Behövs bankkontokörkort?

Dagens inlägg kommer från ett anonymt tips i kommentarsfältet (tack för det!). Det handlar om Mirja som plötsligt upptäckte att hennes bankkort var tomt trots att hon var säker på att det skulle finnas pengar. Det visade sig att det dragits pengar från kontot utan hennes vetskap, 157 gånger på ett halvår, totalt över femtiotusen kronor!

De felaktiga dragningarna har gått till Uber, i snitt 335 kr per ”köp”. Från början någon hundring åt gången, men ju mer bedragarna kommit undan med desto mer har de öst på. Till slut försvann det pengar upp till nio gånger samma dag, den högsta siffran jag såg var 843 kr.

Självklart är det inte Uber som företag som stulit, men det skulle förvåna mig om inte någon av deras anställda är inblandad. Jag tänker ändå på uttrycket ”Tillfället gör tjuven”. Mirja har blivit av med tiotusentals kronor i helt felaktiga transaktioner utan att märka ett enda dugg förrän hon till slut nekas att själv handla. Hur är det möjligt?!

Jag kan förstå om någon sväljer en märklig transaktion på några kronor, men 157 stycken på flera hundra var det värsta jag hört, och då har jag ändå läst om rätt många människor som är slarviga med sin ekonomi. Själv är jag extrem åt andra hållet och drar mig till minnes tre märkliga räkningar den senaste tiden:

• Min teleoperatör drog 13 kr för ett samtal till ett ”specialnummer” trots att jag hade fria samtal inom landet. Det visade sig vara till en optiker och det var inget speciellt med det. Jo, det speciella var att operatören drog pengar felaktigt och de betonade gång på gång att detta var ett mycket ovanligt fel. Jag svarade att jag skiter i hur ovanligt det är, mig drar ni inte felaktiga pengar ifrån! Till saken hör att jag hade ett autogiroavtal med dem (i strid med mina principer, men det fanns inget alternativ), så pengarna var redan borta när jag märkte det och nästa månad hade de kunnat dra mångdubbelt. Jag spärrade mitt abonnemang för samtal till ”specialnummer”. Idag har jag en annan operatör.
• Min bank drog 80 kr i en ospecificerad avgift. Jag var ganska säker på att det var korrekt, men eftersom det gällde mitt företagskonto ville jag vara säker på att kostnaden hamnade på rätt ställe i bokföringen. Även detta visade sig dock vara felaktigt. Avgiften skulle inte dras och precis som i fallet med teleoperatören kan jag bara gissa hur många andra som fått betala och som inte opponerat sig.
• Min elräkning hade en post på 487 kWh x 0,01 öre som elbolaget fick till 6,08 kr. På min räknare blev det knappt fem öre, så jag mejlade elbolaget och frågade hur de räknade. Det visade sig att korrekt specifikation hade varit 487 kWh x 0,01 krona, plus att det skulle tillkomma moms hopbakat i priset och då blev det faktiskt 6,08 kr. Alltså stämde slutsumman, så jag betalade trots att specen var åt helvete.

Om jag bara svalt dessa siffror hade jag varit 93 kr fattigare, men hade sluppit tre mejlkonversationer. De allra flesta gör så och jag kan inte klandra dem, men jag tänker att om inte jag ser om mitt hus, vem ska då göra det? En annan grej jag gör är att hålla kontot kopplat till mitt bankkort relativt tomt. Vanligtvis finns det bara ett par tusen där, och då kan jag heller inte bli av med mer pengar. Jag hade också gärna spärrat mitt kort för nätköp. Jag har bara träffat på en bank som gett den möjligheten, svenska Handelsbanken. Då fick den kund som ville utnyttja den möjligheten logga in på nätbanken och lyfta spärren inför varje internetköp. Det tar kunden tjugo sekunder och den gång man likt Mirja ska bråka med företag för att få tillbaka sina pengar tar det minst tusen gånger så lång tid, för att inte tala om all ilska och ångest det kan ge.

Var och en gör som den vill, men ingen (!) borde som Mirja undvika sitt kontoutdrag i sex månader. Den som vill handla med värdepapper hos exempelvis Avanza eller Nordnet får svara på några kunskapsfrågor för att visa att vi fattar vad vi håller på med. Jag har fått göra det flera gånger och kan tycka att alla som föräras med ett bankkort på samma sätt borde förbinda sig att hålla koll på kortet, koden, saldot och transaktionerna. Att som Mirja blunda i ett helt halvår och sedan säga att ”Jag kanske borde kolla mitt konto mer, men jag gjorde inte det” är inte i närheten av den koll jag förväntar mig av en vuxen.

Aladdin krymper och stiger

Aladdinasken har blivit 8 procent dyrare och samtidigt 18 procent mindre, vilket ger en total prisökning på 32 procent, från 238 kr/kg till 315 kr/kg. Detta ger alla Aladdinkonsumenter chansen att prova på något nytt.

För allvarligt talat, Aladdinaskar köper man väl bara för att man har dålig fantasi och framförhållning när man blivit bortbjuden. Man springer och köper Aladdin i sista sekunden för ”någonting ska vi väl ha med oss”. Det är en förbannat tråkig present och nu börjar den bli dyr också.

