Hur ska media tjäna pengar?

Förr satte mediehusen agendan. De bestämde vad som var en nyhet, hur den skulle framställas och inte minst när. De kunde ligga och ruva på ett scoop i flera månader för att ta fram det när det passade bäst i medieflödet, eller kanske när det gjorde mest skada för den det gällde.

Så hände något. Alternativmedia och inte minst sociala medier ritade om medielandskapet. Företag, politiker och andra makthavare var inte längre beroende av de traditionella och etablerade medierna och dess journalister. Därför kunde t ex Donald Trump be CNN fara och flyga och istället lägga ut texten i Joe Rogans podcast med minst lika bra räckvidd.

Ett på alla sätt mer närliggande exempel är när Dagens Nyheter intervjuade Örebropartiets partiledare Marcus Allard. För att göra ett reportage, kanske lägga ut några bilder och möjligen ett filmklipp. Men bara timmar efter intervjun ligger hela samtalet, oredigerat och ovinklat, ute till allas beskådan.

Därmed kan DN sluta att fundera över vilken vinkel de ville göra. Blir den långt från verkligheten kommer det att bli den verkliga nyheten, att DN inte klarar av att rapportera objektivt. Själva intervjun kommer alla intresserade redan ha sett, på Youtube, på Örebropartiets hemsida eller inbäddad på någon blogg. Att låsa en artikel och få folk att betala för den kan DN definitivt glömma.

Förra året ville SVT intervjua Marcus Allard för ett tvåminuters tv-inslag. Okej, sa han, ni får två minuter. Knattereportern missförstod och tänkte gå efter sin ursprungliga plan, att intervjua i tio eller tjugo minuter för att sedan klippa fram sin agenda. Detta märktes tydligt eftersom hon valde att lägga första halvminuten av intervjun på att förklara spelreglerna. Hon blev rätt förvånad när den intervjuade tackade för sig efter exakt två minuter. Även den gången antar jag att intervjun låg ute på nätet långt innan SVT Örebros inslag.

Första gången jag hörde ett intervjuoffer berätta för en journalist att han själv också spelade in intervjun var 30-40 år sedan och jag har ingen aning om vem det var. Bra gjort, men vad hade han kunnat göra om den publicerade intervjun fulklippts? Inte mycket. Gått till domstol eller någon form av pressombudsman, men dessa hade sannolikt valt att ställa sig på journalistens sida med mindre än att det rört sig om rena karaktärsmordet.

Än är inte slaget vunnet (eller förlorat, om man vill se det så). Om DN överhuvudtaget väljer att publicera klipp från Allard-intervjun kommer en del av deras publik läsa, titta och tro att de fått med sig hela bilden. De kommer inte ens upptäcka att hela intervjun finns att ta del av. Men för varje dag som går blir de alternativa mediekanalerna lite bättre, fler och större samtidigt som konsumenterna blir allt mer lyhörda för dem. Gamlingar som endast tar del av SVT, TV4 och en eller två dagstidningar blir allt färre.

Är utvecklingen bra? Å ena sidan är det fint att den som vill kan ta del av en hel intervju och inte bara ett journalistiskt urval. Å andra sidan är ju själva idén med journalistik att vanliga mediekonsumenter ska slippa att se timslånga intervjuer och läsa tjocka utländska forskarrapporter för att få reda på vad som egentligen hänt. Den tiden tar vi oss nog bara om vi redan är väldigt intresserade.

De mediekanaler som i framtiden vill tjäna pengar (på annat än presstöd) måste nog gå tillbaka till riktig journalistik, att koncentrera informationen till publiken. De som fortsätter att istället manipulera informationen till sin agenda, men under förespeglingen att det är journalistik de håller på med, tror jag inte har lång tid kvar i branschen, oavsett hur den agendan ser ut.

Disclaimer: Jag har inte sett DN-intervjun ovan eftersom jag inte tillhör de intresserade (jag har bara sett ett kort klipp) och ännu mer ointresserad är jag av att prata om Donalds Trumps politik. Blogginlägget handlar om media.

Tesla-Metall 1-0

Innan helgen avbröt If Metall strejken mot Tesla. Det låter, och har hela tiden låtit, som att Tesla gjort något kriminellt när allt de gjort är att inte skriva på ett kollektivavtal, något som är helt frivilligt, vilket är lätt att glömma bort när LO-pampar lägger ut texten. Att som LO-basen likställa kollektivavtal med ”trygghet och schyssta villkor” är rent skitsnack.

Det är inte första gången LO tar den striden. Ibland har de lyckats driva företag i konkurs för att de haft fräckheten att inte skriva avtal med facket, även om inte en enda anställd efterfrågat det. Det är det som känns så märkligt. Avtalet är valfritt, men hur frivilligt är det om Sveriges mäktigaste organisation tar ett nej som legitimt skäl för att starta krig?

Jag vet inte om vi någonsin får veta hur mycket LO betalat för att driva det här tramset i tre år, eller hur mycket det kostade Tesla att slippa kollektivavtalet. ”SVT Nyheter söker Tesla”, står det i artikeln efter fyra dagar. Det kan betyda allt från att de ringt och mejlat i flera dagar till att de blåljuger och överhuvudtaget inte försökt.

Världens dyraste camping?

Även om jag applåderar att Tesla tog striden med maffiaorganisationen önskade jag hela tiden att Elon Musk skulle ha sagt att ”vi skiter i Sverige” och lämnat landet åt sitt öde. Allt de ville var att sälja bilar till svenskarna. Tacken blev att If Metall tillsammans med Transport, Fastighetsanställdas Förbund, Hamnarbetarförbundet, Elektrikerna, Seko, Målareförbundet, Byggnads och Kommunal gjorde allt för att sätta käppar i hjulen för Tesla och bland annat saboterade deras möjligheter att bygga ut nya laddstationer.

If Metall sa längs vägen att Tesla ”är emot själva principen om ett kollektivavtal”. På samma sätt tycker jag att det är uppenbart att Metall skiter i om arbetarna på Tesla har bra eller dåliga villkor. De är bara intresserade i att deras kollektivavtal ska gälla. Efter detta hoppas jag att fler företag synar bluffen. 

