torsdag 19 november 2026

YOBO

YOLO, ”You only live once”. När jag hör det tänker jag på Elling i filmen med samma namn, som svarar: ”Låt oss hoppas det. Tanken på reinkarnation har ofta plågat mig.”


Om du inte sett den – gör det!

Jag är ingen YOLO-person, men tycker att man också kan tänka på ett annat sätt beträffande vårt enda liv. Att köpa saker kostar pengar, men också tid. När tiden väl är nedlagd och köpet genomfört är min enda tröst att nu är det klart. Det bygger på att man handlar efter principen YOBO – You only buy once.

Jag tror att jag har kommit på den här förkortningen själv och den lär aldrig bli lika populär som YOLO, som tydligen är över hundra år gammal och brukar betyda att man ska unna sig både upplevelser och materiella ting. Jag ”unnar” mig inte en grill med blinkande lampor och fjärrkontroll eller annan skit jag varken behöver eller skulle använda, men när jag handlar något vill jag slippa att göra det igen. Det tycker jag är att unna sig på riktigt.

Det betyder inte att jag köper avancerade grejer, ofta tvärtom. Ju färre funktioner, desto färre funktioner kan gå sönder. För även om jag inte behöver dem när de kan användas kan man ge sig fan på att när de pajar gör det hela maskinen oanvändbar. En annan grej, som kan tyckas självklar, är att jag inte köper förrän jag kommit fram till vad jag vill ha, exakt vad jag vill få ut av det nya köpet.

Det är såklart en utopisk tanke att aldrig köpa nytt i ett slit-och-släng-samhälle, men jag tycker att det åtminstone är en rimlig målsättning. Handlar man med inställningen att allt är temporärt blir det antagligen just det.

onsdag 18 november 2026

För smal reklam?

Lovisa Worge, grundare av solglasögonmärket Lagni, poserade på en reklambild för solglasögonen och det såg ut så här:

Bilden anmäldes till Reklamombudsmannen för att Lovisa är ”extremt mager” och reklamen därmed ”brister i socialt ansvar”. RO fällde reklamen och menar att den bidrar ”till ett ideal som kan vara skadligt att sträva efter”.

Lovisa Worge är smal, men eftersom hon snart fyller 30 och enligt egen uppgift alltid haft den kroppskonstitutionen har jag svårt att tro att hon är sjukligt smal. Huruvida hon är ett ideal får var och en bedöma, mitt ideal är hon inte (inte glasögonen heller), men ska verkligen en myndighet kunna bestämma om hon ska få göra reklam för sina egna solglasögon?!


Vadå ”fula”?!

Och det där med skadligt att sträva efter kan man ju säga om precis allting. Det är nyttigt att träna, men om jag skulle sträva efter New York Marathon-vinnaren Andreas Almqvist fysik (jag har mött honom på träning och blev faktiskt lite starstruck) och börjar springa 23 mil i veckan med stora inslag av intervallträning och hårda långpass skulle jag med stor sannolikhet gå sönder. Är det skäl att förbjuda reportage där han berättar om sin träning?

Låt oss vända på Lagni-exemplet. Med jämna mellanrum används överviktiga modeller i reklam. Det hyllas för att det är naturligt eller ”kroppspositivt”. Ja, folk i allmänhet är överviktiga. Många människor (och allt fler) är ohälsosamt tjocka och jag vill inte förbjuda dem från att vara modeller, men det råder väl inga tvivel om att det är ”ett ideal som kan vara skadligt att sträva efter”?

Sedan tycker jag att en faktor som spelar in i Lagni-reklamen är att Worge och hennes pojkvän äger varumärket. Du måste väl ändå få göra reklam för din egen produkt utan att myndigheterna ska ha synpunkter på hur du ser ut? Eller är fat-shaming förkastligt medan det ska vara fri jakt på smalisar som inte har den goda smaken att gömma sig?

tisdag 17 november 2026

Sila elbilar och svälja spisar

Så har vi de sedvanliga strömprisartiklarna den här tiden på året, när mörkret och kylan tvingar oss till ökad elförbrukning. Denna gång är det Jeanette Jönsson i skånska Röstånga som berättar att hon är rädd för att familjen inte kommer att ha råd med elräkningarna ”även om vi har välbetalda jobb”.

Hur det är med jobben ska jag låta vara osagt även om jag konstaterar att makens takfirma nyligen försattes i konkurs, men hur är det med utgifterna? Hon och maken bor tillsammans med fem barn och tre hundar i en villa på 246 kvm. Stort, men det behöver de nog.

En annan prioritering funderar jag desto mer på, nämligen Jeanettes elbil från 2025. Inte för att hon och maken redan ägde fem andra bilar utan mest för att elbil är fel grej att köpa om man är rädd för höga elräkningar. Visst, el blir billigare än diesel, men då bortser man ifrån att modellen Jeanette äger kostade runt en halv miljon ny, beroende på utförande.

De tre hundarna är av en ras som kostar från 20000 kr och uppåt i inköp. Sedan tillkommer löpande utgifter för mat, veterinärbesök osv. Ett par hundratusen lär de nog vara upp i redan nu. Det kan man tycka att det är värt, men den yngsta är bara ett år gammal och därmed född ungefär samtidigt som firman gick i konkurs, för ett par som är rädda för att inte klara av att betala grundläggande räkningar. Ja, ni fattar.

Men tillbaka till elen. Jeanette berättar att de ”bara” har nitton grader varmt i huset på vintern, och när de inte är hemma (hur ofta nu ingen är hemma i en familj på sju personer och tre hundar) sänker de en hel grad, till 18, som för övrigt är Folkhälsomyndighetens nedre riktvärde för människor som är hemma. Vidare gör de en stor grej i artikeln av att familjen kokade extra mycket pasta vid en tidigare måltid för att därefter äta kall pastasallad ”som inte kräver mer el”.

Jag ska försöka låta bli att raljera över det, men själv kommer jag precis upp från köket där termometern visade 9,8 grader och då kostar ändå strömmen här en åttondel av vad Jeanette betalar i Skåne, så behöver hon uppslag för att få ner sina kostnader kanske jag kan komma med några goda råd.

