tisdag 11 februari 2025

Laga verktyg

Ni vet en sån där fogpistol man har för att spruta lim, silikon och annat. Jag har flera, och det är rätt bra för sådana använder jag hela tiden och det är praktiskt att kunna låta tuber under användning sitta kvar i pistolen.

Som ni ser är de inte jättedyra, men jag hade en där plattan som trycker mot tuben försvunnit, vilket gör den obrukbar. Men så hittade jag en lämplig plåtbricka och tänkte att med den blir sprutan som ny igen.


Den trasiga högst upp.

Ibland funkar sådana planer bättre i teorin än i praktiken, men förutom att det krånglade lite med att hitta rätt skruv var det bara att klippa ner plåten till rätt storlek, slipa av kanterna och skruva fast den på plats.

Nu var det bara några tior att spara, men hade jag inte fått igång den hade jag inte köpt en ny, jag hade fått klara mig med en mindre. Andra gånger är det större vinst. Poängen är att det alltid lönar sig att hålla efter sina saker (och helst innan de gått sönder), slipa sina knivar, hänga upp, olja in, smörja upp, fetta in... Det här gäller för övrigt inte bara verktyg. Nästan allt håller längre om man är rädd om dem, från kläder till fordon. När vände du senast uppochner på din pulversläckare eller impregnerade dina kängor?

måndag 10 februari 2025

Årskostnader

Nu börjar jag få koll på vad mitt liv kostar efter flytten till Norge. Jag tänker inte redovisa varje siffra i detalj, särskilt känns förmögenhetsskatten lite privat, men här kommer några siffror.

Boende

Den största utgiften för många, så även för mig. På ett år kostar huset mig 66300 kr. Det inkluderar ström, ved, fastighetsskatt och 2024 års byggprojekt. Astronomiska siffror för mig, men det motsvarar ju faktiskt bara 5525 kr i månaden och det är väl många som betalar en högre hyra, eller för den delen ränta på huslånet. För 5525 kr har jag ett boningshus på över 200 kvm och en lada på över det dubbla.


Bil

Mina bilkostnader för året, innefattande bensin, besiktning, försäkring och bildelar landade på 17500 kr, så i princip 1500 kr per per månad. Helt okej, även om det hade blivit billigare ifall jag inte köpt reservdelar till min gamla 245:a (högra bilen på bilden) som jag borde ha slumpat iväg till högstbjudande redan i januari -24 eftersom den bestämt sig för att inte gå bra.


Mat

Denna kostnad har behandlats i ett eget inlägg 2023 som konstaterade att årskostnaden (inklusive allt jag köper i matbutiker, som tandkräm och toapapper) blir 10400 kr eller 864 kr i månaden. Jag har inte gjort någon ny uträkning sedan dess, vilket innebär att den kan ha gått upp eller ner. Mat har generellt blivit dyrare, men jag har å andra sidan blivit mycket bättre på att odla egen mat. Det skulle hur som helst förvåna mig om en uppdaterad månadskostnad inte skulle hålla sig i intervallet 800-900 kr.


Det här var gratis.

Internet & telefon

Internet och mobilabonnemang ligger på 8300 kr, en summa som ökat lite sedan jag fick bredband, men som jag kompenserat genom att dra ner min telefonkostnad från fri datatrafik till ett abonnemang för 95 kr per månad. I Sverige hade mycket av detta kunnat dras av på mitt företag, men här får jag ett schablonavdrag som helt enkelt inte gör det möjligt.

Katt

Mina båda katter kostade mig 2600 kr under förra året, så en dryg hundralapp per katt och månad. Jag vet att det här är ett känsligt ämne, så jag ska svara på lite av kritiken innan den kommer. Mina katter har fri tillgång till ett torrfoder de gillar, två gånger om dagen får de våtfoder och när de tittar bedjande på husse får de kattgodis. Dessutom har de en lada på 450 kvadratmeter full av möss och fladdermöss, och oftare än jag skulle önska tuggar de dessutom i sig småfåglar. Såvitt jag kan bedöma mår de bra, både fysiskt och psykiskt. Jag har valt att inte ha någon husdjursförsäkring på samma sätt som jag hade valt att inte försäkra mina barn om jag hade haft några. Jag tror helt enkelt inte på försäkringar som går att undvika (dvs alla med undantag för hemförsäkring och bilförsäkringar), men skulle någon av mina katter bli sjuk går jag till en veterinär och tar kostnaden för det.


