Skatteparadiset Sverige

Jag har spekulerat om en ny förmögenhetsskatt ända sedan jag startade den här bloggen. Själv hade jag inte tid att vänta utan flyttade mig till förmögenhetsskatten i Norge (nej, det var inte huvudsyftet), men nu kommer det allt tätare tecken på att Sverige tänker följa efter. Detta gick nyligen att läsa i Svenska Dagbladet.

Vid sidan av att vara ordförande för extremistorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet är skribenten också kommunstyrelseordförande i Solna. Det något märkliga efternamnet är finsk-pakistanskt för den som undrar. Artikeln är låst, därför ingen länk, men följande text går att läsa för er som ”bara” betalat 20 miljoner om året i presstöd:

”Nyligen har hela Sverige deklarerat. I deklarationen redovisar vi våra inkomster och förväntar oss att betala omkring 30 procent av dem i skatt. Några av oss, som tjänar över 55 000 kronor i månaden, betalar utöver detta också statlig inkomstskatt. Men det finns en grupp för vilka deklarationen inte spelar någon roll – miljardärerna. För dem har Sverige blivit ett skatteparadis.”

Sverige, ett skatteparadis – verkligen? När Leif Östling ställde den retoriska frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” betalade han över tio miljoner om året i inkomst- och kapitalskatt, men han varken var eller är värst. Låt oss t ex titta på Spotify. För 2024 betalade Gustav Söderström över 300 miljoner i skatt, Daniel Ek 252 miljoner och Alex Norström 215 miljoner. Tillsammans betalar trion alltså närmare 800 miljoner om året. Får vi gissa att de betalar en del moms och andra skatter också.

Och det är bara privat. Sedan betalar företaget 900 miljoner i skatt och så har de 1400 anställda som i sin tur betalar inkomstskatt och moms, vid sidan av arbetsgivaravgiften (straffskatten på anställning) som företaget betalar för dem. Jag drar till med en gissning på totalt tre miljarder, men då får man lägga till att Spotify betalar ut två miljarder i royalty till svenska artister. Man brukar väl räkna med att hälften av företagares fakturabelopp försvinner i skatt, så där har vi kanske en miljard till, alltså fyra miljarder för år 2024. Och så fyra till för 2025, fyra till för 2026 osv.

Det är alltså tre miljardärers bidrag till statskassan. Svaret på frågan vad fan de får för pengarna är hån från en sossepolitruk vars politiska karriär började som femtonåring och som vid 37 års ålder inte har haft ett enda jobb som inte betalats med skattepengar, som förvisso kommer från alla som jobbar, men rätt få kommer upp i miljarder till statskassan.

Den som fortfarande tycker att det är en bra idé att sätta dit miljardärerna i ”skatteparadiset Sverige” rekommenderar jag att titta på erfarenheterna från ett närliggande land med förmögenhetsskatt. I Norge har politikerna lyckats skrämma bort 780 miljarder kronor (och gissningsvis fler potentiella framtida företag än någon skulle vilja erkänna). Svenska politiker, väljare och skattebetalare får bestämma sin väg, men ni behöver ju inte upprepa vartenda norskt misstag.

Sälja återanvänt byggmaterial

Här är en affärsidé jag tror på, att sälja återbrukat byggmaterial. Titta på vilken återvinningsstation som helst och du hittar mängder av fungerande byggvaror som slängts i containrar för att bara eldas upp.

”Kommer människor verkligen att vilja ha begagnat byggmaterial?” frågar reportern. Det tror jag absolut, jag har själv byggt med begagnat material, men mycket av det som slängs är inte ens använt. På ett bygge, eller för den delen när privatpersoner bygger hemma, är det viktigt att arbetet inte stannar upp pga materialbrist. Därför köper man hem så att man garanterat inte har för lite.

”More is … more.”

Men det kan man ju lämna tillbaka, tänker någon. Ja, men ofta vet man inte på en gång när jobbet är färdigt. Kanske kommer de här spånskivorna gå åt på andra sidan huset, och när man väl kommer dit och ser att det inte behövs har det gått ytterligare ett halvår.

Jag har ett konkret exempel. Jag skulle lägga om två tak, på en vedbod och ett härbre. Så visade det sig att vedbodens tak var mycket bättre än jag först hade trott. När jag väl tagit ner takpannorna visade det sig att jag kunde byta några plankor istället för att riva alltihop. Då hade jag köpt råspont och takpapp till ett helt hus helt i onödan. Materialet var inköpt i Sverige för ganska länge sedan. Visst kunde jag lämnat tillbaka det, men då hade jag fått köra i omgångar för att inte riskera att behöva betala tull också.

Det slutade med att takpappen såldes ”begagnad”. Råsponten som till skillnad från pappen inte har ett bäst-före-datum har jag fortfarande kvar mycket av. Den går att använda till lite av varje, men kanske säljer jag det också.

Åt andra hållet har jag köpt några paket klickgolv på andrahandsmarknaden, byggt golv av lastpallar jag fått gratis och tagit emot kostnadsfritt virke i flera omgångar från flera håll. Det här är något vi alla kan göra redan nu, utan att vänta på uppstyrda återbruksdepåer.

Färdigförodlat!

Jag försöker dra slutsatser och bli lite bättre år för år när det gäller odling (och det mesta annat). Både 2024 och 2025 förodlade jag många plantor inomhus innan det var dags att sätta ut dem i odlingslådorna utomhus. Det känns som en smart genväg, men 2024 gick det rätt dåligt, vilket jag tänkte kunde ha att göra med att jag satte många fröer i äggkartonger.

Kanske var det för lite plats för dem att växa där, tänkte jag, och så körde jag riktiga, men små, krukor 2025. Det gick bara aningen bättre, men skam den som ger sig, tänkte jag, och körde på med samma taktik i år och likt en dåre förväntade jag mig, eller hoppades i alla fall på, ett bättre resultat. Men nej. Trots att jag vattnat, duttat och försökt optimera odlingsförhållandena var det många fröer som överhuvudtaget inte växte, och andra växte så dåligt att de såg ut så här när det var dags att sätta ut dem.