Till att börja med skulle jag sälja elbilen som ni antagligen inte hade råd med ens när du köpte den. Det lär påverka elräkningen betydligt mer än att undvika ett tio minuter långt pastakok (högt räknat en krona när strömpriset är som högst). Passa på att sälja några bilar till när ni ändå är igång. Samtliga sex är från 2000-talet och eftersom bara ett av barnen ens har åldern inne betyder det att minst tre är överflödiga.

Vidare ondgör sig Jeanette över hur det ska gå med julfirandet. Mitt förslag är att ge hela familjen varma tröjor och tjocka sockor i julklapp, så att ni kan sänka värmen lite ordentligt. Med så mycket folk i huset kanske ni skulle överväga vedeldning. Inte alltid idealiskt, kanske till och med lite obekvämt från tid till annan, men att gå runt och vara rädd för att inte klara nästa elräkning ger nog inte heller höjden av välmående.

måndag 16 november 2026

Förlorade fyra miljoner på en månad

SVT skriver om Robert, 40, som blev spelberoende på börsen (eller om han var det redan innan), köpte hävstångsprodukter och till slut brände fyra mille på en månad.

En rätt meningslös siffra när vi inte vet hur mycket han hade totalt, som mest och efter att han kom ur sitt missbruk, men vi får väl förmoda att det gick käpprätt åt helvete och att han i bästa fall slutade på noll. Det är ungefär en månad sedan public service senast uppmärksammade spelberoende investerare, men jag tyckte ändå att Roberts fall var intressant att ta upp, av flera skäl.

För det första för att Robert är något så ovanligt som en människa som tar ansvar. Han skyller inte på börsen, banken eller någon annan. Ansvaret är hans och bara hans. Dessutom beskriver han sin jakt på pengar väldigt pedagogiskt för oss som inte drabbats.

”Hade jag inte förlorat de fyra miljonerna, så hade jag velat ha åtta miljoner, sedan sexton. Jag ville bara ha mer och mer och mer. Så det fanns ingen lycka. Det fanns bara hela tiden en strävan efter mer.”

Det i sin tur tror jag beror på att Robert hade ganska dålig koll på pengars värde. Han beskriver antalet miljoner som siffror, inte som pengar, och helt orelaterat till vad han faktiskt skulle kunna köpa för dessa pengar eller vilken ekonomisk trygghet de skulle kunnat ge. Bl a berättar han att han köpte ett soffbord för 17000 kr och det är uppenbart att han nu insett det idiotiska med ett sådant köp.

Jag hade velat veta mer om Roberts förhållande till pengar innan han hittade börsen. Jag skulle inte bli förvånad över om han kommer ifrån relativt knappa förhållanden där ingen lärde honom pengars värde och att hushålla med dem. Nu spekulerar jag fritt, men kanske pratade man tyst om pengar i Roberts barndomshem.

Jag är otroligt tacksam gentemot mina föräldrar att jag fick veckopeng/månadspeng och i tidig ålder fick möjlighet att hjälpa till hemma för en slant, ett fast belopp för att klippa gräset osv, och inte minst fick lära mig att när pengarna är slut är de slut. Brände jag månadspengen dag 3 blev det till att leva utan pengar i 27 dagar.

Det kan tyckas som helt skilda saker, att hushålla med en månadspeng på en hundring och att inte ta för hög risk på börsen så att man plötsligt tappar fyra miljoner, men jag tror verkligen att det hänger ihop. Jag tror att det finns beroendepersonligheter, att oturen kan leda till att man hittar sin ”drog”, vare sig det är opiater eller certifikat, men också att vi människor kan lära oss saker och hantera våra problem. Ibland är det dyrköpta kunskaper, för Robert kostade det minst fyra miljoner.

fredag 13 november 2026

Att laga mat i mikrougnen

Jag fick ett tips i kommentarsfältet om ett radioprogram som helt gick ut på att laga mat i mikrovågsugn. Jag drog mig till minnes att det fanns en bok i mitt barndomshem om hur man kunde laga mat från grunden i mikron. Jag gissar att vi fick den på köpet när vi köpte en mikrougn och jag minns inte om några av bokens recept testades, men jag tror att det var denna:

Jag använder mikron dagligen. Varje morgon kokar jag gröt i den. Vanligtvis havregrynsgröt som jag gör direkt i tallriken. Även grahamsgröt och mannagrynsgröt där det ingår mjölk gör jag i mikron, men då i en djupare bunke och på lägre värme så att det inte kokar över. Annars används min mikro mest till uppvärmning, av matrester, chagate eller kaffe. Jag vet att många häller bort kaffe som blivit kallt, men det finns verkligen ingen anledning. Bara man är försiktig med uppvärmningen blir mikrovärmt kaffe lika gott som nybryggt.

De gör vad de kan i radioprogrammet för att sälja in mikromat från grunden, men jag kan inte säga att jag blev helt såld på det. Bäst verkar mikron vara på fisk och det lagar jag inte alls. Att koka grönsaker utan vatten ska också funka, men jag kommer inte på så många grönsaker jag har behov av att koka och servera som de är. För mig är grönsaker sällan ett tillbehör på matbordet utan ingår som del i en sås eller som ingrediens ihop med annat. Jag testade i alla fall att koka potatis i mikron.

Helt okej, om än lite torr på ytan. Tveklöst sämre än potatis kokt i vatten på spisen. För bakverk från grunden känns mikron ännu mer fel. I radioprogrammet beskrivs en äppelpaj utan stekyta som åtminstone inte fick igång mina smaklökar, och inte blir jag mer sugen efter att ha sett Matkoma servera mikrad pizza hoprörd i en kopp, kladdkaka och tårta med tårtbotten ”gräddad” på full effekt på en tallrik.

Jag gillar idén med mat tillredd så energieffektivt som möjligt, men det ska ju vara gott också. Kanske ändrar jag mig, men både Matkoma och gubben i SR-programmet får mig att tänka på tips på ”ungkarlsmat” som att steka fiskpinnar i brödrosten eller tillreda Varma koppen på kaffebryggarens värmeplatta. Jag må vara ungkarl, men det är ändå inte där jag är i livet. Lyckligtvis.

torsdag 12 november 2026

Nytt rekord för julhandeln?