Köp något man har nytta av, eller en riktig delikatess som en flaska dyr olivolja eller en fin ost, exklusivt kaffe eller te. Jag är ju lite färgad av min verklighet som biodlare, men kanske skulle värdparet uppskatta en burk lokal honung. Eller köp en bok de hade uppskattat. Det kräver lite research att ta reda på vad de faktiskt tycker om, men å andra sidan visar det ett engagemang du garanterat inte uppnår med Aladdinasken.

Utöver alibi-panikköpet finns det ytterligare ett tillfälle när Aladdin kommer fram på bordet – julen. Av någon anledning finns det familjer som tycker att ett riktigt julfirande kräver massproducerade och överprisade chokladpraliner. Det är givetvis fel och om knappt tre månader kan alla testa. Samlas och gör eget julgodis istället. Det blir roligare, godare och antagligen också väldigt mycket billigare.

Alternativet är att fortsätta att köpa Aladdin. Den som hade råd med 119 kr har såklart råd med 129 kr, och ”det gör väl inget att den blivit lite mindre, det är ju inte nyttigt med godis”. Men genom att göra det rättfärdigar och accepterar man en trettiotvåprocentig prishöjning, alternativt flaggar för att man inte är den skarpaste pommes fritesen i kanoten. Du bestämmer – glöm aldrig det.

Får politiker spara?

Regeringens höstbudget ska (åtminstone i teorin) ge mer pengar i hushållens plånböcker, tack vare ett jobbskatteavdrag och några skattesänkningar. Man hoppas på ökad konsumtion, men så visar det sig att politikerna själva inte tänker konsumera mer.

Finansminister Svantesson (m) börjar dra någon lång och poänglös harang om att ”en av sönerna har en hund och bor på flera ställen”. Egentligen menar hon nog inte att hunden bor på flera ställen eller att den ska få en del av kakan utan att hon har många hål att stoppa pengarna i, för att vi ”vanliga” ska känna samhörighet. Ida Gabrielsson (v) väljer att hänga ut sin systers dåliga ekonomi, men i stort kokar politikernas svar ned till att de redan hade pengar över, så det blir ingen större skillnad för dem.

”Har ni aldrig sett en riksdagslön?”

Och då är det tydligen ett problem. Svantesson konfronteras t ex med att Oscar Sjöstedt (sd) tänker spara pengarna och ”det var väl inte det som var tanken med den här budgeten?”. Allvarligt talat kan det väl inte komma som en överraskning för reportern att riksdagspolitiker har det gott ställt? Jag kan till och med tycka att det är rimligt att så är fallet.

För egen del får jag mer respekt för Sjöstedt som säger att han har och alltid har haft en hög sparkvot än jag t ex fick av Stefan Löfven när han som statsminister satt i barn-tv och sa att han inte var miljonär. Att en riksdagsman pratar om sparkvot känns positivt, det skulle förvåna mig om flertalet av dem ens känner till ordet.

Regeringsbudgetar görs hur som helst inte specifikt för politiker och Svantesson har säkert rätt i att minskad skatt leder till ökad konsumtion. Om det är en klok prioritering för gemene man är jag mer tveksam till. Eller för världen i stort. SVT skriver nästan dagligen om hur ökad konsumtion leder till ökade utsläpp och sämre miljö (eller ja, de skriver ”klimat” eftersom de tror att klimat och miljö är samma sak). Men i detta fall verkar ”rätt” svar ha varit: ”Jag ska unna mig själv fler Temu-paket med kinesisk skit jag inte behöver.”

När en av politikerna sa att han tänkte spara pengarna säger reportern myndigt att ”De här pengarna ska inte sparas, de ska användas”, varpå politikern blir full i skratt och svarar ”Det bestämmer inte du”. Jag brukar varken vara på politikers eller journalisters sida. När de i undantagsfall inte är rörande överens blir jag lätt förvirrad, men i det här fallet väljer jag politikersidan. Dessutom hoppas jag (även det ett undantag) att folk ska ta intryck av politikerna och göra likadant – spara och bli mer oberoende.

Mangoldsoppa

Mangold är en av mina mest lyckade odlingar i år, så nu sitter jag med en mangolddjungel.

Hög tid att ställa sig frågan vad man ska ha dem till. Jag hade egentligen bara tänkt hacka ner mangold i såser lite grann som jag gör med spenat, men med gissningsvis 30 kilo i odlingslådan måste jag bli lite mer kreativ. Första idén – mangoldsoppa.

Jag har gjort spenatsoppa med lyckat resultat, så jag gör något liknande och ser hur det smakar. Detta behövs för c:a fyra portioner:

mangold, 500 gram
stjälkselleri, 100 gram
en gul lök
matfett, 150 gram
vatten, 1 liter
mjölk, 2 dl
buljongtärningar, 2 st
salt och peppar

Jag använder allt på mangolden, både stjälk och blad. Stjälkarna finhackar jag så att det inte blir för stort tuggmotstånd medan bladen grovhackas.

Den gula löken grovhackar jag också, men det nog är en smaksak. Att jag tog med selleri handlar om att även den växer så det knakar hos mig, så till skillnad från Werner & Werner får jag säga att det antagligen går precis lika bra utan selleri. Fast jag gillar den.

