Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Sveriges Radio har gjort ett reportage om Åke, 79, som fått en hög tandläkarräkning. Sånt har nog hänt
de flesta av oss, om inte hos tandläkaren så hos rörmokaren eller
Skatteverket. Plötsligt dimper det ner en räkning vi inte hade
räknat med, åtminstone inte på den nivå vi trott.
Men några grejer i reportaget är lite
märkliga. Dels journalistens påpekande att detta gäller
”privattandläkare”. Jag gick i många år hos Folktandvården
och det är inte precis så att deras kunder är förskonade från
höga tandläkarräkningar eller priser högre än referenspriset för respektive åtgärd.
Att Åke ”måste sälja grejer” för
att ha råd med räkningen på 16000 kr känns inte heller relevant.
Få människor har 16000 kr på ett bankkonto för oförutsedda
utgifter. Hade det hänt mig skulle jag ha sålt fondandelar, men jag
tror inte att Sveriges Radio hade velat skriva om det. Åke har
enligt reportaget sålt guld och klockor, även om det för mig låter
osannolikt att han sålt både guld och flera klockor han samlat på
i trettio år, för att betala denna enda räkning. Och så detta:
”Åke fick aldrig något
kostnadsförslag från sin tandläkare.”
Det hade de sagt att han skulle få,
men det fick han inte. Trots det valde Åke ”hemliga lådan”, att
sätta sig i stolen och köpa en behandling han inte hade en aning om
priset på. Här känner jag att reportern kunde ha gjort sitt jobb
och frågat: ”Varför gjorde du det?”
Jag försvarar inte tandläkaren. Har
de lovat ett kostnadsförslag ska de såklart leverera det på utsatt
tid, men anledningen till att de inte gjorde det är såklart världens
alla Åkar, som inte vill vara till besvär, ställa till problem
eller skapa dålig stämning. Hoppas att det var värt det.
Intressant
inställning till förhandling. Lyckas de
kör de på och lyckas de inte ska de tvinga sin vilja igenom med
hjälp av politikerna. Det låter lite som när rånaren drar fram en
kniv eller pistol och skriker ”Pengarna eller livet!”. Rånoffret
kan då välja mellan att ge ett bidrag helt ”frivilligt” eller att lämna
över sin plånbok postumt.
Jag har inte tänkt
jobba i Sverige i någon form, men hade jag varit på jakt
efter en svensk anställning hade avsaknad av kollektivavtal legat högt upp på önskelistan. Ett sådant avtal skulle jag nämligen se
som bevis för att arbetsgivaren lämnat över en stor del av makten
över sitt företag till facket. Mina erfarenheter av svenska
fackförbund är att det inte kan bli mycket värre.
Själva sakfrågan,
att genom tvång eller hot hindra arbetstagare och arbetsgivare från
att sluta ett avtal bägge är nöjda med, har jag varit inne på
flera gånger förut och jag tror inte att jag behöver berätta vad
jag tycker där.
Jag ser bönderna åka runt på åkrarna
härikring bokstavligt talat från morgon till kväll, ibland ännu
längre. I jämförelse med det är mina odlingsinsatser ytterst
begränsade, men i jämförelse med tidigare år har jag aldrig odlat
så seriöst som nu och det är stort för mig.
Halvvägs in i maj är
allt jag tänkt odla – och lite till – nergrävt. Det började
med chili redan i början av mars.
Inomhus, där jag senare också satt dill, purjolök, grönkål och
broccoli. När vädret tillät (det är ju alltid en chansning) åkte
förodlingarna ut i odlingslådorna på tomten tillsammans med
morötter, rödbetor, potatis, majrova, spenat, märgärtor och
squash.
Vid sidan av grönsaksodlingarna
skaffade jag ett par plantor svarta vinbär som jag planterat, men
som jag är osäker på ifall de kommer att överleva. Jag berättade det
för min professionellt odlande granne som då grävde fram
sticklingar av såväl svarta som röda vinbär samt krusbär. Så nu är det hopp om bär på tomten.
Dessutom gav hon mig en påse frön
tänkta att förvandlas till rabarber. Det har jag redan på tomten,
på tre olika ställen, men jag skulle vilja ha mycket mer. Nu kommer
antagligen någon säga att deras rabarber växer som ogräs, att det
snarast gäller att begränsa så att det inte blir
för mycket. Det är även min erfarenhet sedan tidigare, men inte
här. Så nu hoppas jag att fröodlingen tar sig.
Det som återstår fram till skördetid
är att vattna och att hålla efter ogräset. Särskilt rensningen
var jag lite slarvig med i fjol, jag tog mig inte tid. Planen är att göra det bättre i
år så att jag kan återkomma med bilder som skulle göras
odlingsgurus som Sara Bäckmo gröna av avund.
För mig är det en skön känsla att
allt är igång. Lite som när jag går förbi en bikupa och ser bin
som jobbar för mig. En grönsaksodling blir ju inte lika visuell,
men naturen, solen, maskarna och mikroorganismerna jobbar nu dygnet
runt för att jag ska få mat på bordet.
Varenda år är det samma visa –
utländska (företrädesvis thailändska) bärplockare transporteras
till Sverige för att plocka lingon, blåbär och hjortron. Sedan
avslöjas att bärplockarna inte fått rätt lön, rimligt boende eller
lagstadgad dygnsvila.
Andra arbetare med orimlig lön.
Bärföretagen svär sig fria. De har
inte haft ansvar för arbetskraften utan bara köpt upp bären.