Möss är inte alltid intressanta.

Övrigt

Jag gillar inte ”övrigt”-kategorier, varken i bokföring eller i andra sammanhang, eftersom det ofta slutar med att lite för mycket hamnar där. Ibland är det dock oundvikligt. Jag har ingen egen kategori för presenter, löparskor, tandläkarbesök, porto osv. Jag kan kolla vad det här har kostat mig under det senaste året, men en redovisning blir ganska poänglös.

Fast kanske allt detta egentligen är poänglöst? En del skulle absolut hävda det, så länge intäkterna täcker utgifterna och man har ett liv man trivs med. Själv vill jag veta vart mina pengar tar vägen och göra löpande bedömningar av om de går till det jag vill eller om det finns skäl att ompröva något.

Den som håller med kan enkelt göra sin egen ”Lyxfällanbudget”. Tillhör du den majoritet som betalar allt med kort eller telefon direkt från kontot kan du använda bankernas egna verktyg. Själv föredrar jag att ha ett eget kalkylblad i datorn, men det skulle också funka med ett vanligt vitt papper. Krångligt? Det kan vara en poäng i sig. Jag har hört att en del får ner sina kostnader genom att börja bokföra dem, helt enkelt för att de inte orkar samla kvitton och skriva ner sina inköp.

fredag 7 februari 2025

Kommunal räkodling

När kommuner ska in och leka företagare blir det sällan bra. Jag kommer faktiskt inte på något lyckat exempel. Motsatsen däremot! Det senaste exemplet är Sandvikens kommunala räkodling. 116 ton räkor och tjugo nya heltidsjobb var det tänkt att det skulle ge när Sandvikens kommun pumpade in 4,8 miljoner kronor i ett kommunalt bolag som skulle producera en ”hållbar räkodling” och sätta Sandviken på kartan.

Någon kanske invänder att Sandviken redan fanns på kartan. Inte bara för att deras kommunala musikskola gav oss Tomas Ledin, Sveriges tråkigaste och mest självgoda artist, utan också för ”Sandvikenrapporten”, studien som visade att kommunen tjänade en halv miljard om året på invandring. Senare visade det sig att ekvationen bara gick ihop om man räknade invandrarnas bruttolön som vinst för kommunen och dessutom inkluderade de statliga bidrag man fick för att ta emot flyktingar.


Vinsten kommer så småningom.

Men skam den som ger sig! Nu var det alltså dags igen, denna gången ville kommunen glida fram på en räkmacka garnerad med lokalodlade räkor. Men det blev ingen räkmacka. Inte en enda räka faktiskt. Räkyngel beställdes och skulle hämtas på Arlanda, men eftersom man inte ens lyckades fylla i tulldokumenten fick man inte ut ynglen förrän de dött.

Där slutade drömmen om den kommunala räkodlingen. Allt som återstod var kostnader, och kostnadssammanställningen tycker jag är en bra illustration på varför kommuner inte ska leka företagare. Se här:

Vad tror ni skulle hända om ett riktigt företag lämnade in den listan?! Vad är ”Kostnader”? Inte personalkostnader i alla fall, för de hamnade i en egen kolumn, för övrigt den enda begripliga. Och så ”Övriga verksamhetskostnader”, en så märklig och ospecificerad post att de för säkerhets skull dubblerade den. Var det någon som sa ”lekstuga”?

Är det slut nu då? Tänker Sandviken fokusera på kärnverksamheten, äldreomsorg, förskolor och sånt? Nej då, förvaltningschefen låter hälsa att detta praktfiasko gett ”värdefulla kunskaper” som nu istället kan användas på de nya verksamheterna – fisk- och tomatodling. Kanske är det så Sandviken ska försöka hamna på kartan, genom att vara den sämst förvaltade kommunen norr om Malmö?

torsdag 6 februari 2025

Att vägra mobiltelefon

Jag har haft mobiltelefon ända sedan de vägde sju kilo. Däremot skaffade jag inte smartphone förrän jag fick behov för det, vilket var på hösten 2021. Men det finns de som vägrar mobil överhuvudtaget, som Kjell, 59. Han beskriver det som en frihetskänsla, vilket jag känner igen från en av mina idoler, författaren Thor Gotaas, som också han valt bort mobilen.