Mangoldblad och selleri.

Vad jag försöker säga är egentligen att om du har ett överflöd av eller föredrar någon annan grönsak (eller hittat ett schysst extrapris) kan du använda den istället. Matrecept är som religiösa böcker, de kan inspirera, men bör aldrig tas bokstavligt.

När grönsakerna är hackade fräser jag löken och mangoldstjälkarna på medelvärme i kastrullen ihop med smör/margarin i fem minuter.

Därefter tillsätter jag mangoldbladen och sellerin, som också får fräsa i fem minuter. Så häller jag i vattnet och mjölken (som säkert kunde ha bytts ut mot grädde för finsmakaren). När det kokat upp löser jag upp två buljongtärningar i soppan och kryddar. Här är det också helt fritt att improvisera med de kryddor man gillar. Jag gissar att allt från curry och timjan till dragon och rosmarin skulle funka, men själv nöjer jag mig med salt och peppar.

Låt soppan puttra på spisen i tio minuter så blir den perfekt. Gillar du inte det grönbruna utseendet kan du slänga i en ägghalva eller en klick crème fraiche. Som vanligt med soppa tycker jag att en smörgås också är på sin plats.

Jag blev positivt överraskad över hur gott det faktiskt blev. Och mättande! Jag åt soppan som en sen lunch och skippade sedan middagen eftersom jag aldrig blev hungrig, så det kanske kan kvala in som spartips.

Bröd och skådespel

Jag brukar inte läsa nyheter om fotboll, men jag kan göra ett undantag när de glider över i väsentligheter som pengar och bröd. Moldavien skulle möta Norge i en VM-kvalmatch och Dagbladets reporter gjorde misstaget att fråga tränaren om hans intryck av Norge.

I det läget hade han i stort sett bara åkt buss, men en sak hade han fått med sig, att norskt bröd kostar 7-8 euro. I Dagbladets egen artikel påpekar man lite förnärmat att det faktiskt finns billigare bröd också. Det gör det. Man kan t e x köpa lefser, mjukt tunnbröd vanligen bakat av potatis. Jag gillar mycket i norsk matkultur, men lefse är inte en av dem.

Varför är då bröd så dyrt i landet där bröd för många är liktydigt med lunch? Jag läste att bönderna säljer säd för en tjugofemtedel av priset på bröd, så det verkar inte vara där skon klämmer. Nej, det är väl samma anledning som vanligt. Få aktörer styr och konsumenterna accepterar.

Men inte riktigt alla (jag vet, det lät som gallerna i Asterix). Bröd är något vi inte måste köpa. Jag slutade själv att köpa bröd flera år innan jag kom till Norge. Det går snabbt att baka, effektiv tid under en kvart per bak. Det blir godare och väldigt mycket billigare. Jag tror till och med att moldaverna skulle bli impade av mina brödpriser.

Om någon undrar vann Norge fotbollsmatchen med 11-1, men här tycker jag att Moldaviens tränare fick in en poäng, även om det väl var öppet mål.

När staten går in i näringslivet

Vinnova, Verket för innovationssystem, satsar varje år tre miljarder på att stötta nya idéer ekonomiskt. I Norge har vi Innovasjon Norge. Det är ungefär samma sak, bara det att de skickar ut över nio miljarder på samma tid.

Kan det inte vara bra med en myndighet som hjälper igång nya företag? Nej. Enkelt uttryckt finns tre kategorier av företag. De som klarar sig på egen hand, de vars affärsidé är så dålig att de aldrig blir konkurrenskraftiga oavsett hur mycket hjälp de får och avslutningsvis de som inte klarar uppstartsfasen själva, men kan göra det med statens hjälp och därefter bli lönsamma.

Bara den tredje kategorin har ens nytta av Vinnova/Innovasjon Norge och de skattepengar detta kan ge på sikt väger omöjligen upp förlusterna man får när man satsar i de övriga två. Dessutom får vi inte glömma bort att statens riskkapitalistlajvande med stor sannolikhet stjälper företag som hade klarat sig själva om inte staten hjälpt deras konkurrenter att köpa marknadsandelar.

Så varför finns dessa myndigheter? Är det för att staterna inte begriper förklaringen ovan? Till viss del kanske. Det går ju aldrig att sätta siffror på detta eftersom vi inte har en parallell verklighet där vi kan simulera ett friskt näringsliv utan statlig inblandning. Men mest tror jag att det handlar om politikers och myndighetspersoners klåfingrighet. De tror att allt blir bättre med statlig styrning när sanningen ofta är den motsatta. Dessutom tycker de att det är kul att leka företag, deras personliga risk är obefintlig. Det kostar visserligen pengar, men inte deras.

Marknaden gör detta bättre. Ett företag som behöver pengar för att utvecklas går till börsen och säljer andelar. Tror jag på idén köper jag aktier för mina egna pengar. Om företaget lyckas får jag del av vinsten, om det går sämre får jag inte det. Riktigt så enkelt är det såklart inte, men den så kallade marknaden är inte ett månghövdat odjur som lever på andras misär och producerar ondska.

