lördag 4 juli 2020

Skäms!

Det här är mitt tredje inlägg om artister och corona. Först gnällde jag på artister som krävde att bli försörjda bara veckor efter de första covid-19-larmen. Sedan skrev jag om en artist som gjorde det enda rimliga, tog ansvar för sitt liv. Den tredje och förhoppningsvis sista texten ska handla om artister som tog chansen att skaffa bidragspengar utan att ens behöva dem.


Det var ju så att artister fick möjlighet att ansöka om ett ”coronastipendium” på upp till 50000 kr. Även om jag tycker att de flesta borde göra som Tommy Steine i den andra länken ovan, skaffa sig ett extrajobb, har jag förståelse för att en del artister sitter trångt till och att detta bidrag hjälper dem. Självklart borde de, precis som alla vuxna människor, skaffa sig säkerhetsmarginaler, men livet är hårt för de veka.

Så vi släpper den gruppen och inriktar oss på dem som inte behöver pengarna, men sökte och fick dem och nu borde skämmas hela vägen till banken. Här har vi t ex Jill Johnson, som aldrig missar en chans att framhäva sin goda moral och som trots tillgångar på tio miljoner i sitt bolag tjatade till sig skattepengar som kunde gått till någon som behövde dem.

Vi har Özz Nûjen som redan visat ett kluvet förhållande till skatt. Å ena sidan skriver han högtravande krönikor om skattesmitare. Å andra sidan har hela hans familj betalat en viss Rakhmat Akilov för att snickra på ett hus ägt av Özz och hans syster.


Vi har kommunisten Lisa Ekdahl som gärna pratar om empati och solidaritet, men som också hon kan låta bolagsmiljonerna vila en stund medan hon lever på statspengar som inte ens räcker för att betala anständiga pensioner.

Apropå pensioner har även folkpensionärerna Pugh Rogefeldt och Marika Lagercrantz tagit emot 50000 var. Vad gör deras behov större än riktiga fattigpensionärers?! Särskilt Marika gör mig extremt besviken för henne har jag pratat frilansekonomi med på tu man hand för femton år sedan och upplevde hennes syn på egna och andras pengar som ytterst sansade. Sedan dess har hon bl a varit kulturråd på svenska ambassaden i Berlin och således försörjt sig på skattepengar. För att jobba, men nu ska hon alltså ha skattepengar för att inte göra det. Hoppas pengarna kompenserar för det förlorade anseendet.


Många i kultureliten (och minst en namngiven här) har pekat finger åt ”Swish-horor”, som de föraktfullt kallar människor som lever på frivilliga bidrag från uppskattande publik. Men att själva leva på våra av staten tvångsindrivna pengar är tydligen höjden av anständighet.

För mig är det viktigt att aldrig någonsin bidra till dessa människors förmögenhet genom att köpa deras alster eller se deras föreställningar. Att jag ofrivilligt tvingas betala dem genom skatt får jag hacka i mig, men aldrig frivilligt. Aldrig!

torsdag 2 juli 2020

Försäljningsrapport, första halvåret

Andra ekonomibloggare visar sin aktieportföljs avkastning i procent av sparkvoten med tillhörande färgglatt pajdiagram. Själv slutade jag med det när jag insåg att jag inte ens orkade försöka få det intressant för någon annan än mig själv. Hur investeringarna presterar beror på risknivå, strategi och en massa andra individuella faktorer.

Eftersom jag inte inspireras av andras redovisningar av finansiell avkastning ska jag inte göra en egen redovisning av min depå. Istället tänker jag redovisa min försäljning av ägodelar. Jag inser att det är ännu mer individuellt, men tror ändå att det kan inspirera.

Jag har sålt begagnat i över tio år – möbler, hemelektronik, böcker, hushållsartiklar, prylar. Många gånger har jag blivit förvånad över hur sånt jag upplever som värdelöst har ett värde för någon annan. Ibland otroligt högt. Andra saker är mer uppenbara, de har bara inget värde för mig.

No sopor for you!

Det senaste året har jag dock skruvat upp tempot och energin. I höstas dog min mamma och jag fick ett helt bohag av grejer jag inte ens valt från början. Att det skulle bli så stod dock klart långt tidigare. Jag hade dessutom bestämt mig för att själv flytta, vilket gör behovet av att göra sig av med överflödet ännu större.

När halva året gått kan jag konstatera att jag sedan årsskiftet sålt 253 saker för 33035 kr (bortsett från lägenheten då). Det gör 1,4 saker per dag, vilket låter helt galet när jag tänker på det, men det är inte så att jag vaknat varje morgon och funderat över vilka 1,4 saker jag kan avvara idag. Det går i omgångar då jag plockat ihop, rengjort och putsat, fotat och mätt, läst på om och lagt ut annonser.


Den som är slängd i huvudräkning märker att den genomsnittliga försäljningen gett 131 kr. Vanligen med 10 procent i avgift, så då är vi nere i 118 kr. Inga jättepengar, men många bäckar små. 30000 kr rätt ner i fickan är pengar, men processen är också ett sätt att städa och i viss mån sörja. Jag vill inte vara människan som sparar sin mammas prydnader eller kastruller som ett abstrakt minne om sakerna inte behövs i mitt liv. Alla som förlorat någon vet att känslan när man slänger deras saker i en container (vilket jag såklart också gjort) inte fyller kroppen med välbehag. Att ge dem ett nytt hem, även om det inte är mitt, känns bra.

