måndag 30 september 2019

Vad bidde det då?

Här är en tweet som väl inte kommer med något revolutionerande avslöjande, men som jag ändå tycker är väl värd att lyfta fram.


Ni ser frågeställningen själva. En företagare vill ge sin medarbetare en engångsbonus och det slutar med att två tredjedelar försvinner i skatter. Och det är värre än så. Om medarbetaren använder sin del av kakan till att köpa något med normal moms på 25 procent försvinner tre fjärdedelar i slukhålet. Tankar han bilen för pengarna får han bensin för 1222 kr av företagarens ursprungliga 13142 kr, drygt 9 procent.

Frågan om det är ”rätt” har setts som retorisk av såväl skatteförespråkare som skattehatare (eller heter det skatteförnekare?) och många däremellan, som svarat ett rungande ”ja!” eller ”nej!”. Några tycker att företagaren borde ha fuskat eller åtminstone planerat genom att ge medarbetaren något avdragsgillt eller ledighet istället, men företagaren står på sig och förklarar att han ville ge just pengar och var villig att ta kostnaden för det.

En annan värdegrund.

Det närmaste jag själv kommit en bonus är att jag fick presentkort på en cd när jag blev ”månadens medarbetare” i början av 90-talet. Det var väl trevligt i och för sig, men pengar är ju alltid pengar. Eller ja, ibland är pengar liktydigt med pengar minus skatt, och den här historien visar med all tydlighet att det är något helt annat.

söndag 29 september 2019

Klockrent

Läser att antalet rån där folk blir av med sina armbandsur ökar. Rekordet måste vara det amerikanska paret som blev av med en klocka värd 2,5 miljoner, men det verkar inte finnas någon nedre gräns.

Dyr var den, men snygg var det fanimej inte.

Polisens lösning är den vanliga – skuldbelägg offren:
Var försiktig med att exponera dyra klockor i exempelvis sociala medier, i offentlig miljö eller på andra ställen där de kan uppmärksammas.

Jag kan tycka att polisen borde lägga energi på att lösa brott istället, men jag som inte får betalt för att skydda hederligt folk kan inte låta bli att undra varför man vill ha en svindyr klocka på sig. Eller en klocka överhuvudtaget. Själv har jag en sån där mobiltelefon med inbyggd klocka. Har inte alla det?

Med undantag för pulsklocka vid löpning har jag inte burit armbandsur på över tjugo år. Skulle jag behöva det vid något enstaka tillfälle då mobilen inte kan vara på hade det definitivt inte blivit en klocka för flera tusen när det finns klockor för en hundralapp. Ni som fortfarande använder armbandsur, hur tänker ni? Jag är uppriktigt intresserad.

lördag 28 september 2019

Alla dessa blanketter

Världen är full av blanketter och tro inte att du kommer undan när du dör. Tvärtom! Sedan min mamma dog verkar det inte finnas ett företag eller en myndighet som inte hört av sig. Till slut har till och med Handelsbanken gett ifrån sig ett livstecken. Inte med svar på frågorna jag skickat dem, men med ännu fler blanketter.


De flesta företagen ber mig berätta vart de fortsättningsvis ska skicka sina räkningar, om alls. Några vill betala ut pengar. Hur mycket kan de av sekretesskäl inte berätta, men för de flesta handlar det om enstaka kronor, i princip ränta eller återbäring på ett konto som inte har använts på länge. Ica låter meddela att de inte kommer att betala ut innestående 38 öre. Förståeligt.

Och så har vi Skatteverket. I Sverige skattas vi inte till döds utan långt längre än så. Mest aktuellt är bouppteckningen, som sedan det begav sig senast (2010) blivit lite krångligare. Nu måste man t ex utse två förrättningsmän, något som inte krävdes tidigare. Antar att landets jurister tackar och bockar för de ökade inkomsterna, men själv tänker jag ändå upprätta den själv. En blankett mer eller mindre liksom.


På lediga stunder försöker jag tömma bostaden, städa, måla och fixa, och jobba när andan faller på (eller strax före deadline). Någon gång per dygn försöker jag också hinna sova. Livet leker.

fredag 27 september 2019

”Sparken”

Kalmars landshövding Thomas Carlzon sparkas, enligt Text-TV, men det är långt ifrån den enda märkliga formuleringen i denna soppa. Han får nämligen inte sparken utan ”anställs” på den så kallade ”elefantkyrkogården”, en plats på Regeringskansliet där man sätter avdankade myndighetspersoner som ingen behöver och som självklart inte skulle ha en chans att skaffa ett riktigt jobb på en öppen arbetsmarknad.


Det som hänt är att han betalat serveringspersonal svart. ”Skatteslarv” heter det på regimmediesvenska. Om du eller jag hade gjort detsamma skulle det ha hetat fusk eller skattebrott och dömts därefter, men nu är det ”slarv”. Inte kan en landshövding behöva följa lagen, ge grabben ett nytt jobb och så vänder vi blad.