Vissa grödor kräver förkultivering. Jag tror t ex att tomat och paprika, som jag nu satt ut i växthuset, skulle få väldigt svårt med min korta odlingssäsong eftersom de behöver ganska lång tid från frö till decimeterhög planta. Men som det känns nu kommer jag fortsättningsvis bara att förodla sånt som verkligen kräver tid inomhus.

På plussidan sådde jag om mycket utomhus i fjol. Bladselleri t ex, som vägrade att växa i kruka, satte jag ut som frön i maj och det blev en kanonodling. Även i år har jag gott hopp om odlingen trots att det mesta av inomhusodlandet floppat.

Kanske bör man ha varmt inomhus för att lyckas med förodling. Jag har ved som huvudsaklig värmekälla under den senvinter då plantorna ska spira inne. Det innebär att temperaturen flexar väldigt mycket, från varmt och behagligt på kvällen till snorkallt på morgonen efter en frostnatt.

Förutom att odlingsresultatet är nedslående känns det meningslöst att vaska bort frön i en resultatlös krukodling. Dessutom belamrar jag alla kattsäkra ytor i mina varmaste rum (alltså de jag är mest i) genom att fylla upp dem med plantbrätten och odlingstråg till ingen nytta. Nästa år ska jag undvika det så långt det är möjligt.

Men med det sagt är nu alla grödor i jorden utomhus och i växthuset bortsett från en sen potatissort som får vänta ytterligare någon vecka. I år har jag lovat mig själv att vara ännu ihärdigare med ogräsrensning och kupning. Kan det bli lite sol och värme också bör detta bli mitt bästa odlingsår hittills.

Fräcka stölder

Om man skulle satsa på en karriär som tjuv tror jag att det är precis så här man bör bete sig. Bara knalla in, säga att man snackat med chefen och räkna med att de inte dubbelkollar.

För varför skulle de? Ingen kan väl vara så fräck att man begår en stöld eller ett bedrägeri mitt på ljusa dagen? Jo, just för att ingen räknar med det. Jag hörde om en datorkupp där ett gäng iklädda overaller med någon datalogga klev in på ett kontor och tog med sig tio datorer framför personalen. Ingen hade hört talas om det, men alla utgick ifrån att det var i sin ordning.

”Hälsa från chefen om någon frågar.”

Det här skulle faktiskt kunna vara en legitim affärsidé, att starta ett företag som iscensätter sådana här bluffar, med chefens goda minne, bara för att se om personalen låter sig luras. Gör de det är det bättre att blåsningen är del av ett säkerhetsupplägg än att företaget blir av med utrustning, varor eller pengar. Och trygghet! Att bli lurad eller bestulen ger en dålig känsla och kan den förebyggas genom att göra en extra koll, säga ”hej” på lagret och fråga folk vad de gör där, är det värt en hel del.

Särskilt om alternativet är att bli lurad på riktigt. Killen i Smålandsbutiken verkar ha lyckats många gånger och han kommer inte sluta. Särskilt om han ser till att lägga sig under 1500 kr, gränsen för ringa stöld, för då lär polisen inte ens försöka utreda. Man kan inte räkna med att alla tjuvar är lika dåligt förberedda som Johan Glans:

Skattesänkning för rika eller rimlig reform?

ISK-skatt har tydligen blivit en valfråga. Bra! Idag subventioneras lån medan sparande beskattas, det behöver diskuteras. Men sättet man gör det på är som vanligt under all kritik. Så här gör Sveriges Radio:

”Tjänade”, verkligen? Att få behålla mer av sina egna pengar är alltså att tjäna, enligt ”Sveriges Rödio”. Enda sättet att få ihop den logiken är att se alla pengar som Skatteverkets och varje skattesänkning som en stöld från staten.

Jag klickade på länken med texten ”skattesankning-pa-investeringssparkonton-gynnar-rika-mest”. Låt oss börja där. Ja, räknat i kronor är det alltid de rika som gynnas mest av skattesänkningar, men när det skattefria beloppet dubblas till trehundratusen är det den med exakt trehundratusen på sitt investeringssparkonto som gynnas mest i procent. Det är mellanstadiematte.

Men här är det ”de rika” läsaren ska fokusera på, så man gör en lista över välmående kommuner med Danderyd, Lomma och Lidingö i spets där flest människor skulle ta del av skattesänkningen, och en lista med avfolkningsbygder med lägst andel. Sedan intervjuar man ”folk på stan” i Djursholm, en välmående 94-årig tant, en bortskämd överklassunge, en gubbe utan sparande och en som betonar att han gärna betalar mer skatt.

”Vi har det bra här i Djursholm!”

Inte det mest vinklade reportage jag hört, men någon enda gång hade jag velat höra en låg- eller medelinkomsttagare berätta att ISK-sparandet gett barnen möjlighet att utöva sina fritidsaktiviteter, gjort så att familjen haft råd att ta med mormor på semestern eller bara gett dem lite andrum i en pressad vardag. För de finns! Varför lyckas media aldrig hitta dem?

Rätt vara på rätt plats

I ett undersökande reportage har SVT:s reportrar handlat mat för drygt tvåtusen spänn i 36 butiker och kommit fram till att det lönar sig att handla billigt. Vem hade kunnat ana?!

Nej, riktigt så meningslöst var det inte. Man konstaterar att en vecka efter momssänkningen hade butikerna fortfarande inte höjt tillbaka, och det är väl bra att media granskar sånt. Det viktigaste i inslaget kommer dock som en bisats på slutet:

”I till exempel Halmstad skiljde det 12 procent i pris mellan matkassarna i två av de undersökta butikerna – ungefär det dubbla av vad man sparar in på momsen. I Stockholm skiljde det 175 kronor mellan matkassarna i olika butiker på Rinkeby Torg.”

Det gäller alltså som vanligt att hålla koll på var de varor man vill köpa är billigast, sluta handla dem när de höjs kraftigt och helst åka runt till flera butiker, både för att dra nytta av butikernas allmänna lockvaror och för att kunna utnyttja tillfälliga extrapriser. De 12 procent Halmstadsborna sparar genom att rakt av byta butik är ungefär dubbelt så mycket som momssänkningen ger.