Vägen till minimalism är långtifrån slut. Tidigare år har jag låtit bli att sälja under sommaren, men i år har jag inte tid att vänta. Och eftersom svenskar tack vare världens sämsta coronapolitik inte är välkomna någonstans just nu kanske några fyller semestern med shopping.


Jag hoppas som sagt inspirera någon att rensa ut sitt förråd, garage eller klädkammare. Om du har grejer att sälja för några hundra eller hundratusen vet kanske inte ens du, men om du testar att sälja ser du att det lönar sig. När du får snurr på verksamheten går det av bara farten. För mig är det numera normalt att ha 50 annonser igång. Hemmet töms och bankkontot fylls löpande.

tisdag 30 juni 2020

En bostad mindre

Efter sju resor och ungefär lika många månader har jag äntligen sålt mammas lägenhet! Jag kommer nog ägna ett antal blogginlägg åt det. Här kommer det första, om själva försäljningsprocessen och mina erfarenheter av att sälja med Hemverket.

Förutom att jag tidigare sålt ett hus genom mäklare har jag varit på massor av lägenhets- och husvisningar. Det gemensamma för nästan alla mäklare har varit ett talande ointresse. Nästan vad man än frågar blir svaret: ”Jag vet inte.” Inte följt av ”men det ska jag ta reda på”, de bara vet inte. I tv-serien Mäklarna ondgjorde sig Kjell Bergkvist över att han bara skulle tjäna 60-70 tusen på ett par timmars arbete och tillade: ”Det är bara att konstatera att det är kundens marknad.


Jag har alltid tänkt att när jag ska sälja vill jag göra jobbet själv. Det var förresten vad jag fick göra när jag sålde huset. Mäklaren var så upptagen att jag fick visa det själv för kunden som till slut köpte det. Annonsen fick jag också skriva, när jag tröttnat på mäklarens torftiga försök. Men gissa om han drog av en enda krona på sin faktura...

Nu när mammas lägenhet skulle säljas hade jag därför bestämt mig för att använda Hemverket. De kör ett fast, lågt arvode trots att de lägger upp annonsen på Hemnet och Facebook, ordnar med kontrakt och fotografering precis som de mäklare som är flera gånger dyrare. Skillnaden är att man får visa bostaden själv, men det såg jag alltså som en fördel.

Mäklar-Micke

Om jag gjorde det bättre än riktiga mäklare är omöjligt att veta. Det tog sin tid, men det kom en pandemi som var lite svår att förutse. Det jag gjorde som ingen mäklare hade gjort var att bjuda på kaffe och nybakta bullar på samtliga visningar, en dator visade ett bildspel på allt utanför lägenheten (förråd, tvättstuga, föreningslokaler, omgivningar...) och varje konkurrents visning matchades. Hade Mäklarmicklarna visning 13.00-13.30 och Centrummäkleriet 13.30-14.00 körde jag visning 12.30-14.30. Dessutom ställde jag upp för privata visningar närhelst någon ville. En mäklare med tjugo objekt har såklart inte en chans att lägga den tiden.

Dock förstår jag de säljare som inte heller vill eller kan göra det. Jag jobbar hemifrån och bor tre minuter från mitt försäljningsobjekt. Jag kunde göra en enskild visning och vara tillbaka vid datorn en halvtimme senare. För att vara en introvert människohatare är jag dessutom bra med folk och hade inga problem att presentera bostaden på engelska, även om det tar ett tag innan man hittar lämpliga översättningar på bostadsrättsförening och stambyte. Får man panik över situationen ska man kanske lägga de extra pengarna för att slippa.


Jag ska försöka speca upp för- och nackdelar med att visa själv. Vi börjar med fördelarna:
  • Mäklararvodet. En annan mäklare hade antagligen kostat 40000 kr mer. Även om det är avdragsgillt är det en himla massa pengar.
  • Min enda tidigare erfarenhet av att sälja med mäklare var en lat klantskalle. Genom att själv visa lägenheten visste jag att ingen spekulant skulle skrämmas bort av mäklarens ointresse.
  • Säljaren kan bostaden, vet var busshållplatsen och närmaste förskola ligger. Inte ens en engagerad mäklare kan läsa in sig på mer än en bråkdel av vad spekulanterna vill veta.
Nackdelar:
  • Det är mycket att tänka på. Vare sig man själv är mitt i en flyttprocess eller som jag ska tömma ett dödsbo och ordna med pappersarbetet samtidigt som man planerar begravning och bearbetar sin sorg kan det vara skönt att få lämna bort försäljningen till någon som sköter allt.
  • Kontrollfreaks-Micke hade aldrig vågat lägga ut allt på entreprenad, men jag hade gärna diskuterat homestyling med en mäklare. ”Ska man måla allt vitt? Borde jag kasta ut bokhyllan? Lönar det sig att slipa golvet?” Mycket kan göras på distans, men det finns begränsningar. Det går att hyra in en homestyling-konsult, men de kostar.
  • En del spekulanter (lyckligtvis få) kände sig lite obekväma med att gå runt i lägenheten med säljaren och tycktes känna att alla frågor kunde tas som kritik trots att jag betonade att de gärna fick kritisera precis allting.
  • På Hemverket tilldelas man inte en specifik kontaktperson. Den som stod som ansvarig mäklare pratade jag aldrig med och efter ett tag blev jag osäker på vem jag sagt vad till. Fast det är inte helt rätt att sätta upp detta som en nackdel, att den som hade tid kunde hugga tag i mitt ärende gjorde också att jag fick mejlsvar kl. 20.32 en fredagskväll, vilket näppeligen händer hos konkurrenterna.
Så det är ris och ros. Med facit i hand är jag nöjd med priset, väldigt nöjd med mäklararvodet och kände mig trygg och omhändertagen under hela processen, och mer kan man knappast önska av en bostadsförsäljning. Pengar rullar in som de ska, det går bra nu.