Dags för bär!

Jag har förståelse för att inte alla som kan väljer att odla grönsaker. Jag tycker att det känns bra att odla min egen mat från frö till tallrik, det sparar pengar, men det är också en del jobb. Det ska planeras, inhandlas, planteras, vattnas och rensas. Jag träffar ibland människor som vill vara lediga på sommaren. Det får man respektera, även om jag inte helt förstår hur de resonerar.

Men att skaffa ett par bärbuskar är en annan femma. Det är i stort sett ren vinst. Man kan behöva köpa buskarna för en dryg hundring, men högst troligt känner du någon som har buskar där du kan få en rot eller stickling och så är du igång utan en krona i investeringskostnad. Planteringen görs på nolltid med några spadtag. I mitt fall har jag dessutom hägnat in buskarna för att skydda dem mot rådjur, men sedan är det bara att vattna, gödsla och skörda.

Mina röda och svarta vinbär, krusbär och rabarber som jag planterade första sommaren här, 2022, har tagit sig och blivit lite större undan för undan utan att jag gjort någonting för att förtjäna det. Att skörda dem tar nästan ingen tid och man kan till och med ställa dit en stol och göra det sittande. Om man inte väljer att plocka ett par bär varje gång man går förbi. Särskilt svarta vinbär är så nyttiga att en näve bär ger ett stort bidrag till dagsbehovet av viktiga vitaminer.

Själv kokar jag sylt på vinbär och rabarber ihop med de blåbär jag plockar och som jag inte ens behöver odla själv. Det är också barnsligt enkelt. Så med andra ord – har du en tomt och några kvadratdecimeter ledig yta på den finns nästan inget hållbart argument för att inte plantera en bärbuske. Då har jag ändå inte räknat in mysfaktorn!

Halvlögn-på-halvlögn-effekten

Jag är inte dummare än att jag begriper att kvällstidningarnas spar-, ränte- och sparränteartiklar skrivs för att få klick och återbäring till den egna tidningen, men eftersom kvällstidningsjournalistik ändå är en slags journalistisk produkt borde de ge mer av den stora bilden. Exempel:

Varje månad redovisar Aftonbladet sparräntan på konton hos banker som de ingått ett reklamsamarbete med. Så här ser det ut i augusti. ”Sparkonton med hög sparränta i augusti”... nåja. Här tipsas om bankkonton med en sparränta så låg som 0,5 procent. Vilken bra idé... eller inte. Det rimliga vore såklart att dylika artiklar förses med en varningstext av typen:

”Varje krona på sparkonto eller andra sparformer som inte kommer i närheten av att slå inflationen innebär en garanterad förlust varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.”

Men det säljer inga annonser. Och i nästa exempel blir det ännu värre: ”Här får du räntan utbetald månadsvis – tips”:

”Ge dina pengar en chans att växa sig större med relativt låg risk med ränta på ränta-effekten. Här listar vi 11 banker som betalar ut räntan månadsvis.”

Här är alltså en annan lista på konton, med räntor som är ungefär lika dåliga. Särskilt om du inte väljer att låsa dina pengar för en längre tid. Gör du inte det får du ofta en lägre räntesats. Skillnaden på dessa konton jämfört med Aftonbladets ”topplista” är att bankerna på dessa kan betala ut räntan månadsvis, men även här finns undantag.

Okej, det är ju en slags ”ränta-på-ränta-effekt light” när bankerna betalar ut räntan månadsvis, men eftersom sparande på bankkonto ändå är en förlustaffär när ”vinsten” äts upp av inflationen handlar detta enbart om förlustminimering. Riktig ränta-på-ränta-effekt uppnås när du under flera år eller allra helst decennier, har pengar investerade på börsen, gärna i globala indexfonder eller andra ”tråkinvesteringar”, men det resulterar i tama rubriker och ger ingen provision till skvallerpressen.

Folkstillestånd eller folkrörelse?

”Replokalskrisen” – vad får de allt ifrån? Efter att studieförbunden fått mindre pengar från skattebetalarna är tydligen folkbildningen i kris och nu drabbar det också banden.

Jag har spelat en hel del i band. Ett av dem repade i en skola eftersom gitarristens flickväns mamma var rektor där. Ett annat band repade i en kontorslokal som hyrdes av en ideell förening. Jag har för mig att vi var tolv band på fyra rum, så vi och två andra band fick dela på tiderna i en av betongbunkrarna. Ett par av banden där nere var lite kända, så lokalen funkade nog. Vi var däremot inget vidare och det är det enda band jag var med i där jag tror att jag fick sparken.

Jag blev aldrig en del av det svenska popundret, men poängen är att jag aldrig fick en replokal organiserad av ett studieförbund och det är nästan så att jag tycker att det hade gått emot hela rock'n'roll-grejen. Tror ni Sex Pistols repade hos ABF?

”Vi har ju ingen lokal, juh!”

Okej, jag är lite raljant nu, men i reportaget sitter t ex några rebelliska punkbrudar och pratar om att de inte kan repa för att inte staten tillhandahåller en lokal. Jag undrar om Johnny Rotten är stolt över hur de förvaltar punk-arvet från 70-talet. Seriöst, skaffa era egna lokaler! Är det ingen som har garage längre, eller duger inte det? Knacka då på hos det lokala industriföretaget och hör om ni inte kan öva på deras lager på kvällar och helger, eller den lokala sporthallen. Ha lite visioner för bövelen!

Samma med den övriga folkbildningen. Vad kostar en kursledare? Jag har själv varit det och om alla kursdeltagare hade langat fram en tjuga i timmen hade det räckt till både lön och skatt. Jag motsätter mig inte studieförbund som fenomen, och särskilt när det gäller ungas utbildning kan skattebetalarna absolut chippa in en grundplåt, men det kan heller inte vara så att varje krona bara räknas om den går via staten, och utan den omvägen sitter folk som fågelungar med gapande näbbar. Det är vi som är samhället!

Räcker verkligen tio procent?

Investera tio procent av nettolönen på börsen. Det är ett råd man läser här och där. Men räcker det? Nej, inte om målet är att bli ekonomiskt oberoende och du inte tänkt vidta någon annan åtgärd.