Det tar lite extra tid jämfört med att bara välja första bästa butik och köpa allt man vill ha urskiljningslöst, men så himla komplicerat är det inte. Om exempelvis en butik är billigast på sällanköpsvaror som ris, toapapper och konserver kan man välja den en gång i halvåret och köpa in sex månaders förbrukning. En sån uppoffring ger garanterat fyrsiffrig ”timlön” skattefritt, rätt ner i fickan.

Skatt på pant

Jag fick ett mejltips från Marcus om en riktigt dum nyhetsartikel med rubriken ”Pant som inkomst – då kan du behöva betala skatt”.

Har man själv köpt burkar/flaskor med pant på är det lugnt, för då är det ju ingen inkomst, man får bara tillbaka panten man betalade vid inköpet. Om du däremot plockar upp andras pantburkar, exempelvis under en skogspromenad, och pantar dem istället för att slänga dem som restavfall, då ska du straffas.

Plockar du svamp eller bär får du sälja skattefritt för 12500 kr per år, men plockar du plast eller aluminium ska du skatta från första kronan. I praktiken är det såklart riskfritt, hur skulle någon kunna veta om du köpt burken du pantat? Men vill du göra rätt ska du uppge det i deklarationen. Det är idiotiskt av flera skäl:

• Regler som inte kan kontrolleras gör bara systemet tandlöst.

• Den som pantar gör samhället, sina medmänniskor och inte minst vilda djur en tjänst. Skräp ser illa ut och aluminium som hamnar på en åker (där jag bor gäller det en stor del av burkarna längs vägarna) kommer skäras upp i sylvassa remsor som hamnar i tassar, klövar och magar. Att bekämpa det borde belönas, inte straffas.

• Det vore en schysst signal från statens sida, att visa att goda gärningar inte nödvändigtvis måste beskattas. Eftersom gissningsvis inte en enda människa någonsin åkt dit för detta skulle en dylik amnesti inte kosta en enda krona, det skulle tvärtom få staten att framstå som mänsklig.

Här i Norge är det nästan lika dumt. Små summor, upp till 10000 kr per år, ”är i praktiken skattefria”, och de allra flesta av oss som plockar upp andras pant när vi ser den kommer inte i närheten av det beloppet. Dessutom är det ju upp till skattmasen att bevisa att det handlar om pant på emballage du inte själv köpt in.

Köpt eller hittat?

Men skatt ska vara allmängiltig och jag är övertygad om att det finns en och annan ”Burk-Curt” därute som plockar pant dagligen i en större stad och som lätt kommer upp i en hundring eller mer per dag och således femsiffrigt per år. Att straffa dem med skatt för att de städar andras skit är såklart vansinne.

”Exakt här går min gräns”

I en internationell undersökning påstår 24 procent av tillfrågade svenskar att de skulle behöva minska sina utgifter avsevärt om de inte får löneförhöjning, och 15 procent att lönen annars inte ens skulle räcka till grundläggande behov.

Riktiga problem.

Här är det många frågetecken. När måste de ha den här löneökningen för att inte allt ska gå åt skogen, idag eller? Och vad menas med ”avsevärt” och ”grundläggande behov”? Överhuvudtaget har den här typen av självrapporterade undersökningar lågt värde eftersom subjektiva bedömningar styr resultatet.

Men om vi gör som journalisten och struntar i detaljerna utan bara sväljer siffrorna – vore det så himla farligt om 24 procent minskade sina utgifter? Hade de gjort det tidigare skulle de inte sitta i den rävsax de uppenbarligen gör. Det är faktiskt ingen regel som säger att man måste konsumera upp 99+ procent av lönen varje månad.

Jag vet! De flesta tycker att privatekonomin precis går ihop, varenda krona går åt, och med en oförutsedd utgift skulle man typ svälta ihjäl. Men så kommer den där utgiften och på något konstigt sätt går livet vidare ändå.

Jag har säkert berättat om den tjugoåriga killen som skulle köpa bil med billån en bit fram i tiden, ett halvår eller ett år. Jag föreslog att han kunde tokspara fram tills dess (han hade heltidsjobb och bodde hos sina föräldrar) för att slippa en stor del av lånet. Men nej, han hade inte ens råd att spara det belopp han senare skulle amortera. Det gick inte att förklara, men utan kniven på strupen var det tydligen omöjligt.

Hade han försökt skulle det såklart gå. Därför tänker jag att en utebliven löneökning eller till och med en sänkning kanske skulle göra underverk för någons ekonomi. Att upptäcka att man har verktygen är första steget. ”Jag kan spara en hundring, då kan jag kanske spara två. Och kan jag spara tvåhundra ...”

Vem kastar bort sitt liv?

Ett Twitterinlägg fångade mitt intresse.

Jag vet inget mer än det som står i texten, men utifrån det verkar mamman en aning... ytlig. Det är inget fel med att bli jurist, men att klubbhäng vid Stureplan skulle vara ett slags kvitto på ett lyckat liv håller jag definitivt inte med om.

Och vad är det för fel med att gå byggprogrammet? Alla som försökt få tag i en hantverkare vet att de har jobb så det räcker och med tanke på bostadsbristen i stora städer i kombination med att allt fler tycks oförmögna att göra sina egna renoveringar verkar inte det vara på väg att ändra sig. Inte heller är AI ett närliggande hot mot duktiga byggare, värre är det för jurister.

När det kommer till pengar kan en byggare få ut en bra månadslön efter gymnasiet, och möjligheten till sommarjobb inom området även tidigare är nog skaplig. En jurist måste genomgå minst fyra och ett halvt års eftergymnasiala heltidsstudier. Vill man bli advokat krävs ytterligare tre års praktik, om än betald sådan.

Är målet att bli rik är jag inte säker på vilken av karriärerna som lönar sig bäst. Sonen kan börja jobba heltid vid 18 medan dottern lär plugga till 23-25 och har då ett gigantiskt studielån att beta av. Det är inte alls givet att hon någonsin kommer ikapp. Det viktigaste tycker jag hur som helst är att man utbildar sig till en profession man vill jobba inom. Vill man tjäna mycket pengar gäller det sedan att bli så bra som möjligt på det man gör, vare sig det är advokat eller snickare.

