”Enormt skuldberg”

Jag har skrivit om romansbedrägerier och sol-och-vårare tidigare, men den här historien kändes ändå lite ny.

”De inleder en flirtig relation på dejtingappen, och ganska snart vill Markus att Amanda ska investera i ett byggprojekt.”

Om jag blir intresserad av en tjej och undrar om intresset är ömsesidigt, men innan första dejten föreslår hon att jag ska göra en investering, så slutar jag undra – då vet jag att hon inte i första hand är ute efter en kille utan efter en finansiär.

Men inte Amanda. Hon skickar över 375000 kr i tre omgångar till en kille som lovar att hon ska tjäna flera hundratusen på bara några månader, och detta med ett språk som åtminstone får mig att tro att han är tolv år i huvudet. Skäms hon över sin aningslöshet? Nej då.

”Det är inte bara att jag har fört över pengarna till honom, utan han har ju jobbat sig till att få mig att göra det här. Det tror jag inte folk förstår. Det är inte så att man bara för över till en okänd person.”

Jag har läst det här citatet flera gånger och visst förstår jag att hon inte började skicka pengar efter ett par sms, men de facto har hon fört över sina pengar till en okänd person. Det framgår inte om de överhuvudtaget träffats i IRL, men bevisligen kände hon honom inte.

Mannen dömdes slutligen till att betala henne 484350 kr, pengar hon aldrig kommer att få eftersom han är pank och uppenbarligen inte typen som gillar att göra rätt för sig. Däremot har hon fått tjugotusen av Brottsoffermyndigheten.

”Hon anser att beloppet var alldeles för lågt och att det inte har hjälpt henne att hantera den skuld hon lever med. Bristen på tillräcklig kompensation har lämnat henne med en stark känsla av orättvisa.”

Det är klart att tjugotusen inte hjälper henne att hantera en skuld på en halv miljon, men själv tycker jag att det var alldeles för mycket. Om Brottsoffermyndigheten haft obegränsade resurser hade det varit fint om de betalat allt bedragaren är skyldig, men det har de inte. Varje krona Amanda får hade kunnat gå till någon det är synd om på riktigt.

Okej, det är väl synd om Amanda med, men har hon verkligen ingen självkritik?! Det är märkligt med offer för svindlare, inte sällan unga tjejer. De beskrivs ofta som personer med lågt självförtroende och dålig självkänsla, men när de blivit lurade på de mest lättvindiga sätt och svalt betet helt okritiskt har de jävlar i min låda inte ett uns av självrannsakan, de ser ingen som helst skuld i att de låtit sig luras till månen och tillbaka utan att ens ha försökt göra sin hemläxa och ta reda på till vem och vad de slänger iväg massor med pengar! Det kan ju tänkas att det går tio tysta och skamsna personer på varje Amanda, men de som kommer fram i media låter ofta precis som henne, rakryggat korkade och i sina egna ögon helt ofelbara.

När det så gäller pengar tycker jag att ”lever fortfarande med stora skulder”, ”enormt skuldberg” och ”kamp varje månad, varje dag” är att ta i. Visst är en halv miljon mycket pengar, särskilt med tanke på att hon inte fått något för pengarna, men det här hände henne när hon var 25 och idag är hon 30. Ta av dig offerkoftan, skaffa ett extrajobb och kämpa lite! Istället tigger hon pengar på nätet med en egen insamling. Mm, så kan man ju också göra.

Bankbyte

Jag är SEB-kund sedan några decennier, men senast 1 april är det slut för då införs en avgift med främsta syfte att slippa utlandskunder:

”Administrationsavgiften blir 1 500 kronor per år och kostnaden kommer att dras månadsvis (125 kronor per månad). Avgiften tillkommer utöver kostnaden för tjänsterna du har hos oss, till exempel konton och kort. Anledningen till att vi inför avgiften är att vår administration är mer komplex för kunder som bor utomlands. Det gäller bland annat processen för att upprätthålla en fullgod kundkännedom.”

Välkommen till SEB!

Den där processen för kundkännedom känner jag till och har skrivit om tidigare, t ex att samma idiotfrågor upprepades fyra gånger (!) på en och samma blankett (som måste postas – ingen datorisering i sikte). På vilket sätt det hjälper dem ”att upprätthålla en fullgod kundkännedom” kan nog bara SEB svara på.

Men det spelar ingen roll nu. Jag har använt SEB till att ta emot svenskt Swish och för att slippa växlingsavgifter när jag handlat med kort i Sverige. För detta har jag betalat 50 kr i månaden och redan det har känts ganska dyrt. Att jag skulle börja betala 175 kr i månaden finns inte på kartan.