Gotaas berättade en gång att han, som också är 59 år, aldrig behövt ha glasögon, varken på långt eller nära håll, och att han misstänkte att det är en bieffekt av att aldrig stirra ner i en smartphone. Jag tror att det kan ligga något i det, men hade det bara hängt på ögonhälsa kunde bakåtsträvare skaffa en gammal knapptelefon.

Jag uppskattar människor som gör egna val och anser att bristen på sådana är en av de största orsakerna till att inte alla har god ekonomi. Vi dras med i en köphysteri, många gånger utan att stanna upp och fråga oss om vi handlar för att vi vill eller för att alla andra gör det. För bara tio år sedan hade få av oss tänkt tanken att köpa personbil på avbetalning, nu är det få som inte gör det. Andra exempel är möbler, semesterresor och just mobiltelefoner. Jag har alltid köpt kontant för att slippa låsa mig till en operatör, men så har mina telefoner heller aldrig kostat 15000 kr.

Telefonerna kostar oss inte bara pengar, även tid. När jag bloggade om Thor Gotaas hade han gett ut 45 böcker. Nu, knappt två år senare är siffran 52 (med reservation för att det kan ha blivit fler sedan igår) och det har säkert ett samband. Jag försöker att inte använda min mobil så mycket, jag har t ex inte fri datatrafik så utanför hemmet tickar megabyten snabbt iväg om jag skulle surfa på den. Men den tar ändå en massa tid.

Tid är ju det enda vi människor verkligen har, så det må väl vara hänt, men är det värt det? Den frågan borde vi ställa oss varje gång vi är på väg att konsumera. Gagnar denna tjänst/produkt mitt liv på en nivå som motsvarar priset? Jag svarar allt oftare nej.

onsdag 5 februari 2025

Nyttig mat dyr?

Jag såg nyligen, för femtioelfte gången, myten om att nyttig mat är dyrare än onyttig mat, nu på ett webbforum:

Att man är fet är absolut inget bevis för att man skulle ha pengar. Vi lever inte på 1700-talet längre. Idag är det snarare tvärtom som så att kolhydrater och socker är betydligt billigare än hälsosam mat och fattiga är generellt sett knubbigare än rika. Jag var ex. som knubbigast när jag pluggade och var fattig därför jag tvingades överkompensera med typ pasta. Dom som på allvar tror att en dålig diet är dyrare än en bra diet har aldrig besökt grönsakssektionen i sin lokala affär.

Jag håller såklart med om att fetma varken är bevis för rikedom eller fattigdom, men resten är faktiskt bara snömos. De som skriver sånt här har garanterat blundat när de gått förbi grönsaksdiskarna. Rotfrukter och baljväxter är fortfarande något av det billigaste som går att köpa i matbutiken.

Mat har blivit dyrare, men det finns inga som helst bevis för att nyttig mat generellt gått upp mer än onyttig. Högst kilopris hittar man på ultraprocessad mat, färdigrätter, kaffebröd, snacks och godis. Oavsett hur många Göran Greider-typer som går ut i media och skriker om att fattigt folk inte har råd att äta nyttigt blir det inte sant.

Hur har då myten om att nyttig mat är dyr uppstått? Kanske för att det delvis stämmer i andra länder, men mest för att ”vi” vill ha det så. Den som är tjock stickar sig hellre en större offerkofta än går ner i vikt, det är skönt att skylla ifrån sig och som med nästan allting kan man hitta fakta som stämmer in med ens världsbild.

T ex är barnfetma vanligare i fattiga områden, men beror det på att föräldrarna inte har råd med nyttig mat eller på kunskapsbrister? Om man räknar kronor per energienhet är broccoli dyrare än pizza, men man får väl vara rätt trög i skallen för att köpa broccoli i första hand för att få i sig kalorier?! Med det resonemanget är det antagligen bäst att äta strösocker och matfett. Släng in lite havregryn och choklad också, så blir det gott även om det inte går att uttala.

Var och en blir lycklig på sin tro, men jag motbevisar påståenden om att nyttig mat är dyr genom att äta gott och nyttigt för under 30 kr per dag. De som inte vill äta som jag låter bli. De som vill äta fler kalorier än de förbränner får göra det, men den som påstår sig tvungen till det av ekonomiska skäl får leva med att framstå som lite puckad.

tisdag 4 februari 2025

Dog med skulderna på

Nu tänker jag att det gått tillräckligt med tid efter fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Erikssons död för att jag ska våga skriva den här texten utan att upplevas som hjärtlös. Fast egentligen handlar inte detta om Svennis utan om alla oss som lever.

Bakgrunden är att det efter fotbollsprofilens död framkom att han dog med skulder, närmare bestämt 118 miljoner, så vi snackar inte om en kille som bara lyckades bränna arvet med lite marginal när han fick sin dödsdom.

Hur lyckas man dra på sig stora skulder trots en årslön som i ett läge var 75 miljoner? Det är nog fler än jag som undrar hur det ens är möjligt att göra av med så mycket pengar. Svaret är aktivt ointresse. Jag kände inte Svennis (jag är osäker på om jag ens sett rörliga bilder på honom, fotboll är inte riktigt min grej), men när han betalade sin bror ett par miljoner för att vattna blommor och förvånades över att det skulle kunna uppfattas som lön förstod jag att här har vi en kille som är bättre på fotboll än pengar.

Och det är inget fel med det, alla kan inte behärska allt. Problemet är att pengahantering inte går att välja bort på samma sätt som du köper en robotklippare för att klippa gräset eller anlitar en målare för att måla om ditt hus. Pengar löper som en röd tråd genom våra liv, de går inte att undvika. Vi läser ofta om arbetslösa och sjukskrivna som fått sina liv omkullkastade pga pengabrist, men historien om Svennis visar att inte ens mångmiljonlön är en garanti mot pengaproblem.


De ser bara lite annorlunda ut. Rika människor utan koll drar till sig ”ekonomiska rådgivare”. I Svennis fall kostade det honom 100 miljoner, men inte ens det borde ha saboterat hans ekonomi om han haft ett sunt förhållande till pengar och pengahantering.

Till skillnad från den förtidspensionerade diversearbetaren hade Svennis ändå råd att äta, han bodde på en herrgård och hans begravning kostade över en halv miljon. Men han verkar ha lidit av att inte kunna efterlämna ett arv till sina barn och flickvän, och min gissning är att han hade skippat de sista tio årens tränarjobb, i thailändska och kinesiska klubblag och i Filippinernas mindre lyckade landslag, om det inte hade varit för pengar.

Det ska jag tänka på nästa gång jag hör någon säga att ”det där med pengar förstår jag mig inte på, det får andra ta hand om”, och det hör jag skrämmande ofta. Det är inget fel att ta hjälp, men ansvaret är ditt och ingen annans, och det behöver inte ta många minuter per vecka att skaffa sig kontroll över sin egen ekonomi. Men det måste göras, annars är det du som tvingas göra saker du inte vill de sista tio åren av ditt liv.

måndag 3 februari 2025

Så sänker vi arbetstiden igen

Socialkontoret i Hjällbo utmanar 40-timmarsveckan! Eller rättare sagt har man sänkt veckoarbetstiden från 40 till 32 timmar enligt principen ”Samma arbete på mindre tid för samma lön”. Detta möjliggjordes genom att man ”effektiviserat verksamheten”.

Det låter väl alldeles fantastiskt att man hinner med detsamma på kortare tid? Som jag ser det finns två möjligheter. Antingen ljuger de och hinner inte alls med det de är satta att göra, eller också gick de anställda tidigare runt och drog benen efter sig. Det kan vara lite av bägge, men att de innan detta projekt slösade bort tid erkänner Simon Ahlqvist, en av socialsekreterarna:

Vi har effektiviserat och tagit bort vissa möten som inte varit nödvändiga och kortat ned på andra saker som inte behövs i samma utsträckning.

Så där gick de runt och gjorde mer än vad som behövdes av ”saker som inte behövdes i samma utsträckning” samt hade onödiga möten – tacka tusan för att det gick att effektivisera! Det jag vill veta är vem som får sparken för att de tidigare lekte bort en femtedel av sin arbetstid. Äh, jag vet svaret, det får givetvis ingen.

Klart att offentliga verksamheter blir dåliga och ineffektiva ifall de som jobbar där ser dem som rena lekstugan! Vi som jobbar i den riktiga världen får betalt för de timmar vi jobbar eller för det resultat vi åstadkommer. Men så har vi inte ymnighetshornet Skattemedel att ta ifrån när energinivån sjunker och vi inte orkar vara effektiva under ett par decennier.

Jag säger inte att fyrtiotimmarsvecka är det bästa för alla och på sikt kanske vi människor borde försöka jobba oss bort från den normen, men att över en dag höja lönen för alla med 25 procent är fullständig galenskap som bara går att genomföra i organisationer som varit så ineffektiva att snudd på alla förändringar är av godo.