Möjligen hittar myndigheterna en alkoholiserad målvakt man kan ge
ett symboliskt straff, men oftast inte. Däremot är man helt på det
klara med att problemet är löst, nästa år kommer det inte se ut
så här. Men det gör det, igen, igen och igen.
Är det inte snart dags för en
permanent lösning? Sverige har hundratusentals människor i
arbetsför ålder som helt eller delvis lever på bidrag. Dessa borde
varje sommar få ett ultimatum: plocka bär eller bli av med
ersättningen.
De skulle givetvis inte att plocka
lika snabbt och mycket som thailändarna. Bärplockning är en konst
som kräver erfarenhet, men nog borde sextusen thailändska
bärplockares arbetsinsats kunna utföras av sexhundratusen
arbetslösa som redan är bosatta i Sverige? Och de
pengar samhället sparar på att inte betala ut bidrag under
bärsäsongen borde kunna garantera thailändarna goda arbetsförhållanden.
Så nu i sommar föreslår jag att
Sverige låter bli att utfärda visum för thailändska gästarbetare.
Skulle det resultera i syltbrist kanske fler svenskar upptäcker hur
enkelt och trivsamt det är att själv gå ut i skogen några
helgdagar för att plocka ihop hela sitt bärbehov, det har jag
gjort.
Att Riksbanken sänker styrräntan
hjälper föga för bolånekunder om de inte försöker förhandla
ner sin ränta. I SVT:s reportage verkar ungefär hälften av de medverkande överhuvudtaget ha brytt
sig. Dessutom verkar många inte ens veta vad de har för ränta (och
då kan man ju undra hur engagerade de är).
Jag är själv en rätt dålig
bankkund. Jag har inga lån, inte så många transaktioner och ganska
lite pengar på sparkontot. Men jag tror att många attraktiva
bankkunder inte ens fattar hur intressanta de är för banken, som
inte lär upplysa dem om det. Jag är ingen storkund hos
försäkringsbolag eller andra företag heller, men genom att
ifrågasätta priser och hota med att byta bolag har
jag haft en del framgångar med prispressen.
Jobbet måste dock göras. Varken
banker eller andra företag kommer att sänka priset för att vara
snälla. Det kan hända att din låneränta sjunker ett litet hack på
sikt, men om inte du ifrågasätter priserna och kräver din rätt
blir det med all sannolikhet sämre än om du är aktiv.
Du behöver inte hungerstrejka och
kedja fast dig utanför banken (det är inte lätt att
överhuvudtaget hitta ett bemannat kontor), men lyssna med ett par
konkurrenter och kolla på en jämförelsesajt innan du kontaktar din
nuvarande bank och upplyser dem om att du ser över dina möjligheter.
Det tar dig en halvtimme och är kanske din mest lönsamma arbetstid
någonsin.
Bloggaren och inflencern Aktiepappa skrev följande på Twitter:
”Om du inte kan leva på ditt företagande så är det en hobby.”
Det ligger en del i det, men jag har i långa perioder haft ett
företagande jag inte kunnat leva fullt ut på och tycker dessutom
att det varit klokt att göra så. Därför vill jag problematisera
uttalandet.
Ser man på sitt företag som på
vilket jobb som helst vill man såklart att det ger minst lika mycket
pengar som en anställning. Så himla kul är det inte att lägga en
massa obetalda timmar på bokföring samtidigt som man frånsäger
sig den anställdes trygghet. En fast lön är lika hög vare sig det
går bra eller dåligt för arbetsgivaren.
Men företagande är en livsstil.
Kanske lägger jag ner många timmar, men det är mina timmar, om ni
förstår hur jag tänker. Jag bestämmer själv när jag ska jobba
och i vilken riktning jag ska försöka ta verksamheten. Sedan måste
jag såklart anpassa mig till marknaden, men jag slipper förhålla
mig till en chef vars enda argument är att ”så här har vi alltid
gjort”.
För mig har företagandet varit en
pusselbit av många i tillvaron. Ibland har jag varvat det med
tillfälliga vikariat. Dessutom är det lite flytande vad som är
jobb och vad som är fritid, hobby för att använda Aktiepappas ord.
Poker och förvaltning av pengar är definitivt mer hobby än jobb,
men det kan ändå vara mer lönsamt än arbete och därför värt
att lägga lite mer energi på än jag egentligen skulle vilja
eftersom det samtidigt gör mitt företagande ännu friare.
På sistone har jag t ex skrivit en del
artiklar på norska. Jag får inte extra betalt för att språket jag
skriver på inte är mitt eget och det tar mycket längre tid för
mig att skriva på norska än på svenska. Ingen betalar mig för att
lägga timmar på stavningskontroll, att leta efter speciella uttryck
och hitta formuleringar motsvarande de svenska som sitter i
ryggmärgen. På plussidan är det rena språkkursen för mig att
skriva på norska och det har ett ekonomiskt värde för mig.
Jag drar mig till minnes citatet ”Välj
ett jobb du älskar och du kommer aldrig behöva jobba en dag i ditt
liv”. De lärde tvistar om ifall det var Konfucius eller Mark Twain
som sa det, men alldeles oavsett ligger det något i det också.
Nästan oavsett hur dålig årets
biodlarsäsong blir har jag inte glas för att täcka höstens skörd.
Det hade jag kanske kunnat lösa i augusti, men som med det mesta
finns inga skäl att vänta. Alltså dammade
jag iväg prisförfrågningar till några leverantörer, både norska
och svenska. Sedan väntade jag.