Den som ger honom det nya ”jobbet” är civiliminister Ardalan Shekarabi, inte heller han känd för att ta så där stenhårt på lagar och regler. Ni kanske minns det här, det här eller något annat klavertramp. Carlzons företrädare på landshövdingsposten, Stefan Carlsson, fick förresten gå efter att ha ringt ”sexsamtal” för 16000 skattekronor. Så här löd ”domen” den gången:
Stefan Carlsson kommer efter sin sjukskrivning att stå till regeringens förfogande och få andra arbetsuppgifter.

Alla är lika inför lagen, men en del är mer lika än andra.

torsdag 26 september 2019

Att svara på e-post

Jag vet inte hur ofta jag mejlar ett företag (eller för den delen privatpersoner, men de har i mitt tycke ett friare val i hur de ska bete sig) som bara skiter i att svara. Senare kanske jag ringer och berättar mitt ärende och får höra ”Ja, jag såg det”, så mejlet kom fram. De bara sket i det.

Och hur ofta skriver inte svenska ”kändisar” (inte sällan politiker) på Twitter att de inte kan förväntas svara alla som frågar dem om något. Det är alltså inte världsstjärnor utan mer ”relativt-okänd-riksdagsman-i-trafikutskottet”. Att ens kalla dem kändisar är att dra det långt, men själva menar de sig vara så upptagna att de helt enkelt måste göra sig ännu mindre tillgängliga. Skriver man något och får respons väljer man att ignorera. Inte en gång utan nästan jämt.

"Jag har tappat mitt lösenord!"

Serietecknaren Scott Adams, Dilberts skapare, publicerade sin e-post-adress i Dilbert-stripparna och svarade i alla fall under många år personligen på alla meddelanden. Kanske gör han det fortfarande. Hinner han hinner rimligtvis både kommunsekreterare och administratören på Nisses Företag AB.


Jag mejlade till producenten för The Minimalists podcast som jag nämnt tidigare i den här bloggen. Jag hade en teknisk fråga om deras RSS-flöde och såg ingen annan råd. Enligt hemsidan har podden haft över 50 miljoner nedladdningar och hans mejladress nämns i varje avsnitt, så jag skulle bli förvånad om det inte plingar några hundra gånger om dagen i hans dator med brev från okända människor. Han svarade mig efter ett par timmar.

Vad vill jag då med detta – gnälla för att jag blivit ignorerad? Kanske, men främst vill jag vända det till något positivt. Jag och alla andra som stör sig på detta (och hittills har jag inte träffat någon som inte gör det) borde ställa krav. När mejl lämnas obesvarade – skicka dem igen med en fundering om de haft mejlproblem eftersom de inte svarat inom rimlig tid. Vänta ett dygn och skicka därefter en kopia till en chef, ju högre desto bättre. Är det privata företag – undvik dem. Anlita sådana som svarar!


Kommunala tjänstemän kan vi tyvärr inte välja bort, så där får vi jaga. Politiker kan vi åtminstone teoretiskt välja bort, men innan dess kan vi vara tydliga med att vi inte nöjer oss. Jag menar inte att varje enskild politiker ska behöva svara på frågor från just mig varenda dag, men vi betalar ändå deras lön. Det är inte för mycket begärt att de förklarar sina beslut.

onsdag 25 september 2019

Nästa miljötrend?

Flygskam i all ära, men hur mycket påverkar det egentligen miljön att man tar upp en stol i ett flygplan (som med all sannolikhet ändå kommer att åka) på semestern eller en enstaka tjänsteresa? Världens ledare ses som miljömarodörer nästan oavsett vad de gör. Brasiliens president Jair Bolsonaro pekas ut som Satan själv (trots att han lustigt nog har mellannamnet Messias) för att det brinner i Amazonas regnskogar. Att det pga torka och svedjebruk gör det varje år och att det brunnit mer tidigare år spelar ingen roll.

Ett foto från 1980-talet, men ändamålet helgar medlen?

Hur många klimataktivister har dragit ner på sin egen konsumtion? Köper de alla sina kläder på secondhand och byter mobil max vart femte år? På våra breddgrader vore kanske ett mindre boende den allra bästa åtgärden för miljön, men jag har inte i hela mitt liv hört någon flytta till en mindre bostad av miljöskäl. Är inte det himla konstigt?

Om alla drog ner på sitt boende med en enda kvadratmeter per person skulle vi spara in tio miljoner kvadratmeter bara i Sverige. 10.000.000 kvm som både skulle slippa byggas, underhållas och värmas upp.


Ifall de som ”strejkar” för klimatet menade allvar och inte bara samlade godhetspoäng borde det poppa upp butiker specialiserade på smarta förvaringslösningar och hela byar av ekologiska friggebodar med vasstak och solceller. Men det är klart, det är ju alltid lättare att peka på andra än att göra något själv.

tisdag 24 september 2019

Reklamimmunitet

Alla påverkas av reklam, sägs det. Säkert är det så, men jag tror att jag påverkas mindre än de flesta. Först och främst genom att jag inte utsätter mig för smittorisken. Jag har adblock i datorn, jag åker inte kollektivt och den enda billboardtavla jag ser någorlunda regelbundet är Pingstkyrkans och deras argument biter inte på mig.