Dessutom går det att ändra inriktning längre fram, det gymnasieval man gör som fjortonåring bestämmer inte hela ens liv. Den av mina kompisar det gått bäst för karriärmässigt gick Handel & Kontor, en tvåårig linje (den tidens program) för skoltrötta som ändå ville ta sig igenom gymnasiet. Några år senare gick han en internationell hotellutbildning i Schweiz och de senaste två decennierna har han haft titlar som CEO och CFO på stora företag. Jag vet inte vad han tjänar (jag skiter i folks lön), men det kan nog vara flera miljoner i årslön.

Men återigen, det viktigaste är inte lönen utan att man trivs med sitt liv. Om jag får gissa vem i familjen Byggare/Jurist det kommer gå sämst för så är det mamman. Att vara så fyrkantigt inskränkt måste vara ett handikapp i väldigt många situationer.

In med några miljarder till

Västlänken, en kort järnvägsförbindelse i Göteborg, trodde man år 2020 skulle kosta 20 miljarder. Tre år senare räknade man med 36,5 miljarder. 2025 var man uppe i 49,3 miljarder och när det nu talas om 56 miljarder behöver man ”täcka Västlänkens skenande kostnader”.

Vad jag undrar är vilka tjänstemän som fått sparken längs vägen. När man tredubblar kostnaderna (och det är förmodligen ingen insatt som tror att det kommer att stanna där) måste det väl vara ett antal personer som sjabblat rejält? Tur att det bara är skattebetalarna som drabbas.

Jag är särskilt fascinerad av fördelningen. Med ”skatten” menade de väl specifikt trängselskatt. Annars är det lätt att tro att SVT gör en skillnad på pengar som kommer från staten och skatten, och det är det ju faktiskt inte. Alla statens pengar är skattepengar, antingen skatt som tagits ut för att finansiera välfärd och annat, eller pengar som kunde ha använts till ett sänka skattetrycket från ett av världens högsta.

Ansvarig (?) minister pratar om ”de 7,6 miljarder som regeringen nu skjuter till”. Kanske tror han på det själv, kanske borde hans väljare påminna honom oftare om att det faktiskt är folkets pengar, så att han slipper göra bort sig nästa gång det ska in ännu mer pengar i den här soppan.

”More money for you!”

Hela bygget skulle förresten ha varit klart i år, men den senaste gissningen är 2030. Om det av någon anledning inte blir ytterligare förseningar kanske det blir en vänsterregering som får besluta om att skjuta till de resterande kostnadsökningarna. Jag fattar att det är svårt att exakt räkna ut vad en järnvägssträcka ska kosta, men visst vore det kul om det någon gång blev en tredjedel så dyrt istället för tre gånger så dyrt. Eller att man bara lyckas hålla budgeten och tidplanen en endaste gång!

Swishgrupper

Någon i kommentarsfältet uppmärksammade mig på fenomenet swishgrupper, där syftet är att hjälpa varandra ekonomiskt genom att låna ut en slant till någon som sitter lite trångt. Jag skulle så gärna önska att sånt här funkade, men tydligen gör det inte det.

”Person A har skrivit i en grupp 'Varning för bedrägeri' om hur hon lånat ut 400 kr till person B i en 'swishgrupp'. Nu skriver person A att person B kommit med lögner i en vecka och att hon nu inte svarar alls.”

Jag är inte förvånad. Jag lånar av princip aldrig ut pengar, men det finns två undantag: Mycket nära vänner som jag anser mig veta skulle gå extremt långt för att betala tillbaka och dessutom hade lånat ut samma summa till mig, och så pengar jag är beredd att förlora. Det kan vara en hundring till någon som gjort mig en tjänst eller som jag vet har det knapert. Kul om det blev ett lån, men jag kan också leva med det som en karmainvestering.

Till vilt främmande människor? Inte en chans! Det handlar om logik. Nästan alla har några vänner eller släktingar. Sannolikheten att jag är den första som tillfrågas är låg. Antingen har de riktiga vännerna sagt nej eller så fick de aldrig frågan (troligen för att de ändå skulle ha sagt nej). Kanske är personen redan skyldig dem pengar och då är chansen att jag får tillbaka min peng ännu lägre.

Men här handlar det om människor som frivilligt sökt upp ekonomiskt svaga individer. Varför går man med i en ”swishgrupp”? Jag läste en veckas inlägg i en av dem och det är hjärtskärande historier om handikappade och diabetiker som behöver pengar till mat och medicin. De flesta är säkert ärliga och jag tvivlar inte på att de har för avsikt att betala tillbaka det önskade beloppet på det datum de anger.

Oddsen för att det ska hända är dock alldeles för dåliga. Kalla mig cyniker om ni vill, men den som betalar pengar till en bedragare försämrar inte bara sin egen ekonomi, det leder dessutom sannolikt till ännu fler offer. Den som lurats och lyckats lär göra det igen och då får den goda gärningen motsatt effekt.

Genvägar är senvägar

Användningen av diabetes- och obesitasläkemedel ökar i Sverige. Att diabetesmedicinkonsumtionen ökar beror knappast på mer diabetes utan att att man kommit på att det funkar för viktnedgång.

Gör det något att användningen av vissa mediciner ökar med 351 procent på några år, eller 48 procent på ett år? Jag ser två problem. Det uppenbara är att alla mediciner har biverkningar och här pratar vi om medicin man kan bli blind av.

Ett annat problem är att ”vi” (människor i de delar av världen med stora ekonomiska möjligheter) allt oftare letar genvägar istället för riktiga lösningar, symptombekämpning istället för att ta tag i orsakerna. För en normalviktig är det mycket lättare att gå upp i vikt än det sedan är att gå ner igen. Framförallt går uppgången mycket snabbare. Det du går upp på ett år kan ta fem år att bli av med, eller hela livet.

Samma sak med ekonomi. Alla vill ha ett sparande, men få vill spara. Jag vet inte hur många jag pratat med som säger att de skulle vilja spara och investera, men de vill inte ändra sin konsumtion för att få pengar över. Och när de får höra hur lång tid det tar att dra ihop exempelvis en miljon tänker de att det måste finnas något snabbare sätt, t ex att öka risken till bingonivå, inte att låta det ta den tid det tar eller att sänka ambitionen. Nej, då struntar de hellre i det och kan (nöjt?) konstatera att det inte går att spara sig rik. För om man vill ha en miljon är en halv inget värd?

