Nytt nordiskt rekord till Sverige

Energidryck är lite av en käpphäst för mig. Det är en idiotisk produkt av flera skäl. Den är dyr, kan ge hjärtklappning, höjt blodtryck och sömnproblem, och jag ser inga fördelar överhuvudtaget. Den enda meningsfulla ingrediensen i energidryck är koffein och den får man lättare och billigare via kaffe.

Så det var väl ingen chock att ungdomarna i Nordens mest självdestruktiva land också dricker mest energidryck. Följ med SVT:s reportage där två ungdomar själva berättar om sitt beroende med ett lite stolt leende på läpparna.

Jag har också varit ung och i en annan tid hade det där kunnat vara jag. Jag vill inte ha ett förbudssamhälle, men särskilt när det gäller barn behövs ibland en liten knuff i rätt riktning. Som mobilförbud i skolan som ger mindre frånvaro, effektivare lektioner, nöjdare lärare och elever.

Det värsta är att den där stoltheten över att göra något dumt inte är förbehållet ungdomar. Helt vuxna individer kan också stoltsera med sin dumhet och inte sällan står en hög av fans strax bakom och applåderar, antagligen för att rättfärdiga sina egna fel och brister.

Mona Sahlin Nalin Baksi GIFfrom Mona Sahlin GIFs

Människan är verkligen mänsklighetens största fiende och ett av de starkaste vapnen är beroende. På plussidan har vi en fri vilja att trigga positiva beroenden och kämpa emot de negativa. Särskilt vi vuxna kan se till att bli beroende av att spara, träna, studera och annat vettigt istället för av att slösa, dega och se på tomgångs-tv. Det är svårare för dem som är typiska beroendepersonligheter än dem som inte är det och har sporrats åt rätt håll från tidig ålder, men det är aldrig för sent.

Beskattning till samhällsdöd

När det snackas ”miljardärsskatt” förs debatten ofta av personer som inte berörs. De som vill införa den drabbas definitivt inte, men inte heller motståndarna brukar själva vara miljardärer. Därför tyckte jag att det var intressant att läsa en debattartikel av mångmiljardären och Spotifygrundaren Martin Lorentzon.

”Förmögenhetsskatter bygger på föreställningen att ekonomin är en kaka som aldrig växer eller krymper. All framgång måste, enligt detta synsätt, ske på någon annans bekostnad. Men ekonomin fungerar inte så, den kan växa och bli betydligt större. Vi kan komma på bättre läkemedel, bättre energisystem, bättre teknologi och bättre sätt att organisera världen. Vi är inte dömda att fördela samma kaka för evigt.”

Pedagogiskt! Argumentet kanske inte spelar någon roll ifall syftet med skatten är att straffa människor man anser vara ”för rika” eftersom skillnaden i förmögenhet skapar ojämlikhet och klyftor. Om målet istället är att de svagaste grupperna i samhället ska få det bättre hjälper det inte att sätta krokben för dem som är rikast. Tvärtom!

”Människor, företag och kapital rör sig. Detta såg vi på 70- och 80-talet när Ikea och Tetra Pak och deras grundare lämnade Sverige. Men vi ser samma sak hända i dag i Norge när exitskatten och förmögenhetsskatten skärptes.”

Här är jag en liten kugge i maskineriet eftersom jag betalar norsk förmögenhetsskatt. Nu är det ju ingen som vet hur en svensk miljardärsskatt kommer att se ut, men även om en sådan inte hade drabbat mig verkar idén faktiskt ännu dummare än den norska förmögenhetsskatten som drabbar runt femton procent.

För mina pengar kvittar såklart i sammanhanget, det är inte jag som bygger upp den norska välfärden även om börsbolagen behöver investerare för att överleva. Jag flyttar om det blir för dyrt att bo kvar, men de som flyttar först är människor på Lorentzons förmögenhetsnivå. Jävlas med dem så finns snart inga pengar att fördela.

”Målet borde därför inte vara att göra de rikaste mindre rika bara för att de är rika. Ojämlikhet är ett fördelningsmått, inte ett välståndsmått. Ett land där alla har 100 kronor var är perfekt jämlikt. Ett land där den fattigaste har 10 000 kronor och den rikaste 100 miljoner kronor är extremt mycket mer ojämlikt. Jag vet vilket samhälle jag hellre lever i.”

Jag med! Men slipper jag betala förmögenhetsskatt vore det ännu bättre.

Dåligt med flit?

Jag gillar inte gamla grejer bara för att det kostar pengar att köpa nytt. Det är också bökigt att handla. Min mobil är fem år och min dator över tio. Förr eller senare måste de bytas ut. När jag först svurit en stund över att de börjat fungera sämre ska jag inleda processen med att köpa nytt. Sedan ska jag försöka tanka över informationen till nya enheter och svära över de nya innan jag lärt mig dem.

Det här kostar både pengar och tid, men framförallt energi. Därför tycker jag att det är guld värt med saker som funkar. Det är inte bara jag som upplever att riktigt kvalitet blir allt ovanligare. Det är nästan som att saker numera byggs för att gå sönder. Det leder mig till ett tips jag fick från Antje om en kampanj från norska Forbrukerrådet, som ungefär går att jämföra med svenska Konsumentverket.

Vi misstänker nog lite till mans att det finns en plan bakom från företagens sida. Att det finns en plan bakom att saker funkar dåligt, även om det är lite extremt att ta extra betalt för att kunna använda bromsen i bilen. Men vem vet, kanske även Döden är inblandad:

Enshittification är sedan några år tillbaka ett officiellt ord i engelska språket. Vad kan vi då göra åt det? Det är svårt att föra krig mot så starka krafter, men vi kan åtminstone försöka att köpa kvalitet. När det gäller telefonen och datorn har jag nog bara haft tur, men ibland gör jag aktiva val. Min Moser hårtrimmer är som ny efter sex år, därför svider det inte så mycket att den var dyr i inköp.