söndag 28 juni 2020

Ren skit med ren skit

En del grejer som säljs borde nästan alla köpa medan annat har en mycket liten marknad. Och så finns de där produkterna som inte en enda människa behöver, men som säljer ändå. Jag hittade en hemsida med så mycket meningslösheter att jag inte vill återge deras webbadress för att inte ha på mitt samvete att leda trafik dit, men nu ska jag ändå berätta om skiten.

Först har vi en rengöringsborste för ansiktet som drivs med batteri och ”förhindrar hudföroreningar och trötta ansikten”. Nej, det gör den inte. Mitt ansikte blev mycket trött av att titta på bilden och konstatera att det finns människor som betalar 122 kr för denna produkt.


Nästa vara är en tandkrämsdoserare. Vad fanken är det, kanske du undrar och nu ska du få veta det du inte trodde att du ville veta, men som du snart vet att du inte ville. En tandkramsdoserare möjliggör för dig att sätta tandkräm med den ena handen medan du använder den andra till att exempelvis prata i telefon. Med denna mackapär på väggen behöver du nämligen inte skruva av korken och trycka på tandkrämstuben. ”Sätt bara in tandkrämstuben och tryck till på den inre spaken med borsten.



Jag har levt ett halvt liv utan vara sig den ena eller den andre prylen och kan inte för mitt liv kom på varför jag skulle köpa dem. Om jag skulle komma hem till någon med en tandkrämsdoserare på badrumsväggen hade jag troligen bara gått därifrån. ”Hej då! Vi ses aldrig!

Jag är i allmänhet motståndare till förbud och vore jag diktator skulle jag inte heller förbjuda helt onödig plastskit, men ingen som bryr sig det minsta om miljön eller sin egen ekonomi kan köpa dessa varor utan att framstå som en fullständig jubelidiot. Inte ens enarmade behöver tandkrämsdoseraren, så den funkar inte ens som handikapphjälpmedel. Möjligen för förståndshandikappade.

fredag 26 juni 2020

Ekonomisk skadeglädje

Det sägs att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig, men det ligger något i det och det gäller i högsta grad ekonomi.

Och så en p-bot på det...

Jag känner empati med människor som drabbats orättmätigt, men blir också uppiggad av att titta på de som aldrig har några pengar när det helt och hållet beror på att de bränner sin lön på skit. Jag har inte bestämt mig för om känslan gör mig till ett as eller om det är mänskligt, kanske både och.

Andras tillkortakommanden blir ju också ett kvitto på att man själv gjort något bra, åtminstone relativt omvärlden, och vem vill inte få den bekräftelsen? Skadeglädje kan också vara en bra drivkraft. Varje gång jag hör talas om någon som pga slarv, dumhet eller ren slöhet drabbats av rättmätigt elände blir jag varm i bröstet. Lite som Olyckan:


Tänk att engelskan inte har något ord för skadeglädje, vilket fattigt språk! De har tvingats låna tyskans schadenfreude, som ligger ungefär lika bra i munnen på en amerikan som när denne beställer en öl på Mallorca genom att säga ”Oona sörwejsa grande, pörr fawåår!”.

Det är min övertygelse att ekonomisk skadeglädje inte bara är en av mina främsta drivkrafter utan är själva grunden till det mesta vi människor gör.

onsdag 24 juni 2020

”Jag är politiker – alltså ljuger jag”

Man kanske inte ska förvänta sig hederlig debatt av en person som kallar hög arbetslöshet för ”stort arbetskraftsutbud” och tycker att det är positivt, men när finansminister Andersson säger att Sveriges kapitalskatter är ”oerhört låga i internationell jämförelse” förvånas jag över att journalisterna inte ställer följdfrågor, för det är helt enkelt inte sant. Så här ser ordinarie skatt på aktieutdelning ut i en europeisk jämförelse.


2-3 länder ligger högre, ytterligare några ligger på svensk nivå medan ungefär hälften ligger klart lägre, ända ner till baltstaterna som har skattefri utdelning. Men som minister kan man tydligen säga vad som helst.

För övrigt stinker hela intervjun av förmögenhetsförakt. ”Nu handlar det om att stimulera ekonomin så att hjulen sätter fart igen innan det är dags att öka skatteintäkterna.” Så mer konstgjord andning innan man ska höja skattetrycket – allt för att hindra folk från att tjäna pengar.


Kapitalinkomsterna kommer att minska, men det drabbar ingen fattig.” Hur hon kan veta att alla som deklarerar inkomst av kapital har god ekonomi framgår inte. Vidare öppnar hon upp för att återinföra värnskatten, så man kan väl vända på det och säga att alla som vill kunna investera sina egna pengar utan att skattas till döds bör undvika en röst på skattehöjarpartiet socialdemokraterna.