Vi måste sluta att applicera just-in-time-samhällets principer på våra egna liv. Det lönar sig att tänka rätt från början, men när vi inte klarar det bör vi kavla upp ärmarna och göra jobbet istället för att leta möjligheter att slippa.

Momsfri mat

Medan svenska folket funderar över om momssänkningen från 12 till 6 procent märks i plånboken vill jag särskilt den här tiden på året påminna om att det finns gratis mat i naturen, sånt som varken kräver odling eller vattning utan bara är att hämta.

Nässlorna till höger är allra bäst att plocka i april-maj. Jag sköljer och förväller genom att koka dem i några minuter, mest för att de ska sluta att bränna. Sedan kan de bli soppa, stuvning eller hackas ner i en sås ihop med andra grönsaker. I år är det möjligt att jag fryser in en del för att förlänga säsongen.

Kirskålen till vänster går att plocka under längre tid, men är allra bäst på våren. Detta underbara ogräs växer lyckligtvis på min tomt. Fram till midsommar försöker jag att alltid ha en burk med kirskål i kylen. Den hackar jag ner i det mesta eftersom den har en mild och fin smak av gratis.

Men det är inte bara jag som äter gratis. Här är en kille som plockar allt möjligt och till och med håller kurser om ätliga växter i naturen – ramslök, backlök, älgört, rölleka, måra, maskrosor... Han menar att vilda växter generellt är mer näringsrika än odlade grönsaker.

Förutom att det är god och nyttig mat som bara finns att hämta (i år siktar jag t ex på 40 liter blåbär) kan man lära sig något. Jag har aldrig haft ett brinnande intresse för att hålla isär det som växer. Hos mig har det fått samlingsnamnet ”grönt” och det har räckt alldeles utmärkt, men det är ju lite kul att kunna skilja på en ek och en påsklilja. Att det finns ätliga växter i skog och natur (även indirekt genom att mina bin samlar nektar och pollen från dem) har gjort mig mer naturintresserad.

Alltså inte bara gratis mat utan samtidigt kunskaper, motion och frisk luft. Momsfritt alltsammans!

Statliga skor

När man förespråkar en mindre stat får man mothugg av folk som menar att det staten styr idag måste styras av staten imorgon. ”Vem skulle annars bygga vägar?”, är en fråga som kommer upp ibland trots att det såklart fanns vägar långt innan det fanns stater. Finns behovet brukar det lösa sig.

En del menar att vårdinrättningar och skolor absolut ska drivas av staten, regioner eller kommuner. Märkligt nog brukar de inte ha några problem med att privata företaget bygger sjukhus eller städar i skolorna, men läkare och lärare måste absolut få sitt lönekuvert från en kommun eller myndighet.

Jag menar inte att allt blir bättre för att det är privat, eller att det inte skulle finnas plats för politikerstyrda förskolor eller vårdhem, kanske till och med en statlig bank. Jag förstår bara inte vad som gör samhällsinstitutioner till bättre arbetsgivare. Att det varit så tidigare räcker inte för mig.

En norsk politiker, Tor-Mikkel Wara (Fremskrittspartiet), gjorde ett tankeexperiment redan på 80-talet där han vände på det och undrade hur det skulle vara om det funnits ett statligt skomonopol, och jag har en känsla av att de som nu menar att bara staten kan driva äldreboenden eller sälja alkohol då skulle ha sagt detsamma om skor.

Se gärna inslaget. Bildkvaliteten är lite sådär, men ljudet är bra och jag tror att språket är begripligt. För den som inte vill följer här ett sammandrag på argument han trodde skulle komma om staten hade haft ett skomonopol, men som nu började ifrågasättas.

”Privata företag kan inte börja sälja skor, alla måste ju ha skor. Det är omoraliskt om någon ska tjäna pengar på något så grundläggande som folks behov av skor.”

”Tänk på landsbygden! Vem skulle sälja skor ute på landet om inte staten gör det? Där bor det ju så lite folk att det inte skulle löna sig.”

”Hur ska man kunna lita på att privata skor har hög kvalitet? Privata företag skulle försöka lura folk att köpa dåliga skor som går sönder. Staten måste se till att skor har bra kvalitet så att inte konsumenten blir blåst.”

”Företagen skulle bara satsa på skor till de rika, de med hög köpkraft, inte skor till vanligt folk. Staten måste se till att det finns skor som allmogen har råd att köpa.”

”Privata aktörer skulle bara producera skor som går att massproducera. De skulle inte ta hänsyn till dem som har små eller stora fötter.”

”Gå till båtavdelningen, jävla plattfot!”

Nu kan alla dessa argument viftas bort med att vi har en privat skomarknad som fungerar, det vore därför vansinne att låta staten börja producera skor. Om det hade bildats ett statligt skoföretag, vi kan kalla det Northshoes, hade deras skor förmodligen subventionerats och ändå inte sålts.

Men på områden där staten varit en – eller kanske ensam – aktör är det för många en naturlag huggen i sten att det ska fortsätta, vare sig företaget heter SVT, Sveriges Radio, Almi, Systembolaget, Postnord, Green Cargo eller Svenska Spel. Bara för att nämna några.

Svältuppföljning

I samband med måndagens inlägg om Eva som fick akut kris med medicin- och matbrist när hennes bostadsbidrag blev några dagar försenat fick jag följande frågor på Twitter.

Längre ner i tråden bad hon om länkar och jag skrev att jag nog utvecklat svar på dessa frågor hundra gånger, men jag kom på att jag lika gärna kan göra det en hundraförsta gång. Med det sagt har ni som följt bloggen sett mig föreslå föräldrar att tidigt lära sina barn om ekonomi genom att låta dem tjäna egna pengar. Jag har skrivit om olika sätt att spara ihop en tusenlapp, min och Anne Wibbles syn på behovet av en buffert och om hur viktigt det är att göra prioriteringar.

Där kom det trots allt några länkar, men nu tänkte jag försöka svara på fråga för fråga.