När kaffebryggaren behövde bytas ut nyligen grävde jag extra djupt i fickan och köpte en lite dyrare Braun eftersom mina tidigare Braun-bryggare hållit i decennier, istället för att köpa en lågpriskedjemärkt bryggare för 129 kr.

Så jag försöker få ”gråta en gång” genom att köpa kvalitet, men jag är inte ofelbar utan gör ett och annat dumsnålt inköp. Dessutom går det inte att helt värja sig när hela världen tycks kämpa för att allt ska bli lite sämre och lite mindre hållbart och vi konsumenter som regel tiger och betalar.

Mjölbaggekaos

Så här i den politiskt motiverade nyhetstorkan är det som sagt svårt att hitta något ekonomirelaterat att blogga om, men något journalisterna aldrig slutar att skriva om är Bianca Ingrosso, så idag öppnar jag den lådan igen. Där finner vi ”mjölbaggekaos i lyxvåningen”.

Nej, fel bagge!

Pga mjölbaggar har Bianca tillsammans med sin assistent tvingats att ”slänga allt”, vilket resulterat i 30 stora sopsäckar med skräp! Jag gillar att laga mat, storhandlar ibland i Sverige och har dessutom inte hjärta att slänga fungerande köksgeråd, så jag skulle tro att jag har mer saker i mitt kök och skafferi än de flesta. Ändå skulle jag omöjligen få ihop 30 säckar med mindre än att jag kastar dörrar och hyllor från köksskåpen. Så vad har lilla Bianca och hennes personliga assistent kasserat?

”Varenda olivolja, varenda saltburk. Varenda grej som kan ha te, mat eller vätska i sig är slängt. Alla underlägg, alla glas och plastburkar som man kan lägga mat i till kylen, säger hon på Snapchat.”

Jag har drabbats av skadedjur i mitt kök tre gånger i livet och en av gångerna var det möss. Jag är osäker på om jag haft mjölbaggar (mer än någon enstaka i vetemjölet, det har nog de flesta), men enligt Anticimex ger de sig främst på torra mjöl- och grynprodukter, alltså inte salt, underlägg, tomma glasburkar, olivolja och annat Bianca säger sig ha slängt.

Sluta släng, men köp mindre.

Senare ska hon (eller kanske troligare assistenten) boka in städerskor som ska diska allt. Har de slängt 30 säckar tror jag resten är ganska lättdiskat, men vad vet jag. Här kommer några vuxentips från coachen:

Mjölbaggar är helt ofarliga (om än äckliga) såvida du inte är extremt allergisk. Sila spannmål och skaffa (eller låt bli att slänga!) några glas- eller plåtburkar och häll över mjöl och gryn i dem. Hittar du mjölbaggar kan du förvisso välja att slänga hela påsen där du fann dem, men du kan lugnt utgå ifrån att det varken finns ägg eller simmande mjölbaggar i glasflaskor med olivolja, lika säkert som att du inte har monster under sängen.

Om du vill kan du till och med samla ihop baggarna i en påse, mortla dem till ett mjöl som du bakar surdegsmuffins på och bjuder dina trendkänsliga kompisar på som kaffebröd till sojalatten. Hur hippt som helst ju!

När köket är färdigstädat (det klarar du själv, möjligen med hjälp av den personliga assistenten) börjar du hålla rent i det kontinuerligt. Diska regelbundet och ta för vana att torka ur köksskåpen med en fuktig trasa ett par gånger om året, särskilt de som innehåller matvaror. Klarar du inte detta bör du kanske överväga att flytta hem till mamma igen. Alla barn utvecklas i olika takt mentalt och du är ju trots allt bara 31 år.

Är norrmän förmögna?

Norge har förmögenhetsskatt sedan länge. I år beskattas personer med en nettoförmögenhet på 1,9 Mkr eller mer, men allt räknas inte in fullt ut. Pengar på börsen räknas bara till 80 procent, så är du pank i övrigt kan du ha aktier för 2,375 Mkr utan att straffas. Ens bostad räknas bara till 25 procent, så en bostad värd fyra miljoner motsvarar en miljon i förmögenhet. En uthyrningslägenhet eller sommarstuga (riktigt alla norrmän har inte en ”hytte”) beskattas däremot fullt ut.

Medianlönen ligger på c:a en halv miljon netto. Med mitt sätt att se på pengar innebär det att nästan alla vuxna borde ha en beskattningsbar förmögenhet. Åtminstone vi som fyllt 40, som oftast har en okej lön och ordnad ekonomi. Jag menar, hur kan man värja sig mot rikedom när det varje år trillar in en halv miljon på lönekontot?

Jag försökte skämta lite om det där med hytte, men faktum är att 18-25 procent av hushållen äger minst ett fritidshus, så de måste väl åtminstone vara förmögna? Det finns förvisso oisolerade hytter i friggebodsstorlek utan ström och avlopp, men snittkåken ser knappast ut så.

Så hur många hamnar över förmögenhetsstrecket? Femton procent! Bara var sjunde vuxen norrman kommer upp i en samlad förmögenhet på 1,9 miljoner! 40-45 procent av det samlade bostadsvärdet ägs av bankerna, för övrigt ungefär samma som i Sverige.

Jag fattar inte! Mängder av norrmän har dragit in miljonlön vartenda år i decennier, men lyckats konsumera så stor andel att banken äger bostaden och arbetsgivaren tiden. Men visst, allt är möjligt för den som är tillräckligt självdestruktiv. En vanlig utelunch går på över 200 kr och vill du ha en läsk eller flaskvatten till den kostar den lätt över 30 kr. En ny Tesla kostar från 330000 kr upp till 1,4 miljoner. Alla får välja själva, men ibland undrar jag om folk vill ha det svårt.