Jag har i vanlig ordning några invändningar. Tio procent kanske inte räcker så långt, men någonstans måste man ju börja och jag tror att anledningen till rådet är att de flesta skulle kunna klara av tio procents sparkvot, på samma sätt som att kyrkan en gång i tiden krävde sitt ”tionde”. Vore rådet att spara halva lönen är risken överhängande att det istället blev noll.

Har man kommit igång med att spara tio procent kanske man istället upptäcker att det skulle gå att utöka till femton. De flesta får högre lön genom livet och det är heller ingen naturlag att öka sina utgifter i samma takt, så då kanske man kan öka procentsatsen successivt, samtidigt som det blir mer i kronor och ören.

Vidare är det inte poänglöst att spara pengar även om det inte skulle resultera i fullständig ekonomisk frihet. För de allra flesta betyder de där första kronornas sparande mer för välbefinnandet än senare sparande. För den som helt saknar buffert ger det en otroligt bra känsla att komma upp i hundratusen, och det vore väl idiotiskt att inte ens försöka det bara för att det kanske aldrig kommer att bli flera miljoner.

”Började med tio procent, sedan rullade det på...”

Dessutom vet man ju inte det när man börjar spara. Hur många vet i tidig ålder hur deras ekonomiska resa kommer att se ut fram till pensionen? För egen del hade jag aldrig gissat rätt om jag vart femte år fått frågan ”Hur ser din ekonomi ut om fem år?”. Ibland har det gått bättre, ibland sämre. Någon har gett mig affärsförslag som på pappret inte verkade så fantastiska, men som blev det, och vissa börsår har varit helt sanslösa.

Det sägs att ingen ligger på dödsbädden och tänker att de borde ha jobbat mer. Det kan stämma, men jag har heller aldrig träffat någon som ångrat att de kommit igång med ett sparande eller tänkt att de borde ha börjat senare och sparat lite mindre.

Fet lönecheck eller fetmapiller?

Jag tycker att det är moraliskt tveksamt att företag ger sina anställda friskvårdsbidrag eller betalar deras startavgifter i idrottstävlingar. Ska verkligen arbetsgivare uppfostra och styra sina anställda på det viset? Vore det inte rimligare att ge personalen högre lön, så får de själva bestämma om de ska köpa mountainbikes eller gräddbakelser?

Det är ändå ingenting emot USA där många företag betalar fetmamedicin till sina anställda. Faktiskt så många att det blir en nyhet när tio procent hotar med att dra in medicinbidraget. Och som alltid med USA är det big business (ursäkta ordvitsen). Bank of America lägger 250 miljoner dollar per år (!) på fetmaläkemedel till sina anställda. Det är över en tusenlapp per anställd. Som normalviktig hade jag velat ha pengarna i handen.

Jag ska inte försöka förstå mig på amerikansk hälsopolitik, men för mig som vuxen, självständig människa känns fenomenet helt galet. Så länge fetma inte diskvalificerar en anställd från att utföra sitt jobb borde inte detta vara en sak för arbetsgivaren. Är jag betrodd att sköta mitt jobb borde jag väl för bövelen också få sköta mitt matintag?!

”Max tvåtusen kalorier per dag! Det är mitt sista bud.”

Samtidigt känns det också helt surrealistiskt att en stor del av den vuxna befolkningen är fet, inte sällan på en mer eller mindre handikappad nivå. I Europa kan vi försöka trösta oss med att det är så mycket värre i USA, men sedan industrialismens vagga har vi sett den ena dårskapen efter den andra kopieras och överföras hit. Så snart går delar av ditt företags lönepott till fetmapreparat till personalen – det kan du fethaja!

Snabbfrallor

Att baka matbröd kräver lite framförhållning. Degen ska göras och jäsa en eller två gånger. Den effektiva arbetstiden är inte lång, men det tar gärna ett par timmar från start till mål. Vanligtvis inget problem, men även jag som sedan flera år bakar allt mitt bröd bommar ibland och upptäcker att frysen är tom.

För de tillfällena eller om det ska dyka upp någon som man vet inte gillar kaffebröd, men som man ändå vill kunna bjuda på något till kaffet är det bra med ett snabbt recept. Idag har jag därför valt bort färskjästen till förmån för bakpulver. Nu åker vi! Sätt ugnen på 200 grader och ta sedan fram följande ingredienser:

matfett, 50 gram
vatten, 2,5 dl
vetemjöl, 4,5 dl
havregryn, 1 dl
bakpulver, 2 tsk
salt, 0,5 tsk

Smält matfettet, häll i resten av ingredienserna och blanda/knåda med händer eller verktyg. För en så liten sats kör jag elvisp med degkrokar istället för min stora bakmaskin för att hålla nere mängden disk.

Dela degen i nio lika stora bitar (med våg eller ögonmått) på mjölat bakbord och forma bröden genom att rulla och platta till dem till önskad form.

In i ugnen c:a 20 minuter, eller ännu hellre tills färgen indikerar att de är färdiga.

Från ax till fralla på en halvtimme. Inte det mest fantastiska bröd jag bakat, men hembakt är hembakt. Färskt slår det all konkurrens inklusive bageriet.

Körlärargnäll

Jag kritiseras ibland för att ha åsikter i sånt jag inte har förstahandskunskaper om. Oftast gäller det barnuppfostran (märkligt nog har jag aldrig sett någon kritiseras för att tycka till om självmord utan att först pröva själv). Så nu ska jag vara transparent med att jag tog körkort för 35 år sedan, och jag tränade ytterst lite med andra än proffslärare eftersom jag fick ett fast pris av körskolan.

Men med det sagt tycker jag att det verkar vettigt att slopa kravet på introduktionskurs för privata körhandledare och elever. Jag har sett massor av kursdeltagare uttala sig om den och hittills inte hört någon säga något positivt överhuvudtaget.

Och nu när kravet tas bort applåderas det unisont. Den enda kritiska röst jag hört är körläraren i inslaget. Jag förstår honom. Hade jag jobbat i en bransch där politikerna aktivt förhindrat folk från att själva göra mitt jobb skulle jag också bli sur om det ändrades.