”Hur ser du på de som är dåliga på ekonomi? Är de helt enkelt födda så?”

Där finns det nog många svar. Jag tror inte att någon har med sig ett gott ekonomiskt sinnelag ända från födseln, men många får tidiga vanor eller ovanor tack vare sin omgivning. Mest får det tillskrivas föräldrarna, men träffade vi inte alla en släkting eller farsans kompis och tänkte att ”jag vill ha det han har” eller ”så där vill jag aldrig bli”?

Så föds vi ju också med egenskaper. Någon har hög IQ, någon annan låg impulskontroll. Det sistnämnda forskades på i samband med Marshmallow-testet där psykologen Walter Mischel upptäckte att barn på 3,5-5,5 år med dålig impulskontroll tjugo år senare i anmärkningsvärt hög grad hade blivit vuxna med dålig ekonomi och utbildning samt hög BMI.

”Tror du att de kan bli bättre?”

Ja! Hade jag inte varit övertygad om att människor, inklusive jag själv, kan förbättra sina förutsättningar för god ekonomi hade jag aldrig startat den här bloggen, och under de tio år som gått har många i kommentarsfältet vittnat om att de genom livet gått från ointresserade och dåliga på ekonomi till intresserade och bättre. Några har till och med hävdat att den här bloggen haft positiv inverkan på deras ekonomiska sinnelag, vilket såklart är fantastiskt kul att höra!

Ett parallellt exempel: Som ung var jag helt ointresserad av idrott och motion. Jag växte sent, var liten och klen, typiskt en sådan som blev vald sist i skolgymnastiken oavsett sport. Då får man inte direkt blodad tand. När jag växt till mig (185 cm idag) hade jag sedan länge gett upp. På gymnasiet hängde jag med musiker istället för med ”sportfånar”, under många år var jag en lätt överviktig rökare och enda gångerna jag sprang var för att hinna med bussen.

Hade någon då sagt att jag runt 40 skulle bli intresserad av hälsokost och springa maraton – inte som ett dumt vad på fyllan utan flera gånger och frivilligt – hade jag inte trott dem. Men vi människor kan utvecklas, även de som tidigt lär sig att ekonomi och börsinvesteringar inte är för dem.

”Är det lathet, okunskap? Finns det olika kategorier av personer som är dåliga på ekonomi?”

Återigen tror jag att det finns olika svar för olika människor. Definitivt går de att kategorisera, men människan är mer komplex än så. Vad är lathet egentligen? Jag tror att få människor vill göra de uppoffringar som skulle krävas för att bli ekonomiskt oberoende, men det betyder inte att man är lat, bara att det väntade resultatet inte är värt insatsen.

Men här kommer också okunskapen in. Många ser inte kopplingen mellan egna handlingar och resultat lika tydligt. Som Eva i artikeln, hon verkar anse att hennes bräckligare ekonomi och minskade marginaler beror på staten. Jag anser att det till största del beror på henne själv. Det positiva med det är att det går att göra något åt saken.

”Tror du det [är] några som har en dålig ekonomi men faktiskt är bra på ekonomi?”

Ja, men här beror det lite på vad man menar. Som jag tidigare skrivit om är det sällan de med högst inkomster som har minst ekonomiska problem. Man kan vara bra på att gneta ihop pengar, kanske även genom börsinvesteringar och andra passiva inkomster, men samtidigt vara usel på att hålla i pengarna. Kan man ändå ses som bra på ekonomi? Ja, åtminstone i teorin.

När jag skriver om Eva eller andra som inte kan hålla i pengar är det inte för att gnida in deras hopplöshet. Tvärtom tror jag att det finns en väg ut ur misären för de allra, allra flesta. Den som ändå väljer att se mig som en hjärtlös mobbare (och jag kan inte för mitt liv begripa varför ni då vill följa min blogg) är fria att göra så – det är ert val.

Bakåtsträvande utveckling

En kille i Malmö har startat en hyrvideobutik, år 2026! Jag håller tummarna för att det går bra. Inte bara för att det är så härligt motströms utan för att jag tror att vi behöver bli påminda om att det finns ett värde i att använda fysiska medier. Jag är så gammal att jag kommer ihåg när videon kom. Vår familj köpte en, men det var heller inte ovanligt att man hyrde en ”moviebox” för att ha något att spela hyrfilmer på.

Vad är det då som är så bra med fysiska filmer på dvd eller vhs, nu när det finns streamingtjänster? En är att allt faktiskt inte finns på Netflix. Jag har inga egna streamingtjänster, varken för film, musik eller böcker, men varje gång jag introduceras för en letar jag efter sånt jag saknat. Det finns nästan aldrig.

En annan grej är att själva otillgängligheten gjorde det exklusivt. Jag minns känslan av att gå runt i videobutiken och leta upp den perfekta filmen för kvällen, utifrån baksidestext, skådisar osv. Ibland blev det en höjdare, ibland blev det inte det, och oavsett vilket såg man filmen från början till slut, för hade man betalat 50 spänn för den fanns inget alternativ. För det gjorde det ju inte, det gick inte att scrolla vidare. Om videobutiken ens var öppen hade man fått lämna chipsskålen och ge sig ut igen – otänkbart.

Jag hörde om en kille som skaffat bioabonnemang och med det kunde gå obegränsat på bio. Inte för att han var överdrivet förtjust varken i film eller bio utan för att han ville ta medvetna beslut, inte sitta och scrolla bland klipp på nätet. Det må vara smidigt att strömma film i dator eller telefon, jag gör ju också det, men det är inte enbart av godo.

Jag saknar den där känslan. Lite grann kan jag uppleva samma förväntan när jag lånar böcker på biblioteket och kanske är det också en förlegad verksamhet på väg bort. De få av oss som fortfarande läser böcker kommer nog bli hänvisade till ljudböcker och e-böcker. Gamla sådana, för när nästan ingen läser böcker kommer nästan ingen skriva böcker.

Jag vet, utvecklingen fortskrider vare sig vi vill eller inte, men ingen kan tvinga mig att tycka att alla utveckling går framåt. Men Pauls hyrvideobutik tycker jag definitivt är ett steg åt rätt håll.