Hål på strumporna

När ”finanstwitter” drabbar samman som värst om ekonomiska prioriteringar handlar det antingen om diskmaskinstabletter eller trasiga kläder. Nu ska jag sparka in garderobsdörren.

Varje höst skrapar jag biramar. Dels skrapar jag rent de ytor på slungade ramar där det inte ska vara vax, dels skär jag ut allt vax ur ramar där vaxet är för mörkt och gammalt och därför behöver smältas om. Vax är ett fascinerande material. Det luktar gott, kan formas, smältas och återanvändas. Det vax jag inte använder själv efter smältning säljer jag för ganska många hundralappar per kilo till folk som använder det till ljustillverkning, hudvård, vaxdukar, träimpregnering mm.

En annan fascinerande egenskap är hur extremt kletigt vax är. När jag ska göra ren plast och plåt från vax använder jag kokande vatten och det behöver inte kallna många sekunder för att vattnet inte längre ska smälta vaxet. Att göra ren bidräkt och handskar är ett tidsödande arbete där jag först skrapar bort varje fläck med en kniv.

Det är ändå kläder som är avsedda för detta, men jag skulle aldrig försöka rengöra strumpor från vax. Har jag en gång klivit i vax kastas strumpan. På hösten lägger jag många dagar åt att slunga honung, skrapa ramar och annan vaxhantering. Inomhus, så jag vill inte stå med skor. Det innebär att många strumpor går åt, och varför då inte använda redan trasiga strumpor? Får jag hål på en strumpa slänger jag den inte. Istället hamnar de i en särskild låda.

För när jag slungar, skrapar eller kontrollerar fukten i ramarna gör jag det antingen barfota eller i trasiga strumpor. Trasiga eller udda strumpor går också utmärkt att använda vid målning eller annat kladdjobb. När jobbet är klart går strumporna i soporna. Jag är inte så snål att jag skulle drömma om att dyka upp hos andra människor i kläder med hål eller färgfläckar. Men hemma hos mig själv under tiden jag håller på med sånt som fördärvar kläder – inga problem.

Innan någon påpekar/frågar: Nej, en sista användning av trasiga strumpor eller t-shirts gör i stort sett ingen skillnad för min ekonomi, men jag gillar att vara sparsam med resurser, jag tror på teorin om ”många bäckar små” och att det är vettigt att alltid vara på utkik efter sparade kronor.

Bloggnytta

Eftersom jag inte har någon lust att skriva om svensk politik har det varit knepigt att hitta uppslag i svensk media de senaste veckorna, och tyvärr handlar nättidningarna fortfarande väldigt mycket om valet, så idag tänkte jag blicka inåt. En av bloggens allra trognaste läsare och ihärdigaste fans (även om han antagligen inte förstår det själv) skrev följande i kommentarsfältet häromdagen:

”Mer trams från Sparo...'suck'....orkar inte en läsa skiten!!”

Till honom eller andra som undrar ska jag berätta vad jag själv använder bloggen till allra mest (förutom att jag tycker att kommentarsfältet i övrigt brukar ge intressanta samtal). Det vanligaste är nog som receptbok. När jag ska göra exempelvis palt eller rabarberpaj söker jag upp recepten i bloggen via telefonen som jag sedan lägger på köksbänken.

Så gör jag även när jag behöver ett specifikt brödrecept, men oftast har jag ett annat tillvägagångssätt där. Genom att skriva ”matbröd” i sökfältet får jag upp alla mina matbrödsrecept eftersom jag sett till att få in det ordet i alla ”brödtexter”. Totalt får jag då drygt tjugo bröd att välja mellan.

Men det är inte bara mat man kan behöva påminna sig om. Ibland när jag ska skriva om något i andra sammanhang kan jag komma på att det där har jag bloggat om. Onödigt att göra sin egen research mer än en gång, så då går jag till bloggen. Ibland kommer jag in bakvägen, genom att webbsöka ett ämne som intresserar mig. Inte sällan kommer det då upp länkar till min egen blogg. Ofta kommer jag inte ihåg texten eller hur jag tänkte när jag skrev den. Ibland slås jag av att den är välskriven och kan då likt Beppe Wolgers i en fantastisk sketch utbrista: ”Har jag sagt det? Ja, men det är ju bra sagt!”. Ibland (tyvärr ännu oftare) tänker jag... annorlunda.

”Idiot...”

Vad du får ut av bloggen vet inte jag, men den dag du känner att det är trams du inte orkar läsa föreslår jag att du går vidare till nästa inlägg. Händer det varje dag är mitt förslag att du letar upp andra sidor du har större utbyte av. Det är helt okej, det med. Faktum är att en majoritet av världens befolkning nästan aldrig besöker min blogg. Märkligt ändå.

Satsa på dig själv

Igår var det val och trots att jag skrev den här texten innan vallokalerna hade öppnat är jag säker på att många idag är arga, besvikna och uppgivna. Det får ni vara, men låt oss jobba lite med uppgivenheten.

Väldigt mycket i våra liv kan vi påverka, men när det gäller valet är det bara din egen röst du har full kontroll över. Du kan förvisso försöka övertyga familj och vänner, men de flesta av oss kan i bästa fall påverka ett par röster utöver vår egen. Tre röster motsvarar 0,000046 procent av valresultatet, vilket kan avrundas till exakt ingenting.

Har du ett genuint intresse för svensk politik och får energi av att engagera dig ska du givetvis göra det, men varje dag läser jag inlägg i sociala medier från personer som är arga. Arga över vad Helldén eller Åkesson sagt, arga över ett politiskt utspel de hört på bussen eller släktmiddagen och kanske allra mest arga över något politiskt samhällsprogram på tv och dess programledare som de hatar genuint. Men nästa vecka sitter de bänkade igen för att se samma skit som bara gör dem arga eller deprimerade och tar tid från sånt som verkligen betyder något och som går att påverka.