Och väntade... Ett
par av dem svarade inte alls, eller bara på hälften av mina frågor.
Jag ville köpa en pall med glas och då snackar vi ändå om en
femsiffrig försäljning med en minimal arbetsinsats. Jag vet inte
vad de har för marginaler, men de skulle åtminstone tjäna ett par
tusenlappar på affären, plus att det kan bli merförsäljning
eftersom jag kanske även köper andra saker och ännu mer glas under
många år.
Inte
för att det ska spela någon roll, har man ett företag med en
hemsida tycker jag att det ingår i arbetsbeskrivningen att svara på
kundförfrågningar, men det är nästan som att de inte vill sälja. Här snackar vi om företag vars hela verksamhet
är att producera eller köpa in saker som de sedan säljer vidare.
Jag kanske är otålig, men jag tycker faktiskt inte att det är
för mycket begärt med ett utförligt svar inom en arbetsdag på
kundmejl.
Efter diverse
påstötningar hittade jag till slut ett bra pris. Frakten blev
så pass dyr att det lönade sig för mig att koppla släpvagnen på
bilen och hämta pallen själv, men det är ingen stor uppoffring att köra lite bil när solen skiner och fåglarna kvittrar.
Transport är för övrigt en otrevligt
stor kostnad i min binäring, inte minst i tid. Många timmar har
lagts på att flytta utrustning och honung. För att spara lite tid
lyckades jag gasa upp ekipaget på ladans övervåning.
Men någon truck har
jag inte, så de sista metrarna, från kärran till golvet, fick jag förflytta glasen medelst
handkraft.
Nu har jag glas så det
räcker till ett drygt ton honung. Hade jag gjort som de flesta gör,
mesat på och från närmaste leverantör köpt precis så många glas som går åt i höst, hade jag fått betala nästan dubbelt så
mycket per glas, men det lönar sig att ha en stor lada,
framförhållning och möjlighet att ligga ute med pengar.
Så tänker jag med det mesta. Jag vet
att jag kommer att äta, tvätta mig och gå på toa även nästa år,
därför köper jag storpack av sånt som går åt. Vad utgiften
anbelangar gör inflationen att pengarna räntar sig ganska bra i mat
och hygienartiklar. För att inte tala om honungsglas.
Staten skaffade genom sitt bolag
Svenska Spel fyra casinon 2001-2003. Sverige har ju spelmonopol och
då verkade det väl rimligt att också erbjuda casinospel eftersom
man insåg att folk kommer att spela alldeles oavsett. Det gick bra
ett tag även om man redan från början var ganska tondöva för
spelarnas önskemål.
Inte bara spelarnas förresten. Lönerna
var bedrövliga. Jag spelade på flera svartklubbar i Stockholm och
de dealers som jobbade där jobbade ofta på CC också, men staten
hade väl inte precis köpt deras lojalitet. Inte min heller
förresten. Jag var under en kort period krönikör för Svenska
Spel, men inte betalade de så bra att jag fick moraliska problem med
att spela hos konkurrenter.
När pokerboomen var över sjönk
lönsamheten och 2020 la man ner Casino Cosmopol i Sundsvall.
Plötsligt var Stockholm landets nordligaste lagliga casino. Jag
antar att man räknade med att två tredjedelar av Sverige skulle åka
ner till Stockholm om spellusten infann sig.
I februari i år hade tondövheten för
marknaden gjort att inte heller casinona i Malmö och Göteborg gick
att driva med tillräcklig vinst för att köra vidare och nu har
precis regeringen bestämt sig för att lägga ner även
Stockholmsfilialen, och Svenska Spel delar deras bedömning.
Resonemanget är dock skrattretande när
man skyller allting på konkurrensen från nätet. Visst, den finns,
men det är en helt annan grej att spela poker live och det finns en
marknad för det med. Bara fråga konkurrenterna, för de finns där
fortfarande även om Svenska Spel låtsas som motsatsen. Visst, man
kan tillåta internationella spelbolag att driva livecasinon, men den
marknaden lär väl ändå regleras sönder på svenskt manér.
Svartklubbarna jublar säkert över
beslutet. Casinospel, inte minst poker, kommer inte sluta bara för
att staten vill det, eller för att de inte ens lyckas bedriva
verksamheten med vinst uppbackade av ett spelmonopol! Jag hann aldrig
besöka CC i de övriga tre städerna, men i Stockholm har de haft
fina lokaler på Kungsgatan mitt i centrum. Om de inte lyckas gå med
vinst där trots statliga muskler och lagstiftning är det sagolikt
uselt jobbat!
Bara lugn, det här inlägget ska inte
handla om musik. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin hört
Taylor Swift, men jag inser att hon är framgångsrik även utan min
support. Nu ska hon ge tre konserter i Solna vilket fått människor
att köa efter biljetter. Och inte bara det, sedan ska man ju bo
någonstans också. Hotellen höjer priserna, men blir ändå
utsålda. Därför hyr privatpersoner ut sina bostäder.
En del kanske hade gjort det ändå, men slänger in Taylor Swifts
namn i rubriken för att göra annonsen mer sökbar.
Det är något jag absolut skulle kunna
göra. En kille jag känner hyrde ut sin lägenhet på Airbnb
eftersom han själv var på resande fot i jobbet väldigt mycket.
Några gånger ”dubbelbokade” han, kom hem och insåg att han
hyrt ut trots att han var ledig, så då fick han sova i bilen. Om
det är värt det är en prisfråga, totalt tjänade han som mest
70000 kr på ett år och det tycker jag skulle vara värt några
nätter i bilen.