Han säger något annat i inslaget, nämligen att antalet olyckor hos privatister minskat sedan obligatoriet infördes. Det låter rimligt. Gissningsvis minskade antalet privatister dramatiskt när man tvingade dem att gå en extra kurs och då vore det konstigt om inte även privatisternas olyckor minskat. Skjut huvudet av alla pensionärer och vi kommer se en minskning av grå starr, för att ta ett annat samband.

”Let's do some friskvård.”

Sedan säger han att liv inte kan mätas i pengar. Först ska sägas att det antagligen inte går att översätta antalet olyckor i dödstal. Även om det körts sönder ett och annat baklyse av privatister är det inte detsamma som att det dött fler i trafiken. Sedan har han faktiskt fel i att liv inte mäts i pengar. Begreppet har till och med ett namn – värdet av ett statistiskt liv (VSL). Det bestäms av Trafikverket och är man körlärare har man nog själv skippat flera internkurser om man missat det.

Det kan tyckas cyniskt att sätta en gräns för hur mycket pengar ett människoliv är värt för samhället och jag är glad att jag slipper göra sådana bedömningar, men tänker man efter måste gränsen dras någonstans. Man kan inte tömma statens resurser för att rädda ett eller ett par liv även om jag lider med de drabbade. Bilskolorna lider jag däremot inte ett dugg med.

Vem ska styra kvinnor?

Jag läser sällan Aftonbladets ledarsida. Oftast räcker rubriken för att förstå vinkeln, och den är nästan alltid tröttsamt förutsägbar. Men när ordet ”fuck off-kapital” fanns med gjorde jag ett undantag och artikeln var faktiskt ganska intressant. Inte för budskapet i sig utan för att förstå hur 23-åriga vänsterbrudar med grönt hår tänker.

Temat är våld i nära relationer och hur det drabbar kvinnor. Eller rättare sagt vad de kan göra åt det. I en låst SvD-artikel ska statsminister Kristersson ha sagt att kvinnor bör ha ett sparkapital för att kunna lämna destruktiva relationer. En som gick igång på det var ledarskribenten Samael Atlagic (för krångligt namn, hädanefter kommer jag kalla henne fröken Grön, vilket hon antagligen blir kränkt över och eftersom sådana som hon lever för att få känna sig kränkta bjuder jag på det).

”Uttalandet visar återigen att Ulf Kristersson lever i en helt annan värld än resten av oss. Våldsutsatta kvinnor ska kunna lämna en relation även utan ett välfyllt sparkonto.”

”Den har axelvaddar!”

Det har hon såklart rätt i, på samma sätt som att berusade kvinnor ska kunna strosa runt halvnakna mitt i natten i socialdemokratiskt utsatta områden utan att riskera att bli sexuellt antastade, men det är inte alltid ”borde” och ”kan” är synonyma. För sedan beskriver fröken Grön en tjej hon kallar Jenny, som var ekonomiskt beroende och utnyttjad av sin senare dömda sambo. Jag ser det som ett bevis för Tuffe Uffes tes och mot fröken Gröns blinda tro, som blir ännu tydligare i ledartextens sista mening:

”Sveriges kvinnor behöver inte 'fuck-off-kapital'. De behöver en regering som bryr sig om kvinnor på riktigt.”

Hade jag varit ung kvinna i Sverige hade jag gärna både haft pengar och en regering som bryr sig. Även om hon aldrig skulle erkänna det är jag övertygad om att det även gäller fröken Grön. Det är faktiskt skrämmande att när kvinnor domineras och utnyttjas av sina män är hennes första tanke att det är statens jobb att styra över dem, inte att alla människor oavsett kön ska få styra sina egna liv.

Och i ett någorlunda marknadsekonomiskt samhälle är pengar en icke obetydlig komponent i den styrningen. ”Kvinnor och barn tvingas bo kvar hos sina förövare”, men hade Jenny haft ett ISK-sparande, om än aldrig så litet, hade hon kunnat ta sina barn bort från den destruktiva relationen och den hotande mannen tidigare än vad som nu blev fallet.

Dyrt skräp

Jag vet inte hur det kommer sig att nudlar inte har sämre rykte än de har. Det är tråkig skitmat utan vare sig smak eller näring. Ändå nämns nudlar som enkel och rimlig mat, inte minst när man pratar om studenter. Det finns t ex en studentmatblogg som heter ”Skippa nudlarna”. Om det beror på att studenter faktiskt äter mycket nudlar eller om det är en myt vet jag inte.

Annette påpekade något i kommentarsfältet häromdagen, nämligen att nudlar inte är särskilt billiga, så där försvinner även den fördelen. Ett paket snabbnudlar på 85 gram bestående av 91 procent nudlar och 9 procent kryddblandning kostar 4.63 kr på Willys, vilket ger ett kilopris på 54.47 kr. Det är i mina ögon långt ifrån en hel måltid ens ifråga om mättnad.

Pasta kostar i samma butikskedja från 13.50 kr/kg. Med det valet får man pengar över till både kryddor och andra tillbehör. Gul lök kostar en tia kilot och nästan ingen grönsak eller baljväxt jag köper kostar över 50 kr/kg, så då blir det i praktiken omöjligt för mig att sätta ihop en pastarätt som blir dyrare än en påse nudlar.

Om jag hade haft barn som efter att ha flyttat hemifrån köpt upp sig på stora mängder snabbnudlar hade jag sett det som ett personligt misslyckande. Det hade jag förvisso gjort även om han/hon levt på fryspizza, Dafgårds enportionsrätter eller ”Varma koppen”, men det är gradskillnader även i Helvetet.

Kall mat i värme

Det är kanske inte så konstigt att Livsmedelsverket försöker göra sig relevanta, men att informera om att matlådor håller kortare tid i varmt väder än i kallt kan väl folk för tusan räkna ut själva?

Eller kanske inte. Kan folk ha blivit så handlingsförlamade att de behöver en myndighet som säger till dem att välja rätt mat för matlådan under rötmånaden? Då ska jag komma med ett ännu enklare tips som jag själv praktiserar när jag måste ha mat med mig från tidig morgon fram till lunch utan kylskåpsmöjlighet, på marknader och andra utflykter nu på sommaren.