Torkade tomater

Soltorkade tomater tycker jag är en höjdare, men jag har ingen lust att betala 200 kr/kilot. Med egen tomatodling tänkte jag därför försöka att torka själv. Först över till växthuset, och det ni hör är inte en galen trummis utan regn på plasttaket.

För soltorkade tomater krävs istället sol, men jag har åtminstone en ugn. Den satte jag på 100 grader (varmluftsugn, om det gör någon skillnad) medan jag halverade färska tomater och ställde på en plåt med den skurna sidan upp. Lite salt och sedan in i ugnen en dag. Förslagsvis en dag när strömmen är billig för det tar en stund.

Eftersom syftet här inte var att grädda utan att dra vätskan ur tomaterna hade jag en liten glipa på ugnsluckan. Den skapas med ett verktyg eller en handduk. Själv använde jag en katt.

Sedan är det bara att vänta. 100 grader är inte så varmt, men man bör ändå hålla koll så att tomaterna inte bränns vid. Så här såg det ut efter två timmar.

Efter fyra timmar tyckte jag att de var torra nog, det ska ju inte bli knäck.

Lagom till det steriliserade jag en konservburk genom att koka både burk och lock. Ner med tomaterna i burken, på med olja och igen med locket.

Det slår mig när jag ser burken att det kanske skulle funka som en kul present. Visst går det att köpa soltorkade tomater, men dessa är odlade, skördade och torkade hemma på gården. Hur de smakar? Ingen aning, än så länge äter jag färska tomater varenda dag. Det får räcka.

Ett hus av pant

Det är något speciellt med pant, och i samband med att priset höjts har pantburken fått en renässans i media. Denna gång handlar det om Rickard, som i en ålder av sju bestämde sig för att köpa sitt första hus för pantpengar genom att sätta ett mål på tio kronor om dagen.

På sätt och vis gör han sedan det, som tjugoåring, åtminstone kontantinsatsen på hundratusen. Men även om reportern gör vad hon kan för att hålla myten vid liv visar en snabb huvudräkning att pantburkarna bara borde ha tagit honom halvvägs, och det under förutsättning att Rickard, 7 år, sparade allt till husdrömmen.

Men det är det jag tycker är intressant med berättelsen. Jag tror inte att Rickard egentligen köpte huset för pantpengar, fast indirekt gjorde han det. Pantburkar är nog sällan vägen till rikedom, om man inte heter Burk-Curt.

Burk-Curt, samlare och stilikon.

De kan däremot hjälpa oss att tänka rätt. Att ta med sina burkar till butiken, eller böja sig ner när vi ser en, får oss att tänka kreativt och inse att alla belopp räknas. Jag tror inte att merparten av Rickards pengar kom från panten, men så började han handla med pokémonkort också. Jag skulle inte bli jätteförvånad om han sålde grejer på nätet, skaffade ett tidigt extrajobb osv.

För så funkar pengar. Om man sparar dem man har och hela tiden letar nya inkomstkällor kommer de att bli fler, och då är pantburkarna en komponent av många. Lite på samma sätt som att den som börjar träna regelbundet troligen kommer att vilja äta nyttigare och ta trapporna istället för hissen. Bäst av allt är att detta kan påverkas. Vi kan aktivt gå in för att förbättra oss på ett område, vare sig vi är 7 eller 77.

Vinter i bigården

Ett tag trodde jag knappt att jag skulle överleva sommarens biodlande. När tredje bikupan på kort tid svärmar och försvinner med ännu en drottning är det svårt att inte känna viss hopplöshet.

Jag red dock ut både stormar och svärmar. Nio av elva kupor packade jag ihop och tog med till fjällen för att samla ljunghonung. Resterande två kupor var drottninglösa, men en av dem lyckades föda upp en ny varpå jag satte samman dem till ett samhälle.

Sommarhonungen slungades i två omgångar och gav sammanlagt 476 kilo honung. Ljunghonungen har jag slungat en gång, vilket gav c:a 50 kilo (än så länge i en tunna så det är svårt att veta exakt), men så har jag också 134 ramar kvar att slunga så fort de är tillräckligt torra, så jag räknar med en total produktion på runt 600 kilo i år.

Men det där är honungsarbete och det kommer jag att hålla på med åtminstone resten av året (det ska ju säljas också). Själva bisysslorna är så gott som färdiga för i år. Kuporna har bantats ner till tolv ramar i två lådor. På toppen av dessa finns en så länge ett foderkar där jag häller ner sockervatten i omgångar tills varje kupa fått femton kilo socker.

När det är klart får bina vila. Själv ska jag bara slunga, röra, tappa, etikettera, sälja och städa, så får jag också det. Framåt mars, lagom till nästa säsong i bigården.

Folk vet bäst själva!

Många ser det som självmål när barnlösa har åsikter om föräldraskap, men jag har åsikter om knark trots att jag aldrig knarkat. Och självmord, som jag inte heller provat. Så när Örebro universitet tycker till om jämställdhet i barnfamiljer tar jag mig rätten att kommentera. Så här står det:

”Innan barnet kom hade paren en önskan om att förhållandet skulle vara jämställt och under åren har de också delat relativt lika på det praktiska arbetet i hemmet. Men ju längre tid det gick desto mer ansvar hade kvinnorna över det forskarna kallar kognitivt arbete.”