Analysföretaget HUI tror att svenska hushåll kommer att spendera 104,5 miljarder i julhandeln. Jag vet inte hur de räknar fram den här siffran och exakt vad som ingår i den, men ”det här är allt vi handlar inom detaljhandeln inom hela december” (inte ”under hela december”, så journalisternas språkliga begåvning tycks åtminstone inte ha förbättrat sig).

Det betyder runt tiotusen per svensk, men för att den siffran ska bli meningsfull måste man kunna jämföra den med en månad utan julhandel, t ex mars. SCB redovisar den procentuella förändringen månad för månad, men den uppgiften är rensad för normala säsongsvariationer, så då kan vi ändå inte jämföra julhandeln med ”vanliga” månader, bara med tidigare års december och där kan vi se att förra årets siffra var 100,5 miljarder. Upp fyra procent, inflationsjustering alltså, eller bara att årets julkonsumenter förväntas ha sämre framförhållning.

Varför vill inte Svensk Handel (som äger HUI) redovisa så tydliga siffror som möjligt? Skäms de? Det tror jag inte. Jag tror snarare att de försöker ta bort alla tvivel hos den konsument som åtminstone går in i julhandeln med målsättningen att inte tokhandla.

”Ungarna kanske inte behöver tio julklappar var, vi kan köpa en flaska glögg istället för fem kartonger och i fjol var det ju faktiskt ingen som ens smakade på lutfisken.”

Men så läser man att gemene man kommer att shoppa femsiffrigt i julhandeln och ingen vill ju sticka ut som den snåla familjen, vad ska de säga på förskolan och på jobbet, och vi sparade ju faktiskt pengar på att bara köra en utlandssemester i år, så lika bra att köra tomteluvan i väggen och shoppa loss som aldrig förr.

Nåväl, jag ska åtminstone kämpa emot hysterin. Det blir enkla julklappar till de grannar som brukar ge något till mig, men totalsumman blir tresiffrig och närmare två än fyra. Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad.

onsdag 11 november 2026

Gör-det-själv-begravning

Det enda som är säkert i livet är att det tar slut. Jag har lyckligtvis inte behövt planera begravningar för unga människor som dött utan förvarning, men jag tycker att det är ganska jävligt även när den avlidna har haft åldern inne. Alma har dock testat den unga och oväntade varianten när hennes bror försvann. Hon och hennes familj valde att göra det mesta själva.

I vår familj har vi också gjort mycket själva. En gång anordnade vi kyrkkaffet hemma, en annan gång hyrde vi en lokal där vi kokade kaffe och serverade hemgjord smörgåstårta. Blomsterarrangemanget på kistan var ett annat spartillfälle, liksom bouppteckningen som man inte alls måste betala dyrt för att låta begravningsentreprenören eller banken fixa.

Alma tog det här ett steg till. Hennes familj hoppade helt över begravningsentreprenör. Förutom att pynta vid begravningen snickrade de t ex en egen kista och gjorde en egen urna. ”Det hade jag aldrig orkat”, säger säkert många läsare nu, och det är helt okej! Men jag hoppas att det beror på att ni inte hade orkat känslomässigt eller klarat att frigöra den tid det tar att rodda ihop allt själv.

Tyvärr tror jag att många inte ens vågar tänka tanken med rädsla för att framstå som snåla. Det tycker jag är helt fel ingång. Efter att ha sett inslaget är det tydligt för mig att Alma inte gjorde detta för att hon missunnade sin bror en fin begravning, tvärtom! Att jag t ex fixade mammas och pappas bouppteckningar berodde på att det hade kostat flera tusen att lämna bort jobbet, och jag hade ändå fått tillhandahålla alla uppgifter till blanketterna. Den som till äventyrs skulle se det som tecken på att jag inte älskade mina föräldrar kunde med fördel få bege sig till ett varmt ställe.

Förresten känns det som att denna mix av fördomar och ängslighet är anledningen till att jurister kan ta femtusen eller ännu mer för att upprätta en bouppteckning som tar dem max en kvart, att blomsterarrangemang blir dyrare för att resultatet ska levereras till en begravning, att Svenska kyrkan kan ta flera hundra per person för ett enkelt begravningskaffe medan restaurangen mitt emot serverar en trerätters middag för samma pengar och att dödsannonser kan vara flera gånger dyrare än bröllopsannonser.

Låt inte dessa dödsparasiter utnyttja din rädsla för att framstå som girig, sorg mäts inte i kronor. Låt egenarbetet bli en del av sorgeprocessen om du vill det eller betala för bekvämlighet om du föredrar det, men styr med fördel undan från dem som helt uppenbart bara vill sko sig på din sorg, vare sig de säger sig tjäna Gud eller lagen. Att pruta, ta in anbud eller ens fråga om kostnader är lika rimligt oavsett om det handlar om begravningar, bröllop eller byggprojekt.

tisdag 10 november 2026

Skänk inte fisk, skänk metspön!

Matfattigdom var ett okänt begrepp för mig innan Sveriges Radio tog upp det. Fattigdom är väl fattigdom liksom? Så länge det gäller pengar, idéfattig eller näringsfattig är något annat.

Hur som helst går SR-reportaget ut på att matbutikerna inte kasserar lika mycket mat som tidigare, vilket gör att Svenska kyrkans butik Matkassen i Landskrona, där man säljer mat för 20 kr/påse till behövande, nu kommer att stängas. Istället ska man ge fattiga barnfamiljer matkuponger så att de får handla mat i vanliga butiker.

Jag vet för lite om Svenska kyrkans sociala arbete i Landskrona för att recensera det, men jag ska tänka högt en stund. Varje gång jag hör fattiga (på riktigt eller inbillat) slås jag av deras okunskap. T ex berättar de att de handlar produkter med högt kilopris och lågt näringsvärde, inte sällan ultraprocessat skräp. Trots att de nästan alltid är arbetslösa verkar de aldrig baka bröd eller laga mat från grunden. På frågor om vad de skulle göra ifall de fick pengar över är svaret som regel mer färdigmat till högt pris. ”Då skulle jag bjuda barnen på pizza och glass.” Och inte sällan är föräldrarna överviktiga, trots att de säger sig svälta för att barnen ska få äta.