Kvällen innan ställer jag en flaska i frysen, fylld till 20-70 procent (beroende på hur varmt det är) med vatten, saft eller annan dryck utan kolsyra. På morgon ställer jag den i en kylväska ihop med den mat jag har med, vanligtvis en pastasallad, några mackor och kanske lite frukt. Drycken funkar som kylklamp och har förhoppningsvis smält lagom till när jag ska inta matsäcken.

När jag inte tar med ett helt kök.

Och som livsmedelsverket är inne på, en del mat håller bättre än annan. Jag tror att de flesta har på känn vilka av deras livsmedel som klarar värmen bäst, så jag tänker inte komma med en lista. Mjölk har t ex en förmåga att lukta skumt ganska snabbt, men vegetarisk kost blir åtminstone inte farlig för att den står för varmt, så har du tänkt köra en vegetarisk dag kan det med fördel göras när du måste lita längst tid på matlådan.

Annars gillar jag turmat som inte behöver kyla. Soppa, som min nya favorit mangoldsoppa, är en matsäck som tvärtom klarar sig bättre i sommarvärme. Okej, kanske är varm soppa allra godast som matsäck på vintern, men lite flexibilitet måste man ha.

När man är en glad pensionär

Fler än jag har eller har haft släktingar som gått i pension, men som trots det alltid är upptagna. Jag har misstänkt att de egentligen inte har fullt upp, men för att intala sig själva eller andra att de inte håller på att avveckla livet vill hålla illusionen av ett stressigt liv uppe. Eller att de upplever att en halvtimmes arbetsuppgift per dag innebär fulltecknad kalender.

Nu är jag inte säker längre. Jag la ner firman tidigare i år och tänkte att även om mina somrar alltid är stressiga ska det bli lite lugnare i år. Men nej, jag tror aldrig att jag känt mig så stressad. Ständigt på språng och ändå med en gnagande olustkänsla av att jag hela tiden borde göra mer och något annat.

Jag har haft bikupor på tre ställen i sommar och även om de inte är hemma behöver de tillsyn. Nu t ex har jag tio kupor i fjällen där de förhoppningsvis ska hämta nektar till ljunghonung, och varje vecka måste jag dit för att se att de har lagom mycket plats i kuporna.

Det här innebär en annan utmaning. Eftersom bin flyger på dagtid är det bäst att inspektera kupor mitt på dagen då det är minst antal bin hemma. Flyttning eller sammanslagning av kupor ska istället ske nattetid när alla bin är inne. För biodlaren innebär det ibland dygnet-runt-jobb.

Så är det honung. I källaren har jag tunnor med honung som ska röras varje morgon och kväll tills de är färdiga för att tappas upp på glas, och när tiden är inne måste det göras skyndsamt innan honungen blir för trögflytande. I biodlarverkstaden har jag honung i ramar som står på tork. När de är tillräckligt torra (och det kollar jag med en refraktometer) ska de slungas för att sedan också hällas upp i tunnor som ska röras.

Honung på tork.

Men det är inte bara biodling på agendan. Jag försöker ju odla grönsaker också, och även de behöver kärlek. Odlingslådorna ska vattnas, ogräs rensas och grönsaker skördas och tas om hand. Och vid sidan av den odlade maten hämtar jag bär i skogen, det är en annan sysselsättning som måste göras när bären är klara och inom ett begränsat tidsfönster. I år försöker jag bärga 40 liter blåbär, som ska plockas, rensas och frysas in. Varje tur i skogen resulterar i 4-5 liter så det blir ganska många turer innan det är färdigt.

Många byggprojekt som jag tänkt på under vintern ska realiseras på sommaren. Inte nödvändigtvis precis i juli, men i hus utan värme och med begränsad belysning är det praktiskt att göra det när dagarna är långa och varma.

Det för mig in på nästa punkt. Jag behöver hjälp med en del saker, särskilt när det kommer till bilar och byggnation, och när har folk tid att hjälpa kompisar? På sommaren. Och får man hjälp gratis eller till kompispris kan man ju inte börja med att ställa krav på tidpunkt, istället får man i möjligaste mån släppa allt annat och hugga i.

Sist men inte minst slutar inte resten av ens åtaganden vid högsäsong för något annat. Katterna ska ha mat och uppmärksamhet, räkningarna betalas, huset städas och relationer upprätthållas. På motionsområdet är min vanliga rutin tre löprundor per vecka. Just nu är jag nöjd om jag kommer mig ut två gånger, och av tidsbrist sällan mer än en mil. Ibland snörar jag på mig skorna vid 23-tiden och om jag då varit igång sedan gryningen undrar jag om det är någon friskvård inblandad eller om det bara är sjukt.

Jag klagar inte (jo, nu har jag väl gjort just det i ett helt blogginlägg). Det flesta av aktiviteterna är självvalda. Jag undrar bara när det där softa pensionärslivet ska kicka igång. Eller om.

När äganderätt går för långt

Ibland känns nyheter som rena skämtet. På Öland står en skrotbil sedan ett år tillbaka, men varken markägaren eller kommunen får flytta den. Detta eftersom den har litauiska skyltar och ingen lyckas ta reda på vem som faktiskt äger bilen.

Till att börja med är ju Litauen inte ett afrikanskt stamsamhälle utan ett modernt land som garanterat har ett fungerande bilregister. Om en svensk kommun skickar en officiell förfrågan är jag övertygad om att det går att få fram en delgivning till bilens ägare. Det ska inte ta ett år!

Annars ser jag inga problem med att kommunen skrotar bilen. Enligt det kommunala mähät i reportaget går inte det pga bilskrotens regler, men de vill såklart bara ha sin rygg fri. Om kommunen eller staten (regeringen – gå så högt upp ni måste!) tar ansvaret lär inte bilskroten ha något problem med att trycka ihop bilen.