Det är alltså inte främst arbetsfördelningen för hemarbetet som är ”problemet”, utan att kvinnorna oftare än männen tar ansvar för planeringen. ”Till exempel att ha koll på vilka dagar som läxan ska in på skolan eller vilka dagar barnet har gympa så man packar ner gympapåsen till exempel.”

Jag har nog missuppfattat vad jämställdhet är för jag trodde att det handlade om att bidra lika mycket, inte att bägge parter måste göra exakt lika mycket av varje arbetsuppgift. Jag måste t ex ha missat alla indignerade insändare från feminister som kräver att få byta två vinterdäck på familjebilen. Och trots min barnlöshet inser jag att om föräldrarna ska dela på ansvaret för den där gymnastikpåsen kommer det oftare leda till att den inte är med. Det är som det gamla skämtet:

Någon kommer uppfatta mig som bakåtsträvare nu. Jag tänker tvärtom – har vi inte kommit längre? Låt barnfamiljer fördela hemarbetet som de vill. Sluta lägg skattepengar på att uppfostra vuxna människor! Vi har olika intressen och talanger. Oavsett om det beror på arv, miljö eller något annat, kan vi inte bara få vara olika?

Krypförråd

Jag har en källare, men under drygt halva huset är det krypgrund, ett lågt utrymme som står oanvänt. Enda ingången är en lucka ifrån den riktiga källaren, en dryg meter upp på väggen. Jag fick en idé och har därför satt en termometer där i sommar. Mycket riktigt, i krypkällaren har det konstant varit kallare än i källaren.

Jag har oftast ingen värme på där heller, men varmvattenberedaren, frysboxen och fönster i söderläge gör det varmare. På vintern ger det rummet 7-10 varmgrader även när det är minus ute och det är ju bra för vattenledningarna. På sommarhalvåret har det inte spelat någon roll, men jag skulle gärna hålla mitt honungslager lite kallare under den varmaste tiden, vilket gav mig idén att omvandla de oanvända kvadratmeterna från krypkällare till lagerlokal.

Första steget blev att bygga en bro över vallgraven precis innanför luckan. Bro är att ta i, jag la in två tjocka bitar vildmarkspanel. En låda honung kan väga uppemot 20 kg, och så vill jag att det med marginal ska hålla för mina 70 kg, så totalt 100 kg åtminstone.

Luckan hade också lite att önska. Dels hade panelen börjat släppa på sina ställen och så var det ingen isolering i luckan. Så jag gjorde som med källardörren, öppnade upp den och fyllde tomrummet med isolering.

Ett par av brädorna var så dåliga att jag var tvungen att byta ut dem. De jag hade var lite färg på, men det gjorde inget eftersom jag ändå tänkte passa på att måla luckan.

Samma färg som väggen bakom efter att jag målade den i vintras gör inte luckan osynlig, men närapå.

Så nu är det bara att fylla rummet med råttsäkra och lufttäta plastlådor med honung. Sådana lådor har jag gott om, men ska nog försöka skaffa ännu fler. Teoretiskt skulle jag kunna ställa flera hundra kilo honung där inne, men eftersom jag misstänker frysrisk på vintern ska jag nog inte fylla upp så mycket att jag behöver lägga flera dagar på att utrymma det om ett par månader.

Nackdelen med gratis

Jag gillar såklart gratisaktiviteter. Jag går på kostnadsfria kulturevenemang, jag säljer honung på marknader utan avgift för säljare och anslöt mig nyligen till en löpargrupp vars verksamhet bekostats av kommunen. Gratis är gott, genom att slippa betala tar man heller ingen risk. Är teaterföreställningen skit kan man åtminstone trösta sig med att man inte betalat för den (mer än kanske genom skattsedeln, men den kostnaden får man ju vare sig man utnyttjar erbjudandet eller inte). Samma sak med dåliga biblioteksböcker, konserter osv.

Men gratis har en baksida. Folk som inte investerar pengar investerar kanske inte heller sitt engagemang. Folk som ger bort något kan strunta i funktionen för är den gratis kan man ju inte klaga (även om mottagaren lägger ner tid och bensin på att hämta en bortskänkes-grej med undermålig eller felaktig annonsbeskrivning eftersom gratis trumfar allt).

När jag uppträdde på comedyklubbar föredrog jag de klubbar som tog entréavgift. De med gratis inträde riskerade nämligen gäster som kom för att ölen kostade 29 spänn. Att det sedan stod någon på scenen och pratade om något ointressant såg de som ett smolk i bägaren som de på alla sätt försökte överrösta.

En annan typ av gratis.

Marknader. Är det gratis tjänar jag pengar från första sålda honungsburken. Har jag betalat en tusenlapp för att få stå där måste jag sälja för en tusenlapp (plus kostnaden för bensin och vägtullar, som finns typ överallt i Norge) innan pengarna går till mig. Å andra sidan, har jag betalat kan jag ställa krav på arrangören, som i sin tur kommer att förstå att jag gör det.

Det jag försöker säga är att även om gratis är gott är det inte alltid att föredra. Hade jag varit politiker kunde jag ha formulerat min slogan som ”Gratis, men med måtta!”.