Hade jag bott nära en konsertarena
eller mässanläggning skulle jag ha kollat på den här möjligheten
och slängt ut min bostad till uthyrning vid stora evenemang. Skulle
jag få napp hade jag sovit i garaget, om inte också det skulle gå
att hyra ut. Det är ju lite det som är grejen med sådana här
evenemang. Om folk laddat ett år för att gå på konsert och
betalat snuskigt mycket för biljetterna kommer de vara villiga att
betala ganska hysteriskt även för möjligheten att sova någonstans
i området.
Så bor du i Solna med omnejd (den ena
annonsen ovan ligger trots rubriken nästan
en mil från konsertlokalen) eller i närheten
av en arena där det ska spelas fotbollslandskamp eller på en
populär semesterort kan du damma ut en svinigt dyr annons och hoppas
på tur. Det är ju ändå gratis att försöka.
Jag har alltid använt
trasor, men hade ingen aning om att det beror på att jag är svensk.
Det säger Expressen som berättar att vanliga
wettexdukar säljs i USA under namnet ”Swedish dishcloth”
och att det är en trend bland ”Tiktok-kreatörer” (som jag tror
är det som fram till i förrgår kallades influencers.
Jag som trodde att
det där med miljö var viktigt för folk sedan några år tillbaka.
Inte för att man behöver tänka miljömässigt för att använda
trasor, det räcker med att vara ekonomisk. Jag tror inte att
jag köpt hushållspapper eller pappersservetter i hela mitt liv.
Behövs papper använder jag toalettpapper som är mycket billigare
än hushållsvarianten, men helst använder jag trasor som går att
återanvända.
Förutom ett par vanliga trasvarianter
återvinner jag lakan, örngott och t-shirts genom att riva dem i
lagom stora bitar och använda som trasor. Dem använder jag tills de
är slut och så slänger jag dem för gott och de har då inte
kostat mig en krona.
Köpetrasor slänger jag i
tvättmaskinen när de börjar se tråkiga ut. Jag vet inte hur många
tvättar en wettexduk klarar, men garanterat ett tiotal även vid
hård användning. Och den hårdaste användningen försöker jag
skona dem, då kör jag med utnötta lakan istället. Hur ofta ska
man då byta ut den? För att få svar på det får vi gå till
norska rockgruppen Black Debbath som också har handfasta råd om
användningen:
”Bakterier florerer om du ikke
flittig bytter kjøkkenklut. I verste fall kan du bli syk og
sengeliggende hele uken ut. En tommelfingerregel er å aldri putte
kjøkkenklut i munn og ei heller benytte den til rengjøring av
toalett og hund.”
Då och då ifrågasätts hur världens
rikaste företagsledare dragit ihop sina förmögenheter, enkelt
uttryck om personer som Elon Musk och Bill Gates har förtjänat sina
pengar. Det lämnar jag till en annan diskussion. Istället tänkte
jag lyfta frågan om statliga direktörer har rimliga löner. Vi
utgår ifrån en topplista:
Anna
Borg, Vattenfall, 1450000 kr
Annemarie Gardshol, Postnord, 935000 kr
Monica Lingegård, SJ, 512000 kr
Jonas Abrahamsson, Swedavia, 480000 kr
Anna Borg, vd Vattenfall
Det här hade varit bra
årslöner, men det är alltså de belopp de får varje månad! Jag
missunnar inte hårt arbetande människor att tjäna bra pengar, men
jag kan inte låta bli att undra vad de här människorna gör för
att förtjäna dessa löner. Vad gör exempelvis Anna Borg för att
rättfärdiga en årslön på sjutton miljoner? Vattenfall är ett
företag jag har viss insyn i och det låter inte som att de
anställda upplever att effektiviteten i kärnverksamheten har stigit
under hennes ledning. Tvärtom kan hon ha omvandlat ett välfungerande
företag till ett wokedagis.
Postnord och SJ slår mig inte heller
som mönsterföretag. Sedan Annemarie Gardshol tillträdde som
postchef för fem år sedan har hennes månadslön stigit från
583000 till 935000 kr, drygt fyra miljoner om året – bara i
ökning. Samtidigt har inrikesportot dubblats från 9 till 18 kr och
leveranstiderna gissningsvis försämrats mycket mer än så.
Återvinning.
Tankeexperiment: Vad skulle hända om
dessa chefers löner halverades? Facket skulle gå i taket, men om vi
skiter i det och tänker att när nuvarande förordnande går ut
omförhandlas avtalen ner till hälften. Hade de slutat? Skulle Borg,
Gardshol och de andra hitta bättre betalda jobb någon annanstans?
Och i så fall, skulle deras efterträdare på de statliga bolagen
göra ett sämre jobb?
Jag har skrivit en del om odling på
sistone, men ännu bättre är ju mat man inte ens behöver odla utan
bara kan skörda utan tidigare arbetsinsats. Då behöver man heller
inte mark, det här är ett tips som funkar lika bra för den som bor
i lägenhet.
Gratismat finns under stora delar av
året, men kanske är det allra bäst nu på våren. Först kommer
nässlorna, de växer lite överallt och man behöver inte precis
slåss om dem. Eventuellt får man slåss med dem, om man är sent
ute. Då bränns dem vilket gör dem svåra både att plocka och att
skörda. Bäst är ändå de spädaste nässlorna, så plocka i tid.