Ska man försöka göra en välvillig tolkning av uttalandet om låg kapitalskatt i internationella jämförelser kan man säga att skatten på kapital är låg i Sverige jämfört med skatten på arbete. Fast det beror inte på höga kapitalskatter i andra länder utan på Sveriges extremt höga inkomstskatt. Svårigheten att bli rik på att arbeta i Sverige vill Magdalena Andersson alltså ”råda bot på” genom att göra det ännu svårare att bli rik på investeringar. Härliga tider?

måndag 22 juni 2020

Rabarberpaj

Jag har inte haft egen rabarber sedan mina föräldrar sålde sin villa 1987, men ingen som odlar rabarber tycks göra av med den för rabarber växer som ogräs och till skillnad från t ex äpplen och krusbär kräver rabarber tillagning. Och det är ju nästan ingen som orkar tillreda mat längre, de orkar ju knappt åka och handla själva.

Därför är tillgången till gratis rabarber närmast oändlig, så min frys är laddad och nu tänkte jag göra nytta av det i form av en snabbtillagad paj. Detta behövs:

pajdeg

vetemjöl, 5 dl
strösocker, ½ msk
bakpulver, 1 tsk
margarin/smör, 125 gram

fyllning

rabarber, 500 gram
strösocker, 1,5 dl
majsstärkelse/potatismjöl, 2 msk

Sätt ugnen på 200 grader. Häll samtliga ingredienser i degen i en bunke. Ta fram ett halvt kilo rabarber, färsk eller fryst, skuren i små bitar. Tjocka stjälkar delas med fördel mitt itu.


Bearbeta degen med degkrokar. Detta är en smulpaj, så degen kommer inte tas ihop utan ska vara smulig.


Smörj en form, häll ner rabarberna och strö över blandningen av socker och majsstärkelse eller potatismjöl (det sistnämnda för att det inte ska bli för blött).


Häll över smuldegen.


In i ugnen tills pajen börjar få färg för då kommer rabarberbitarna ha mjuknat. Det tar runt 20 minuter.


Servera med vaniljsås.


Den här pajen klarar alla att göra. Arbetsinsatsen är minimal och under förutsättning att man kommer ihåg att ta ut den ur ugnen i tid är det svårt att misslyckas.

lördag 20 juni 2020

En dokusåpahoras bekännelse

En fredagskväll för ett par veckor sedan hade Mariette hälsat på en väninna och tog bussen hem på nattkröken, somnade och missade sin hållplats, vilket resulterade i en taxiresa för 1400 kr. I hennes situation hade jag också önskat att busschauffören gjort henne uppmärksam på att bussen nått ändhållplatsen, men jag hade aldrig krävt pengar av transportbolaget och aldrig, aldrig, aldrig gråtit ut hos tidningen.

Eller hade jag det? Nu när det är lika mycket nyhetstorka på bloggen som hos kvällstidningarna tänkte jag avslöja att jag en gång ringt en skvallerredaktion för att tala ut om min kränkning. Häng med!


Han sa alltid så, Aschberg, på den tiden han inte var gammal och patetisk. Och han är faktiskt lite inblandad eftersom han var programledare för dokusåpan Baren i TV3 år 2001. Ett tiotal självupptagna människor drev en bar och röstade ut varandra längs vägen. För att något skulle hända bokade de artister till baren. Någon kom på att ta dit en ståuppkomiker och det blev tyvärr jag.


Jag hade bara varit professionell artist i några månader och tv är ju alltid tv, men det här var ett skitgig, det fattade jag. Enda anledningen att jag inte sa tvärnej var för att förfrågan kom från en förmedling jag ville ha andra, bättre uppdrag från.

Ersättningen var baserad ”på dörren”. Jag tror att jag skulle få fakturera 60-70 procent av entrékassan och eftersom marknadsföringen var obefintlig och detta var mitt i veckan på en ocharmig, avsides pub förstod jag att det skulle bli ett ekonomiskt bottennapp för en troligen rätt plågsam upplevelse.

Och så rätt jag fick! Publiken var liten. Längst fram satt deltagarna själva och de var som dokusåpadeltagare brukar vara – blasé, självupptagna, ointresserade. Då var ändå pajasen och nuvarande Expressenjournalisten Jens Liljestrand (trea från vänster i övre raden) utröstad efter att veckan innan ha kallat en överviktig kollega (längst ner till vänster) för ”ditt feta jävla äckel”.


Två av de deltagare som var kvar såg jag aldrig eftersom de hade valt att tillbringa kvällen på kontoret idkandes könsumgänge varför avsnittet sedan i stort sett handlade om detta och om när den kvinnliga deltagaren ringer sin pojkvän för att förvarna om att ”de antagligen klippt programmet så att det verkar som att jag och en kille hade ...”.

Det som däremot förvånade mig var efterspelet. Inte efterspelet till deras uppträdande alltså, utan mitt. När jag skulle gå var inte kassan färdigräknad, så vi skulle höras om ersättningen dagen därpå, men det var inte klart då heller. Några dagar senare röstades den ansvariga deltagaren ut och sedan visste ingen någonting. Det handlade om en dryg tusenlapp, så kanske en femhundring efter skatt och när jag ringt fem gånger började jag bli rätt sur på att inte ens få betalt för skiten.