En middag

Mat berör och upprör. Inte bara dieter, även hur den tillagas och för vilka pengar. Märkligt egentligen. VM-finalen i fotboll eller senaste riksdagsvalet, där kan vi inte ha parallella historier. Ett lag vann, ett förlorade, för att de var olika bra eller hade olika strategier som funkade olika bra. Men alla (som inte lever i total fattigdom) kan äta vad de vill utan att andra måste ta intryck eller bry sig.

Men jodå, jag har t ex fått höra att min mat inte ger tillräcklig näring eller att den är sjukt tråkig, men allra mest har jag fått höra att den inte kan vara så billig som jag säger. Varför i all världen jag nu skulle ljuga om det.

Och visst, jag erkänner att jag också tänker. Jag förstår folk som bälgar i sig snabbmat som varken är billig eller god. Jag reagerar när vuxna säger att de inte kan laga mat eller när personer med tydlig övervikt hävdar att de inte haft råd att äta sig mätta.

Kanske borde jag jobba med mina fördomar, men nu tänkte jag jobba på andras genom att visa lite hur jag tänker kring mat. Det är inget av mina stora intressen, men eftersom en stor del av mitt liv går åt till att äta försöker jag ändå engagera mig, och eftersom jag varken har fru eller hushållerska lagar jag mycket mat.

Det här var min middag igår. Inga korslagda sparrisar i reducerad vitvinssås, bara vanlig mat. Närmare bestämt kikärtsbiffar med stekt potatis, lök och grönkål. Jag vet, en del blir provocerade av att jag kallar något för biff trots att inga djur är inblandade, men jag har inte hittat något bättre namn. Dessa gör jag ungefär en gång i kvartalet, fryser in och tar fram efter hand, så tillagningen vid själva mattillfället består i att lägga dem på tallriken och mikra ett par minuter. Potatisen, löken och grönkålen hackas och steks, det tar max en kvart.

Det som tagit tid är odlingen. Potatis, grönkål och tomater har jag skördat hemma, liksom selleri, rödbetor och chili i biffarna. Kikärtorna är köpta, men jag köper dem torkade av ett billigt märke i en billig butik.

Är man inte beredd att lägga en kvart på matlagning undrar jag hur man har tid att äta, men i övrigt är jag med på att andra gör andra val. Alla varken kan eller vill odla, men nog borde man väl förstå hur det går till att laga mat från grunden och att det på det sättet går att äta billigt och nyttigt?

Ni som läser detta har nog en djupare förståelse än gemene man, så jag misstänker att jag ”predikar för kören” nu, men har inte ni mött samma påståenden, att man måste vara rik för att kunna äta nyttigt, eller att folk med heltidsjobb inte har tid att laga mat från grunden? Vilka andra ”argument”? Och vad gör vi åt dem? Fortsätter predika, eller är det enklast att bara nicka medkännande och därefter gå hem och koka ärtsoppa för tre kronor portionen?

Moms-trams

Regeringen föreslår sänkt matmoms, från 12 till 6 procent. Jag har ingen stark åsikt. Jag vill självklart betala så lite skatt som möjligt, men det finns rimliga argument mot förslaget. Det uppenbara är den överhängande risken att matbutikerna i det nuvarande oligopollandskapet stoppar en stor del av mellanskillnaden i egen ficka.

Ica-Stig.

Men här följer ett par helt orimliga argument i debatten. Vi börjar med ”Bra mat måste få kosta”. Det kan diskuteras om maten verkligen blir bättre av att den kostar mer, men att momsen varken går till producenter eller butiker trodde jag fram till nu att alla vuxna svenskar hade klart för sig.

Här kommer nästa invändning: ”Effekten kan bli störst för de med högst inkomster”. Eeh... ja? Om vi räknar med att de med högst inkomster också är de som kostar på sig dyrast mat skulle de tjäna mest på sänkningen av matpriserna som man hoppas att momshalveringen innebär. Det gäller för övrigt alla skattesänkningar. Och självklart finns en ”lösning”:

”Att höja olika bidrag är mer träffsäkert när det gäller att nå barnfamiljer och låginkomsttagare, säger Peter Johansson på Riksrevisionen.”

Mest likriktat blir att höja inkomstskatten till hundra procent och sedan dela ut alla pengar i bidrag. Det skulle visserligen kräva en del administration, men i gengäld kan man ju avskaffa alla andra skatter i och med att allt redan vore skattemedel. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Men vänta nu, har inte detta prövats? Och misslyckats.

Men vad diskuterar vi egentligen? En tillfällig sänkning av en tillfällig skatt. När omsättningsskatten ”oms” på svindlande 4,2 procent infördes för 1960 var det ju en temporär grej som skulle försvinna, lite grann som urinvägsinfektion. Men här är vi nu, 65 år senare, och staten fortsätter att pissa på oss, bara med högre procentsatser.

Jag må vara snål …

Jag skäms inte för att jag är snål, men får ibland (t o m här i kommentarsfältet) höra att det gör mig till en rutten människa. Det får man tycka, men när jag läser att bara 44 procent ”tycker att det är obekvämt” att be gäster om pengar för mat och husrum inser jag att åtminstone i Linköping finns det många med en mer gniden inställning.