Vidare ser jag inte på tv. När Global Gaming var i ropet pratades det om att de gjorde fruktansvärt mycket tv-reklam för Ninja Casino. Själv blev jag tvungen att youtuba Ninjas reklamfilmer för att ens få se dem.

Jag lyssnar inte på reklamradio. Knappt reklamfri heller. Bara poddar och eftersom alla ekonomipoddar marknadsför samma tre företag hela tiden kommer det inte in så mycket reklam den vägen heller. Och så har jag lärt mig hur många sekunder jag ska spola för att slippa höra lovsången till passformen i ett par kalsonger.


Min teori är att vi som inte ständigt dränks i reklam också tittar mer kritiskt på den reklam vi utsätts för. ”22 procent högre diskkraft enligt oberoende tester”?! Jag hatar inte reklam. Jag fattar att den behövs för att företag ska överleva och för att nya produkter ska lanseras. Men det betyder inte att jag har lust att utsättas för det ständiga bruset.

måndag 23 september 2019

Marknaden har rätt

När en besiktningsman säger att din styrled glappar, så gör den det. Även om den är helt ny och du bytt den på parkeringen utanför tre minuter tidigare är den glapp ifall besiktningsmannen tycker det. För i det fallet är han facit. Lite som ”domarjäveln” som dömer en offside ingen annan på planen, eller i publiken, uppfattat (oj, en sportbollsreferens, jag är förvånad själv).


Över till börsen. Jag är säkert lika skyldig som andra, men jag börjar tröttna på att varje gång börsen eller enskilda aktier går åt ”fel” håll går människor ut och menar att marknaden har fel, den har inte fattat. Men en fri marknad har aldrig fel, den är facit. Man kan med fog hävda att den agerar kortsiktigt eller är omoralisk, men går det upp är det rätt och går det ner är det också rätt.

För det går inte att säga att marknaden värderar en aktie för lågt, för marknaden ger ett korrekt marknadsvärde. Det är liksom det marknaden gör, och det är bara att hacka i sig. Aktiekursen är inte ett matematiskt korrekt värde på ett företag, det handlar om uppskattade framtidsutsikter. Det här vet vi allihop, men det är lätt att leta syndabockar när verkligheten inte går vår väg.


Så vad säger ni, kan vi inte enas om att inte dra igång Twitterstormar eller härja på annat vis nästa gång marknaden gör en annan bedömning än oss? Hell no! Jag tänker i alla fall inte börja ta på mig en massa fel själv. Jesus dog ju för att ta hand om den grejen.

söndag 22 september 2019

Moment 22

När en människa dött kommer de anhöriga inte åt personens bankkonton ens med bankdosa. Normalregeln är att insättningar funkar som vanligt medan kontona är frysta för uttag. Men vad händer med en räkning som den avlidna lagt in för betalning med överföringsdatum efter dödsdagen? Det fick jag ”nöjet” att försöka ta reda på häromdagen.


Det kom nämligen en papperskopia på en räkning som mejlats tidigare. Skillnaden var 25 kr i fakturaavgift. Så jag ringde företaget, berättade att min mamma dött och att jag nu ville vet om räkningen var betald eller om banken stoppat betalningen. Samtalet med kundtjänsten (KT) gick ungefär så här:
Jag: ”Har hennes betalning stoppats så att jag ska betala den här pappersutgåvan?
KT: ”Sekretessen gör att jag inte får säga det nu när du berättat att hon är död.
Jag: ”Så hur gör jag?
KT: ”Vi behöver en ifylld fullmakt och en godkänd bouppteckning innan jag ens får säga att hon var kund här.
Jag: ”Men om hon är kund, kan du inte skicka ett brev till henne och berätta om räkningen med det här fakturanumret är betald? Det kan ju inte bryta mot sekretessen?
KT: ”Nej, det går inte. Men du kan betala räkningen och skulle det bli dubbelbetalt kommer det en utbetalning.
Jag: ”Om det kommer en utbetalning till min mammas dödsbo kommer jag behöva två heldagar hos banken och en decimeterhög lunta med blanketter för att få dem att betala ut eller sätta in de pengarna. Men om jag struntar i att betala och räkningen visar sig obetald, skickar ni ut en påminnelse då?
KT: ”Ja.
Jag: ”Till er kund som ni nu vet är död?
KT: ”Ja...
Jag: ”Men ni kan inte skicka ett brev till samma kund nu där ni berättar ifall ni redan fått betalt?
Vi loopade detta dilemma under tio minuter och det blev bara mer och mer absurt. Till slut lyckades jag i alla fall få det besked jag behövde, den var betald, men innan dess hann jag tänka både en och tre gånger på den här sketchen:

lördag 21 september 2019

”Bättre för alla”?

Jag såg en Twitterkonversation jag tycker är värd att uppmärksamma.


Notera att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Hanna Gunnarsson inte ser skattepengar som skattebetalarens utan som statens och när hon får följdfrågan ifall beskattade pengar på ett privatkonto ska ses som något bra eller som ett olycksfall i det politiska arbetet verkar hon först inte ens förstå frågeställningen. Hennes partiledare har i och för sig varit tydlig med att privat ägande bör avskaffas på sikt.