Jag hade fyllt mitt ansvar gentemot bokaren och gjort jobbet, så nu fick jag den briljanta idén att jag kanske kunde få betalt i form av publicitet eller åtminstone glädjen av att få kasta skit. Aftonbladet hade en hel dokusåparedaktion, så jag ringde dit och förklarade läget. Att inte veta hur många som uppehåller sig i en bar bryter rimligen mot brandskyddsreglerna och hur konstigt det än låter idag var deltagare även i mindre dokusåpor medialt intressanta på den tiden.

Men nej, de nappade inte så jag slapp bli ”Artisten som inte fick betalt av Baren-stjärnorna”. Efter att ha rundat deltagarna och tagit kontakt med restaurangchefen på Gamla Stans Bryggerier fick jag betalt och ett par år senare gick de i konkurs. Slutet gott, allting gott.

torsdag 18 juni 2020

Är gratis alltid gott?

Jag tycker mig vara en människa som uppskattar livets små glädjeämnen, jag gillar det som är gratis och ogillar slöseri. Men det finns gränser även för mig. När jag såg nedanstående bortskänkes-annons började jag titta mig runt i rummet efter dolda kameror.


En keps alltså. Inga måttangivelser och en rätt grynig bild. Gratis förvisso, men hur ser marknaden ut? Även om jag hade haft gångavstånd till Vendelsömalmsskolan hade jag inte övervägt att ta kontakt med annonsören. Vad är värdet på en begagnad keps liksom? Jag skulle gissa att 0 kr är ganska nära sanningen.

Gratis mat gillar jag om möjligt ännu mer än annat gratis. Jag plockar bär och har till och med bloggat om när jag plockat nässlor och maskrosor som väl får betraktas som rent ogräs. Men även här har jag en gräns, och detta hamnar nedanför den.


En påse pulverbearnaise och en skvätt torkad lök. Och så en portion müsli – ”någon jävla kråkmat från utlandet”, som Stefan Sauk uttryckt det.


Vem vaknar upp en morgon och kommer på att hon ska skänka bort sina matvaror (där minst två av tre är sånt jag antagligen inte hade tagit emot om jag så fått det gratis i affären? Att ringa en person på Södermalm (ja, jag var tvungen att kolla) och säga ”Hej, jag heter Micke och skulle gärna ta emot din pulverbea och torkade lök mixad med klumpförebyggande konserveringsmedel” är inte aktuellt. Varken idag eller andra dagar.

Imorgon är en annan dag (hette en riktigt kass låt), närmare bestämt midsommarafton. Vid denna tid på året brukar jag halvera bloggtakten. Så även i år. Nästa inlägg kommer på lördag, sedan siktar jag på måndag osv.

onsdag 17 juni 2020

Alla dessa ”rådgivare”

Även om jag inte regelmässigt rabblar ekonomipoddarnas friskrivningsdrapor om att alla är ansvariga för sina egna beslut och inget ska ses som rekommendationer brukar jag inte ge råd i bloggen utan möjligen berätta hur jag eller andra har gjort varpå folk får bestämma vad de vill ta till sig.

Men jag retar ihjäl mig på alla människor som känner ett behov av att berätta hur allt är och funkar. Världen vore så oändligt mycket enklare om alla bara sa vad de vet och inte vad de tror eller hoppas. Fakta är fakta, medan subjektiva åsikter eller gissningar bör anges som just det.


Såg en Flashbacktråd där frågeställaren har 420000 kr att placera med en tidshorisont på tio år. Genast dyker det upp en ”hjälpande” medmänniska som inleder med att säga: ”Är absolut ingen expert.” Nej, det ska gudarna veta! Resten av rådet lyder nämligen:
Men man brukar väl säga att man inte ska placera mer än 30 % av sitt kapital. Så investera 120-130k och sedan sätter du in i princip resterande på ett räntesparkonto exempelvis.

Så det brukar ”man” säga? Var i all världen har han/hon hittat någon som gjort en så urbota korkad rekommendation?! Min fördom om flashbackianer säger mig att frågeställaren är under 25, men även med ena foten i pensionärslivet känns det helt galet att lägga 70 procent, nästan trehundratusen kronor, i räntepapper.

Det är lite som att fråga folk efter vägen. Ingen erkänner att de inte har en aning om var adressen du efterfrågar ligger. Alla kastar ur sig gissningar till höger och vänster, norr och söder. Att säga att man inte är expert kan tyckas ödmjukt, men i detta och många andra fall känns det som en falsk och spelad återhållsamhet för att rättfärdiga att man säger något alls när man helt uppenbart vet exakt ingenting, avrundat uppåt.

Piloten är död. Finns det någon bandymålvakt som kan flyga planet istället? Är det det du menar?!

tisdag 16 juni 2020

Höjd moms – jippie!

Nu ska jag försvara Skatteverket.

Företaget Voi hyr ut så kallade elscootrar. Det är alltså fordon som ser ut som sparkcyklar, men drivs med el, körs både på trottoarer och på bilvägar och däremellan ligger de som farthinder för rullatorer, synskadade och andra.


Varför förklarar jag vad en elsparkcykel är, det fattar väl alla? Nej, inte Voi, de tror att de hyr ut taxibilar eller tåg. Jag ser ingen annan förklaring till varför de valt att betala 6 procent moms istället för 25, en momssats som ”enbart ska gälla för transporter där en person transporterar en annan”.

Detta eftersom de anser att dessa helvetesmaskiner är miljövänliga, en faktor som överhuvudtaget inte påverkar momsen. För övrigt ser jag inte det miljövänliga. Elsparkcyklar ersätter självklart varken tåg eller bussar. I första hand är de leksaker för barn och hipsters, i bästa fall används de istället för cykel eller promenad, bägge mer miljövänliga. Och nyttigare.