Om Svenska kyrkans representant i inslaget inte bara vill godhetssignalera utan på allvar hjälpa dessa familjer ekonomiskt och samtidigt stärka deras självbild borde hon jobba från ett annat håll. Starta matlagningskurser, dela ut kokböcker, anordna föredragskvällar med dietister och kockar, eller varför inte någon som är bra på odling?

Jag äter själv gott och nyttigt långt billigare än alla normer för försörjningsstöd, så förutsatt att Matkassens kunder ingår i det svenska välfärdssystemet är det inte där skon klämmer. De behöver inte mat, de behöver kunskap. Utan den kommer deras ”matfattigdom” cementeras.

måndag 9 november 2026

I hjärnan på Marcus Hernhag – recension

I torsdags rasade Nasdaq 5,5 procent. Större ras än så på en enda börsdag har indexet bara gjort drygt tjugo gånger under min livstid, så här snackar vi Ras med stort R. I lägen som dessa behövs perspektiv, t ex genom att påminna sig om att alla tidigare ras har hämtats tillbaka. Lite hjälp på traven kan man få av erfarna börsexperter, som Marcus Hernhag.

Jag (och katten) har läst I hjärnan på Marcus Hernhag och om jag räknat rätt blir det här fjärde gången jag recenserar en Hernhag-bok på Sparo. Låt oss börja med titeln. Jag tror att jag tråkat Marcus för hans långa titlar i samtliga tidigare recensioner, så här vill jag istället berömma. Denna titel är slagkraftig, dessutom lite kaxig på ett bra sätt. Jag hade inte kunnat sälja en bok på möjligheten av att se in i min hjärna, det hade folk velat ha skadestånd för att göra.

Titeln beskriver dessutom boken. Här får vi läsa hur Marcus Hernhag tänker kring börsen och aktier i allmänhet, när man ska agera och när man ska avvakta, hur man ska tänka kring orealiserade förluster och vad som gör ett bolag intressant. Vore jag mitt i målgruppen och önskat fler verktyg för att köpa enskilda aktier (istället för att som nu – köpa och hålla fast vid globala indexfonder) hade jag kanske önskat lite mer handfasta råd om att välja rätt aktier, men flera av hans tidigare åtta böcker är bättre på det.

Här får vi istället veta mer om hur författaren själv tänker och hur han hamnat där han är idag, misstag han gjort och hur han kommit över dem. Det är intressant och (tror jag) inte helt vanligt. Börspsykologi är en nyckel till framgångsrik börshandel och gör man det inte personligt blir ämnet ofta lite stelt.

Boken är uppdelad i 55 korta kapitel med titlar som ”Lär dig tänka enkelt”, ”Sälj dina sämsta aktier, men sälj aldrig i panik” och ”Psykologiska knep vid aktieanalys”. Nästan alla ger mig något, inte minst i ”Mitt råd!”-rutorna där vi får konkreta förslag på hur vi kan tänka. När jag läser om boken betar jag kanske av ett kapitel per dag och låter det sjunka in ordentligt.

Ett par av mina favoritkapitel är ”Rika personer är lyckligare” och ”Gör inte för mycket”. Det första eftersom vi överöses av uttalanden om motsatsen, och det andra för att det är tips jag hade behövt höra när jag var ny på börsen. Resultatet blir inte bättre ju fler affärer man gör och det gäller förresten inte bara på börsen, att sitta på händerna är underskattat i många sammanhang.

Flera gånger kommer boken tillbaka till att du bör ha en strategi och sedan hålla dig till den. ”Om det sedan är investmentbolag, värdeaktier, utdelningsaktier, småbolag eller något annat spelar mindre roll”. Det låter bra, men att utdelningsaktier är Hernhags strategi går som en röd tråd genom boken och det tycker jag är lite synd. Det är verkligen inget fel på utdelningsaktier och han förklarar pedagogiskt varför han valt just det, men eftersom det återkommer i alla hans böcker och två av dem (Bli rik på aktieutdelning och Bygg din egen pengamaskin) nästan uteslutande sjunger utdelningsaktiernas lov tycker jag att denna hade vunnit på att tona ner det ett snäpp.

Men det är detaljer. I det stora hela är boken väldigt bra, och gillar man utdelningsaktier lika mycket som de flesta svenska aktieinvesterare tycks göra reagerar man nog inte alls på detta. Den här boken funkar både för den som precis börjat handla aktier och och för oss som hållit på i decennier. Språket är enkelt, råden tydliga och användbara. Och tidlösa! I hjärnan på Marcus Hernhag är en perfekt julklapp till någon i din omgivning, så kan du låna den efteråt. Se där, ett spartips på sluttampen!


fredag 6 november 2026

Aroniasylt

Ett äldre par i min by har tomten full med aroniabuskar som jag fick möjlighet att plocka av. Aronia marknadsförs som ett superbär med runt fem gånger högre koncentration av antioxidanter än blåbär. I privatannonser brukar bären säljas för 100 kr/kg och aroniajuice i butik kostar ofta 200 kr/liter. Så det är klart att jag ville testa det! Inte bara för priset, jag har varit intresserad av aronia länge. Lyssna bara på detta:

”Några egenskaper aronia har är att motverka oxidativ stress, reglera blodtrycket, reglera blodsockret, minska inflammationer, skydda cellerna och stödja kroppens hormoner.”

Sätter man i sig det där blir man väl typ odödlig! Alltså begav jag mig dit och plockade ett par hinkar. Den som eventuellt undrar om jag tömt buskarna och blivit bannlyst kan jag lugna med att de frågade om jag inte ville ha mer redan när jag var där och i eftertid har de frågat om jag inte vill komma tillbaka och plocka mer, men jag har inte plats.

Ett tips jag sett är att bär som utsatts för frost smakar sötare. Är man för tidigt ute kan man lägga dem i frysen i ett par dagar. Det hade varit frost innan jag plockade, men jag började för säkerhets skull ändå med att frysa ner bären. I omgångar, för nu är det trångt i frysarna.


Vad använder man då aroniabär till? De påminner om rönnbär i smaken, så den som använder rönnbär till något (rönnbärsgelé?) skulle kunna testa att byta ut allt eller en del mot aroniabär. Man kan använda dem i smulpaj ihop med glass eller vaniljsås. Själv bytte jag ut rabarberna i detta recept mot lika mycket aronia och det blev helt okej.