Nu i maj finns kirskål, också den
växer i rikliga mängder både här och där. Jag har stora mängder
på tomten, vid sidan av och under ladan. Det här brukar folk varna
för, kirskål är ett ogräs som gärna breder ut sig om den får
chansen. Men det gör mig ingenting, det är en god och nyttig
grönsak full av C-vitamin och funkar utmärkt i såser, soppor,
sallader, pesto eller vad som helst. Stuva den eller lägg den på
pizza. Fermenterad kirskål lär vara ett bra gödsel, men det har
jag inte testat.
Så har vi ramslök, men den finns
tyvärr inte överallt. Själv har jag t ex inte hittat den, vilket
är synd för det är ett ogräs som säljs dyrt i butik. Men snart
kommer maskrosen och
den tror jag banne mig finns överallt. Bladen funkar i sallad,
blommorna till sirap, rötterna i gratäng. Fast själv ser jag dem i
första hand som mat åt mina bin, för dem är maskros en utmärkt
källa både till nektar och pollen, alltså kolhydrater och
proteiner.
Bladen på ramslök plockas bara på
våren, men såväl kirskål som maskrosor kan man plocka färsk
under hela sommaren. Fast det är ju nu man har tid, sedan börjar
bär- och fruktsäsongen. Inte heller där behöver man nödvändigtvis
odla själv. Blåbär och lingon finns i skogar över hela landet,
även i mitt nya land Norge där också vildhallon är en stor grej.
Äpplen, krusbär, tranbär, slånbär
och mycket annat finns på allmän mark, men känner du någon med
fruktträd eller bärbuskar brukar det inte vara svårt att få ta
del av deras rikedom eftersom nästan ingen orkar ta hand om allt
naturen ger. Så gnäll inte på höga matpriser, skaffa en korg och
hämta maten gratis med motion på köpet.
Nyligen kallade jag en av SVT:s journalister för knattereporter och jag undrar fortfarande hur de hittar alla stolpskott som låter
som att de knappt lämnat mellanstadiet. Denna gång en 24-åring
utan uppenbar kunskap om någonting som helst som tittar lillgammalt
in i kameran och berättar att hon gått runt på stan för att ta
reda på hur det ser ut ”ijänklien”.
Det är skämskudde på hela reportaget, men ämnet är intressant, nämligen hur Swish
möjliggjort för barn att tigga pengar från sina föräldrar på ett mycket enklare sätt än tidigare, och huruvida föräldrarna
står emot tiggeriet. Spoiler: det gör de inte.
En femtonåring berättar att hon tiggt
upp till femtusen kronor och det låter inte på någon av ungdomarna
i reportaget som att det varit några större problem att få
pengarna. Jag är nog gammaldags, men jag tycker att 5000 kr är
ganska mycket pengar, särskilt för en femtonåring utan egen
inkomst.
En av föräldrarna säger att barn tar
för givet att de ska få pengar. Samtidigt berättar hon att hennes
bägge döttrar brukar få pengar när de frågar, så hon behöver
åtminstone inte fundera över varför de frågar eller vem som är
ansvarig för att de blir bortskämda.
”Langa hit cashen innan det knasar,
gubbjävel!”
Jag fick veckopeng, så småningom
månadspeng och till sist hela studiebidraget mot att dessa pengar
skulle räcka till kläder, månadskort för kollektivtrafik och alla
andra saker jag ville ha i mitt liv. Det var aldrig snack om att
skjuta till extra pengar om de inte räckte, då fick jag vänta till
nästa utbetalning. Eller jobba – klippa gräset, plocka äpplen,
städa... aldrig utan motprestation.
Alla undersökningar visar att barn som
tidigt lär sig att hushålla med pengar får bättre ekonomi som vuxna
än de som inte får en fast summa eller som lär sig att man alltid
kan tjata till sig mer pengar. Innerst inne tror jag att varenda
förälder förstår detta. Ändå ser/hör/läser jag ofta sånt
här. Det gjorde jag även innan Swish uppfanns, men det har helt
klart gett föräldrar ännu ett verktyg för att sabba sina barn.
”I stort sett blir det ingenting
kvar”, konstaterar taxichauffören Cathrine samtidigt som hon
klickar till sig en resa från Klaraberg till Farsta. Om den resan
inte lönar sig, acceptera den inte då! Och om nästan inga resor
lönar sig, byt jobb! Allra helst:
Jag kan gott förstå att det är surt
om ni inte kan leva på taxilönen, men det är inte unikt för
taxibranschen. T ex finns det väldigt många musiker, författare
och illustratörer som inte klarar sig på pengarna det ger. När jag
höll på med musik var intäkterna inte i närheten av att täcka
kostnaderna för instrument och replokalhyra. Knappt att gaget på
det fåtalet spelningar jag gjorde ens räckte till gitarrsträngar.
Därför jobbade jag på kontor också.
Det kanske verkar konstigt att jämföra
garagebandsmusicerande med att köra taxi, men vad är skillnaden?
Att det ena är en vanlig hobby och det andra anses vara ett tråkigt
jobb? Man får inte alltid bättre betalt ju tråkigare en
arbetsuppgift är, det borde alla veta så här i deklarationstider.
Taxi-appar, och gigekonomi i stort,
tycks göra det svårare att jobba heltid som taxichaufför. I
gengäld har det antagligen möjliggjort för människor att ha det
som sporadiskt extrajobb, perfekt för studenter eller heltidsjobbare
med behov för extrapengar att dra in extradeg en ledig dag genom att
köra runt människor eller mat.