Och det redan utan att ta hänsyn till att livslängden för Vois elsparkcyklar enligt dem själva är 2-3 månader, men enligt andra bara en dryg månad. Dessa maskiner är alltså en symbol för slit- och slängsamhället. Visserligen är jag ingen förespråkare av moms, men ska vi ha moms ska elsparkcyklar definitivt ha den högsta satsen. Gärna en miljöskatt också.

måndag 15 juni 2020

Bard tweets matter

Jag är sällan överens med Alexander Bard och har ibland svårt att ta honom på allvar eftersom han varit medlem i Folkpartiet (två gånger), Centern, Medborgerlig Samling och Piratpartiet, samt sympatiserat med några till. Vidare har han hunnit avverka 3-4 religioner. Det är fint att man kan byta åsikt, men att göra det en gång i kvarten känns oseriöst. Men han är alltid kul att lyssna på eftersom han har tänkt. Jag gillar när människor gör det.


Jag förstår att det väckte reaktioner. Inte minst i Sverige där några punkter tappats bort i Black Lives Matter-debatten:
  • George Floyd var en multikriminell narkoman. När han greps efter att ha kört bil hög som ett höghus på fentanyl och metamfetamin och försökt handla cigaretter för förfalskade pengar var hans avsikt att köra hem igen. Denne ”hedersknyffel” som Expressens konstredaktör Therese Bohman vill resa en staty till minne av har tidigare bl a riktat ett vapen mot en gravid kvinnas mage och hotat att döda hennes barn.
  • Poliserna som dödade honom vid gripandet hade olika etniska bakgrunder och den vite polis som nu misstänks har en icke-vit fru.
  • Varje år dödas fler vita än svarta amerikaner av polis, både i absoluta tal och i förhållande till sin andel av befolkningen.
  • Av alla mord i USA är den klart minsta andelen, uppdelat på etnicitet, svarta som mördas av vita.

I den mån Alexander Bard var rädd för att missförstås (jag tvivlar) gjorde han misstaget att tro att detta är allmänt kända fakta, när verkligheten är att en stor grupp människor hämtar sin samhällsinformation från mycket selektiva källor, exempelvis SVT.

Det jag reagerade på är att nästan ingen försökte ta debatten med Bard. Jag läste igenom de första c:a 150 kommentarerna han fått. De flesta var negativa, men ingen försökte bemöta det han skrev. Istället var det förslag på att Bard borde skjutas i huvudet, låsas in tillsammans med andra vita män med fel åsikter och framförallt deplattformeras. TV4 borde sparka honom från uppdraget att programleda Talang. Något de direkt sa inte skulle hända, men som skedde bara några timmar senare.

Vi går 180 grader, du kan lita på oss, du kan lita på oss...

Bard har en svart bror och har åtminstone tidigare förespråkat helt oreglerad invandring. Det låter inte särskilt rasistiskt i mina öron, och vad säger han egentligen? Att svarta kan studera, jobba och tjäna egna pengar. Inte att alla svarta lever på bidrag.

Jag känner människor jag försöker påverka att ta bra ekonomiska beslut, börja spara, sluta tänka kortsiktigt osv. För att jag ser potentialen. Andra med lika usel ekonomi pratar jag inte pengar med överhuvudtaget eftersom jag gett upp för länge sen. De kan vara jättetrevliga personer som är rationella i andra sammanhang, men helt oförmögna att tänka vettigt kring pengar. Det är inte Alexander Bard som gett upp om svarta, han säger tvärtom att de borde kasta av sig offerkoftorna.

Och nej, jag tycker inte att George Floyd förtjänade att dö, att människor ska dömas ut pga andras beteende eller att människors värde baseras på ras. Behöver det ens sägas? Tydligen är det lika oklart som att man inte får sympati av att krossa skyltfönster och skrika att människor med fel hudfärg ska hålla käften.

söndag 14 juni 2020

Är det bara jag som tänker fel?

Irritationen dagar då min depå får stryk av börsindex är vida högre än glädjen då förhållandet är det motsatta. Jag vet inte om det är en fråga om ifall glaset är halvfullt eller halvtomt eller om alla resonerar som jag, men det vore intressant att höra i kommentarsfältet.


Allra värst är det när index går upp medan jag går ner. Säg att index går +0,1 % och jag -0,1 %. Det retar mig antagligen mer än om börsen går upp 0,9 % och min portfölj 0,5 % trots att det är värre.

Sedan är jag inte helt okänslig för vilka papper det handlar om och ifall det finns rationella skäl som kommer att ordna upp sig på sikt. Att min investering i silverfonden AuAG Silver Bullet A är mer volatil än en genomsnittlig tråkaktie är inom kalkylen. Jag får inte sömnsvårigheter om den går ner 3 % på en dag eftersom jag vet att den ändå kan sluta uppåt på en vecka.


Rent logiskt (ja, jag försöker jobba med logik) förstår jag också att enskilda börsdagar kvittar i det långa loppet och att det inte går att ”vinna” jämt. Efter över 30 års börshandel vet jag att mina exempel ovan är synvillor. Det faktum att jag vet, men ändå reagerar som jag gör irriterar mig också. Ni ser, det går fan inte att vinna detta.

lördag 13 juni 2020

Rikedom problem?