Så vad gör jag nu? Jag misstänker att många läsare har bättre koll än jag, men själv ser jag främst tre alternativ:

1. Byta till en svensk bank som inte hatar utlandskunder.
2. Skaffa ett bankkort hos Revolut, Wise eller liknande, som låter mig göra kortbetalningar i SEK utan dyra avgifter eller växlingskursen från Helvetet.
3. Betala med norskt bankkort i Sverige.

Det första alternativet vet jag inte om det finns. Alternativ två gör gissningsvis att jag tappar Swish, för jag kan väl inte ha svenskt bank-ID utan svensk bank, och även om det går kräver det väl ett svenskt bankkonto? Alternativ tre är enklast, men då blir jag definitivt av med Swish.

Jag har ett par månader på mig, men det är ingen poäng att vänta. Som konsument har man en ständig ström av piss emot sig, så det är bäst att simma för att inte drunkna. Således är jag öppen för alla goda idéer.

Urspårad beredskap

Ingen blir mer tagen på sängen av att det blir vinter än tågtrafiken. Det fanns såklart fördelar med att elektrifiera stambanorna, men när ovädret slår till blir många tåg inställda. Inlandsbanan (Dalarna-Norrbotten) använder diesellok och kunde därför köra på som vanligt över jul och nyår. Diesellok finns, så det hade fler tåg kunnat dra nytta av, men då skulle det krävas tågvärmevagnar, en extravagn med generator som producerar värme till övriga vagnar.

SJ hade tågvärmevagnar tidigare, men har gjort sig av med dem när allt skulle gå på el. Är det inte märkligt att järnvägen, som borde vara något av det mest långsiktiga som finns, hela tiden försöker slå världsrekord i kortsiktighet? Bristande underhåll gör det mer och mer ohållbart att använda tåg eftersom snart ingen kan ta höjd för förseningarna.

Om spåren ens finns kvar! Jag jobbade på ett sågverk där en stor del av produktionen skickades till Tyskland på tåg, men från sågverket lastades de först på långtradare som körde virket 55 km till en järnvägsstation för omlastning eftersom de gamla spåren grävts bort.

Jahaja...

Och nu gäller det alltså tågvärmevagnar. Inlandsbanan har ingen möjlighet att själva köpa in dem, det är miljoninvesteringar de troligen aldrig kommer att få tillbaka. SJ har som sagt sålt sina och vill säkert inte köpa in nya. Trafikverket duckar frågan eftersom detta handlar om beredskap och det är tydligen inte deras bord.

Under tiden väljer allt färre resenärer tåg för sina resor. Undrar varför.

Bunker någon?

Jag gillar udda bostäder, men en bunker på knappt 500 kvm hade jag inte velat ha. Det finns dock folk till allt, nu har en gammal skola i Ljungby ombyggd till bostad och med denna festlokal i form av en tvåvåningsbunker bytt ägare.

Jag har inte hittat slutpriset, men utgångspriset var satt till knappt sexton miljoner och eftersom det gick nästan två år från att fastigheten kom ut på marknaden tills köpet var genomfört är det väl ingen djärv gissning att säljaren fick pruta lite. Rätt dyrt lär det ändå ha blivit.

Den nye ägaren är en holländsk direktör som påstår att han drömt om att köpa en bunker ända sedan han var liten, så för att parafrasera Dan Eliasson undrar man ju vad den killen har varit med om. Ägaren ska inte bo där så kanske är det en ren investering. Det är ju möjligt att bunkrar ligger i tiden när prepping och krig verkar ha blivit var mans hobby.

Men okej, själv köpte jag ett hus med en lada på ungefär samma storlek och någon kan ju tycka att det är lika underligt prioriterat.

Jag har målat de tre mest väderutsatta väggarna och bytt fönsterna på gavlarna åtta meter över marknivå. Jag kan inte så mycket om bunkrar, men tänker att de antagligen är ganska underhållsfria. Man kanske skulle titta på en bunker trots allt, ihop med ett jordskepp och varför inte en jordkällare.

Wax on, wax off

När det blev juluppehåll i honungsförsäljningen passade jag på att ta hand om årets förbrukade bivax.

Det är vax från gamla ramar som nått sitt bäst-före-datum, men också täckvax från höstens slungning och binas vildbyggen från platser i kupan där husse inte alls önskade vax. Alltsammans slängs ner i en kastrull tillsammans med vatten. Därefter smälter jag det på en vedeldad kamin.

Det är en av anledningarna till att göra det mitt i vintern, då kan jag hetta upp vaxet helt gratis eftersom jag ändå hade eldat. En annan orsak är att bina håller sig i kuporna nu. Häller jag ut vatten som luktar vax i augusti går bina bananas. Ett tredje skäl att göra det nu är att jag har tid. För tid tar det.