Till slut kommer kanske självkörande
bilar döda den typen av arbete helt, på samma sätt som AI kommer
att sänka behovet av exempelvis revisorer och webbdesigners. En del
av de skrivjobb jag gör, t ex översättning, kommer också ryka.
Det kan man tycka vad man vill om, men jag får väl hitta något
annat att göra då, det är inte mer komplicerat än så. Mitt tips
till Cathrine och hennes taxikollegor är att se er omkring nu. Ni
blir inte mer attraktiva på arbetsmarknaden ju längre ni sitter på
ett jobb ni ändå inte vill ha.
Jag välkomnar inte högre
konsumentpriser, men ibland undrar jag om det inte också finns
fördelar med stigande priser. I DN:s artikel om skenande elpriser berättar man om Britt-Inger, 63-årig förtidspensionär. I vanlig
ordning får vi inte reda på någonting om hennes utgifter och
ganska lite om inkomsterna också, men det verkar tight.
För att minska elräkningen har hon
därför köpt en ny luftvärmepump, tilläggsisolerat vinden och
eldar i braskaminen för att avlasta luftvärmepumpen. Jag ser allt
detta som sunda reaktioner på en omvärld i förändring, men DN:s
reporter verkar lida allra mest över att hon inte strör pengar
ikring sig. Lyssna t ex på detta:
”De senaste årens kostnadsökningar
på bland annat boende, mat och energi har gjort att Britt-Inger
Karlsson utanför Hörnefors, Umeå kommun, har börjat jämföra
erbjudanden mellan olika elbolag.”
Då låter det ju som att
så länge hon inte var absolut tvungen valde hon första bästa
bolag och körde vidare med dem av gammal vana. Att jämföra
erbjudanden mellan konkurrerande bolag på el, telefon, försäkringar
och andra större utgiftsposter är något jag gjort helt
naturligt sedan jag flyttade till min första egna bostad.
Det gör mig inte till ett offer utan
till en hushållsekonomisk vinnare. Hade Britt-Inger också gjort det
hade hon troligen haft en rejäl buffert att möta prisökningarna
med. Och inte bara hon. Enligt DN-artikeln skulle 57 procent av
svenskarna inte klara en energiprisökning på 10 procent utan att
dra åt svångremmen.
Nu är detta egenrapporterade uppgifter
och jag är övertygad om att de flesta inte hade börjat svälta ifall de
dragit ner lite på fredagsmyset, men mer än hälften har alltså
nästan ingen säkerhetsmarginal (=sparande) för att klara minsta
lilla prishöjning. Undrar hur de skulle klara en procents
räntehöjning på bolånet eller 5 kr högre bensinpris. Jag sänder
en tanke av tacksamhet till mina föräldrar som lät mig gå på
Sparo School of Economics. Annars kanske det varit jag som vid 63 års
ålder berättat i tidningsreportage att jag precis börjat läsa
prislappar.
Många tycker att
straffen är för låga. Jag tror att det är orsaken till att det ofta
höjs röster för att slänga in lite ”sidostraff” också. Ett av dem
är att svartlista dömda brottslingar. Det råkade t ex den gamle
filmstjärnan Paolo Roberto ut
för.
Det är alltså inte skådespeleriet i
denna scen det handlar om utan att han 33 år senare köpte sex av en
prostituerad kvinna. Det kostade honom 25000 kr i böter. Sedan
kostade det honom hans pastaföretag eftersom matbutikerna började
kasta ut hans produkter. Det kanske var marknadsmässigt klokt, men
när han ett par år senare började sälja olivolja på nätet
höjdes nya röster för att ingen borde handla där och helst skulle
han inte ens få jobba utan borde skämmas på heltid.
Man får absolut tycka att 25000 kr var
ett för lågt bötesbelopp. Nu blev det ju i praktiken mångdubbelt
mer, men det hade det ju inte blivit om han inte vore en offentlig
person med sig själv som varumärke. Man kan tycka att han borde ha
fått fängelse, men när han straffats enligt gällande lagstiftning
och avtjänat sitt straff, ska han då inte få försörja sig?
Alternativet är att vi andra ska göra det åt honom, det tycker jag
är sämre.
Ett aktuellt fall i
Norge är Gjert Ingebrigtsen som
tränat tre söner till internationella mästerskapsmedaljer på
medeldistanslöpning. 2022 bröt sönerna med honom som tränare, men
poängterade att de var tacksamma för den tid som varit.
Henrik Ingebrigtsen, Europamästare på 1500 meter:
”Han är
vår pappa. Vi har enormt mycket att tacka honom för, som far och
tränare. Men till slut kom han och vi till skärningspunkten där vi
och han måste välja: far-son eller tränare-utövare. Efter så
många år i bägge roller gick det inte längre.”
Men det ryktades även om våld,
dottern som han också tränat valde i samma veva att helt sluta med
friidrott trots lovande resultat, och Gjert som fortfarande har andra
adepter fick inte längre tillträde till arenorna eftersom sönerna
inte ville det. En av dem han tränar, Narve Gilje Nordås, tog brons
på 1500 meter i VM 2023, men tränaren fick alltså inte vara på
plats.
Till slut fick vi då
veta något mer om anledningen, när Gjert i förra veckan åtalades för misshandel av ett av sina barn som han ska ha slagit med en handduk. Jag kan inte ta gift på att
det handlar om dottern, som nu fyllt 18, men uteslutningsmetoden
säger att så är fallet. Och nu ifrågasätter media om VM-medaljör
Nordås kan fortsätta att ha honom som tränare.