Sandro Scocco är inte bara bror till en av Sveriges drygaste artister utan också gammal LO-ekonom. Numera sitter han på tankesmedjan Arena Idé som samlar både sossar och vänsterpartister. Kanske är det därför han skrivit en debattartikel tillsammans med Lars Fredrik Andersson där de går till angrepp mot rikedom.

Det är i och för sig inte första gången Scocco och Andersson skriver ihop och de landar sällan i vettiga slutsatser. Nu är det alltså rikedom som är problemet. Inte fattigdom.

En anledning till att rika blivit ännu rikare är att löntagare konsekvent försvagats de senaste trettio åren världen över. Det är därför oklokt att ytterligare försämra löntagares ställning. Men det saknas inte förslag i den riktningen.

För det första vill jag se bevis för att löntagares ställning försvagats. För det andra vill jag se bevis för sambandet. Scocco och Andersson gör tankefelet att pengar är en konstant. De låtsas att om en får mer får en annan automatiskt mindre. Det säger de inte rakt ut eftersom de självklart inte tror det på riktigt, men det antyds.


Jag ska erkänna att jag inte läst hela rapporten på 78 sidor som de refererar till, men det skulle inte förvåna mig om de räknat med det för de flesta orkar ju bara läsa rubrikerna. Men allt går att bevisa med statistik. Ett sätt att ”försämra löntagares ställning” är att öka konkurrensen om jobben genom att importera människor samtidigt som man håller nere antalet arbetstillfällen genom att höja skattetrycket. Denna taktik har hejats på av herrar Scocco och Andersson som istället hittar problemet här:
Ska den onda spiralen brytas måste politiker ta till sig de överväldigande bevisen att rika redan har mer pengar än de kan använda till produktiva investeringar. Ännu fler skuldsedlar i de rikas kassaskåp kommer inte gynna någon. Tvärtom måste skuldsedlarna i de rikas kassaskåp bli färre.

Så politiker – inte marknaden! – ska minska fattigas skuldsättning och rikas rikedom. De skriver inte hur, men åtminstone vet inte jag något annat sätt än mer av samma – ännu mer politisk inblandning i våra liv genom tvångsmässiga omfördelningar av kapital, alltså att straffa de som skapar arbetstillfällen. Det har aldrig någonsin funkat, men kanske nästa gång.

fredag 12 juni 2020

Rågbröd

Jag brukar varken köpa eller göra grovt bröd, men nu tyckte jag att det var dags att experimentera med ett lite grövre rågbröd. Detta användes:

2 dl vatten
2 dl mjölk
25 g jäst
1 ½ tsk salt
50 g smör
¾ dl sesamfrön
3 dl rågmjöl
6,5 dl vetemjöl
100 gram russin
havregryn

Blanda och värm mjölk och vatten fingervarmt. Lös upp jästen i vätskan, tillsätt salt, smör, frön och rågmjöl. Rör ihop.


Tillsätt vetemjölet och knåda ihop till en deg som får jäsa under bakduk i en timme.


Häll ner russinen, knåda och dela degen i fyra delar. Forma varje del till en långsmal limpa som du placerar i en långplåt. Låt längderna jäsa under duken i en halvtimme medan du värmer upp ugnen till 200 grader.



Pensla bröden med vatten och garnera med havregryn.


Grädda i 15-20 minuter (eller ännu hellre tills färgen tyder på att de är färdiga). Ät!

torsdag 11 juni 2020

Varför dras vi till skit?

Det var länge sedan det pratades så mycket om SAS-aktien, som ju ärligt talat inte glatt många. Den är ner nästan 45 procent på tre år då hela börsen gått i motsatt riktning. Ändå ska folk prompt in och peta i den och investera sina surt förvärvade pengar där istället för i bra bolag som inte bara har mörka moln på himlen i form av en pandemi vi inte vet hur den ska sluta, ett oljepris som knappast lär gå ner och en flygskamstrend SAS inte kan slå mynt av hur mycket klimatkompensation de än marknadsför.

Men denna spaning handlar inte om SAS utan om ett återkommande fenomen. Förutom människors ofattbara tilltro till sin egen förmåga att fånga fallande knivar verkar ras i sig göra aktierna attraktiva även när rasen bottnar i att marknaden tycker att bolagets produkter suger. Ett av Avanzas livaktigaste företagsforum är Eniro. Kursgrafen fladdrar förvisso till ibland och har nästan fyrdubblats på en vecka, men på treårsperioden när SAS tappat 45 procent är Eniros siffra -91 procent!


Aktier som tappat nästan allt kan gå upp tvåsiffrigt på en dag utan synbara orsaker, men jagar man den kicken föreslår jag trisslotter. Jag vet att jag sparkar in öppna dörrar här. Jag har sagt detta förut, andra har gjort det innan mig och det lär inte sluta här. Men hur kommer det sig att så många dras till lottsedlar i förlustbolag?

Är det verkligen så enkelt som att aktier som gått från 100 till 2 kr trots allt bara behöver få en liten uppstuds för att plussa 50-100 procent? För rent logiskt inser väl alla som varit på börsen mer än några veckor att den chansen inte motsvarar risken och att tiden inte är en positiv faktor för aktiebolag som gått dåligt under lång tid och som har negativt kassaflöde?

onsdag 10 juni 2020

När snålheten spårar ur

Här följer en historia från ett öppet konto på Twitter, men eftersom jag inte känner någon av de inblandade tänker jag inte länka till den och ber att ingen gör det i kommentarsfältet heller. Och ett förtydligande: All information kommer från den ena parten i en konflikt. Jag kan inte bedöma sanningshalten, men kommer att resonera som att allt är sant, om än rapporterat av en part i målet. Det här är en blogg och ingen domstol. Nu kör vi!