Jag trodde att jag missuppfattat när jag såg rubriken. Det kan väl inte vara standard att be sina gäster om pengar?! Jag har aldrig ens hört talas om fenomenet. Det här betyder ju inte att 56 procent av Linköpingsborna skickar en faktura till sina vänner. Förhoppningsvis resonerar de som jag och tänker inte ens tanken. Men minst 44 procent tänker tanken, att det skulle kunna vara ett alternativ att kräva betalt för att vänner kommer över på middag eller sover över en helg.

Jag har såklart blivit bjuden på knytkalas och blivit ombedd att ta med en varmrätt eller efterrätt, eller tagit med lakan till den jag ska sova över hos, men aldrig någonsin pengar! Det händer att jag blir bjuden på mat hos grannar och då försöker jag bidra med något och tar med en burk honung, matbröd eller lite hemodlade grönsaker. T ex är ju en grönkålsbukett mycket mer användbar än blommor.

Och så bjuder jag tillbaka ibland. Det är möjligt att det inte går jämnt ut, men ingen av oss driver restaurang. Eller hotell. Jag hade några släktingar på besök i förra veckan. Där jämnar det inte ut sig eftersom de närmaste bor i Stockholm och så långt in i Sverige har jag inte varit sedan jag flyttade därifrån 2021. Men jag bjöd ju in dem och i konceptet ”bjuda” ingår att man står för kalaset.

Jag tycker att det är mycket enkelt. Vill man inte ha besök, eller om man inte anser sig ha råd att bjuda andra på något dyrare än kaffe – gör då inte det! Det är ingen skam. Att ”bjuda” hem andra och ta betalt för gästfriheten tycker jag däremot är helt gränslöst sniket. Eller är det jag som är är konstig och gammaldags?

Alla ska veta allt om alla

Hanna föreslog att jag skulle göra ett inlägg om Lönetransparensdirektivet, en lag som införs nästa sommar. Som vanligt kommer initiativet från EU, vilket alltid får mig att utgå från att det är något dumt, men låt oss gå igenom detta punkt för punkt.

1. Arbetsgivare måste genomföra en årlig kartläggning och rapportering för att åtgärda ”könsbaserade löneskillnader”.

Jag tolkar det (och kommer knappast vara ensam om det) som att alla löneskillnader mellan individer av olika kön kommer att bedömas som löneskillnader på grund av att de har olika kön, inte för att de gör olika bra jobb. Som de flesta vet finns det duktiga personer och idioter av bägge kön.

2. Arbetsgivare får inte fråga kandidater om deras tidigare lön.

Får de använda Ratsit? Det här känns som ett slag i luften i ett land där man helt anonymt kan få reda på nästan allt om alla. När arbetsgivare frågat mig vad jag haft i lön tidigare har jag ljugit genom att lägga på lite fantasi på toppen, men det var innan Ratsit och det är långt ifrån den vanligaste frågan jag fått under anställningsintervjuer.

3. Arbetstagare får rätt att begära information om genomsnittliga löner för likvärdiga arbeten inom organisationen.

Märklig formulering. Folk har väl rätt att begära nästan vad som helst, t ex att slippa jobba för sin lön. Sedan är det inte säkert att arbetsgivaren går med på kravet. Är det samma med detta? Hur som helst brukar det väl inte vara så svårt att klura ut vad kollegorna tjänar, med eller utan offentliga register på internet.

4. Större arbetsgivare måste rapportera löneuppgifter/löneskillnader mellan könen.

Det trodde jag gällde sedan länge. För övrigt har väl arbetsgivare haft skyldighet att rapportera alla anställdas löner ungefär sedan inkomstskatten infördes, och det är ganska länge sedan.

Jag tror mig förstå vad lagstiftaren är ute efter och det finns poänger med det. Dock får det mig att undra om de som utarbetat förslaget själva haft ett normalt jobb på en normal arbetsplats med en normal anställningsprocess. Skrämmande nog är jag inte säker på svaret, inte när politiker och politruker anställer kompisar utan att förstå problemet. Förresten har väl politiker i alla tider försökt rättfärdiga sina arbetsvillkor med argument som tydligt visat att de lever i en annan verklighet än oss andra. Min personliga favorit är ministern som inte förstod det olämpliga i att inte sjukskriva sig när han fick hjärtinfarkt. Alltså fick skattebetalarna betala full lön till honom medan han låg på operationsbordet.

Jämställdhet är bra, men jag har en känsla av att Sverige kommit rätt mycket längre än Lönetransparensdirektivet försöker pressa fram. Jag vet inte hur länge det varit förbjudet att lönediskriminera pga kön, men blir eventuella lagbrott färre genom att lägga till ett nytt förbud? Knappast.

Jag har jobbat på arbetsplatser där jag tjänat mer eller mindre än mina kollegor (av olika kön). Ibland har det känts orättvist. Någon gång har jag krävt högre lön baserat på vad jag vetat eller trott om kollegornas lön och ibland har jag varit tuffare i förhandlingarna än andra på jobbet. När jag frilansade som ståuppkomiker skilde sig gagen mycket. En komiker kunde fakturera femtusen för ett jobb som en kollega tog femtiotusen för. Samma tid på scenen, samma restid, samma arbetstid. Var det någon av dem som la mer tid på förberedelser var det garanterat den sämre betalde. Bara att gilla läget eller göra något annat.