Att smälta vax är lite som att vaska guld. När vaxet är färdigsmält häller jag det i en hink där vattnet och vaxet skiljs åt. Vaxkakan skrapas försiktigt rent från ett lager av skräp och värms upp på nytt. För varje gång blir det lite renare.

Till slut återstår bara vax.

I år bestämde jag mig för att efter sista smältningen paketera vaxet i enkiloskakor för att lättare kunna sälja det.

Varmt vax.

Kallt vax.

Färdigt vax.

En del vax behöver jag själv. Efter att ha laborerat lite med plastramar gjorde jag en större beställning.

Dessa bygger bina ut med nytt vax, men för att hjälpa dem på traven rollar jag dem först med vax. Bin producerar eget vax, men inte så mycket. Under säsong tillverkar varje bi i snitt 0,0046 gram per dag, så kan jag hjälpa dem med grunden går det snabbare.

”Oj, är det redan nu?!”

”Vi ska ha igen varenda spänn den femtonde!” sjöng Helt Apropå i sin underbara Pensionsdags, så varför inte skriva om pension just idag.

För nu har Sverige höjt pensionsåldern igen. Eller rättare sagt har man höjt riktåldern, ett system vars enda syfte verkar vara att förvirra och dölja det faktum att svenskarna kommer få vänta längre på sin pension. Jag får en känsla av att man redan nu höjer ett år om året, vilket ju i praktiken betyder att pensionsordningen avvecklas.

Det där hade kunnat uppröra mig om jag tillhört den skrämmande stora grupp som tycks tro att de någonsin ska nå fram. Själv ser jag all utbetalning av pension som en bonus när den dagen (eventuellt) kommer. Detta leder dock till ett mejltips från Bjarne, ett reportage om två jobbande pensionärer, eller ”jobbonärer”, ett nytt begrepp för mig.

Det handlar om Rune, 67, som jobbar för att det är kul, och Janne, 70, som ”måste”. Låt oss lämna Rune därhän, han är gammal tjänsteman som jobbar på Liseberg för att det håller honom frisk och ung till sinnes – kul för honom!

Janne tycks däremot ha vaknat en morgon och märkt att ”oj, nu är jag pensionär och oj, då får jag lägre inkomst och oj, det här klarar inte jag mig på så oj, jag får ringa min gamla chef”. Denna ”oj”-förhållning till livet har gett honom en situation han upplever som ”förjävlig”.

Hur oskyldig är han själv då? Han har jobbat ”ett halv sekel som snickare”. Det enda sparkapital detta tycks ha gett honom är ”en mindre pensionsförsäkring”, men den sparar han till ”när det inte går längre”. Han får ut 12000 kr i pension, men det låter som en bråkdel av vad han behöver för att gå runt. Själv klarar jag mig på betydligt mindre än så, men vi får väl anta att Janne har haft högre inkomster under sina 50 år i yrkeslivet och ändå inte sparat ihop något dra-åt-helvete-kapital.

Janne är klar över vem som är förövare, det är ”samhället” och PPM där man ”lät alla människor ta hand om sina egna pengar i princip”. Nej, när PPM infördes år 2000 var Janne 45. Han hade (enligt egen uppgift) redan jobbat 25 år, men efter det hamnade 2,5 procent av hans bruttolön i PPM-systemet, ändå en rätt liten del av pensionen och ännu mindre av den totala kakan kallad ”sina egna pengar”.

Så nu är Janne en bitter gubbe som klamrar sig fast vid tanken på att hans hopplösa situation är ett resultat av ”ett stort svek” från ”samhället”. Var inte som Janne, var som Rune. Ta makten över ditt eget liv. Spara betydligt mer än 2,5 procent av dina inkomster och lås inte fast hela ditt sparande i en pensionslösning för du vet aldrig när eller hur du vill kunna använda dina pengar i framtiden.

Lågpris pressar priser

Hej konsument! (Någon som tar den tv-referensen från 90-talet?)

Nu kommer snart statistik på hur mycket matpriserna steg under 2025 och det kommer att förklaras med krig, höjda bränslepriser eller misslyckade skördar pga vädret, men det är mycket enklare än så. Matbutiker tar exakt så mycket betalt som de kommer undan med. Får de t ex kunderna att betala 100 kr för ett halvkilo kaffe kommer kaffet snart att kosta just det.

Motgiftet heter konsumentmakt och konkurrens. Vi måste sluta att handla där det är bekvämast och börja handla där det är billigast. Är det ändå för dyrt – handla något annat. Att konkurrens hjälper bevisas av att där det dyker upp lågprisbutiker pressas priserna även hos konkurrenterna.