Adam och Eva har haft ett förhållande. För fjorton år sedan köpte de en moped till Adams son, Knatte. Sedan dess har sonen växt upp och Adam och Eva växt isär, men de är sammanlänkade på så sätt att de hann skaffa två gemensamma barn, Fnatte och Tjatte. Dessa vill nu ärva mopeden som vid det här laget stått utomhus i tio år, och ta hem den till Eva.


Adam säger nej. Den ska säljas på Blocket. Från början för 7000 kr, men nu är han nere på 4000 kr. Fast innan han försöker kan han sälja sin halva till Eva, för 2000 kr, alltså självkostnadspris. Eva är inte intresserad av det eftersom hon uppfattar Adam som en girig skitstövel som bara vill jävlas. Har han inte kommit sig för att sälja den på tio år kan det uppfattas som stötande att sälja den till sina egna barn.

Lite beroende på hur överlämnandet av moppen gick till tycker jag att den ägs av Knatte, som för all del borde skänka den till sina halvsyskon. Men med tanke på att mopeden lämnats i barndomshemmet tycker väl Adam att han adopterat den.

Som sagt, jag känner ingen av dem. Att jag överhuvudtaget bryr mig är för att Adam ger oss snåljåpar dåligt rykte. Och så tycker jag synd om Fnatte och Tjatte, som antagligen känner att deras lycka är mindre värd för minst en förälder än möjligheten att få jävlas med sitt ex.


Mina föräldrar höll ihop ”tills döden skiljde dem åt” så jag kan inte riktigt relatera till problematiken med skilda föräldrar som hatar varandra, men tycker att det är bedrövligt när de inte ser till barnens bästa. En del sabbar barnen genom att ge dem allt de pekar på, för att bli älskade eller för att reta exet med sämre ekonomi. Andra gör så här. Har man satt barn till världen får man banne mig agera förälder och i det ingår att kunna resonera med den andra föräldern. Ta hjälp upp ur sandlådan om så behövs! Med vänlig hälsning, barnlös och föräldralös singel.

tisdag 9 juni 2020

Corona – världens sämsta ursäkt

Bonnier News varslade nyligen 50 säljare eftersom de inte säljer nog med annonser i koncernens tidningar. Orsak: corona. Det faktum att allt färre läser papperstidningar och att bolagets annonsintäkter minskat i flera år har inget med saken att göra. Nej, det är Covid-19 som är ”the big bov”.

Tidningens trovärdighet gick åt andra hållet.

Redan i februari började företag skylla leveransförseningar på coronapandemin. Inte bara leveranser och inte bara företag med import från Asien som i det läget var den enda drabbade regionen. För flygbolag och hotell kan det möjligen stämma, men nästan alla andra företag som drabbas har andra problem. I Bonniers fall är det ”en strukturell förändring inom print”. Det säger de själva, ändå drar de coronakortet.

Carl Armfelt på TIN Fonder opponerade sig nyligen i en intervju när det påstods att ingen kunde förutse corona. Han menade tvärtom att virus kommer då och då och får marknaden att skaka till. Vi har haft SARS-CoV 2003, ett annat coronavirus, svininfluensan, HIV... Och är det inte virus är det något annat som hindrar expansioner och leveranser, som oljekriser.


Nu menar inte jag att Covid-19 gick att förutse och tror inte att Armfelt heller gjorde det, men bra, stabila företag (och människor) tog höjd för att något som innebär problem någon gång kommer att inträffa och jag tyckte att det var lite befriande att någon sa ifrån. Jag börjar nämligen tröttna på att allt från dåligt uppförande till svikna löften och rena lögner regelmässigt skylls på ett virus skapat på andra sidan jorden. Så lämpligt då.

måndag 8 juni 2020

Sälj cykeln!

Någon gång om året rensar min bostadsrättsförening i cykelförråden. Resultatet brukar bli att några tiotal cyklar utan ägare kastas. Till nästa rensning har det fyllts på och processen upprepas. Jag vet inte varför man inte kan sälja dem och ta betalt, men det står ju varje ägare fritt att göra det själv, och min känsla är att även villagarage och förråd innehåller cyklar som blivit över.


Oavsett om de är urvuxna, trasiga eller bara fått en lat ägare som numera helst tar bilen är det ju bättre att avyttra cyklar som inte används. Det finns pengar att tjäna! Även gamla oväxlade damcyklar med rost och bucklor går att få 500-1000 kronor för. Ja, jag har provat själv.

Jag förstår om man inte vill lägga tre helger i garaget för de pengarna, men oftast behöver cykeln betydligt mindre kärlek än så. I bästa fall räcker det att pumpa däcken, men även om man tvingas byta en slang kan det bli väldigt bra timlön.

Grötrimmare på köpet!

Dessutom vinner man utrymmet. Hur många har inte fullproppade källarförråd och bilen stående utomhus eftersom garaget är fullt med bråte? Ganska exakt nu är den bästa tiden på året för att sälja cyklar och detta års olust inför att trängas i kollektivtrafiken lär inte göra dem mer svårsålda.