Vill du ha ett bra liv (och vem vill inte det?) kan du arbeta med att sänka dina utgifter, öka dina inkomster, träna upp din fysik och ditt intellekt, förbättra ditt hem och dina relationer. Allt detta kan vi jobba på varje dag, oavsett om vi är fattiga, rika, frånskilda eller sitter i rullstol, och allt detta påverkar livet mycket mer än vad statsministern har för blomma i sin partisymbol.

För många tror jag samhällsdebatten blir en slags verklighetsflykt från sånt man borde ta tag i, men inte orkar. Det valet är ditt! Du kan nu välja att sätta livet på paus i fyra år och skylla allt elände som drabbar dig på politiska beslut, och till skillnad från riksdagsvalet är det ett ödesval på riktigt.

Skattefinansierad kultur

I vanlig ordning har det kommit några kulturupprop inför valet. Först var det Lena Endre, Tommy Körberg och ytterligare runt 70 ”kulturpersonligheter” som krävde höjda kulturanslag. Ett par veckor senare gjorde Endre och ytterligare ett gäng som ser sig som allra viktigast ett utspel om att kultursektorn minsann inte är tärande, men om de inte får pengar kanske de slutar producera kultur. Så det så!

Jag ger dem rätt och fel. Kultur kan få kosta pengar, men särskilt i debattartikeln får jag en känsla av att de tycker att ju finare kulturen är, desto sämre går den. Kultur behöver inte alltid bära sig ekonomiskt, men då är den per definition tärande. Ett citat från texten:

”Cirka 218 kronor i månaden, det är vad det offentliga investerar per invånare. Bibliotek, kulturskolor, museer, folkbildning, teater, dans, musik, film, studieförbund och stora delar av det ideella kulturlivet.

En jämförelse: familjeabonnemang på Spotify kostar cirka 219 kronor per månad och Viaplay Sport cirka 299 kronor.”

Ja, det var ju också en jämförelse... Om en familj väljer att lägga 219 kr per månad på Spotify och ytterligare 299 kr på Viaplay Sport, så har familjen just valt att budgetera en dryg femhundring. Vad spelar det då för roll att staten lägger 218 kr av andras pengar på diverse kultur? Spotify är ett privat börsnoterat företag som inte får någon del av svenska skattepengar. De finns för att tillräckligt många konsumenter vill betala för deras tjänster och för att c:a 70 procent av intäkterna slussas vidare till diverse kulturskapare som valt att finnas på Spotify.

Vad hindrar resten av Kultursverige från att jobba på samma sätt? Ännu ett citat från artikeln:

”Kulturen är inte en 'tärande' sektor utan en snabbt växande näringsgren i Sverige. Den kreativa sektorn omsätter 650 miljarder kronor och sysselsätter omkring 250 000 personer och betalar miljarder i skatter och sociala avgifter.”

Så vad är problemet? Är ni framgångsrika eller bidragsberoende, hur ska ni ha det? Jag menar inte att all kultur måste löna sig från första kronan, men jag börjar bli rätt less på kulturarbetare som anser att det är en mänsklig rättighet att de ska få jobba heltid med sin hobby oavsett om den har betalande publik eller inte för annars är samhället fascistiskt.

Det hela är egentligen rätt enkelt. Vill tillräckligt många konsumenter betala för produkten behövs inga bidrag. I annat fall är ni tärande, om ni inte finansierar er egen kulturproduktion förstås. Mängder av människor gör allt möjligt med förlust utan att ens tänka tanken att staten ska kliva in och betala.

Räcker 40 miljoner?

En tweet dök upp i mitt flöde:

Frågan är alltså om en börsportfölj på fyra miljoner dollar (38,5 Mkr) och en i övrigt obelånad privatekonomi räcker för att slippa jobba. Räknar man på fyraprocentsregeln ger det en ”månadslön” på hundratrettio tusen netto. Om någon med den lönen frågat mig om jag tror att de kan gå runt ekonomiskt skulle jag undra om det var dolda kameran och/eller om personen är idiot.

De flesta som kommenterat tweeten tänker som jag, men märkligt många skriver att ”kanske” klarar hon sig eller att ”pengarna borde räcka”, men tänk om hon blir sjuk osv. Jag har sett det där även i svenska diskussioner. Så fort FIRE kommer på tal är det alltid någon som anser att om man inte har minst hundra miljoner på börsen kommer pengarna ta slut innan du hinner säga ”jobbskatteavdrag”, trots att ett sparbelopp långt under det ger en avkastning högre än de flestas vanliga lön.

Varför? Den enda teorin jag kommit på är att det är människor som själva inte kan eller vill gå i tidig pension och det skrämmer dem att de kan ha gått miste om något. Tänk om FIRE är meningen med livet och här sitter de på sidlinjen. De löser samvetsknuten genom att oavsett belopp alltid hävda att det inte är tillräckligt. Därigenom blir målet aldrig nåbart, så då slipper de fundera.

För tillbaka på räkneexempel kan väl alla enas om att en miljonlön livet ut räcker för att leva på. Inte om man vill månadsshoppa jetplan eller ögrupper, men få av oss har det intresset. Jag skulle vilja påstå att de flesta lever väldigt gott på en halv miljon om året (själv klarar jag mig på betydligt mindre). Med fyraprocentsregeln betyder det en förmögenhet på 12,5 Mkr. Man behöver absolut inte sluta jobba för att man har en åttasiffrig förmögenhet på banken, men att påstå att möjligheten inte finns tycker jag blir tramsigt.

”Helt jävla otroligt”

Aftonbladet berättar om Ola som vunnit en dryg miljon på trav. Han är travintresserad, men denna vecka hann han inte tippa utan lät datorn slumpa fram ett system för 114 kr och det gick bättre än när han anstränger sig. Närmare bestämt blev det 1066128 kr. Så vad händer nu?