Vidare skyller mähät på att om ägaren i framtiden kräver att få tillbaka sin (då skrotade) bil ”så kan det uppstå bekymmer”. Seriöst?! Jag gissar att bilen högt räknat är värd tiotusen. Vad är en rimlig parkeringsavgift inklusive böter för en bil på ett miljöskyddat område på Öland? Mer än det i alla fall, så be honom dra åt helvete eller skicka en räkning.

En kompis till mig fick en felparkerad bil på sin infart och ringde kommunen för att fråga vad som gick att göra. Svaret var i runda slängar ingenting. Så när det blev mörkt kopplade kompisen en kätting till bilen och drog ut den mitt i gatan utanför. Och kan ni tänka er, då kunde kommunen plötsligt flytta den!

En annan misslyckad parkering.

Fast det var många år sedan. Idag hade man kanske byggt en ny väg runt den gamla istället, för att inte uppröra felparkeraren. Jag är den förste att försvara äganderätten, men det måste väl i det öländska exemplet i första hand gälla markägaren, som ju inte gjort något fel.

Det här blir lite som när en grupp människor (och kommentarer som innehåller förslag på gruppernas etnicitet kommer plockas bort) upprättar ett illegalt husvagnsläger varpå markägaren får kontakta kommunen som kontaktar kronofogden som utreder huruvida ockupanterna kan avhysas. Ibland är det mest rimliga faktiskt att kasta ut folk och fordon!

De bygger – du betalar

Förespråkare av vindkraft hävdar ofta att vindkraft är billigare än kärnkraft. Det stämmer visserligen bara vid härdsmälta, men det är inte förbjudet att ljuga. Däremot blir det lite väl uppenbart ibland. Som nu när regeringen av outgrundlig anledning godkänt två havsbaserade vindkraftsparker.

Svensk vindkraft 2026.

De hade tretton ansökningar om havsbaserad vindkraft på bordet. Elva fick nej, men två fick tummen upp av miljöministern. ”Sätt igång och bygg”, sa hon. ”Nej”, svarar bolagen som ansökt och fått tillstånd, för ”i dagsläget saknas dock förutsättningar för investeringar i havsbaserad vindkraft i Sverige”. När de säger att det är ekonomiskt lönsamt att bygga vindsnurror menar de nämligen att det är lönsamt ifall staten går in och finansierar och ger bankgarantier.

Och det är klart, om någon annan tar notan och risken är ju nästan allt lönsamt. Då var till och med Northvolt lönsamt, visade det sig. I alla fall för vd:n som drog in ett par hundra miljoner på batterifabriken som i princip inte producerade ett enda batteri. Tv-serien Exit om norska börshajar var visserligen fiktion, men som jag förstått det var beskrivningen av norsk vindkraft helt och hållet verklighetsbaserad.

Om jag fick bestämma skulle nu de ansökande och godkända bolagen diskvalificerats från framtida kraftprojekt, alltså KonTiki Vind, Vattenfall, Zephyr, Østfold Energi, Vardar, Fyrskeppet Offshore och Skyborn Renewables. De fattar bevisligen inte hur upphandling funkar, alternativt så har de skickat in rena plojansökningar. Väck med dem!

Men om två månader får Sverige en regering där möjligen både MP och C ingår, två partier som aldrig sett ett enda problem med vindkraft. Så det lär inte hända, och låt oss vara ärliga – det hade inte hänt med den här regeringen heller. Ny chans 2030?

Kroppslig klotterborttagning

Jag har en bekännelse: Jag har inga tatueringar. Jag tycker inte att det är särskilt snyggt, jag litar inte på att de är ofarliga och de kostar en massa pengar.

När det gäller ekonomi har jag tidigare konstaterat att det verkar finnas ett samband mellan tatueringar och dålig ekonomi. T ex verkar nästan alla i Lyxfällan vara tatuerade. Är det en slump? Och om inte, hur ser sambandet ut? Är det så enkelt som att den som är beredd att betala pengar för att måla kroppen ofta är oekonomisk? Självklart är det ur ekonomisk synvinkel bättre att skaffa ISK än kinesiska tecken på huden. En annan aspekt är att tatueringar kan diskvalificera från en del välbetalda jobb.

Ångrar man sig blir det dyrt en gång till. Tydligen är det en pågående trend att ta bort sina tatueringar och det är inte gratis. En kvinna med c:a femton tatueringar (har man inte för många om man inte ens vet det exakta antalet?) ångrar de flesta, men att ta bort dem skulle kosta hundratiotusen.

Hudläkaren i reportaget konstaterar att man får vad man betalar för även när man ska sudda ut konstverken. Ett dåligt utfört (men kanske billigare) ingrepp kan ge ärr och det låter inte heller så snyggt.

Istället för ”Carpe Diem”.

Jag blir inte fotomodell i det här livet, men blir mer och mer bekväm i mitt val av en tatueringsfri kropp. Är det något motiv jag verkligen skulle vilja föreviga skulle jag beställa en tavla istället. Det gör mindre ont och verkar överhuvudtaget väldigt mycket enklare.

Världens största offerkofta?

Precis som att det alltid finns någon som är rikare finns det också alltid någon det är lite mer synd om. Eller? Laila, 39, ska försörja fyra hemmavarande barn, med bidrag eftersom hon är arbetslös. Varje månad får hon ut 23000-25000 kr. Till det ska läggas bostadsbidrag på 4800 kr. Hyran på det hus hon hyr är 12500 kr. Det ger ett netto på 15300-17300 kr, vilket tidningen Arbetet avrundar till 15000 och slänger med en faktaruta om barnfattigdom, vad ända in i glödheta helvete det har för relevans för Lailas situation.

Visst, många (men långt ifrån alla!) som jobbar har en mindre stram månadsbudget att förhålla sig till, men betyder det att det är synd om Laila? Hennes eget svar är ett rungande ja, och hon konstaterar att när bostadsbidraget nu minskat med fyrahundra kronor är det pengar familjen hade behövt för att överleva. För nu har de inte råd med någonting (så snusdosorna och energidrycken på vardagsrumsbordet måste vara reporterns).