Eva svälter

Jag tror inte att Anne Wibbles gamla vision om att alla ska ha en årslön i buffert kommer bli verklighet i närtid, men är tre dagar för mycket begärt? Ja, för Eva i Torshälla är det överkurs. I tisdags förra veckan skulle hennes bostadsbidrag på 2900 kr komma, men det gjorde det inte. Inte heller på onsdagen, så på torsdagen ringde hon Aftonbladet.

”Det är pengar vi skulle ha levt på fram till fredag, då det kommer en större utbetalning.”

”Vi har knappt någon mat hemma. Min son ska åka på resa på söndag, men han har fått låna ut delar av sin reskassa till mig så att jag kunde köpa medicin och mjölk.”

Du är 61 år gammal, vuxen sedan drygt tre decennier, men när en utbetalning på 2900 kr blir ett par dagar försenad pga bankstrul har du inte ens råd att hämta ut medicin utan att ta hjälp från din artonårige son?! På frågan vad som skulle hända om pengarna dröjer ytterligare svarar Eva:

”Det blir ju katastrof i så fall. Både för mig men också en stor del av Sverige om folk inte får sina pengar.”

Jag vill inte på något vis förringa hennes problem... Eller jo, det här är faktiskt själva definitionen på I-landsproblem. Det borde verkligen inte bli katastrof för någon enda svensk om en utbetalning på strax under 3000 kr blir tre dagar försenad. Så dåliga marginaler får man helt enkelt inte ha. Varken på kontot, i plånboken eller i skafferiet. Uttrycket ”från hand till mun” fick just ett ansikte.

Medicin är en sak (är den viktig – prioritera den!), men att familjen (make och vuxen son) inte skulle kunna äta sig mätt i tre dagar på vad kyl, frys och skafferi innehåller utan Evas bostadsbidrag är i mitt tycke antingen trams eller hysteriskt sjukt. På sin Facebooksida har Eva delat en bild på en tegelvägg med texten ”Make humans great again”. När jag läser om Eva tänker jag att det är en bit dit.

Lönar sig odling?

SR-programmet Trädgården ställde sig frågan om det är lönsamt att odla. Många har väl andra skäl för sitt odlande än att spara pengar, men jag känner såklart igen mig i frågeställningen.

Dock visste jag redan svaret: Ja, odling lönar sig, även i kronor och ören. Det viktigaste när man väljer grödor tycker jag ändå ska vara att de är sådana man tycker om att äta. När någon odling blir särskilt lyckad blir det mycket av en specifik grönsak under kort tid och då bör det vara något man gillar.

I övrigt har jag tre kriterier där minst två måste vara uppfyllda:

1. Grödan bör vara lättodlad. Jag är inget odlingsproffs och har inga ambitioner om att bli det. En och annan utmaning kan jag ta, men det får inte kräva månader av förkultivering i miniväxthus, beskärning och pyssel för att få en minimal chans till lyckad skörd.
   
   
2. Fantastiskt odlingsresultat. Squashen ovan är minst dubbelt så stor som jag hittar i butik. Smaken på köpta morötter kommer inte i närheten av att kunna mäta sig med egenodlade. En del annat är exakt som det man kan köpa.
   
   
3. Prisskillnaden mellan att köpa och att odla själv bör vara betydande. Allt som går att odla blir billigare, men jag köper inte dyra plantor eller frön som sedan kräver månadsvis växtbelysning ifall jag kan handla samma sak ätklar för 30 kr/kilo.

I Trädgården fokuserade man i detta avsnitt på punkt 3, något som sällan nämns annars. Det tycker jag var kul även om några exempel haltade. T ex:

”I en butik så kostar purjolök ungefär 35 kr kilot.”

35 spänn?! Måste vara Ica, på Willys är det ordinarie priset 16,90 kr. Om jag inte ska jämföra med ekologiska (då är priset över femtiolappen), vilket på ett sätt vore rättvist, men när jag handlar är det inget jag överväger. Jag är inte ens säker på att de ekologiska alternativen är bättre för miljön, och definitivt inte för plånboken.

Något annat som ofta tas upp av folk som inte odlar (inte sällan som skäl för att inte odla, varför de nu känner att de behöver ha ett sådant) är alla odlingskostnader man inte tänker på. Visst, de finns. Mina odlingslådor var t ex inte gratis, men trots att jag odlar tjugo olika grödor i år har jag bara köpt sättpotatis och frön för 340 kr. En del köpefröer hade jag kvar sedan tidigare och en del odlar jag från frön jag tagit från tidigare frukter och grönsaker.

Men det är i stort sett det. Odlingskrukor, verktyg och sånt har jag också sedan tidigare. Gödsel får jag gratis från grannen, hemkörd med traktor.

Nu vet jag att några av er vill påpeka att om jag tar skulle ta betalt för arbetstiden i trädgården blir matematiken annorlunda. Jag har två invändningar. För det första kan jag inte ta betalt för den tiden, lika lite som du kan ta betalt för att kolla på Netflix. Dessutom är det bra motion och ganska kul att odla. Det är roligare att skörda än att rensa ogräs, men alla moment har sin charm.

Den andra invändningen är att butiksbesök inte heller går på nolltid (och de har inte sin charm). Det tar tid att gå runt och plocka i grönsaksdiskarna. Under sensommaren och hösten kan det gå över en månad mellan mina handlingsturer eftersom jag har det mesta av maten på baksidan av huset. Ägg och mjölk köper jag från samma granne som ger mig gratis gödsel.

Jag bor i ett jävla vykort!

Har du provat att odla är du i din fulla rätt att förkasta verksamheten som slöseri med tid – för dig. Själv får jag livskvalitet av att strosa runt på tomten och se mat växa. Dessutom impar det på besökare, särskilt när man är medelålders ensamstående man, men jag hade odlat även om ingen hade sett det.

Lönefixering

Jag följde första säsongen av Expedition Robinson, 1997. Efter programmet blev några av deltagarna kändisar medan andra såg till att snabbt försvinna ut i anonymitet, men jag kan inte påminna mig att det pratades om hur mycket pengar de tjänade. Annat är det nu.