Att det ändå inte finns konkurrens av lågprisbutiker överallt beror bl a på ”hur kommunerna tolkar plan- och bygglagen och att många säger nej till just handel med mat”. Men herregud, lös det då! Möjligen är det på gång eftersom Boverket fått i uppdrag att underlätta nyetablering av livsmedelsbutiker, redovisning senast 1 mars.

Men även där behöver antagligen vi konsumenter, kommuninvånare och väljare agera blåslampa. Vill vi ha billigare mat är det vi som måste se till att det händer, genom att kräva bättre myndighetsutövning av stat och kommun, bättre politiska beslut av politikerna och bättre och billigare mat i butiken. Kräver vi ingenting är det just ingenting vi kommer att få.

Att strida mot Facebook

I den hinduistiska boken Bhagavadgita finns en historia om en sparv som får sina ägg bortspolade av havet. Fågeln ber havet att lämna tillbaka hennes ägg, men havet vägrar varpå fågeln hotar med att tömma havet. Sagt och gjort, hon fyller näbben med vatten, går en bit bort, häller ut vattnet, går tillbaka och fortsätter. Alla skrattar åt sparvens omöjliga projekt, men till slut får en örn som jobbar åt en av gudarna höra talas om historien och när han ställer samma krav inser havet att loppet är kört och återlämnar äggen.

Nej, jag har inte blivit en Hare Krishna över helgerna, men jag kom att tänka på historien när jag läste att den norske komikern Johan Golden stämt Facebook, en kamp med likvärdiga styrkeförhållanden som sparven och havet. Bakgrunden är att Golden, precis som en del svenska kändisar, fått sitt namn utnyttjat av kryptosvindlare som i annonser på Facebook hävdat att han är en nöjd användare av svindlarnas tjänster.

Facebooks intresse av att stoppa bluffmakarna har varit lika stort som havets intresse av att lämna tillbaka äggen, men till skillnad mot havet har Facebook ett eget vinstintresse, de tjänar sexton miljarder dollar om året (!) på svindelannonser, så de skiter i Goldens mejl och anmälningar.

”Snacka med handen.”

Då kan man göra som Filip Hammar, Camilla Läckberg och andra svenskar som drabbats – gå ut i media och gnälla för att åtminstone få lite reklam. Eller så gör man som Johan Golden, slår tillbaka. I dokumentärserien Golden vs. Zuckerberg på NRK stämmer han Meta, som ju äger Facebook.

För att återkoppla till sparven och havet är inte NRK:s makt direkt gudomlig, men när statliga mediebolag kommer in i bilden höjs ändå insatsen. Precis som örnens ägare hade makt att tömma havet har NRK:s ägare makten att stoppa Facebook och Instagram i Norge. Jag har inga stora förhoppningar, men det ska ändå bli intressant att se om Golden kan komma någon vart med detta.

Åtminstone borde han kunna lyckas med det som de flesta av oss försökt, men som nästan ingen har klarat – att få en reaktion från Facebook. Skulle det dessutom få Meta-aktien att gå ner i källaren vore ingen gladare än jag. Internetjättarna kan tyckas ostoppbara, men utan oss vanliga människor som använder skiten vore de bokstavligt talat ingenting.

Inte bara slött, men ultraslött

SVT har kommit på att det är bättre att äta bra mat än dålig, så deras reporter fick testa att leva utan ultraprocessad mat i en månad. Till sin hjälp har han bl a en dietist som fastslår att mättat fett är dåligt (japp, hon är kvar där). Först därefter nämner hon i förbifarten att ultraprocessad mat också innehåller mycket salt och socker. Huruvida det också anses dåligt framgår inte, men vi får väl anta det.

Hur går det då för hälsoreportern? Han tycker att det är omständligt. Jag köper det, men han är också duktig på att krångla till det. T ex tycks det vara nolltolerans mot framförhållning i hans experiment. Om man är van att sätta in en låda färdigmat i mikron när man blir hungrig kommer man att vara sent ute ifall man startar vid samma tid. Han verkar genuint förvånad.

Om det sedan beror på klent intellekt eller om det är SVT:s syn på sina tittare som spökar kan kvitta, men när han glömt matlåda till jobbet och läser på fryslådorna i hopp om att hitta något oprocessat blir det smått parodiskt. Eller när det ”plötsligt” slår honom att han inte kan köpa bröd eller sylt.