”Vi har en del smålån som kostar mycket per månad. Där kan vi sänka utgifterna, det är inga småpengar. Sen om vi hostar in en del på banken så blir det en utlandsresa varje år för räntan.”

Det lät ju förnuftigt, även om jag inte helt fattar hur han både kan ta bort lånen och få en ansenlig ränta på återstoden. När ”en del” ska ”hostas in” på banken låter det i mina öron inte som att det blir mer än max ett par hundratusen. Ska den årliga räntan på det ta familjen utomlands får det nog bli en weekend till Köpenhamn. Särskilt som det inte låter som att han tänker ta börsen till hjälp utan kontaktat banker för att välja ”ett bra konto med bra avkastning”. Men jag tror inte att han behöver oroa sig för:

”Jag har gjort av med 100 000 kronor redan. 50 000 kronor till min son och så 50 000 kronor till min fru som hade lite smålån som hon har fimpat. Det blev lite över och nu ska frugan till Ullared.”

Ännu fler smålån alltså? Jag läser gärna ett reportage med Ola om ett år och skulle inte ramla av stolen av förvåning om det då investerats i en ny bil och ytterligare ett par shoppingresor. Lätt fånget, lätt förgånget... Och det behöver inte vara något fel med det. Hade Ola sagt att ”en miljon är ju inte så himla mycket och man lever bara en gång, så nu ska vi unna oss tills pengarna är slut” hade jag önskat lycka till och inte skrivit det här inlägget.

Nu låter det istället som att han varit med om något fantastiskt som helt kommer att förändra livet. ”Helt jävla otroligt”, säger han själv, och ”frugan gapade som fan”. Men så lös idiotlånen och sätt resten i en indexfond om du menar allvar, istället för att sätta pengarna på ett bankkonto där inflationen käkar upp smulorna i väntan på att ni ska hinna shoppa upp allt i Ullared. Där är det förresten stängt:

Fakturera utan företag

Jag letar verkligen inte efter jobb. Som jag varit inne på tidigare har jag fullt upp även utan, men så hörde en gammal kund av sig och frågade om jag eventuellt kunde göra en korrekturläsning/översättning.

Jobbet (om det nu blir något) är i höst efter att mina bin är invintrade och är antagligen klart på några dagar. Men så var det den lilla detaljen att jag lagt ner mitt företag. Även om kunden tog kontakt för att de varit nöjda med mitt tidigare arbete kommer de garanterat inte vilja anställa mig för ett kort uppdrag. Det blir för mycket pappersarbete.

Men jag tyckte att detta kunde vara en bra läge för att testa att anlita ett faktureringsbolag, ett ”egenanställningsföretag” som anställer dig på pappret för att du ska kunna fakturera uppdragsgivare. Dealen är att företaget tar några procent av totalsumman mot att de skickar fakturan och betalar in skatt och egenavgifter. Så jag startade konto hos ett och tycker att det verkar rätt smidigt.

När jag blev företagare för drygt 25 år sedan var jag så inställd på att jag skulle ha ett eget företag att jag startade upp det innan jag hade en enda betalande kund. Det är inget jag ångrar, men det är nog många som ser företagandet som ett nödvändigt ont i sammanhanget.

Vill man prova på att göra business av sin hobby och kanske driva verksamheten parallellt med en anställning kan detta vara lösningen. I Sverige kan man ha FA-skatt och därigenom både vara företagare och anställd på samma gång, men ska man frilansa och saknar stora uppstartskostnader och avdragsmöjligheter kan man lika gärna lägga ut företagandet på en extern firma.

Säsongsbetonat jobb.

Själv har jag inga utgifter för detta uppdrag som utförs vid min egen sedan länge betalda och avskrivna dator, men hade jag haft det skulle jag kunna meddela faktureringsfirman så att min skatt minskar motsvarande. Är man bergis på att man vill vara företagare i flera år tycker jag nog ändå att man ska starta ett eget, även om verksamheten inte kräver anställda, lager eller dyra maskiner. Sedan tycker jag i och för sig att alla skattebetalare borde få rätten att fakturera, men jag tror inte att någon politiker är överens med mig där. För att inte tala om facket...

Plommonsylt

Den här tiden på året blir jag ofta erbjuden frukt, bär och annan mat från människor vars tomter svämmar över av livsmedel de inte hinner ta hand om. Igår frågade grannen om jag inte ville ha ett par kilo plommon. Onödigt retorisk fråga, han borde känna mig vid det här laget. Förresten har han inget plommonträd, så antagligen hade han fått dem i sin tur.

Utmaningen var att de nog inte skulle hålla så länge, så jag bestämde mig för att koka sylt. Det jag använde var följande:

plommon, 2 kg
blåbär, 500 gram
strösocker, 5 dl
vatten, 2 dl

Jag läste om någon som lyckats koka och pressa plommon och därigenom sluppit att kärna ur dem, men själv tog jag en kniv och skar runt för att förhoppningsvis frigöra kärnan utan allt för mycket pillande, lite som man gör med avokados, som ju också har svårtuggade kärnor.

Att jag blandade med blåbär var för att jag hade dem tillhands och dessutom tänkte att det skulle bli en bra kombo. Plommon kan ju dessutom vara laxerande pga halten sorbitol, så då tänkte jag att det skulle vara smart att spä ut det lite. I med lite vatten i botten på kastrullen och så kokade jag under omrörning i ungefär en kvart, tills plommonhalvorna blivit mosiga.

Innan jag började kollade jag några recept för inspiration, och några av dem innehöll sinnessjukt mycket socker, upp till lika mycket som mängden bär. Det här var ganska söta plommon, och det är ju blåbär också, så då borde det inte behövas så mycket sötning.