Vanligast är kanske att dricka aronia. Hacka bären, koka upp och sila bort fruktköttet. Saften kan du blanda med socker till en söt måltidsdryck eller dricka som en sur shot. En halv deciliter per dag rekommenderas för hälsans skull. Vätskan påminner lite om rött vin, så man skulle säkert kunna servera det som ett alkoholfritt alternativ till vin, eventuellt smaksatt med citron och/eller ingefära. Blanda drinkar av vargtasstyp om du inte känner för att vara så hälsosam.

Jag prövade att framställa juice, men det blev väldigt mycket fruktkött i förhållande till vätska. Mycket skrik för lite ull, som bonden sa när han klippte grisen. Fruktköttet kan man i och för sig torka och mala ner till ett pulver som också säljs dyrt och funkar till lite av varje. Var bara klar över att slutprodukten alltid kommer att bli blå eller lila eftersom aronia är ett starkt färgämne.

Vidare har jag sett matbrödsrecept där man tillsatt en deciliter aroniabär. Kanske poppis hos ungarna att få blå scones eller frukostfrallor. Antar att det även skulle funka i kaffebröd som exempelvis kanelbullar.

Bristvaran i mitt hushåll är sylt till frukostgröten. Där brukar jag använda en syrlig blandning av blåbär, vinbär och rabarber, men ombyte förnöjer så jag letade upp ett antal aroniasyltrecept och testade extremt vetenskapligt tre olika varianter.


Välkommen till Sparos provkök!

Det vinnande bidraget framställs så här:

Mixa/hacka ett kilo aroniabär efter att de fått gotta till sig i frysen en dag eller två, och ett halvt kilo äpple som gör sylten mindre sträv och sur. Koka mixen på svag värme ihop med 3 dl vatten. Efter 20 minuter tillsätter du 300 gram strösocker, en matsked lime- eller citronsaft och en tesked kanel. Rör om ordentligt och koka i ytterligare några minuter. Klart!

torsdag 5 november 2026

Slut på kontot

Jag fick ett tips från Hanna om en nyhet som verkar ha blivit veckans snackis i sociala medier, nämligen om Carolines tioårige son som tömde mammas bankkonto på dataspelplattformen Roblox.

Det kostade Caroline sextiotusen och internets dom är tydlig, hon kallas allt från omdömeslös till efterbliven, samt får förslag om att hon kan sälja sonen. Jag är inte beredd att kasta så stora stenar, men lite grus ska hon få. Här är några punkter Caroline borde ha gjort annorlunda:

1. Ha aldrig så mycket pengar på kortet att det blir katastrof om kontot töms! Det är gratis att skaffa ett extra bankkonto, så kan du slussa över lite i taget till kortkontot. I det här fallet skulle pengarna användas till en bilreparation flera veckor senare. Caroline var dessutom på semester vilket jag tycker är ytterligare anledning till att hålla saldot nere.

2. Ha koll på kontot! Nu försvann det lite pengar varje dag. Den minsta transaktionen var på 9 kr. Tänk så mycket billigare det hade kunnat bli om Caroline dragit i handbromsen tidigare.

3. Spara aldrig dina kontouppgifter på en sajt! Det tar några sekunder att skriva in kortuppgifterna på nytt. Har du inte den tiden – låt bli att handla! ”Hon hade lagt in sina bankuppgifter i spelet under julen för att köpa en julklapp.” Och detta skedde i juni, ett halvår senare!

4. Sluta förutsätta en massa! ”Apple-kontot är kopplat till hans [sonens] mejl och köpbekräftelserna har gått dit. Jag har varit riktigt chockad. Hur är det ens möjligt när jag bara har lagt in mitt bankkort en gång?”, ”Jag trodde att det automatiskt krävdes att man identifierar sig med Bank-ID inför varje köp.” Tro gör man i kyrkan. Vid ekonomiska transaktioner tar man reda på vad som gäller, inte kastar in sina kontouppgifter och hoppas på tur och välvilja från en hård omvärld.

5. Uppfostra dina barn! Carolines son är 10, inte 3! En tioåring ska begripa att pengar inte är en gratisvara som finns i överflöd på mammas plastkort. Det största beloppet som plockades ut var 895 kr, det motsvarar ett halvårs genomsnittlig veckopeng för en tioåring. Jag hade såklart varken tillgång till mina föräldrars plånböcker eller bankkort när jag var tio, men om jag hade haft det skulle jag inte ha bränt sextiotusen kronor!


Här är något jag inte förstår. Första meningen i artikeln lyder: ”Bara några dagar in på semestern upptäckte Caroline Damberg att hennes konto var tomt.” På slutet står det: ”Familjens planerade semester fick utebli och hon fick ta ut sonens sparpengar från banken.” Avbröts semestern eller uteblev den? Hade de planerat en semester till? Måste man ta lån när man tappar 60000 kr låter det inte rimligt med två semestrar på ett halvår. Och beträffande ”sonens sparpengar” förutsätter jag att de numera är mammas sparpengar. Eller fick han bränna mammas samlade sparkapital utan några som helst följder för honom?

Vi slänger in ett ”Va?!” nr 2 också. När Caroline upptäckte att hennes bankkonto var tomt vände hon sig till Allmänna reklamationsnämnden. Jag utgår ifrån att hon inte tänkte stämma en tioåring, för det skulle i bästa fall leda vidare till tioåringens målsman, alltså Caroline själv. Så då var det väl spelbolaget hon ville kräva på pengar. Med vilken motivering då, menar hon att de brutit mot några avtal dem emellan?

Med det sagt tycker jag också att det i bästa fall är en moralisk gråzon att utveckla ett spel för barn som är gratis att spela, men där det går att köpa till extrafunktioner med en virtuell valuta som spelaren kan köpa för riktiga pengar. Det är ju som gjort för att blåsa barn och deras föräldrar.

Särskilt sådana som glatt låter sig blåsas. Och var är det personliga ansvaret? Caroline nämner varken sitt eget eller sonens ansvar. Så vem är ansvarig för deras liv då, är det spelföretaget, ARN eller banken?

onsdag 4 november 2026

Frätskador på tänderna

SVT:s reporter, 27, berättar att hon i snart tio år börjat nästan varje dag med att knäcka en energidryck till frukost.