I det här skedet är Gjert
Ingebrigtsen alltså inte dömd för någonting alls, men låt oss
säga att han snärtat dottern med en handduk upprepade gånger och
döms för det. Då får han betala böter och skadestånd samt motta
ännu mer kritik från friidrottsförbundet, kvinnorörelsen och
media. Han kommer aldrig mer bjudas in till tv-sofforna, oavsett vad
domstolarna kommer fram till, och resten av livet få utstå hat från människor som
precis som jag inte har en aning om vad som egentligen har hänt.
Räcker inte det, måste han göras
arbetslös också? Även om han, i likhet med Paolo Roberto och
tiotusentals svenskar och norrmän, gjort något fullkomligt
förkastligt och omdömeslöst är han antagligen en av världens
bästa friidrottstränare. Nordås och de andra i hans träningsgrupp
ska väl inte straffas för att de vill ha en bra tränare? En
tränare de för övrigt fick redan innan allt detta, medan Gjerts
egna barn också tränades av honom.
Vi kan kritisera domstolarna när vi
tycker att de dömer fel, och lagstiftarna när de stiftar dåliga
lagar och sätter för låga straff, men är det rimligt att ersätta
dem med folkdomstolar i form av en pöbel som vill se blod? Livslångt
yrkesförbud gagnar ingen. Det är klart att vi inte vill ha gamla
styckmördare som läkare eller (på förekommen anledning)
gängkriminella poliser, men om någon vill äta på Paolo Robertos
restaurang eller låta sig tränas av Gjert Ingebrigtsen ser jag
faktiskt inga problem med det. Gör du?
Eftersom jag är helt ointresserad av
alla lagsporter (och de flesta andra också) har jag i stort sett
aldrig ägnat mig åt sportsbetting, men jag har förstått att
matchfixning är en stor grej. Man ser till att ett favoritlag
förlorar och vinner pengar genom att spela på motståndaren.
När
jag tippade senast kunde man i stort sett bara spela på Allsvenskan
och Engelska ligan i fotboll. Nu kan man satsa pengar på flera
sporter, betydligt längre ner i divisionerna och på hundra
spelbolag parallellt. Självklart kämpar idrottsförbunden emot. Det
här ödelägger ju tippandet och med det den mediala bevakningen, så
får de inte bukt med fusket är det till slut bara de närmast
sörjande som intresserar sig för matcherna, och då lär inte
fotbollsspelarna kosta flera miljoner längre utan får nöja sig med
gratis läsk i pausen.
Kanske har branschen kommit längre än
vad som framgår i den här artikeln.
Annars skulle jag säga att de är illa ute. I ett enda fall har
Svenska Fotbollförbundet satt dit spelare. Då hade två
fotbollsspelare i division 2 spelat under eget namn, vilket känns
ungefär lika smart som att skriva avsändaradress på hotbrev.
Det den här killen
på Fotbollförbundet säger är i princip att det ”nya vapnet”,
att spelbolagen är skyldiga att lämna ut information vid en direkt
fråga om en persons spel, är enkelt att kringgå genom att anlita
en bulvan.
”Ja, jag spelar
inte fotboll. Tror jag.”
Så vad hände då
med de påkomna spelarna? Dryga böter och skadestånd? Fängelse?
Nej, de blev avstängda i två respektive fem månader. Wow, hade de
inte kunnat få en symbolisk smäll på fingrarna med en fjäder också? Men inte för hårt, kanske med en fjäder. Jag tycker att det hade varit ett fint
sätt för Svenska Fotbollförbundet att manifestera sin fullständiga
tandlöshet.
Gissningsvis i likhet med de flesta kan
jag inte bedöma om tre miljarder på hyrpersonal hos kommunerna är anmärkningsvärt mycket, borde jobbas emot eller rentav är
önskvärt. Det är en mångdubbling på några år, kranarna tycks
öppna.
Det jag reagerar på är att
majoriteten av kommunerna inte ens räknar på utgifterna. Det minsta
man kan begära är väl att de som använder skattepengar
regelbundet ska följa upp alla kostnader och hela tiden överväga
de olika alternativen. Det gör jag ständigt med mina egna pengar
och skulle göra det ännu mer om jag använde andras.
Jag har såklart ingen aning om det är
bättre att hyra in personal i social- och hemtjänst än att
anställa egen, men så länge pengarna inte räcker till precis allt
man vill måste man räkna på det för att få så mycket som
möjligt. Prioritera, effektivisera, optimera ...
Är det så enkelt att orsaken till att
offentlig verksamhet ofta blir ofantlig verksamhet, men inte särskilt
bra, är att man struntar lite grann i utgiftssidan så länge det
finns pengar kvar? Och finns det inte pengar höjer man skatten för
alternativet är att skolklasserna sväller och åldringarna svälter,
och det är det ju ingen som vill. När det egentligen kanske hade
räckt med att personer med offentligt budgetansvar då och då
ställt sig frågan vi andra ställer: ”Vad fan får vi för
pengarna?!”
Rubriken är tillspetsad, men inte bara
till för att reta upp folk. Det är klart att många både förtjänar
och behöver semester ibland och det är inget fel med det. Men den
här tiden på året hör jag många som är helt uppspelta över
sommarens arbetslediga veckor och inte i första hand för att de ska
få uppleva Rhodos eller en fjällvandring utan mest för att få
slippa jobbet, chefen, lämning på förskolan osv. Vardagslunken
alltså.