Så det som förvånar mig mest är kanske Gunnarssons fullständiga tro på att en krona i privat ägande är av ondo medan kronan automatiskt blir god så fort den tagits av staten. Då skapar den jämlikhet och rättvisa på något magiskt, ännu inte bevisat sätt, och ”gör livet bättre för alla” (också för rånoffret?).

Vad ska vi har för drivkraft att tjäna mer pengar om de ändå ska ryckas ifrån oss? Svenskar är givmilda. Vi skänker mer pengar än de flesta till forskning och vid naturkatastrofer i andra länder, men i första hand är vi (som alla människor i hela världen) givmilda gentemot familj och vänner.


Den stora skillnaden mellan riktig, privat givmildhet och ”solidaritet under galgen” i form av skatt är just att vi väljer den första. Vi väljer till vem vi ska ge och kan själva bedöma ifall vi tror att våra pengar kommer att göra nytta.

Hanna Gunnarsson har fått sin inkomst från politik (och därmed skattepengar) under hela sitt vuxna liv, först på kommunnivå, sedan i riksdagen. Det är lätt att vara generös med andras pengar, särskilt när man själv finns på lönelistan.

fredag 20 september 2019

Infekterade kistor

Nästa avsnitt här på ”dödsbloggen”. Jag har funderat över likkistor. Det måste ju vara världshistoriens mest meningslösa byggnation i och med att den ska eldas upp eller grävas ner strax efter tillverkning. Ändå lägger en del helt vansinniga pengar på dem. Eller vad som sägs om en förgylld kista med änglavingar?


Man kan inte ta med sig pengar i döden, men något vettigare måste man ju kunna göra med dem. Även om jag själv sörjer just nu känns kistor och kvarlevor som världsliga ting. Människor har jag stor respekt för, men kroppen efter döden ser jag som ett skal. Jag är helt okänslig för sånt och skulle för övrigt gärna odla rabarber på graven. Växer underhållsfritt och så kan man skörda när man hälsar på sina anhöriga.

Men jag har förstått att kistor är otroligt känsligt för en del. För drygt tio år sedan avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att kyrkogårdarna tryckte sönder kistlock med grävskopa för att undvika ras när locken vittrade sönder. Anhöriga blev tokiga av att få höra att deras dödas kistor tryckts sönder. Jag kunde bara tänka: Vad trodde de skulle hända med en träkista i marken?


Själv blev jag glad när jag fick höra att det är på gång att komma kistor i wellpapp. Lättare att bära och billigare att tillverka. Det sista kvittar om man betalar själv, men det går faktiskt åt tiotals miljoner skattepengar för att täcka begravningar för dem som saknar egna pengar.

Annars hade norska ståuppkomikern Halvor Johansson en idé om att ha en kista av gelé för då kunde den som ville göra en high-five med honom genom att slå handflatan hårt rätt ner i gelén, så skulle han ligga och gunga därinne i trettio sekunder. Dödskul...

torsdag 19 september 2019

Jag utkämpar ett krig

Äntligen ett nytt chili-inlägg (eller hur, P?). I vanlig ordning planterade jag ett tjugotal chiliplantor i våras. Det är en väldigt lättodlad gröda, så nästan alla frön växte till sig, planterades om och levde i högsta välmåga. Under sommaren fick merparten av krukorna bo på balkongen, men de mådde bra både inomhus och utomhus.


Tills nyligen. Några av bladen började hänga trots daglig bevattning, vilket fick sin förklaring vid en närmare titt. Jag hade fått inneboende i form av bladlöss.


Löss knäpper man”, sa Ernst Günther i Smugglarkungen, men en webbsökning visade att såpvatten anses mer effektivt. Så jag duschade alla plantorna med en brygd bestående av c:a 5 % såpa. Noga, även i jorden. Visserligen läste jag att nykläckta ägg gör att processen måste upprepas, men min uppfattning är att de små jävlarna hittills varit helt okänsliga för behandlingen. Redan dagen efter besprutning är bladen helt nedlusade igen.


Så nu frågar jag er, kära läsare, om någon har en lösning på mitt problem innan jag skördar frukten och komposterar resten? Starkare såpa eller något helt annat? Helst en inte alltför tidsödande metod för även om jag tycker att problemet är principiellt intressant har jag dåligt med tid för trädgårdsmästeri just nu.

onsdag 18 september 2019

Gratis parkering på Karolinska

En gång tidigare har jag bloggat om det rätt smala ämnet sjukhusparkering där jag klagade på hur dyrt det var. Nu tänkte jag berätta om motsatsen.


Nya Karolinska Sjukhuset kan man säga mycket om när det gäller ekonomi. Under 2018 var en person där runt 25 gånger och betalade parkeringen med kort. Vi kan kalla honom ”Snålo”. Kostnaden var 20 kr/timme. Det tyckte han var ganska blodigt för att låna några futtiga kvadratmeter. Alla som varit på sjukhus vet att tiden drar iväg även om man har en bokad tid. För den där bokningen gäller bara patienten, aldrig läkaren.

Snålo upptäckte dock snabbt att en av de mest frekventerade p-automaterna aldrig drog pengarna från kontot. Han fick ett kvitto att sätta i vindrutan där det framgick hur mycket han betalt, men pengarna drogs aldrig. Det gick en månad och en månad till. Ibland parkerade han där flera gånger i veckan, alltid med samma resultat.