Reportaget handlar om vad detta gjort med hennes tänder, men jag tänkte fokusera på ekonomin. På Willys kostar energidrycken från 8,42 kr/st. Räknar vi med att hon handlar dem där eller på annan lågprisbutik blir det ändå runt 3000 kr om året. Hade hon månadssparat energidryckspengarna på börsen i tio år hade det varit minst 40000 kr nu. Om hon nöjer sig med den där ”morgonsupen” alltså. Köper hon en till under dagen, kanske på Pressbyrån på väg till jobbet, så har vi snabbt ett sexsiffrigt belopp.

Och då har jag inte räknat tandvårdskostnaderna. Tandläkaren berättar att hon har frätskador som på sikt kommer att kräva underhåll. Förutsatt att tänderna går att rädda alltså, annars blir det väl löständer. Som inte heller är gratis, om vi bara räknar pengar och inte värderar lidandet.

Vanligt bryggkaffe kostar under en krona koppen och innehåller minst lika mycket koffein som energidryck. Vid normalt intag sliter det ytterst begränsat på tänderna även om det kan ge lite missfärgning på sikt (mr MacGowan här uppe tror jag aldrig märkte det, men han drack å andra sidan mer allsidigt). Som tandläkaren i reportaget säger om kaffe: ”Det är ju fantastiskt.”

Men som sagt, de spenderade eller sparade pengarna borde vara ett tillräckligt argument i sig. Jag tror att många undervärderar återkommande småutgifters inverkan på den totala privatekonomin. En fika här, en öl där, några plastpåsar i matbutiken, ett abonnemang ...

tisdag 3 november 2026

Ny teknik verkar hett

Varje gång jag ska köpa hemelektronik irriteras jag över hur avancerat allt är. Idealet måste ju vara att få precis de funktioner man har användning för. Allt utöver det har två problem – det kostar extra, och även om du inte behöver en massa fancy funktioner kan du ge dig tusan på att när de inte funkar kommer hela maskinen att krascha.

Något jag ofta kommer tillbaka till (ber på förhand om ursäkt för tjatet) är det tvångsmässiga behovet för världens tekniker och ingenjörer att koppla upp allting mot nätet. Jag är en flitig internetanvändare, men utöver dator och telefon har jag inget intresse av att mina ägodelar ska kunna kommunicera med omvärlden, varken bilar, dörrar eller kaffebryggare.

Eller vitvaror. Igår nåddes vi av nyheten att frysar och kylar hos Ica och Coop blivit hackade och när det plötsligt blev 55 grader i frysrummen fick mat för miljoner kastas bort. Jag köper att nästan ingen är lika teknikfientlig som jag och jag fattar att en stor matbutik har större behov av elektronisk översikt än jag som har ett kylskåp och två frysar, men det hade väl räckt med att frysarna kommunicerar med chefens telefon eller med en dator på kontoret? Jag är rätt säker på att anledningen att de ska gå att styra via internet är hämtad från The Big Bang Theory: ”För att vi kan!”

Jag försöker verkligen att inte känna skadeglädje, men jag känner ingen sympati med den intervjuade Icahandlaren i Sjöbo som uppenbarligen inte ens tänker tanken att dra ur nätverkskabeln. Fattar han inte att hackarna i ännu större utsträckning lever efter ”Because we can”-mottot? Världen går mot undergång, och det enda man kan veta säkert är att någon jävel kommer att livesända på Tiktok när det sker.

måndag 2 november 2026

Tjänstemannapingis

Idag tar vi avstamp i en debattartikel i tidningen Arbetet med den något krångliga titeln ”Vi jobbar sönder våra kroppar medan tjänstemännen flexar och spelar pingis”. Det är den fackligt engagerade muraren Erik som vill … Ja, vad tusan vill han egentligen mer än att gnälla?

I slutändan vill han ha kortare arbetstid med bibehållen lön för att orka jobba hela vägen till pensionen. Men mest tror jag att han vill vädra sina fördomar. Lyssna på detta:

”Har ni någon gång hört uttrycket: 'Jag jobbar mer med huvudet än med kroppen, och det är slitsamt på ett annat sätt'?

Inte sällan är det samma personer som röstar blått och unnar sig ett gympass eller en utelunch under arbetsdagen.

Och som ser golfrundor som företagsmöten.

Ja, jag tycker att de ska hålla käften.”

Han berättar om sin verklighet där helgen känns för kort när det plötsligt blivit måndag, där han ser tjänstemän vara på väg till jobbet när han själv kommit fram till frukostrasten, att samma tjänstemän spelar pingis under arbetsdagen som för övrigt är kort eftersom ”de redan ordnat kortare arbetstid åt sig själva”.

Jag har varit tjänsteman, chef till och med, men också arbetare. I 25 år var jag frilansande kulturarbetare. Jag vet inte vilken kategori jag då hamnar i, men troligen räknar Erik även det som tjänsteman eftersom jag kunde ha slips på jobbet. Japp, precis så svartvitt tror jag att det är i hans verklighet.

Nu tänkte jag därför berätta om hur jag uppfattar världen. Under de flesta åren som tjänsteman började jag kl 7.00 och hade ingen flextid. Jag spelade inte golf och den enda gång jag sett bordtennis på jobbet var det lagerarbetare som spelade. Inte ens helgerna var längre i tjänstemannaskrået. Faktum är att LO:s egna siffror visar att tjänstemän jobbar fler timmar än arbetare.

”En jämförelse av vanligen arbetad tid och överenskommen arbetad tid visar att de var nästan exakt lika långa för arbetare, 35,5 timmar per vecka. För tjänstemän var dock vanligen arbetad tid i genomsnitt 1,3 timmar längre än överenskommen arbetad tid.”

Men Sverige har inget kastsystem och utanför kungahuset är det ingen som ärver sitt jobb (även om det ibland kan verka så när man läser reportrarnas efternamn i public service). Om Eriks fackliga jobb inte leder in till politikens välbetalda tjänstemannajobb kan han ta del av ett kostnadsfritt utbildningssystem och bli något helt annat än en gnällande murare som tycker att alla andra ”ska hålla käften”.