Så här kommer några tips från mig, som lever det ultraprocessfria liv han tycks drömma om:

Tänk i förväg. Det är praktiskt att kunna mikra upp något när det börjar kurra i magen. Jag vet inte om det var ett alternativ ens tidigare med två småbarn i hushållet, men ska han leva utan hel- och halvfabrikat kan han åtminstone glömma det nu. Jag börjar odla nu i vinter för att ha mat i höst, och plockar bär i sommar för att ha sylt nästa vinter. Det är överkurs, men du kan åtminstone inte börja baka bröd till frukosten i samband med att ni kliver upp.

Gör storkok. Reportern pratar om hur mycket tid det tar att laga mat från grunden, men det är för att han försöker fixa nya utmaningar med gamla lösningar. Jag lägger nog mer tid än genomsnittet på matlagning, men inte så mycket som han får det att framstå som. När jag t ex gör egna kikärtsbiffar som blötläggs, mixas och steks gör jag inte tre stycken till kvällens middag utan 75 stycken till de närmaste månaderna. På så sätt reduceras antalet minuter per måltid till helt rimliga siffror.

Skaffa rutiner. Jag fattar att första månaden är klurig, innan man fått snurr på att baka nytt bröd innan det gamla tagit slut och hela tiden fylla på med riktiga råvaror i köket, men nu är det ytterst sällan jag saknar enkelheten som halvfabrikaten erbjuder. Och själva maten saknar jag aldrig.

Men jag tror att vi kan fastslå att vår grävande journalist aldrig kommer att nå det stadiet. Trots att han konstaterar att han redan efter en månad känner sig piggare och att familjen mått bättre säger han – med ett spädbarn på armen – att han inte orkar fortsätta. Skulle jag vara elak hade jag sagt att hans egen lättja prioriteras framför barnens hälsa, men sån är ju inte jag ;-)

Bortglömda grönsaker

Allt var inte bättre förr, men grönsakerna var det, rent objektivt om man tittar på näringsämnen per kilo eller kvadratmeter. Det beror delvis på miljöförstöring, konstgödsel och stordrift, men också på att vi nu har andra grödor.

De nya är nämligen inte per automatik bättre utan har ofta valts för att de ser trevligare ut i butikshyllan, klarar långa transporter och kan skördas mekaniskt och lång tid innan de kommer till matbordet. Allt det där skiter jag som odlare i. Jag ska inte sälja eller frakta det jag odlar i trädgården, jag ska äta det. Jag fick tips på en video från Lars som både kommenterat här och gett mig odlingstips ”off-blogg”.

Här tipsas om tjugo bortglömda grödor. Tyvärr på engelska, så för att få det svenska namnet har jag översatt det engelska till latin och sedan vidare till svenska. Jag är van, som svensk grönsaks- och biodlare i Norge gör jag det här hela tiden, men från norska via latin till svenska.

Nästa problem är att en del av växterna antagligen skulle funka dåligt här uppe i Norden och om det ändå skulle gå gäller det att hitta frön. Men ett par intressanta jag hittade direkt är lungrot och spenatskräppa. Lustigt nog också libbsticka som jag inte hade en aning om var ”bortglömd” eftersom jag redan odlar den.

Och torkar den.

Libbsticka tycker jag är en höjdare och särskilt lungrot blev jag sugen på att lägga till i trädgårdsodlingen. Den er perenn och det går att äta såväl blad som skott, blomknoppar och frön. Den verkar dessutom lättodlad och saknar fiender i form av sjukdomar (mer osäker på rådjur).

Men det stannar inte med denna video. Jag hittar snabbt fram ännu fler (för mig och säkert många andra) okända grönsaker, som orkidésallad och trädgårdsportlak. En del odlare får säkert en kick av att odla sånt ingen annan odlar.

Det får inte jag. Jag prioriterar hellre grönsaker som är goda (även i förhållande till butiksalternativ), lättodlade och med låg risk att misslyckas. De får dessutom gärna vara dyra att köpa i butik, så att jag känner att jag sparar en slant genom att odla själv. Men okej, om allt eller mycket av detta är uppfyllt gör det ju inget om besökare och lunchgäster undrar vad i all världen de ser i odlingslådan eller på tallriken.

Varför är ”downshiftare” alltid vänster?

Jag läser/hör/ser ibland om personer med åsikter om ett hållbart samhälle som jag sympatiserar med. Vi tar ett exempel för att det ska bli konkret. Artikeln handlar om Fredrika som flyttat ut från Stockholm till Mölnbo utanför Södertälje. På sin Facebooksida skriver hon att hon förlorat förtroendet för staten. I Mölnbo bygger hon ett lokalt nätverk av människor som vill ha mer kontroll över hur de lever och vad de äter.

”Det låter ju lite som ett slags hippiekollektiv, det här. Kan man kalla det för det?