Det är förresten ett av problemen jag upplever med köpesylt nu när jag gör nästan all sylt själv, att färdig sylt ofta är alldeles för söt. Sylt ska smaka bär! Socker är ju billigare än frukt och bär, så jag förstår tillverkarna, men gott blir det inte. Själv tyckte jag att fem deciliter socker blev lagom, men ta rör ned lite i taget och smaka av. Efter några minuters kokning och omrörning ansåg jag sylten färdig.

Gratisbär är inte bara goda, de ger en väldigt billig sylt. Denna sylt kostade mig runt fem kronor (c:a 2 kr/kg) och räcker till åtskilliga gröttallrikar, pannkakor, smörgåsar... In med burkarna i frysen så sprider jag ut dem över året.

Fattiga arbetare?

”Working poor” är ett ganska nytt begrepp bland forskare och debattörer. Det handlar om människor som trots arbete har svårt att försörja sig, men det används lite lagom luddigt så att det ska kunna passa in på väldigt många. Lyssna bara på detta:

”The working poor are working people whose incomes fall below a given poverty line due to low-income jobs and low familial household income. These are people who spend at least 27 weeks in a year working or looking for employment, but remain under the poverty threshold.”

Så även om man inte arbetar och inte ens söker jobb mer än halva året är man ”arbetande fattig”? En som naturligtvis älskar begreppet är kommunisten och krönikören Åsa Linderborg, som ser alla frågor som klassfrågor. I ett angrepp från vänster på Magdalena Andersson spinner hon loss på temat med tre exempel.

”Melanie är 29 år och arbetar på Din sko i Mall of Scandinavia sedan tio år tillbaka. Hon vill jobba heltid men får bara 22 timmar i veckan, och tjänar 21 000 före skatt med ob. Hon – som står i en skobutik – drömmer om att köpa sig ett par nya gympadojor. De hon har är begagnade.

Jonathan, 26, vet också nåt om samma deltidsträsk. Han har jobbat deltid på Coop men knegar just nu på ett bemanningsföretag, med tänder som ruttnar bort. Får man som bäst ut 12 000 i månaden, kan man inte gå till käftdoktorn. Emelie, 39, som jagar timmar på ICA, har inte köpt nya glasögon på många år.”

Exemplen kommer från en reportageserie i Arbetet, men att bevärdiga dem med länkar är Linderborg tydligen inte tillräckligt solidarisk för. Men det är jag, så den som vill kan klicka på artiklarna om Melanie, Jonathan och Emelie.

Melanie har alltså jobbat i stort sett hela sitt vuxna liv på ett deltidsjobb och har inte råd att köpa nya gymnastikskor. Till Arbetet säger hon att hon skulle kunna jobba extra på någon annan arbetsplats, men det framgår inte om hon sökt något sådant under de tio år som gått. Har hon ens berättat för chefen att hon vill jobba heltid och att hon av den anledningen söker andra jobb (om hon nu gör det)? Så många frågor, men mest av allt undrar jag hur en kvinna på 29 år med över tjugotusen i månadslön inte har råd att lägga undan ett par hundralappar till skor.

Jonathans tänder ruttnar bort för att han inte har råd att gå till tandläkaren. Jag går visserligen regelbundet till tandläkaren, men periodvis har jag inte gjort det. Senast när jag flyttade mellan två länder hann det nog gå tre år, men inte ruttnade mina tänder bort för det. Lever han på energidryck eller räcker inte lönen ens till en tandborste?

”Jag spelar i två band, ett punkband och ett progressivt doom metal band. Lönen räckte till hyra för replokalen på 160 kronor och att utfodra mig själv.”

Det räcker heller inte till bostadshyra, så han bodde hemma hos flickvännens föräldrar tills tjejen fick en 72%-anställning och kunde fixa lägenhet. De måste vara stolta över dottern och hoppas på att hon lyckas snärja detta kap till man så att han kan bli försörjd av svärföräldrarna livet ut. Men svälta lär han inte göra om det stämmer att allt han köper utöver replokalshyran är mat. Då blir det 12000-160=11840 kr dit. Grattis Ica!

Vilket leder oss över till Emelie som trots bristen på deg jobbar på Icas bageri. Hon snittar 16000 kr netto och bor ihop med sin heltidsarbetande make, så jag förstår varför Linderborg ”glömde” att nämna det. Det skär sig nämligen lite med att hon inte skulle ha råd med glasögon. Ett par nya glasögon på en lågpriskedja kostar under tusenlappen inklusive synundersökning, och den som vill kan dela upp betalningen på 24 månader med 20 kr i månatlig fakturaavgift som enda tillägg. Då kostar det 39-åriga Emelie 60 kr i månaden, knappt fyra promille av hennes lön. Till skillnad från övriga är Emelie tydlig med att hon inte söker andra jobb, men har funderat över det.

”Man kanske får se över sin livssituation, hitta ett annat jobb som ger mer timmar. Så ska det ju inte behöva vara.”

Jag tror säkert att åtminstone två av Linderborgs tre exempelpersoner har tuff ekonomi, men om de lever sparsamt, aldrig unnar sig något extra och trots det inte har råd att lägga undan några tior i månaden undrar jag vad jag missat. Kan det vara extrem brist på rimliga prioriteringar hos Melanie, Jonathan och Emelie? Det kan ju hur som helst inte vara en mänsklig rättighet att jobba deltid med heltidslön eller att utforma sin anställning helt själv för då hamnar vi här:

Dyra biljettpriser?

Idag tänkte jag försöka mig på att försvara en av världens mest hatiska artister, Zara Larsson. Hon är ute på turné där hon bl a besöker Thailand. När hon gjorde reklam för Thailandsspelningen fick hon kritik för de dyra biljettpriserna och att den genomsnittlige Bangkok-bon inte har råd eftersom ”den billigaste biljetten motsvarar en fjärdedel av deras månadslön”.