Eller fixa den där arbetstidsförkortningen själv! Det har jag gjort trots att jag garanterat hade haft en högre livsarbetsinkomst om jag hade jobbat heltid som murare från att jag slutade gymnasiet. En murare tjänar i snitt 42300 kr/månad. Nu är Erik ganska ung, men eftersom han dessutom är fackpamp sedan flera år ligger han nog över snittet.


Facklig företrädare 2026.

Med 33000 kr netto borde han kunna lägga tiotusen i månaden i en global indexfond. Jag hade klarat det dubbla, men jag vill göra en snäll bedömning och unnar Erik ett rikt liv även i unga år. Om tjugo år har han då fem miljoner och alla möjligheter i världen att dra ner arbetstiden till en nivå han trivs med.

Om han vill, det är inte heller för alla. Jag blir bara så trött på att höra självuppoffrande martyrer som tycker synd om sig själva trots att de valt exakt vad de ska göra och var de ska göra det. Det finns miljarder av människor som inte har den lyxen och hundratusentals bara i Sverige som pga sjukdom är beroende av omvärldens välvilja. Det är inte ett dugg synd om Erik! Kanske är det han som borde hålla käften ett tag, ta av sig offerkoftan och fundera på vad han vill få ut av livet mer än missunnsamhet.

fredag 30 oktober 2026

Världens enklaste potatisgratäng

Det blev ju väldigt mycket potatis här i år och den måste jag göra av med, så det blir palt, raggmunk mm. Det senaste tillskottet till matrepertoaren är potatisgratäng.

Särskilt praktiskt när jag ska bjuda andra på mat. Lagar jag till mig själv har jag ofta gott om tid och det är heller inte så noga när det blir klart, men när jag bjuder på middag ska det alltid städas, diskas och fixas, och kanske ordnas med dessert och annat. Då är det perfekt med maträtter som kan göras i ordning flera timmar i förväg och sedan bara slå igång ugnen i tid så sköter de sig själva.

Det finns olika sätt att göra potatisgratäng. En del kokar först potatisen i en kastrull på spisen ihop med grädde och mjölk, men jag vill hålla det så enkelt som möjligt och kör hela tillagningen i ugnen. Egentligen behövs inget recept. Jag börjar med att smöra en ugnsfast form i lagom storlek. Sedan skivar jag potatis i 3-4 mm tjocklek. Är potatisen stor delar jag den först mitt itu, är den ännu större delar jag den i fyra bitar innan jag skivar den.


Jag har alla storlekar.

Så varvar jag potatis och grovhackad gul lök. Fördelningen är en stor lök till 7-10 potatisar, men det är inte så noga. Efter varje varv strör jag på salt, grovmalen svartpeppar och torkad dill (eller färsk om det finns). Någon centimeter innan jag når toppen av formen slår jag på grädde och mjölk, typ 50/50 eller mer mjölk än grädde, tills vätskan kommer minst halvvägs upp. För en gratäng på tio medelstora potatisar blir det kanske en liter vätska.

Avslutningsvis hyvlar eller river jag ost av valfri sort över alltihop. Grädda gratängen ganska långt ner i ugnen på 200 grader tills potatisen är mjuk när du sticker den med en provnål. Det tar c:a 45 minuter. Lägg aluminiumfolie över på slutet om den riskerar att bli bränd på toppen.

Här ihop med kikärtsbiffar och lite sallad, men allt du kan tänka dig att servera till kokt eller stekt potatis funkar även ihop med potatisgratäng. Jag har gjort den en handfull gånger i höst. Succé varje gång. Den går dessutom utmärkt att frysa och mikra.

torsdag 29 oktober 2026

Guide för biodling

Nu när årets honung är tappad på glas, bikuporna är färdigbehandlade med oxalsyra och varje kupa har fått femton kilo socker att mumsa på i vinter kommer här årets sista biodlingsinlägg (jag ber om ursäkt till dig som redan var less).

Jag får nämligen frågor ibland om hur man kommer igång med biodling. Antar att det är fler än jag som ständigt är på jakt efter hobbies som kan ge ekonomisk avkastning. Jag hittar ingen riktigt bra steg-för-steg-guide, så då skriver jag väl en då så kan jag i fortsättningen hänvisa folk hit.

Första steget är att verkligen ta reda på om det är detta du vill, att offra tid och låsa fast dig under den del av året när det är som allra finast väder och när de flesta andra är lediga och förväntar sig att du ska ha tid med dem istället för att stå i solen i en varm bidräkt och snacka med insekter.

Börja med att kolla Youtubefilmer, de finns från hela världen och på olika nivåer. För mig blev norska biklipp en slags språkkurs. Vill du ha djupare kunskaper, läs en bok. ”Bin till nytta och nöje” är en svensk pedagogisk bok som ger insikter om insekter. Den lånade jag på biblioteket där jag även hittade någon annan instruktionsbok, men också mer skönlitterära beskrivningar om livet som biodlare.

Ut på tur, aldrig sur!

Men allt går inte att lära sig genom teoretiska studier. Har du kommit så här långt börjar det bli dags att söka upp biodlare och i förlängningen bin. Genom en snabb webbsökning hittar jag bigårdar som erbjuder studiebesök från gratis upp till några hundralappar. Hittar du inget där du bor skulle jag rekommendera att du letar upp en lokal biodlarförening på Sveriges Biodlares Riksförbunds hemsida och frågar.

När du känner att biodling verkligen är något du vill ge en chans bör du gå en nybörjarkurs. Eftersom jag aldrig varit biodlare i Sverige kan jag rätt lite om detta och de svenska kurser jag hittar är dyrare än i Norge. På kursen kommer du hur som helst få både teoretiska och praktiska lektioner tillräckliga för att starta din egen biodling. Är den lokala föreningen bra lär du dessutom få kontakter med erfarna biodlare och kanske en egen fadder samt hjälp att komma igång och köpa egna bin.