- Jag tror inte att man behöver vara hippie för att vilja vara producent och inte konsument. Om man tittar på de olika medlemmarna i gruppen så skulle du se att det är stor mångfald mellan vad folk har för värderingar och idéer och mål och så vidare, men det vi delar är ett behov av samarbete och av lokal matproduktion.”

Jag tycker att det låter vettigt och håller med om att man inte behöver vara övervintrad 68-flummare för att vilja ha makten över sitt eget liv. Man kan såklart vara det, men lika gärna libertarian eller bara en helt vanlig kapitalist. Kort sagt, här kan människor från höger till vänster ta varandra i hand.

Men varför är då nästan alla som tycker till om detta i offentligheten långt åt vänster på den politiska skalan? Fredrika är ättling till en S-minister och skriver om ”alla galningar till politiker o dyl som inte delar den socialistiska värdegrunden när det kommer till migration och integration”. Jag trillar inte direkt av stolen av förvåning, en stor majoritet av alla som öppet intresserar sig för självförsörjning är uttalat vänster. Varför?

Själv ser jag mig varken som höger eller vänster utan rakt fram, men när andra försöker ”facka” in mig på skalan är det fler som ser mig som höger än vänster. För nej, jag delar inte ”den socialistiska värdegrunden”, men försöker respektera dem som gör det. Ibland lyckas jag.

Jag har lyssnat på självförsörjnings- och minimalistpoddar så länge fenomenet funnits, och tror att samtliga gjort en grej av att de är vänster. De tycks hata buffertar och betonar att de håller sin konsumtion nere i solidaritet med fattiga eller av miljöhänsyn, aldrig någonsin för att spara pengar för egen del.

Jag värnar gärna om miljön och mina medmänniskor, men jag har inga problem att stå för att jag också gillar den ekonomiska trygghet sparat kapital ger mig – personligen. Jag anser att det även på ett individuellt plan ska löna sig att jobba hårt, att det är rättvist att den som tjänat pengar ska få behålla dem.

Jag har inget behov av uppbackning för mina livsval varken från höger eller vänster. Jag tycker bara att det är märkligt att man många gånger sätter likhetstecken mellan minimalist och politisk vänster. Eller är det så enkelt att ”vänsterfolk” med behov av personlig frihet kallar det för downshifting medan ”högerfolk” använder begreppet FIRE? För mig handlar dessa frågor om personliga val helt frikopplade från politiska ideologier. Är det mig det är fel på, eller är det (som vanligt) den övriga världen?

Årets icke-föräldrar?

En läsarfråga i Amelia fångade min uppmärksamhet:

”Hej Gunilla, vi är verkligen ingen fattig familj men vi har heller inget överflöd. Barnen får märkeskläder ibland, men bara om det är på rea. Det har aldrig varit ett problem förrän dottern började på ny skola i höstas. Hennes nya klasskompisar kommer från 'bättre' familjer och de får allt de pekar på. Hon är helt knäckt för att vi inte har råd med den livsstilen och hotar med att sluta gå till skolan.
/Maria”

Psykoterapeuten ger goda råd, att förklara de ekonomiska förutsättningarna för dottern, att lära henne om pengars värde och att märkeskläder inte är hela världen. Men (förutsatt att dottern talat sanning och inte i själva verket blir mobbad och slagen dagligen) här tycker jag att brevsvararen kunde gått på betydligt hårdare och adresserat det verkliga problem – föräldrarna och deras bristande uppfostran.

Tyvärr framgår inte åldern på barnet, men eftersom hon tycks fixerad av märkeskläder vågar jag gissa på någonstans mellan 10 och 13. I värsta fall ännu äldre och i så fall är problemet ännu värre. För här gäller det att dra i nödbromsen innan föräldrarna har skapat ett kravmonster som kommer att känna sig förfördelad hela livet.

Till att börja med är det bra om föräldrarna tar till sig expertens råd om att förklara hur pengar funkar, men det är ett arbete de borde ha satt igång för länge sedan, redan före skolåldern. Det är inte rimligt att mellanstadiebarn går runt och tror att deras familj kan köpa exakt allt andra familjer kan, bara viljan är tillräckligt stark.

Den andra delen i min kritik mot föräldrarna tar psykoterapeuten upp på slutet:

”Lyssna vad dottern tycker är jobbigt med att de andra har pengar och kläder som hon inte har. Prata om att pengar och kläder inte handlar om vem hon är som person. Utforska om det finns elever i skolan som har andra intressen och stilar. Ta reda på hur hon tänker kring det.”