När Snålos anhöriga skulle till en mottagning längre bort (NKS är stort som en mindre stad) gjorde han misstaget att gå till en annan automat och då drogs pengarna. Så efter det vände Snålo tillbaka till den gamla gratisautomaten igen för han är en gniden man som inte vill punga ut med pengar i onödan.

Vid det blå P:et är det gratis.

Jag blir nyfiken. För minst 70 p-rutor är det här den närmaste automaten, och det är ganska fullt för det mesta, så säg att beläggningen är 90-procentig tolv timmar per dag fem dagar i veckan. Det blir 75600 kr/vecka, 3,8 miljoner/år.

Man måste betala med kort eller ladda ner en parkerings-app. Min vän Snålo håller inte på med appar, han har faktiskt inte ens internet i sin telefon, men jag har lyssnat runt bland släkt och vänner och noterat att ganska många föredrar kortbetalning framför p-app. Säg att appen fungerar så att parkeringsbolaget då får betalt, men att hälften använder kort och slipper betala. Då blir det en förlust på nästan två miljoner om året. Märker man inte det? Tydligen inte. Åtminstone inte under hela 2018. Kanske inte nu heller.

En annan väg...

tisdag 17 september 2019

Det är samma plånbok

Regeringen vill införa en ny bankskatt för att finansiera en satsning på försvaret. Som att pengarna skulle öronmärkas, vilket naturligtvis inte sker. På samma sätt menar finansminister Andersson med en dåres envishet att skatten ska slå mot bankernas vinst, vilket såklart inte heller stämmer. De kommer bara höja sina avgifter med motsvarande och peka på staten. Det är vad jag hade gjort om jag drivit bank.


När Migrationsverket vill ha mer pengar efter att ha övertrasserat sin budget för femtioelfte gången får de mer pengar och då är det inte tal om varifrån de ska tas, om det är färdtjänsten som ska dras in eller intensivvården som ska försämras.

Likadant gör vi med vår egen privata budget. Vi kan dela in pengarna i olika utgiftsposter som mat och semester, men när värmepannan rasar funderar vi inte på vilken post som ska dras ner, pengarna måste bara ut.


Alltså, om regeringen redan känner för att återuppleva känslan av när Nordea lämnade Sverige kan de fortsätta att bråka med de kvarvarande bankerna. Kanske är det rätt sätt att balansera upp budgeten (själv hade jag hellre börjat med att halvera antalet riksdagsledamöter), men stå för det istället för att låtsas som att försvaret står och faller med bankernas vinster för den kopplingen finns faktiskt inte.

måndag 16 september 2019

Jag har slutat med helger

Äntligen måndag! Nej, det spelar mig ingen roll.

På mitt första ”riktiga” arbete jobbade jag mest natt. Tiderna passade mig bra och det gav ett rejält OB-tillägg. Som frilansare väljer jag mina arbetstider själv. Jag har jobbat dygnets samtliga timmar, nyårsdag, påskafton osv. Det är en stor del av lyxen med företagande att kunna välja själv (tyvärr utan OB-tillägg), men när jag blev företagare var jag mer tidsbunden.


När jag uppträdde var det mycket helgjobb, det kunde jag inte styra, men efter det såg jag fram emot att kunna jobba lite mer strukturerat och ”normalt”. Och gjorde det ett tag, men inte längre. Möjligen jobbar jag av sociala skäl mindre på kvällarna, 18-22, men har upptäckt att jag inte gör någon som helst skillnad på veckodagar. Om det är tisdag eller söndag kvittar mig lika, förutom att börsen och de flesta affärspartners inte finns på plats på söndagar. Jag jobbar alla dagar, ibland två timmar, ibland sexton.

Jag tycker att det är sunt att prioritera jobb när lusten faller på, men kan inte låta bli att fundera över om det är mer effektivt att göra som jag eller att ha fasta arbetstider. Jag tycker såklart att jag gör rätt, men varför är det i så fall så många som strävar efter att jobba kontorstid utan att behöva? Även på arbetsplatser där en stor del av kunderna finns på andra sidan jorden är de flesta på plats 8-17 trots att det vore mer logiskt att jobba 13-22.

Jobba, sa jag.

Jag fattar att många vill jobba kontorstid, det funkar bäst om man har en familj som också gör det, men i Sverige är kontorstid mycket mer än så, en livsstil för att inte säga religion. Borde inte internet och globala marknader ha ändrat på det?

söndag 15 september 2019

En helvetesvecka

Så har det gått en vecka sedan jag hittade min mamma död i sin lägenhet. Det låter dramatiskt, men vi hade det på känn. Man vet ju aldrig när det är dags, men hon hade slutat köpa storpack, om jag säger så. Trots det, vi sågs dagen innan och sa ”Vi ses imorgon” när jag gick, men det gjorde vi inte.

Förutom det rent känslomässiga fylls livet då av en massa arbetsuppgifter. Det ska bokas begravningsbyrå, folk ska informeras, kyl och frys tömmas och administrativt jox fixas. Banker t ex. När pappa dog var det bökigt att ens få ut kontoutdrag trots att mamma hade fullmakt. För hennes fullmakt täckte ju bara pappa, inte pappas dödsbo. Den här gången drog jag ut egna utskrifter ungefär vid tiden för att döden fastställdes av vårdapparaten.


Sedan ska man fixa s k värdeintyg från bankerna. På Avanzas hemsida hittade jag snabbt information om att de skickar ut det automatiskt. Mycket riktigt, efter bara ett par dagar hade jag det i brevlådan. Hos Handelsbanken hittade jag inte den informationen utan mejlade till dem och bad dem berätta vad jag ska göra. Jag väntar ännu.

Det där med bankerna är ett annat krux. När någon dör fryser man kontona, men räkningarna fortsätter att komma. Nu hade inte mamma så stora fasta utgifter, men månadsavgift och andra bostadskostnader tickar ju på och det är ju inte alldeles solklart att anhöriga har dessa marginaler.


Sedan ska bostaden tömmas på de mindre akuta ägodelarna. Det är papper, pärmar, kläder och grejer. Jag gick till apoteket och lämnade in tre påsar med mediciner, men hittar ständigt nya. Sånt är ju lätt, liksom biblioteksböcker och annat som bara ska bort.

Det är allt det andra där man måste ställa sig frågan: Kasta, spara eller sälja? Det lättaste vore såklart att bara fylla kartong efter kartong och knöla in i ett förråd, men det löser inga problem och eftersom jag själv inte tänker bo kvar i evighet utan har en egen bostad att tömma ser jag helst att alla beslut tas nu.

Jag tycker att det är nog svårt att kasta egna saker, men när det gäller en nyligen avliden familjemedlem blir instinkten att spara tio gånger värre. Sånt jag vet att jag utan tvekan hade kunnat slänga för en vecka sedan, med hennes goda minne, känns plötsligt helt känslokallt. En urtvättad morgonrock, en opraktisk bordslampa, en kantstött tekopp...


En släkting sa åt mig att inte jobba ihjäl mig när vi träffades i veckan. Hon känner mig, jag kan streta på dygnet runt. Jag får tvinga mig själv att äta, sova och åtminstone försöka träna. Kanske borde jag sitta och sörja, men nej, nu ska lägenheten göras klar för försäljning, ägodelar ingen vill ha ska ut till försäljning, skänkas bort eller kastas. Sörjer gör jag hela tiden.

lördag 14 september 2019

Alla dessa genvägar

Tålamod kommer nog med åren, men visst verkar det ha blivit en bristvara rent allmänt? Jag ser ständigt folk som vill tjäna mer, jobba mindre och få mer pengar över. Nu! Både Flashback och Twitter är ständiga källor, men de finns överallt.

Bra saker tar tid.

Någon vill ha en bil den inte alls har råd med. Andra har sparat undan 50000 kr och vill nu ha 20000 kr i årsavkastning för i deras värld är 40 procents ränta tydligen rimlig. Och när de får mothugg försöker de tjata till sig andras godkännande. Men bra ekonomi kommer liksom inte av sig själv och tar tid.

Kanske är jag bara gammal och konservativ, men det känns som att folk förstod det här förr. I det gamla bondesamhället förväntade man sig inte avkastning på åkern efter tjugo minuter, och en skog tog generationer innan den började löna sig.


Nu är det nu (!) som gäller. Banta femton kilo på fyra veckor, ge mig toppjobbet så skaffar jag utbildningen sedan och ge mig en kanonekonomi, men jag vill inte behöva spara för det. Möjligen senare. Den traditionella ordningsföljden på sådd och skörd verkar så totalitär och tråkig.

Att skylla på sociala medier känns lika progressivt som när föräldrar på 50-talet skyllde allt på den farliga jazzmusiken, men något måste det ju bero på och jag har inget bättre förslag. Vi måste nog förbjuda jazz.

fredag 13 september 2019

Hänsyn till specialkost

Var drar man gränsen för specialkost i skolan? Själv var jag vegetarian ett tag på högstadiet och har för mig att jag behövde söka tillstånd hos skolsköterskan, men det var ingen komplicerad utredning. Det var mer jobb med det fåtal som skulle ha vegetarisk skollunch, så jag gissar att portionerna kostade lite extra.

Men någon stor kostnad för kommunen var det nog inte på 80-talet. Skulle tro att det är betydligt värre nu när allergierna ökat och många dessutom kräver specialmat av religiösa skäl. I Järfälla har kommunen den här terminen slutat servera halalkött. Officiellt av djurrättsskäl, men de sparar nog en slant också. Islamiska föreningen gick i taket och menade:
Våra barn har rätt att få mat enligt sin kultur. Det finns religionsfrihet och den gäller inte bara andlig verksamhet. Där ingår även kultur och matvanor.

Neeeej, inte korv stroganoff igen!!

Jag betvivlar inte att kommunen kommer backa, men mitt svar är att religionsfrihet inte alls gäller kultur i största allmänhet. Religionsfrihet är förresten lika mycket frihet från religion (som alla barn i Sverige har rätt till enligt lag). Jag skulle tycka att man har ett bättre case om man vill slippa halalkött i skolbespisningen med hänvisning till religionsfriheten. Men ät vegetariskt om det inte passar. Jag tror inte att någon religion (möjligen undantaget pastafarianismen) har problem med vegetabilier.

Men det är inte bara religiös tro som sätter käppar i barnmaten. Det här brevet har florerat i sociala medier och efter lite grävande insåg jag förvånat att det tycks helt äkta, ”utan syntetiska tillsatser”:


Jag skulle inte tveka att hänga ut föräldrarna, men för att skona lille W (som jag antar har det jävligt nog ändå) har jag anonymiserat brevet och önskar att ni respekterar detta i kommentarsfältet även om det inte kräver så mycket letande att hitta dessa människor.

Till brevet då. W ska tydligen leva mer eller mindre på ekologiska dadlar. Det finns förresten en del mindre uppenbara konstigheter här, som att W inte äter havregryn men väl ”havremjölk”. Vad är den framställd av då, ekologiska havrekapslar från Semper? ”Dolt socker” går bort, men fruktsocker går bra, om det sitter i ekologisk frukt.


Vi är aldrig omöjliga” säger föräldrarna, men självklart kan vi inte ha en skola där varje elev kommer med en kravspec på att de ska slippa få i sig alla former av vanlig mat (”med mera” och ”etcetera”). Jag har förstått att lärandet är en ren bonus om det hinns med i skolan av idag vid sidan av allas lika värdegrunder och genuscertifieringar, men med sådana här föräldrar blir skolan ett dårhus.

Därför tycker jag att vi bestämmer att vi gör så här istället. Allergier och andra medicinska skäl ska givetvis tillgodoses i skolbespisningen. De elever som i samråd med sina föräldrar kommit fram till att de vill ha lakto-ovo-vegetarisk kost ska också få det. Men där stoppar min välvilja. Religiösa barn kan äta vegetariskt de dagar köttet inte funkar med deras religion och hipsters med ekologinoja får skicka med en matlåda med biodynamiska dadlar och virvlat vatten.

Frågor på det?

torsdag 12 september 2019

Återvinningskaos

För mig är återvinningsstationer beviset på att en stor stat inte fungerar, att stora samhällen utan personligt ansvar aldrig är en optimal lösning.

Vanligtvis har de några större containrar med plats för pappersförpackningar, tidningar, plast, plåt, glas och batterier. Samtliga tydligt märkta, inte bara med vad som ska läggas i behållarna utan också vad som inte ska läggas där. Ändå missar man två grupper: de som överhuvudtaget inte bryr sig, och de rena idioterna.

Finns de inte med på bilden ska de väl läggas på marken?

Idioterna blandar färgat och ofärgat glas, lägger plast i plåtcontainern och mjölkförpackningar i plastcontainern. Antingen kan de inte läsa eller också tror de på allvar att den vattenavvisande vaxbehandlingen av mjölkkartong i själva verket är plast. Själv tycker jag ordet ”kartong” ger viss vägledning.

Sådd ------> skörd.

Så har vi gruppen som skiter i vilket. De vill bara bli av med sina sopor och utgår ifrån att det avfall som saknar anvisad behållare kan ställas på marken bredvid, så kan någon magisk skräpfe ta hand om deras kylskåp och lådor med kläder.

Antagligen är det samma människor som tycker att ”samhället” får ta hand om deras barn när de ballar ur eller som ska hindra byns sista affär från att flytta för ”var ska vi handla nu 'rå?”. Om det vore du och dina närmaste grannar som ansvarade för återvinningsstationen, eller ”Johanssons pôjk” i en by med tio familjer skulle folk – förhoppningsvis – tänka ett steg till.

Vafan, finns det ingen container för frysar?!

Det som är bra med det nuvarande systemet är återbruket. Läsaren Niclas påpekade att det alltid finns rena och hela påsar vid återvinningsstationer och pantstationer i butiker. Så är det kanske. Jag har dålig koll eftersom jag aldrig behöver plastpåsar. Jag slänger mina hushållssopor i brödpåsar och använder tygkassar när jag handlar. Av ekonomiska skäl, men eftersom jag aldrig köpt en tygkasse är det säkerligen miljövänligt också.

Däremot plockar jag åt mig flyttkartonger på sopstationer. Det är ju en fantastisk uppfinning i och med att man kan vika ihop dem mellan användningarna och då tar de nästan ingen plats alls. De kostar ju en tjuga att köpa i butik och på väg från sopstationen har jag ändå händerna fria.

onsdag 11 september 2019

Bidrag år efter år

Få fenomen retar mig mer än utnyttjande av bidrag. Inte bara för att man bränner skattepengar som hade kunnat användas bättre utan också för att det är ett slag i ansiktet på de människor som verkligen behöver hjälp med sin försörjning.


Här följer två exempel på människor jag känner till. Ingen av dem är så nära pension att åldern skulle stoppa en arbetsgivare från att anställa dem, ingen av dem har heller något fysiskt hinder som håller dem borta från arbetsmarknaden (så länge inte lathet blir en erkänd diagnos). De har inga problem med språket eller har skumma utländska utbildningar, för bägge är etniska svenskar.