Ett litet nystartat bisamhälle, en så kallad avläggare, kostar några tusen och jag skulle rekommendera att åtminstone börja med två. På det sättet kan du stärka upp en svag kupa med bin från en starkare, och tappar du en drottning blir det lättare att låta bina dra upp en ny om du har minst en till. För har du bara en kupa och den plötsligt saknar både ägg och drottning blir du tvungen att köpa en ny drottning för upp till någon tusenlapp. Det är inte hugget i sten att ditt samhälle godtar den och då är snöbollen i rullning.

Förutom bin och kupmaterial behövs bidräkt, handskar, en slunga, utrustning för att smälta in ramar och lite annat. En del går att låna från lokalföreningen, men det mesta åker du på att skaffa själv. Första åren går du garanterat back och så länge du inte har åtminstone 4-5 samhällen tror jag att det är svårt att överhuvudtaget gå med vinst, om man inte räknar ”gratis” honung som en vinst i sig.

Och som med alla nystartade verksamheter kan man skynda långsamt eller blåsa på. Själv började jag med fyra kupor 2022 och första tre åren utökade jag hela tiden bigården genom att investera vinsten från honungsförsäljningen, som jag har försökt att maximera genom att sälja burkvis på marknader istället för bulkvis till uppköpare.

Förutom att det passar mig att inte gasa på och satsa stora pengar tar det tid att skaffa kunskaper och erfarenhet. Jag hade inte fixat att ha fler än fyra kupor första året. Nu har jag vidareutbildat mig och stretat på i bigården i några år och har i skrivande stund elva samhällen, men jag är långt ifrån fullärd. Min biodlarmentor började 1972 och lär sig fortfarande nya saker, så här finns det utvecklingspotential. För den som inte måste ha sammanhängande semester i juni eller juli, för bina tar inte ledigt när du vill.

I så fall får du leta vidare bland andra hobbies, men antagligen funkar tillvägagångssättet även där: idé → kolla upp → studiebesök → studera → starta → fortbilda, och försök att tänka och känna efter i varje steg så att utvecklingen går åt det hållet du önskar.

onsdag 28 oktober 2026

Lev livet, inte jobbet

Volvo Cars ska säga upp 2500 anställda och det var inte det första stora sparpaketet. Antagligen inte heller det sista. Som anställd väljer man själv hur man ser på detta, som en katastrof eller en möjlighet att på sikt få en bättre tillvaro.


”Fin utsikt!”

Jag hade en kompis som jobbade på Telia i samband med sammanslagningen med Sonera 2002. Hela hans avdelning avvecklades och istället hamnade han på en avdelning med ett ironiskt namn av typen ”Telia Framtid & Utveckling” ihop med andra Telia-anställda som skulle omplaceras, pensioneras eller köpas ut. Min kompis ville starta eget och hoppades få Telia att betala ett startbidrag eller en årslön för att slippa se honom medan de flesta av kollegorna på den nya ”framtidsavdelningen” mest av allt ville ha tillbaka sina gamla jobb.

Jag kan förstå det, men det var inte ett alternativ och skulle inte bli det hur högt de än gnällde, och därför var det inte ett vettigt sätt att tänka. Jag såg en tanke från Volvo nu med en liknande problematik:

För snart tio år sedan bloggade jag om fritidslöshet och jag står fortfarande för allt i den texten. Oavsett om man har fritidsintressen eller inte tror jag att man blir räddare med åren, särskilt om man har jobbat på samma ställe i decennier. Grovt generaliserat är detta ett argument för FIRE och mot höjd pensionsålder.

Jag lider med 65-åringen på Volvo som undrar hur han skulle få dagarna att gå om det inte vore för jobbet, men det är ett tydligt exempel på att en arbetsplats bara är en arbetsplats. Förr eller senare är det över och då är det den enskilde individens ansvar både att få ihop sin ekonomi och sin tillvaro. Väntar man tills skiten träffar fläkten kan det vara för sent.

tisdag 27 oktober 2026

Hotbrev på posten

En gång fick jag ett kort i brevlådan från Posten (inte Postnord, det här var länge sedan). De hade kontrollvägt två av mina brev frankerade för 20 gram och upptäckt att de vägde 21 respektive 22 gram, så nu var jag tvungen att skicka tillbaka kortet med två frimärken på för att mina brev skulle skickas vidare till adressaterna.

Jag hade inga skäl att betvivla vägningen, så de var antagligen i sin fulla rätt. Jag blev ändå irriterad eftersom breven via det vägande postkontoret i stort sett aldrig kom fram på mindre än en vecka, ibland två, trots att inrikesbrev på den tiden skulle delas ut nästkommande vardag, och då var det såklart aldrig fråga om någon återbetalning.

Nu verkar brevbärarmaffian dock ha tagit det ett steg till genom att kräva mottagaren på mellanskillnaden för lågt frankerade brev, samt en ”eftertaxeringsavgift” på 30 kr, högre än portot och sex gånger mer än mellanskillnaden! Eller ja, de kräver egentligen inte utan kallar tiggarbrevet för en ”anmodan”.


Här får Postnord ett kort av mig – gratis!

Nuförtiden har Postnord varannandagsutdelning, att inrikesbrev tar en vecka är nog mer regel än undantag och jag har hört vansinnigt många rapporter om företagets fejkade ”leveransförsök” som slutar med att kunden får hämta paket på ett utlämningsställe trots att de betalt för hemleverans, men sån här skit har de tydligen tid att hålla på med. Eller som presstjänstens anonyme medarbetare skriver:

”Syftet med hanteringen är inte att tjäna pengar på eftertaxeringen, utan att brevet ska kunna nå sin mottagare även när avsändaren har frankerat det med för lågt porto. Det innebär en extra hantering för oss, men är en lösning som gör att brevet ändå kan delas ut. När underfrankering sker systematiskt hanteras det på annat sätt.”


”För lite porto? Skicka ett hästhuvud.”

Hos familjen Hagklint i Djursholm kammar de dock noll. På den punkten är familjeöverhuvudet Per tydlig och passar på att ge en känga även till en annan myndighet: ”Det är ju bisarrt. Jag kan inte förklara min känsla. Det låter ju som att skattemyndigheten är i närheten.” Den direkta frågan om att betala efter denna ”anmodan” besvaras: ”Nej, aldrig. Nej, det skiter jag i. Aldrig i hela mitt liv.” Helt rätt!