Det räkneexemplet är inte helt korrekt. Snittlönen ligger på 4400 kr och de billigaste biljetterna 800 kr. Det gör mindre än en femtedel av lönen, men visst är det mycket pengar. Hur lätt det är att spara ihop dem kan inte jag bedöma, men det är ju också rätt mycket billigare att leva i Bangkok än exempelvis Stockholm där det absolut finns folk som är beredda att lägga en femtedel av lönen på nöjen. ”En biljett kan betala deras mat i månader”, skriver en kritiker och det beror ju på att du kan få en tallrik thaimat på stan för några kronor.

Vidare uppmanas Zara Larsson att anpassa biljettpriserna efter land. Varför det? En jourhantverkare i Stockholm har samma priser i Djursholm och Saltsjöbaden som i Bergshamra och Fisksätra. Det vore väl konstigt om han skulle sänka priserna i områden med sämre betalningsförmåga, hans egna räkningar påverkas ju inte av det.

Zara Larsson säger att hon inte tjänar några stora pengar på att turnera. Det låter underligt med tanke på hur mycket det pratas om henne nu. Tjänar hon inte ens pengar nu kan hon lika gärna lägga ner, men alldeles oavsett är en artistkarriär tidsbegränsad. Under några få år har man chansen att dra in pengar man bara kunde drömma om innan man slog igenom och efter att man tappat sin stjärnstatus.

OK, det finns undantag.

Jag hade därför förstått om hon låtit bli att spela i länder med en stor andel fattiga, men eftersom hon hoppas på fullsatt i Bangkok är hon inte dyrare än vad marknaden tycker att det är värt. Att sedan alla som vill inte har råd att köpa konsertbiljetter är ett fenomen som inte kom med henne, så har det varit sedan marknadsekonomin uppfanns.

Ni ser, hon har inte ens råd med scenkläder!

Jag undrar om de godhetssignalister som sitter på Tiktok och kräver billigare konsertbiljetter är beredda att sänka sina egna löner för en god sak. Nu kanske någon invänder att den som scrollar Zara Larssons Tiktok inte har lön eftersom hennes fanbase är minderårig. Ja, där har vi kanske problemet. I den riktiga världen vill folk ha betalt för sitt arbete, artist som arkivarie.

Ljungen blev till sand

För fjärde året i rad flyttade jag i slutet av juli upp mina bikupor till ett fjällområde för att få höstens attraktiva ljunghonung. Det är ett vanligt beteende bland biodlare med dålig ljungblomning på hemmaplan.

Ljunghonung är en seg geléig historia, besvärlig att slunga och svår att torka ned till tillräckligt låg fukthalt. Bina har dessutom en förmåga att sprida ut den i kupan så om man ger samhället för mycket utrymme kommer de att skvätta ut nektar lite här och lite där, vilket gör slungningen ännu mer tidskrävande.

Så varför gör jag detta, rent självplågeri? Nja, inte bara. Många biodlare ser ljungdraget som årets höjdpunkt. Det är svårt att veta på förhand hur mycket honung det ska bli, det beror på allt från vårens frostnätter och sommarens torka, kan se hoppfullt ut... och så spricker det. Eller tvärtom, smäller till och blir 70 kilo per kupa på kort tid.

Tidigare har det gått från skapligt till bra, men i år blev det en total katastrof. Efter att ha kört upp bina till ”sommarstället” ovan har jag åkt dit och tittat till dem tre gånger. Första gången verkade de inte ha hittat några blommor värda att vittja överhuvudtaget. Nästa gång hade det regnat och såg lite bättre ut i kuporna, men tredje gången hade de ätit mer än de samlat. Några av kuporna fick jag till och med stödfodra så att bina inte skulle svälta. Vore just snyggt att köra iväg dem flera mil för att de ska dra in mer honung, och så går de och dör.

I helgen eller strax efter åker jag upp och hämtar hem kuporna. Hämtningen sker nattetid eftersom alla bin helst ska sitta i kupan när den flyttas. Från början gjorde jag detta tidigt på morgonen. Förra året klev jag upp vid fyratiden på morgonen, men när jag kom fram strax efter gryningen flög bina för fullt, så det var bara att åka hem igen och vänta på ett bättre tillfälle. Så nu gör jag det istället på kvällen. Är det för tiden väntar jag ut dem. Pannlampa på.

Lite som när det går dåligt på börsen får man försöka intala sig att det är långsiktigt bra även när det går ner, men när bina är tillbaka i år har jag bränt drygt 50 liter bensin och åtskilliga timmar till ingen som helst nytta. Undrar om jag inte har mer honung i kupan jag lämnade hemma. Jag är för övrigt inte ens särskilt förtjust i ljunghonung.

Arga Andersson har rätt!

Om vänsterregeringen inför en bankskatt efter valet hotar bankerna med att höja bolåneräntan. Magdalena Anderssons svar på det är att uppmana bankkunderna att i så fall byta bank till en med bättre villkor.

Hon till vänster... tror jag.

Jag har röstat både höger och vänster, men aldrig på socialdemokraterna, och Arga Andersson kan vara den sämsta och minst sympatiska ledaren för partiet under min livstid. Men om jag ser bortom partiantipatier tycker jag att hon har helt. Alla företag som höjer sina priser skyller på externa faktorer. De har fått höjda frakt- eller råvarupriser. Det är krig, pandemi eller missväxt, aldrig: ”Ägaren har köpt en ny båt och nu ska den betalas.”

När bankerna går bra tycker de att aktieägarna och möjligen personalen ska ha vinsten. När det går dåligt får staten gå in och stötta. Om det gör det rätt att införa en bankskatt vet inte jag. Höjda skatter är såklart den minst rimliga vägen från världens högsta skattetryck, men när det händer vill såklart varken personal eller aktieägare ta mer än sin andel av kostnaden, helst ingen alls.