När hyran är betald har hon alltså 15300 kr som ska räcka till ”samtliga räkningar, kläder, skor, all mat, resor med kollektivtrafik, aktiviteter och så vidare” (posten ”och så vidare” hade jag gärna sett en mer detaljerad spec på) för Laila och fyra barn på mellan 4 och 16 år. Eller ja, kyrkan sponsrar med en matkasse varje vecka. Det nämns i förbifarten, lite som en självklar rättighet.

Någon semester (från vadå?) blir det såklart inte tal om. ”Det finns ett kommunalt utomhusbad inom gångavstånd”, men det är för dyrt. Att det finns en sjö 1,5 km från huset där de kan bada alldeles gratis var tydligen inte relevant för artikeln. Ej heller var papporna till barnen håller till och på vilket sätt de bidrag till familjens ekonomi.

Som om det inte vore misär nog med avsaknad av semester och bad har Laila problem med tänderna (snus och energidryck är kanske ingen hälsokur för munhygienen) och utreds för diabetes, men på frågan vad hon skulle göra om hon fått tusen kronor extra i månaden var hennes första tanke lördagsgodis till barnen (de kanske inte nöjer sig med snus), så hon ger sig nog inte förrän hela familjen har dåliga tänder.

”Tänder är överskattade!”

Men nu kommer kanske det märkligaste i hela artikeln. På Arbetets Facebooksida fick man mothugg deluxe av folk som, precis som jag, inte förstått hur synd det var om Laila. Så då rensade man bland kommentarerna, begränsade vilka som fick kommentera och någon dag efter artikeln skrevs ändrade man citatet om lördagsgodis. Nu svarar Laila istället följande på vad hon skulle göra om hon fick ytterligare en tusenlapp i månaden till skänks.

”Hade jag fått extra pengar hade jag köpt någon finare frukt. Just nu får mina barn bara äpplen och päron. Eller så hade jag handlat något bättre mellanmål, kanske lite riskakor.”

Det är inte utan att jag undrade hur det där gick till. Ändrade de bara svaret för att sätta Laila i bättre dager, eller ringde de och frågade om hon inte egentligen skulle köpa frukt och riskakor för pengarna? Om hon tänkte efter riktigt noga alltså... Oavsett, hur journalisten Tora Villanueva Gran känner för sitt jobb och hur hon kan leva med sig själv, det vet bara hon.

Tillbaka till Laila istället. Nu var det en bidragssänkning på 400 kr som fick henne att gå i taket, men hon var knappast nöjd med ekonomin innan, så jag undrar var den gränsen går. Om hon skulle få den där extra tusenlappen till godis eller riskakor, hade det räckt? Två tusenlappar? Fem? I något skede hade hon såklart inte längre kunnat gnälla över sin ekonomi, men den brytpunkten tror jag är väldigt mycket högre. Laila är nog helt enkelt den typ av människa som aldrig blir nöjd, hur mycket hjälp hon än får, och den enda som helt saknar ansvar för hennes liv är märkligt nog hon själv.

Hyckleri-VM

Jag har inga problem med politiker som tar emot bidrag de är emot eller t ex gör ROT-avdrag privat samtidigt som de propagerar för att avskaffa avdraget. Vi lever alla i ett system och är tvungna att anpassa oss till det. För att dra det till sin spets kan man inte börja komma en timme för sent till avtalade tider bara för att man är motståndare till sommartid.

”Nu har du ringt klart!”

Om man som Lars Ohly är emot friskolor och samtidigt sätter sina egna barn i privatskola, eller som Laila Freivalds motståndare till ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt samtidigt som hon propagerade och aktivt röstade för att hennes eget hus skulle omvandlas till bostadsrätter blir det mer problematiskt. Då har du inte bara agerat inom systemet, du har aktivt utnyttjat det för att det ska gynna dig personligen. Men det är fortfarande en gråzon.

Här kommer ett exempel som inte är en gråzon. Förra året fångades den franske vänsterpolitikern Louis Boyard (jag tror inte att det var hans fort Gunde fyllde med dvärgar och tävlande kändisar) av en filmkamera när han inför en intervju tog av sig sin Rolexklocka.

Själv hävdar han att det A inte var en äkta Rolex och B att anledningen att han ändå tog av sig den var för att han i politiska samtal vevar så mycket med armarna att han riskerar att slå ner saker med sitt armbandsur. Den som vill är välkommen att tro på den förklaringen. Jag gör det inte. Tydligen inte så många andra heller eftersom den här historien delas friskt över ett halvår efter händelsen.

Det jag vänder mig emot är hyckleriet. Killen har uppenbarligen ett klockintresse och så länge privat ägande tillåts och klockorna köps in för egna pengar är han i sin fulla rätt att ha det. Om han bara stod för det! Själv hade jag inte reagerat på någon av dessa klockor, jag kan inte bedöma om de är värda hundra spänn eller hundra tusen. Men vore jag högerpolitiker i debatt med honom hade jag gjort så många klockreferenser att han hade velat resa i tiden, eller ur.

Tjugotusen mer i lön

Aftonbladet konstaterar något som jag tycker tas upp alltför sällan, nämligen att det bästa sättet att få upp sin lön är att säga upp sig.

”Man utvecklas inte lönemässigt genom att kompetensutveckla sig eller stanna kvar på samma arbetsplats. Det gör man genom att byta jobb.”

De exemplifierar med sjuksköterskan Elin som fått upp sin lön med 120 procent sedan hon började i yrket för elva år sedan. Detta genom att hon bytt jobb fyra gånger. Hennes gamla kollegor som är kvar på samma arbetsplats, dessutom i regionen istället för hos kommunen, tjänar tjugotusen mindre i månaden än Elin trots att många av dem har specialistkompetens till skillnad mot henne som bara har grundutbildning.

Jag har ingen aning om detta fenomen är mer utbrett i skattefinansierade jobb än i privata näringslivet, men man ser samma sak där. De kompisar jag har som bytt jobb minst vart femte år tjänar mycket bättre än de som stannat hos samma arbetsgivare så länge att de mottagit hot om att få en guldklocka.

Liiite för länge på samma arbetsplats.

Arbetsgivare betalar inte mer än de måste. Bäst förhandlingsläge har den som kommer utifrån och som kräver betalt för att skriva på. Den som suttit på samma post i 25 år räknar chefen med att få behålla oavsett, och oftast får han rätt också.