Är det därför man ser fram emot
semestern menar jag att det är hög tid att se över sitt liv. Sätt
dig ner med familjen eller dig själv och börja med att erkänna att
livet inte är på topp. Det kan finnas många anledningar till det
och alla kan man inte lösa på egen hand, men om man inte ens kan
formulera vad som är fel lär ingenting förändras.
Mitt liv är absolut inte på topp, men
jag jobbar hela tiden på det och semester har jag inget större
behov av. I år är det förresten 30 år sedan jag senast åkte på
en klassisk sommarsemester. I husvagn faktiskt, vilket var ett bra
sätt att slippa undan fotbolls-VM som tog ett larvigt stort
medieutrymme den sommaren eftersom det var senaste (sista?) gången
Sverige både fick vara med och lyckades ta sig vidare från
gruppspelet. Ni vet, Tomas Brolin, mest känd som bakgrundsdansare i
succébandet Friends in need.
För den som bara blir stressad av
sommarsemester kan jag rekommendera biodling, då har du alibi för
att slippa badstrandsbesök, grillaftnar, rosémingel och picknickar.
I övrigt tänker jag fylla min sommar med ännu fler vardagsprojekt
vilket i mitt fall består av skrivande, odling och renovering. Hur
man kan välja bort sånt till förmån för drinkar vid poolen
övergår mitt förstånd.
Andra ekonomibloggare rapporterar om
sina månatliga börsresultat. Jag kör på med mina odlingsrapporter
istället. I april planterade jag purjolök, dill, broccoli och grönkål i
äggkartonger. Det har gått sådär. Broccoli och grönkål har
kommit upp och omplanterats i balkonglådor.
Men de ser rätt sorgliga ut. När de
kan sättas ut, i maj-juni, är det möjligt att jag kör en mix med
frön jag direktsår ute för att se om det lyckas bättre, men det
är också fullt möjligt att de jag planterat inomhus tar sig.
Det tror jag dock inte gäller för
dillen och purjon. Efter 3-4 veckor är det knappt ett livstecken
från de planterade fröerna. Även dessa grödor går att direktså
om några veckor. Poängen med att tjuvstarta inomhus är att man ska
ha kommit längre tidigare, men det verkar inte funka för mig trots
att jag varit noga med vattningen. Kanske har det varit för kallt
inomhus, jag trodde ju att våren skulle hoppa igång i april när
den nu inte gjorde det i mars.
Chilin jag satte i mars har åtminstone
tagit sig och är nu omplanterad i krukor. Om ytterligare några
veckor flyttar jag över dem till de krukor de ska få stå i under
hela sommaren, och kanske längre än så om de växer bra och
slipper ohyra. Att låta chilin övervintra vore ett sätt att kunna
lägga energin på andra grödor nästa vår.
Men än är det 2024. I maj ska jag
sätta rödbetor, märgärt, potatis och squash. Den sistnämnda kan
förkultiveras inomhus, men med tanke på resultatet av
inomhusodlingen hittills hoppas jag nog över det steget och kör
direktsådd ute. Mer om det senare. I morgon kommer ett garanterat
odlingsfritt ekonomiinlägg för er som är helt ointresserade av mat
annat än på tallriken eller i butik.
Miljöpartiets nya språkrör Amanda
Lind säger precis som andra miljöpartister att de vill blanda mer
skräp i bensin och diesel så att bilarna drar mer bränsle och motorerna går sönder snabbare.
Eller ja, hon använder inte exakt de orden, hon säger att
reduktionsplikten bör ökas, men det leder till det jag skrev.
Men det hon också säger är att reduktionsplikten ska differentieras beroende på var i landet man bor. Hur detta ska lösas praktiskt
fick vi inget svar på, åtminstone inte i klippet och jag tänker
inte utsätta mig för ett helt Agenda-avsnitt. Sannolikheten är
dessutom stor att hon ändå inte svarar på det, Agenda är ju inte
precis kända för att ställa vänsterpolitiker mot väggen.
Det finns hur som helst två sätt.
Antingen tillsätter man mer skrä... biobränsle i olika delar av
landet, vilket skulle få folk att vallfärda till de platser som har
renast drivmedel. Eller också ger man personer som bor i områden
utan kollektiva transportalternativ ett reducerat pris, på macken
eller i en återbäring i efterhand. Vi kan väl ana hur mycket ökad
administration det skulle ge (kanske en ny myndighet), förutom
möjligheten att dessa personer börjar ”sälja utsläppsrätter”
genom att tanka kompisarnas bilar.
Det gäller att passa på.
Det är problemet med politiker som
inte ens försöker leva i verkligheten, att de kastar ur sig
orealistiska idéer och ger dem namn som ”klimaträttvisa” utan
att låtsas om de enorma problem genomförandet skulle innebära. Och
varför – VARFÖR! – får hon ingen fråga?! I klippet i reportaget
fintar hon enkelt bort Carolina Neurath, som varit ekonomireporter i
två decennier. Sorgligt att se.
Får personer som Amanda Lind bestämma
har snart hela Europa ett socialt kreditsystem av kinesisk modell,
där politiker går in och petar i vad enskilda medborgare ska göra
med sina egna pengar. Lyckas de dessutom få bort kontanterna finns
inga gränser för vad de kan hitta på i form av förbud och
straffavgifter när du handlar något de inte gillar. Givetvis under
förevändningen att det är bra för miljön och klimatet, vilket
kommer att få obehagligt många människor att klappa händer i
extas.