Vidare har S-ledaren rätt i att kunder alltid bör rösta med fötterna. Om en bank försämrar villkoren flyttar man till nästa, så att de lär sig att den med bäst villkor får kunderna. När kunderna tvärtom stannar kvar när utlåningsräntorna höjs och inlåningsräntorna sänks blir det dyrare att vara bankkund. Nu skyller de på bankskatt, nästa gång på något annat.

Verkar du rik?

Vi ser alla människor med dyra bilar, i dyra kläder och hus, med välbetalda jobb. Det är lätt att tänka att det där är en rik människa. Någon gång stämmer det säkert, men ganska sällan, tror jag. Av två skäl:

1. Sverige har relativt små inkomstvariationer. Du tjänar mer som direktör än som städare, men undantag finns även där, och efter skatt och eventuella bidrag är det inte så stor skillnad (om du inte är chef för en myndighet eller ett stort börsbolag). Det betyder att den som har dyra saker ofta inte har så mycket pengar kvar.

”Tog en sväng med båten.”

2. Jag har aldrig träffat en riktigt rik människa som ansträngt sig för att framstå som rik. Den stereotypa nidbilden av en rik människa med en fet cigarr och en tjock plånbok är just en nidbild. Jag har däremot träffat en hel del inte så rika människor som jobbat hårt för att ge ett rikt intryck.

Så chansen att den tillsynes rika människa vi möter i själva verket är belånad till öronen och att ”Burk-Curt”-figuren vid sidan om har mer pengar på banken och börsen är ganska stor. Går jag till mig själv tror jag att få som träffat mig vid första (eller för den delen tionde) anblicken tänker att jag är tätare än genomsnittet.

Det är för- och nackdelar med det. Man riskerar att få sämre service i butiker när man för ovanlighetens skull bestämmer sig för att spendera och dyker upp i sin femtio år gamla skrothög. På plussidan är det ingen tänker att jag ska ta krognotan för att den märks mindre i min plånbok.

Hur som helst finns inget alternativ för mig. Det är få företeelser jag föraktar mer än människor som låtsas att de är mer lyckade eller framgångsrika än de egentligen är. Och i det moderna samhället förväxlas ju ofta framgång med pengar, trots att det är två helt olika saker.

Dags för bär!

Jag har förståelse för att inte alla som kan väljer att odla grönsaker. Jag tycker att det känns bra att odla min egen mat från frö till tallrik, det sparar pengar, men det är också en del jobb. Det ska planeras, inhandlas, planteras, vattnas och rensas. Jag träffar ibland människor som vill vara lediga på sommaren. Det får man respektera, även om jag inte helt förstår hur de resonerar.

Men att skaffa ett par bärbuskar är en annan femma. Det är i stort sett ren vinst. Man kan behöva köpa buskarna för en dryg hundring, men högst troligt känner du någon som har buskar där du kan få en rot eller stickling och så är du igång utan en krona i investeringskostnad. Planteringen görs på nolltid med några spadtag. I mitt fall har jag dessutom hägnat in buskarna för att skydda dem mot rådjur, men sedan är det bara att vattna, gödsla och skörda.

Mina röda och svarta vinbär, krusbär och rabarber som jag planterade första sommaren här, 2022, har tagit sig och blivit lite större undan för undan utan att jag gjort någonting för att förtjäna det. Att skörda dem tar nästan ingen tid och man kan till och med ställa dit en stol och göra det sittande. Om man inte väljer att plocka ett par bär varje gång man går förbi. Särskilt svarta vinbär är så nyttiga att en näve bär ger ett stort bidrag till dagsbehovet av viktiga vitaminer.

Själv kokar jag sylt på vinbär och rabarber ihop med de blåbär jag plockar och som jag inte ens behöver odla själv. Det är också barnsligt enkelt. Så med andra ord – har du en tomt och några kvadratdecimeter ledig yta på den finns nästan inget hållbart argument för att inte plantera en bärbuske. Då har jag ändå inte räknat in mysfaktorn!

Halvlögn-på-halvlögn-effekten

Jag är inte dummare än att jag begriper att kvällstidningarnas spar-, ränte- och sparränteartiklar skrivs för att få klick och återbäring till den egna tidningen, men eftersom kvällstidningsjournalistik ändå är en slags journalistisk produkt borde de ge mer av den stora bilden. Exempel:

Varje månad redovisar Aftonbladet sparräntan på konton hos banker som de ingått ett reklamsamarbete med. Så här ser det ut i augusti. ”Sparkonton med hög sparränta i augusti”... nåja. Här tipsas om bankkonton med en sparränta så låg som 0,5 procent. Vilken bra idé... eller inte. Det rimliga vore såklart att dylika artiklar förses med en varningstext av typen:

”Varje krona på sparkonto eller andra sparformer som inte kommer i närheten av att slå inflationen innebär en garanterad förlust varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.”

Men det säljer inga annonser. Och i nästa exempel blir det ännu värre: ”Här får du räntan utbetald månadsvis – tips”:

”Ge dina pengar en chans att växa sig större med relativt låg risk med ränta på ränta-effekten. Här listar vi 11 banker som betalar ut räntan månadsvis.”

Här är alltså en annan lista på konton, med räntor som är ungefär lika dåliga. Särskilt om du inte väljer att låsa dina pengar för en längre tid. Gör du inte det får du ofta en lägre räntesats. Skillnaden på dessa konton jämfört med Aftonbladets ”topplista” är att bankerna på dessa kan betala ut räntan månadsvis, men även här finns undantag.

Okej, det är ju en slags ”ränta-på-ränta-effekt light” när bankerna betalar ut räntan månadsvis, men eftersom sparande på bankkonto ändå är en förlustaffär när ”vinsten” äts upp av inflationen handlar detta enbart om förlustminimering. Riktig ränta-på-ränta-effekt uppnås när du under flera år eller allra helst decennier, har pengar investerade på börsen, gärna i globala indexfonder eller andra ”tråkinvesteringar”, men det resulterar i tama rubriker och ger ingen provision till skvallerpressen.