En viktig poäng som missats i detta direktiv är att även om två personer har exakt samma arbetsbeskrivning är det inte liktydigt med att man gör lika mycket nytta för företaget. Den ena kanske jobbar hårdare, är sjuk mindre och rent objektivt är bättre på sitt jobb. Det måste man kunna betala mer för, annars är det en annan arbetsgivare som gör det och så sitter man kvar med de allra sämsta medarbetarna, de som ingen annan vill ha.

En sak till. Världen kommer aldrig att bli helt rättvis. Det kommer alltid finnas någon som tjänar mer än dig utan att göra ett bättre jobb, eller lika mycket som dig trots en väsentligt sämre arbetsinsats. Andra är rikare, snyggare eller friskare utan att förtjäna det. Vi kan välja om vi ska hänga upp oss på orättvisor eller försöka bli en så bra version av oss själva som det överhuvudtaget är möjligt. Jag tror att dessa bägge val sällan eller aldrig är förenliga, och det kan ingen lagstiftning i världen ändra på.

Unga sparar… inte alls

Varje sund privatekonomi börjar med ett sparande. Bara genom att spara ihop pengar kan man bygga upp en förmögenhet, oavsett storlek. Nyligen skrev jag att det finns hopp om ungdomen, men när jag ser ett SVT-inslag om ungas sparande börjar jag bli rädd att jag får ta tillbaka alltsammans. Så här säger en av ungdomarna i reportaget om hur han gör när han sparar:

”Jag har sparkonto, så jag lägger undan överskottet liksom... på det. Sen går ju det åt också, men så får man se hur mycket som är kvar i slutet av månaden liksom.”

Hade han varit sju år hade det varit lite gulligt, men när en tjugofemåring resonerar som en sjuåring fyller det mig med en annan känsla. Killen har alltså ett sparkonto. Grattis... liksom. Räntan på det är garanterat lägre än inflationen, så varje sparad krona minskar i värde ju längre tid han sparar den där. Fast just det är alltså inget problem för det låter ju som att kontot töms månatligen. Hittills har pengarna åtminstone räckt till att tatuera hela halsen och halva ansiktet (som också häftats fast med metall), samt 3D-brillor från Butterick's.

Det där att bränna hela bufferten varje månad kommer förresten tillbaka senare i reportaget, men en av de intervjuade verkar i alla fall ha som ambition att spara så att hon har råd med en ny telefon om hennes går sönder. Vackert så, men rätt långt från Anne Wibbles tanke om en sparad årslön på banken.

Till och med ungdomar som bor kvar hemma hos sina föräldrar och bara betalar en symbolisk summa för mat och hyra verkar oförmögna att bli förmögna. Då undrar jag hur svårt det då inte ska bli när de får riktiga utgifter?

Var och en gör som den vill. Det är en mänsklig rättighet att inte spara pengar och lämna sin framtid i händerna på maktens godtycke, men om dessa ungdomar är ett tvärsnitt av ”Sveriges framtid” så ser det mörkt ut.

Jag pallar

Det händer att jag bygger med lastpallar. Tidigare har det blivit både golv och möbler, men nu använder jag dem mest till att ställa bikupor på. Då skär jag av dem på bredden så att de blir mer långsmala. Jag har ett lager av sådana pallar att ta till när bigården utvidgas.

Vanliga europapallar är 80x120 cm, halvpallar 80x60 cm. Andra storlekar är mest irriterande eftersom de inte går att stapla i högar med standardmått. Men jag fick ett erbjudande om sjöpallar. De var ungefär lika breda som EUR-pallar, men mycket längre, runt fyra och en halv meter. Jag behövde bara betala frakten och tänkte att det skulle vara en bra affär även om jag bara skulle såga ner dem till ved.

Men så kom jag på att även dessa pallar skulle gå att ställa bikupor på. Precis som med europapallarna ville jag först göra dem smalare. Djupet på en bikupa är 47 cm och då finns det inte skäl att ha ett mycket bredare underlag. Sjöpallarna var skruvade, så det var enkelt att justera bredden och antalet brädor på dem och avslutningsvis såga av överflödet.

Färgen är röd slamfärg och sattes inte främst dit för att det ska bli snyggt och enhetligt i bigården utan för att pallarna står ute året runt och håller längre om de är målade. Varje pall rymmer fyra bikupor med god plats emellan så att jag kan ställa ner låda för låda på pallen vid inspektion av en kupa.

Mitt i sommaren kan kuporna bli nästan två meter höga, så det är smart att ställa dem väldigt plant. Jag använder vattenpass och stöttar upp pallarna med tegelstenar och takpannor för att få dem helt vågräta. Genom att sätta många kupor på samma pall blir det jobbet smidigare.

Jag tycker att det blev ett estetiskt lyft för bigården, och ett billigt sådant. Jag har fortfarande ett tjugotal pallar i lager och eftersom jag inte planerar att komma upp i åttio bikupor i närtid leker jag nu med tanken på att tillverka skräddarsydda ”bikupepallar” åt andra biodlare. Mest pengar vid döden vinner.