Med andra ord: Hur kommer det sig att er dotter blivit en ytlig och osäker människa utan personlighet och som invaggats i villfarelsen att vilka märken hon har på sina kläder är viktigare än hur hon beter sig och att hon klarar av att stå upp för sig själv?

Brorsan?

Den här ungen (och alla andra) kommer att möta så mycket större utmaningar i livet och just nu tycks hennes verktyg att möta dessa vara helt obefintliga. Vad har föräldrarna gjort för att ens få kalla sig föräldrar, mer än att föda och ge barnet mat? Häpnadsväckande uselt föräldraskap!

Grannfejd

Grannfejder kan vara begripliga, men ofta tycker jag att de ser ut som Sebastian Ingrossos tjafs i Djursholm som jag uppfattar som en sandlådekonflikt för människor med för mycket tid och pengar.

Det handlar om en häck grannarna tycker är för hög och en stolpe som gjort att besökare kört in på grannarnas tomt eller åtminstone riktat sina strålkastare mot deras hus – buhu, så hemskt. Så då blev det rättegång med en dom i Ingrossos favör. Oklart om det berodde på att anklagelserna var tramsiga eller om domstolen bara konstaterade att Ingrosso sålt huset och därför lät bli att ens pröva argumenten. Grannarna får hur som helst betala nästan tvåhundratusen bara för motpartens advokatkostnader.

De flesta grannkonflikter tror jag vore ganska lättlösta genom att knacka på och berätta vad som tynger en. ”Din granhäck skymmer vår utsikt, kan vi lösa det?” De flesta människor jag träffat vill inte ha konflikter, särskilt inte där de bor, men om min granne hade gått till polis eller domstol för att han stört sig på något hos mig som han inte vågar konfrontera mig direkt med hade jag också ilsknat till.

Förutom att en grannkonflikt kan göra livet till ett smärre helvete kan det kosta pengar när man ska sälja. Jag vet en kille vars granne gnällde på att han hade en massa bilar på tomten. När grannen hade visning blev den ljudsatt av den bilintresserade grannen med motorljudet från Helvetet, som ”tack för den här tiden”. Jag var själv på en lägenhetsvisning där en av grannarna ramlade in full som en kastrull för att berätta för oss spekulanter om den sköna stämningen i huset. Det var inte min typ av bostad, men om så vore hade jag nog dragit öronen åt mig vid tanken på att dela trappuppgång med Dynamit-Harry.

”Jag bor där uppe.”

Är det inte tillräckligt med riktiga problem i världen? Att grannens vänners bilar lyser på din fasad är inte ett av dem, även om det ”stör bland annat sömn” som det stod i grannarnas stämningsansökan. ”Bland annat” förresten, vad mer störde de – grannarnas egon? Man ska såklart stå upp för sin rätt, men min gissning är att människor på en bra plats i livet står över sånt här, så kanske borde de jobba med det istället.

Konsten att tjäna pengar

Jag blev kontaktad av Nordpolen förlag som frågade om jag inte ville läsa deras nyutgåva av boken Konsten att tjäna pengar, skriven av P.T. Barnum 1880, och det tyckte jag var för skojigt för att tacka nej till.

Jag inbillar mig att det är ett par utmaningar med att ge ut 145 år gamla böcker. Dels språket. Det kan naturligtvis moderniseras, men går man för långt med det finns risken att det blir som när politiker låtsas vara folkliga genom att använda ungdomsslang (som de tror är) ”i tiden”. Och så är det innehållet. När texter och tankar viftas bort som förlegade efter bara några månader, kan verkligen en bok om ekonomi skriven på 1800-talet ha något att säga oss idag?

Så det var med stort intresse jag tog mig an boken och jag blev positivt överraskad. Barnum har ett rappt språk och torr humor som jag uppskattar. Han höll på med affärsverksamhet under hela livet, både seriös och mindre seriös, lyckad och mindre lyckad, drev cirkus och museum, var freakshowsföreståndare, artistmanager, höll föredrag, skrev böcker och hann även med en sväng i politiken, så han hade definitivt erfarenheter att dela med sig av.

Med kapitel som ”Undvik skulder”, ”Ta saken i egna händer” och ”Gå inte i borgen utan säkerhet” låter det som något jag skulle ha kunnat skriva. Här finns både konkreta råd om affärsstrategier och marknadsföring fullt gångbara på 2000-talet, och rent filosofiska tankegångar som att penningen ”är en fantastisk tjänare men en fruktansvärd herre”. Och lyssna till detta enkla råd som tveklöst hade fått Sparo-godkänd stämpel:

”Sann sparsamhet handlar om att se till att inkomsten alltid överstiger utgifterna. Bär om nödvändigt de gamla kläderna lite längre, avstå från de nya handskarna, laga den gamla klänningen och ät billigare mat om det behövs så att du under alla omständigheter – såvida ingen oväntad olycka inträffar – får en positiv mellanskillnad. Placerade slantar förräntar sig och växer över tid, och så når man så småningom det eftertraktade målet. Det krävs kanske lite träning för att få till den sortens sparsamhet, men när du väl har vant dig vid den kommer du att märka att förnuftigt sparande ger större tillfredsställelse än oförnuftigt slösande.”