Givetvis låst material, här har kvällstidningarna räknat ut att det finns en marknad som är villig att betala. Samma sak med ”De har högst lön i din kommun”-artiklarna – ständigt återkommande och nästan alltid med krav om prenumeration.

Vad är det som gör svenskar i allmänhet fanatiskt intresserade av vad andra tjänar? Är det avundsjuka eller skvallerinstinkt? Kanske handlar det om Jantelagens behov av att ställa alla som sticker utanför normen till svars.

Jag vet verkligen inte för jag saknar den genen. Jag är långt över genomsnittet intresserad av pengar och ekonomi, och har frivilligt jobbat med skvaller under en period av mitt liv. Vad du eller någon annan tjänar kunde jag dock inte bry mig mindre om. Men jag ser vad jag ser, när kända eller okända ska presenteras läggs inte längre tonvikten på vad de gör eller har gjort utan vad de tjänar.

Eller är det jag som kommer ihåg fel? Har andras inkomster alltid intresserat på ett nästan sjukligt vis? Och om inte (för jag tror verkligen inte det), vad hände?

Sexköp med Swish

Ingen har väl missat mannen som misstänks ha sålt sin fru för sexuella tjänster. Inte minst uppseendeväckande är att mannen är åtalad samtidigt som frun fått betala skatt för inkomsterna, om än bara en liten del av dem. Hade det inte varit lämpligt att först bestämma förövare och därefter kräva in skatt?

Den allmänna uppfattningen tycks vara att han är skyldig medan hon är oskyldig, men då kan jag tycka att det är märkligt att han nekar till skuld medan hon drömt om ett liv som prostituerad och verkar ha betalat skatten utan protest. Vem som är skyldig till vad tänker jag hur som helst inte spekulera i, det får domstolarna ta reda på.

Det jag reagerat på är istället betalningen. Om jag förstått rätt har det kommit in en miljon på Swish, eller 1014000 kr för att vara exakt. Med den taxa som anges blir det 338-667 köptillfällen (jag hittar faktiskt inget bättre ord). Två frågor:

1. Hur kan man välja att köpa sex (ett allmänt avskytt brott med fängelse i straffskalan oavsett om kvinnan var med på det) med Swish, ett betalningssätt otroligt lätt att följa?!
   
   
2. Hur kan inte banken reagera långt innan det trillat in hundratals inbetalningar på totalt över en miljon på kontot?! Mannen har dessutom skulder på 14 miljoner efter en tidigare konkurs, så är det han som stått för bankkontot borde Kronofogden ha reagerat.

Min bank frågade vad jag höll på med när jag växlade pengar efter att ha flyttat från Sverige till Norge. Det handlade om betydligt mindre belopp och kanske ett tjugotal transaktioner. Förresten har väl nästan alla tagit ut eller satt in tiotusen, eller ännu mindre, och direkt fått frågan varifrån pengarna kommer och/eller vad de ska användas till. Här snackar vi om en gubbe som får in en miljon i Swish!

Missförstå mig inte, jag är inget offer. Jag blev varken förvånad eller arg över att banken frågade mig om vad de upplevde som misstänkta transaktioner. Det som förvånar mig är istället hur andra kan flytta miljoner – vare sig det gäller norrländska trafficking-leverantörer eller ryska oligarker – utan att någon ställer en enda kritisk fråga.

Om jag inte var tydlig tänker jag alltså inte diskutera skuldfrågan i kommentarsfältet. Inte heller sexköpslagen, moral eller något annat ovidkommande. För den som så önskar finns säkert massor av ställen för det, det här är en ekonomiblogg.

Att lösa obefintliga problem

I höstas startade norska Røde Kors en hjälptelefon på nordsamiska för barn och unga delfinansierat av Sametinget och i slutändan av skattebetalarna.

”Målet är att barn och unga som talar språket ska kunna utnyttja erbjudandet på sitt modersmål.”

Det låter väl bra att utsatta barn ska få prata om sina problem på sitt eget språk. Jag vet själv hur mycket lättare jag har att prata med en svensk kundtjänst jämfört med en norsk (förutsatt att den svenska bemannas av just svenskar, vilket inte alltid är fallet), och då är jag ändå vuxen och mina problem har bestått i att jag fått en märklig faktura, inte att jag blivit slagen eller mobbad.

Men man glömde ställa sig frågan om det finns ett behov av den här tjänsten. De hade kunnat fråga Kirkens SOS som också har en kristelefon för samer. De har enligt egen uppgift haft drygt 200 ärenden på 2,5 år, så drygt ett och ett halvt samtal i veckan. I norsk skola går färre än tusen elever med nordsamiska som förstaspråk och gissningsvis kommunicerar de flesta obehindrat på norska. Kanske hellre än på nordsamiska för att inte riskera att det anonyma samtalet besvaras av en syssling eller pappas kusin.

”Är det du, Aslak?!”

Ni har förmodligen redan anat det. Efter att Röda korsets nordsamiska hjälptelefon varit öppen i ett halvår har medarbetarna inte tagit emot ett enda samtal! I mitt tycke kan detta inte beskrivas som något annat än en superdupermegaflopp, men Nelli Kongshaug, chefen för hjälptelefonen, är stolt som en tupp (eller höna) över tjänsten.

”De önskar att ge fler barn möjllighet att prata om tankar och känslor på sitt eget språk. Varje år använder sig mer än tjugotusen unga detta samtalserbjudande på norska.

- Det vore naturligt att anta att även samisktalande barn och unga har behov för sådana samtal, på sitt modersmål, säger Kongshaug, samtidigt som hon funderar över om tröskeln är för hög.”

Här är ett annat favoritcitat ur artikeln:

”De frivilliga sitter och väntar, och vi jobbar för att motivera dem att fortsätta att vara frivilliga.”

Trots detta är Kongshaugs lösning inte att lägga ner en hjälptelefon ingen ringer till och använda pengarna till något annat (t ex fler medarbetare till en hjälptelefon på norska). Istället hoppas hon att inte bara få de frivilliga telefonisterna ska vara kvar utan förhoppningsvis få in ännu fler så att telefonlinjen kan vara öppen ännu mer för att ta emot noll samtal. Det är inte utan att jag kommer att tänka på den här: