.

Opersonligt brev

En kort tid jobbade jag åt ett företag som hjälpte privatpersoner med jobbansökningar. Jag tycker att det var en vettig affärsidé. Väldigt många människor är inte duktiga på att skriva och då är det svårt att tränga igenom bruset och producera ett personligt brev som sticker ut, åtminstone om det ska sticka ut positivt och det är ju tanken.

Jag vet inte hur det gick för företaget sedan. De flyttade verksamheten och vi tappade kontakten. Behovet tycks dock kvarstå, men nu ”löser” arbetssökande det genom att låta AI skriva ett personligt brev.

Ja, ni hör ju själva. Hur skulle en dator kunna skriva ett personligt brev? Svaret är att den inte kan det, och att arbetsgivare märker skillnaden. Arbetsgivaren i reportaget, en ICA-handlare i Växjö, säger att över hälften av de cv:n han får in är skrivna av AI. På honom låter det som att problemet med att de personliga breven gjorts opersonliga är att han inte får en bild av personen bakom cv:t, men det håller jag inte med om. Om arbetssökanden visar att han inte ens orkar skriva sin egen ansökan är det nog allt arbetsgivaren behöver veta om honom.

Jag är mer AI-kritisk än de flesta, men för mig känns AI i första hand som de latas digitala redskap för att slippa tänka. Hur tusan ska man kunna få ett jobb med mer än tre sökande om man använder ett verktyg som garanterar en att inte bli bättre än genomsnittet? Tyvärr känns det inte som ett undantag utan rätt symptomatiskt för vår tid. Folk vill bli rika utan att spara, smala utan att göra avkall på mat, vältränade utan att träna och bildade utan att studera, så varför inte också få ett intressant jobb utan att ens skriva ihop sin egen ansökan?

Bilarna kör åt fel håll

De flesta av de bilar jag ägt tillverkades på 70-talet eller tidigare. Det finns för- och nackdelar med det, men en tydlig fördel är användarvänligheten. På den tiden var bilarna gjorda för att kunna repareras, och inte bara för märkesverkstäder som kan koppla en dator till bilen.

Ett tydligt exempel är glödlampor. De må ha blivit bättre, men de går ju sönder ibland. För att byta lampa i ett framlyse på en bil från 60- eller 70-talet drar man ut lampsockeln som antingen sitter fast med en liten metallbygel eller också skruvas den ut lika lätt som du öppnar en kaffetermos. Glödlampan vrider man motsols, drar ut, sätter i en ny och sätter tillbaka den. Total tidsåtgång mindre än en minut.

På en nyare bil är det inte ovanligt att man får plocka isär halva fronten för att komma åt glödlampan. I den mån vi vanliga icke-mekaniker ens kan göra jobbet tar det flera timmar, men inte ens proffsen gör det i en handvändning. Varför? Finns det några fördelar med att ett enkelt jobb man kunde göra kostymklädd kräver ett omfattande verkstadsbesök? Annat än för vinsten hos märkesverkstäderna då.

Detsamma gäller för det mesta. Jag fattar att en databox som normalt håller i tjugotusen mil kan placeras eländigt, men att byta tändstift och tändkablar eller fylla på olja behövde väl inte försvåras? Så varför flyttade man dessa motordetaljer från högst upp på motorn?

Åtkomligt och begripligt.

Mitt senaste exempel gäller bromssystemet. Jag hade en bromsslang som behövde bytas för annars gick inte bromsbeläggen tillbaka utan låg på lite hela tiden. Då fick jag lära mig något nytt. Det sitter en liten dosa bredvid bromsoljebehållaren i motorrummet som löser ut när man tappar trycket och så börjar det lysa en obehaglig röd lampa på instrumentpanelen med texten ”BREAK FAILURE”.

Det är inte värre än att man skruvar isär den, petar lite på den fjäderbelastade pinnen på bilden ovan och sätter ihop det hela igen – på min Volvo från 1974. Hade den varit några år äldre hade jag sluppit jobbet helt, men hade den varit några år nyare hade jag blivit tvungen att byta hela boxen, och vore bilen ännu nyare hade jag tvingats byta hela huvudbromscylindern.

Varför går utvecklingen bakåt? Svaret är lika enkelt som tragiskt – för att konsumenterna tillåtit den att göra det. När biltillverkarna gick från användarvänlighet till konstruktioner byggda för att endast märkesverkstäder skulle kunna meka med bilarna borde ”vi” (skyll inte på mig, jag var knappt född) naturligtvis ha köpt de bilmodeller som höll fast vid att göra bilar som gick att laga utan ett laboratorium och en åttaårig universitetsutbildning i rymdfysik.

Mekonomen 2025.

Men det gjorde vi inte och nu sitter vi här. De flesta med bilar (med tillhörande billån) de knappt kan kolla lufttrycket på, och jag med en bil lika gammal som jag själv, men på jakt efter en ännu äldre och mer lättmekad.

Värdelösa föräldrars ekonomikurs

Privatekonomisk barnuppfostran kan läggas upp på många sätt, men två saker som nästan alltid nämns är:

1. Det är viktigt att barnen får en vecko- eller månadspeng så att de lär sig att hushålla.
2. Om pengarna tar slut ska man inte kunna tjata till sig mer.

Punkt 2 är ju egentligen ganska given. Kan man handla tills det blir slut på kontot och därefter begära och få mer pengar växer man upp till en ansvarslös vuxen i stil med Malmö kommun. Så hur lyckas då svenska föräldrar? Tittar man på Länsförsäkringars undersökning är svaret: Dåligt!

”Undersökningen visar att den genomsnittliga månadspengen för barn och unga mellan 9 till 18 år ligger på 495 kronor. Men utöver detta swishas det i genomsnitt ytterligare 183 kronor per barn och månad.”

Det ger en genomsnittlig ”tjatbonus” på 37 procent. Enligt reportaget får sju av tio barn precis motsatt budskap av det önskvärda. När pengarna är slut är det bara att höra av sig till mamma och/eller pappa och säga att man misslyckats totalt med hushållandet och av den anledningen vill ha en bonusutbetalning.

”Swisha, gubbjävel!”

Att sedan majoriteten av föräldrarna inte har satt upp några regler kring detta utan improviserar alltihop gör mig inte direkt förvånad efter att ha sett siffrorna och hört mamman i reportaget:

”Jag vill ju att barnen ska lära sig att pengar har ett värde, och att det inte bara är något som kommer. Även om man har möjlighet att ge barnen pengar så tycker jag att de ska lära sig att man får kämpa lite för sina pengar.”

Det hade ju låtit fint ifall inte samma kvinna fem sekunder tidigare sagt:

”De ber inte jätteofta om pengar, men det kan väl vara att de vill gå och fika eller så med någon kompis och då får de ju det.”

Så exakt hur hade du tänkt att de ska lära sig att pengar ”inte bara är något som kommer” när du varje gång de frågar visar dem i praktisk handling att det är precis så pengar funkar?! Be om pengar till den livsviktiga aktiviteten ”fika med en kompis” och pengar kommer in på kontot helt magiskt. Hade ”Årets Björntjänstmamma 2025” tänkt att en flåsande gubbe barnen träffar på bussen ska lära dem pengars värde? För själv visar hon ju väldigt tydligt att hon inte har tänkt lära dem det, bara låtsas göra det.

”Stopp nu, blanda inte in björnar i detta!”

För övrigt tycker jag att SVT:s lista på tips till föräldrar är riktigt bra:

• Prata om ekonomi. Hur ska barnen lära sig hur pengar funkar om ingen pratar pengar med dem?
• Bestäm månadspeng, belopp och vad den ska räcka till.
• När pengarna är slut – låt dem vänta till nästa månad. Det borde vara så självklart att det inte ens kommer upp till diskussion.
• Sätt upp regler för eventuella undantag. Klart ungen ska få pengar om han/hon blir rånad och inte har pengar att ta sig hem, men fika med kompisar är inte en rimlig anledning.
• Låt barnen arbeta till sig extrapengar. Jag är djupt tacksam att mina föräldrar lät mig klippa gräsmattan, putsa fönster osv för att dryga ut inkomsten. Kort sagt, att de lärde mig hur pengar funkar, inte bara sa att det är viktigt att göra det.

Att det var illa ställt med den ekonomiska barnuppfostran kom inte som en chock för mig som följer med och är intresserad av ämnet, men att det var så illa trodde jag faktiskt inte. Jag känner mig som programledarna i Lyxfällan som varje vecka efter den inledande genomgången konstaterade att just det här hushållet var det värsta de någonsin hade sett. Att det finns skräckexempel begriper jag, men att majoriteten av föräldrarna verkar ha sämre koll än vad man borde kunna kräva av deras barn är tamejtusan skrämmande!

Jag kopplar ner

För ett par år sedan skaffade jag bredband i form av fiberkabel, men först efter mycket funderande. Här kommer sammanfattningen för den som inte orkar läsa hur jag tänkte: Jag var jättenöjd med mobilt bredband, men när anslutningskostnaden visade sig bli bara femtusen föll jag till föga.

Den totala kostnadsökningen (utöver startavgiften) blev 195 kr/månad eftersom bredbandet skulle kosta 599 kr och min mobilkostnad samtidigt gick ner från 499 till 95 kr. Ingen stor kostnad, men heller inget stort behov. Hur som helst kom jag fram till att det fick vara värt det.

En av tveksamheterna låg i att jag lämnade det mobila bredbandsnätet med massor av konkurrens till en enda fiberleverantör, troligen under överskådlig tid. På informationsmötet tog folk såklart upp detta. ”Vad är det som säger att ni inte snart höjer priset?” Svaret var att de inte hade höjt på flera år och inte hade några planer om det heller, och förresten garanterade de oförändrat pris första året.

”Du kan lita på mig, jag är bredbandsleverantör.”

Innan bläcket hunnit torka på avtalet hade bolaget köpts upp av ett större. Hur deras prishöjningshistorik sett ut vet jag inte, men exakt på årsdagen höjdes priset till 669 kr/månad. De aviserade inte ens, plötsligt var bara månadsräkningen 70 kr högre. Inga jättepengar, men ändå närmare 12 procent, vilket jag tycker att man kan kalla chockhöjning.

Tre månader senare kom nästa smäll, ett brev med överskriften ”Viktig informasjon om endring av ditt internettabonnement” och underrubrikerna ”Endring av abonnement” och ”Nye vilkår”. Ni anar säkert vad ”ändringen” bestod av – en rejäl prishöjning. ”Du trenger ikke å foreta deg noe i forbindelse med dette”, men gör du ingenting kommer till abonnemang nästa år kosta 969 kr/månad, alltså en dryg sextioprocentig höjning ifrån det ursprungliga priset på 599 kr/månad, och som redan det sved för en gniden svensk.

Det kvittar för mig att det ger mig ett ännu snabbare bredband och möjlighet att skaffa ännu fler internet-tv-tjänster som jag inte är intresserad av. Jag betalar inte nästan tusen kronor i månaden för internet till min bostad! Jag kollade på företagets hemsida och upptäckte att det visserligen fanns en tjänst för en hundralapp mindre, men det gjorde mig snarare ännu mer irriterad. Om de nu ändå nästan ska dubbla priset, hade inte de snikna jävlarna kunnat föreslå mig det billigaste alternativet, eller åtminstone upplysa mig om det istället för att försöka tvångsansluta mig till ett ännu dyrare?!

Hur som helst gör både pris och bemötande att jag inte ens överväger att behålla bredbandet. Med god marginal innan priset går upp stänger jag abonnemanget och återgår till mobilt bredband. Det enda positiva i hela soppan är att jag inte tror att de gräver upp kabeln, så om jag en gång säljer kan jag locka köparna med att det finns fiber nedgrävt ända fram till huset (vad det kostar att ansluta är inte mitt problem och knappast något potentiella köpare funderar över förrän de redan köpt).

Jo förresten, en positiv sak till! Att jag ”gör slut” med sträckt rygg och högburet huvud. Man kan inte behandla mig som skit och förvänta att jag inte ska reagera. De flesta i området fortsätter säkert att köpa bredbandstjänster. Många kommer inte ens orka kolla upp att de hade kunnat få ner priset med en hundring. De accepterar och betalar, möjligen med knuten näve i fickan. Men mig fick de inte med på tåget och det ger mig högre självkänsla. Och mer pengar.

Halloween-hysteri

Jag är så gammal att i min ungdom firades Alla helgons dag den här tiden på året. Då begav man sig till kyrkogården för att tända gravljus på sina släktingars gravar, alternativt på minneslunden där de grävts ner.

Detta tjänade detaljhandeln alltför lite pengar på, så nu firas istället Halloween. Eller Temu. För allvarligt talat är det väl kinesiska producenter av skit som jublar mest. I de amerikanska halloweenbutikerna (att det ens finns sådana!) lider man av tullarna Trump satt upp mot Kina. Logiskt, eftersom det är i Kina det mesta av världens plastsmäck tillverkas.

Man kan tycka vad man vill om handelstullar. Jag är kluven. Å ena sidan tror jag på frihandel, å andra sidan tror jag inte på människan som grupp. Att köpa kinesiskt plastpynt är dumt pga miljöförstöring, pga bristen på mänskliga rättigheter i Kina, men också pga att det dränerar våra egna ekonomier att köpa självlysande pumpor och plastskelett.

OBS! Riktig pumpa och människa.

Men det fattar tydligen inte mänskligheten. Jo, jag och de flesta som läser detta, men uppenbarligen är det väldigt många som är beredda att fortsätta Temufesten som om det inte fanns en morgondag. För dem är tullar kanske inte så dumt, tänker jag, med risk för att låta som Göran Greider när han diskuterar sockerskatt.

Knölig odling

Jag drog mig länge för att odla potatis. Det är ju ändå inte så dyrt i butik, tänkte jag. Men dels har den blivit dyrare, dels har den blivit sämre. Köper jag en femkilospåse hör det numera till ovanligheterna att jag inte tvingas slänga åtminstone en handfull potatisar, ofta för att de blivit gröna och därmed kan vara giftiga.

Förra året testade jag att odla själv. Det gick bra, så i år har jag gått från en odlingslåda till fyra och resultatet blev ännu bättre. Vilket fantastiskt koncept! Man lägger några sättpotatisar i jorden. Sedan behöver man inte göra mycket mer än att vattna vid behov och efter det plockar man upp kilo på kilo!

Det här är en favoritsort att odla, Asterix. Det blev nästan bara stora potatisar och minimalt med skador, i alla fall i år. Jag brukar skörda en hink i taget. Bara vända upp jorden med en grep, plocka upp potatisarna och jämna till marken efteråt.

Innan jag går in grovrengör jag potatis, grep och händer med vatten från regntunnan, även om det tar emot mer och mer på hösten. Inne lägger jag potatisarna i blöt, borstar av dem jorden, sköljer i nytt vatten och lägger på tork.

Det här är ju lite mer komplicerat än att ta hand om butikspotatisen. Även den behöver rengöras, men på den hemodlade kan det sitta leriga jordklumpar och det tar någon extra minut per kilo. Jag gillar inte att kladda ner mig, vare sig med jord, deg eller motorolja, men i detta fall är det värt det.

Obesprutad, smakrik potatis direkt från jorden. Jag gissar att jag skördar ett kilo för runt 5 kr, men jag tycker egentligen inte att det spelar så stor roll om det blir en fjärdedel av butikspotatispriset eller bara halva priset. Jämför jag med ekologisk potatis i butik blir skillnaden ännu större. Och ingen potatis blir mer ekologisk än den jag odlar själv, med grannens kortresta koskit som enda gödsel. När jag sätter mig vid middagsbordet slår det mig varje gång att det här har jag odlat alldeles själv i min egen trädgård. Svårslaget!

”Reparera” sprillans nya grejer

 Jag har köpt nya foderkar till biodlingen. Det är en snillrik konstruktion för att utfordra bina på hösten.

Karet fylls med sockervatten och så kan bina klättra upp bakom glasväggen till vänster och sörpla i sig det utan att behöva flyga ut i kylan. Golvet sluttar ditåt så att allt rinner i binas riktning. Jag har två andra typer av foderkar sedan tidigare, plus den här varianten som jag gillar bäst, men av någon anledning är det alltid något som inte är helt perfekt. Med risk för att låta som en Lorry-sketch där man var tvungen att klippa i kablarna eftersom det var alldeles för enkelt att sätta sladden med en prick på i kopplingshonan med en prick på.

Men nu är det en gång så att världen är ur led och då är det upp till oss klarsynta att vrida den rätt. Första steget var att måla karet undertill.

Vanliga lådor målar jag både på utsida, insida, under och över, men de här karen ska bara sitta ett par veckor på kupan så då får det räcka med undersidan. Det måste dock absolut göras, bin veckar tycka att frigolit är godare än nektar så utan färg äter de upp det.

Sedan saknar karet en ram i botten, vilket gör att bin kommer att krossas om man ställer den direkt på översta lådan.

Så då plockade jag fram tunna, smala brädor ursprungligen inköpta som läkt. Först körde jag dem genom elhyveln eftersom släta brädor är lättare att skrapa rena när bina har kletat ner dem med vax och propolis (ett slags lim de producerar).

Vet inte om det framgår, men brädan längst till vänster är lite smalare än de övriga. Den fick jag klyva för annars hade jag blockerat ”brevinkastet” där de klättrar upp till sockervattnet. Och brädan på motsatta sidan är kortare än de övriga två, så då har jag alltså tre olika varianter.

När dessa var färdigsågade slipade jag dem för hand med ett sandpapper. Sedan var det dags att börja limma med sättlim.

Och när det var klart fixerade jag brädorna med tvingar.

Det går åt 5-6 tvingar och trots att jag samlat ett helt liv kunde jag bara limma en låda åt gången. Tur att jag har gott om tid, de behöver inte vara klara förrän i början av september 2026. Förutsatt att jag har fler kupor då, annars klarar jag mig med lagret jag hade. Känns bra att ligga steget före för en gångs skull, när jag nu jobbat för att hinna ikapp i bigården ungefär sedan bina började flyga i våras.

I någon blogglista beskrevs jag som en kunnig snickare och det är jag verkligen inte! Poängen är att det sällan behövs. Genom att låta saker ta tid, fråga andra som kan mer och ta ett steg tillbaka när det inte funkar kan vi vanliga dödliga renovera hus, meka bil, baka tårtor och en himla massa annat. Jag känner att trenden istället går i motsatt riktning. Det som tidigare var givet att göra själv, som att byta däck eller måla om huset, av många ses som helt självklart att lämna till fackmän. Synd! Förutom att det är lönande att göra saker själv är det ofta nyttigt, lärorikt och ger en god känsla i bröstet.

Medhavd mat på restaurang?!

Sveriges Radio hade en nyhet som jag ett tag funderade på om det var ett skämt. Tydligen kommer folk till den här killens kafé med medhavd mat och till och med bakverk av samma typ som kaféet säljer själva, och vissa av dessa ”gäster” tycks inte förstå det olämpliga.

Lämpligare rastplats.

Jag bestämde mig för att ta reda på om detta var specifikt för Göteborg, som vi ju alla vet är ett gruppboende för utvecklingsstörda fiskare (förlåt, Aktiepappa!), men det verkar inte så. Hittade t ex denna fråga i en Reddit-tråd:

”Att det är lag på att medhavd dryck inte får intas på ställen som serverar alkohol antar jag att det är lag på, men hur är det med egen mat? Får man äta sina egna mackor på en restaurang?”

Vad är det för fel på folk? En del av svaren är av typen ”Är du lite dum i hela huvudet?!”, men en del tar frågeställningen på allvar och jag har sett liknande frågor på andra ställen. Det verkar alltså finnas människor som tycker att det är rimligt att de slår sig ner på ett kafé eller en restaurang och äter sin medhavda matsäck i lokaler och möbler betalade av en näringsidkare som säljer mat.

Jag är själv en varm anhängare av matsäck. När jag säljer honung på marknader har jag alltid med egen mat och eget kaffe, trots att det alltid finns marknadsstånd där det säljs kaffe, våfflor och annat ätbart. Jag skulle inte heller drömma om att köpa godis på en biograf och det är ytterst sällan jag köpt kaffe på tåget.

Men jag ser en stor skillnad. SJ:s huvudsakliga verksamhet är att transportera människor från punkt A till punkt B, även om de är ganska odugliga på det med. Om SJ drev ett vanligt kafé skulle jag inte gå dit med medhavda mackor, precis som jag inte gör det i restaurangvagnen eller sätter mig och äter matsäck i en restaurang på Stockholms central.

”Kan jag sätta upp mitt stormkök här?”

Då har jag möjligen lite sämre samvete över att ta med eget biografgodis, för i deras fall är nog snacks en större andel av vinsten. Nu ska sägas att det är hypotetiskt, det var över tjugo år sedan jag senast var på bio. Men skulle det hända någon mer gång kommer jag ta med eget igen. Det är förbjudet, men det skiter jag i. Alternativet vore att inte äta något, jag betalar inte en hundring för en läsk och lite popcorn. Vem gör sånt? Det är ju nästan lika galet som att äta matsäck på kondis.

”Vård i världsklass” - igen

Jag har lyssnat på en dokumentär om två systrar som lider av endometrios, och jag känner igen historien. Bl a från mitt eget liv, även om det hade varit märkligt om jag haft en sjukdom som förutsätter livmoder, men jag har fått vård utomlands när Sverige inte ville.

”Men du behåller din plats i kön...”

Hör gärna det halvtimmeslånga programmet, särskilt om du tillhör den grupp som tror att svensk vård är bra. Jag var själv där en gång i tiden, men det har gått över. Systrarna Stine och Thea berättar om fruktansvärda smärtor och en nära-döden-upplevelse. Allt de möttes av i svensk vård var fokus på smärtlindring, samtidigt som de fick allt svårare att leva sina liv.

Då hittade de en möjlig utväg, att operera sig i Rumänien där läkare, till skillnad mot de svenska de mötte, sa att de kunde angripa sjukdomen, inte bara symptomen. Det fanns risker, men som jag tolkar systrarna var de i det läget villiga att spela rysk roulette om så krävdes. Så de åkte, först den ena, sedan den andra. Och blev bättre – fick tillbaka sina liv!

De svenska vårdgivarna i programmet verkar helt likgiltiga inför detta faktum. De fortsätter att fokusera på riskerna och prata om hur bra svensk vård är. En klinikchef i programmet visar ändå känslor en gång. Det är när man kommer in på att Försäkringskassan ibland väljer att betala för vården utomlands. Det tycker hon är för jävligt, att svenska patienter som vanvårdats av den svenska vårdapparaten inte ens ska behöva bli ruinerade av att de vänder svensk vård ryggen!

Till saken hör att det inte handlar om så himla mycket pengar. I reportaget nämns 52000 kr för en operation med massor av kirurger och specialister. Svenska löner är visserligen generellt mer än dubbelt så höga som rumänska, men även om operationen hade kostat det tredubbla borde det vara en no-brainer för alla – inklusive chefer i svensk vård – ifall resultatet blir skillnaden mellan ett långt och värdigt liv kontra ett skitliv i misär.

Dock sägs i reportaget att Försäkringskassan bara betalar hälften av alla ansökningar om vård i utlandet och vanligtvis får patienten lägga ut pengarna oavsett, så detta är bara en av många anledningar till att ha en buffert. Du vet aldrig när du kommer att behöva vård, men vi är ganska många som kan vittna om att du heller aldrig kan vara säker på att få den i Sverige.

Matsvinnsapp – svinnsmart eller svindumt?

Här har en yngling skapat en app för att hålla reda på kylvaror som närmar sig bäst-före-datumet så att de kan användas innan de blir för gamla. Det går naturligtvis inte att klaga på det. Han säger sig ha nytta av appen och då är det säkert andra som också skulle ha det.

För mig hade det snarare funkat som bantningsmetod, att om jag ska scanna och lägga in sista förbrukningsdag på varje vara som sätts in i kylen skulle det nog göra att jag köper färre saker eftersom jag helt enkelt inte skulle orka. Vidare tänker jag att den som får kasta mat som ”gömmer sig” i kylen hellre borde lägga tiden på att städa och organisera kylskåpet.

Det kanske är lätt för mig att säga som ensamstående som själv ställt in allt i kylen. Jag vet på ett ungefär vad jag har där och jag är helt säker på att jag inte har något som är för gammalt. Det händer att jag har det, t ex en grönsak som börjar bli ledsen. Men då vet jag om det och försöker äta upp den så fort det går, och det helt utan app.

Men jag vet att andra sliter med detta. Jag har en kompis vars familj hade två kylskåp, och han störde sig på att hans fru slängde kolossalt mycket mat, i hans ögon. Jag hade två förslag:

1. Ta bort den ena kylen. Ett kylskåp från golv till huvudhöjd, på uppemot 400 liter, borde absolut räcka till en familj med två vuxna och två barn med normala behov (ingen specialkost, egen getostproduktion eller så).
2. Rensa en hylla där ni varje dag ställer det som mest akut behöver användas, så att inget hinner bli dåligt innan det uppmärksammas.

”Nu är det brådis!”

De skilde sig istället och det löste i och för sig problemet. Jag vet inte hur mycket som berodde på kastad mat, men om det stämmer, som de säger i reportaget, att svenskarna slänger 34 kilo mat/dryck per person är det inget litet problem. Särskilt eftersom det är snittet. Min siffra blir nog ett kilo, avrundat uppåt och ifall man räknar lökskal och morotsblast som matsvinn, vilket betyder att det finns någon annan där ute som kastar 67 kilo mat, mer än ett kilo i veckan!

Så vem är jag att döma ut denna app? Gör det som funkar. Jag upplever bara att appen löser ett problem som aldrig borde ha funnits i en rimlig värld.