Några kapitel är bara 6-7 rader långa, men det räcker. Volym bör aldrig bli ett självändamål. För den som har möjlighet skulle jag föreslå att man segdrar på boken och bara läser ett kapitel åt gången och låter det mogna i huvudet. För boken är kort med sina 70 sidor. Kanske var det ett vinnande koncept på 1800-talet när boken inte konkurrerade mot internet och Netflix utan sådana där världsliga saker som fjorton timmars arbetsdag för att inte svälta ihjäl.

Å andra sidan är det få människor som orkar läsa en hel bok i dagens Tiktok-samhälle, så kanske funkar kortformatet även nu. För 98 spänn kan det också vara en bra present till en ung människa med ekonomiska ambitioner. Eller för den delen till någon utan ekonomiska ambitioner. Kul var den hur som helst (och för ordningens skull ska sägas att jag inte fått betalt för att säga detta eller något annat om boken).

Ström i storm

Stormen Johannes ledde till många strömavbrott, bl a i Åshammar i södraste Norrland där en familj fick leva strömlöst i tre dagar. Ingen drömsituation, det fattar jag, men blir ändå förvånad över den strömlösa kvinnans reaktion:

”Vi har haft strömavbrott förr och det har ju kommit tillbaka, alltså samma dygn. Så vi var inte alls förberedda på så här långt.”

MSB kan nog producera hur många broschyrer som helst. Det verkar som att alla måste drabbas av allt innan de tar varningar på allvar. Det har väl pratats om strömproblem i Sverige hur länge som helst, att vi bör vara förberedda på en vecka utan el i väggarna eller vatten i kranen. När det så händer reagerar många med att det här var helt omöjligt att föreställa sig innan det hände.

Allvarligt, vad ska till för att få upp lite krisberedskap i samhället? Borde myndigheterna fimpa strömmen för vartenda hus ihop med ett hembesök där man förklarar att ”detta kommer att hända i skarpt läge förr eller senare, så tar ni inte tag i det nu sitter ni så småningom i skiten”? Jag är själv ingen prepper, men lite självbevarelsedrift har jag.

Nu verkar det inte ha gått sådan himla nöd på Åshamrarna. Kvinnan berättar lite skräckslaget att de haft 14 grader inne när det var som kallast. Med undantag för rummen jag tillbringar mest tid i har jag haft ett kallare snitt än det varje dag sedan oktober. De må kalla det krissituation, jag kallar det livet i ett dåligt isolerat hus.

Det som händer på börsen stannar på börsen

Nytt år, nya bekymmer. Så här vid årsskifte är det många som reflekterar över sin ekonomi. För mig som dagligen matar in mina siffror i ett kalkylblad blir det då väldigt uppenbart att mina ekonomiska förändringar under året till stor del följer börskurvorna. Går börsen bra går min ekonomi bra, nästan helt oberoende av hur mycket jag jobbat, om jag sålt mycket honung eller gjort en bra affär i ”den riktiga världen”, utanför börsen. Går börsportföljen tvärtom dåligt finns det inget jag gör utanför börsen som kan ändra på det.

Många känner säkert igen sig i det, och då ser jag en uppenbar risk för att börsen ska göra oss liknöjda. Vad är det för vits med att försöka tjäna en femhundring eller spara pengar på att handla kläder på rea när ett hack i börskurvan betyder så otroligt mycket mer för ens privatekonomi?

Tricket är att hålla isär tillgångarna/inkomsterna. Låt oss anta att börstillgångarna stiger med i snitt fyra procent om året. Om du gör något smart vid sidan av som ger dig tiotusen kronor får du tiotusen mer att röra dig med, helt oberoende av börsen. Om du inte behöver dem nu kan du låta dem öka med börsens hastighet. Hittills har jag aldrig träffat någon som sagt sig ha för mycket pengar.

”Fullt på kontot, jag avstår.”

Om du slösat bort pengar, lagt dem på något meningslöst och grämer dig över det – då kan du trösta dig med att förlusten ändå bara motsvarar ett hack i börskurvan. Men först i efterhand, inte för att rättfärdiga nutida eller framtida slöseri.

Gott nytt år!