Latmask nr 1

Stockholmsk man med lastbilskort. Kanske inte tung lastbil med släp, men väl ett C-kort som gör det möjligt att köra transporter i innerstaden, postbil osv. Osäker på om han har busskort. Troligen, men det vore väl annars en smal sak att komplettera med för att dessutom kunna köra lokaltrafik. Jag tror inte att han har haft ett riktigt jobb på två decennier, men hade han fått en krona för varje Facebookinlägg hade han varit ekonomiskt oberoende.

Latmask nr 2

Småstadskvinna som varit utbildad undersköterska i femton år. Har haft timvikariat i hemtjänsten, men i stort sett levt på socialbidrag hela sitt vuxna liv. Har kanske inte riktigt alla pommes frites i kanoten, men skulle absolut klara av enklare arbetsuppgifter inom vård och omsorg. Att få jobb inom hemtjänst eller äldrevården om man har adekvat utbildning borde inte precis vara omöjligt.

När jag pratat med andra verkar det som att alla känner till ett eller flera exempel på människor som lyckas vara arbetslösa år ut och år in, och inte för att de har hopplösa utbildningar eller bor på platser där det inte finns jobb.

Samtidigt tror jag inte att jag känner en enda arbetsgivare som tycker att det är lätt att få tag i folk. Företagen skriker efter personal samtidigt som arbetsföra människor går hemma och drar, försörjda av de bidragssystem som är till för människor som behöver dem på riktigt. Jag förstår inte hur det ens är möjligt.

tisdag 10 september 2019

Skönt att jag kan

Imorgon har jag för avsikt att titta ut ur min egen navel, skåda världen där utanför och blogga om den, men idag blir det några korta reflektioner kring mitt liv just nu och alldeles nyss.

Som de som läste gårdagens inlägg fått med sig dog min mamma i förrgår. Sedan dess har jag tyckt synd om henne, andra närstående, men förmodligen allra mest synd om mig själv. Jag känner mig ändå lyckligt lottad, vilket beror på mitt relativt fria liv.


När mamma insjuknade i en vidrig variant av cancer (vid sidan av diabetes, epilepsi och en släng av ålderdom) hade jag möjlighet att ta hand om henne. Hon behövde inte bo på någon form av äldreboende eller ens ha hemtjänst eftersom jag kunde ge en hjälpande hand i det dagliga livet.

Det mesta gjorde hon själv tack vare en envishet utöver det vanliga, men i takt med sjukdomens utveckling kunde hon göra allt mindre av matinköp, matlagning, städning osv. Hon kunde ringa mig kl 4 på natten då hon ramlat och behövde hjälp att ta sig upp (jag bodde tre minuter bort) och ibland sov jag där. Det var en trygghet som möjliggjorde att bo hemma.


Och här kommer min tacksamhet in för jag inser att de flesta inte när som helst kan släppa vad de har i händerna på det sätt jag kunnat. Jag har ingen chef som förväntar sig att jag ska jobba vissa tider. Om chefen inte är gjord av sten kan man ta ledigt, men det finns gränser som jag inte behövt förhålla mig till.

Förutom det rent praktiska livet där och då gissar jag att den som tvingas sätta sina föräldrar på institution kan känna en gnagande otillräcklighet som jag inte behövt i samma utsträckning. Ibland är sjukhem, äldreboende eller hospis rätt val, men för oss var det inte det och i all bedrövelse är jag glad över att jag kunde skänka henne det.

Frågan vad vi som är relativt välbärgade ska med alla pengar till har många olika svar, men att ha kunnat göra min mammas sista tid lite ljusare för oss bägge står just nu högst upp på min lista.

måndag 9 september 2019

Jag har sorg

Vi ska alla bli föräldralösa om vi får ha hälsan, det är naturligt. Mig hände det igår när min mamma fick ro efter lång och plågsam sjukdom. Det känns inte ett dugg naturligt och trots att det är min fjärde nära släkting som dör är jag märkligt nog aldrig beredd hur mycket jag än vet att det ska hända. Inte ens när min farmor dog vid 102 års ålder var jag mentalt förberedd. Och inte heller nu.


Det här är en ekonomiblogg och ska vara så även fortsättningsvis. Jag tänker inte bearbeta min sorgeprocess här och det blir definitivt ingen dödsruna över en – förvisso fantastisk – person ni inte kände. Jag vill bara på detta sätt informera om följande:
  • Den närmaste tiden kan det hända att fler inlägg än du önskar läsa kommer att handla om död, begravning, bouppteckning och existentiella bekymmer.
  • Det kan också hända att det inte kommer ett inlägg exakt varje morgon, men det är min målsättning.
  • Min acceptans för trams i kommentarsfältet kommer att nå nya bottenrekord. Det betyder inte att man inte får säga emot eller måste behandla mig med silkesvantar, men den som i första hand kommenterar för att provocera kommer bemötas, rensas eller hemsökas.
Det var allt jag hade att säga idag. Jag sörjer, lider och gråter, men livet måste gå vidare och en del av det livet är den här bloggen, så jag ska göra mitt yttersta för att den ska fortgå. Tillvaron är bara en smula uppochner just nu.