Det finns en logik. Den som är ny på jobbet är normalt hungrigare, mer nyfiken och intresserad av att hitta förbättringar av företagets produkter och tjänster. Efter ett par decennier har man förmodligen fått de snilleblixtar man ska där.

Å andra sidan har jag inte träffat en arbetsgivare som inte säger sig vilja ha trogna och långvariga medarbetare som regelbundet vidareutbildar sig internt för att vara up-to-date och bli bättre på sitt jobb. Då borde de kanske betala för det, men som Elin säger: ”Om jag ska vidareutbilda mig kommer det inte att märkas i lönekuvertet.”

Den som vill förändra världen till det bättre borde kanske arbeta politiskt eller ändra fackföreningsrörelsen inifrån. Själv tänker jag bara konstatera att den som vill få högre lön bör sluta på jobbet. Eller åtminstone hota med det, det kan också räcka långt. Den som agerar som en livegen blir förslavad. Så funkar tillgång/efterfrågan på arbetsmarknaden.

Regeringskvarter för 54 miljarder

22 juli är ett speciellt datum här i Norge. Idag är det femton år sedan Anders Behring Breivik sprängde en bomb i Oslos politikerkvarter för att därefter åka till Utøya och skjuta prick på ungsocialister.

77 personer dog och ingen frisk människa kan tycka att det var en bra idé. Jag tänkte istället fokusera på det nya regeringsbygget. 2011 sa Stortingspolitikerna att det skulle kosta mellan 3 och 6 miljarder att bygga upp på nytt. Mycket pengar, men det kostar att bygga stora kontorslokaler, dessutom med högre säkerhetskrav än innan terrorattacken.

Men nu är man redan uppe över 20 miljarder och slutsumman förväntas bli 54 miljarder. Det innebär 13 miljoner per kontorsplats, som en fin villa per anställd! Och det är vad man räknar med nu, facit har vi tidigast 2030, men jag skulle gissa att det kan gå upp en bra bit till, när man ändå har ångan uppe.

Kritiken har varit stor, men den viftas alltid bort med att det här är samhällets sätt att visa Breivik att vi står enade mot terror, att han misslyckats i sitt uppsåt. Nuvarande digitaliserings- och förvaltningsministern Karianne Tung:

”Det är klart att det är dyrt. Men det symboliska värdet av att demokratin ska vinna över terroristen anser jag också är viktigt.”

Utøya

Jag tror att Breivik skiter i både demokratin och samhället. Han är inte längre en del av det och chansen att han får en enda dag till i frihet om 50 år eller så är ytterst liten. Jag tycker hur som helst att det är ett dåligt argument. Säg att bygget istället skulle kosta 100 miljarder, blir det då ett ännu större långfinger till Breivik? Borde vi då inte gå för 200?

Det går ju faktiskt att tänka tvärtom också. Genom att lägga 50 eller 100 miljarder på att bygga upp det Brevik sprängde visar man honom att han verkligen gjorde skillnad. Det är få terrorister förunnat att ödelägga så stora värden med en enda bomb. Men politikerna vill väl ha en fin arbetsplats. Kan de dessutom lura väljarna att deras skattepengar därigenom gör en demokratisk insats är det kanske ännu bättre? Dumheter!

Att mörda för pengar

Det började med en notis om ett mordförsök. Två systrar, då 60 och 64 år gamla, var misstänkta för att ha försökt döda sin far, 87.

Efter det har det hållits rättegångar i både tingsrätt och hovrätt (här är tingsrättsdomen). Det som hände var att systrarna var förbannade över att föräldrarna skulle testamentera allt de enligt lag kunde till ett barnbarn istället för till dem. Detta fick de reda på när mamman dog några månader tidigare och sedan dess verkar de ha planerat sin hämnd som alltså slutade med att de sparkade pappan blodig, försökte kväva honom och gick därifrån när de trodde att de lyckats.

Förutom domen ovan tror jag att rättegångsförhören med både pappa och döttrar från minst en av rättegångarna finns på Youtube för den som vill fördjupa sig. Själv tycker jag ärligt talat att brottet är så bottenlöst motbjudande att jag inte har lust. Men jag undrar vad som får två etablerade och ostraffade tanter att vilja mörda sin pappa.

Bägge jobbade inom vården med löner uppemot en halv miljon om man får tro Flashback, och tittar jag på deras Facebooksidor är det semesterbilder och vanligt familjeliv, så jag tror knappast att de svälte. Att de inte tyckte att farsan förtjänade en ”världens bästa pappa”-plakett är uppenbart, men då kan man välja att antingen umgås så lite som möjligt med honom eller att ta avstånd och bryta kontakten.

Jag känner människor i bägge grupperna, både de som håller god min vid högtider och familjemiddagar och de som bett mamma och pappa att dra åt helvete. Trista val att ta, men tycker man att föräldrarna är djävulskt vidriga människor vore det också märkligt att vilja att ens barn ska hänga med morfar eller farmor.

Men det är ett långt steg därifrån till att försöka döda dem! Och att ekonomi, som i detta fall, ens är en faktor. Jag är själv väldigt intresserad av pengar, men pengar är trots allt bara pengar. Nu slutade det med att döttrarna (som antagligen inte heller får plaketter, varken från pappa eller sina egna barn) fick tioåriga fängelsestraff. Förutom att det lär trasa sönder återstoden av deras liv kommer det även att kosta en slant.

Men de får gratis logi.

Dock kommer de antagligen fortfarande att ärva pappan. Jag håller en tumme för att han ser till att när den dagen kommer äga exakt noll kronor. Laglott går av någon anledning inte att välja bort, men en vuxen demensfri människa väljer själv vad han ska göra med sina pengar så länge han lever. Tre år innan min mamma dog trollade hon och jag bort hennes pengar. Inte för att lura andra utan för att förhindra staten från att stjäla dem i en arvsskatt. Nu hann skatten inte komma, men plötsligt gör den det och ”jag såg det komma”. Att se sina släktingar vilja mörda för pengar är värre. Den ondskan är nog svårare att se.